Olle! Var snäll och böj dig lite mera bakåt.
Hon lydde, ofrivilligt.
Stå nu alldeles stilla! befallde han. Och hon stod alldeles stilla men
sneglade upp mot honom, halvt förskräckt. Han nickade och log och
strålade av oskyldigt nöje.
Han sa:
Som du nu står, ser jag dig långt ned på din vita rygg. Ända ned till
stjärten.
Willmännerna brusto i skratt.
Fru Olga brast i gråt, drog sig hastigt tillbaka och stängde fönstret
med en smäll.
* * * * *
Ludwig gick ned för att bedja om förlåtelse. Fru Olga satt vid fönstret
och snyftade. Men hon var inte ond. Hon sa:
Du är en drulle, men det är inte för din skull jag gråter. Här har hänt
en olycka.
Hennes röst sjönk en oktav, i det hon förkunnade olyckan:
Eros är sönderslagen.
Och hon snöt sig kraftigt för att hejda gråten.
Kors i jissi namn! skrek Ludwig. Är det Bollan?
Hon betänkte sig ett ögonblick, kastade sig därpå beslutsamt mitt in i
eländet och yttrade:
Nej. Det är jag. Men var snäll och inte åbäka dig. Jag är ledsen nog
ändå. Jag visste hela tiden, att det hänt en olycka. Jag kände mig så
beklämd. Men jag visste inte, vad det var. Förrän jag kom tillbaka in i
skrivrummet.
Ludwig gick mot skrivkabinettets dörr; fru Olga reste sig hastigt och
följde honom. Förödelsen var fullständig, hela golvet översållat med små
fina lerskärvor. Att åter sammanfoga dem var otänkbart.
Kors i jissi namn! upprepade Ludwig, satte sig på huk och rörde om
bland skärvorna.
Hur gick det till?
Hon förklarade:
Jag satt där vid skrivbordet och tänkte på någonting allvarligt. Då
började väckarklockan pingla. Jag blev ohyggligt nervös. Jag sprang upp
och rusade ut i sängkammarn. Jag hörde att någonting föll och krasade
bakom om mig och jag kände att det hade hänt en olycka. Men jag hade
inte en tanke på Eros.
Kors i jissi namn! upprepade Ludwig för tredje gången; tillade:
Det här skulle Jan-Petter ha sett!
Bet sig i tungan, ty fru Olga brast åter i gråt.
Eros var eller hade varit en grekisk vas, en vit lekyth. Jan-Petter hade
köpt den av en parisisk antikvitetshandlare för 10,000 frs. Kännare, som
besökt Larsbo, hade kallat den sällsynt i sitt slag, ty Eros brukar ej
förekomma på dessa gravvaser. Dessutom var den signerad ehuru med
oläsliga bokstäver. Jan-Petter påstod sig dock tydligt urskilja namnet
Hieron, och det stod också mycket riktigt Hieron, om man antog att
bokstäverna voro latinska, vilket åter illa stämde med den uppgivna
fyndorten, Kreta. Hur som helst så var det en egendomlig och dyrbar vas
och den hade kostat 10,000 frs. Jan-Petter placerade den vackra pjäsen i
sin hustrus skrivkabinett och just framför den dörr, som ledde till hans
eget sovrum. En egendomlig plats, kan tyckas, men Jan-Petter ville
kanske därmed betona, att dörren var den enda dörr i huset, som aldrig
öppnades. Den var reglad och dold bakom ett draperi. Vasen hade således
stått där i fred och intet ont hade hänt den. Men nu var den krossad.
Och fru Olga grät.
Ludwig sa:
Det var ju en dyrbar vas, men jag förstår inte, varför du ska ta det så
hårt.
Nej, svarade hon, det förstår du inte, därför att du är en osnuten
pojke. Om du vore matmor, skulle du förstå mig. Senast i går eller
förrgår sa jag till Bollan: Den dag du knuffar ikull vasen, får du
flytta. Och nu har jag gjort det själv.
Ja, ja, sa Ludwig, man ska akta sig för överord. För resten begriper jag
inte, hur du bar dig åt. Du skulle springa ut i sängkammaren och då
rusar du först till Jan-Petters dörr. Det är idiotiskt.
Han gick mot Jan-Petters dörr men Olga ställde sig plötsligt i vägen för
honom; hon lade händerna på hans axlar och stirrade honom eftertänksamt
in i ögonen.
Jag tänker på en sak, sa hon. Det finns kanske en förklaring. Antagligen
hade Bollan börjat städa i skrivrummet och flyttat på Eros. Ja, nu minns
jag, att den stod snett bakom skrivstolen. Fast jag inte fäste mig vid
det.
Alltså är det Bollans fel, dekreterade Ludwig.
Fru Olga funderade.
Hon sa:
Det blir inte mindre förargligt för det. Jag skulle önska, att hon
aldrig finge reda på det. Jag kunde naturligtvis säga, att jag ställt
undan vasen. Men skärvorna!
Skärvorna? upprepade Ludwig. Det är ju en smal sak. Dem tar jag och
gräver ner dem. En mörk natt.
Så att ingen ser det?
Så att ingen ser det!
Och du skvallrar inte?
Å hut! sa Ludwig.
Då fick han två kyssar. Och uppmuntrad härav, krängde han av sig
pyjamasrocken, bredde ut den på golvet och började fylla den med
skärvor.
I detsamma knackade det på sängkammardörren. Å, herregud! viskade fru
Olga. Det är Bollan!
Hon frågade:
Vem där?
En grov röst svarade kort och snävt: Förvaltarn.
Hon vände sig hastigt om. Ludwig såg upp, frågade:
Vad är det med dig?
Hon svarade:
Ingenting. Men du hinner inte ta med dig skärvorna nu. Jag ska lägga dem
där i nedre skåpet, så kan du hämta dem vid tillfälle.
Plötsligt och till synes tämligen omotiverat stampade hon ursinnig i
golvet och fräste:
Sätt åtminstone på dig rocken, din drummel!
Ludwig reste sig, storögd, tog sin rock.
Hon fortsatte viskande:
För resten behöver du inte gå genom sängkammaren. Du kan lika gärna gå
genom Jan-Petters rum. Skynda dig!
Och vänd mot sängkammaren ropade hon: