Och främst i spetsen för flickorna steg Vali. Hon kastade opp sin slöja
och blickade mot himlen, men ingen stjerna syntes der, att besvara
hennes blick.
"Fri är Vali, fria äro vi alla, blott vi vilja. Låtom oss följas åt i
döden". Vali vände sitt anlete mot öster.
Ännu en kula från briggen slog ned i Kaikens tackling, den lade sig ned
på sidan. Hvad skymtar mot vattnet? Var det stöten af fartyget som
uppdref mjellhvitt skum, var det vågen som brusade öfver däcket? Lätta
drägter fladdra, en tätt sluten krans af rosor, gungar ett ögonblick på
vågorna. Ett rop, ett enda, ett skri af bäfvan ljuder, och vågorna sluka
Kaukasiens och Georgiens skönaste tärnor.
Ett häftigt larm uppstår på briggen. En julle utsättes och bemannas i
ett ögonblick. En ung officer och tvenne man i jullen vilja kämpa mot
storm och våg. Jullen välter opp och ned. Matroserne fatta tag i dess
kant. Officeren simmar ännu några tag, en flik af en hvit drägt synes
nära honom på vattnet. Han lyckas gripa den. Han strider mot den
brusande vågen och når slutligen jullen, hvars kant äfven han med ena
handen lyckas omfatta; den andra handen griper hårdt fast det hvita
tyget. Krafterna börja svika, snart skall han ej mera förmå fasthålla
sig vid båtkanten. Men räddarne äro nära. Från briggen har en större båt
hunnit utsättas, och innan kort äro alla der ombord, jullens tre män och
en afsvimmad flicka.
Vakna Vali, du skulle ej sofva om du visste hvem som bemödar sig att
återkalla dig till lifvet. Minnes ej Vali mera sin barndomsvän, den
fångne ynglingen från fjerran land? Han har redan igenkänt den han
frälsat ur djupets graf, och snart helsar äfven hennes öga sin räddare.
Stormen lugnas, töcknen skingras. Solen lyser åter. Några dagar kryssar
ännu briggen på hafvet. Ändteligen skall den återgå till hamn, men åter
resa sig storm och våg, åter tätna töcknen kring skeppet, åter visar det
ogästvänliga hafvet sin vildhet, och ett redlöst vrak kastas slutligen
briggen mot turkiska kusten och sönderslås i spillror.
Folk samlas på stranden, de lösa Ibrahim och sina fångna landsmän, som
legat bundne i skeppsrummet, och uppretade af dem misshandla de skeppets
folk. I Ibrahims våld återlemnas hans egendom, hans slafvinna.
* * * * *
Dörrarna stå öppna till slafbazarens rum. Utan slöjor sitta qvinnorna,
ty köparne gå från rum till rum och bese de utbjudna varorna. Ser du
dessa Abyssinska qvinnor, stolta, sköna, behagfulla. Sorgligt men mildt
se de på de kringvandrande köparne. De gråta icke, de tala icke, blott
blicken talar om sorg.
Och dessa qvinnor, svarta som ebenholtz, med bländande hvita tänder.
Raska arbeterskor, om än mindre sköna än de hvita qvinnorna. De äro ock
mindre dyrköpta.
Denna stolta, svartögda qvinna med sitt barn, som hon med förtviflan i
blicken sluter till sitt bröst, skall hon säljas? Hon tror så, hennes
man har hitsändt henne till straff. Han befallte henne i går att
knäböjande räcka honom pipan, och hon lydde endast motvilligt. Hon skall
derföre lära sig ödmjukhet. Vill än någon köpa henne, så säljes hon
icke. Hennes make är god, han vill ej förskjuta henne; han vet att hon
dock i grunden är foglig och lydig och älskar honom mer än sitt lif.
Nu inträder en ståtlig man. Hans pels utvisar hög rang. Säljarene buga
vördnadsfullt för honom och visa sina skönaste varor; men den nye köparn
skakar blott på hufvudet, i det han blickar in i det ena rummet efter
det andra. Säljarne omgifva honom vördnadsfullt. De rosa sina varor, de
öppna andra dörrar som förut varit halft tillslutna. Der synes i hvarje
rum blott en enda flicka, vaktad af en gammal slafvinna.
En båt, förande sköna qvinnor från Gurien, hade lyckats smyga sig
oupptäckt fram öfver hafvet. Det är dessa sköna tärnor, som sålunda
visas. De äro prydda med lysande drägter, perlor och smycken. Stolta,
likgiltiga se de flesta bort från den uppmärksamme köparn. Nej, ännu är
han icke nöjd. Skönare för Padischas harem!
