Julafton.
Julaftonen nalkades med stora steg; de korta dagarne förmörkades af en
alltid mulen och regndiger himmel: allt antog ett grått och dystert
utseende, och menniskornas lynnen syntes sympatisera mera med naturen,
ju mindre de genom verksamhet och inre bildning hänvisades till sig
sjelfva, utan fordrade allt af deras omgifning.
Idas arbetsrum, som hon nu i anseende till de allt kortare dagarna
aldrig lemnade, låg åt gårdsidan. Gården var omgifven af höga
byggningar, hvilka under hela den tid hon här varit ej lemnat rum för
en enda solstråle, hvarföre hon ock nödsakades att nästan hela dagen
arbeta vid ljus, och hvad intresse egde dessa arbeten för henne?
hvarken heder eller glädje skulle hon skörda vid deras bortgifvande.
Huru ofta jemförde hon icke de föregående åren med detta. De dagliga
behofven påkallade väl äfven då en ansträngd verksamhet, men såväl
behof som arbete delades ju af en älskad mor och syster. Inga granna,
kostsamma julklapper kom der i fråga, ty både tid och medel felades;
men en enkel mössa för modren, en hålsömskrage för hennes systrar,
redan tillverkade under sommartiden, äfvensom de under den såkallade,
ofta korta _sqvallertimmen_ stickade små strumpor, dem hon sedan om
julafton delade ut bland några fattiga barn i grannskapet, kom hennes
unga hjerta att klappa af glädje, hvarje gång hon såg dessa saker i sin
låda. Men nu?...
Nu satt hon der allena, ty "hennes nåd" och "fröknarna" tillbringade
mesta tiden med att besöka och vända upp och ned på alla handelsbodar,
samt med bestyr hos bokbindare, tappisserare och guldsmeder. Då Natinka
någon gång tittade in till henne, utgjöt hon sig i loftal öfver
modeartiklarne i de förra, samt harm öfver arbetslönernas dyrhet hos de
sednare. Den summa som endast fordrades att gifva de arbeten sin
fulländning som Ida haft under händer, skulle, enligt hennes beräkning,
ansets för rikedom hos mången behöfvande familj.
Uttröttad af ansträngning samt i brist på rörelse och frisk luft, kände
hon sina krafter småningom försvagas, matlusten försvinna och kinden
blekna. Hon skref ånyo till sin mor, och bad att under någon
förevändning blifva hemkallad till nyåret. Julafton skulle Wermell,
enligt hvad hon hört af Natinka, vara hemma och spisa "en famille." Då
måste de likväl blygas att utesluta mig, tänkte hon. Med hemlig glädje
motsåg hon denna afton; hon skulle då få återse den, som till hennes
egen förundran så intagit hennes tankar, att minnet af mor och syskon
ofta förbleknade. Han skulle denna afton se alla de vackra saker hon
haft under arbete, men... kanske hon också då såge honom för sista
gången... men denna bittra tanke förqväfdes af hoppet, som förstulet
hviskade att hon icke var honom likgiltig.
Sent omsider dagades den 24 December. Redan på morgonstunden erhöll Ida
en liten vänlig biljett från assessorskan Sylvan, som bad henne utverka
sig tillåtelse att äta julgröten med "den stackars barnlösa gumman."
Det skulle, tillade hon, blifva högtidsafton för gumman i dubbel
bemärkelse: hon ville ännu en gång på en sådan afton trycka en dotter
till sitt hjerta.
Äfven jag skall tro mig vara i kretsen af de mina, tänkte Ida, jag får
ju der tala om dem -- och ju mera hon tänkte, desto sannolikare blef
den i början såsom orimlig förkastade aningen, att hon der skulle
träffa denne _Någon_ som man väntade hvarje ögonblick.
När Natinka, som inne hos henne skulle försegla julklapparne, inträdde,
visade Ida henne assessorskans skrifvelse, och bad att hon ville
meddela sin mamma dess innehåll samt hennes egen lifliga önskan att
efterkomma den vänliga bjudningen.
