Upptäckter.
Juldagsmorgonen erhöll Ida åter en skriftlig inbjudning från sin
gynnarinna, att i hennes sällskap bevista högmessan och sedan äta
middag med henne och en af hennes bekanta. Med glädje hörsammade Ida
invitationen, och då det ringde tredje gången till kyrkan, stod hon i
sin nya hatt och kappa, täck som den nyss utspruckna rosenknoppen, vid
assessorskans dörr och ringde på klocksträngen.
Gumman kom genast ut, alldeles färdigklädd, och önskade "sin lilla vän"
en god morgon och glad julhelg. Ida ville uttrycka sin tacksamhet, men
frun undvek hvarje direkt svar, under försäkran, att det vore hög tid
att bege sig till kyrkan, och att man sedan hade tillräckligt tid att
tala om julklapper och annat dylikt.
Ida hade under de sex veckor hon varit här ej bevistat någon
gudstjenst. Desto njutningsrikare var henne denna stund. Allvarlig och
med djup andakt åhörde hon predikantens herrliga utförande af dagens
text; utan att låta förströ sig, eller ens gifva akt på de omgifvandes
nyfikne blickar, som i henne sågo ett alldeles nytt föremål för sina
anmärkningar.
Först vid utgåendet från bänken blef hon varse att Ferdinand haft sin
plats midt emot dem. Äfven han syntes med allvar hafva lyftat sina
tankar mot en högre verld, der Ordet och Ljuset är den föreningspunkt,
hvarest själarna råkas i ren harmoni -- ty högtidlig och klar var den
blick som strålade ur hans mörka öga, när deras ögon möttes. Han
ledsagade dem hem, och när han då helt ogeneradt följde dem in, samt
biträdde dem vid af helsningen förmodade Ida att han vore den gäst fru
Sylvan omnämdt i biljetten, och innan hon rätt hann besinna sig, voro
de på tumanhand, då värdinnan, med en ursägt för sin oartighet att
lemna dem, aflägsnäde sig för att bestyra om middagen.
När den goda frun efter en någorlunda lång frånvaro återkom i rummet,
såg hon tydligt nog att de ej tillbragt tiden i kif och oenighet,
oaktadt Idas långa ögonhår glänste af tårar, ty hon stod der omslingrad
af Ferdinands arm, med hufvudet lutadt mot hans skuldra utan att
någondera bemärkte hennes närvaro. Väckta genom gummans skämtsamma
fråga: "Nå, hur står det till, mina unga vänner?" fattade Ferdinand
hennes hand, och tryckte den med sonlig vördnad till sina läppar. Ida
slog båda sina armar om hennes hals, och lutade sitt rodnande ansigte
mot hennes bröst, samt bad om hennes välsignelse i den frånvarande
modrens namn.
De älskande funno ingalunda besvärade af den åldriga värdinnans
närvaro; lik oskyldiga barn utbytte de förtroendet om sina tankar, sina
känslor och aningar, från den stund de första gången möttes.
Ida erfor då att hatten var från assessorskan, men allt det andra en
gåfva af Ferdinand, och kläderna verkeligen förfärdigade af hennes
syster. Huru dermed förhöll sig, skola vi förklara genom ett bref, som
Ida erhöll dagen derpå.
Man kom sluteligen öfverens om att alltsammans ännu skulle vara en
hemlighet för Wermells, som ej hade den ringaste aning om att Ferdinand
tillbringat dagen här, i stället för att bevista den ungkarlsmiddag,
till hvilken han föregaf sig vara bjuden.
Anna till sin syster Ida.
Söndagen den 22 Dec. 18..
Ehuru jag hoppas att snart få se Dig åter bland osa, vill jag
dock, efter tillfälle gifves -- mamma; som Du vet, trög skribent
annars, skrifver dock till tant om Din resa -- yttra mig om ett
och annat som förekommer i Dine bref, och som i flere afseenden
skulle oroat oss, så framt vi ej varit öfvertygade om att de
pröfningar Gud sänder, alltid länder till vårt sanna bästa!
Kanhända, goda Ida, om mamma nekat Dig att fara, hade Du gjort
Dig för högt begrepp om hvad Du derigenom förlorat. Sällan kan
man hysa den kärlek och det deltagande för hemmets små fröjder
och sorger, som man sedan känner och erfar, sedan man sett sig
litet om hos och bland fremmande. Så säger åtminstone Sophi, som
nu är hemma, och dröjer öfver trettondagen.
Genom en lycklig händelse äro vi i stånd att betäcka omkostnaden
för Din hemresa. Måtte det bara blifva slädföre!
Det har varit smått om lönande arbetsförtjenst sedan Du for bort;
endast fru E. och fröknarna O. ha låtit göra sig något nytt.