Nu tränger sig en ny säljare fram. "Herre, vill du behaga att kasta en
blick på den herrliga, som din tjenare har att sälja, så skall du ej
längre finna dig missnöjd". Han öppnar en dörr och visar triumferande
den sköna.
Vali, hvarföre tyder din blick smärta, hvarföre darrar en tår i de
långa ögonhåren, ser du ej huru hänförd den inkomne stirrar på dig.
"30,000 piaster, herre, icke en para mindre. Hon kostar mig vida mer.
Jag förlorade många, denna enda återstår, den skönaste af dem alla!"
"De äro dina", svarade köparn.
"Herre, kostar hon er mycket pengar, så skall ni ock äga den skönaste
qvinna inom Stambuls murar".
"Allah, allah, en sådan qvinna är icke för en ringa man. Nej, jag
behöfver en stege, att klifva upp till nådens solsken. Hon skall blifva
min gåfva till Padischah, den segerrike Schehinschah, den lysande
sultaners sultan. Måtte hans skugga alldrig blifva mindre".
* * * * *
På sin divan sitter Murad Pascha njutande sin kef. Från chibouken stiga
lätta rökmoln af den finaste doftande tobak. Ett behagligt lugn hvilar
öfver hela hans varelse. Det synes att han drömmer, ehuru han icke
sofver.
En slaf inträder. "Herre, din slaf, franken som du lofvat förunna lyckan
af att få nedfalla inför ditt anlete, beder om din nåd".
Med någon motvilja såg Murad sig störd i sin kef, men stod upp och mötte
fremlingen med ett vänligt: "Måtte tiden vara lycklig", i det han lade
handen med dess uppåt pekande tumme på sitt bröst.
Sedan fremlingen helsat och emottagit en pipa, hvars ambra munstycke
glänste af juveler, blifvit bestänkt med rosenvatten och fått på sina
knän utbredd en guldbroderad handduk, samt börjat dricka en kopp väl
omsqvalpadt kaffe som bjudits honom, började Murad samtalet, sedan man
förut vexlat några artigheter.
"Jag var i går gäst hos er ambassadör och såg huru ni sjelfva gjorde
eder besvär att dansa, i stället för att låta edra qvinnor dansa för
eder. Underbart! Underbart! Så många obeslöjade qvinnor, så mycken
fägring! Allah, allah, det är för mycket för en rättrogen att åse.
Hvilka ismenniskor J måtten vara, som tillåten edra qvinnor så visa sig
för allas ögon. Jag talade med några af dem. Afundsvärda ären J i
sanning. De äro sköna som Houris och visa som Mollahs! Sådana qvinnor
vore angenäma att äga. Huru tråkiga äro icke våra qvinnor deremot! Sköna
som fullmånen, kinder som rosor, ögon som eld; men själlösa, dumma som
bildstoder. Allah, allah, man ledsnar vid dessa enfaldiga varelser".
"Kan ni väl begära att de skola vara annorlunda", sade fremlingen, i det
han ställde bort sin kaffekopp på det lilla med ädla stenar sirade
théfatet. "Från slägte till slägte hemfallna åt slafveriet, utan
undervisning, hvad kan ni väl vänta af dem? Ni kanske knappt låter edra
fruntimmer lära sig läsa och skrifva?"
"Läsa och skrifva! Bosch! hvad skulle de dermed. Intet annat än ställa
till intriger. Läsa och skrifva kärleksbref. Nej, vid profeten,
kunskaper angå ej fruntimmer. Vara vacker och pryda sig för att behaga
sin herre, det är hvad hon behöfver förstå. Och hvad talen J om
slafveri? Idel skräp. Göra de väl annat än äta och sofva, kläda sig
granna och besöka baden. Mannen måste sträfva och arbeta för att
tillfredsställa deras nycker. Han är den som är slaf, och icke de.
Listiga äro de som ormar!"
"List är slafvens vapen, ni tvingar edra qvinnor att bruka det. De
tillgripa list, emedan dem nekas frihet och rätt".
Paschans läkare anmältes, och nu inträdde den ännu unge Hekim Muhammed
Effendi. Den förtrogne inträdde ödmjukt, men Paschan vinkade honom
genast närmare och sade: "Muhammed Effendi, hör huru Franken talar!