När Natinka återkom, sade hon:
-- Både mamma och pappa blefvo obehagligt öfverraskade genom din
begäran och att du ens kunde tänka på att gå till en nästan obekant
person, i stället att tillbringa aftonen hos dina anhöriga, som visst
icke vilja lemna dig lottlos för allt det besvär du haft för denna
afton.
Detta ljöd alltför godt och smickrande; likväl var det med en tryckande
känsla af sitt beroende Ida sände ett tacksamt återbud.
När thétimmen inföll, nedkallades hon i salongen. Utom familjen, bestod
sällskapet endast af fröken Brömser, Auroras intima vän, och
titulärrådinnan Pratmeijer, en fru som, utan malice, utgjorde ett
konversations-lexikon hos mången af stadens haut volée. Utom dessa voro
der några äldre herrar, enstöfvingar, sådana, som vanligtvis ersatta
sin skinka och julgröt med ett par granna thékoppar för värdinnan,
eller en toilettprydnad för döttrarne i huset.
Sedan thé var serverat, skingrades sällskapet. Fru Wermell blef
sittande i förmaket och lånade ett uppmärksamt öra åt fru Pratmeijers
autentiska skizzer ur... nyhetsmagasinet. De tre unga damerna genomsågo
några nyköpta musikalier i salongen, der Ida, stående vid ett fönster,
öfverlemnades till nöjet att roa sig sjelf. Efter en stund blef hon
allena i rummet, ty de andra aflägsnade sig för att skärskåda några nya
klädningar, som nyss blifvit hemskickade från sömmerskan. Hvilken lång,
tråkig afton förestår mig icke, tänkte hon; det, hvaråt jag barnsligt
nog gladt mig, inträffar också ej; ty han kommer icke. Sannolikt
tillbringar han sin julafton långt härifrån, sade onkel nyss, icke utan
ledsnad.
Gerna hade hon gått in till sig, men hon vågade ej; sakta smög
hon sig till instrumentet och genomsåg noterna som de andra lemnat
kringströdde efter sig. En nummer ådrog sig hennes uppmärksamhet, hon
genomspelade den med ena handen, i början så sakta som om en
andehviskniug gått öfver strängarne. Det länge saknade nöjet kom henne
att småningom glömma allt omkring sig, och hennes spel blef högre och
uttrycksfullare. En rörelse från förmaket återförde henne till sig
sjelf och vände hennes blick dit; då såg hon tanten komma vaggande
liksom för att helsa på någon i salongen. Ida aflägsnade sig skyndsamt
från pianot och såg sig om, och ser... Ferdinand Wermell, stående i en
lyssnande ställning stödd mot en stolkarm; huru länge han stått der,
det visste hon icke. Djupt rodnande intog hon sin förra plats vid
fönstret.
-- Men hvar ha vi flickorna? frågade fru Wermell, sedan hon vänligt
förebrått Ferdinand att han låtit så länge vänta på sig, samt gjort
honom några frågor om resan, dem han knapphändigt nog besvarade.
-- De voro ju här på ögonblicket, eller var det du kanhända som
klimprade på fortepianot? Mina flickor lär ha undervisat dig i "Gubben
Noak."
-- Det der var ingen Gubben Noak, skall tant tro! invände
häradshöfdingen skrattande. -- Det var en af Strauss' nyaste valser som
mamsell Hedrén ganska ledigt uttog från bladet, och detta förutsätter
mer än vanlig sällskapstalang.
-- Är det möjligt! du spelar fortepiano, och har förtegat detta. För
hvem har du kunnat lära detta i E----?
-- Under pappas lifstid tog jag lektioner af den i -- -- omtyckte
musikläraren N., och sedan har jag öfvat mig för syster Sophi, när hon
varit hemma, svarade Ida.
-- Nå, det måste jag tillstå, det var öfverraskande! beskärmade sig
tanten. Min bror var, som jag nog minnes, alldeles icke musikalisk. Det
måtte således varit din mor som öfvertalat honom till sådana depenser;
derföre gick det, som det gick.
Efter denna i hennes nåds egen tanke sinnrika anmärkning, tillsade hon
Ida att befalla in thé för häradshöfdingen, men han undanbad sig det,
emedan han, som han sade, redan druckit hos en bekant.
En på förtjenst kringströfvande musikkorps, som i tamburen lät höra
sina skrällande toner, samlade snart i salen hela sällskapet, äfven
herrarne, som i öfverstlöjtnantens rum, vid toddy och cigarrer,
vidlöftigt pratat om tidningsbladens innehåll.
Musikantemas bortgång var signalen för julklapparnes inkastande, ty
"i sitt hus" ville ej öfverstlöjtnanten att detta "oväsende" skulle
förstöra måltidsron. Han, i likhet med många andra husfäder, ansåg
seden att gifva julklapper, och i följe deraf hela julafton, för ett af
dessa nödvändiga "onera", som, uppburne af opionen och traditionen, ej
kunna bortskaffas.
Det ena paketet indansade efter det andra, mera bräckliga saker
inskötos genom den halföppna dörren af en i tamburen posterad betjent.
Den som erhöll något, blef genast omringad af de andra, antingen af
verklig eller lådsad nyfikenhet.
De unga damerna pröfvade framför trymåerne hattar, kragor, boas och
pretiosa; fruarna beundrade de vackra broderierna, "mina flickors
arbete"; herrarne pröfvade betten på sina eleganta penn- och
rakknifvar, försökte jagtväskor, prisade sina cigarrer, m.m.
Ida hade ej heller blifvit "lottlös." Icke så obemärkt som hon trodde,
hade hon 1 känslan af sin ringhet hållit sig på afstånd från de andra,
hitintills blott en åskådarinna af all denna herrlighet; men nu samlade
inkastandet af en pappask och trenne paketer hela sällskapet omkring
henne. Den blyga flickan var rådvill hvilket hon först skulle öppna;
hon valde asken, adressen var tecknad af Natinkas hand. Det var en af
Natinkas aflagda hattar, något moderniserad. Det första paketet
innehöll ett par glimmande brons örhängen. Med synbart välbehag öfver
sin gåfva, tog hennes nåd det ena af örhängen och förde Ida framför
spegeln, der hon sedan höll det invid hennes öra. Ett ögonblick
betraktade Ida prydnaden med nöje, men nu drog hon sig hastigt
tillbaka, sägande: "Nej, aldrig skall man få se mig så utstyrd!"
Tanten gaf henne en bister min, och bad henne se på det öfriga, "om det
hade lyckan att mera falla henne i smaken."
Det ena befanns vara ett kapptyg af mörkblå tibet, det andra ett par --
strumpeband; litet brydd sökte hon dölja de sistnämnda, i det hon
högeligen syntes glädja sig åt det förra. Likväl hade Ferdinand, som
med uppmärksamt öga iakttagit hennes minsta rörelse, sett en skymt af
strumpebanden, och då hennes nåd med tillgjord nyfikenhet frågade hvad
det var, gjorde han en åtbörd, likasom om han dragit på något; ingen
kunde misstaga sig om hvad han menade, då han sade:
-- Jag vågar ej nämna det i så många unga damers närvaro.
-- Vågar du icke nämna det, så bör väl ingen undra på om hon ej vill
visa det, anmärkte hans onkel. -- Hvem har hittat på en så opassande
gåfva? tillade han skrattande.
-- För den tillgjorda är allt opassande, inföll Aurora stött, -- något
ville äfven jag ge åt Ida, men hvad? -- Då såg jag i D--s galanterilåda
ett par vackert målade sammetsband på resorer, och jag köpte dem. Jag
beklagar att min välmening åter blef illa upptagen.
-- Döm icke sä, invände Ida mildt, det var endast ögonblickets
öfverraskning, som kom mig att synas mindre belåten. Jag tackar dig
rätt mycket för gåfvan, som är rätt vacker.
-- Nu kan du gå på spektaklet när du vill och -- blir bjuden, skämtade
Natinka. -- Nu har du ju både hatt och kappa.
Fastän sårad af denna tanklösa "qvickhet", utsagd i så många personers
närvaro, repade dock Ida mod och svarade äfven i en skämtande ton:
-- Du har rätt; likväl måste du undervisa mig huru jag skall drapera
ett stycke tyg som kappa, i fall jag hade behof deraf i dessa dagar. I
morgondagens högmessa måste min egen ännu göra tjenst, ehuru jag
fruktar att hatt och kappa komma att göra för mycken kontrast, -- men
det får vara.
Med artig belåtenhet hade Ferdinand mottagit sin andel; men nu kom den
omtalta börsen. Han syntes förtjust och tryckte den i allas åsyn till
sina läppar, "Det der är ju en kärleksförklaring till gifvarinnan",
förklarade en af "enstöfvingarne." Ferdinand nickade jakande. Fru
Wermell kastade en talande blick på sin man, som förnöjd, på ett visst,
allmänt bekant sätt vätte och vred på sina mustascher; men en hög
rodnad purprade en ung flickas kinder, som då, till sin lycka, var
obemärkt af alla, utom af Ferdinand.
Det af gudsgåfvor svigtande bordet väntade i matsalen. Ida stod der
försänkt i tankar. Sällskapet, julklapparne, till och med Ferdinand var
glömd af Ida; hennes själ sysselsatte sig endast med de hemmavarande.
Huru gerna hade hon ej velat lemna allt delta öfverflöd, för att få
dela deras tarfliga måltid. Hvem vet, tänkte hon, om de, som nu sakna
mitt biträde, uttröttade af arbete och nattvak, ha annat än smör och
bröd i afton...
-- Så ensam, och fördjupad i tankar, mamsell Ida! -- sade en röst, som
kom hennes hjerta att klappa fortare; det var Ferdinand, som saknat
henne och i förmodan att finna henne här nalkades, under förevändning
att servera sig ett glas dricka från skänken, ty betjeningen gick af
och till och var så sysselsatt på andra håll.
-- Mina tankar voro i hemmet, svarade hon okonstladt.
-- Och anställde jemförelser mellan förr och nu, som säkert ej lände
till er nuvarande omgifnings fördel, anmärkte han.
-- Häradshöfdingen har gissat rätt; men tro icke att jag är otacksam
nog, att ej inse det goda som finnes: de mena mig alla väl; men vår
uppfattning af denna afton är så olika... Hon såg sig om i rummet, de
voro allena; på en gång föll henne en tanke in, och med låg och
hastande röst frågade hon:
-- Vill häradshöfdingen uppriktigt svara mig på en fråga?
-- På hundrade!
-- Går det an att föra dessa örhängen och -- det andra, tillbaka i de
bodar derifrån man köpt dem, för att återlemna dem mot hvad de kostat?
-- Svårligen, men hvarföre, och till hvad ändamål?
-- Ack, jag önskade använda penningarne på ett bättre sätt, det vill
säga på återresan till de mina...
Det buller betjenten gjorde, då han öppnade döbattongerna till
salongen, afbröt henne och störde dem; kort derpå inträdde
bordsällskapet.
