Fyra långa dagar hade nu fröken Rosimunda nödgats vänta, att det skulle

bli hennes tur; hon som var den yngsta och vackraste af fröknarna. Nu

fick hon änteligen gå. Och hon hade sytt så många garneringar och

grannlåter på hvita similéklädningen, att man knappt kunde känna igen

den. Hon gick så nätt och fint och trippade i sina små trånga skor; och

hon måste ta Sabina med sig, för att leda henne ibland, när skorna

klämde så hårdt, att hon ej kunde gå annars. Hon hade klädt sig så

länge, och sen gick det så långsamt att gå i de trånga skorna, att det

började mörkna redan, när fröken Rosimunda kom med Sabina i kungens

trädgård. Och nu kom prinsen dem till mötes och förde dem så artigt

omkring; och bäst det var, började granna lampor att tändas i alla träd

och präktiga lusteldar och fyrverkerier lysa på alla håll, och fröken

Rosimunda gick så lycklig vid unga prinsens sida, och hennes fina händer

skimrade ännu hvitare och finare i lampskenet.

Bäst hon nu gick och tänkte på all denna herrlighet, som hon skulle bli

herrskarinna öfver, såsom hon hoppades, så märkte hon ej att hennes

florsgarnering fladdrade emot en lampa och började brinna, och inom ett

ögonblick stod hon omgifven af eld på alla sidor, ty hela hennes granna

drägt stod i låga och fladdrade för blåsten. Dock, länge räckte det

visst ej, ty i samma ögonblick hade Sabina hunnit fram, kastade armarna

omkring sin syster, slog på lågorna med sina små händer, och innan kort

var faran förbi för Rosimunda.

Similéklädningen var för alltid förlorad, och det var skada; men ännu

värre var, att Sabina stackare hade brännt sina händer, så att de voro

alldeles fulla med blåsor och sår.

Nu kom straxt kungens egen läkare för att förbinda henne, och prinsen

kysste de sårade händerna och sade: "min ljufva Sabina, så du har

blifvit illafaren, för att jag icke släckte sjelf, utan ville se in i

ditt hjerta. Se dock, huru vackra äro icke dina händer", och så vände

han sig till kungen och hela hofstaten, som just kom ned i trädgården

och sade: "Nu har jag funnit den jungfru, som har de vackraste händer,

och vill hon bli min brud, så sen j här den, som skall blifva det".

Suomiqvinnan på Saimaudden.

Länge, länge, för många hundrade år sedan, då Finland ännu icke hade

kommit under svenska väldet, då stod på en udde i Saimen en ståtelig

gård, och der bodde en slägt af det gamla Savofolket, stolt och mägtig.

Mången strid hade männen af denna ätt utkämpat emot Hämäläiset och

Karjalaiset, och månget härjningståg hade de utfört ända långt bort åt

ryska sidan; men nu hade en annan, en svårare fiende uppstått att strida

emot, nemligen Svenskarne, de stolta, öfver hafven komna. De kämpade med

korset och svärdet, de kämpade med ordet, och för dem dukade småningom

Suomifolken under. Men ätten på Saimaudden stod ännu fast, den trotsade

svärdet, den trotsade ordet, den trotsade korset.

Etthundrade år hade förflutit sedan helige Biskop Henrik första gången

predikade Kristi namn på Suomis jord, men ännu lefde ätten på Saimaudden

i stolt oberoende. Icke vågade sig den svenska Konungens fogdar dit, för

att utkräfva skatt; ty de, som begett sig dit i sådant ärende, hade fått

skäl att svårligen ångra sitt tilltag, och ingen vågade för domstol

tilltala någon af Saimauddens folk. Men på uddens gård satt slägtens

äldste och skipade lag och sträng rätt bland de sina.

En dag steg i stugan in en korsets man och predikade korsets lära för

det stolta folket derinne, som satt man vid man och gästade vid yngsta

sonens bröllop. Och runosångarne på golfvets midt stannade en stund i

sin sång, hand i hand, tigande och lyssnande, undrande hvad detta månne

blifva; men snart började den ena ljudligen:

"Nu den gamle Wäinämöinen

Körde slabberkäft ur stugan,

Föste pratman ut i kärret,

Sjöng hvar obedd gäst i dyen".

Och då hördes ett bifallssorl kring stugans bänkar. Vredgad bortgick

korsets man, och sade: "ve eder, J hedningar, eder skall olyckan krossa,

och tigga skolen J ännu om dopets nåd, den J nu förkasten!"

En lång tid hade förgått, och ätten på Saimaudden hade slutligen blifvit

nära förödd. Oupphörliga strider hade småningom förtärt den. Der suto nu

endast qvar trenne åldrige bröder, gråskäggige vakter vid ugnen. Alla

deras söner hade stupat, utom Saivo, den yngste af dem, och i hans sex

raska söner uppväxte nu ättens på Saimaudden hopp.

Men Saivo var utgången att lära sina äldsta söner strida mot skogens

konung, och hemma vid ugnen suto de tre gråskäggsmännen och Ylpytar,

Saivos hustru, med de yngsta barnen. Då inträdde åter korsets man,

helsade med hotfulla ord och sade: "gamle hedningar vid grafvens rand,

frälsen edra själar från fördömmelsen. Unga qvinna, sex söners mor,

fräls dina söners själar, antagen det heliga dopet och den Korsfästes

tecken. Hafven J icke sett huru förbannelsen förföljer eder? Edra män

hafva stupat, endast gubbar och barn återstå; böjen eder inför Herrans

straffande hand!"

Då knotade gubbarne vid ugnen, och opp steg Ylpytar och sade: "Foga dig

hädan man! icke malar din trolldom Ylpytars hjerta till mjöl, mäktigare

skulle den då vara. Gå, att ej Saivos små barn bära dig hädan". Och

korsets man gick, men hans ord voro icke mildhetens, de voro vredens och

förbannelsens.

Ännu bodde spridda i skogarnes djup, bakom moar och sjöar, män som icke

underkastat sig det fremmande väldet. Stundom, när de icke förmådde

mera, då låtsade de vara underkufvade, men reste sig åter, än här, än

der. Men Saivo sade: "icke rår den ensamme lätt på björnen heller, än

mindre på fienden. Många kunna vinna, der en och en faller". Och han

lemnade hemmet i Ylpytars vård och barnens och gick genom ödemark och

skog uppmanande alla, som ännu stodo qvar af Suomifolken, vare sig

Hämeläiset eller Karjalaiset, eller män af hans egen stam, att bryta opp

mot den gemensamma fienden.

Men Svenskarne grepo Saivo och sade att han var en förrädare, och dödade

honom. Och Ylpytar utsände sin äldsta son och sade: "Gå till Svenskarne,

lär dig deras konster, att du må kunna öfvervinna dem och fullfölja din

faders verk. Lär dig att blifva ditt fäderneslands befriare och att

hämnas din far".

Sonen gick, men ett år förlopp, och han hördes ej af. Och Ylpytar sade

till sin andre son: "Gå till Svenskarne lär dig deras konster, att du må

kunna öfvervinna dem och fullfölja din faders verk. Lär dig att blifva

ditt fäderneslands befriare och att hämnas din far".

Sonen gick, men ett år förlopp, och han hördes ej af. Och Ylpytar sade

till sin tredje son detsamma, som hon sagt åt de andra båda.

Men ett år förgick, och i stugan inträdde korsets man och sade: "Qvinna,

har Herren sökt dig nog: din man och dina båda äldsta söner äro döda, är

ditt hjerta nu ödmjukadt?"

Men Ylpytar svarade: "dåre, skulle mitt hjerta ödmjukas derföre, att de

käraste, jag egt, lefvat som män och dött för Suomilandet. _Nu_ först

kan jag vara stolt. Och ännu lefver den, som skall fullborda deras

verk!"

"Han lefver, ja", hånade mannen, "en tjenare i Konungens hof, en riddare

i siden och guld i Konungens tjenst".

"Lögn talar den falskes tunga", sade Ylpytar.

"Tror du ej mina ord, så se med dina ögon. Men förkrosselsens dag skall

ännu komma öfver dig, du högmodiga", sade mannen och gick.

Men i Ylpytars hjerta brände hans ord. "Har han, mitt hjertas käraste

barn, blifvit en tjenare hos röfvarn af Suomilandet, han som dödar

Suomispråket, det sköna, och lägger sitt språks band öfver Suomifolk och

Suomihjertan. Deras trollkonster hafva förvändt ynglingens ögon med

rikedomar och guld. Bröd, om än hårdare, fanns ock i Suomilandet. Ve

den, som säljer fosterlandet för guld eller bröd. Hafva de förvändt

hans ögon med ära och glans? Den ära, som vinnes i främlingens tjenst,

är lik vågens skum, ett glitter utan värde".

Och Ylpytar lemnade sina tre yngre söner hemma, att värna hemmet på

Saimaudden, och hon sade: "Minnens det arf, J fått att vårda; ännu har

öfvermannens fot icke beträdt Saimaudden, när mägtig tid fodrar, skall

barnet vara man".

Och Ylpytar antog till sitt yttre ett ödmjukt skick och gick ut ibland

folket, och hon sökte sin son, och hon fick veta, att han fanns bland

krigarne, som stridde vid Sverges andra gräns, och hon gick och sökte

honom ända der.

Men vid det hon gick från den ena skaran till den andra, sökande sin

son, då trädde till henne åter korsets man, densamme, som hotat henne i

hemmets stuga, och han sade: "qvinna, böj ditt hjerta i ödmjukhet; din

gård är bränd, dina tre söner hafva fallit alla vid dess försvar, och af

hela din ätt återstår ingen mera än din son, som tjenar i Konungens hof,

och som ödmjukat sitt hjerta inför korset".

"De hafva stupat alla? Den yngste ock? -- Dock smält icke ännu, hjerta,

veknen icke senor, ännu måste lifvet lefva. _En_ står kanske ännu att

rädda". Och bort hastade hon.

På ett slagfält mellan döda och döende återfann, Ylpytar sin son. Hennes

vård väckte den döende till sansning.

"Min mor, du här?" sade han. "Haf tack, se jag dör ung, men min död är

skön, jag dör ju för fosterlandet!" och hans blick slöts och han dog;

men Ylpytar sjönk tillsamman.

"Ha, arme bedragne! du dog i din villa, du dog fången i lögnen. Hade du

fallit i ädel kamp _mot_ dessa, med hvilka du nu framgick, då hade din

död varit skön. Dö Ylpytar, ditt lif är slut!"

Men än en gång nalkades korsets man, och han såg den i stoftet

nedfallna, och han sade: "Nu, Ylpytar, är du krossad, kom att af min

hand mottaga upprättelse!" Men Ylpytar sade: "Vik hädan onde trollkarl,

och kom ej vid den åt döden vigda".

Men öfver de dödas fält sväfvade sagta fram en späd gestalt. Det var en

ung flicka i hvit drägt med svart kors på bröstet. Hon hade i sitt

hjerta varit ynglingens brud, men var af sin moders löfte helgad åt

korset. Hon gick fram till den döde ynglingen, knäböjde vid hans sida

och bad med sagta röst, men af hjertats djup. Och innerligare och

innerligare ljöd hennes bön, hela hennes själ syntes i den uppgå till

Gud i försakelse. Och hon varsnade den i stoftet nedsjunkna modren och i

hjertats ord utgöt sig hennes bön öfver den förkrossade, om tröst och

klarhet för henne, som ännu ej sett ljuset, om tålamod och ett

försakande hjerta.

Och Ylpytars hjerta veknade, hon gret.

"Haf tack, o flicka, du det främmande landets barn, för dagg på Ylpytars

afton. Till Suomis gamla folk går Ylpytar; låt din milda, vackra bön

ljuda öfver den döende".

Blommornas nytta.

Det var en gård; och vid den gården var en helt liten kulle eller

backhympel; och på den vexte just ej mycket gräs utom högst uppe på

toppen; der stod en liten fläck rikt bevext med gräs och örter. Der

vexte liljeconvalljer och gullvifvor, kamillblommor och millefolium, men

de stodo nu endast i knopp. Och när solen såg varmt och vänligt på dem,

så tänkte de, att hon gerna skulle se dem slå ut; och den ena och den

andra började smått öppna på knoppen, och på somliga tittade redan ett

litet gult, eller rödt, eller hvitt blad fram ur höljet.

