Det skönaste smycket

Långt borta någonstäds, jag tror nästan det var i Frankrike, bodde en

fru, som var mycket, mycket rik, mer än mången Furstinna eller

Drottning. Hon var mycket stolt och mäktig, och herrskade manligen öfver

de sina. Hon hade en enda dotter, en flicka så fager och fin som den

vackraste ros. Modren ville, att hon skulle öfverträffa alla andra

flickor på jorden i prakt och fägring och prydde henne derföre alla

dagar på det ståtligaste och köpte åt henne från alla verldens ändar de

dyrbaraste smycken, hon kunde uppspana, och mente alltid, att nu skulle

väl ingen ha något skönare. Men för hvarje nytt smycke, den unga flickan

bar, kom alltid någon, som sade sig hafva sett något ännu vackrare, så

att den stolta modren vredgades i sin själ och hade velat gifva hvad som

helst, blott hon kunnat få åt sin dotter ett smycke, skönare än någon

annans.

Slutligen fick hon höra, att långt bort i norden fanns ett land, der det

alltid var natt och der famnshög snö hela sommarn låg öfver de högsta

trädtopparna, och der endast vargar och björnar bodde. Detta land skulle

heta Finland eller Suomiland, troddes det, och der skulle finnas många

trollkunniga varelser, och der skulle hon väl få veta, hvar det

skönaste smycke på jorden stod att finna.

Den stolta frun beslöt att resa till detta ödeland, ty så ifrig var hon

att få sin önskan uppfylld. Rustade hon så ut sig med många tjenare och

tjenarinnor, och tog mat med sig för ett år och begaf sig på väg, och

syntes det henne, att trollen gillade hennes resa, eftersom hon knappt

behöfde mera än en vecka, innan hon hann fram. Och så hade de förtrollat

hennes ögon, att, när hon kom till det nattliga Suomilandet, syntes det

henne som om solen sken varmt, och tycktes henne der växa blommor och

gräs, och ingen snö kunde hon bli varse; och syntes det henne, som om

hon komme till en stad, der folk bodde och allt såg ut snarlikt som hvad

hon sett förr, och mente hon det vara gynnsamma förebud, att det var så

vänliga synvillor trollen läto henne dåras af.

Hon frågade nu, hvar hon skulle råka den mäktigaste af alla

trollqvinnorna i landet, och visades hon till en, som skulle vara den

allrakunnigaste och mäktigaste.

När hon hade framställt sin begäran, svarade henne trollqvinnan, att hon

väl icke sjelf kunde säga, hvar det vackraste smycke i verlden stode att

finna, men att hon ville gifva henne en fogel, som skulle följa den

stolta frun verlden omkring om hon det önskade, och denna skulle nog

visa henne, hvar det skönaste smycket stode att finna. Och den rika frun

begaf sig på väg och den lilla fogeln flög framför henne och sjöng så

vackra och klara toner; men derom brydde sig frun allsintet, utan

längtade hon blott efter smycket.

Kom hon så till ett land, der folket i åratal kämpat emot förtryck, men

nu var kufvadt, och der satte sig fogeln och sjöng så ljuft och klart,

just vid dörren till en usel koja. Men den rika frun tänkte: hvem vet,

kanske gömde någon här det vackraste smycket undan krig och plundring,

och hon steg in.

På en usel bädd låg i kojan en man; hans blickar brunno och häftigt sade

han några förebrående ord åt en qvinna, som stod vid hans bädd och bjöd

honom en dryck. Sorgligt men stilla vände sig qvinnan om och ernade gå

emot dörren, då den i detsamma öppnades och ett fruntimmer inträdde,

vackert och ståtligt. Denna gick till qvinnan och sade: "Rosina, för tre

år sedan, då vi gingo ut att strida för vårt land, då när hvarje hjerta

klappade af stolthet, att få gå och blöda med de andra, då stannade du

ensam hemma och, jag måste medge det, jag var nära att förakta dig, då

jag red ut vid din mans sida. Men då jag hade fallit, blödande, bland de

andra fallna, då hade du räddat mina barn tillika med dina egna undan

förstöringen, som öfvergick vår eröfrade stad, och fört dem hit tillika

med din sårade make. Nu vet jag det och kommer för att i stället rädda

dig. Våra förtryckare, som nu äro oss öfvermäktige, hafva ändtligen

erbjudit nåd åt en del af sina motståndare. Också jag har nu sluppit

fri, ehuru jag var anklagad. Men du, jag har skaffat bevis, att du ej

burit vapen; man vet att din man nu i tre år belönat din hjertliga vård

och dina tusende försakelser med det odrägligaste bemötande. Du och dina

barn få återvända, j skolen återfå er egendom. Kom, Rosina, jag ville

vara den, som bragte dig detta bud. Allt beror nu blott uppå att genast

begagna den erbjudna nåden; jag har ställt allt färdigt för dig".

Mildt höjde Rosina blicken och sade: "Tack, Adelgunda, för din

välmening; men här är mitt hem, så länge min make är här, något annat

finns icke för mig".

Ett drag af hån spelade kring Adelgundas läpp, då hon sade: "Jaså,

qvinnan skall vara mannen underdånig. Kära Rosina, hvad lönar det att

försöka hålla tillsamman ett band, som längesedan brustit. Du måtte väl

icke misstro mig? Lita på mig, Rosina, att det är sann välmening och

tacksamhet som drifver mig att vilja rädda dig ur den ganska svåra

belägenhet, hvari du befinner dig; hvarföre är du då omedgörlig".

"Tro mig", sade Rosina, och hennes blick var så mild och hela hennes

väsende så enkelt och utan flärd, att det syntes att hon talade sanning,

"tro mig, Adelgunda, jag vet att värdera denna välmening af dig; men,

ser du, jag kan icke om jag än ville. Sök icke att öfvertala mig, jag

kan omöjligen annorlunda".

Utan att säga ett ord fattade Adelgunda Rosinas hand och tryckte den

till afsked, bugade sig hastigt för mannen i sängen och försvann.

"Ha, förtrollerska, engel, hexa", ropade mannen i sängen, "och icke ett

ord åt mig, utan endast detta fördjeflade, sockerströdda nidingsprat åt

dig Rosina. Ja, jag kan väl förstå, att du ställer fint till för att

lemna mig här i uselheten. Det kan också vara detsamma. Ack, och ett

sådant möte efter tre år! Men hon är qvinna. Tre år, hvilken evighet för

en qvinna! Hvilket elände, och jag trodde dock henne vara af bättre

metall än de andra! Ha, jag har lidit för mycket, min kraft bröts, då

fosterlandet dog. Se, jag kan ju ej bära detta slag". Han lutade anletet

i händerna och gret som ett barn.

Rosina satt tyst vid sitt barns vagga och vyssade sakta. Slutligen steg

hon upp, gick fram till mannens bädd, jemkade den till ett beqvämt läger

och strök med sina mjuka varma händer sakta och smekande utefter hans

lockar, och det tycktes, som om han deraf känt ett omedvetet välbehag.

Småningom rundades i Rosinas öga en tår, som långsamt rullade utför

kinden och föll på en ros, hvilken stod i ett vattenglas vid mannens

hufvudgärd. Hastigt flög den lilla fogeln till och plockade upp tåren

med sin näbb och flög bort.

Och fogeln flög, och frun följde, och hon undrade hvad detta skulle bli

af, men fann sig snart åter hos trollqvinnan, som gaf henne en liten

dosa, sägande: "Lemna detta smycke åt er dotter, och lär henne att bära

det rätt; det är det skönaste en qvinna kan bära: smycket heter

ödmjukhet".

Och den stolta frun ryckte upp dosans lock, och derinne låg en enda

diamant af den renaste och skönaste klarhet. Det var Rosinas tår.

Men vredgad kastade frun både dosa och smycke så, att de trillade långt

bort, och vändande sig hånfullt från den dåraktiga trollqvinnan hastade

hon ut för att söka ett bättre smycke åt sin dotter.

Men diamanten, Rosinas tår, den blef qvar, och den finns väl således än

i Suomilandet. Suomis döttrar, låtom oss söka den!

Allt huru man tar det.

"Prata ni om sorger", sade gamla Lisa, "hvad förstån J hvad sorg vill

säga. Olyckan kommer och går, allt beror på att ha hjertat friskt".

"Ser ni huru lilla Emma gråter bittert, vill ni veta hvarför? Jo i ons

fick hon en liten socker mamsell, så nätt och söt, med en blomma i håret

och guldprickar på klädningen. Emma dansade i glädjen, lade mamselln på

den finaste, hvitaste bomull, radade små blommor omkring, ja nändes ej

kyssa henne ens, för att ej fara illa med henne. Sen lade hon den

yttersta kanten af sin lilla, lockiga panna på dockans bomulls bädd, för

att få sofva med sin lilla, snälla sockervän".

"Kom så Hugo. Han tyckte sig vara så qvick, när han sakta tog dockan och

bet sönder den, i detsamma lilla Emma öppnade sina ögon. Ser du huru

bittert Emma gråter. Är då förlusten af en sockerdocka en så stor sak?"

"Tacka vill jag lilla Edvard. Samma dag han kristnades begrofs hans

mamma, kort derefter hans syster och bror, och sen brann hans hem med

allt, hvad deri fanns, ja så noga, att lilla Edvard ej hade en skjorta

ens att ömsa på sig, och han behöfde ändå så små skjortor. Men sen J

sorgen tynga på Edvard? Alls icke".

"Försök att se på honom, du skall märka huru han genast ler. Peka finger

åt honom, eller tala ett ord till honom, och du skall få se att han

ställer sin mun på vidgafvel för att skratta. Hvad bryr han sig om

sorgen? Dertill är han för klok. Dags nog blir att gråta när man får

tänder, menar Edvard".

"Ja, sen J, jag har lefvat länge, jag har sett verlden, och alltid har

jag sett, att det icke är olyckorna, som plåga menniskan. Det kommer

bara an på huru man tar det", sade gamla Lisa.

Kuhinanuis[1] dotter.

[1] Premierministers benämning på Owaihée eller Hawai.

En ung qvinna stod vid stranden. Hennes svarta hår föll rakt ut för

hennes axlar. Hvar är blomman från Owaihée qvinnans hufvud, hvarföre är

hon oprydd, hvarföre kastar hon sin blick utåt hafvet?

"Trolösa haf, Owaihées moder, hvarföre bar du hit din dotters boja,

hvarföre bar du hit främlingens skepp?"

"Trolöse haf, Owaihées moder, hvarföre hatade du din dotter, den sköna,

den fria; hvarföre bar du hit hennes boja, främlingens skepp".

"Trolösa haf, Owaihées moder! Owaihée oceanens perla krossas af

främlingens välde, hvarföre bar du hit hans skepp".

"Trolösa haf, Owaihées moder, Owaihées dotter söker dig. Kuhinanui var

min moders embete, men främlingen trängde henne undan, hennes dotter

skall aldrig blifva Kuhinanui, och dock egde hon arfvets rätt dertill.

Och hon kan icke skydda sin moder för främlingens boja".

"Trolösa haf, Owaihées moder, blif min graf".

Sångens sista ord ljödo mellan korallrefvets bränningar. Det var slut.

Puppan.

Det var så vackert på ängen och i lunden. Foglarne sjöngo fritt huru de

kände och njöto; ängen bar ett skirt flor af gullstrålar, och lunden ett

lika fagert flor af finaste skugga. Blommorna doftade, hvar efter sin

art, humlorna surrade glada omkring från blomma till blomma, myggorna

dansade utan rast, och barnen sprungo svärmande omkring i yr fröjd och

sjöngo: nu är det vår, nu är det vår.

Men på ett blad satt en fjäril innesluten i sin puppa och tänkte

allehanda. Hon kände ett stort begär att bege sig ut i vida verlden.

"Visst måtte jag äga vingar", tänkte hon, "och det vore så roligt att

flyga der med de andra. Eller kanske är jag bara en torndyfvel, lik den

som krälar der nere. Men tänk om jag till och med vore en sådan liten

fjäril, som flaxar der; om ej en bättre, så åtminstone en liten hvitgrå.

Jag tycker precist, att jag känner, att jag måtte äga vingar, men jag

förstår ej att veckla opp dem. Nej, längre kan jag ej stå emot

frestelsen, jag försöker att spränga skalet och få fram vingarne".

