En bjudning på Spektaklet.
En svensk teatertrupp var i staden och spelade tre gånger i veckan. Af
skyldig artighet mot sina slägtingar hade Ferdinand några gånger tagit
en loge till deras disposition, likväl under hemligt hopp att Ida
skulle få en af de öfverflödiga platserna; men derpä syntes ingen annan
tänka.
Dagen efter deras möte hos fru Sylvan, det var en söndag, öfverlemnade
Ferdinand vid frukostbordet hvar sin numererade biljett på amfiteatern,
under föregifvande, att den log, i hvilken de brukade sitta, redan var
bortsåld. Han förmodade, tillade han, "att mamsell Ida icke i dag ville
förebära brist på tid."
Någon förklaring öfver rätta förhållandet var icke möjlig, äfven
onödig, ty Idas rodnad, tillika med de blickar fru Wermell och hennes
döttrar vexlade mellan sig, voro tydliga, ifall han ej förut insett
sammanhanget.
Under det att Ida och Natinka samma förmiddag, oaktadt söndagen,
arbetade tillsammans -- den sednare var ovanligt fåordig -- inkom
Aurora. Sedan hon med vanlig kritisk blick betraktat deras arbeten och
gjort några anmärkningar, hviskade hon något till systern.
-- Det kan du göra sjelf, svarade denne litet snäsigt, och sydde
ifrigt.
-- Hör på Ida lilla, sade då Aurora med förtroligare och vänligare
väsende än vanligt, -- jag har ett förslag att göra dig. Låt oss få
utbyta din teaterbiljett mot en annan. Fröken Brömser kommer till oss i
dag, och vi skulle så gerna sitta tillsammans; mamma vill för din skull
bjuda fru Lundström, så har du sällskap.
Djupt sårad, svarade Ida utan att besinna sig:
-- Aftonens nöje kan jag umbära, medan jag anses för ringa att följa
med er, men biljetten ger jag icke bort. Jag vill gömma den som ett
minne, för att visa mamma och syskonen att jag icke varit öfversedd af
alla i detta hus.
-- Det vill säga att du förvarar den som ett minne af häradshöfdingen,
sade Natinka skrattande.
Ida teg och arbetade ifrigt utan att se upp.
-- Efter Ida behagar taga humör öfver en sådan bagatell, tvingar hon
mig att säga sanningen, sade Aurora något bittert. -- Det var icke så
mycket för vår egen skull, som ännu mera för din, som vi önskade ett
utbyte med biljetten. Hvilket uppseende skulle vi ej göra, kanske
utsätta oss för åtlöje, om en af alla okänd flicka, i en vidunderlig
bahytt och urblekt kappa vore i vårt sällskap; det var således af
omtanke för oss, och ren välmening för dig, jag föreslog detta.
-- Välvilligare hade du likväl varit, om du erbjudit Ida en af dina
kappor, ni är ju nästan af samma längd; en hatt hade hon nog fått låna
af mig, anmärkte Natinka, och fixerade systern. Denne teg. Ida åter
svarade, icke utan någon liten skärpa:
-- Om mig och min genom hitresan förderfvade kostym behöfver ingen ha
något bekymmer! Den korta tid jag ännu kommer att vara i herrskapets
hus, kan jag tillbringa på samma sätt som hitintills.
Natinka, som i grunden egde ett godt hjerta, ehuru hon var yr och
tanklös, ville nu på sitt vis söka trösta Ida, och bad henne ej taga
saken så häftigt.
-- Bara de tråkiga julklapperna en gång bli färdiga, skall du nog få
roa dig, försäkrade hon. -- Pappa och mamma vill i år, likasom de andra
förnäma här i staden ha för sed, ställa till en dans för betjeningen
och deras bekanta. Vi ha då samma afton ett litet sällskap af våra unga
bekanta. Sedan vi druckit thé, gå vi allesammans i danssalen, och
dansar der ett par timmar alldeles "en egalilé." Tycker du icke det
skall bli rätt roligt. Denna tillställning blir antingen tredje eller
fjerde dag jul.
Ehuru Ida antog detta som ett drag af Natinkas bättre hjerta, var dock
det unga sinnet för djupt såradt för att lemna ett lugnt svar.
Då blef Natinka stött, och aflägsnade sig med systern, för att aflägga
rapport hos modren om det förefallna. Under gåendet undföllo dem ord om
borgarhögfärd och fattigdom.
* * * * *
Som vanligt hämtades äfven i dag middagen in till Ida; ostörd
tillbragte hon sedan dagen och aftonen vid sitt arbete, med hvilka
känslor, kan hvarje ung läsarinna föreställa sig. Ibland gret hon öfver
det öde som fört henne hit bland dessa känslolösa menniskor; stundom
förebrådde hon sig sitt eget ömtåliga sinnelag, påminte sig den älskade
modrens ofta upprepade ord, att tålamod och försakelse voro qvinnans
nödvändigaste egenskaper, sjelfbeherrskning hennes dygd. En annan gång
åter beslöt hon att repa mod, och andra dagen i allas närvaro säga
häradshövdingen hvarföre hon ej kunnat antaga hans artiga bjudning; men
ett ögonblicks eftertanke, blygsamheten, en inre röst som aldrig
missleder, sade henne, att hon gjorde bättre i att låta saken förfalla.
Sluteligen, efter många strider med sig sjelf, beslöt hon att ej visa
sig vid frukosten andra dagen; när då betjenten efter vanligheten
kallade henne, föregaf hon sig vara illamående.