Kom så en snigel krypande: "Usch, ni dumma blommor, hur kan ni tro att

solen vill ha er att blomstra. Nytta, nytta ska ni göra, och håll man

vackert inne med all grannlåt och fåfänga".

Och blommorna bjödo till, allt hvad de förmådde, att krympa ihop sina

knoppar, och vågade ej låta sin fägring sticka fram af fruktan att det

skulle vara orätt.

Så kom gårdens husbonde och sade: "Matts, tag din lia och slå ned den

der lilla grästappen der så kommer den till nytta".

Och det blef hö af den lilla grästappen, och det räckte nästan till en

hel munsbit åt en ko; och så blef det rigtigt nytta af de lappris

blommorna.

Harpspelerskans Dotter.

"Hon skall ju vara död, den der stackars Clara", sade fru ***.

"Ja hon har gått till hvila", sade Helena, med betoning på ordet hvila.

"Ja du må visst säga hvila", inföll Charlotte, "hon var en af de der

oroliga själarna, kan jag tänka, hvilka alltid sakna hvila. Hvad kunde

man ock begära af flickan stackare, uppfostrad, som hon var, af en

kringvandrande Tysk musikantska".

"Hennes mor dog, då hon var tio år gammal, tidigt var då hennes

uppfostran gjord", menade Helena, med ett sorgligt småleende.

"Jag känner nästan ingenting om henne", sade fru ***, "huru kom hon till

Lingdahls?"

Helena svarade: "Hennes mor hade som harpspelerska samlat sig en liten

obetydlig förmögenhet, och trött vid sitt kringvandrande lefnadssätt,

nedsatte hon sig i en af våra småstäder, der hon hörde af för huru

oändligt litet många fruntimmer lifnärde sig. Men den stackars

harpspelerskan hade under sitt kringirrande lif aldrig lärt sig hushålla

med penningar, och än mindre denna massa af småkunskaper, som fordras

för att hushålla på vårt lands sätt. Hennes lilla besparing försvann

mellan hennes fingrar, tyckte hon, och inom några år var allt slut.

Under yttersta nöd framsläpade hon ännu ett par år af sin lefnad och

lemnade vid sin död sin lilla tioåriga Clara alldeles värnlös.

Lingdahls, som då bodde i samma stad, togo den lilla värnlösa flickan

till sig. Det är allt, hvad jag känner af hennes tidigare historia.

Jag såg henne sedan ofta nog i huset, en ytterst arbetsam flicka! Ofta

roade det mig att betrakta henne, då hon trodde sig obemärkt; jag såg

huru en verklig feberglöd brann på hennes kind, hennes öga glänste,

hennes händer darrade af ifvern. Hon äflades, jag kunde nästan säga,

både natt och dag. Intet nöje, ej ens en promenad tillät hon sig, och

var alltid i verksamhet med de mest olikartade sysselsättningar. Fru

Lingdahl ville någon gång förmå henne att taga sig någon ledighet:

"Ånej, söta tante, i morgon då skall jag promenera, då är det här

arbetet färdigt; men nu behöfver Sophie sin klädning eller behöfva

bönorna skäras, eller kragorna strykas, eller strumporna stoppas, eller

hvad arbete hon än för händer hade, göras färdigt".

Jag var bortrest en tid och fann vid min återkomst en sorglig

förändring.

"Stig in till min stackars Clara", bad fru Lingdahl, "så gick det med

min flinka hjelperska!"

Jag gick in till Clara. Hon satt på golfvet med en hop sönderklipta

lappar framför sig och spritade och spritade med samma ifver, hvarmed

jag förr sett henne arbeta. Hon helsade mig vänligt och uttalade sitt

nöje af att se mig. "Men förlåt, goda Helena", sade hon, "ser du, jag

har så brådt om, jag hinner ej stiga upp för dig, sitt ner så länge,

bara jag får slut på mitt arbete skall jag spela för dig". Härmed visade

hon på harpan, som hon ärft af sin mor. "Rättnu blir mitt arbete slut,

då får jag spela så mycket jag vill, och ingen klandrar min mors minne,

fast hon var en harpspelerska; ty ser du, jag har så gjort unnan allt

arbete, att ingenting mer finnes att göra, och då kan jag spela utan att

synda. Ser du det måtte väl ej vara mera illa att spela, än att rakt

sitta med händerna i famnen och göra ingenting, som jag ju ändå skulle

måsta göra, när allt arbete är slut".

Jag satt hos stackars Clara tills det blef afton. Hon spritade och

spritade. Hon hade ej sofvit på många dygn, hon hade spritat hela

nätterna, hon hade ej tid att sofva, sade hon. Jag gick in i hennes

idéer och sade, att hon nu snart hade slut på allt arbete, så att hon ju

bara hade helt litet qvar till i morgon, bara hon nu skulle sofva litet

först.

"Ja, men vet Helena, jag har så ofta, när jag lagt mig om qvällen, tyckt

att allt skulle vara nära bortgjordt, men när jag vaknat om morgonen, då

hade åter så rysligt mycket arbete vuxit upp under natten. Jag törs ej

sofva".

Slutligen lyckades jag dock förmå henne att lägga sig.

"God natt, Helena", sade hon och nickade vänligt åt mig, "i morgon,

Helena, i morgon!"

Jag gömde hennes lappar, jag gömde allt, som kunde påminna om arbete,

och inträdde helgdagsklädd hos henne följande morgon, som var söndag,

och då hon frågade efter sitt arbete, sade jag henne, att det vore synd,

att arbeta om söndagen.

"Tror du det är synd? Vet du, jag har syndat mycket, jag har arbetat

mycket om söndagarna. Nej, nej, icke kan jag hålla söndag, jag måste

arbeta". Sedan hon oroligt sökt sina lappar, började hon rifva sönder

allt, hvad hon kom åt, och satte sig att sprita de sålunda erhållna

tygflikarna.

Jag måste slutligen åter låta henne få sina undangömda lappar. Nu var

hon glad och vänlig åter, nickade åt mig och sade: "i morgon, Helena, i

morgon. Ack du vet ej hur roligt det blir?" Hon gick nu hvarje qväll

ordentligt till hvila, och sade blott meningsfullt nickande: "i morgon,

i morgon!"

I går ville vi ännu slutligen göra ett försök; många hade förut blifvit

gjorda. Medan hon sof utburos hennes lappar och allt, hvad som påminte

derom. På det ställe, der hennes arbetskorg brukade stå, ställde jag en

stor korg full af blommor, och harpan prydd med blommor derinvid. Hela

golfvet var tätt beströdt med blommor, äfven så hennes säng, och vid

sängkanten, på den vanliga stolen för hennes kläder, lades en hvit

musslinsklädning i stället för hennes hvardagsdrägt.

Nu vågade jag väcka henne. "God morgon, goda Clara", sade jag gladt, "nu

är det så fridsamt och festligt sedan du slutat allt arbete. Allt är

gjordt, intet finnes mera att arbeta på länge, bara spela. Låt mig nu

kläda på dig och kom sedan och spela".

"Helena, Helena, talar du sanning", utbrast Clara, med en blick så

himmelskt glad, att det skar mig i hjertat. Hon hastade opp ur sängen,

så att jag endast hann löst kasta öfver henne klädningen. I samma

ögonblick stod hon vid harpan och omfattade den med båda armarna; men

hennes händer föllo ned utefter strängarna och framkallade en sakta

dallrande susning, under det hon sjelf nedsjönk i knäböjande ställning,

med hufvudet mot harpan.

Hon var så stilla, ej en suck, ej ett ljud. Jag gick till henne, hon var

död.

Facetter af qvinnans lif.

"Min far var fruntimmersskräddare i Åbo, den siste af det skrået som der

qvarstod. Handtverket hade varit skäligen inbringande, och min far hade

dels ärft, dels sjelf sammanlagt någon förmögenhet, så att vi stodo oss

ganska bra och hade ett trefligt hem. Men andra seder kommo och det blef

knappt om arbete på verkstaden. Stadens medellösa fruntimmer började mer

och mer befatta sig med fruntimmersskrädderi, de lemnade sitt arbete

till en tredjedel af skräddarepriset, och kunderna gingo till dem. Allt

mindre arbete inlemnades på vår verkstad, allt flere arbetare måste

afskedas, och slutligen återstod för min far sjelf knappt något annat

arbete än att jaga "bönhasarne", såsom han benämnde dessa sina qvinnliga

fiender.

Allt bittrare blef hans lynne, och allt otrefligare hemmet, i den mån

"bönhasarne" inkräktade på hans område. Ordet "qvinnfolk", med en

föraktlig betoning på "_qvinn_", var hans enda benämning för allt hvad

fruntimmer hette. Jag var nu redan stora flickan och bad i mitt

oförstånd att min far ville lära mig sy kläder. Nu blef gubben utom sig:

"Du, mitt eget kött och blod, du, bli en af dessa förb. bönhasar!

Nehej. Se så pass makt har jag dock att, åtminstone ur mitt eget hus,

intet qvinnfolk skall komma och tränga sig i karlagöromål. Håll du dig

till qvinnfolks seder och qvinnfolks arbete, snärta. Sy du din slätsöm,

ja, du skall slippa till fru Danet i pension, till och med, och lära dig

fransyska och schattersöm och hvad sånt der qvinnfolks skräp allt heter,

men håll hon sig från karlagöromål, mamsell".

Mycket försagd vågade jag ändå anmärka, att med den der pensionslärdomen

skulle jag ej kunna förvärfva mitt bröd.

"Hvasa, förvärfva ditt bröd? Det skall du väl, så för hin, också låta

bli. Du skall gifta dig och bli en ärlig hustru och sköta hushåll och

barn och inte förvärfva bröd".

"Men min far, tänk om ingen vill ha mig?"

"Låt bli att resonera, mamsell; kan hon ej ställa sig så, att hon får en

man som försörjer henne, så är hon lagom att svälta".

Nu var ej vidare att säga. Jag kom i pension, kunde säga "oui madame",

och "Dieu vous benisse", sydde hela året, som jag gick der, på en

schattersömstafla, der det stod en mamsell som skolfrun sade hette

Lotta, och hon gret vid en graf som skulle vara hennes älskares, Werther

hade han hetat, och hon torkade sig i ögonen med ett kläde, som visst

var ett lakan, ty det räckte ned till hennes fötter, och dessutom stodo

på taflan några djur på fyra fötter, men hvad de skulle föreställa vet

jag ej.

Kanske hade jag med mina pensionsfullkomligheter och det arf jag hade

att vänta, kunnat få mig man, men till min olycka hade far, vid den tid

jag slutade min skolgång, med särdeles ifver förföljt tre systrar,

hvilka hos damerna i Åbo förvärfvade allt mera förtroende som

skrädderskor. Slutligen, för att undgå ledsamheter, hade de lagt in till

Senaten och anhållit om, att af gunst och nåde, dem måtte meddelas

tillstånd att försörja sig genom förfärdigande af fruntimmerskläder, och

de fingo verkligen den begärda tillåtelsen.

Min fars vrede gränsade till raseri. "Skall qvinnfolk tränga ut oss, så

skall jag väl ock visa dem att ännu finnes lag och rätt i landet". Jag

såg snart hvad han menade härmed. Han köpte sig nemligen en egendom, på

det att hans barn skulle ärfva efter landslag och mina tre bröder

sålunda af hans förmögenhet få sex delar och jag den sjunde.

Ack, hvad skulle han sagt om han lefvat nu för tiden, när endast

fruntimmer besörja fruntimmersskrädderiet och verlden ändå står. Nog

skulle han förr trott den förgås, än ett sådant oskick kunna äga

bestånd.

Den häftiga vrede, hvari han mest lefvat de sednaste tiderna, förkortade

hans lif, han dog snart derefter. Min mor hade länge varit död. Bröderna

hade alla studerat och kostat min far mycket stora summor, äfven genom

resor, och slutligen bosättning. Mycket fanns derför ej nu mera att

ärfva. Bröderna behöfde det ej eller, de voro redan alla tjenstemän, men

jag med mina 800 riksdaler kunde svårligen lefva deraf. Mina ögon voro

svaga och stodo ej ut med det för ögonen ansträngande arbetet att sy

slätsöm, som fordrar en så oupphörlig flit om man skall förtjena något

dermed. Med min fransyska och min schattersöm stod ännu mindre att

förtjena något. Icke heller hade jag rätt krafter att tjena som piga,

ehuru jag nu, i denna egenskap, var hos min förmyndare. Jag var

oförnöjsam och fann mig icke i mitt öde och klagade i min själ, och när

jag fick en friare så gifte jag mig, fast jag visst inte tyckte om

honom. Men jag hade lärt mig att man nödvändigt borde bli gift.