"Ser du puppan der", ropade en gosse, "ser du hur den rörs? Månne det

blir en kålfjäril?"

"Kanske blir det en malfjäril, eller en harkrank", sade en liten.

"Åh, hvad du är dum", sade gossen och tog med detsamma en lång

spindelväf ifrån en buske och rullade in puppan helt tätt på alla sidor

deri. Och fjäriln låg fängslad i sina band, de voro fina, nästan

osynliga, men de voro så många, de slöto så tätt, och huru hon än ryckte

på skalet och skakade på vingarne, så kunde hon ej göra sig fri ur

puppan, ty den bands af spindeltrådarne.

"Se, se", ropade en liten flicka, "skalet har remnat, ser ni hur granna

färger der synas? Hvilken vacker fjäril det måtte vara! Skynden, tag

bort spindelnätet, att den kan veckla ut sina vingar. Ack, hvad det blir

roligt att äga en så vacker fjäril!"

Spindelnätet afvecklades, men ack i fåfäng sträfvan hade fjäriln krossat

sina vingar. Ett stoft blott låg inom skalet, och en ful, döende

insektkropp.

Vid Insjöns strand.

Vid insjöns strand badade en ung flicka sina hvita fötter. Yrande perlor

stänkte skimrande omkring henne, der hon satt skrattande och plaskade i

det glittrande vattnet. Hastigt slöt hon sin glada lek och det lilla

hufvudet sjönk, med ett uttryck som nästan liknade tankfullhet, ned mot

den nu alldeles stilla hvilande vattenspegeln.

Åter log hennes öga, och åter framskymtade hennes perlhvita tänder då

läpparne åtskildes af ett leende af välbehag, i det hon såg sin bild så

nära i vattnet.

"Sjöfru du, sjöfru du", ropade hon bort öfver den blånande sjön och från

fjerran svarades henne liksom med hotande röst "du, du".

"Ja, ja, du är stolt du", gycklade åter den femtonåriga "och likväl

måste du smycka dig med siden och perlor och lyckas knappt ändå att

fånga en yngling; men ser du, om än tio ville fånga min mörka lock, om

än tjugu ville kyssa mina hvita fötter, jag skulle blott skratta åt dem;

springa bort och vara fri -- fri".

De sista orden utropade hon med hög röst och ur fjerran svarades "fri,

fri", från klippor och hällar, till dess de slutligen, liksom trötta

att upprepa orden, småningom upphörde att svara hvarandra, och det sista

"fri" bortdog helt sagta susande öfver vattnet.

Dock längst bort, der insjöns vatten smalnande intränger emellan de höga

klippväggarne, på hvilka granarne fastade i branten tycktes i fyra till

fem rader vexa öfver hvarandras toppar, så att solens öga endast vid

middagstiden kan se ned i djupet, der, i Kattelusten-hautas botten,

rörde sig en hastigt uppbrusande stormhvirfvel och i snabb fart ilande

öfver sjön, medförde den ett moln af sand och afbrutna trädgrenar.

Men skrattande i glädtigt öfvermod ropade åter den unga: "Ja, susa du,

susa du" och sjungande med klar röst fortsatte hon:

"Tro ej att gossen den fria skall fånga!

Foglarnes sång och blommornas ånga,

Dem blott, men ynglingen ej, vill jag älska..."

Men nu afbröts hon af den förbi henne ilande stormhvirfveln, hvilken

spred en isande kyla öfver hela hennes varelse; i hennes bröst kändes en

stickande smärta och några droppar blod föllo öfver hennes läpp, med en

besynnerlig klang, ned i vattnet.

"Hu", ryste den unga flickan "hvad är detta, icke ville jag dock dö",

och under det ännu i fjerran susade sista ordet af hennes sång "älska,

älska", svarade i närheten, "dö, dö", ännu en stund, till dess det

första ordet upphörde att ljuda och endast "dö, dö, dö," skållade kring

nejden, blandadt med återljudet af stormhvirfveln, till dess begge på

en gång bortdogo i fjerran och allt åter var lugnt och tyst.

Men den stickande smärtan qvardröjde i bröstet och läkarn sade: "Var

lugn och allt är snart bra åter, men", tillade mannen med det hvitnade

hufvudet "vakta lilla hjertat, flicka; hetsigt får ej bloden svalla i

hennes ådror om hon vill lefva. Fly kärleken ännu, döden lurar bakom

den".

"Tack, tack Doctor", ropade den unga och sprang skrattande bort, "får

jag lefva till dess jag blir kär, så lefver jag till domedag". Snart kom

hon dock tillbaka, smög sig till den gamle och sade: "icke förråder ju

Doctorn mig? Söta, goda Doctor, tala ej om för någon att jag är skral.

Skall jag nödgas höra allas varningar och allas försigtigheter, så

försäkrar jag att jag bestämdt i pur förtret ej aktar mig alls; men får

jag bara ha allt ensam för mig, så lofvar jag att vara rigtigt

omsorgsfull om mig. Och Doctorn vet att jag brukar hålla ord" tillade

hon, rätande på sig med en litet stolt min.

"Motsägelse andan", sade Doctorn leende: "Nå jag måste väl åter efter

vanligheten låta det bortskämda barnet få sin vilja fram".

Det hade varit vinter och nu låg insjön åter klar och speglade de

ljusgröna björkarne i närheten och de svarta tallarne och granarne i

fjerran. Solen sänkte sig sakta ned vid horizonten och i den darrande

eldstrimma den bildade långs åt sjön, framgled en liten båt med sagta

rodd. Nu sjönk solen ned, eldstrimman slocknade, på fästet uppflammade

lysande färger i rödt och gull. Alla blickar ur båten hvilade på den

sköna skimmersynen; endast en yngling sökte ett annat mål för sina. Hans

blick trängde brännande in i den unga, bredvid honom sittande flickans

ögon och obemärkt omslöt hans hand hennes. Glödande jagades bloden ur

hjertat opp till hennes kinder, och dock kändes hjertat så fullt, så

varmt. Men i detsamma fann en blodstråle väg till hennes läppar och

hastigt lutande sig mot vattnet, lät hon den försvinna deri och ingen

anade hvad som händt.

Åter en gång sjönk solen ned mot den skimrande vågen, då foro i en liten

båt tvenne trolofvade deröfver. Ynglingen rodde och lekande satt hans

brud midt emot honom. Nu hvilade han på årorna sägande: "Nej huru

långsamt jag än ror, så komma vi dock för fort hem. Jag ville så länge

som möjligt äga dig så här, då du så helt och hållet beror af mig".

"Hersklystne", svarade flickan leende, men tillade sedan: "ro ändå att

vi komma hem. Ser du det mörka molnet derborta. Den andra båten är redan

framme. Jag har en gång på denna sjö sett en stormil som lätt kunnat

vända vår lilla julle opp och ned. Säg du min egen", tillade hon efter

en stunds tankfullhet, "säg, blefve det dig mycket svårt om jag skulle

dö?"

"Hvartill sådana der funderingar? Du har stundom denna tid syftat på

dylikt".

"Älskade, jag måste ju säga dig sanningen, för dig vill jag ingenting

dölja. Man har varnat mig för kärleken, den skulle blifva min död. Men

-- hur kunde jag låta bli att älska dig, och huru skulle jag velat, om

jag än kunnat. Haf tack för din kärlek, för mitt lif; ty den är ju dock

mitt lif om än den vållar min död. Ser du, jag var förmäten och djerf.

Ljuft är att dö för dig, för min kärlek, skönare hade dock varit att

lefva för dig. Men lefva utan din kärlek vore död. Älskade, du sörjer

mig ju? Eljest vore det tungt att gå bort, -- -- -- men sörj icke för

mycket heller, nej, nej, sorg är tung, icke vill jag göra dig någon

sorg".

"Huru talar du så", utbrast ynglingen häftigt, "hvem plågar dig med

sådana spådomar, hvem vågar hota med att rycka dig ifrån mig. Nej, nej,

det sker ej", och liksom för att försvara henne, slöt han sin arm

omkring henne och i en känsla af outsäglig ljufhet och smärta lutade

flickan sitt hufvud mot hans bröst, under det båten sagta vaggades

framåt af vattnet.

"Ack", hviskade hon sagta, "hvad det är ljuft så. Och dock känn huru

mina pulsar slå, huru bloden forsar i mina ådror. Du har anmärkt att jag

blifvit blekare denna tid, och du har uppmanat mig att vara försigtig;

ack, du visste ej huru strängt varnad jag redan var. I dag, då du,

första gången med tydligt uttalade ord, sade mig att du älskade mig, då

du första gången slöt mig till ditt bröst och första gången kysste mig,

då invigdes jag åt döden, det känner jag väl. Älskade, slut mig tätt,

tätt till ditt hjerta", tillade hon ångestfullt; och nu brast en flod af

klar blod öfver hennes läppar.

Brusande for vinden fram öfver sjön och förde den lilla båten till

lands; men endast en förbleknad blomma bar ynglingen opp derutur, öfver

de blomstrande blommorna på insjöns strand.

Fläktarnes lek.

Nere i en liten blomstrande däld höllo små fläktar sin skämtande lek.

Det var ett lif! De tumlade om hvarandra, de brottades, de kastade

ikring små strån, de hade tusende upptåg för sig. "Ser ni, der ligger en

underlig sak", sade en fläkt. "Åh det är ju bara ett frö", sade en

annan. "Vänta jag vet", sade en, som såg mycket snusförnuftig ut, "ser

ni, just här stod den der präktiga blomman som var så rik på sköna

dofter, att de räckte till att leka med hela dagarne om och att bära

omkring. Nog är detta ett frö af den blomman". "Ack, så skönt, ack så

galant", ropade alla och började maka på fröet.

Fröet hade långa fjun, och den ena fläkten lyftade på ett fjun, den

andra på ett annat, somlige, de raskaste, vände till och med litet på

sjelfva fröet; men se der låg det ändå, och de yra, ostadiga fläktarne

ledsnade snart vid arbetet och började åter sin lek och lemnade fröet

att ligga, der det låg.

Men en liten fläkt ruskade allt ännu smått på fröet och ryckte i fjunen

och sade vid sig sjelf: "skall man då vara en sådan stackare att man

icke skall kunna få det fröet dit opp; och det vore ju så rart, om en

så der präktig blomma växte der uppe. Nå, kan man leka, så må man väl

ock kunna arbeta". Och så tog han uti med ett riktigt dugtigt tag och

fick hela fröet i famnen med fjun och allt. Men se det var ingen lätt

sak att bära det opp på kullen. Med den tunga bördan orkade fläkten ej

alls svinga sig opp öfver grästopparne, utan han måste söka sig väg

mellan gräsen och rasta än här, än der på de gröfre stråna och stöda

sitt frö emot något blad. Allt som han trängde sig fram tog än ett fjun

emot här, än ett annat der, det var alldeles som för en menniska att gå

och bära ett stort träd med grenar och rötter genom en skog, så många

hinder kommo der före. Än var der en liten insekt, som fallit på rygg

och låg och kraffsade af alla krafter med fötterna i vädret, men ändå

icke slapp opp, och honom måste fläkten hjelpa på benen; än hade en

liten blomma fastnat med hufvudet under ett grässtrå och slapp ej fram i

ljuset, förr än fläkten så länge ruskade om grässtrået, att blomman fick

löst sitt hufvud.

Då sprang just en långbent harkrank förbi och sade: "hvad du är dum, bry

dig om din sak och låt andra sköta sin", och så trafvade han bort med

ännu längre steg än han kommit. Men lilla fläkten följde ändå ej det

visa rådet, utan nästa insekt eller nästa blomma hjelpte han ändå. Men

nu for en väderil genom dalen och gjorde en förskräcklig jordbäfning i

hela gräsriket, hundra blommor kommo ur sitt läge, och tusen små

insekter blefvo alldeles förirrade ur sin kosa, och den doftande

blommans frö bortfördes med förskräcklig fart.

"Usch, sådan vildbasare", sade fläkten, som höjde sig helt hufvudyr från

den kullerbytta han blifvit tvungen att göra. "Hvart monne nu mitt frö

tog vägen?" Derpå svingade han sig så högt han orkade, när han nu hade

intet att bära och se, der låg fröet nedfallet på en sticka, just på

kullen, dit han velat föra det, och hastigt var han nu der och fläktade

det från stickan ned i mullen.