Tro likväl icke att jag varit sysslolös: Du vet af gammalt huru
tidödande dessa söndersprättningar och ändringar äro.
Mamma har långt inpå nätterne hållit på med de tunga, stickade
ylletröjorne; så har tiden gått, under beständig verksamhet;
men oaktadt all sparsamhet, alla inskränkningar, skulle vi
kommit till korta med nyårs qvartalets hyra, och hvar taga medel
till andra oumbärliga utgifter? Men när nöden är som störst, är
hjelpen förhanden; så gick det äfven nu. En lika oförväntad som
lönande beställning på arbete lifvade min tro på en kärleksrik
försyn, samt stärkte mina krafter.
**
Det var af en ung man af utmärkt personlighet, lika artig som
okonstlad i sitt sätt att vara; han sade sig vara resande och
fått anvisning på oss, af hvem begriper jag alldeles icke, ty
en fremmande person väcker här stort uppseende, så äfven han,
men ingen af våra bekanta eller grannar hade talat vid honom,
endast en förbigående hade han frågat hvar vi bodde. Han tycktes
ganska väl vara underrättad om att jag hörde illa, och talade
derföre tydligt och klart, utan att tillåta sig denna skrikande
stämma eller delta synbara bemödande att göra sig förstådd, som
blott förvirrar, och är så sårande för den olyckliga.
Af de många vackra tyger han förde med sig, kunde, i anseende
till den utsatta korta tiden, endast en kappa och tvenne
klädningar blifva färdiga, det öfriga, hvaribland också ett par
stycken fin scherting, till diverse behofver, lemnade han i mitt
förvar, tills han efter nyåret kunde ge en fullständig promemoria
på hvad som skulle sys. Till de ofvannämnde plaggen medförde
han hvarken prof eller mått, men han sade damen vara af min
längd, men något fylligare.
På utsatt tid kom han igen, och jag hade allt färdigt;
räkningen steg till 16 rubel. Han lemnade en af de vackra nya
sedlarne, af 10 rub. valör, samt 6 rub. i småmynt; räkningen ref
han sönder och kastade den i kakelungen.
I går, när mamma, som hört att vår husvärd var i behof af
penningar, gick in för att betala hyran, återkom hon med den
underrättelsen, att det var 10 rub. i silfver, ej papper, således
35 i pappersmynt. Det var att på ett ädelt och skonsamt sätt vara
vår välgörare!
Häraf ser Du huru Gud på ett utomordentligt sätt dragit försorg
för oss, äfven om det möjligtvis varit ett förseende; när han
kommer åter, är du hemma och kanske Sophi ännu qvar, vi hjelpas
då alla åt med det öfriga arbetet, och ersätta detta förskott,
emellertid lyckliga att hafva undvikit obehagligheten att sätta
oss i skuld.
Den resande var en notarie. vid namn Joelson; de af mig
förfärdigade plaggen voro presenter för hans brud, hvars
bekantskap vi kanske få göra vid hans återkomst. Hvad hon måste
vara lycklig, som är föremål för en sådan mans kärlek!
Att dömma efter flere uttryck i Dina bref, hyser jag farhåga i
anseende till en viss person. Ack, Ida! låt ditt unga hjerta ej
intagas af en känsla, som kanske icke besvaras. Låt honom ej vara
föremålet för Dina tankar, förskingra dem genom arbete: lust för
arbete och dugliga böcker är det qvinliga hjertats skyddsengel
mot många faror.
Den gamla fruns bekantskap inger mig ingen sådan fruktan; men
namnet Sylvan har hos oss väckt smärtsamma hågkomsten.
Påminner Du dig icke en Ulrik Sylvan, som var en medlem i vårt
hus, under den julhelg Du var hemma från pensionen, året förut
innan pappa dog, och hvars tidiga, olyckliga död gick oss alla så
mycket till hjertat. Kanhända är den goda frun en nära anförvandt
till honom. Gör dock inga förfrågningar, hvarföre med vilja
upprifva gamla sår, hvarpå tiden lagt sitt välgörande förband.
I fall Wermells icke, som de likväl borde, betala skjutsen för
Din hemresa, likasom de alldeles icke lådsa om ditresan, så
medföljer här en liten summa för detta behof.
Din Anna.
Allting reder sig och klarnar, det må nu vara huru intrassladt och
mulet, blott man ger sig tålamod att reda, och vänta på bättre tider;
så äfven med väderleken, detta aldrig förgående, aldrig uttorkade ämne
för konversationen, och tidningsspalterna.
Under helgens första dagar hade fallit ymnig snö på den skarpt
tillfrusna marken, slädföret lofvade således bli varaktigt, och hvar
och en, som har en resa i tankarne, vet huru äfven de sjelfva klarna af
denna omständighet.
Det var tredjedag jul, pendylen i salongen visade half tolf, visitlådan
var intagen, ty herrskapet tog emot; men ännu voro damerna ensamme. Då
inträdde en betjent och anmälte assessorskan Sylvan. En hastig blick
växlades mellan fru Wermell och dess äldsta dotter, och den förra intog
temmeligen skyndsamt en beqväm, halfliggande ställning i divanens
nedersta hörn, hvarifrån hon sedan endast reste sig och med den henne
egna matta, sötsura minen visade den ankomna plats på den
bredvidstående stolen, medan favoriten, spitshunden, efter att på sitt
sätt hafva mottagit den fremmande, lade sig bredvid sin herrskarinna.
Vår assessorska, som var sjelfva gästvänligheten, och ovand vid den
nuvarande tidens inbillade och sjelfskapade goda ton, hade funnit sig
litet förolämpad af fröknarnes nonchalanta helsning -- om det kunde få
namn af en sådan -- men fruns mottagssätt ansåg hon vara en följd af
någon opasslighet, och på det henne egna hjertliga sätt bad hon
öfverstlöjtnanskan icke genera sig, och beklagade att denne icke befann
sig väl o.s.v.
En naturlig öppenhet är tillgjordhetens stötesten. Fru Wermells tanke
hade varit att imponera, att iakttaga sin värdighet, samt inge den
andra en hög tanke om olikheten af deras ståndpunkt i sällskapslifvet;
i stället såg hon sig nu endast beklagad. Några framkastade ord om
gårdagens supé hos baron Z. samt ett spelparti med generalskan --zoff
och titul. A. och B., som varat långt efter midnatten, skulle, som hon
trodde, bättre svara mot ändamålet; men frambragte endast den
anmärkningen att: "sådant der kommer efter", och nu gick assessorskan
till ändamålet för detta besök.
Hon sade sig länge hafva ärnat företaga en resa till E----, der en af
hennes barndomsvänner lefde, men aldrig kommit sig till det.
Händelsevis hade hon nu blifvit bekant med mamsell Hedrén, och
högeligen intagen af hennes älskvärda och okonstlade väsende, ägnade
hon göra henne sällskap på hemresan, samt utbedja sig fru Hedréns
samtycke, att få upptaga Ida som sin dotter. Sjelf barnlös, ville hon
aldrig låta den unga flickan sakna den ömmaste moderskärlek. Som ännu
ett par dagar åtgingo till anordningarne för den lilla resan, voro
hennes önskan den, att Ida genast skulle få flytta upp till henne, för
att vara henne behjelplig.
Fru Wermell yttrade temmeligen kallt sitt bifall och sin glädje öfver
en sådan lycka for Ida.
-- Flickans mor måtte väl aldrig vara absurd nog att förkasta ett
sådant tillbud, tillade hennes nåd, -- sådant sker minsann icke alla
dagar, ty den som sjelf har döttrar, hvilkas uppfostran kostar
ofantligt, och som måste lefva enligt sitt stånd och med den högre
socictén, kan ej helasta sig med andras. Men är assessorskan säker att
flickan sjelf icke sätter sig på tvären? ty osa emellan sagt, har Ida
inga små pretensioner...
En herres ankomst afbröt all förklariug om Idas pretensioner. Till och
med den omisstänksammaste person skulle varseblifvit olikheten i
mottagningssättet, så mycket mer vår assessorska, som det ej felades
urskiljning. Litet förnärmad deraf, steg hon upp och gick; tre steg
följdes hon af värdinnan. Döttrarna syntes knappt bemärka hennes
bortgång; men då den fremmande gjorde en, för nutidens modelejon
ovanligt artig bugning för den gamle frun, utbrast Natinka:
-- Är titulärrådet Rosenparfym bekant med fru Sylvan?
-- Icke personligen, min nådiga. Jag såg henne för första gången i går
på spektaklet; jag, som många andra, blef frapperad af hennes vackra
dotter, och på förfrågan erfor jag att den goda frun är förmögen.
-- Uti allt det der ligger ett misstag, försäkrade fru Wermell ifrigt.
-- Hon bor här i tredje våningen, lefver ganska indraget, har ej något
hättre umgänge, aldraminst med oss, ty jag försäkrar att det var första
gången vi sågo denna person. Hon hade något att be mig om, ock nämnde i
förbigående att hon var barnlös.
-- Då tager jag min artighet tillbaka, försäkrade Rosenparfym. -- Jag
tog för kungsord hvad man sade mig går, och när jag nu fann henne här,
så...
-- Borde ni af hennes urmodiga toilett och fasoner genast insett, att
hon ej tillhörde vår societé, afbröt honom Aurora.
-- Hvem kan hafva frökens fina observationsförmåga? Utom dess är ju min
närsyntbet allmänt bekant, ursäktade sig Rosenparfym.