Min man var glasmästare i en af våra minsta städer. Så länge mina 800

riksdaler räckte, för hvilkas skull han ock hade tagit mig, så stodo vi

oss bra nog. Min man var ej så svartsjuk om handtverket som far, och

snart kunde jag det rätt bra. Jag skötte nu glasmästeriet och ibland

satte min man äfven in någon ruta: men småningom öfverlemnade han sig åt

sin lust för starka drycker och bredde ej mer kitt på en enda ruta. Jag

var då så mycket flitigare och nog hade allt ändå gått, blott han ej så

ofta skulle slagit sönder rutor, när han kom hem och var oredig i

hufvudet. Detta var mycket svårt. Jag var ej heller så undergifven i

mitt sinne som jag bordt vara, jag gret ofta i tysthet, och då såg han

att mina ögon voro röda och blef än mera uppretad.

Mitt arf var längesen slut, barnen började vexa opp och deras behofver

vexte äfven. Min man låg numera nästan endast i sin säng, men min

flicka kunde redan hjelpa mig både i verkstaden och att sköta de mindre

barnen, och vi hade allt vårt tarfliga bröd, fast min mans utgifter

medtogo en något stor del af vår inkomst. Men han dog, och då först blef

det svårt.

Som qvinna kunde jag ej få fortsätta med glasmästeriet utan verkgesäll,

och ingen sådan ville åtaga sig verkstaden mot mindre betalning än hvad

den nätt och jemnt kunde inbringa i vår lilla stad. Då var jag åter

oförståndig och misströstade och hade velat dö, blott jag fått barnen

med mig. Men Gud hade ännu ej öfvergifvit mig. En barmhertig menniska

gaf mig anvisning på en gammal, liderlig glasmästar-gesäll, som

släntrade kring, tiggande på landsbyggden. Honom vidtalte jag, och han

var nöjd att stå för verkstaden, blott emot det han fick mat, litet

simpla kläder och par supar om dan. Och så fick han gå och släntra och

göra ingenting som förr, men han bar namn af verkgesäll och jag fick

opåtalt sköta yrket som förr. Så gingo några år.

Men ännu en pröfvotid kom. Gesällen dog, och nu visste jag mig intet

råd. Min äldste gosse var ren 12 år gammal och kunde visst sätta bra in

rutor, isynnerhet när jag hjelpte honom, men han var ändå inte gesäll.

Men, vet fruarna, så genomgoda och rara voro borgmästarn och

rådmännerna, att de tilläto honom ändå att få stå för verkstan som

verkgesäll, då ingen annan glasmästare fanns i stan som kunnat klaga

deröfver, och han var, gud signe gossen, så riktigt beskedlig emot mig

och sina syskon, att han lät oss alla lefva på hvad vi förtjenade i

verkstan, och nu hade vi så mycket arbete då stan byggdes opp efter

branden, så vi alla hade fullt opp att göra.

Som fruarna vet, ärfde jag härom året litet efter min bror, som dog

barnlös. En ensam menniska behöfver så litet, barnen äro alla försörjda,

och jag jemkar mig bra fram, fast jag ser så illa.

Fruarna hafva varit så goda emot mig, en ringa handtverkarhustru, och

jag ville ej neka att visa min erkänsla genom att omtala mina obetydliga

öden, efter fruarna så önskade. De ha varit helt enkla och vanliga, som

fruarna nu hört, fast det stundom kunnat vara tungt nog, då man ej haft

att ge barnen hvad de behöft".

Den gamla frun bugade sig för de närvarande fruntimmerna och beredde sig

att gå bort. Efter några vänliga ord, vexlade mellan henne och de andra

fruntimren, tog hon afsked och gick.

"Nå Cecilia", sade Helena, värdinnan i huset, "kommer du ihåg att också

du lofvade berätta oss något, som du sade äga någon slags slägtskap med

glasmästarfruns öde? Nu måste du berätta".

"Det var i hastighet jag kom att säga så; nå må gå, jag skall berätta

hvad jag tänkte, ehuru ni väl föga kommer att finna någon likhet mellan

våra öden. Emellertid måste jag nu röja en hel hemlighet. Goda vänner,

ni hafva ofta undrat öfver att jag, en gammal flicka utan erfarenhet i

hushåll och kokkonst, kunnat ge eder, erfarna fruar, goda råd i dessa

grenar. Skälet är det att jag studerat chemi, men tyst dermed, jag vill

ej bli till ett åtlöje.

Min far var, som ni torde påminna er, en ansedd chemist. Det roade mig

obeskrifligt att studera hans vetenskap och att sysselsätta mig jemte

honom i hans laboratorium. Och han, som tyckte att det ena köket kunde

vara så godt som det andra, antog ganska gerna mitt biträde; ty mina

fruntimmersfingrar voro ändå en mån händigare och smidigare än

studenternas vid fint handarbete ovana tassar. Emellertid hade jag

utfunderat något som jag ej rätt visste om jag skulle våga meddela min

far. Jag fruktade att det möjligen vore alldeles dåraktigt, men ändå

kunde jag ej underlåta att derpå grubbla hvarje ledig stund, och saken

blef mig allt klarare. Slutligen satte jag mina funderingar till papper

och gaf det åt min far. Den största glädje jag ägt i lifvet gaf mig den

blick som strålade ur gubbens öga, då han läste min uppsatts. Men snart

fördunklades blicken, han kysste mig på pannan och tryckte mig till sitt

hjerta i det han sade: "ack hvarför är du dock icke en gosse!"

Dessa ord gjorde mig ondt. Jag tror dock nu att jag då missförstod dem.

Från den dagen var han om möjligt ännu mera god och öm emot mig än förr.

Några dagar sednare sade han: "Cecilia, du behöfver komma i pension, jag

kan ej uppfostra dig rätt, sedan din mor gick bort".

I pension kom jag, men icke vet jag om jag just blef så mycket klokare

eller bättre der. Sedan kom jag åter hem. Min far afböjde nu hvarje

hjelp af mig i sitt laboratorium och sade: "Nu, min flicka måste du lära

dig att laga _gröt_". Ja, snart lärde jag mig den talangen att koka mat,

som, åtminstone då förtiden ännu, påstods erfordra en hel menniskolefnad

för att rätt kunna läras. Men hur god mat jag än lagade, och hur duglig

hushållerska jag än bemödade mig att vara, så förblef jag ändå ogift.

Min ungdoms roman förde mig icke till lycka, och ett resonnemangsparti

kunde jag ej förmå mig att göra.

Jag hade nästan glömt min lilla chemiska uppsatts, då min far dog, och

man hittade den ibland hans papper. Man var icke ovan att finna min stil

i hans anteckningar, jag hade renskrifvit flera af hans uppsattser, och

man ansåg derför äfven denna för hans arbete. Den trycktes, och min

upptäckt väckte något uppseende på sin tid, ni mins det kanske".

"Ja, jag minnes det visst", sade Helene. "Den omtaltes såsom gifvande

glans åt den saknade chemistens minne. En recensent, erinrar jag mig,

beundrade den underbart klara blicken i naturens hjerta, det, liksom af

en hemlig sympati med naturens vetenskap, divinerande sinnet, och

anmärkte att det måtte varit ett verk af den bortgångnes sednaste dagar,

då kanske redan själen kände en närmare frändskap med anden i naturen.

Också sjelfva stilen i uppsattsen var olika den aflidnes lugna, manliga

framställningssätt, mera inspirerad och mera enthusiastisk, dock mindre

jemn än vanligt. Men af det nya arbetet såge man klart att

fäderneslandet och vetenskapen gjort en stor förlust genom författarens

bortgång".

"Nå ja", fortfor åter Cecilia, "mångahanda sådant sades, och det var bra

roligt for mig, att jag dock hade gjort någon nytta med min stora kärlek

för chemin. Men jag aktade mig väl för att utsätta mig för åtlöjet och

benämningen lärd i stubb; fast jag mången gång haft svårt att emotstå

frestelsen att fortsätta mina chemiska studier, med tillhjelp af ett

blåsrör eller till och med endast af kakelugnsbrasan, när jag ibland i

min ensamhet finner tiden nog lång. Men så tar jag högtidligt ned min

kaffepanna, kokar kaffet öfver en liten spritlåga, funderar litet smått

öfver perlorna derpå, eller ångdropparna i locket, eller dylikt; dricker

min kaffekopp, småningom och med välbehag insupande dess arom, och så

glömmer jag åter min längtan efter chemin. Nå, mina vänner, nu har jag

biktat. Icke ansen J ju mig sämre för min lilla lärda utsväfning, men

tala ej om den för andra, jag är ömtålig för att på gamla dagar bli mål

för åtlöjet".

"Kors, Helene, hvad du väl mindes den gamla tidningsartikeln", anmärkte

Amelie.

"Jag var redan då bekant med Cecilia, och intresserade mig derföre äfven

för hennes far".

"Ja den som har tid att läsa", sade Amelie, "det bär sig ej när man har

hushåll och barn".

"Amelie, hur många aftnar var du hemma förra veckan, utan sällskap?"

"Helene, är det din mening att vara elak? Nå, man är väl ingen slafvinna

heller. Jag tror att jag sköter mitt hushåll temmeligen bra, men visst

har man nu ändå alltid en stund öfrig för sällskapslifvet, bara man inte

fjeskar i hvad som ej angår oss. Jag låter inte såsen koka öfver för

läsning, och ehuru jag icke delar njuggt åt den fattige, som kommer och

begär i mitt kök, så blandar jag mig icke i fattigkommiténs göromål,

springer icke i fruntimmersföreningar och dylikt och tror att allt går

lika bra ändå".

"Men monne ej allt skulle gå åtminstone lika bra, om, af den tid du

använder på nöjen, ena hälften skulle användas i hemmet vid en bok, utan

att dertill välja just såskokningstiden, och den besparing dervid skulle

kunna göras för toiletten kunde användas i en fruntimmersförening,

kanske med mera gagn för den behöfvande än den i köket gifna allmosan.

Nå, men Aurora, nu måste du berätta något om dig och dina sträfvanden".

"Ja, hvad kan jag berätta? Mitt hushåll är litet, upptar vanligen knappt

ett par timmar af dagen. Min man sitter hela dagen på embetsrummet och

jag broderar. Stundom läser jag någon roman en aftonstund, ty att

dertill använda Guds klara ljusa dag synes denne mig nästan för god, och

någon förståndsläsning kommer naturligtvis ej i fråga för ett

fruntimmer. Stundom går jag ut på visiter, men också det är allt litet

tomt, och så broderar jag igen; och ni vet ju att jag har rigtigt vackra

kragar. Och dermed har jag sagt hvad jag om min lefnad vet. Jag drömde

fordom allehanda, men drömmer ej numera".

"Lycklig du som kan låta bli att drömma", sade Augusta. "Ack huru ofta,

isynnerhet om morgnarna vid min söm, då allt husets folk ännu sofva,

likaså om aftnarna när allt är redan tyst, ja om dagen när jag vaggar

den minsta och de äldre barnen derföre ej få stoja alltför högt i rummet

invid, huru ofta försjunker jag ej i drömmar så sköna, att jag glömmer

alla ögonblickets små ledsamheter och känner mig sedan med stärkta

sinnen lifvad och rask att vidtaga mina göromål. Men ack, då blir jag

alltid ängslig öfver att jag sålunda låtit mina tankar irra ifrån hvad

som ensamt borde sysselsätta dem. Stundom drifver mig liksom ett inre

våld att anteckna mina fantasier, det är som jag skulle känna ett behof

att med någon annan dela dem, men lyckligtvis har jag dock oftast hos

mig funnit styrka att dämpa denna håg. Blott någon enda gång, då sjukdom

gjort arbete för mig omöjligt, har jag nedskrifvit en eller annan af

mina funderingar, och de få, som sett dem, tyckas hafva ansett att jag

ej öfverskattat deras anspråk".

"Men Augusta, äger du rättighet att förqväfva en förmåga sådan som din,

äger du rätt att vara en andelig sjelfspilling".

"Helene, tyst, väck ej de fängslade tviflen i min själ. Med ångest och

bäfvan i hjertat har jag kastat ut frågor under olika former, ja liksom

blott i ödmjukhet begärt lof att lyssna på mitt inres tal; men från alla

håll har svaret ljudit till mig: Qvinna, sköt ditt hushåll, koka din

mat, en värdinna har ej tid att äflas med poesi. Från vänner och

fremmande, i mundtliga ord, i böcker, i tidningar, öfverallt, från man

och qvinna har samma svar gifvits mig. Jag hoppas att jag nu öfvervunnit

mig sjelf; men fordom syntes mig i allt ett sken af poesi, vare sig i

köket, i sömmen, ja i det lägsta, det ringaste göromål, ty jag arbetade

ju för min mans, för mina barns trefnad. Jag såg på mitt hem som på

vexten derborta i blomkrukan, der hvarje stjelk, ja sjelfva den svarta

mullen adlas till behag, genom sitt samband med det hela, sin

nödvändighet för blommans fägring. Jag har lyckats mer och mer förjaga

denna doft af poesi och att mer och mer gräfva mig ned endast i mullen,

utan att se blomman".

"Augusta, monne du ej tar detta för strängt. Att en husmors pligt är

vården om sina barn och sitt hus, det torde vi väl alla vara ense om,

men huru mycket af hvad vi dagligen uträtta är icke sådant som för en

ringa penning, lika väl uträttas af en sömmerska. Det är således denna

ringa penning, en daglönerskas dagspenning en och annan gång och

utbetalad åt en fattig sömmerska, för hvilken vi offra ett lif för

själen; ty det blefve naturligtvis dessa slags arbeten vi skulle

åsidosätta, icke _dem_ hvilka fordra vår _egen_ handläggning. Är det

verkligen denna penning vi böra göra afseende på? Nå väl, men monne vi

ej alla slösa så mycket på bjeffs och grannlåt och andra mera kostsamma

nöjen? Låtom oss då hellre umbära sådant".

"Kära Helene", sade Amelie, "tycker du dessa halfkarlar, dessa madamer

Staël och dylika, som dock stått på den qvinliga bildningens högsta

spets, varit så ljufliga qvinnor att likna".

"Tror du då att det är bildningen som gör qvinnan karlavulen? Jag tror

det ej. Hade madame Staël blifvit född i en arbetares koja och

följakteligen saknat en bildande uppfostran, så hade väl ej hennes

snille framträdt för verlden med steg, som ibland litet låta höra

stöflarna knarra, men hon hade kanske blifvit en fiskköperska, en dame

de la Halle, som burit ett blödande hufvud på en pik, och hvad

qvinnligheten derpå vunnit vet jag ej".

"Visst äro ofta diktens så väl män som qvinnor opraktiskt folk, hvilket

ock ådragit skrifvande qvinnor så mycket hån, så många sårande binamn.

Men hade dessa skrifställarinnor, som nu varit dåliga husmödrar, blifvit

födda i ett stånd der de ej förstått sina anlag, tror du väl att de

derföre bättre fyllt sina pligter som husmödrar? Finnas då inga dåliga

husmödrar bland de icke litterata? Ja jag tror i proportion fullt ut

lika många, som bland dem med odladt sinne. Den med litterära anlag

torde visserligen, ofta nog, ej äga anlag att bli en utmärkt husmor, ty

naturen delar sällan alla sina gåfvor på ett håll, men att hon bättre

förestår sitt hus derigenom att hon dödar de gåfvor naturen gett henne,

det kan jag ej tro. Den som blifvit född med ofärdiga händer torde ej

lära sig sy bättre derigenom att hon afhugger sina fötter. Tvertom torde

just bildningen utveckla äfven hos den, som har mindre anlag derföre,

det hushållsförstånd hvaraf hon är mäktig. Likaså tror jag ej heller att

den som är fallen för hushållsgöromål, blefve författarinna derföre, att

man hindrade henne att utveckla de anlag _hon_ fått af naturen".

Augusta hade med lifvad blick åhört hvad Helena talat. Nu nedlutade hon

sitt hufvud och sade: "Helene, du har narrat mina tankar att vara

upproriska. Förr låg ofta den drömmen skön för mitt inre, att i kärlek

och glädje förena verksamhet för make och barn, med ett lif för själen.

Att använda lediga stunder till att läsa, att digta, att lefva i andens

och vetandets verld. Men ett andefattigt sällskapslif, intresse för

dagens sqvaller, kortspel och dylika nöjen, dem ville jag gerna försaka.

Jag har änteligen lärt mig att jag hade orätt. Tala derföre icke

frestande ord".

Helene satt en stund tyst försänkt i tankar, men utbrast sedan hastigt:

"Sophie, ändå din historie. Du har ännu ej visat oss någon facett af

qvinnans lif".

"Hvad kan väl en stackars sjukling berätta er, som kunde äga intresse",

sade den bleka Sophie. "Dock, äfven min lefnad är en liten, icke

sällsynt, sida af lifvet, sådant det gestaltar sig för qvinnan.

Som ung angreps jag af en af dessa sjukdomar hvilka vi vanligen icke

anförtro åt läkarn, åtminstone förr än hjelp är för sen. De första åren

tänkte jag mycket på att resa till Amerika, för att få tala vid en

qvinnlig läkare, men detta föreföll mig dock alltför bråksamt, för min

fattiga lekamens skull. Jag hoppades få dö af min åkomma, men det skedde

ej så. Jag släpar, som ni ser, ännu min usla varelse i värk och

vedermöda och utan glädje af lifvet. Men hvarföre skulle ock just jag

bordt resa till Amerika? Skulle alla de qvinnor resa dit, hvilka i

större eller mindre mån lida, emedan de antingen ej kunna förmå sig att

derom vidtala en läkare, en man, eller åtminstone uppskjuta dermed till

dess hjelp oftast är för sen, så blefve det i sanning en folkvandring.

Mitt lidande har gjort mig bekant med flere andras, hvilkas lif blifvit

förödt liksom mitt. Mitt enda mål är numera endast att spara. Jag nekar

mig hvarje beqvämlighet, som jag väl i min uselhet kunde behöfva, allt

på det jag må kunna samla medel till en fond för att aflöna en qvinna,

som vill lära sig att idka läkarekonst".

"Men, min Gud, en sådan befängdhet! Hvad skall det bli för en

karlaqvinna? Hvilken karl tror du vill gifta sig med en sådan", inföll

Amelie.

"Vore det än så, så torde väl i alla fall en qvinna som ej blifvit gift

före tjugufem år, sällan bli det sednare. De egentliga läkare-studierna

börjas, äfven för en karl, sällan mycket före den åldern. Jag tycker det

kan vara godt nog för en stackars gammal mamsell att få något att lefva

af genom mitt testamente".

"Än mer att få något att lefva _för_, något att verka och lefva för",

utbrast Elise med lifvad blick. "Jag måste medge, att jag är svag nog

för att lida af det myckna hån, det myckna gyckel af ett ingalunda

vackert slag, som drabbar den åldriga, ogifta qvinnan. Det är i sanning

icke så underligt, om mången gör ett giftermål _endast_ för att undgå

ett ödsligt lif utan ändamål och, till råga på allt, spott och spe.

Jag trodde visst icke att jag skulle komma att bli ogift. Jag var

vacker, som jag hört, mycket vacker, det väl föga någon vill tro som nu

ser mitt förstörda anlete. Glad, lekande och något bortskämd, tänkte jag

mig lifvet som en glädtig dans. Inom några veckor skulle jag stå brud,

och så af hela min själ jag än var fäst vid min trolofvade, syntes han

dock, om möjligt, älska mig än högre. Hvarföre skulle jag numera

beskrifva huru han syntes i sanning nära förguda mig? Ännu någon enda

gång sliter sig lös den förfärliga i bojor laggda farsoten: kopporna.

Jag blef angripen af den, och min skönhet förvandlades till hvad ni nu

ser.

Jag förstod ej straxt tillfullo min olycka. Jag begret min skönhet, men

min fästman var bortrest, och jag hade ännu ej i hans blick läst mitt

öde. I min glada lek med lifvet, hade jag så litet bekymrat mig om hvad

som sades om andra, och nästan alls icke läst annat än mina lexor; jag

kände ej verlden.

Tillfriskningstiden blef mig stundom lång. Jag fick tag i en bok, en

årgång af Åbo tidningar från förra århundradets slut. Den var ej så

gammal då som nu, och, af de män som skrifvit i den, voro de flesta ännu

vid lif och voro landets ädlaste. De allvarliga historiska uppsattserna

läste jag ej, men strövers, små uppsattser i berättande stil, och hvad

läste jag? Hån mot den fula under alla former, skönhetens pris såsom

qvinnans högsta och enda värde.

Så tänka de ädlaste, de bästa! Detta blef min tanke, min sorg, och

slutet af mina strider blef att jag skref till min fästman och återgaf

honom sitt löfte. Han skulle, som uttrycket brukar lyda, visserligen

varit hederlig karl och stått vid sitt ord, men han såg mig och var glad

att jag brutit. Hvad jag led vill jag ej omorda, med detta ansigte

skulle ni finna sådana slags sorger löjliga hos mig. År gingo.

Ännu var dock ej mitt lif fullkomligt ödsligt. Jag hade goda anlag för

musik, men hade ej haft någon annan lärare än vår gamla orgelnist,

emedan ej någon annan fanns på orten. Gubben var en ganska god musiker,

men så inkommen i kyrkomusiken, att det var mest sådan han hade lärt

äfven mig. När han mellan gudstjensterna eftersåg orgelverket, medtog

han alltid mig och lärde mig att spela derpå. Ofta satt jag äfven under

gudstjensten nära invid gubben på orgelläktarn, der ingen såg mig.

Jag hade en bror. Han var sjuklig och kunde ej studera. Äfven han hade

musikanlag. Sedan jag nu hade dragit mig från nöjen och sällskapslif och

började önska att kunna göra någon nytta, så undervisade jag honom så

godt jag kunde. Gamle orgelnisten var död, den nye okunnig och förstod

ej att undervisa. Min far dog och vi sjönko i fattigdom. Nu blef

orgelnisttjensten ledig och min bror erhöll den. Han var ofta sjuk, och

då ingen annan dertill kunnig person fanns att tillgå, skötte jag

orgorna i hans ställe. Slutligen hade han på nära tvenne års tid ej mera

orkat gå opp till kyrkan, när han dog. Ingen tänkte mera på att en

qvinna spelte orgorna, min plats syntes ej nere ifrån kyrkan.

Svårigheten att få någon vikarie gjorde att jag äfven fick fortfara att

spela hvarje söndag, till dess ny orgelnist hann anskaffas, ehuru det

skedde med mycken tvekan. För det arfvode jag erhöll skulle ingen karl

åtagit sig mödan, för en qvinna var det en riklig inkomst.

Sedan min musiktid har jag lefvat, som de flesta gamla ogifta, utan mål,

utan glädje, ett ödsligt lif. Smågycklet, åtlöjet har förbittrat mitt

lynne och gjort mig gnatig. En ädel och stor skald råder qvinnan att

icke vilja vara annat än vacker och älskvärd, det är ju dock qvinnans

högsta välde. Orden minnes jag ej noga, men sådan är meningen, och med

hvilket besannande bifall citeras den icke! Jag tror de flesta gerna

ville lyda det berömda rådet, men -- det har sig ej så lätt, att göra

sig vacker och älskvärd.

Att lefva endast för sig sjelf, att ej kunna göra någon nytta i lifvet

för andra, detta ensamt är nog att nedtynga en qvinnas sinne och hjerta.

Men är detta ett fel, är det en löjlighet? Är det icke en olycka?

Hvarföre skrattar man då åt henne, hvarför ger man henne icke en

möjlighet att kunna verka något för andra, äfven hon?"

"Och likväl Elise", sade Helene allvarligt, "har du dock något qvar. Du

har nödvändigheten att sy ytterst flitigt för att kunna lefva och är

sålunda dock nyttig på ditt sätt. Men det der hotande jernspöket, som

vandrar sin väg kring jorden, symaschinen, låt uppfinningen hinna sin

högsta fulländning och låt den bli allmän, hvad återstår sedan för

qvinnan? Måtte man bygga färdigt ofantliga fattighus, för att inrymma

alla de qvinnor som bli brödlösa, när detta enda och sista dem medgifna

arbete ej mera ger ens det knappaste bröd. Spånad och strumpstickning

hafva redan förut blifvit brödlösa arbeten. Och för en enka med några

barn är det redan nära en omöjlighet att med handarbete lifnära sig".