Men nu hade det blifvit qväll ren, och nu var han trött af lek och

arbete, och en präktig sängkammare hittade han åt sig, blå med

silfverfärgade sirater, och der somnade han, ännu skrattande åt sin

lyckade färd.

Men andra dagen blef så het och så lugn, att alla fläktar sofvo hela

dagen; och sådana dagar kommo flera och deremellan regnade det och

stormade, så att inga små fläktar vågade sig ut på färd. Men en vacker

dag vaknade vår lilla fläkt deraf, att solen sken på honom, och när han

då såg opp, märkte han, att han var utan tak öfver hufvudet, ty

blåklockan, som han somnat uti, hade vissnat. Nu begaf han sig ut i

verlden, gladt ruskande på sig, och se: det första han fick se var den

vackra doftande blomman som vuxit opp ur hans frö, och som just nu slog

ut sina första blad och spridde sina första dofter kring nejden. Nu var

ej mera tid att sofva; nu blef det brådtom att väcka alla fläktar som

sofvo i nejden, för att komma och leka med de ljufva dofterna och sprida

dem kring dal och berg. Och det blef en lustig lek må ni tro.

Danserskan.

Rosa var alls icke vacker. När qvällen kom och dagens arbete var

slutadt, då gick den femtonåriga in i det rum, som i fordna tider varit

familjens samlingsrum, och der nu hennes fader, af vana sedan gladare

dagar, mest hvarje qväll infann sig. I detta rum, der tillförene en

talrik ungdom samlades till dans och glada lekar, der var det nu Rosa

ensam som sväfvade fram och åter, än i en luftig dans, än i vexlande

ställningar fulla af uttryck och behag. Då var Rosa vacker. Den grofva

drägten formade sig kring henne då mer luftigt än en danserskas gaz, och

glömmande sina bekymmer drömde fadren bort mången stund, i glad

beundran, blickande på den sköna dansen. Från Rosas sinne var då hvarje

bekymmer utplånadt, hon kände blott att hon lefde, att hon njöt, i sorg,

i glädje, i hänryckning, i stilla frid, och en tår dallrade ofta i

hennes öga, då hon slöt sin dans. Då var Rosa skön.

"Rosa, mitt barn", sade fadren en afton, "min önskan är att du i morgon

bevistar denna bal i staden, dit du är bjuden. De behöfva lära sig att

icke se dig öfver axeln, som de så gerna göra. De tro dig sakna de

behag, som de med bråk och möda förvärfvat sig. De skola se dig dansa,

de skola lära sig veta, att en dotter af honom, som var sin tids

prydnad, af naturen äger nog, för att icke behöfva deras fattiga,

inlärda gracer".

"Min far", sade Rosa, "hvarföre skall jag synas der? Jag trifs ju så

utmärkt bra hemma. Jag dansar en stund af qvällen, det gör mig nöje,

säkert mer än balen, och sen sofver jag godt och är i morgon bittida

flink vid arbetet åter. Men går jag på balen så är jag sömnig

morgondagen igenom. Jag förstår ju heller alls icke, huru jag bör skicka

mig i sällskap, jag som aldrig varit ute i verlden. Vet pappa, du får

visst skämmas för din Rosa".

"Nej min flicka, det kommer jag ej att behöfva göra. Jag önskar, att du

må komma på denna bal".

Rosa var på balen. Otaliga ljus strålade mellan kristaller. Unga, sköna

flickor i lätta drägter sväfvade omkring vid sina riddares arm. Rosa

satt stilla, obemärkt i ett hörn. Slutligen nalkades en dansande som

bjöd opp den obemärkta till en potpourri, en då nyss uppkommen dans,

hvars turer man skapade sig för gången. Blyg ställde sig Rosa på sin

plats. Man gjorde några hvarf efter afmätta former, fram och åter öfver

golfvet. Ännu tyckte icke Rosa, att hon dansade. En ny tour började.

Damen flyende i otaliga vändningar, förföljdes af sin kavaljer, och lät

sig slutligen fångas till en vals. Rosa ilade utåt det vidsträckta

golfvet med lätta steg. Nu syntes hon blifva fångad, nej med en lätt,

mjuk rörelse var hon redan långt unnan sin förföljare, än flyende i yr

skalkaktighet, än närmande sig mild och blyg, än åter hastande bort

skälmsk och rädd.

De dansande stadnade, man såg, man beundrade, man andades knappt. Nu

tycktes den dansande flickan ej mera fly så långt undan, hon stannade

ofta för några ögonblick liksom väntande, men hennes kavaljer tycktes ej

ha lust att låta den sköna leken upphöra, han försummade med flit flera

än ett tillfälle att fatta sin meddanserskas hand. Sjelf visste icke

Rosa, att hon redan hade dansat mycket längre tid än något af de andra

paren. Hon njöt i fullt mått af att utöfva sin sköna konst, och märkte

ej de många blickar, som voro fästade på henne. Slutligen, rädd att

uttrötta henne, fattade hennes meddansare hennes hand och förde henne,

efter en kort vals, till hennes plats.

När potpourrin var slut, bortförde fadren sin dotter, oaktadt alla

närvarandes böner att få se henne dansa ännu en gång. Rosa sjelf lät sig

villigt föras, hennes hjerta var så fullt, hon ville bort, hon ville bli

ensam med sig sjelf. Så hade hon aldrig dansat förr, det kände hon.

Denna afton, då hon uppträdde i en lätt drägt, i ett haf af ljus, vid en

skön musik, i en omgifning af unga, den hade gifvit hennes dans en helt

annan färg, än den egt, när hon hemma dansade hvardagsklädd, ensam, utan

musik. Äfven det bifall, hon rönt, lifvade och gladde henne; men högt

slog hennes hjerta af fröjd, då vid hemkomsten fadren slöt henne i sina

armar, sägande: "Min Rosa, haf tack; du har i dag gjort din far den

största glädje, han haft på många år".

Snart kommo bjudningar från många håll. Nu var Rosas längtan, att få

vara med, stor, men hvarje gång hade hennes far något hinder derföre. Än

var balen tillställd af för ungt folk, man visste ej hvad anseende de

kunde komma att bibehålla i lifvet, än var det fult väder, än var det ej

värdt att Rosa just i dag skulle bege sig hemifrån, och så gick det gång

för gång.

Stundom började Rosa tro, att hennes far ej älskade att hon dansade. Hon

frågade honom derom, hon sade: "Säg mig upprigtigt, min far, jag slutar

gerna att dansa, icke är det svårt blott jag vet din önskan". Men då han

åter svarade: "Du dansar skönt som ingen annan; lemna icke den herrliga

gåfvan", då ägde hon icke styrka att göra uppoffring af sin högsta

fröjd: hon visste ju icke, om hon borde det, och för hvad hon skulle

offrat den; men hon gret mången gång af ovisshet.

Ofta hände ock att fadren hemtade henne en prydnad, en vacker klädning.

"Till nästa bal", sade han, och då blef Rosa åter glad och dansade åter

när qvällen kom. Det var hennes vederqvickelse efter arbetet, hennes

enda förströelse, hon längtade ej heller efter någon annan; ty hennes

själ fylldes af konstens tjusning, och då sade åter ofta fadren: "I

qväll var din dans så vacker, den skall du dansa på nästa bal". Men när

nästa bjudning kom, så var det alltid hinder.

År förgingo, många till och med, ingen bjöd mera Rosa, hon var glömd.

Oftast tillbragte hon qvällen på sitt rum, och hon fann ännu stundom en

vemodig glädje uti att der dansa ensam. Hon föreföll sig dervid stundom

som en dåre, som pryder sig med halmstrån, fullt öfvertygad att de äro

de skönaste blommor. Men då uppmuntrade henne åter fadren och sade:

"lemna ej din dans, Rosa, på nästa bal, dit du blir bjuden, skola vi

gå".

Ännu förgingo år, och nu reste fadren bort för några dagar. Emellertid

tillställdes i staden en stor och lysande bal, dit alla personer af

stånd i orten voro bjudna. Då erinrade sig någon af de bjudande att i

det ödsliga huset, straxt utom tullen, hvars alla fönster utåt voro

tillstängda, bodde ett herrskap. Så fick ock Rosa ett kort.

"Bör jag gå då han är borta?" sade hon. "Men han har ju alltid lofvat

mig, att jag skulle få dansa på nästa bal, dit jag blefve bjuden.

Hvarföre skulle han så bedragit mig, om han ej menat hvad han sagt.

Hvarföre skulle han uppmuntrat mig att dansa, om han ej velat, att jag

skulle göra det?" Rosa tog den sednaste baldrägt, hon af sin far

erhållit, och gick att deltaga i balen.

Det föreföll Rosa, som om hon ej nu vore så obemärkt, som hon var det i

början af den förra balen. Månget öga fästes på henne, hon tyckte sig

märka ett gycklande leende på många läppar, men snart nalkades en

dansare och bjöd opp henne. Hans min föreföll henne försmädlig, hon

tvekade ett ögonblick. "Nej, skall jag ge honom afslag, för att han

råkar se besynnerlig ut", tänkte Rosa, och gick med i dansen.

Man började. Snart dansade Rosa åter ensam, alla stodo stilla och sågo

på; men det var ej förtjusning, det var hånlöje som lekte på alla

ansigten. Rosa märkte det icke. Dansens trollmakt grep henne åter, hon

glömde allt, hon glömde sig sjelf. Den ande, som bodde inom henne och

som hon varit ernad att beherrska, grep henne nu utan att hon ägde

förmåga att emotstå, och hon dansade så som blott den stormar, som

drifves af en vild inneboende kraft, den hon ej eger makt att tygla.

Hon hade dansat länge så; nu förde hennes steg henne mot en stor från

golf till tak uppställd spegel. Hennes blick föll deri, och som

fasttrollad stannade hon framför den. Hon såg hela sällskapet, hon såg

sig sjelf. Hon såg sitt ansigte åldradt och såg sig klädd i en drägt,

alldeles olika den, som bars af de henne omgifvande unga blomstrande

flickorna. Hon såg, att hon lefvat af idel villor under många år, och

hon sjönk tillsamman som ett fallande kläde.

När hennes far kom hem, fann han i sin dotters rum en gammal qvinna med

vissnadt anlete sittande i en länstol. Han ernade draga sig tillbaka,

men hon sade: "Kom min far, känner du ej din Rosa? Se nu behöfver du ej

mera skona din stackars, barnsliga flicka, hon är gammal nu. Kanske hade

du gjort bättre om du straxt sagt: "Rosa, lemna dansen, jag önskar det,

nog hade det då gått lätt; men du nändes icke, du ville mig väl. Tack

också för din välmening, min far, om än den gjorde mig illa".

"Hvem begrafves i dag!" frågade man hvarandra i staden. "Åh det är den

der gamla tokiga mamsellen, som dansade ihjäl sig på sista balen"

svarades; och sen mindes ingen mera Rosa. En gång stod dock en gammal

man vid hennes glömda graf, kastade en blomma derpå och sade vid sig

sjelf: "icke kunde jag ju låta henne bli en danserska."

Glasörat.

Ganska trefligt placerad uti en ressortstoppad länstol, satt jag en

afton hos en af mina bekanta. Framför oss på bordet surrade théköket,

och i den engelska marmorspiseln brann en liten brasa, hvars strålar

rätt vackert återkastades af det blanka stålet, som utgjorde

eldkammarens tapetsering.

På den hvita spiselkanten stodo uppställda en mängd små vackra saker.

Jag betraktade med nöje de nätta pjecerna, än en elegant dame, hvilken i

hemlighet endast var en eldtänderska, än en liten tvåtums lång, den

alranättaste kokett med huckle på hufvudet och en liten spegel i sin

hand, hvari hon blickade med det alrautsöktaste välbehag. Nära henne

stod en annan docka, som, då man drog på en tråd, vände sig fram och

åter för sin spegel med mycken stolt sjelfförnöjelse. Men ack, hennes

hufvud var afslagit. Bredvid henne stod en chinesisk docka, med långa

mustascher, och nickade högvist på hufvudet. Dessutom stod på kransen

ännu, ett par stora vackra snäckor; en lerlampa från Pompej, ganska grå

och simpel till utseende, men hedrad med en glaskupa; en tillsluten

dosa; en judisk prest af gips, hvilken under oupphörliga nickningar

rörde ifrigt på mun och skägg och tycktes läsa i den bok, han hade i

handen, samt en hel hop andra figurer.

