Ja, så mycket jag vet om henne, skall jag berätta. Jag såg henne, när
jag var liten och följde med stora syster, som gick i pension. Gamla
fröken de la Walle hade lemnat skolrummet för att emottaga en visit, och
större delen af eleverna hade emellertid sprungit opp på det just invid
belägna Wuoriberget. Det var nemligen i Åbo, och på den tiden ingenting
ovanligt, att pensionslärarinnorna skötte sina visiter och eleverna sina
nöjen, under skoltimmarna. Men denna gång utföll nöjet litet på tok;
sålunda nemligen, att när den vilda skaran af små flickor skuttade utför
bergets brant, föll en och stötte sin näsa. Häröfver hopsattes genast en
särdeles roande visa om huru: "Gässen gingo på berget, Och syntes ända
till Sverget; Men när de skulle komma ner, Stötte de näsan mot en sten"
o. s. v.
Var det "stora Bremers" geni, som uppenbarade sig i den visan, det vet
jag ej; men åtminstone var hon ej med på bergsfärden, ty hon satte mig
ned på en pall vid sin sida och strök mina lockar. Bra liten var hon
visst till att få heta stor, men "lilla Bremer" var ännu mindre. Stora
Bremer flyttade sedan till Stockholm, och troligen "lilla Bremer" med.
Många år derefter kom en tid, när namnet Fredrika Bremer ljöd öfver
tvenne verldsdelar. "Stora Bremer" tänkte jag.
Åter förgingo år och en annan tid kom, då Fredrika Bremers namn nämndes
nästan endast för att hånas. Och "gässen gingo på berget" och plockade i
hvarje liten svaghet, de lyckats upptäcka hos den ädla, och skreko sen
deröfver.
Några år efter det jag såg "stora Bremer", fick jag följa med på ett
caffe. I huset, der sällskapet samlades, fanns en elektricitetsmachin.
Vid den stod en flicka mera ful än vacker, men lifvad och road af att
experimentera.
Det var roligt, att höra henne tala, och hon var icke heller njugg om
orden.
Sednare såg jag henne stundom. Ära och ryktbarhet voro i hennes ögon af
ett omätligt värde, och en rik belöning för hvarje sträfvande, som kunde
tillkämpa sig dem. Man skrattade åt henne, ty hon brukade författa,
gissade man, ehuru få hade sett något af hennes hand. Hon blef gammal
och hade slutligen förvärfvat någon förmögenhet. Hennes förmyndare hade
den godheten att tillåta henne att, på hvad ort hon ville, lefva af de
penningar hon sjelf med strängt arbete förtjenat; och det var bra och
mera, än en gammal mamsell har rättighet till. Också hon flyttade då
till Stockholm.
Mins någon numera "Hundrade minnen från Österbotten?" Goda vänner i
Stockholm föranstaltade utgifvandet af dessa små stycken; men Sara
Wacklin gick bort, just då hon trodde sig se ett litet sken af den ära,
hon så ofta drömt om, kringstråla hennes namn; och det hoppet var ändå
en fröjd för den, som väl ej så alltför mycken glädje egt i lifvet.
Stackars Sara! Till och med i ditt fädernesland blef du snart glömd,
snarare än du trodde och snarare än dina små täcka "Minnen" bort
berättiga dig till; men de hade dock gett dina sista dagar glädje, och
de voro ju då ej bortkastade!
På samma tid lefde ännu en tredje qvinna i Åbo, om hvilken jag vill
berätta något för dig. Också hon flyttade till Stockholm, och man må väl
säga, att ödet styrt väl till för Finland, som bortfört härifrån så
många ämnen till författarinnor. Ofta hörde jag henne omnämnas, hälft
försmädligt, hälft med åtlöje. "Hon höll litterära soireer", sade man,
"hon talade endast om författare, hon var vacker och hade endast af
kapris afslagit flera "fördelaktiga anbud", ja hon till och med hade
troligen idkat skriftställeri; "men Gud bevare mig, icke vill jag komma
folk ondt rykte uppå; kanske det inte är sannt; jag påstår visst inte,
att hon skrifver o. s. v."