"Men, min söta Helene", inföll Amelie, "nog gör du dig då bra onödiga

bekymmer. Om än din man skulle dö före dig, så har du ju en god pension.

Hvad jag tycker det är underligt att så der alltid knota och sörja i

onödighet. Jag för min del tycker att allt går rätt bra som det går".

* * * * *

Några år hafva förgått sedan detta samtal upptecknades. Ett och annat

förhållande har sedan dess något förändrats, men glasmästarfrun har gått

bort utan att hinna få veta det hon snart kunnat oantastad få insätta

sina rutor och att verlden ändå torde stå. Monne den ej äfven kommer att

stå i en framtid, då mången facett visserligen fått en mindre skef form?

Jasminen.

Du lär väl tro, att du är lika grann som jag, för att du har en ny och

glänsande klädning på dig, och en fin broderad krage fäst kring halsen

med en guldbroche, och ditt hår kammadt så nätt för spegeln? Men se, så

grann som jag är du ändå inte, ty min klädning är så hvit och skär, som

om den vore väfd af liljedoft och huru fin din krage än är, så är min af

ännu finare väfnad och hel och hållen af gullstrån.

Vill du höra min historia?

Jag stod helt glad och vexte bland mina syskon och tänkte allsicke på

den stora vida verlden. Då ropade gossarne: "Blommorna skola få fara på

lustparti på sjön, som stora systrarna häromda'n", och så plockade de

oss och satte oss i båten; och den var klädd med guldpapper och det var

grannt, och ett grässtrå hade vi till vimpel".

"De måste ha herrar med, icke kunna de komma tillrätta annars", skrek

Ludvig; och så plockade gossarne små glänsande skalbaggar och lade dem

ock i båten.

"Ja, men komma herrar med, så måste de ha förkläde med sig", sade Elin

småförnuftigt och tog en utblommad smörblomma, som nu var klädd i en

präktig, stor och grann, skir negligé, och jemkade den ned i båten. Men

pionen hade så bred krinolin, att hon ej rymdes med, och så slängde

gossarne henne på stranden, och der blef hon sittande på sin krinolin.

Båten sköts ut i diket, vi började resa utföre med god fart och snart

kommo vi ur sigte för barnen. Men våra kavaljerer började trafva omkring

och bullrade och brydde sig ej om damerna, utan sprungo omkull dem, så

att alla föllo om hvarandra. Det var oartiga herrar.

På stranden stod en höna och skrek, och hon tyckte visst så med, att de

voro oartiga, ty hon blängde med ögonen, böjde hufvudet på sned och såg

sensibel ut. Harörat, som satt bak i båten, påstod, att hon hörde henne

säga: "ack, ack"; men icke vet jag om det var sannt.

Men allt mer och mer nalkades båten ett vattenfall, och allt oroligare

och oroligare blefvo skalbaggarne, och den största af dem gick opp på

ena relingen och vände på sina trefvare, och så gick den öfver till

andra relingen och gjorde der på samma sätt, och så gick den ned i båten

igen och funderade; men icke blef det dess märkvärdigare af.

Men emellertid dref båten framåt, vi kommo slutligen till vattenfallet;

der strömmade och brusade må ni tro; det var visst så högt som från

toppen af en stickelbärsbuske. Vi måste stjelpa, det kunde ej hjelpas.

En liten flicka gick på ängen. Hon plockade ängsblommor och band dem

tillsamman. Slutligen knäföll hon, knäppte ihop händerna och bad: "Gode

Gud, låt mig finna vackra blommor, att jag får sälja dem och köpa mat åt

min mamma. Jag är så liten och kan ej arbeta; och mamma är så sjuk". I

detsamma flöto vi skeppsbrutna blommor förbi.

Med ett glädjerop sprang den lilla flickan ut på stenarna i diket,

plockade upp oss, band oss samman och bar oss till torget. En ung man

köpte oss och förde oss i en vacker kammare. Der satt hans unga hustru

med sitt lilla barn.

Då sade mannen: "Alida, lilla Emmy skulle ge dig blommor ombundna med

ett gyllene armband på din födelsedag. Mångfaldt rikare, sällsyntare och

vackrare hade jag kunnat hemta dem för din räkning; men i dessa blommor

bo barnslig kärlek och from barnatro; de skola blifva vår dotters

englar. Men det gyllene bandet? Vill du med hvad det skulle kostat löna

plockerskan?"

Och de satte mig under en glasklocka i en blomsterkruka, och jag slår

rot och börjar vexa, och ser dagligen de små flickornas klara ögon, då

blomsterplockerskan från ängen leker med det blomstrande barnet i

vaggan.

De vackra orden.

Det var i Åbo. Isen låg nattgammal öfver Aurajoki. Skolgossar sprungo

kring stränderna och kastade ut stenar och käppar för att pröfva, huru

stark den var. En och annan af de djerfvaste försökte att fot för fot

jemka sig ut några steg på isen, men drog sig åter tillbaka, då han

märkte att den sänkte sig under hans fötter.

"Kung den som springer öfver ån" skrek en 10- à 12-årig gosse ur hopen

och började bege sig utåt det farliga glänsande fältet. Förgäfves

tillropade honom kamraterna att icke våga försöket, dess snabbare sprang

han framåt och -- då han hunnit midten af ån, brast isen och han sjönk,

men syntes snart åter i vaken, högt skrikande på hjelp.

En ofantlig menniskomassa samlades inom ett ögonblick på stranden; men

ingen vågade ett försök att rädda den drunknande. Det syntes nära

omöjligt att kunna lyckas. Främst i ett öppnadt fönster vid stranden

stod en spenslig ung man, med högsta deltagande talande om olyckan. "O

min Gud, hvilken förfärlig händelse. Arma föräldrar, som så skola mista

sitt barn. Ack jag gåfve mitt lif, för att se honom räddad".

"Detta är förfärligt!" Hans ögon tårades, han talade allt mera rörande,

och en mängd fruntimmer samlades omkring honom för att höra den

menniskoälskande mannen. Man beundrade den ädle och vältaliga tungor

prisade honom.

Men nu bröt sig genom hopen en tung, undersättsig man, med en stege

under hvardera armen, och åtföljd af en annan karl, som hjelpte till med

stegarnes fortskaffande. Hastigt sköt han ut stegarne på isen, mumlande

härunder för sig sjelf med arg röst: "förbannade pojke, för sådana der

dumma upptågs skull, måste folk våga lif och lefverne. Sådan hundsvott".

Herrskapet i fönstret, som hörde orden, ryste för den undersättsiges

hårdhjertenhet, att kunna så tala om ett barn, som höll på att förgås.

Nu hade han sina ställningar i ordning och sade hastigt åt kamraten:

"Nog tror jag det går; men stryker jag med, så må vår Herre förlåta mig

att jag förspillt mitt lif och säg då du åt Maria, att nog tänkte jag på

henne och barnen, men icke kunde jag se pojken der drunkna utan att

försöka ta upp honom". Derpå kröp han på händer och fötter långs

stegarna, jemkade den ena stegen framåt under det han kröp utefter den

andra, och så turvis till dess han kom fram till gossen, som han fick

tag uti, just som denne höll på att sjunka. Återvägen, då han skulle

framforsla gossen jemte sig, var ännu besvärligare än framvägen, men

gick ändå lättare, emedan ej så stor skyndsamhet var af nöden. Äntligen

återkommen på stranden, var det mannens första manöver, att klappa opp

gossen, under just ej de finaste ord och bannor öfver hans okynne, att

sätta eget och andras lif på spel.

Pojken sprang gråtande hem med stor brådska, och den undersättsige

vandrade bort med sina stegar helt lugn. Herrskapet i fönstret såg med

harm efter den hårdhjertade, grymme mannen: men den spensliges vackra

beteende var länge i allas minne.

Tvenne barn hade fått namnam. Anette stod med sitt i handen och sade

allt efter en stunds mellanskof: "det skall jag ge åt lilla syster".

"Hvilken söt, vänlig pia", prisade husets gäster. Petter stod också med

sitt namnam, såg högst begärligt derpå, stoppade en karamell i munnen,

det öfriga i fickan och smög sig ut. Men han sprang till barnkammaren

och gaf resten åt lilla syster. Anette åt i tysthet upp sin andel, när

ingen mera gaf akt på henne. Men se, Anette, hon var en söt och snäll

flicka och öfverhopades med mera namnam och beröm. Petter var en snål

unge, det sade mer än en i sällskapet sedan. Endast en gammal knarrig

gubbe tog ur sin ficka en näfve karameller, som han kramade i Petters

hand, utan att säga ett ord.

Är det då verkligen ordet som är allt? Jag tror vi bibehållit något af

våra förfäders vördnad för ordet, troende liksom de, att vi kunna göra

allt, blott vi funnit det!

Detta goda, söta, menniskovänliga sätt i orden, mig synes det endast

vara en sockrad lögn. Ack de hvitmenade grifterna! Kommer nu en menniska

och nyttjar just de ord, som svara emot, hvad hon tänker, och tror sig

hafva sagt någonting helt godt och vänligt, så har hon varit nära

ohöflig; ty hvem ville väl, till exempel, nöja sig med att heta vacker,

god, när i dagligt tal det medelmåttiga benämnes vackert, godt, och det

vackra nämnes skönt, det sköna hänryckande o. s. v. hela vägen.

Men för det högsta, det skönaste finnes ock derför knappt ett ord, hvars

uttryck ej förlorats genom missbruket. Detta kan ock vara mera

likgiltigt; den goda tonen tillåter ingen hänryckning; nej man finner

Bethowens musik nätt, det stormupprörda hafvets dån mot klippan

charmante och Shakespeares tragedier rätt söta.

Men den, som ej kunnat eller velat vänja sig att begagna något

blomsterspråk, den är och förblir en tvärvigg, en hårdhjertad, ovänlig

menniska, ehvad godt han än må uträtta. Se, så mycket gälla de vackra

orden!

Den opp- och nedvända verlden.

Har du varit i Australien? Der allt är fatt tvärtom mot hvad det är hos

oss. Der äro svanorna svarta och korparna hvita, och fiskarna flyga och

foglarna simma, och folket har sina hufvun ditåt, som vi ha fötterna,

och fötterna som vi ha hufvudena. De gå således opp och nedvända, och så

är mycket annat hos dem med.

En europeisk qvinna landade der på en ö. Ja den ön finns väl ej på nå'n

karta, men den låg mellan Otaheiti, der en qvinna var kung, och Owaihi,

der en qvinna var premierminister. Öboerne mottogo henne vänligt, men

hon hade svårt att förstå dem. Deras språk begrep hon snart, men deras

seder voro som svarta svanor och hvita korpar.

En dag då den fremmande inträdde i ett sällskap, fann hon alla lifvade

af ett samtal, som syntes föras med ifver. En af öns qvinnor tilltalade

den främmande: "Se vi tala om en dårskap, som en och annan hos oss

börjat påyrka, den nemligen att man påstår mannen ega lika rätt som

qvinnan, att ösa ur vetandets källor och söka bildning".

"Ja", sade en annan qvinna, "man börjar drifva den satsen, att alla äro

lika berättigade efter alla ega lika förmåga, att skaparn aldrig slösar,

aldrig ens bortkastar vackra färger på en fjäder i fogelns vinge, der

den skymmes af en annan fjäder; hur skulle han då så slösat i stort,

säger man, att han skulle meddelat andens gåfvor, för att de icke skulle

odlas".

"Men, min goda vän, äro då anlagen verkligen lika? Huru ofta ser man

just någon utmärkt lärd bland dessa, som man påstår, så förfördelade

karlar? Och bevare oss gud dessutom för dessa lärde, de äro ju vanligen

mera underdjur än menniskor".

"Verkligen", utbrast en ung man, "är det då så besynnerligt, att få bli

dugliga timmermän af dem, som knappt sett hyfvel och såg, och åtminstone

aldrig fått lära sig att handtera dem, och att den blir underlig, som

mot sed, mot allmänna opinionen, och under tadel och hån går en väg, der

han måste beständigt rifvas och såras i sina bästa känslor. Men låt oss

antaga tillochmed, att vi icke bli några utmärkta stjernor på

vetenskapens himmel; hvad mer? Det kunna vi alltför gerna umbära, men vi

vilja bilda oss, på det vi må kunna blifva dugliga, äfven vi, i vårt

kall, ingalunda för att gå _ifrån_ hvad oss tillhör".