"Den som ändå visste hvad det der herrskapet alla fundera på", sade jag

åt min värdinna. "Se, huru de stå och spänna sig, liksom skulle de vara

i full conversation. Det vore roligt att höra dem".

"Luktvatten's, knappnålar's, synålar's, isvolti!" skrek nu i detsamma en

röst från tamburen så gällt, att jag hoppade helt högt.

"Nej jag tackar, inte för mig af herrligheterna", svarade frun i huset,

och gick till tamburdörren för att affärda krämaren, som då han blef

henne varse sade: "ska' dä vara's? knappnålar's, luktvatten's, öra's,

isvolti?"

Min värdinna började skratta och frågade, om jag ej ville köpa mig ett

par nya öron. "Ja, höra bra", fortfor ryssen att orera, och då jag i

detsamma äfven gick ut i tamburen, räckte han mig ett besynnerligt

instrument af glas, något när i form af ett öra. "Ska' dä vara's? två

rubel silfver, ah, höra mycket bra's!"

Det roade mig att taga fram en blank silfverrubel och bjuda honom den,

men han bugade på hufvudet och sade stolt: "njet, njet". Jag ärnade åter

gå in och stoppade rubeln hos mig, ty jag ansåg hela instrumentet för en

löjlighet, men att låta den blanka rubeln gå sig ur händerna, dertill

hade ej mannen mod.

"Ah! köpa, köpa, 1 rub. 50 kopek, ah! pajalusta"! och hans tänder

blänkte så hvita i det han med en min af innerlig kärlek räckte sin

hand efter den blanka penningen, att jag måste skratta. Det föll mig in

att ändå närmare bese saken, jag tog nu instrumentet och förde det till

mitt öra, under det ryssen oupphörligt slabbrade med sin gälla stämma,

och vid det glaset rörde mitt öra hörde jag ett starkt ljud, men endast

ett oredigt, förskräckeligt surrande. Hastigt tog jag den bullrande

saken ifrån mitt öra, och ryssen som trodde att jag ärnade återge den

sade: "1 rubel 5 kopek, ska' dä vara's?"

Jag skrattade, gaf honom pengarna och gick bort med mitt öra, som jag

lade bredvid mig.

Sedan vi druckit thé, gick min värdinna för att se efter sitt lilla

barn, som sof i ett rum i andra ändan af huset, och jag blef ensam och

satt en stund betraktande brasans lifliga lek och de små figurerna på

spiselkransen. Min hand vidrörde tillfälligtvis glasörat. Mekaniskt tog

jag det och förde det till mitt öra, och nu hörde jag en fin, behaglig

röst, som sade: "tänk hvad théet var godt i afton".

Nu uppstod en paus, men snart svarade en allvarlig röst mycket

högtidligt: "vet hon väl hvad thé är, då hon berömmer detta? Kom en gång

till den himmelska staden och drick doften af det renaste Kejsarthé, så

kan hon få lära sig något".

"Hör man på hans vishet", svarade en liten näbbig stämma, "just som

ingen ann sett något än han med sitt kala hufvud och sina långa

mustascher".

Förundrad såg jag mig omkring och undrade hvad folk det var, som kommit

in i rummet utan att jag märkt det, men der fanns ingen utom jag, allt

var tyst. En besynnerlig tanke föll mig in, jag satte mig så att jag

kunde noga betrakta figurerna på spiselkanten, förde glaset åter till

mitt öra och nu hörde jag åter en hop röster samtala.

"Här är nog varmt i afton, de ha eldat strängt i spisen i dag, jag

önskar det vore natt redan, att man skulle slippa och svalka sig något".

"Men, mitt herrskap, det här blir mera tråkigt," sade en annan, "ha ni

då inga intressantare samtalsämnen än värmen?"

"Ah", sade med förnäm matthet en knappt hörbar röst, som jag märkte

komma ifrån en liten sockerfigur på en något urblekt ljusblå bandros,

"hvad skall man väl i ett så blandadt sällskap kunna tala om. I

förtroende söta du, vet du jag tror här finns till och med en kökspiga

ibland oss. Och den der underliga gråa figuren, som står der så bål i

sin glaskammare, hvad tror du det kan vara för en roturier? Ack, andra

tider var det, då vi stodo derinne på spegelbordet, der fanns endast

folk de qualité! Men i går tog det rysliga öde, som obevekligt herrskar

här i rummen, oss begge och ställde oss hit på spiselkransen, och så

sade hon: "de der figurerna äro nog skrala, men de må nu en tid stå här

ute, sen få barnen leka med dem. Hvilken ryslig dom, huru skall jag bära

den!"

"Jag försäkrar hennes nåd, att man kan må rätt bra här" svarade den

näbbiga rösten åter. Det var tydligt den nätta koketten med spegeln som

talade. "Värre var det en tid då jag låg gömd i en mörk låda,

sammanpackad med en hel hop andra saker så trångt, att jag aldrig hörde

klockan slå och aldrig kunde komma ut till en sommarbal i det gröna, och

så mörkt sen, att jag alls ej kunde se min spegel. Då blef tiden lång,

men jag försäkrar, nu hinner jag aldrig ha ledsamt".

"Hvem är hon min lilla?" frågade den hufvudlösa damen, hvilken jag

gissade vara den andra af de nyss utflyttade: "visst tycker jag, att jag

nångång sett henne på de stora balerna derborta på divansbordet, der hon

tycktes dansa med hvem som bjöd opp henne, utan allt val."

Sockerfiguren på blå bandrosen hviskade nu sagta: "ah ma chére, ce n'est

qu'une cuisinière!"

"Åh", svarade den lilla med hucklet, och hennes små glada ögon tittade

dubbelt gladare i spegeln, "jag dansar visst gerna med hvem som helst.

Det är så roligt att dansa. När jag var hemma hos min far och mor så

dansade jag alltid, men tänkte ej på att jag gjorde det, ty det var just

mitt sätt att lefva; men min mor sade en dag, att jag skulle i pension

för att lära mig skick och seder. Jag hade just den dagen råkat ha litet

hushållsbestyr, ty jag hade sett att en liljeconvalje fått en fläck på

en af blomuddarne, och höll just på att laga mig till att skura bort

den, och hade derföre knutit ett förkläde på mig och en duk på hufvudet

och så tog jag en daggdroppe i handen, för att se hur lustig jag såg ut

så der utstyrd. Och jag tyckte att jag var nog så nätt. Men då sade min

mor, "ja det kan just vara en bra drägt för dig att fara ut i verlden

med". Och bums tog hon mig och förde mig, jag visste ej hvart, på bordet

i ett rum. I detsamma galade en tupp och jag tänkte mig bort, men se det

blef ej af. Jag stod som fastvuxen; rundt omkring mig stod en hop

lustiga figurer af allehanda slag, de pratade alla och väntade på att få

göra en lång resa, och jag tyckte, att det var roligt att höra på dem.

Dessutom såg jag i spegeln som jag nu hade i handen istället för

daggdroppen, att jag såg så rolig ut, att jag hade just lust att skratta

åt mig. Jag, som var van att se mig sjelf bara som en liten ånga, jag

var nu så bastant och ogenomskinlig som en trädbit. Jag kunde ej annat

än skratta.

Bäst det var kom en stor, förskräckelig karl, det var en menniska och

jag blef helt rädd för honom. Jag hade aldrig sett andra menniskor än

några små söta barn, som brukade leka på vår äng, och de hade ljusblå

ögon och ljust lockigt hår, och dem skulle jag nog ibland ha haft lust

att leka med, men de voro ändå så stora, och sågo mig ej. Men den här

mannen var dubbelt större, och svart och ful, och han packade in mig i

en låda. Der var fasligt ledsamt. Men sen kom jag i ett glasskåp och der

stod jag gerna, ty det gick mycket folk ut och in i rummet der jag stod

och alla sågo så vänligt på mig. Men bäst det var, togo de ned mig, lade

en stor pappers-salopp omkring mig, och förde mig hit och sade åt frun

här, att de hemtade mig åt henne till kökspiga. Ja det var visst syssla

för mig".

Hon skrattade och åter blänkte hennes nätta ögon så glada mot spegeln.

"Vet ni, här äro deras minsta grytor så stora som våra hus. Det vore ett

vackert arbete att lyfta dem för mina små fina fingrar. Men frun hon tog

så vänligt mot mig, och ställde mig hit på spiselkransen, och alla tycka

om mig och säga att jag är söt och nätt, och på våra danser är jag i en

brinnande tur, och dansar ingen med mig, så dansar jag ensam".

"Jaha", sade den hufvudlösa snibbigt, "det är konst att vara i turen när

alla duga åt en. Nej ni skulle sett mitt herrskap, den tiden jag var

dame d'honneur hos salig drottningen. Ni skulle sett huru

gardeslöjtnanter och dylikt smått folk voro utom sig öfver att de ej

vågade bjuda opp mig, eller ens tala till mig. De visste nog, de

gunstiga herrarna, att det ej gick an. Men jag såg dock huru de på

afstånd kastade förtjusta blickar och huru min stränghet gjorde dem

olyckliga, så att det stundom gjorde mig helt ondt om dem. Men, min Gud,

man kan ju ej rå för att folk har ögon, och icke kan man heller gömma

sig för att de ej skola få se en. Emellertid var det en ung man som hade

mera mod än de andra. Han inbillade sig att jag älskade honom, att jag

hade uppmuntrat honom, och hade trasslat in sig i några ledsamheter

endast för att få sina affärer i skick, att kunna bjuda mig sin hand.

Han tillstod sin kärlek för mig, men jag hade då redan ett annat parti i

aspect. En grefve, något åldrig det är sannt, men rik och stolt; och med

ett leende, som jag kanske ej kunde undvika att göra litet föraktligt,

afvisade jag den unge mannen. Kunde jag väl rå för att han brände sina

vingar? Men ack, rysligt hämnades han".

"På min bröllopsafton inträdde han i mitt rum, och sköt sig för pannan.

Några droppar af hans blod stänkte i mitt ansigte, och i ett ögonblick

var jag sammankrympt till så liten J nu sen mig vara, och förlorade

förmågan att röras omkring om dagarna. Lyckligtvis höll jag just på att

kläda mig, och fick sålunda min toilett med mig, så här i miniatur, och

kan således ändå ha något intressant att sysselsätta mig med".

"Nå när miste min nådiga sitt hufvud?" frågade en röst ur hopen.

"Mitt hufvud, ack ja det är sannt, jag kom ej mer ihåg att jag haft

något. Jag saknar det också alls icke. Det hände mig en liten malheur:

jag råkade falla omkull på marmorskifvan der inne på bordet och slog

hufvudet af mig; men det var ett lappri, det gjorde ej ondt alls".

"Vid min Kejsares och herres, den store Förnuftets sols, skägg", sade nu

den nickande Chinesen, "det vore en stor olycka att mista sitt hufvud;

hvad skulle man då ha att runka uppå. Det var dock icke långt ifrån att

icke denna olycka en gång hade händt mig.

Jag är född i Kanton, de stora städernas stad, och fick genast den

lyckan att tillhöra den vise Tjang-tschi-li. Det var vid denna tid

barbarerne kommo öfver hafvet, för att få den nåden att dricka vårt thé

och äta vår spis, och den store himmelens son, Förnuftets sol, tillät

att några af barbarerne fingo kyssa stoftet för hans fötter. Deras

konung hade sändt dem den långa vägen öfver det stora vattnet, endast

för att de skulle betyga hans vördnad för den store verldens herre, och

de hemtade skänker. Deribland var en underlig låda, hvari alla som

ställde sig framför den, måste krypa in, och visa sig helt små derinne

för den store Förnuftets sols ögon. Och den himmelske Kejsaren, alla

herrars herre och alla furstars furste, han log i nåd, då han såg denna

ödmjuka hyllning af alla.

Några dagar sednare, då min herre, den vise Tjang-tschi-li inträdde och

nedkastade sig för den lysande fursten, då befallte han honom krypa in i

lådan och sålunda betyga sin vördnad, och han gjorde som förr och

ställde sig framför lådan, men se, han kom icke ditin. Då blef himmelens

son vred. Men min herre, hvars vishet öfvergår andra menniskobarns,

såsom hafvets vatten öfvergår droppens, fann genast hvad som händt,

nedkastade sig på sina knän och sade: "Store herre, du som är mera

lysande än solen och mera skinande än morgonrodnan och mera mild än

morgonvinden, se i nåd till din tjenare och straffa honom icke. Se, du

värdigades sjelf i går låta gifva honom mat af ditt Kejserliga bord, och

det var denna mat som af ditt majestäts ögonkast undfått en så födande

förmåga, att din slaf nu icke kan rymmas i lådan. Du är herre öfver mitt

lif, men värdigas vara barmhertig, som solen, och gif mig några dagar

att åter afkläda den fetma, hvarmed din nåd har beklädt mig, och jag

skall kunna fullgöra din befallning".

