Hon genmälte:
Vad skulle jag egentligen göra på ditt rum? Skulle jag ta handduken och
torka dig bakom öronen?
Fru Olga ringde helt lätt med nycklarna och gick.
På ett gungbräde i en vrå av parken sutto Lotten Brenner och Lizzy
Willman. Då fru Olga kom fram till dem, hörde hon Lotten kväka:
Ljuvligt!
Vad är det, som är ljuvligt? frågade hon.
Lizzy svarade:
Det vore ljuvligt att vara kvinna till sitt fyrtionde år och därefter
man.
Vad skulle det vara bra för? frågade fru Olga.
Lotten rev sig i de röda testarna, tryckte sin pincené djupare in i den
köttiga, sargade näsryggen och lät kindernas massor sjunka i ett sorgens
minspel. Hon svarade:
Jag sitter och tittar på gummorna och då måste jag fråga mig själv: Vad
ska jag ta mig till, när jag engång upphört att behaga? Jag blir
drinkare. Säkert.
Lizzy slöt ögonen och mumlade:
Jag känner bara ett rus--det erotiska.
Fru Olga ringde med nycklarna och gick.
På en annan bänk sutto doktor Karolina och Betty Willman med den
sokratiska näsan. När fru Olga nalkades denna bänk hörde hon doktor
Karolina i ganska upphetsad ton säga:
Det är sant, att jag lyfter högt, men det gör jag, därför att jag är
renlig. Jag är hygieniker jag, min lilla vän. Jag vill inte gå omkring
med kjolar doppade i smuts. Jag är fanatiskt renlig.
Med sin saktmodiga, milda och en liten smula hesa stämma svarade Betty:
Överdriven renlighet låter alltid förmoda tillvaron av en eller annan
perversitet. Jag är en naturlig kvinna och jag trivs med ett visst mått
smuts. Icke förty går jag alltid i korta kjolar och då det inte hjälper,
lyfter jag så pass, att varje förståndig man måste finna det
anmärkningsvärt. Naturligtvis följer han mig och jag sätter i väg,
bestämmande takten på ett ungefär efter hans ålder, vigör och karaktär.
Jag har en snabb, intuitiv uppfattning av olika mäns olika förmåga. De
lata behaga mig icke. Jag tycker om att bli jagad. Det är en kvinnlig
instinkt och jag är kvinna.
Doktor Karolina log, blitt och drömmande; hon sa:
Man skulle också kunna säga, att du är en slyna.
Nej, genmälte Betty, det kan man rakt inte. En slyna jagar i stället för
att jagas och hennes skenbara flykt är endast ett försök att locka bytet
i bakhåll. Jag flyr på allvar. Jag är vanligen alldeles förbaskat rädd.
Jag lägger hela min energi och hela min fyndighet i flykten. Men jag
tycker om att jagas; det piggar upp mina sunda instinkter och gör mig
till en bättre och mera sedesam kvinna, ständigt beredd att skydda sin
dygd. Och genom övning har jag nått en avsevärd färdighet. Jag skulle
vilja se den, som ens kommer så långt att han kan knipa mig i låret.
Blott engång har jag verkligen varit nära att fastna. Jag kom en afton
från Dramaten och skulle gå hem till Valhallavägen. En herre följde mig.
Jag kunde inte se, hur han såg ut, men av vissa tecken att döma var det
en äldre och något sjuklig man. Jag tog således saken med ro och han
gjorde sig inte heller någon brådska. Vi larvade en stund gatan framåt,
men plötsligt stod han framför mig i ett gathörn. Han hade rockkragen
uppslagen och hatten nedtryckt, så att jag endast såg ett par satans
glittrande ögon. Jag gick tvärsöver gatan för att vika om det hörnet; då
stod han där också. Jag begrep inte vad han hade tagit för ett skutt,
den elake gamle herrn. Han tog mig i armen, men jag slet mig lös och
fortsatte i sträckt trav. I nästa gathörn stod han åter framför mig med
utsträckta armar som en fågelskrämma. Då vände jag och sprang i kort
galopp nedför gatan; jag mötte en tom bil, den tog jag, stod på
trappsteget och spejade medan jag gav adressen, kröp in och kom rakt i
famnen på honom. Då förstod jag, att fan var lös och gav mig godvilligt.
Han bet mig i nacken, den gamle fulingen. Så började han tyvärr viska
kärlekens heta ord och jag kände igen honom. Det var Jan-Petter. Jag
presenterade mig kort och kraftigt och han blev gruvligt skamsen. Betty!
sa han, Betty! Du med din uppnäsa och dina smala ben! Var hade jag mina
ögon?
Fru Olga, som lyssnat bakom de båda damernas rygg, fann ingen orsak att
ringa med nycklarna utan gick tyst därifrån. Tante Sara och hennes
gratulanter hade slagit sig ned i lusthuset, som från sin tämligen höga
kulle behärskar parken. Tante Sara satt mellan generalagenten och
prästen; hon bar sin tjocka, lilafärgade sidenklänning, som tack vare
det gedigna, stela och pösande stoffet, gav henne junoniska former. På
hjässan hade hon förutom flätan en mössa med många lilafärgade band,
vilka hängde än här och än där beroende på det gamla huvudets så
småningom allt livligare rörelser. På hennes knä stod buren med den
sjungande guldfågeln. Bakom denna grupp skymtade damerna Theander och
Alexander som i blygsam tillbakadragenhet iakttog, hurusom de båda
männen hyllade tante Sara.