"Ja, jag tycker just, mina herrar, hvad det skall bli trefligt, när ni

får er önskan uppfylld! När jag hädanefter kommer till min man och begär

pengar till hushållet, så svarar han mig: Kära du, sök då, kanske finns

ännu någon slant i nån vrå. Jag har visst ej tid att förtjena pengar,

jag uträknar som bäst stjernornas banor. Ber jag min kusk spänna för

min vagn, säger han: omöjligt nådig fru, jag måste först sluta denna

filosofiska afhandling; och husdrängen har ej tid att hugga ved till

matlagningen för en matematisk kalkyl.

Tjufvarne få fritt stjäla bort hvad man eger, ty gudbevars,

polismästaren håller på att skrifva vers, och den döende får gå utan

sakrament ur verlden, ty presten skrifver en afhandling om verldens

skapelse, eller predikar på grekiska eller hebraiska för bönderna, och

domarn talar nu minst latin om ej något ännu lärdare språk med parterna.

Ja det blefve en hygglig verld! Betänka då ej karlarne sjelfva, att de

endast skulle förlora på rättigheten att idka studier. Hvad är mannens

skönaste utmärkelse? Är det icke hans kraft, hans styrka! Nåväl, vill

man göra honom till en blek bokmal, en usling. Det lär, väl då vara

meningen, att vi qvinnor i stället skola bli soldater efter männen vilja

bli qvinnor. Vi måste väl då sjelfva försvara oss, plöja våra åkrar,

tröska och så vidare, sannerligen jag eljest ser, hvem som skall göra

det, när karlarne skola studera. De lära väl då ock erna komma och sköta

barnen och ta sömmen i hand, som äkta qvinnokarlar anstår!"

"Ja", utbrast ett annat fruntimmer, "obegripligt är det visst, att ej

männerna förstå, att de skulle bortgifva sin skönaste arfvedel, sin

styrka, sin herrliga mannakraft, då de vilja göra sig till qvinnor; och

annat än halfqvinnor kunna de ändå aldrig bli; qvinnans mildhet och

gratie vinna de ju ändå aldrig. Roligt vore ock att veta, huru de goda

herrarne tro, att det, till exempel, skall bära sig för en sån der

läsande herre, att sköta ett stort jordbruk med en mängd drängar och

underhafvande (förlästa naturligtvis de också)".

Den fremmande qvinnan satt förbryllad. Hon tyckte sig väl ha funnit, att

det jemkade sig allt bra nog ihop i hennes hemland, och att hon ej märkt

alla de der svårigheterna, ehuru dock karlarne der egde rätt att veta

just jemt så mycket, som de kunde förskaffa sig af vetande; men öboerne

förutsade med sådan säkerhet all den villa, som skulle uppkomma af en

sådan rättighet, att hon blef alldeles öfverflyglad och nästan osäker om

hon mindes förhållandena rätt. Hon kunde ej hitta på att säga ett ord.

Slutligen utbrast hon: "Är det då hos er qvinnan, som har uteslutande

rättighet till bildning och vetande? Hos oss är det just tvertom".

Nu uppstod en förundran och ett skratt ibland öqvinnorna, så att det

aldrig ville ta slut. "Nå det var lustigt; nyttja då karlarne kjortlar

också, eller huru gå de klädda? är det de, som sköta edra barn, eller

hur i verlden kan ni berga er vid att uppfostra dem, då ni sjelfva

ingenting veten. Ni lär väl då ha karlar till lärare för edra unga

döttrar ock? Det är dock för befängdt".

En ung fru lutade sig till sin man och sade: "Min egen vän, börja för

all del icke studera, jag kan omöjligt hålla rätt af dig, om du blir en

sån der befängd "lärd i byxor", som är det fatalaste jag vet. Ack när en

stackars hustru dagen om, och ofta natten med, bråkat med hushåll och

tjenstefolk och kanske sjuka, otåliga barn och allt nedtyngande och

svårt, som förstämmer lynne och sinne, och när hon just då gläder sig

åt, att mannen skall komma hem, glad och vänlig, och hon få fira en

liten högtidsstund med honom; då kommer han i stället sur och tvär och

förläsen och har tid hvarken med hustru eller barn, utan går till sin

penna eller bok. Hvar vore all hemmets frid och glädje sedan. Men du

måtte visst narras, fremmande vän, så tokiga kunna väl ej menniskorna

vara".

"Men", sade den fremmande, "hos oss anser man, att qvinnorna ha

vigtigare och angelägnare göromål än att läsa".

Nu skrattade åter öboerna, så att det klang bland palmerna. "Kors äro

edra karlar så artiga, att de anse qvinnans tid och hennes arbeten

dyrbarare och vigtigare än mannens; hos oss anses de just tvärtom, och

just derför har ej mannen tid att idka studier. Hos oss anser man

statens värf och det allmänna för ändå vigtigare, än att sticka strumpor

eller sy; derför _hinner_ hos oss qvinnan studera, men ej mannen. Kan

man ens tveka om, hvem som är mera skapad för studiernas stilla verld,

mannen eller qvinnan; det säger sig ju sjelf. Icke är det den trotsande,

väldiga kraften, mannens stolta, djerfva, präktiga mod, som fordras till

tankens stilla värf, ej heller kan det ens stå tillsamman dermed. Den

vida verlden är mannens lifsluft, eljest blir han ju en sjuklig vext;

men just qvinnans verld är hemmets, den stilla verksamheten, den tysta,

den sega uthålligheten att kunna utföra det otaliga i smått, som så ofta

just utgör vetenskapens storhet. Men jag märker, att ni har bra roliga

funderingar och att er verld är den opp- och nedvända verlden".

Aminas Dröm.

På gräsets bädd, under ett tak af löfrika grenar, lutade tvenne unga

qvinnor sina hufvuden tillsamman i förtroligt samspråk, och den

tillernade slummern glömdes. "Ja", sade den ena i det hon reste sig upp

halft sittande, "kanske har du rätt, kanske är kärlek rätta namnet på

hvad jag för honom känner. Hvad mer om så är? Må vara, att han är

bunden, hvad vill ett sådant band säga? Kan hon vara hans själs maka,

kan hon göra honom lycklig, denna för småsinnets sorger och omsorger

lefvande qvinna? Ack, hvad ville jag icke göra för att kunna gifva någon

trefnad åt hans ödsliga lif! Ack, huru många gånger har jag icke, som en

vän, visat honom, att hon icke är honom värd! Huru har jag icke med

ångest vakat öfver henne, som en mor vakar öfver sitt mot förderfvet

hastande barn, och med blödande hjerta, med deltagande vänskap visat

honom hennes brister, visat honom huru litet hon svarar mot, hvad han

ägde rätt att fordra!"

"O Gud, Amina", afbröt henne den andra unga qvinnan, "talar du sanning,

är det möjligt? Då är det ju du, som varit ormen i deras paradis".

"Jag", svarade åter Amina, "jag skulle vara ormen i hans paradis? Huru

kan du ens tala så. Jag, som med glädje gåfve mitt lif för honom, för

hvad annat lefver jag, än för hoppet att kunna gifva honom någon glädje,

någon trefnad i ersättning för hvad han i hemmet umbär? Ack jag ville

vara en engel blott för att rätt kunna vara hans själs glädje".

"Amina, jag älskar icke dina ord, då du talar så. Låt oss hellre sofva".

"Äfven du förstår icke att älska", sade halft bittert Amina, "jag trodde

det dock".

Begge tego nu, och Amina fortsatte tyst gången af sina tankar, hvilka

småningom öfvergingo till drömmar; och hon tyckte sig stå inför en

engel, som sade: "Jag är bönens engel, den som frambär inför Guds thron

hvarje i hjertat buren önskan. Hvad är din bön?"

"Jag ville vara en engel som du", svarade Amina, "för att rätt kunna

vara min älskade en ersättning för bristerna hos den, som borde vara

honom allt".

"Besinna dig ett ögonblick", sade bönens engel, "tror du, att du som

engel ännu skall hysa samma önskan?"

"Ja, ja", svarade Amina, "just då mest, när min förmåga och min vilja

skola stämma öfverens?"

Och Aminas bön hördes, och hon kände huru hennes väsende skärades till

ljus och renhet, och som en ljus men osynlig ande sväfvade hon nu till

den älskades hem.

Men nu, huru annorlunda syntes henne icke allt det bekanta der! Hon såg

sin väns maka i omsorger, dem hon förr tyckte vara oädla, hon såg henne

otålig och ofördragsam i mången ledsam stund, hon såg hennes fordna fel

alla; men hon såg ock, att i djupet af hennes hjerta brann en varm och

stilla låga af helig kärlek, väntande blott att beröras af en varm ande

af återkärlek för att uppflamma och rena hela hennes varelse. Hon såg

sin älskade inträda, och i hennes inre höjde sig en röst, som sade:

"Heligt är mannens och qvinnans förbund, helgerånande hvarje annans

ingripande deri".

Mildt lutande sig mot den förr försmådda, kastade engeln Amina en stråle

af försonande ljus öfver henne, och mannen, seende för första gången sin

hustru i hennes sanna inres dager, log vänligt och kärleksfullt mot

henne igen. Då såg Amina, huru doftande blommor omslöto de båda makarnes

hjertan, och tusende små brustna band återknötos.

Och Amina log i glädje, ty hon var en engel; men hon vaknade i detsamma,

och en tår rullade långsamt ur ögat.

Missionären.

"Moder, sörj dock icke, fast jag måste lemna dig. Då min broder gick

bort för att vid Kaukasiens gräns förvärfva ett rikare bröd, än det

fosterlandet bjöd honom, då lofvade jag i min själ att bli din ålders

stöd och en för mitt fädernesland nyttig, om än ringa, man. Jag egnade

mig åt Herrans tjenst, jag invigdes till Hans heliga embete; men ack --

jag finner, att min predikan är fåfäng; jag kan intet uträtta. Jag

känner, att jag måste bättre tjena den Herre, åt hvilken jag helgat mitt

lif. Finland har ännu aldrig lemnat sin skärf åt det stora

missionsverket, och dock hafva äfven vi der en skuld att betala. Jag

vill bli den förste från Finland utgående missionär. Tvenne års

beredelse vid ett af de tyska missionsverken, och jag är färdig att gå

ut bland hedningarna. Jag har länge burit denna tanke inom mig. Jag har

genomtänkt allt och går nu med öfvertygelse att jag gör rätt, att söka

utföra mitt beslut".

"Henrik, min Henrik, hvilka fantasier! Lemna dessa villor! är det vårt

lilla land, som kan uppoffra sina söner till ett sådant verk? Vårt

fattiga land behöfver alla sina barn. Bry dig icke om, hvad dig ej rör!"

"Rör mig icke min herres tjenst? Ginge jag ut att söka guld eller min

egen fromma, då borde du tillropa mig: gå icke! Men, moder, jag vill gå

för att med mitt lif besegla den lära jag förkunnar. Om jag än skall

blöda och under marter sluta mitt lif genom dem, för hvilka jag går att

predika kärlekens lära, tror du icke, moder, att jag så, om än jag är

långt, långt borta, skall äfven för mitt fäderneslands folk vara en

lärare, som skall verka mera, än om jag stode hos det i kroppslig

närvaro och predikade hvarje söndag i Guds hus? Tyngre är mig att lemna

dig, min moder, så ensam. Men se, du skall icke sörja, då du vet, att

din son går i sitt kall, att lefva eller att dö, för hvad han anser rätt

och sannt".

"Min son, min Henrik, hvilka feberdrömmar! Ditt bröd, om än torftigt,

bjuder dig ju ditt eget land. Verka i stillhet det goda du kan, om det

än är ringa. Var lugn, sansa dig, dröm icke. Låt en tid gå om och du

skall glömma dessa underliga fantasier".

"Nej, det är icke ett ögonblicks fantastiska hugskott. Det har varit min

barndoms och min ungdoms dröm, att lefva för min tro och sprida

sanningens ljus till menniskorna. Men jag tänkte: dertill behöfs ej att

gå ut bland hedningarna; jag vill predika evangelium i mitt eget land,

och sprida tro, ljus och sanning der. Men ack, jag kan här intet verka!

Engång svarade mig en af denna församlings medlemmar: "nog är det lätt

för pastorn att prata; icke tror ni i hjertat mer än jag, hvad ni

säger". Då uppvaknade med ny styrka hos mig den tanken: bevisa din tro

med dina gerningar".