Den store jordens beherrskare, hvars nåd öfvergår hvad menniskor kunna

fatta, behagade gifva min herre tre dagars tid och lät bortflytta lådan

på det ingen skulle krypa in i den, innan hans höga befallning af min

herre blifvit fullgjord. Och den vise Tjang-tschi-li begaf sig hem, och

under tre dagars tid hvarken åt han eller drack, på det han skulle

blifva mager. Icke ens det finaste thé i de dyrbaraste koppar smakade

han, ja till och med hans opium-pipa stod orörd. De finaste inlagda

frukter stodo på bordet, men, se hvad den vise förmår! han smakade dem

icke. Och dock fortfor hans anlete att glänsa likt fullmånen. Och tvenne

gångor om dagen stego hans sköna hustrur Y och E upp från sina soffor

och stodo på sina små, äpplen liknande fötter, och försökte om de skulle

kunna omfatta honom. Men ack (deras små svarta ögon höllo på att af sorg

mista sin glans!) när den glänsande Y och fullmånen E knöto sina

långnaglade händer tillsamman på hans ena sida, då fattades ännu ett

långt stycke, för att de båda andra händerna skulle kunnat knyta sig på

andra sidan.

Men när de tre dagarne voro förflutna, måste Tjang-tschi-li bege sig opp

till den mäktige herrskaren öfver alla verldens länder. Han gick

bäfvande till dörren af salen, men var dock icke alldeles utan hopp, ty

i dag hade den himmelska Ys och den rundsköna Es händer nalkats

hvarandra så mycket närmare som bredden af en tumme.

Nedkastande sig till jorden för hvarje steg han tog, nalkades min herre.

Då befallte honom den store herrskaren, solens och månens broder, att

han skulle gå fram till lådan och betyga sin vördnad. Han lydde, men se,

han kom icke i lådan. Då utgick en ljungeld från den store och mäktige

herrskarens mun och han sade: "Tjang-tschi-li nedkastas i hungertornet,

hans slägt har upphört att lefva och hans hus finnes ej mera, och kring

gatorna utropas: så går det med den som icke lyder den store Förnuftets

sol!"

I detsamma kommo soldater, som letade efter alla personerne i hans slägt

för att aflifva dem, andra började att förstöra och nedrifva hans hus,

och en, grymmare än de andre, hade redan lyft sin sabel för att

skrattande hugga af mig mitt hufvud, men då kom ett bud som ropade:

"håll! den höge Förnuftets sol, hvars vishet och mildhet öfvergår den på

fästet lågande solen, har tillåtit att dessa mygg ännu må få glädjas af

hans sken. Stor och outgrundlig är hans nåd, han förlåter Tjang-tschi-li

och hans slägt".

Det var en af barbarerne, som var en läkare, och han hade fått njuta

den öfvermenskliga sällheten att breda ett plåster för den lysande

herrskarinnan Ly--lo's lilla finger, som var sjukt. Och som man sade,

att barbaren kunde lindra hennes smärta, hvilken gaf en skymt af oro åt

den höge Förnuftets sols helgade och ostörbara tid, så hade man kallat

honom, och när han skulle gå bort hörde han omtalas min herres

förbrytelse och straff. I detsamma lät den höge Kejsaren, hvars

gifmildhet öfvergår solens, fråga hvad han begärde till belöning för den

tjenst han gjort, och han bad endast att få se den underliga lådan. Och

se, den höge herrskaren, hvars nåd öfverflödar, tillät det. Barbaren

skrufvade litet om något uti lådan, och så djerfdes han bedja om den

nåden, att min herre skulle ännu få framställa sig inför den, och -- J

som hören mig här, skolen häpnande förvånas att höra den högt uppsattes

mildhet -- han tillät det, i glädjen öfver att den sköna Ly--lo icke

mera skrek öfver sitt finger.

Den vise Tjang-tschi-li nedkastade sig, och barbaren ställde lådan

framför honom, och se: han låg äfven der inne i hela sin längd, men

liten och sammankrumpen. Och den store förnuftets sol värdigades le och

hans leende var en nådesol öfver de dömda.

Den vise Tjang-tschi-li skänkte mig sedermera åt Läkaren, och denne

förde mig till ett underligt land, som heter England, och skänkte mig

sen åt herrn här i huset, och så kom jag till detta besynnerliga land,

der de en tid om året kläda öfver både gator och tak med hvitt tyg,

såsom man ser der genom fönstret".

Just bredvid den nickande chinesen låg en indiansk pil. Jag tyckte mig

märka att äfven den ärnade sig att säga något, och verkligen hördes nu

en stark manlig stämma yttra: "min broder, du hafver omtalat en saga om

ditt land och din store höfding, jag vill säga dig en om mig sjelf. Jag

är en krigare af Anantukals stam, och mitt namn är Den stolte Björnen.

Jag var ung, jag hade ännu icke slagit många fiender och hade ännu icke

tagit mig någon hustru. Då såg jag en ung qvinna, hon hette Det röda

Hallonet och var den skönaste i vår stam. Hennes fader ville icke sälja

henne för mindre än hundrade bäfverskinn. Den stolte Björnen ville äga

henne, och hans Totam gaf honom god jagt. Han förde henne i sin hydda,

och Det röda Hallonet trifdes väl, ty så har ännu ingen hustru blifvit

aktad. Den stolte Björnen bemötte henne snarare som sin like än som sin

hustru, och han hade ännu alldeles icke tänkt på att taga sig flera

hustrur. Då öfverföll Schanano-stammen oss om natten, deras höfding ägde

en knif, som han hade erhållit af de hvita männen, och deras trollkarlar

hade gifvit den makt att alltid gifva seger öfver rödskinnen i hvems

hand den än var. Den var spetsig på udden och skarp på båda sidor.

Lifvets herre hade sändt oss en så tung sömn, att vi icke vaknade, innan

de hade inträngt i våra hyddor; och vi föllo i deras händer, som

bäfvern stängd från sin boning. De hade tagit mina vapen innan jag

vaknade, men med min hand nedslog jag de tvenne första. Sedan slog mig

en med sin tomahawk så, att jag föll som död, och så bundo de mig. När

jag vaknade, hörde jag Schanano-höfdingen säga åt min hustru: "Du är

skön, Schananos krigare skola strida om dig. Jag vill döda dig, det är

bättre att Hallonets saft flyter, än att krigarenas blod gjutes". Han

lyfte sin stridsyxa, och min själ gladdes att Det röda Hallonets läppar

icke skulle vidröras af någon annan. Men hon svarade: "Schananos höfding

är icke svag, hans krigare taga icke hans byte af honom. Skona Det röda

Hallonet, tag henne till din hustru".

Jag röt af vrede. Mina väktare skrattade. Höfdingen sade: "Björnen är

icke så stolt nu, som då han slog våra krigare på fältet. I morgon då

björnen skall dö, vill jag taga dig till min hustru under det han

sjunger sin dödssång. Vi vilje se, om den unge är en krigare, eller om

han har mjölk i sina ådror. Nu skole vi tåga hem".

Följande dagen eldades en svetthytta för höfdingen; jag stod bunden vid

en påle ett stycke derifrån, nära ingången till hans hydda. Schananos

qvinnor och barn samlades redan omkring mig och uppstämde sånger,

stundom började en och annan att söka tillfoga mig smärta. Jag kände det

icke och de andra hindrade dem att fortfara i det de sade: "icke förr än

höfdingen återgår till sin hydda efter svettningen". Höfdingen gick

till svetthyddan, hans hand lekte med trollknifven, som hängde vid hans

sida, och när han kom nära pålen der jag stod bunden sade han: "Det röda

Hallonet skall komma för att gnida mig och sedan skall hon föras till

min hydda". Och nu beredde sig Schananos att gifva mig en krigares död.

Men min vrede var vida större än mina smärtor, och jag hånade mina

plågare. Då fördes Det röda Hallonet förbi ifrån svetthyttan och hon

stannade och sade: "Stackare ären J, som icke kunnen få ens en

bäfverunge att klaga. Ären J rädde för den ensamme mannen, efter J

binden hans händer? Lossen hans händer och gifven mig en knif, så skolen

J få se, huru hans hjerta skall vekna, och J skolen få se, att jag är

värd att vara eder Höfdings maka". Schananos skreko gällt: Ho-ah, oah,

räckte henne en knif och lossade mina händer.

Min Totam stod mig icke bi, mina ögon voro förmörkade, så att jag icke

såg hennes mening och jag röt till henne: "qvinna, kommer du mig nära så

krossar jag dig med dessa händer". Men hon sade högt och hånande: "din

blod är hvit, du är ingen krigare, utan en katt!"

Med upplyft knif nalkades hon mig, men då hon kom mig nära sänkte hon

den mot sin andra arm, som hon höll rak vid sin sida. I samma ögonblick

ryckte jag knifven af henne och stötte den i hennes bröst. Hon föll till

mina fötter, men hon reste sig åter litet, ryckte ur sin arm Höfdingens

trollknif, som hon bar dold deri, och bloden frusade efter ur såret,

och hon sade: "Jag har lyckats, befria dig nu. Jag hade velat strida vid

din sida med den andra knifven, men kan ej mer". Och hon slöt sina ögon,

och jag såg att hon dog, och jag hade velat stöta knifven i mitt bröst,

men jag ville ej lemna Det röda Hallonets lik åt fienderna. Jag tog det

på min arm, afskar mina band och nedstötte hvar och en som nalkades

under det jag bar henne bort. Slutligen afsköt någon en pil emot mig,

den store anden styrde den genom mitt hjerta, och den upptog min själ.

En gång skall väl ock pilen förstöras, och den store anden upptaga mig

på sin ö".

"Hvilken vildhet, hjelp mig jag svimnar!" läspade den lilla

sockerfiguren på blå bandrosen.

"Dårskaper!" sade nu den judiske presten. "Men vill väl detta fåvitska

slägte höra den vises ord? Står jag icke här dag och natt och predikar,

men ho hör mig. Viljen J blifva vise, så tigen och hören mina ord. Först

vill jag dock för eder uppläsa denna gamla urkund, som jag har i handen.

Det är ett bihang till Judiths bok. Sedan vill jag lära eder vett och

visdom. Så tigen stilla och lyssnen:

I Gilgal bodde en man af Benjamins stam, hvars namn var Amram. Han hade

många söner, men endast en dotter vid namn Maheli. Denne Amram hade en

anförvandt, hvilken bodde i Nobah och dref handel i Ammons land. En dag,

då Amram kom hem af fältet, mötte honom en man, den der sade: är du

Amram Nurs son?

Ja, svarade Amram, jag är det.

Då sade mannen: jag är Jethurs, din frändes, tjenare. Så säger Jethur

din frände: se jag vill gifva Isboseth, min son, en hustru innan jag

dör, på det han icke må taga sig hustru af hedningarnes döttrar. Gif

honom derföre din dotter. Denne min tjenare skall ledsaga henne hit

tillika med de handelsvaror han åt mig skall hemta. När jag är död, må

min son draga med sin hustru till vår stam och begrafva mig der, och han

skall ärfva alla de rikedomar dem jag förvärfvat.

Och Amram förde tjenaren i sitt hus och undfägnade honom och sade:

mycken lycka är i dag mitt hus vederfaren, att min broder, den Herren

välsignat med stora håfvor, uppsöker sin ringe broders dotter, till

hustru åt sin son.

Men om aftonen, då Maheli skulle hemta vatten, ställde hon sin kruka vid

brunnen och satte sig ned derinvid, och hon gret.

Då kom hennes broder Elisama, den hon mest kär hade af sina bröder. Men

han hade varit ute i marken och visste icke hvad skett hade, och då han

såg henne gråta sade han: Maheli, min syster, hvi gråter du?

Visserligen må jag gråta, svarade Maheli, att jag måste lemna min fader

och min moder och mina bröder, för att fara till hedningarnas land och

blifva Jethurs sons hustru.