Sådant har jag ock förut hört af Nazarenerne. Deras qvinnor kunna kanske
vara förståndiga, ja man säger till och med dygdiga. Olika äro
österlandets flickor. Gud är Gud, och Mahomet är hans profet. Godt är
allt såsom det är". Nu vände han sig åter till den fremmande och
frågade: "Har ni icke hört omtalas den nya firmanen emot qvinnornas
tilltagande sjelfsvåld? Behöflig i sanning! Ser man dem icke dra ned sin
jasmak så att halfva kinden synes? Är ej den feredsche, hvari de insvepa
sig, ofta af så smidigt tyg, att man nästan kan gissa om personen är ung
eller gammal? Gå de ej ofta med svarta kängor i stället för sina
anständiga gula halfstöflor? Dessa och många andra dylika oskick äro nu
sträng näpst underkastade".
Den fremmande skakade lätt på hufvudet. "Ni värderade ju dock våra
qvinnors högre själsförmåga. Unna äfven edra någon frihet. Låt dem
blifva edra hustrur i stället för edra slafvinnor, och ni skall se dem
bli menniskor i stället för bilder, som äga förmåga endast till list".
Den unge Hekim steg upp, tog ett steg framåt och sade: "Ack, visste ni
huru dumma våra qvinnor äro, ni skulle ej tala så. De skulle icke tåla
frihet. De skulle bli dåliga, sedeslösa, otrogna. Nej, nej, ni må
besegra oss, göra oss till slafvar, sönderslita oss, men qvinnorna
frigifva vi alldrig".
"Visserligen, visserligen, Gud är stor! Så är det. Annorlunda kan det
icke ske. Till deras herrar har Allah gjordt oss", sade Paschan
bifallande, i det han blåste röken ur pipan.
"Och dock kommer jag i dag enkom för att begära en qvinnas frigifvande.
Ers excellens känner händelsen med det plundrade ryska fartyget, och att
er regering, på vår ambassadörs anfodran, befallte folkets frigifvande
och egendomens återställande. En person har dock icke blifvit frigifven,
en ung tscherkessisk flicka. Man har påstått att hon tillhörde en af
hans höghet sultanens undersåter. Nåväl, vår minister önskade helst att
ej vidare behöfva besvära höga Porten med denna sak. Slafvinnan säges
vara köpt af ers excellens. Gif henne fri, köpesumman skall blifva eder
återbetald".
"Backalum, vi få väl se", sade Paschan betänksamt, blåsande röken ur sin
pipa. Efter en kort tystnad tillade han: "Gerna ville jag göra eder till
viljes, det är dock denna gången icke möjligt. Flickan är redan, för
flere dagar sedan, sänd till hans höghet Sultanens harem, och emottagen
af Kislar Agha och Kehaja Khadunna. Rätt ledsamt, rätt ledsamt!
Derifrån kan ni icke få henne".
Den fremmande spände en misstrogen blick i Paschan, som satt godmodigt
rökande sin pipa och ej ens tycktes märka sin gästs mörka min.
"Stackars gosse", sade den fremmande vid sig sjelf. "Det sade jag honom
genast, att det alldrig lyckas med att fatta en stor passion för en
turkisk qvinna".
Efter åtskilliga ömsesidiga artighetsbetygelser bortgick den fremmande,
och Paschan vände sig genast derefter till läkarn sägande: "Otrogne
hund! Kommer Giaourn och begär en af paradisets houri's; skapad blott
för att förljufva en rättrogens lif".
"Herre, men icke har du ju ännu bortsändt henne?" anmärkte Muhamed.
"Bosch, bosch! skulle jag gifva perlan sanning åt ett orent djur! må han
storkna i lögnen. I morgon skall hon föras. Jag vill låta Fatme derom
underrätta henne, på det hon må vara beredd och pryda sig på det bästa".
Fröjdas icke Vali då hon hör att den stolta dagen nalkas. Tänker hon
icke på den glädje hennes moder skulle känna, om hon visste att hennes
dotter skall uppnå den högsta jordiska lycka hon för henne kunnat
drömma. Nej, Vali sitter dyster, tyst som en marmorbild. Omkring den
sorgsna röres den gamla negrinnan Fatme. Hon pratar och vill roa den
bedröfvade sköna. Hon prisar hennes fägring, hennes lycka. "Åh håh,
herren öfver alla herrar, trons ljus, verldens beherrskare; ja, du kan
väl ha skäl att vara alfvarsam och tänka på hur du skall rätt förstå
att skicka dig i den stora ära som väntar dig. Men var glad, sköna Vali.