"Ack, min son, om du ej tror dig kunna fylla ditt kall som prest, så

blif om ej annat så en bonde. Du arbetar ju äfven då för vårt land, om

än blott för att skaffa bröd åt några menniskor der".

"Menniskan lefver icke endast af bröd; och brister hos oss än ofta bröd,

så brister oss än mera den ande som fordras, för att förädla brödets

bruk".

"Har du betänkt, hvilka lidanden dig kunna förestå, hvilket lif af

försakelse du skall lefva? Du är icke stark, ditt bröst tål icke stora

ansträngningar. Eller är det martyrkronan, som glänser i dina ögon? O,

min son, denna fåfänga är usel som all annan fåfänga, och äfven den

kronan kan ju så lätt undgå dig. Huru få missionärer äro dock icke de,

som vinna äran af en lysande död!"

"Död eller lif, sjukdom eller helsa, o moder, äro frågor, stora

visserligen för en hvar, och för en mindre stark man, som jag, i hög

grad vigtiga. Men det finnes dock något, inför hvilket tanken på dem

måste försvinna, och det är öfvertygelsen om, hvad som är sannt och

rätt. Och derföre måste jag offra hem, vänner, fädernesland, helsa, ja,

om så fordras, lifvet, allt, allt hvad som är menniskan kärt och dyrt".

Ännu länge samtalade moder och son, men den unge mannen stod fast i sin

föresats, och han gick att vidtaga mått och steg för att sätta den i

verket.

Det var tre år sednare. På sin dödsbädd låg den unge presten Henrik.

Han slumrade. Ansigtet syntes tärdt. Var det sjukdomen ensam, som hade

plöjt dessa fåror?

Sakta lemnade den åldrige läkaren sin plats vid sängen. Henriks mor smög

sig efter honom, och när båda hunnit i det yttre rummet sade hon: "O min

Gud, jag kan ej mer. Doktor! är det ännu något hopp, eller måste han dö?

O, bedrag mig ej, säg sanningen, huru hård den än må vara".

"Min fru, jag brukar aldrig dessa småsöta, förbannade, välmenta lögner.

Ja, det är hårdt att beröfva er hoppet; men föga vunne ni på, att några

timmar längre lefva i ovisshetens qval. Ni måste bjuda till att med

ödmjukhet underkasta er; inom några timmar är kampen slutad. En inre

sorg har synbarligen tärt honom, så att denna häftiga bröståkomma fann

lätt arbete att göra slut".

I bitter smärta sjönk Henriks mor tillsamman; men hon sprang åter upp

och grep med vildhet i läkarens arm: "Doktor, doktor, ni måste rädda

honom, ni måste! Hu, ni vet ej, hvad jag lidit, ni vet ej, hvad jag

kämpat, hvad jag underkastat mig för att rädda honom, för att få behålla

honom".

"Min fru, menniskohjelp kan här intet".

"Och det säger ni så lugnt, så kallt. Ni vet ej, hvad han kostat mig,

denne son. Se han ville, gripen af en sällsam yrsel, gå ut i verlden,

för att söka förverkliga drömmar, inbillningar. Vänners öfvertalande,

mina böner, fosterlandet, som kallade sin son, intet förmådde återhålla

honom. Jag egde endast ett medel att hindra hans olycka. Ni har sett mig

tvenne års tid, en usel krympling, ligga på min säng. Blott en moder,

som vill rädda sitt barn, kan ha mod till en sådan försakelse. Doktor,

kan ni förstå det, jag var icke sjuk, jag underkastade mig allt detta

elände, dessa pinsamma kurer, dessa upprepade bränningar af mitt friska

kött, detta försökande af alla dessa plågsamma läkemedel, blott för att

qvarhålla min son, ty den usla lama modren kunde han ej lemna. Det var

först, när han sjelf blef en sjukling, som jag lemnade mitt läger".

Doktorn steg tillbaka. "Qvinna, ni har lefvat i idel lögn och ingripit i

Guds råd!"

"En lögn, nej, men en helig, en skön uppoffring, sådan blott en mor kan

göra".

"Nej, nej, endast sanningen är skön, lögn är lögn och blir aldrig skön,

om än Guds englar bedrifvit den; och lögnens följder bli aldrig annat än

ve och elände, om den än bjuder till att försköna sig på det fagraste".

Ut genom dörren störtade läkaren. Han mötte vid porten en ung man,

Henriks vän, och prest som han. Gripande häftigt hans hand, sade

läkaren: "Ha, vi mästra, vi dömma, vi ställa efter vårt hufvud, vi ljuga

och grina sockersöta ädla lögner. Gå och vårda henne der, om du kan: jag

kan ej, ty jag skulle ej kunna låta bli att säga henne: ""Qvinna, du har

mördat din son. Han trånade bort, ty han kände att hans lif var

förfeladt!""

Kamtschadalens Hustru.

Eitel är rik. Han bor i hus af träd. Gästabud firas. Björnköttet kokas.

De unga dansa björndansen. Allt flera sälla sig till de dansande. Med

krokig rygg och böjda knän, härma de björnens tassande gång och oviga

famlande. Flickorna skratta. De gamla lifvas. Gubbarne motstå ej längre

frestelsen, äfven de förena sig med dansarne. Det lider mot natt, hettan

blir qväfvande, tranlampan osar, allt ifrigare fortfar dansen.

Björnköttet är kokadt. Dansen upphör. Eitel delar fettet åt gästerne.

Köttet ätes sedan. Eitel sjunger för björnens hufvud. Han smeker det,

han talar till det med vänliga ord: "Du vackre, du skogens gyllne bär!

Se huru väl vi hålla dig! Gå, säg åt dina kamrater, dina slägtingar huru

vi älska dig. Bjud dem komma till grannskapet af våra jurter. Bed dem

gerna lemna sig i våra händer. Tro alldrig att det äro vi som dödat dig.

Ånej, Kamtschadalen älskar dig, han vill fästa blommor i dina lockar.

Nej, Kossakerne, de der fremlingarne som kommit och hålla på att inrota

sig hos oss och blifva oss öfvermäktige, det äro de som döda björnen.

Till dem skall du icke gå vänligt. Det äro de, som tvinga oss att döda

dig. De vilja hafva ditt skinn".

Hvarföre sitter den unge Reka så alfvarlig. Hvarföre synes han ej höra

på hvad Eitel sjunger. Hvad söker Rekas blick? Söker den ett mål för

skottet? Nej då skulle han gå ut i marken. Söker den laxens blänkande

fjäll? Nej, då ginge han ned till stranden. Söker den flickan, hvars

drägt siras af filfrasens skinn? Amulamela är skön, hon är präktigt

prydd. Filfrastassarne på hennes hufvud glänsa hvita som snö.

Två nätter förgå. Till Eitel kommer Reka. "Husbonde, jag är här för att

tjena dig".

Qvinnorna se på hvarandra, de taga Amulamela emellan sig. De omsvepa

henne med kläder, att blott hennes anlete synes. "Stå på dig, Amulamela,

du är skön, du är stark. Icke skall du säljas för ringa tjenst. Akta

väl, låt ej friarn vidröra dig. Vi skola vakta dig noga".

Året gick, isen smalt, gräset växte, vissnade och drifvan lade sig åter.

Ännu tjenade Reka. Ännu hade han ej lyckats få vidröra flickan. Om blott

en fingerspets syntes undan kläderna, stodo qvinnorna vakt. Ville då

Reka nalkas, funnos sex händer färdiga att slå honom, trettio fingrar

att klösa honom.

För Rekas spjut faller björnen, zoblarnes skinn hemtar han knipptals.

Eitel glädjes öfver sin tjenare. Skall han ej snart hafva tjenat nog för

att vinna en hustru? Amulamela är stark, hon kan göra mycken nytta. Hon

orkar bära bränsle och vatten, utan att snart förtröttas. Hon förstår

att hitta skogsråttans bo, och att derur hemta rötter för vintern.

Hvarföre skulle väl Eitel gifva henne åt en fremmande man, utan

tillräcklig ersättning? Har du inöfvat en god hund att draga slädan

raskt, icke skänker du den åt en fremling.

Eitel ernar fara till skogen efter jagtbyte. Släden står förespänd med

fem raska hundar. De tjuta. Amulamela delar mellan dem en fisk som hon

hittat vid stranden. De gläffsa argt, men tystna när de bli varse den

unga. Ovänliga, vilda mot alla andra, äro de dock spaka mot Amulamela.

Glädtigt hoppar hon opp i slädan, hundarne rycka sig löst, hon hinner ej

ens fatta styrkäppen, innan de störta utför branten och inom ett

ögonblick ligger slädan upp och nedvänd och flickans hufvud slaget emot

en sten. Reka har skidor på fötterna och är redan vid hennes sida. Han

öppnar knäppet på hennes pels, lägger sin arm kring hennes hals och bär

in den afsvimmade.

Reka har vidrört Amulamelas hull. Han har vunnit henne. Bröllop drickes.

Åter har gräset vuxit och vissnat, åter en gång har is och snö höljt

vatten och land, och åter har drifvan smultit. Barnet hvilar på

Amulamelas arm, hon sjunger för barnet: "sof sött, sof godt. Väl sitter

Balakitg i molnen och skakar sina långa, krusiga lockar, så att stormen

dånar i träden; men barnet hvilar i moders famn, icke behöfver det rädas

för vinden. Nej, nej, snart blir det lugnt och träden stå still, ty han

tröttnar att skaka sina lockar. Snart väntar Savina maken hem, så glad,

så glad. Hon smyckar sitt hår med blommor så röda. Deraf skimrar himlen

i aftonglöd. Sof, sof, du lille. Balakitg kommer, han kommer i afton

hem. Savina blir glad och luften blir ljus och skön hela morgondag, och

barnet får leka i gräset".

Reka tar sitt spjut från väggen och säger: "Tummes dotter är fager".

"Hon är så", svarade Amulamela.

"Det säges vara orätt att taga tvenne hustrur, många hafva dock gjort

så" sade Reka likasom vid sig sjelf.

Amulamela fortfar att sjunga för barnet: "Men kommer ej Balakitg hem

till qväll, Savina väntar natten om, och gråter och gråter den hela dag,

och regnet faller i skurar stridt, då Savinas tårar falla på jord".

En lång stund stod Reka tyst, och vägde spjutet i handen. Slutligen sade

han: "Jag vill tjena för Shachi, Tummes dotter".

Amulamelas kind blef hvit som nyfallen snö. Hon sade intet.

"I morgon går jag dit".

Amulamela teg. Hennes händer fortforo att sköta om barnet. Allt

färglösare blef hennes blekhet. Hennes öga syntes slocknat.

Reka gick. Han återkom när solen sjönk i hafvet och Savinas rosor lyste

på fästet. Men Amulamela såg dem ej. Hon satt allt ännu orörlig qvar på

samma plats. Reka inträdde, hon reste sig för att bära in ved och

vatten, och göra sina sysslor för qvällen.

Det blef morgon. Reka stod upp. Han klädde sig för att gå bort.

Amulamela gick fram till honom. "Reka, haf tack. Du har varit god emot

mig, mer än någon man varit mot sin qvinna. Du har icke föraktat mig,

ehuru jag blott varit din hustru, ja, du har till och med stundom gett

mig plats på björnhuden vid din sida. Du kunde, som så mången, medtaga

din hustru för att göra det tyngsta arbetet i tjensten. Du är god, Reka,

tack. Så lycklig som jag har ännu ingen qvinna varit".

Reka gick.

Icke många gånger hade månan vexlat sitt sken, då syntes Amulamela

nalkas till Tummes sommarboning. Reka hade just varit till bergen för

att hemta is, nu stod han sysselsatt att hugga bränsle.

"Reka, barnet sofver. Det vaknar icke mera".

Reka högg några hugg tätt efter hvarandra i det redan klufna trädet.

Efter en stund sade Amulamela: "Din tjenstetid blir lång. Shachi är

skön, hennes fader är rik. Det blir tungt för Reka att tjena länge.

Amulamelas famn är tom, barnet saknar henne icke".

Ännu har ej ett år förflutit och redan drickes Rekas bröllop med Shachi.

Fodrade Tumme icke längre tids tjenst för sin dotter? Var hon så föga

värd? Nej, men Tumme kunde icke fordra lång tids tjenst, ty han hade

tjenats af tvenne. Amulamela hade jemte Reka tjenat för Shachi.

Odalisken.