Elisama frågade åter: Gifver vår fader dig till hustru åt honom, som

dröjer bland hedningarna för att samla egodelar till och med då, när

hans fader engång hvarje år kommer till Nobah, der hans hem är. Det må

vår fader icke göra, han skall icke lemna vår dufva åt falken.

O Elisama, svarade Maheli, falken kan väl sönderslita dufvan, men icke

varder hon derföre en falk. Herren varder mig ledande och skall beskydda

mig för ohelgande.

Nej, Maheli, det får icke ske, vår fader skall höra mina ord, han får

icke lemna dig åt styggelsen.

Min broder, svarade åter Maheli, hvad är jag, att min broder för min

skull skulle synda emot vår fader. Herrans vägar äro outgrundeliga. Mig

varder icke annorlunda gående än honom behagar.

När nu sju dagar hade gått förbi, bröt Jethurs tjenare opp, och Maheli

och hennes tjenarinna och alla handelsvarorna och de tjenare, som skulle

föra varorna, voro alla redo att börja resan. Men Amram och hans hustru

välsignade sin dotter, och Maheli gret, och hennes fader och moder och

hennes bröder och allt husfolket greto, ty hon hade varit såsom ett

silfverfat med kostelig rökelse i huset.

Men när de hade farit några dagar och kommit till slätten Zophim, då

kommo röfvare från bergen och öfverföllo och slogo tjenarena och förde

Maheli och hennes tjenarinna till Ammons land och sålde dem åt en

köpman. Och köpmannen gick till Achior, som var en öfverste öfver all

Ammons barn, och sålde Maheli till hans frustuga.

Då Achior fick se henne, blef han upptänd af kärlek till henne, ty hon

var däjelig som en ung blomma i Hermons dal, den daggen ännu ej skakat

af bladen, och såsom en vattenlilja, den der vaggas af Jordans vågor och

stundom gömmer sitt anlete bakom vattnets skira slöja. Och han talade

vänliga till henne, men Maheli teg och lyfte ej upp sina ögon.

Då lät Achior föra henne i det vackraste rummet i sin frustuga, och

trodde att hon var af räddhåga förstummad, och talade alla dagar vänliga

till henne och gaf henne kosteliga smycken och skänker, men hon talade

intet och rörde sig icke, utan satt som ett beläte.

Men Achior blef så intagen af kärlek till henne, att han frågade intet

efter sina andra qvinnor, utan lät dem gå hvart de ville, och han gaf

dem frihet och ville endast taga Maheli till hustru.

När han nu åter inträdde till Maheli och sade: min älskade, se för dig

har jag bortjagat dem alla, såsom man bortsopar dammet för en drottnings

fötter, ty du är mitt hjertas drottning; men fresta mig nu icke längre,

ty min vrede skulle ångra både dig och mig. Då böjde sig Maheli för

honom och sade: Herre, se din tjenarinna. Herren Israels Gud, som gifvit

mig i dina händer, har gjort ditt hjerta mildt emot din tjenarinna. Du

skall icke förneka mig, att helig hålla Israels Gud och honom allena

dyrka.

Achior blef öfver måttan glad och gaf Maheli det löftet, att hon finge

dyrka sin Gud på sitt sätt och huru hon ville, och att han skulle skaffa

henne qvinnor af Israels döttrar till betjening.

Så hade nu Maheli öfver ett år varit hos Achior och hon hade födt honom

en son. Och Achior älskade Maheli, och Herren vände Achiors hjerta så

att han lyssnade till hennes ord, då hon talade om Herren Israels Gud

och hans stora under och verk. Och Achior sade: visserligen är din Gud

en stor Gud och en mäktig, den stora under förmår.

Men se, då kom ett budskap, att Achior med allt sitt krigsfolk skulle

bryta opp, ty Konungen sände sin Härhöfvidsman Holofernes att draga ut

mot all riken, som vesterut lågo, för att göra dem sig underdåniga.

Och Holofernes underlade Konung Nebucadnezar många land och förstörde

städer och bortförde folk och egodelar, så att fast ingen mera vågade

stå emot honom, utan kommo regenterna och de yppersta af folken emot

honom med pipor och trummor och stor ära, men ändock vunno de icke nåd

inför honom, utan de skulle prisa Nebucadnezar allena som sin Gud.

Och Achior var en väldig krigshöfding, men då kriget numera endast hade

blifvit ett segertåg från det ena landet till det andra, och alla föllo

till Holofernes utan svärdsslag, då kände Achior längtan efter Maheli,

och hans hjerta var brinnande i honom, att han på så länge icke hade

skådat hennes anlete, det han älskade. Och han sände budskap att hemta

henne lönligen. Och hon tog sin son med sig, och Achior dolde dem hos

sig.

Men Israels barn förtröste uppå Herran och befästade sig på bergen och

i städerna och fastade och bådo till Herren Israels Gud.

Och det vardt sagdt Holofernes, att Israels barn rustade sig och ville

värja sig, och han förgrymmades svårligen och frågade hvad folk detta

var och hvarpå de hade sin lit. Och Achior steg fram och han svarade och

omtalade alla Herrans stora under med Israels barn, och berättade huru

han dem i alla farligheter hulpit hade, och huru de genom Herrans hjelp

mäktige fiender underkufvat hade. Och han sade, att så länge de mot

Herren intet syndade, skulle ingen emot dem något förmå. Och rådde han

derföre Holofernes att låta befråga, om de hade sådan synd begått, ty

eljest skulle han dem intet vinna kunna.

Då Achior hade talat, vordo alla Holofernes höfvidsmän vreda och ville

döda honom, och Holofernes förgrymmades emot honom och han sade:[1]

"Såsom dem gående varder skall dig ock gå, ty jag vill sända dig till

dem, på det du må blifva straffad med dem".

[1] Judiths bok 6:te kap. 6:te vers.

"Så befallte Holofernes sina tjenare att de skulle taga fatt på Achior

och föra honom bort till Bethulien uti Israels barns händer".

"Och Holofernes tjenare grepo honom och då de kommo öfver slättmarkene

intill berget, drogo skyttar ut emot dem".

"Då veko de afsides om berget och bundo Achior vid ett träd, med händer

och fötter och stötte'n neder och låto så hänga'n, och foro till sin

herra igen".

"Men Israels barn kommo ned af Bethulien till honom och gjorde honom lös

och hade honom in i Bethulien och ställde honom midt ibland folket och

frågade huru det tillgånget var och hvarföre Assyrierne hade hängt

honom".

"Och Achior svarade och berättade huru det allt tillgått hade, och allt

folket föll på sitt ansigte och tillbad Herren".

"Och de fastade och bådo hela den dagen, och de sade åt Achior: våra

fäders Gud, hvilkens makt du prisat hafver, varder dig så vedergällande,

att de intet skola få se sina lust på dig, utan du skall få se huru de

slagne och nederlagde varda".

Men Maheli väntade hela dagen, att han skulle hemkomma, och då han icke

kom bedröfvades hon och sade: hvad har händt min herra? Och hon sände en

tjenare ut att speja, och tjenaren återkom och bådade henne hvad som

händt. Och Maheli vred sina händer och afklädde sig sina kosteliga

kläder och låg hela natten och bad inför Herran. Men mot morgonen innan

solen gått upp, kastade hon en mantel öfver sina skuldror och insvepte

sin förstfödde deruti, och gömde ett bröd i sin klädnad, och sedan hon

ännu bedt en bön till Herran vandrade hon bort.

Och Herrans hand omskyggade henne, så att ingen af väktarena blef henne

varse, och hon vandrade allt framåt, och då krafterna öfvergåfvo henne

bad hon till Herren, och hon kände sig åter styrkt, och hon nådde

slutligen bergen och gömde sig der.

Men hon bad en bön och sade: Herre Israels Gud, Du som hafver beskyddat

Hagar och Ismael i öknen, se i nåd till detta barn att det icke förgås.

Du, som gifver fågelns ungar skjul emot ovädret, skydda ock denne som är

skyddlösare än de. Och när hon hade bedit, såg hon ned på barnet och såg

att det log, som barn le då de i drömmen se Herrans englar, och hon

sade: "Lofvad vare Herren, Herren. Jag hade mycket bekymmer i mitt

hjerta, men din tröst gladde min själ.

Herren är mitt hopp, den högste är min tillflykt.

Dig varder intet ondt vederfarandes och ingen plåga skall nalkas din

hydda, ty han hafver befallt sinom änglom om dig, att de skola bevara

dig på allom dinom vägom.

Herren varder icke förlåtande den tröst till honom hafver". Och hon

gret.

Men när hon hvilat en stund ville hon stiga opp för att gå vidare och då

förmådde hon det intet, utan måste blifva sittande vid stenen der hon

sutit, och barnet vaknade och hon lutade sitt hufvud sörjande emot

honom. Men se då öppnade han för första gången sin mun till att tala och

sade: Abba. Och modren hörde sin förstföddes första ord, och glädje och

frid vardt åter i hennes hjerta, och hon dröjde så qvar öfver den

natten, och satt vakande öfver sitt barn.

Och Herren skyddade henne, så att hon ej blef upptäckt af någon, och

att intet vildt djur nalkades henne. Men då morgonen begynte gry, steg

hon opp och kände sig så mycket styrkt att hon förmådde gå, och så

befallte hon sig Herranom och vandrade med barnet på sin arm till dess

hon kom till staden, och hon trädde till stadsporten, hvilken var

tillsluten.

"Hvem är du och hvad begär du?" frågade henne väktarena. "Jag är en af

Israels döttrar, Maheli, Amrams dotter, och beder att j tillåten mig att

uppsöka Achior, min herre, den j i går hafven fört in i eder stad".

Men de som vid porten vakt höllo gjorde somliga gäck af henne, för det

hon var en ensam qvinna, och somliga sade, att de ej vågade låta någon

in.

Men se, då kom der gående en hög qvinna, klädd i sorgekläder, och hon

frågade hvad som å färde var, och vakten sade, att en qvinna med ett

barn på armen, som sade sig vara Achiors den Ammonitens hustru, bad att

hon måtte blifva insläppt, men de fruktade att det vore en list af

fienden.

Då svarade den sorgklädda qvinnan: "Fören j krig emot qvinnor, att i

rädens denna? Låten opp för henne eller ock gån till eder öfversta och

spörjen honom, men låten icke den trötta försmägta i väntan".

Då lät vakten opp porten och vid det den uppläts föll täckelset af

Mahelis hufvud, ty barnet hade fattat deruti och lekt dermed. Men Maheli

inträdde, och alla undrades öfver hennes fägring och öfver barnets.

Men den höga qvinnan i sorgkläderna gick till Maheli och sade vänligt:

"min syster du är trött, kom i mitt hus. Jag är enkan Judith, Merari

dotter, kom jag vill låta båda din ankomst för din herre".

Maheli tackade henne, men då hon ville följa henne, såg Judith att hon

darrade och hon stödde henne vid sin arm och förde henne till sin

boning. Och folket som stod derinvid sade: se Libanons ceder och däldens

lilja!

Och Achior kom, och han gladdes, och han tog sin son på sina armar och

sade: "Mycken glädje har mig nu vederfarits: fast jag mycket lemnat, har

jag nu mitt bästa här. Men större är ock derföre nu min fruktan att

Konungens folk skall vinna staden. De äro talrika och mäktiga".

"Nu rädes jag intet mera", sade Maheli, "sedan jag återsett min herres

ansigte. Herrans hand skall beskydda oss".

"Herren skall icke öfvergifva sitt folk. Han kan väcka upp en försvarare

af sådana som detta barn, om honom så behagar", sade Judith.

Och Holofernes med sin här drog upp emot Bethulien och trängde staden

allt mera och förstörde vattenrännorna, och satte vakt vid brunnarna,

och när de nu i tjugu dagar hade förvarat brunnarna, blef stor jemmer i

staden, och det fanns icke vatten mera än för en dag. Och folket klagade

och ville gifva sig åt Holofernes.

"Men då stod Ozias, deras furste, opp och gret och sade: Käre bröder,

hafver dock tålamod och låter oss ännu i fem dagar förbida hjelp af

Gud".

"Om han ville bevisa oss nåd, och sitt namn härligit göra".

"Varder oss i dessa fem dagar icke hulpit, så vilja vi göra som j bedit

hafven".