Ingen skönare blomma än du har ännu bestrålats af den lysande solen.
Allah bevare dem, Kasseki Sultana, månan, och dertill alla stjernorna i
Seraillen, de äro säkerligen alla strålande af fägring, Allah bevare mig
ifrån att vilja skymfa dem, men jag har ju icke haft lyckan att se dem,
och din fägring ser jag med dessa mina båda gamla ögon. -- Åh håh, en
otrogen, en oren kafir skulle visst du vara ernad före! Han trängde sig
in till hans nåde paschan, (Allah göre hans lefnad lyckosam), och ville
köpa dig. Tvi sådan hund".
Hastigt blef Vali uppmärksam. "Ville han köpa mig, säger du?" frågade
hon ifrigt.
"Ja barn, ja, sådan dåre! Han sade att det vore en frank från det
strandade skeppet som ville ha dig. Jo kan man tro! Jag hörde det
alltihop berättas af slafvarne derinne".
Valis anlete liknade en sjö, som bestrålas af solen och återstrålar
glans från hvarje våg, men hastigt skymmes solen af moln, och dystra,
mörka, svalla sjöns böljor.
"Så ja, så der skall du stråla, nu är du skön! Ånej, barn, tag nu icke
det der sorgsna utseendet igen. I morgon när du föres till Seraillen,
skall du ta den der vackra minen på dig".
"I morgon, i morgon redan?"
"Ja hans nåde, Paschan bad mig derom underrätta dig, och bad mig pryda
dig på det skönaste. Nå nå, ge dig nu då inte så förskräckligt. Lägg dig
nu att sofva, att du må vara blomstrande i morgon".
Men Valis öga sökte icke ny glans i sömnen, det läskades icke ens af
tårar. Ångestfullt kastade sig den unga på divanen, der hon skulle
hvila. "_Han_ bad mig bedja; men ack, profeten sjelf har ju befallt,
skulle hans lag väl brytas för en qvinnas skull, hon är ju skapt blott
för mannens nöje, _hennes_ väl eller ve är ju ett intet! Min fader, min
fader, kan du ej höra din dotters rop -- ack nej, min fader har ju sålt
mig för penningar. Moder, du älskade ju din lilla flicka; ack nej, ack
nej, äfven hon ville ej befria mig om hon kunde, hon skulle glädjas åt
min lycka. Broder, du stolte, unge broder, du krigare som kämpar för
friheten, hjelp den arma Vali. Ack nej, nej. -- Du är en ädel krigare,
Vali blott en stackars flicka. Hon måste dö, ack, men får dock ej dö!"
"Hvarföre fick Vali fägring? Icke till glädje för sig sjelf, genom det
hon kunnat glädja den hon älskar. Dock fägringen är ju hennes, kan hon
icke kasta bort den? Men ack -- _han_ skall icke bry sig om den fula.
Hon skickas till bazaren, hon säljes till slafvinna åt en fattig man,
hon får träla och släpa med tungt arbete. Dock -- hvem vet -- _han_
söker henne ju; han skall icke _älska_ den fula Vali, men han skall ha
medlidande med henne, han skall kanske köpa henne till slafvinna åt en
skön qvinna, som han väljer till maka; han, som ej vill ha mera än en
att älska. Vali skulle få tjena henne, få pryda henne, få göra hennes
sinne gladt med sin vänliga, uppmärksamma tjenst, och han skulle fägnas
deraf".
Det var morgon, Fatme skulle ledsaga Vali till badet.
"Fatme, mins du den der starka vätskan hvarmed du skurade
messingsbeslagen der borta, och som brände sår på mitt finger, när en
droppe föll derpå, så att du sade det jag för alltid skulle få ärr
deraf. Kan du skaffa mig sådan?"
"Hvad skall Vali dermed?" frågade Fatme förvånad.
"Jag förstår att, genom användande af sådan i badet, göra huden fin. Du
har prisat min hys sammetslikhet, nu vet du hemligheten att göra den
sådan. Men du får ej för någon omtala detta".
"Herre, din sköna slafvinna är svart", sade slafven som inträdde till
Murad Pascha.
"Svart? -- hvad pratar du, son af en hund?"