Jag var nyfiken att se denna "lärd i stubb".
En dag såg jag i ett sällskap inträda en ung dam, omsorgsfullt, men icke
väl, klädd. Husets unga dotter, känd för sin qvicka och, hvassa tunga,
gick emot henne och sade: "Åh kors, se Fika, det var ju både konst och
natur". Fika rodnade, men svarade ingenting på sarkasmen, som var rigtad
emot hennes drägt.
Också Fika Lindqvist såg jag sedan någongång, fick också veta, att man
verkligen ett par aftnar hos henne läst en roman, och att hon var nära
bekant till Hammarsköld, Atterbom och några andra den tidens unge
svenske författare och hade med intresse talat om dem någongång, -- hon
var således lärd.
Ett sinne öppet för det vackra i lifvet låg i hennes blick och smög sig
stundom fram i något ord. Äfven hon flyttade sedan till Sverge, der hon
vid sin död stiftade något stipendium för studerande i Upsala.
Efter hennes död samlades och utgafs ett häfte reflexioner, dem man
funnit bland hennes papper. Till hennes fädernesland kom kanske icke
något exemplar deraf, men ett svenskt blad yttrade om dem: "så går
mången varm och rik ande okänd genom lifvet, och först sedan den är
borta, vet man att den funnits".
Hvarföre samlade man dina tankar, ditt rika, vackra inres blommor,
hvarföre fingo de ej dö med dig? Ingen vänlig blick, glad öfver din
tankes fägring, kunde då mera glädja ditt hjerta; hvarje hånleende,
hvarje omild sträfhet var ju då i alla fall förbi!
Jag mins en saga, den liknade ditt öde.
En ung qvinna hette Dunkla. På den tiden togo ännu trollqvinnor del i
menniskors öden, och, var det god eller ond vilja, det vet jag icke,
men en sådan sade åt den unga qvinnan: "Månget ord förspilles, månget
ord talas, som bättre vore osagdt. Må din tungas röst höras då du
bannar, då du ordnar ditt hushåll, då du talar tomhetens eller till och
med förtalets ord med dina grannqvinnor, men se, talar du själens ord,
hjertats ord, de få icke kastas ut fåfänga, de skola ej klinga i vädret.
När du talar sådana ord, då skola de icke få ljud, de skola tysta
försvinna i luften".
Dunkla fasade. "Hvad har jag brutit, straffa mig icke så. Döm mig till
mörker, döm mig till hvad helst annat, tag blott icke bort själens och
hjertats ord".
"Dåre, qvinna, som ej begriper ditt eget väl! Hvad mer om dina ord icke
nu höras, när du är död, då skola de du älskat höra dem, och de som
förut kände endast qvinnan utan själ, qvinnan utan hjerta, de få då höra
ditt inres ord".
Ännu ville den unga qvinnan bedja, men den gamla kastade på henne en ond
blick, och hon teg.
Och bort gick Dunkla, och hon styrde sitt hus, och hon gjorde mycken
nytta; men hon gick genom lifvet som en död, ty hon egde ej ljud för
sitt hjerta och sin själ.
Men hon dog; och nu vaknade alla ord, som hon talat i sitt hjerta, men
ej kunnat ge ljud, och ofta ljöd då i hennes fordna hem en röst som
talade ord, varma, glada, innerliga. Ack men de voro nu blott underliga
och fremmande, utan sammanhang med hvad som föregick. Hvem ville höra
dem, ingen. De funno ej genklang i något hjerta, de dogo än en gång
bort. Det var Dunklas själ, det var uttrycket af hvad hon älskat och
tänkt, som dog.
Fredrika Lindqvist, hvarföre skulle man väcka dina ord, sedan du sjelf
var borta? Hvem hörde dem? Och hade än ryktet tagit ditt namn på sina
vingar, hvad mer?
* * * * *
Se der, hvad jag vet om de tre finska qvinnorna, som flyttade till
Sverge och det var allt bra litet, men den, som vet mer, berätte mer om
dem.
Rosen.
Det var en juliqväll. Insjöns vågor slogo ännu plaskande mot stranden, i
det de jemkade sig mot hvarandra och icke fingo sig rätt i ordning, just
som barn, då de gå att hvila tillsammans. Ännu jemkade de och pratade
smått, men somnade slutligen alla stilla.