Bergens bländande snötoppar flamma i eldröd glans. Mäktiga, stolta stå

vaktarne mellan tvenne verldsdelar. Men på bergens sidor blomstra i fria

grupper kransar af gula azaléer, lilasfärgade alprosor och röda

geranier. Icke gängliga, som fönstrens tvinande krukvexter, nej, de vexa

fritt, derföre blomstra de rikt och skönt.

Hvarföre skallar vapenklang genom nejden? Strider Kaukasiens son emot

sin mäktige fiende, mot örnen? Nej i dag strider icke Kaukasiern, men

han leker krig. De tappre, de stolte unge männen, de jaga lika blixten

på sina snabba fålar. Hör huru svärden flyga med klang emot hvarandra.

Leken blir ifrigare, der kämpa tvenne. Den ene bär sin spetssydda bindel

öfver den långulliga mössan, fastbunden ned om lifvet. Han afkastar den,

han afkastar sin skyddande burka, de hindra hans rörelser. Nu bära båda

kämparne blott sina smidiga rockar, patronrummen på bröstet blänka af

sammet och guld. Men ännu stå gevären orörda, nu lekes endast med

klingan. Nu hasta alla mot ett mål. Kastspjuten hvina, svärden drabba

och klinga. Var det en vind som for öfver fältet och kringspridde agnar,

eller var det män på eldiga hästar som ilade bort -- allt är tomt.

Brusande, stormande ila alla åter tillsamman. Klangfulla rop ljuda.

Skott knalla. Ryttarne hänga blott med fotens yttersta spets i

stigbygeln. Bakåt, från sidan, under hästen, i tusende olika ställningar

lossas skotten, men Tscherkessens kula förfelar ej målet, alla kulorna

drabba tillsamman på samma fläck, och åter klinga svärden i liflig lek

och hästarne springa fria, frustande omkring; ty snabbfotade, nästan som

hästarne, kämpa nu männen till fots mot hvarandra och förfölja

hvarandra.

Hvarföre leker Kaukasiern blodiga lekar? Hvad vilja dessa manligt

herrliga krigareskepnader, stolta, som Kaukasiens berg? De vilja lefva,

de vilja dö för ett ädelt mål, de vilja lefva, de vilja dö för sitt

fädernesland.

Vid bäcken i dalen står en koja, dess yttre är ringa, hvem bor derinne?

Midt på hyddans golf står Vali. Då du varsnar henne, synes hyddan för

din blick stråla af guld och juveler och Persiens rosor tyckas dig dofta

derinne. Har du sett snön på bergets topp, som rodnar för den första

solstrålen? den är ej så ren som hennes panna. Har du sett den

fylligaste ros? den är dock tarflig emot hennes kind. Har du sett

blixten halfdold af molnets slöja? Den är matt mot elden, som döljes af

de djupa svarta fransarna, som skugga Valis öga.

"Vali, min blomma, min älskade, låt ej störa dig af dessa vilda ljud. Se

huru inbjudande din bädd kallar dig. Jag har skakat opp kuddarne. Eller

kanske vill min dufva äta en smula? Se här, du borde visst ha det

finaste och raraste som i landet finnes, men i dag har jag ej bättre att

ge dig. Smaka nu ändå litet. Vänta, vänta mitt fina lam! Ja, ja, bara du

väl kommit i en förnäm och rik paschas harem, det blir andra dagar. Hvem

vet, kanske köper dig sjelfve Padischah!"

"Min mor, icke kan jag sofva. Icke orkar jag äta. Hvad klingar derute?"

"Åh du mitt gyllne äpple. Det äro männen som lådsa krig. Sådant rör icke

qvinnorna. Bry dig icke derom. Mitt silfvermoln, min gyllne fullmåne, ät

dock denna sköna frukt. Lägg dig ned. Se jag skall berätta för dig. Inom

några solhvarf kommer mannen som skall föra dig till din herrlighet. Du

får ej vara blek och mager, då när du skall göra din lycka. Nå barn, se

ej ut som om du skulle vilja gråta. Hvarföre skulle du sörja ditt

fattiga hem? Du som far till idel dans och fröjd och juveler och glans".

Vali lade smekande sin arm om den gamlas hals och sade: "Moder, säg mig,

är då allt detta en så stor lycka?"

Den gamla släppte af förvåning fatet som hon höll i sin hand. "Vali,

mitt hjerta, må Allah bevara dig, hvad skulle då vara lycka! Se, se, din

gamla fattiga mor som trälar, din far som måste arbeta, din bror som går

ut i kriget och kanske dödas der -- och du, du behöfver, redan här i

vårt fattiga hem, intet annat göra än sofva och göra dig goda dagar. Nå

se, sitter icke gördeln om ditt lif, smärt och smidigt, att man kan

omfatta det med handen? Är du ej fin och mjuk som det spänstigaste dun?

Är du ej skön som fullmånen, ack du mitt barn, mitt öga! Huru skulle du

väl tveka att icke blifva lycklig! Skall väl en mindre rik man kunna

köpa dig? Nej, en drottning skall du blifva i det harem dit du kommer.

Tror du din fattiga gamla moder skulle bära den sorgen att mista dig,

sin ögonsten, för de penningars skull, som för dig skall betalas, nej

alldrig, om icke det vore för den lycka som väntar dig. Min själ

nedtynges dock af att du måste resa så sent på hösten".

"Moder, minnes du den unge fången som hade blifvit tagen i strid och

sedan utvexlades ur fångenskapen. Han var hemma långt, långt härifrån, i

ett land som jag alldrig hört omtalas; der det större delen af året är

vinter och endast en kort tid grön mark. Der folket är så fattigt att

det stundom äter trädens bark och der man är glad, att inne i kammarn få

en liten stjelk att trifvas af vexter som här blomstra i hvarje skrefva.

Och ändå tycktes han förakta ett lif, sådant du omtalar".

"Ack, du oförståndiga barn! En otrogen, en son af en hund! Och jag

nekade dig ej att sitta om aftnarna vid brunnen och höra honom tala och

berätta för barnen. Ja till och med hindrade ej när han lärde dig

skrifva på papper. Och det är nu tre år sedan och du är nu fjorton år

gammal och fullvuxna menniskan och borde ju förstå att ej tänka på en

otrogens ord. Lägg dig nu bara ned och sof. En ung flicka skall alldrig

tänka på annat, än att vara vacker".

Stormen for hvinande öfver svarta hafvets våg. Det sjudande vattnet

reser sig till berg, topparna piskas sönder till yrande skum. Som ett

spån kastas den lilla värnlösa farkost, som kämpar mot hafvets raseri.

Finnes då intet menniskolif ombord? Hvilken last är så värdelös, att den

vågas på svarta hafvets bölja, då vinterstormarna rasa och töcknen draga

öfver sjön.

Fartyget är lastadt med rosor.

Sköna rosor. Tjuguåtta af Georgiens och Tscherkessiens skönaste rosor.

Purpurrosor nyss, men nu liknande den hvita rosen från Damascus, som

synes blott äga qvar ett återsken af morgonrodnaden, dröjande mellan

bladen.

Men mannen, rosornas ägare, han är icke blek som lifvet, han är blek som

döden. Mellan de sammanpressade läpparne framtränger en ed; det är hans

egendom, som hotas af undergång.

Ensam på det vida hafvet strider den lilla Kaiken med stormen. Ingen

seglare vågar sig denna årstid ut. Men just derföre är det lilla

fartyget ute på färd, ty nu ligga äfven de ryska kryssarne i hamn,

hvilka eljest jaga hvarje köl som, lastad med menniskovaror, hastar

öfver vågen.

Derföre måste de sköna rosorna utsättas för svarta hafvets vinterstormar

-- om många förgås betalas de öfriga desto bättre. Hvad mer om de alla

måste lida af resan, de som qvarlefva vinna ju ett lif af glans; det

lif man från barndomen lärt dem att anse för en qvinnas högsta lycka.

Men se, vid horizonten dyker opp ett segel. Det skymmes åter af vågorna,

det dyker åter opp, det synes klarare, ehuru ännu omsvept af

vintertöcknet. Det närmar sig, det flyger på stormens vingar, det nalkas

allt mer. Kaiken utbreder alla sina segel, vattnet brusar kring bogen.

Våg på våg slår öfver däcket. Den aflägsne kryssarn kämpar lik en

sjöfågel mot vågen. Vinden griper våldsamt i seglen, framåt, framåt i

vildt kapplopp. Allt närmare Kaiken nalkas förföljarn. Redan urskiljes

färgerna på flaggan som svajar på dess topp, redan synes

kanonmynningarne vid dess bog. I vildt raseri stormar Ibrahim,

renegaten, de unga rosornas ägare. Han utöser oqvädins ord öfver

skepparn och matroserne, han hädar och förbannar.

Men närmare, allt närmare synes förföljarn.

Ett ögonblick står Ibrahim stilla, tyst med natt i blicken. Hastigt

springer han opp. "Djefvul, du skall åtminstone ej vinna på min

undergång". Han går ned i rummet der de unga tärnorna bäfvande slutit

sig tillsamman, utan att rätt veta hvad som föregår.

"Sköna tärnor, hvart vi resa, det veten J alla. J veten hvad som väntar

eder i Stambul. Hafven i hört sagorna ur tusen och en natt, hafven J

hört omtalas det herrliga lif den sköna förer i en mäktig mans harem?

Ett lif som är en väfnad af nöjen, af dans, af smycken och juveler.

Vill herrskarinnan sofva, hennes slafvinnor fläkta svalka öfver hennes

kind. Vill hon glädjas: de herrligaste danser uppföras på hennes vink.

Vill hon prydas, hon säger blott ett ord och smycken, perlor och juveler

hopas ikring henne, och indiens utsöktaste dofter stå henne till tjenst.

I badet bland unga sköna tärnor leker hon bort dagen. Mellan doftande

rosenhäckar, omgifven af springbrunnarnes strålar, njuter den hulda

aftonens behag, och gömda sångerskors herrliga toner, täfla med

näktergalarnes melodier, att nedkalla ljuf slummer öfver hourin i denna

paradisets lustgård, der hon hvilar på svällande gräsdivaner vid den

sakta sorlande bassinen. Intet arbete besudlar hennes mjella fingrars

hennafärgade spetsar; endast silke, guld och perlor bjuda sig för henne,

om hon någon gång skulle vilja virka en prydnad eller en blomma. Med

skönhetens allmakt herrskar hon öfver sin omgifning och den stolte

pascha, som hon säges tillhöra, är hennes förste slaf. Se till sådan

herrlighet har jag velat föra eder, veten J detta?"

På mången kind uppflammade en hastig rodnad, de svarta ögonen strålade

bakom silkesfransarne. De flestas blickar utvisade, att man för

österlandets dotter målat en bländande bild af qvinnans lif i det

präktiga Stambul. Endast Vali nedslog ögat och drog en djup suck.

"Välan" fortfor Ibrahim, "arma tärnor, ljufva blommor från de vilda

bergen, hvilka jag velat omflytta i herrliga trädgårdar, följen mig".

Uppå däcket hastade Ibrahim, följd af tärnornas hela skara. "Der se!

Veten J hvad detta fartyg är, se huru det redan nalkas nära. Det är en

rysk krigsbrigg, som kommer för att rycka er undan mina händer, att

rycka er från all den lycka som väntade eder. Ni kunde misstro mig, men

J hafven hört edra fäder, edra mödrar, edra bröder säga detsamma. J

veten att moscoviternes kryssare passa på, för att uppsnappa de tärnor,

som föras till Stambuls herrlighet. Ha, se, de komma allt närmare. Innan

kort skola dessa hundsöner gripa eder med sina oheliga händer, de skola

afslita edra slöjor. De skola föra eder till sitt land, och i stället

för att bli herrskarinnor hos mäktiga paschar, skolen J lemnas till

slafvinnor åt svarta, orena kossacker. I stället för dans och musik

skolen J drifvas till tungt arbete, med piskslag till nöje och trasor

till prydnad. Ha, viljen J lemna eder i våld åt vilda horder. Edra

mödrar skola förbanna sina grå hår".

Skälfvande af ångest slöto sig de unga tillsamman, lika blommorna i

hortensians kronor.

Nu ljöd från briggen ett skott, kulan hven och nedstörtade kaikens segel

från splittrad mast.

En storm af eder ljöd från Ibrahims läppar. "Välan, Tscherkessiens och

Georgiens tärnor, tappre, frie krigares systrar och döttrar, -- viljen J

blifva Kossackernes slafvinnor, eller viljen J hellre dö".