"Hon har tvättat sig med den starka oljan, hvarmed vi skura metall". Här
tystnade slafven, men när han märkte sin herres vrede börja gäsa, så
starkt, att han räddes att genast erhålla bastonad för sitt budskap, så
tillade han: "Men Hekim Muhammed Effendi säger, att det kan tvättas
bort".
"Hund, hvad ljuger du?"
"Må jag förgås om jag ljuger. Hekimen mötte den gamla Fatme när hon kom
med oljan och, vis som han är, gissade han att slafvinnan hade något
ondt i sinnet, och förbytte den till en blott färgande olja, som väl
svider dugtigt i skinnet, men som han kan tvätta bort med en annan
vätska".
Paschan satte sig åter ned på soffan, derifrån han i förskräckelsen
uppstigit. "Allah, allah! sådan ilsken stygga! Tror hon man betaler
30,000 piaster för att hon skall få förstöra sin skönhet. Sådan
bedragerska! Vilja frånstjäla mig sin skönhet som jag så dyrt betalat.
Bedraga mig på min egendom. Som jag säger: äro icke qvinnorna mera djur
än menniskor? Hafva de ringaste begrepp om rätt och orätt? Nej, djur äro
de, värre än djur. Vid min herres, Sultanens, skägg, man kan bli rasande
med mindre. Men hvad kan jag göra åt henne? Låter jag straffa henne, så
gråter hon och skämmer sina ögons glans. Den otacksamma! Har jag ej
låtit hemta åt henne kläder, så ståtliga att de skulle anstått sjelfva
sultana Validé. Har jag ej låtit ge henne både sylter och sockerbakelse?
Men sådana äro de, jag känner dem, illistiga och otacksamma".
Tio år hafva förflutit. Dagen ligger varm och klar öfver Stambul. Gyllne
Hornet strålar, luften fylles af dofter från tusende blommor. En betäckt
slup ligger vid Seraillens strand. Smärre båtar fara omkring för att
undanjaga hvarje annan farkost. En del af Seraillens damer skola flyttas
till sommarslottet Kadiköi.
Från Seraillens port, ned till stranden, stå svarta slafvar och spänna
tygstycken å ömse sidor om vägen, för att ingen må få se ens en skymt af
de beslöjade damer, som nu utträda ur palatset, åtföljda af Kislar Agha
och en mängd svarta slafvar. De flesta fruntimmerna prata lifligt. Det
är en stor tilldragelse att för några veckor förflyttas till ett annat
palats. Detta lifvar dem.
Nyfiket titta damerna omkring sig, men kunna ej se annat än himlen och
de skymmande tygväggarne. Några personer hafva närmat sig, de bortjagas.
En Frank med ett fruntimmer vid armen nalkas helt nära. En vind lyfter
en flik af tygväggen, häftigt skriker Kislar Agha åt slafvarne att
bättre ge akt. Ett litet buller uppstår, en af damerna ger ett qväft
rop. Franken och hans dam draga sig tillbaka.
Några dagar sednare lemnade en gammal qvinna i ryska minister-hôtellet
ett bref jemte en vext i en blomstervas. Derifrån tillställdes det sin
ägare, en resande. Brefvet lydde:
"Valis fordne vän och räddare, frid vare med dig!
Jag såg dig för få dagar sedan, du kunde icke känna igen mig. Du är
densamme som du var; din maka, hell och säll vare hon, lik morgonrodnan
stod hon vid solens sida. Vali är gammal, ögats glans är slocknad,
kindens rosor äro fallna bort.
Vali har känt glädje: hon ägde en dotter. Fyra månhvarf gammal
trolofvades hon åt Mustapha Pascha, den gamle blodätarn. Fem månhvarf
gammal vissnade den späda knoppen. Modren prisade Allahs nåd.
Vali egde en fågel i bur: den sjöng och tröstade hennes hjerta. Men hon
förstod tvång och fängelse! Hon lät föra sin vän till en lund vid
Bosphorens strand.
När den sålda flickan fördes från sitt hem, såg hon ett frö falla från
den gräsbundt, vid hvilken hennes broders häst stod betande. Hon
plockade opp fröet och gömde det vid sin barm. Fröet har vuxit opp till
ett litet träd i Valis kammare. Men det tvinar, det längtar till bergens
fria verld. Valis fordne vän, för trädet till sitt hemlands luft, sätt
det i sitt hemlands jord. Gör detta för Valis skull, hon har intet mera
att önska.
Du lärde Vali att hon ej har lof att taga sitt lif: hon lefver. Du bad
henne bedja: hon ber.