När man efter måltidens slut återvände till salongen, stod der en
koffert jemte en hattask mitt på golfvet. Aurora och fröken Brömser
skyndade fram och läste med förvåning, att dessa saker tillhörde Ida
Hedrén, som nästan framskuffades af tanten, för att tillfredsställa den
nyfikenhet som nu var ohycklad. Fåfängt stretade hon emot, med den
försäkran att detta alldeles icke kunde tillhöra henne; men adressen
var tydligt utsatt med såkallade präntade bokstäfver, för att dölja
gifvarens handstil, den man äfven fåfängt sökte upptäcka genom
undersökning af sigillet, ty alltsammans var förseglat, med en
kopparslant. Uti asken låg en modern, men enkel hatt af brunt siden,
prydd med en mossros; handskar; andra små toilettartiklar, samt nyckeln
till kofferten. I locket till asken stod följande devis på finska
språket:
_"Välment gåfva icke klandra, gifvarns hjerta ger den värde."_
-- Ack, det är ifrån assessorskan! ropade Ida, -- detta är hennes stil!
och hon tog fram sin på morgonstunden erhållna biljett och jemförde.
Detta erkändes också af de andra; innehållet af dessa tvenne rader
måste Ida förklara, ty för de andra flickorna var det hebreiska.
Nu undersöktes kofferten. Den innehöll en helt ny, vacker kappa af
fasonerad victorine, vadderad med siden foder, samt tvenne enkla, med
smak valda, redan färdigsydda klädningar. Alla sågo förundrade på
hvarandra, och Ida sjelf trodde knappt det vara en verklighet.
-- Men hvar är kusin Ferdinand? frågade Natinka, och alla sågo sig om
efter honom. Han hade ej lemnat matsalen, utan stod och samtalade med
fru Lundström, hvars son han händelsevis träffat under resan. Okunnig
om hvad som emellertid passerat derute, kom han nu, betraktade,
undersökte allt samt förhörde den tillkallade betjeningen om hvem som
burit in dessa saker; ingen syntes dock veta något härom, utom en
drenggosse, som sett assessorskans piga tillika med en annan
qvinsperson bära en dylik koffert genom koridoren för några timmar
sedan.
Det var således ganska sannolikt att hon var gifvarinnan, i synnerhet
som Ida varit ditbjuden. Den goda frun, som ansetts vara alltför
obetydlig för att ådraga sig Wermellska familjens uppmärksamhet,
undergick nu en noggran mönstring. Man undrade huru en fru, som kunde
depensera så mycket på en för henne nästan obekant flicka, lefde så
innom sig, utan att se sällskaper.
-- Svaret ligger ju nära för handen: hon spar för att kunna gifva, sade
Ferdinand. Ida tänkte just detsamma, men sade ingenting, utan lade alla
sina gåfvor tillsammans, betjenterna buro kofferten till hennes rum,
dit hon äfven begaf sig med det öfriga.
All den sömn, som under den långvariga aftonmåltiden tyngt hennes ögon,
var med ens försvunnen, ehuru det redan var öfver midnatt. Ännu en gång
tog hon fram de vackra presenterna och besåg dem med en glädje, så
naturlig för en ung medellös flicka, som på ett så delikat sätt ser
sina angelägnaste behof uppfyllda, långt öfver sina djerfvaste
förhoppningar, och det af en välgörande fru, som omöjligt kan hafva
några oädla motiver för sitt handlingssätt. Hon tviflade ej ett
ögonblick att det icke var ifrån assessorskan Sylvan som presenterna
kommo.
Väl hade hennes första tanke fallit på häradshöfdingen; men huru
rodnade hon ej nu öfver en sådan förmodan, och bara glad var hon ej att
den var tillintetgjord. I annat fall hade hon nu varit i ett svårt
bryderi, ty ingenting af allt detta hade hon då kunnat begagna, ej
heller vetat hvad hon skulle göra dermed.
Ju nogare hon synade det välgjorda arbetet på dessa klädesplagg, desto.
större blef hennes förvåning. Hvarje hake, hvarje söm, hvartenda
fiskben var ditsydt och fästadt på hennes äldsta systers välkända
maner. Hon besåg kappan; äfven der återfann hon Annas små egenheter i
sättet att vaddera, sy ränder, m.m., men omöjligt kunde detta vara
hennes arbete, det insåg hon väl, och dock blef henne alltsammans ännu
dyrbarare genom denna lilla villa.