* * * * *
Menniskor, som endast lefva med afseede på sitt kära Jag, hyser aldrig
deltagande för andras väl eller ve; väl kunna allmänna eller enskiltas
olyckor gifva dem anledning till utrop ock känslosamma haranger, men då
måste någon remarkabel person ge första tonen; men intrycket -- om ett
sådant kan fästa sig hos ytliga varelser -- försvinner med dagen. Den
bäste författares; arbete har samma öde. Intrigen i en novell kan väl
gifva ett flygtigt ämne för konversationen; men den inre meningen,
moralen, är för dem ett terra inkognita. De likna resande, som genom de
väl uppdragna vagnsfönstren i förbifarten beskådar det landskap de
sedan säga sig hafva studerat; stöter olyckligtvis vagnen mot en sten,
eller läsaren mot något som alltför pätagligt träffar deras egna vanor
eller fordomar, då är äfven förkastelsedomen färdig, både öfver landet
och författaren.
"Hvad är afsigten med dessa reflektioner som icke höra till saken?" Om
förlåtelse, mitt herrskap! Det skulle bevisa, att Idas vistande och
snara bortresa, samt de utsigter en fremmandes välgörenhet visade för
hennes framtida lycka, var så likgiltigt för hennes slägtingar, att
alltsammans förekommit dem som en dröm, så framt ej afunden öfver det
uppseende hennes, af den så förbisedda person, väckt hos flere af deras
bekanta, frambragt något som liknade harm öfver att hon ännu skulle
återkomma tillbaka till dem.
Nu var allt i ordning för resan. Fru Sylvan hade med flit fördröjt
densamma, för att på sjelfva nyårsqvällen kunna öfverraska Idas mor och
syskon.
Under tiden var flickan innerligen glad och lycklig att få byta ut det
mörka, ensliga "arbetsrummet" mot assessorskans trefliga boning och
välmenande, hjertliga umgänge, der hon utom dess ofta såg Ferdinand, så
ofta han utan att väcka uppmärksamhet kunde besöka dem.
En timme före afresan gick Ida att taga afsked af Wermells, och fann
efter önskan familjen vid frukosten.
Ehuru redan sjelfva rummet hos denne väckte plågsamma hågkomster -- hon
hade ju der dagligen erfarit dessa små gnagande lidanden utan namn, som
stoltbet, tanklöshet och ringa deltagande för mindre vällottade likar
tillskynda den känslige -- rördes hon likväl till tårar, när hon vid
afskedet tryckte tantens hand till sina läppar. Hon var ju ändå en
syster till hennes älskade, begråtna fader; det var ju i hennes hus som
hon, den fattiga, af dem öfversedda flickan, lärt sig älska och blifvit
älskad, innan hon ens anat sitt eget hjertas känslor, och således
undgått de qval som alltid åtfölja en och blott anad, men hopplös och
obesvarad kärlek.
Alla, i synnerhet tanten, ansågo hennes tårar och upprörda känslor för
ett erkännande af den för henne ovana "vällefnad" och godhet hon
åtnjutit i deras hus, och da uttryck af tacksamhet, de må vara
förtjenta eller icke, alltid smickrar den fåfänga, blefvo de äfven här
upptagne med välbehag. Ovanligt vänligt sade tanten, i det att hon
klappade Idas kind: "Gråt icke, kära Ida, vi återse ju hvarandra innan
kort!"
Ida hvarken tordes eller ville motsäga denna falska förmodan; men det
smärtade henne djupt, att hon ej var uppriktig mot sina slägtingar, som
så litet anade hennes förhållande till Ferdinand, att de som en nyhet
omtalade hans bortresa dagen förut. "Och honom är det ganska osäkert em
han någonsin återkommer till ------", tillade öfverstlöjtnanten sjelf,
med en ton som nära nog antydde en felslagen förhoppning.
Ungdomen qvarhåller sällan länge några obehagliga intryck. Ida var åter
glad och munter när hon satt i kurslådan med sin åldrige väninna. Vid
första gästgifvargården emottogos de af Ferdinand, som der afvaktat
deras ankomst, för att sedan blifva deras följeslagare. Alla mindre
behagliga minnen från det hus hon lemnat, försvunno helt och hållet för
det glada närvarande: det vackra vädret, det goda slädföret och i
synnerhet den älskades närvaro, som nu intagit kuskens plats. Och när
hon tänkte sig sin mors och systrars utomordentliga öfverraskning, när
hon komme hem med sin af dem redan, ehuru under annat namn bekante och
så mycket värderade fästman, o, då hoppade hennes hjerta af onämnbar
fröjd och förtjusning.
Vi lemna dem, och hasta förut, för att kunna ge en teckning af Idas hem
på nyårsaftonen.