Och Achior gick till Maheli och förtäljde hvad öfverenskommit var, och

han sade: "Inom fem dagar skall staden öfverlemnas åt fienden, om ej

hjelp kommer, och hvadan skulle den komma? I östan och vestan finns

ingen, som skulle våga stå emot konung Nebukadnesar".

"Herren Israels Gud", svarade Maheli, "mot honom äro jordens konungar

som stoft och deras makt och herrlighet en flägt!"

Och Maheli gick in till Judith, lade barnet i hennes armar och sade:

"Judith, o min syster, låt icke honom blifva gifven till spillo".

Judith smekte leende barnets lockar och frågade: "Hvad önskar du

Maheli?"

"Judith, o Judith, låt icke Herrans namn komma på skam! Om icke hjelp

kommer, vilja de inom fem dagar lemna staden åt fienden".

"Hvad är det de synda och fresta Herren", utbrast Judith med vrede.

"Hvad berättar du mig. Skall jag sådant höra?" Och hon reste sig opp,

och hennes kind blossade. Men hon nedsatte sig åter och sade: "Ack, hvad

kan en svag qvinna! Hon vill höra hennes ord, om hon bestraffar deras

otro och deras hjertans hårdhet".

Maheli svarade: "Gå i Herrans den store Gudens namn, och han skall vara

med dig och gifva dig kraft att blifva en Debora! Ve, jag kan intet. Jag

är som det svigtande röet, som vinden böjer, eller som vinrankan, som

står endast så länge den stödes af trädet; men du så stolt i din höga

fägring, Herren har gjort dig till ett redskap i sin hand. Der det

starka redskapet brister, kan arbetaren ännu lyckas med det böjliga, och

der mannens mod brister, kan Herren bereda sig ära genom en qvinna.

Judith, låt icke lemna staden i fiendens hand. Låt icke hedningarne

säga: "se, vi hafve förtrampat dem som förlitade sig på Herren".

Judith svarade intet, utan satt tyst, och Maheli gick åter bort med sitt

barn. Men Judith stängde sig inne och bad till Herren.

Men Achior trädde till Maheli och sade: "Maheli, mitt hjerta är tungt

öfver pilten. Visste jag dock huru jag skulle kunna sända dig hädan med

honom".

Maheli svarade: "Icke må min herre vilja sända sin tjenarinna bort ifrån

sig om han ock kunde! Underliga hafver Herren ledsagat mig hit till min

herra och åter till mina fäders land, han skall icke nu förlåta mig.

Skulle icke hans makt förmå att frälsa hans folk. Underliga äro hans

verk. Hans makt hafver skapat fästen och himlar, och hans mildhet hafver

icke aktat för ringa att göra det silkeslena hullet på barnets kind. Se,

min herre, se de små fingrarne, som ligga i hvarandra, så ljufliga som

bladen på den hvita rosen från Damascus, i hvars ådror sprides en enda

purpurdroppe. Se hans hår, hvem har väl krusat dess mörka lockar? Han

rör sina små händer; huru älskliga de äro! Så lena och så hvita som lamm

nyss tvådda i bäcken, och dock äro de lika skapade som den starkastes,

som din egen, hand, min herre. Och nu slår han opp sina ögon; äro de ej

skönare än gazellens och mildare än den unga dufvans. Herren hafver icke

skapat honom så älsklig för att gifva honom till spillo. Han hafver fört

oss till sitt land, han hafver öppnat oss sin lustgård, han skall icke

låta fienden härja lustgården och dem han ditfört till skada komma".

Men Achior lade sin hand på barnets hufvud och log vänligt mot Maheli,

och hon lade båda armarne i kors öfver sitt bröst och bugade sig inför

honom.

Huru Judith sedan bad till Herren och gick ut till de Assyriers läger,

det står att läsa i Judiths bok. Men då tvenne dagar voro framgångne,

och intet vatten mera hade funnits i staden, då satt Maheli i kammaren

och hennes kinder voro bleka och hennes hår var beströdt med aska, och

en säck var hennes klädnad. Och barnet hade klagande insomnat i hennes

sköte och det qved i sömnen, och Maheli lyfte sina ögon opp och sade:

"Herre, Herre, hjelp mig att jag icke misströstar, styrk mig att jag

icke förtviflar. Men då kommo budskap och sade: "Assyriernas här flyr

för Herren, och Judith hafver slagit Holofernes. Staden är räddad och J

ären räddade. Och din herre skall bo när oss och blifva en af oss".

Då sade Maheli: "helig, helig, helig, är Herren, mäktig och stor. Med en

qvinnas hand hafver han slagit den stora hären och af spenabarnens mun

bereder han sig ett herrligt lof.

Jag tänkte i min ångest, Herren hafver förskjutit mig, hans öga hvilar

icke på hedningarnas stad och han hafver lemnat mig i mörkret, men se då

uppehöll han mig med sin högra hand och förde mig till ljus och klara

källor, och då jag tänkte: stormen varder mig förstörande, se, då bjöd

han stormvinden, att den tog mig på sina vingar och förde mig till

ljufligare ängder. Och då jag bäfvade att jag skulle försmäkta af törst,

se, då beredde han mig lefvande vatten och ljuflig svalka i sina gårdar,

att jag hos Herrans folk må lefva och i mina fäders land få dö; och han

hafver upptagit minom herra och min förstfödde i sino lande".

"Nå så sluta då en gång", skrek argt en hvass röst och, paff, small

locket opp af den tillslutna dosan, och en underlig liten gubbe tittade

opp och stod och vickade deruti.

Alla tego, endast en melodiskt susande sång den jag hört hela tiden

fortfor ännu.

"Hvem galar och skriker här!" sade åter gubben, "kan man då aldrig få

vara i fred? jaså, är det ni snäckor der, som hålla oväsendet. Hvad

skriken j efter?"

"Vi äro sändebud från det mäktiga Söderhafvets konung", svarade den ena

af snäckorna. "Han har sändt oss hit, för att få höra budskap från sina

anförvandter i dessa trakter. Det är, som man vet, ej stort att lita på

sjömäns berättelser, och han vill veta säkrare genom oss huru de lefva

här".

"Ack", sade den hufvudlösa damen, "hvem är den potentaten? Jag mins ej

att det någonsin kom sändebud från honom till vårt hof".

"Han är den mäktigaste af hafskonungarne. Ett präktigt hof, ett rikt och

folkrikt vatten".

"Folkrikt land?" frågade en röst.

"Nej vatten. Försök att räkna söderhafvets vågor, då får ni veta hur

talrikt hans folk är. Visserligen är vattnets folk olika jordens. Ord

talas der aldrig, allt är sång. Har ni hört stormen fara öfver hafvet,

ni har då hört vågornas sång. Då är stor folkförsamling, då talas

kraftiga, vackra ord, med lifliga åtbörder och hög röst om kung och

folk. Eller har ni sett vågorna leka och smekas en afton, vid stranden,

just då de hålla på att slumra? Har ni hört hur ljuft de då sjunga, huru

smekande i deras vänliga samtal. Man har talat om Sirenernas sång för

att locka sjömännen i hafvets djup; nej icke för att locka ha de sjungit

så; men de hafva talat vänligt till de förbifarande, och deras toner

hänföra dödliga öron. Nu vilja de aldrig mer tala till jordens barn, de

veta att dessa ej kunna bära det. Ljufligt att bo i hafvets krystall,

skönt i dess lunder af korall, herrligt dess språk, det heter sång."

"Atlantos är konungens broder, åldrig som han, mäktig och stor. De

helsa hvarandra med vänskap. Atlantos sonason är den sjö som svallar här

utanföre. Han älskade Saima, den blåögda sköna, från tidernas morgon,

men afundsjukt lade sig landet till hinder emot deras förening. Och

Saima hon kastar längtande sina blå ögons blickar emot hafvet, men en

talrik vakt af landtandar stå med sköldar och spjut af tall och gran och

stänga till och med åsynen af den älskade. Och hon sjunger klagande sin

sång, och hafsviken den lyssnar och kastar sina vågor med storm mot

landet, men kan ej besegra det. Nu säger man att menniskorna sett deras

längtan och deras kärlek, och att de skola bekriga landet för att förena

de båda älskande. Så lydde sagan på söderhafvet.

Konungen sände oss hit med budskap till menniskorna för att lofva dem

belöning. Lätt skola Finlands skepp bäras fram öfver böljorna, och

återvända lyckligt till säkra hamnar. Hafvets konungar skola icke fordra

med stränghet sin tribut, ty de åldrige älska de unga, och önska deras

förening. De äro ädle och mäktige, de älska att sprida trefnad och

välsignelse till menniskorna i de aflägsnaste bygder".

"Uff, sådana dumheter", sade gubben i dosan. "Finland, ja det är rätta

landet att tala om. Fattigdom, dumhet, uselhet. Tacka lyckan om folket

här kan skyla sitt elände med litet Lybecks glitter, och för öfrigt må

det vara nöjdast att ingen vet, att det finnes här i verlden".

"Vise man, sanning talar du", utlät sig den judiske presten och

upplyfte härvid sitt hufvud så högt att jag ej mera trodde det kunna

nedfalla, men se, det föll och derefter började mun och skägg endast att

så mycket hastigare röras.

"Finns här då ingen, som man kan tala ett förnuftigt ord med", sade åter

gubben i dosan. "Hvem är väl månne den der grå herrn i glaskupan, han

ser mera förståndig ut?"

"J uppmanen mig att säga hvem jag är, emedan jag är eder okänd", svarade

nu en klar röst från lampan. "Nåväl, jag skall säga eder det, ty den

okände är alltid ensam, om han än omgåfves af hundrade. Att jag är en

lampa det sen J alla, att äfven jag någongång lyst, det tron J utan att

jag behöfver säga det, och ehuru J sen, att jag endast är af simpel

lera, så förmodar jag att J icke derföre ansen mig för ringare, ty J

veten väl att den simplaste lerlampa kan lysa den vise, under det den

slösande oduglingen bränner doftande oljor i dyrbara gyllene käril. Hvad

viljen J derföre att jag skall säga eder? Hvad jag gjort? hvad stort jag

uträttat. Men anstår det väl mig att omtala mina egna förtjenster? Dock,

J åstunden det, jag vill öfvervinna mig sjelf, för att göra eder till

viljes. Ty om än blygsamheten är en helig pligt, så finnes dock en, som

är större, den nemligen, att med beredvillighet gå det allmännas

önskningar till mötes.

Jag vill alltså säga eder, att det första minne jag har, är af en tid,

som var mig ganska ärofull. Jag lyste då för en Romare, värdig detta

namn. Han lemnade sitt hem, en liten enkel boning, för att rädda

fäderneslandet. Jag följde honom i hans tält och lyste hans nattliga

vakor för fosterlandet, jag lyste honom ännu då hans själ kämpande

flydde ur kroppen.

Hans egendom tillföll hans son, och denne föraktade den ringa lerlampan.

En slaf bar mig till sitt usla hem, men endast sällan tvangs jag att

belysa hans elände, ty han ägde ej olja att gifva mig. Men en natt

påtände han min veke. Han gick för att tända eld på den boning, hvilken

tillhörde hans husbonde, hvilken agat honom tyranniskt för ett ringa

fel. Han blef röjd och dödades. Han hade fällt mig ur handen, jag blef

gömd i mullen och låg der länge, länge. Jag sörjde att mitt lif skulle

förflyta utan nytta, men -- huru ofta föranleder icke en ringa

tillfällighet en stor förändring i vårt öde! En dag kom en fattig enka

gående, hon fällde ur handen en liten penning och började söka den, och

så fann hon mig. Hon bar mig till sin boning, köpte olja för sin penning

och tillbragte sin natt i bön och arbete för sina begge små sofvande

barn.

Hon var Christen. Hon hade öfvergifvit vänner och anförvandter för sin

tros skull och lefde nu i Pompej utan att vara bemärkt af de Christnas

fiender. Men det stillaste lif förmår icke afvända förföljarens

verksamhet. Jag såg en man inträda hos henne. "Offra åt gudarne i

morgon, sade han, att du må få lefva; eller du dödas och dina barn bli

slafvar".

Han gick, hon nedsjönk i bön. Derpå steg hon opp, tog mig i sin hand

och lyste på sina begge barn, hvilka slumrade godt i hvarandras armar.