Frid vare med dig, med henne som gläder ditt hjerta och med dina barn.
Frihet och lifvets fullhet vare eder".
Hildred.
"Sångernas Clenmor sjung, låt tonerna ljuda från harpans strängar. Sjung
en sång om mannabragd, om krigets blodiga rusande lek. Låt tonerna
skalla som svärdsklang mot sköldar; men sjung ock skönhetens pris, lät
sången smälta som det milda echot om qvällen när lugnet hvilar öfver
Loch Lomonds vatten; då sjelfva gnyet af korsade vapen återstudsar från
Ben Lomonds klippa mildt och smekande som vågsvallets röst".
Villigt grep Clenmor harpans strängar vid höfdingens ord, och tonerna
brusade fram likt bergforsens vatten. Men hastigt höjde sig en man från
sin plats nära höfdingen, der han sutit högt ofvan vasallerne, än högre
från tjenarene vid bordets nedra rand. Det var Dougal, Hildreds
fosterfader, mannen med den dubbla synen. Fram steg han till sångarn,
ryckte ur slidan sin dolk och for med den öfver strängarne, som klagande
med ett skarpt ljud föllo, tvers afskurna, från hvarandra. Lik blixten
ur nattens moln flög blicken ur höfdingens öga. "Dougal, tidigare bragd
nöts ut, räcker ej för alltid till sköld för stundens dåd --
ögonblickets svärd afskär lätt framtids blick. Gå!"
Högt reste Dougal sitt gråa hufvud och sade: "Alldrig skall Eakins
dotter höra sång, som prisar skönheten hos den, som en dag skall sitta
efter henne vid Corallins sida, på den plats som tillhör höfdingens
maka. Må Corallins svärd drabba den gamle Dougal, han vet att dö!"
Han qvarstod ett ögonblick och lemnade sedan långsamt salen.
Blek och stel som en bildstod satt den stolta Hildred, Corallins maka,
endast de nattsvarta ögonen lågade.
Men höfdingen sjelf satte sig åter ned, fattade en silfverpokal bräddad
med vin och tömde den häftigt i ett drag, fyllde den åter och räckte den
åt sångarn sägande: "Drick, Clenmor, drick, låt vinet elda sångens eld;
göm bägarn, låt dess silfver trösta strängens silfver".
Sångarns mulna blick klarnade, men ingen sång öfver värdens frikostighet
kunde nu höjas enligt sångaresed, ty brustna lågo harpans strängar. Och
nu reste sig Corallin och sade: "Opp, pilar och bågar! Skyndom! Ett
ypperligt jagthorn för den, som genomskjuter skölden der på pelarn".
Opp rusade männen alla och grepo till sina vapen. Skrämd af blicken ur
Corallins öga hade den unga Edith dragit sig tätt intill Hildred, liksom
sökande skydd. Den sachsiska flickan fattade ej ännu rätt höglandets
mål. Hon hade blott sett, men ej förstått hvad som föregått. Nu blickade
hon opp mot Hildred och såg dennas stela blick fästad på sig, och hemsk
i sitt sinne, utan att rätt veta hvarföre, drog hon sig åter längre
ifrån henne, och bjöd till att fästa sin uppmärksamhet vid männens
vapenlekar.
Ännu länge satt Hildred blek, bildstodlik, men änteligen sade hon doft:
"Ha, jag visste det länge, jag kände att så var, dock ville jag ej tro
rösten i mitt inre. Men framtiden går dock igen i siarns ord. Hans öga
ser ännu fosterdottren i högsätet vid Corallins sida; men den inre synen
ser der redan sachsarnes flicka. Ha -- jag vill finna bot".
Ben Lomonds topp strålar ännu i ljus, i dalen är natt. Öfver Loch
Lomonds yta far susande storm och kastar skummande vågor mot öde klippa,
som brant höjer sig ur vattnet. Nej, icke öde, i klippstalpet bor Norna
den gamla, vattnets och eldens och luftens mäktiga kufvarinna.
En ensam liten båt kämpar mot sjöns vredgade vågor. Hvem är den djerfva,
som trotsar storm och natt. Höfdingens maka, är det väl hon som, med
håret fladdrande för vinden och drägten sliten af ilen, kämpar mot
stormen och regnet som nu börjar strömma ned!
"Norna, låt upp, låt upp för Hildred, höfdingens maka".