När nu ställets värdinna nalkades, reste sig alla gästerna och gingo
henne till mötes; endast tante Sara blev sittande, vred upp fågeln på
nytt, lyssnade betagen till dess toner och betraktade med tårfylld blick
dess naturliga, nätta och livliga rörelser. Men generalagenten sa:
Lilla hennes nåd kommer alldeles lagom för att slita en tvist mellan mig
och de kära människorna--han pekade på damerna Theander och
Alexander--som påstå, att man i deras och Saras ålder är alldeles ur
leken. Men jag påstår, att en vacker och fin gammal flicka, som kusin
Sara, aldrig går säker så länge det finns ämabla och kuranta änklingar
som herr kyrkoherden och jag. Och särskilt håller jag före, att
kyrkoherden med sin paranta och galanta statur kan vara farlig för lite
var.
Jaha! sa prästen och spände ut bröstet.
Men fru Olga sa kort och torrt:
Jag tänker, att tante Sara betackar sig.
Ja, visst betackar hon sig! skreko damerna Theander i livlig kör. För
mig? sporde prästen och betraktade sin slitna kaftan.
En änkling och präst, sa fröken Alexander, är som en ryttare utan häst.
Så oanständigt! skrek yngsta damen Theander men ångrade sig och påstod
att hon tänkt på någonting annat. Prästen slog sig ned bredvid tante
Sara och såg ganska snopen ut. Den gamla rördes till medlidande,
klappade honom på handen och sa:
Ja, ja, kära kyrkoherden, vem vet vad jag hade sagt, om jag varit
tjugufem år yngre.
Jaså! inföll fru Olga förbittrad. Vill du nu påstå, att du också varit
giftassjuk? Du! Som inte vågat se på en karl genom sotat glas--
Jag? fräste tante Sara och riste på huvudet med de lilafärgade banden.
Nej nu går det för långt! Vågar jag inte se på en karl?
Och hon höll andan och spände ögonen i prästen.
Äldsta damen Theander jublade:
Se på Sara! Så kavat!
Men tante Sara tog åter till sig blicken och gömde den under
tårkuddarna. Helt förlägen över sin dristighet sa hon:
Jag behöver väl inte vara manhatare, därför att jag varken varit
förlovad eller gift. Den som är ful och fattig får sitta på glasberget.
Men jag har aldrig försummat att njuta av manligt sällskap, när det har
bjudits.
Och vändande sig till prästen, tillade hon:
Det har jag heller aldrig ångrat; för jag ska säga kyrkoherden en sak:
jag har funnit, att manligt umgänge verkar befruktande.
Då brast den olycksalige prästen i ett förfärligt skratt och sedan han
skakat av sig den värsta munterheten och torkat ögon och mun med en
tvivelaktigt ren näsduk, sa han:
Det är så sant som det är sagt, fröken Sara! Och dessutom ett allmänt
känt faktum, som mina stackars hustrur fingo besanna vid upprepade
tillfällen och understundom till deras stora förargelse. Men här kommer,
gudskepris, kaffetåren!
Tre nätta flickor med bländvita förkläden och spetsmössor samt bärande
var och en sin överfyllda bricka, kommo i försiktig gåsmarsch tågande
upp mot sommartemplet. Efter dem följde Ludwig och Brita och på något
avstånd damerna Willman och Brenner, lockade såväl av brickorna som av
prästens rungande skratt. Men på sidogångar, genom buskage och bakom
dungar framsmögo prästabarnen från skilda håll och slogo en ring kring
kullen. Äldste sonen var redan i templet, en gäst bland de andra, under
det att syskon och halvsyskon tåligt väntade med blickarna oavlåtligt
fästade vid den älskade, kloke och givmilde fadern.
Prästen hälsade först på de nyanlända, vände sig därpå med väl spelad
harm och förvåning mot barnen och ropade barskt:
Hör ni bytingar, vem har givit er lov att komma så långt? Skingras!
Ja, kära pappa! skreko de alla på engång, försvunno. Och prästen sa
till ställets värdinna:
Jag vet inte, hur det gick till, att några råkade slinka med i skrindan.
Men bry sig inte ont dem, hennes nåd; de fingo sin goda fast torftiga
frukost, innan vi foro.
Nöjd att sålunda ha gjort skaran beaktad och viss om att ej bliva tagen
på orden, slog han sig ned och tog för sig. Generalagenten följde med
glittrande och tårad blick de bortkilande barnen, snodde i tankar sitt
bockskägg och vände sig till prästen med orden:
Vad man i kärlek sår, får man i kärlek uppskära. För en gammal man som
herrn måste det vara en stor lycka att se sig omgiven av en talrik
avkomma.
Nåja, svarade prästen och lät en veteskorpa dyka i koppen, de kunde vara
flera, och de kunde vara färre. Värst är det med skomakaren och
skräddaren, skolan och ricinoljan, som herrn kanske själv vet, om han
eljest fått något dussin på halsen.
Juden suckade:
Nej, jag är barnlös. Ändå borde jag haft flickor fagra som Judit och en
hel liten skara driftiga agenter, om det nämligen gått som jag drömde i
min svärmiska ungdom.
Det var som katten! sa prästen. Vad kom emellan? Berätta!