"Ack, suckade hon, deras späda läppar kunna ännu knappt utsäga Hans

namn, hvem skall lära dem att tro, hvem skall rädda deras kropp och själ

från förderfvet. Och jag kunde dock få blifva hos dem, jag äger att

välja".

Hon knäböjde åter, hennes anlete förklarades och hon utbrast: "lofvad,

lofvad vare min Frälsare, prisad att du hafver funnit mig värdig att dö

för din skull. Skulle väl du behöfva mig till ett verktyg för deras

frälsning? Skulle ej din kärlek och din makt förslå! Med fröjd vill jag

bekänna dig och dö!"

Då skalf jorden, Pompej skakades på sina grunder. Hastigt sprang hon

opp, tog sina begge barn på sina armar". - - -

Ett förskräckeligt brakande afbröt berättelsen. Jag sprang opp förfärad.

"Ha, ramlar Pompej?" ropade jag förvirrad.

"Åh nej, bara spiselkransen", svarade min värdinna, som hastigt inträdde

skrämd af bullret. "Nå det var ledsamt nog ändå. Hvad du måtte blifvit

skrämd. Jag var nyss här inne och du tycktes slumra; jag ville ej störa

dig, utan gick bort. Få se huru det gått med alla småsakerne der på

kransen?" I detsamma fladdrade en klar låga ett ögonblick i spisen och

försvann. Jag såg det, det var pilen, som i ett ögonblick var blefven

aska. Vi började leta bland marmorbitarne. Af Chinesen återstod endast

nacken och det nickande hufvudet, resten var i smulor, äfvenså

sockerfiguren; men den blå bandrosen var oskadd. Den hufvudlösa damen

vände sig, då man drog på tråden, lika sjelfbelåtet som förut för sin

spegel. Men ömkligt var att se den lilla nätta flickan med hucklet. Allt

tittade hon lika förnöjdt åt sidan, men ack, hennes spegel var

sönderslagen; och just då jag stod och beklagade henne, märkte jag att

mitt glasöra fallit i golfvet, förmodligen då jag sprang opp i

skrämseln, och det låg nu krossadt i otaliga bitar.

De vackraste händerna.

Det var engång sex systrar. De voro alla en förnäm herres barn, men nu

var den förnäme herrn död, och de sex systrarne lefde ett fattigt och

svårt lif i ett litet hus ett stycke utom staden. Fyra af de fem äldsta

fröknarna suto dagen om vid fönstret och tittade utåt vägen, och suckade

när en grann vagn for förbi; den femte satt alltid för spegeln, ty de

hade endast en helt liten spegel, och derföre måste de tura om att få

begagna den. Den, hvars tur det var att få sitta för spegeln, hade då

också alltid rättighet att begagna alla grannlåter, som funnos qvar

sedan bättre tider, för att pryda sig med och laga sig grann. Men när en

annans tur kom att få sätta sig för spegeln, då måste alltid den, som

sutit der förut, kläda af sig alla grannlåterna och lemna dem åt

systern.

Ibland tog någon af fröknarna också en virknål i hand för att virka på

ett grannt band eller spets, och det såg så förnämt ut, när hon satt så

fin och stack ett stygn då och då, men det var förskräckligt, hur

tråkigt det var ändå.

Men Sabina, sjette systern, hvad hade hon då för sig? Jo, hon sopade och

städade och hjelpte gamla Greta, fröknarnas enda piga, stundom i köket,

stundom att sköta den lilla trädgården, stundom till och med att se om

kon, när Greta måste vara borta vid någon annan syssla. Och Sabina sjöng

och trallade dagen om, och sprang glad som en fogel omkring, under det

systrarna suto inne och hade tråkigt. Och hur Sabina arbetade och var

snäll, så räckte afkastningen af det lilla landstället så till, att hon

alla dagar hade åtminstone en rätt mat att ställa framför systrarna. När

qvällen kom, då satt alltid Sabina inne hos dem och sydde så tätt, stygn

efter stygn, som om nålen brännt hennes fingrar.

Men systrarna sade ofta emellan sig: "den Sabina, den Sabina! ack

hvilken skam komma vi icke att få af henne. Det synes ju tydligt, att

det aldrig blir herrskap af henne. Alla hennes anlag äro bara piganlag".

Och Sabina skrattade och menade: "bli ni alla förnäma fruar, så får jag

väl tjenst hos någon af er då". Och lika flitig var alltid Sabina, och

sprang aldrig till fönstret att se på de granna herrskaperna, som foro

derute, utom när den unge prinsen red förbi, då gömde sig alltid Sabina

vid köksfönstret för att ändå få litet se på den ståtliga och rara unga

prinsen; men det talte hon ej om för systrarna, ty hon ville bara se

honom, men icke tala om det.

Men årena hade allt gått fram, och ännu hade fröknarna inga friare fått;

det var underligt, ty de voro rätt vackra allihopa, och hade isynnerhet

alla så genomfina och vackra händer. Dem ansade de också af all förmåga

och föraktade alla, som hade grofva händer, ty det syntes ju, att de

voro simpelt arbetsfolk, alla som hade simpla händer; och deras egna

voro så adeliga och fina, så det var makalöst. Men lilla Sabinas händer

de voro nu allt sisåder litet sträfva ibland, fast de voro mjuka och

goda som bomullskuddar, när hon vårdade någon sjuk, eller eljest vänligt

smekte någon.

Nu fingo fröknarna en dag höra, hurusom den gamle kungen ville, att den

unge prinsen skulle gifta sig, men att prinsen aldrig fick någon brud,

som var honom i lag, ty han ville ingen annan ha till brud, än den, som

skulle ha riktigt vackra händer; och alla prinsessor, som han hade sett

på sina resor, hade så fula händer, och så hade alla hofdamerna med och

alla de förnäma fruntimmerna; och det var riktigt svårt, ty kungen hade

lofvat prinsen att få gifta sig med hvem han ville, bara hon vore

förnäm. Men ingen oadelig, om än hon haft de allrautsöktaste händer,

skulle han få ta.

Nu blefvo de fem fröknarna så utmärkt belåtna, och sågo sig ren en hvar

som prinsens brud, eller åtminstone som thronföljarbrudens syster, ty

bland så många vackra händer måste väl något par behaga prinsen. Nu

användes de sista pengarna, som funnos i huset, att köpa oljor och

skönhetsvatten, och det var ett fejande med att laga händerna i ordning,

att maken ej varit sedt; och fröknarna sutto alla fem hela dagen med

händerna, upplyftade i vädret, för att de skulle bli hvita.

Så sade den äldsta: "Nej, nu vill jag ej vänta längre. Fast prinsen

ridit här förbi alla dagar och jag bjudit till att alltid visa mina

hvita händer vid fönstret och han alltid sett hitåt, så har han ändå ej

tyckts märka dem". Och så kommo fröknarna öfverens om, att de skulle gå

att spatsera en i sender i slottsträdgården, och den som gick dit skulle

då alltid få bruka alla granlåterna, och så skulle väl prinsen få se

någon af dem, hvem som skulle ha bästa lyckan. Men som det ej passade

sig att gå ensam, så skulle Sabina alltid följa med, ty henne var ingen

af fröknarna rädd för att ta med sig. "Hennes pighänder", sade

systrarna, "dem bryr sig minsann ej prinsen om".

Nu hade äldsta fröken sutit fyra timmar för spegeln, och hvita

similé-klädningen hade hon på sig och blå silfverblommorna på hufvudet

och de granna glasjuvels-örhängena och ringarna och kammarna, och

bronskederna och armbanden och allt annat grannt var ren i ordning. Nu

steg hon upp kastade florschaletten på sig och tog solfjädern i handen

jemte näsduken med qvartersbreda spetsar och så gick hon med Sabina, som

bar en slät hvit nättelduksklädning, en liten schalett knuten kring

halsen och sin lilla halmhatt på hufvudet.

"Gå litet bakom, kära Sabina, så kan du gälla för min kammarjungfru,

icke täcks jag gå bredvid dig, som är så simpelt klädd", sade fröken.

En helt liten stund hade fröken spatserat i trädgården med Sabina bakom

sig; då kom också prinsen och helsade på fruntimmerna, och talte så

artigt med fröken, och fröken tyckte att det var så varmt och drog

handskarna af sig, för att prinsen skulle få se hennes fina händer. Men

bäst fröken gick och bar i handen sina handskar, så fastnade ena

handskens spetsgarnering vid en buske och refs sönder, och fröken blef

så ledsen och sade: "aj mina nya, dyra handskar", och ernade just börja

gråta. Men Sabina hviskade: "var ej ledsen Amirantha, lemna du den bara

åt mig och promenera vidare en stund". Och när fröken Amirantha kom

samma väg tillbaka, kom Sabina emot henne med handsken hel och nätt

igen. Hon hade nål och tråd i sin ficka, och hennes snälla fingrar hade

lagat spetsen hel, och så var det tid att fröken måste gå hem igen.

Dagen derpå tog andra fröken den hvita similé-klädningen och blå

silfverblommorna och armbanden och alla grannlåterna, och Sabina följde

åter med henne till slottsträdgården. Och åter kom prinsen och talte med

den fröken och följde henne att spatsera och visade henne allt vackert

och märkvärdigt, som fanns i trädgården; men lilla Sabina tycktes han ej

bli varse. När de nu spatserade, kommo de till ett sumpigt ställe; och

der satt på marken en liten fogel, som insnärjt sig i gräset, kanske i

någon snara, och icke slapp upp. Och den slog med vingarna och skrek så

jemmerligen och dess små ungar i boet ofvanföre räckte ut näbbarna öfver

kanten af boet och skreko alla så ömkligt. "Husch, hvad der är vått",

sade fröken, "fy" och så snörpte hon på sin fina näsa och förde så

vackert sina fina hvita händer, och gick en annan väg.

Lilla Sabina sade ingenting, utan plockade tyst några grenar, som hon

kastade på det våta, skörtade smått upp sin klädning, och trippade nätt

öfver dem på sina små fötter till fogeln, som befriad sjöng en glad

drill och flög bort. Straxt var Sabina igen hos sin syster och prinsen,

hvilka ingendera syntes ha märkt hvad hon gjort, och prinsen var

öfvermåttan artig mot fröken, och så var den spatserfärden slut.

Nu var det fröken Melicertas tur, och länge satt hon för spegeln, och

grann var hon, och hennes blonda hår var så högt friseradt, som den

största blårtott på gamla Gretas spinnrock, och de blå blommorna klädde

henne så väl.

Nu var prinsen redan nere i trädgården, när fröken Melicerta och Sabina

kommo, och åter helsade prinsen så artigt och förde fröken omkring, och

Sabina gick efter. Men så föreslog prinsen, att de skulle spatsera utåt

parken, och allt längre gingo de, och fröken Melicerta var så glad, och

tänkte: "se så, mig vill han visst ha, efter han går så långt". Litet

rädd såg hon visst på de tjocka molnen, som skockade sig, men hon

tänkte: "lappri på hvita similéklädningen och blå blommorna, nog får jag

bättre när jag blir prinsessa".

Sabina gick vänligt fram och sade: "monne vi ej borde vända om, vi få

visst regn"; men i detsamma började det redan regna så starkt, att

prinsen bjöd fruntimmerna stiga in i en liten jagtkoja i skogen, tills

ovädret skulle gå förbi. Men ovädret gick ej förbi, utan det

hällregnade, och åskan gick allt värre, och fröken Melicerta var så fin

och skrek och gömde hufvudet i sina vackra händer för hvar skräll, och

gret och låg matt på tältsängen med händerna lagda på vackraste sätt.

Men nu blef det middagstid; prinsen visste, att det fanns thé uti ett

skåp och Sabina fäste nätt sin näsduk framför sig, tände upp eld, kokte

thé och bjöd ikring med skorpor ur skåpet. Och fröken Melicerta åt rätt

raskt, fast hon var så rädd att hon ej skulle få ned en bit. Men så

klarnade vädret, och alla gingo nu hem, och så var den promenaden slut.

"Hvad jag måste skämmas för den Sabina i dag", sade fröken Melicerta vid

hemkomsten; "ja, prinsen skulle bestämt friat till mig, men när han såg

huru Sabina var som en kökspiga och ändå kallade mig syster, så ville

han väl ej ha en köksa till svägerska".

"Ja, jag tar bestämt icke Sabina med mig", sade fröken Melladora; men,

sådan harm, hon träffade alls icke prinsen.