Dörren af obarkade furustammar skjöts undan och ut trädde Norna i hålans
yttre hvälfning. Det sprakande blosset i hennes hand brann klart och
kastade gnistor vida omkring i mörkret, som nu föll likt en mantel kring
nejden. Endast svagt aftecknade sig numera den brända furan på Ben
Lomonds topp, mot den molnhöljda himmeln. Men af blosset upplystes
klart Nornas gestalt der hon stod högrest, och med en vink af sin hand
helsade sin stamhöfdings maka och bjöd henne inträda.
Hildred inträdde, vattnet strömmade från hennes hår och från hennes
drägt, hon märkte det ej.
"Norna du är mäktig, din höfdings maka anropar dig om bistånd".
Norna log ett underligt vildt löje. "Älskade Corallins maka regnet och
stormen, efter hon icke befallte dem vara stilla när hon ville färdas".
"Storm, regn, lappri! Norna, besvärj stormen i ett menniskobröst, det är
mera".
"Stolt är Hildred. Mäktar hon icke besvärja stormen på en så liten sjö,
som bloden i ett menniskohjerta? Hvad begär Hildred af Norna?"
"Norna, hör mig. En af stammens barn, en anförvandt till Corallin, gifte
sig med en låglandets son, en sachsare, och flyttade med honom till hans
hem, der hon äfven födde ett barn. Fader och moder dogo ej längesedan
och Corallin tog vård om den värnlösa flickan, i hvars ådror stammens
blod rinner. Han hemtade henne till sitt hus, och hon har vistats der
sedan. Låglandsflickans gyllne lockar, hennes smil och hennes
månskensögon hafva förtrollat Corallin. Sachsarnes veka flicka, som
endast förstår att i kammarn leka med nålen, har förhexat den starke.
Norna är mäktig, du råder öfver naturens krafter. Häf denna förtrollning
som binder Corallin, jaga bort sachsarnes flicka".
"Har Hildred läst i sin makes själ?"
"Länge har jag fruktat den lismande, veka flickans smil, i dag är jag
säker. Dougal, med den dubbla synen, har sett henne som Corallins maka".
"Är Hildred icke dödlig?"
"Ja, jag är dödlig, ja, och efter mig skall kanske en annan blifva
Corallins maka. En annan skall äga hans hjerta, en annan skall vara hans
barns mor. Han skall glömma Hildred; och en annan skall dela hans ära
och sitta vid hans sida. Ha, och min Eakin, min späde, han skall ingen
moder äga, och en styfmoders öga skall afundsamt se Corallins
förstfödde. Dock, vare det än så, blott icke denna Edith, denna
Sachsarnes docka, detta svaga strå som brytes vid blotta ljudet af
svärdens klang. Höglandshöfdingens maka skall icke vara svag, hon skall
tåla höra vapnens gny och icke bäfva att se blod. Solen får ej finna
henne i sin säng, vårdarinnan af det stora huset, hundrades
matutdelerska. Sachsarnes flicka hvilar förvekligad på sina dynor och
tjenarinnorna förstöra det rika förråd jag sammanlagt. Blef någonsin
tartanet slut i Hildreds kamrar, om än femtio af männen behöfde drägter?
Sachsarnes flicka har lärt sig läsa i bok, i stället för att spinna, att
skrifva med penna, i stället för att väfva. Norna, lär mig häfva den
förtrollning som fängslar Corallin".
"I morgon skall Norna komma till höfdingens gård".
Norna kastade tillsamman några bränder, som glödde i ett hörn af hålan
och påkastade nytt ris som uppflammade. Röken hvirflade opp mot hålans
hvälfning och försvann genom osynliga remnor.
"Elden är varm i Nornas håla som i höfdingens sal. Gå icke än, hör
stormen, hör regnet. Norna fruktar dem icke, hon bor i regnet, hon bäres
af stormen; men dessa makter ödmjuka sig icke inför jordens väldige. Gå
icke än, kinden är blek, handen darrar".
"I morgon", sade Hildred, utan att svara på Nornas inbjudning att dröja.
"I morgon, om än vind och våg och sky lägga sig deremot".
Och Norna kom; men i feber och yrsel låg Hildred. Hon talade: "Norna,
jag skall dö, det ropade stormen åt mig, det susade regnet för mig, då
det trängde tvert igenom min kropp och lade is i min blod, det dånade
vågen mot båtens kant. Jag skall dö, men hon måste följa mig, hon måste
ock dö. Gif mig dolken der, fort. Hon måste dö".