Hon, den sanningsälskande, blygdes inom sig för denna falska uppgift,
utan att besinna det själens sjukdomssymptomer äro kinkigare att
behandla än kroppens.
När Ferdinand under gåendet till spektaklet hade frågat efter mamsell
Hedrén, förebar man att hon hindrades af en häftig hufvudvärk. Hvad
kunde således vara mera välkommet för damerna, än att nu i hans närvaro
höra en stadfästelse på denna deras falska utsago, ty Ferdinand hade ej
kunnat dölja ett visst misstroende, ehuru han var dem för klok att visa
sitt missnöje vid sin felslagna förhoppning.
Nu blef han likväl orolig. Han önskade veta om denna opasslighet var
betydande, och skickade i detta ändamål sin betjent för att be fru
Lundström om några ögonblicks samtal ännu på förmiddagen. Med nöje
efterkom hon denna begäran, ty äfven hon hade något på sinnet, som hon
ville meddela honom. Snart stod hon derföre i det yttre af de rum
häradshöfdingen bebodde.
Artigt bad han henne ursäkta att han besvärat henne till sig, och sade
att han andra dagen ärnade företaga en resa, samt ville ännu yttermera
besvära henne med tiltagandet af en passande reskost, emedan han ogerna
uppehöll sig på gästgifvargårdarne. Han lemnade henne tillräckligt med
penningar för detta ändamål, samt bad henne ej nämna något till sitt
herrskap. Under många försäkringar om sin beredvillighet lofvade frun
göra sitt bästa.
Hans farhåga för Idas helsa var minskad genom hushållerskans blotta
närvaro, emedan han var menniskokännare nog att finna, det hon i annat
fall icke visat detta yttre lugn; ty obekant med de konsiderationer,
som ofta förmå individer af den högre klassen att dölja sina känslor,
skulle nog den pratsamma frun genast underrättat honom derom, då hon,
likasom den andra tjenande personalen i huset, var intagen till Idas
fördel. Deruti hade han rätt; men nu låg det något helt annat på den
goda fruns sinne, som hon ej kunde fram med, emedan intet å hans sida
gaf henne anledning till all yppa det.
Färdig att aflägsna sig, frågade likväl häradshöfdingen, liksom
tillfälligtvis, huru det nu vore med mamsell Hedrén, emedan han hört
att hon varit sjuk.
-- Sjuk är hon icke, fastän hon är sorgsen och hennes ögon ofta bära
spår af i tysthet utgjutna tårar, och det kan väl äfven ingen menniska
undra på -- och nu lossnade med ens den goda fruns tungband, som fått
vatten på sin qvarn genom häradshöfdingens lådsade förundran. Utom
flere mindre reflexioner hon gjort öfver herrskapets bemötande mot den
"söta flickan", omtalade hon ord för ord gårdagens samtal mellan
kusinerna, hvartill hon varit ett lika oförmodadt som obemärkt vittne,
i det hon städade i det klädskåp som var anbragt i muren emellan detta
och yttre rummet.
-- Fru Lundström var således på spektaklet i går? inföll Ferdinand, för
att dölja de känslor han erfor, och gifva en annan vändning åt
samtalet.
-- Å nej, jag skulle ju endast bli bjuden för mamsell Idas skull. Det
skulle visst icke fallit dem in eljest, och som jag ville vara "nytral"
och lådsa om ingenting -- äfven skulle jag icke haft hjerta att gå in
till den stackars flickan den dagen -- begärde jag och erhöll tillstånd
att gå till en af mina bekanta.
Under middagen gaf häradshöfdingen tillkänna sin tillernade bortresa
dagen derpå, för att besöka en af sina fordna universitets-vänner,
bosatt tio eller tolf mil derifrån. Han sade sig vara osäker huru länge
han der komme att dröja; likväl lofvade han bestämdt återkomma till
julafton. Han rodnade lätt, när hans onkel bad honom medtaga ett bref
till en af dennes bekanta, samt aflemna det egenhändigt. Det sednare
lofvade han icke bestämdt, men nog skulle han eljest besörja om
brefvets riktiga aflemnande.
Mot aftonen besökte han fru Sylvan, för att erbjuda sin tjenst i
anseende till den omtalta tidnings-annonsen. Hon tackade honom
hjertligt, men sade sig genom en tillförlitlig person helt oförväntadt
fått kännedom om denna slägt och densammes vistelseort, och behöfde
således ej besvära honom. Så mycket mera gladde hon sig deröfver, att
genom denna lyckträff kunna undgå all offentlighet. Hon ledde, liksom
utan all afsigt, talet på Ida, berömde henne mycket, omtalte sitt
förslag till Ida, att hennes anhöriga borde flytta till ------ der de
bättre kunde slå sig ut med sin skicklighet och sina små talanger, samt
om Idas inkast deremot.
Ferdinand svarade undvikande.
-- Vistelsen i denne stad lär visserligen, enligt min tanke, ej
förefalla mamsell Hedrén så lockande, att hon ville gifva sina
anhöriga detta råd. Händelsevis för min resa mig förbi deras hemort,
och jag vill der göra mig underrättad om denna familj, af en i
trakten boende vän. Under tiden rekommenderar jag den unga flickan i
assessorskans bevågenhet.
Han gick. Den goda frun var skarpsynt nog, för att gissa det ändamålet
för hans resa var att lära känna den vackra flickans anhöriga: något
som i hennes ögon höjde hans värde. Huru ofta förbittras icke mången
eljest lycklig förening genom någon af de närmaste anhörigas obildade,
kanske omoraliska karakter.