Brådskande grep Hildred dolken, men slängde den långt ifrån sig. "Nej,
dock icke dö. Hon är så späd. Icke vill jag förtrampa den svaga. Hon må
lefva, blott hon icke griper efter hvad som är mitt, mitt in i
evigheten. Må hon lösa den förtrollning hvari hon snärjer honom".
Tyst låg Hildred en stund, men talade åter med låg dämpad röst: "Norna,
jag skall dö, men jag kan det icke, om jag icke vet, att denna sachsiska
flicka alldrig blir Corallins maka, alldrig mitt barns mor". Opp reste
sig den bleka, stirrande gestalten af Hildred och sade doft: "blir
Edith Corallins maka, så måste jag hämnas. Det brinner i min själ, det
är hatets låga, den kan ej slockna! Vid din makt, Norna, vid alla de
krafter som regera elden och vattnet besvär jag dig, gif mig medel att
hämnas".
Norna bäfvade tillsammans, liksom kufvad af besvärjelsen. Hon svarade
med våldsam ansträngning: "Ha, jag måste lyda, den döende beherrskar
mig; icke menska mera, icke ande än!"
"Skynda, Norna, snart är det för sent. Hvad kan den dödas hat, som
lefver ännu i grafven?"
Upp reste sig Norna, blek som en död. Hennes ögon stirrade, hennes hår
syntes resa sig och med utsträckt hand stod hon talande liksom i bäfvan,
liksom hon varit tvungen att uttala orden: "tre gånger efter det Edith
blifvit Corallins maka är hon i ditt våld, ett ögonblick hvarje gång. En
gång hvarje vår, när dagen gryr just som månan nått sitt fylle, sedan
dag och natt jemnats om våren. Lyckas du detta ögonblick finna henne
sofvande, då äger du makt öfver henne. Men andens lagar brytas ej
strafflöst, är ej värfvet utfördt då, så finnes icke mera någon räddning
ur det otillfredsställda hatets förtärande eld. Hildred, Hildred, välj
kärlek, välj icke hat! Det förtär, det bränner för evigt! Låt hatet
slockna i kärlek".
Klagoskrän ljuda öfver Loch Lomonds vatten. Gråt och skri återskalla
från Ben Lomonds klyftor. Hvarföre gråta stammens gamla qvinnor,
hvarföre ljuda klagoskrän? Corallins stolta maka är död, ännu en gång
skall hon hedras förrän hennes lik gömmes i mullen. Dödsvaka hålles,
gråterskorna höja dödsklagan.
* * * * *
Länge sjunga barderne en sång om Hildred den stolta och Edith den fagra.
Och Höglandets flickor sjunga sången, och huru kärlek dock är starkare
än hat.
Barderne sjunga, och Höglandets tärnor de sjunga, att Hildred den stolta
icke fann ro i sin graf, hatet dref henne att irra som höstens sky för
vinden.
"Det första året", så sjunga de, "då första gången månan fyllde sig, när
gryningens första stråle skimrade vid himlaranden; då fann Hildreds
irrande ande Edith arbetande i spetsen för flitiga tärnor, och i
fördubbladt hat hastade hon bort att irra ännu ett år".
"Det andra året", så sjunga de, "vid samma stund, fann Hildred Corallins
unga maka i bön vid den sofvande makens bädd och i fördubblad vrede
måste hon åter hasta bort att irra omkring".
"Och det tredje årets stund kom", så sjunga de ännu, "och vild i
stormhvirfveln kom Hildreds irrande ande för att fatta den nu slumrande
Edith. Men på den unga styfmodrens arm, med det lockiga hufvudet lutadt
mot hennes bröst, slumrar den späde gossen, Hildreds son. Den första
stund den feberglödande gossen fått ro, den första stund Ediths ögon
slutit sig af trötthet sedan de många dagar och nätter vakat öfver det
klagande barnet i hennes famn".
"Allt stillare blef stormen", så sjunga barderne, så sjunga flickorna,
"allt mera ljusnar skyn, östern smyckar sig med glödande rosor, solens
öga strålar öfver verlden, och glad slår den unga Edith opp sitt öga, ty
så ljufligt stilla slumrar den lille på hennes arm".
"Och icke mera", så sjunges med glada toner, "icke mera irrar Hildreds
ande omkring; ty hat lefver öfver grafven, men kärlek är starkare än
hat, och Hildreds hat har slocknat i kärlek".