Aina satt vid insjöns strand; hennes hufvud lutade mot handen och hennes
blick såg spanande kring nejden. "Min hembygds sjö du är klar, min
hembygds strand du är vacker; säg mig du klara sjö, säg mig du vackra
strand, hvad längtar jag, hvad söker min själ? Hvarför söker jag att i
sången uttala hvad som blommar i mitt inre; det är ju ändå ett intet mot
den fägring, som här blommar omkring mig".
"Ros, du fagra som jag vårdat, du som redan lutar ditt hufvud vissnande,
du har lefvat, du eger ett helt lifs erfarenhet. Säg mig du, hvarföre
utvecklade du den fägring som bodde i din knopp, och var du lycklig af
att du utvecklade den?"
Sakta vaggade rosen för en liten fläkt, som ännu glömt sig qvar i sin
lek, sedan de andra somnat. Ett vissnadt blad föll ned, en daggtår
rundade sig i rosens inre.
Aina hörde rosens ord: "Unga flicka, ros i knopp. Som du längtade rosen
att ge dag åt sitt inres fägring och doft, och hon vecklade mer och mer
ut sina blad, och hennes doft blef allt mera rik. Och solen skymdes af
moln, men rosen sörjde ej, ty hon egde sin doft, och stormen brusade
ikring henne och skakade hennes blad, men hon härjades icke deraf, ty
hon var frisk i sitt inre; och fjäriln gäckade hennes kärlek, men ännu
lefde i hennes inre det lif som utvecklade doft och fägring.
Men kom så en mask, den kröp allt närmare och sade: Du egenkära, du
fåfänga! Blott för att söka verldens pris utbreder du doft och fägring,
dem du borde qväfva eller åtminstone gömma djupt i din knopp. Tukta din
fåfänga, afkläd dig dessa onödiga blad. Och vid hennes hjerta satte sig
masken och gnagade djupt".
En vind blåste opp; den var ej stark, den skakade sakta på rosenbusken,
men rosens alla blad föllo och ett fröhus omgifvet af taggar stod qvar.
"Arma ros, jag vill samla dina blad, kanske de ännu ega qvar litet
doft".
Indianens Qvinna.
"Hvarför bär Oikameonna, den gamla, kransad lock, hvarför bär det gamla
hufvudet rosor? Krans anstår den unga, rosor passa den sköna, blommor
bär den glada. Smyckad må den älskade, må bruden vara. Gamla! kasta bort
kransen".
"Hvarför bär Lilameha, den unga, kransad lock, hvarför bär det unga
hufvudet rosor? Ofta vissnar det unga hjertat af sorg, innan kransen
vissnat på lockarna, ofta gråter bruden innan rosen bleknat i hennes
hår. Bär kransen ödmjukt, Lilameha, bär den icke så stolt i dagen, att
solen bränner den".
"Kransen må den unga bära högt; i hennes öga bor eld, på hennes kind bor
löjet, i hennes hjerta glädjen".
"Försigtigt må den unga bära kransen, långt lif eger hon för sorgen; den
gamlas krans hinner knappt mera att vissna, innan hennes hufvud redan
sänkes i mullen. Också Oikameonna var ung, också hennes hufvud sirades
af brudkransen och hon trodde, att den aldrig skulle vissna.
Wischtonnoh, den mäktige höfdingen, var hennes stolte brudgum. Hon var
hans öga, hon var hans wigvams ljus; han var henne mer än öga och ljus,
mer än lif och luft, och stolt som Lilameha nu bar då Oikameonna sin
krans.
Men se, sol skiftade med natt. Icke många gånger hade Wischtonnoh
flyttat boning, icke många gånger hade buffeln tågat från skogstrakten
till strömmens dal, då krossade redan en annan qvinna Wischtonnohs majs,
då redde redan en annan qvinna hans mattor, och Oikameonna egde ej mera
ett rum i Wischtonnohs wigwam. Se, Oikameonna egde ej ens hopp, att i
den stora andens land få tjena Wischtonnoh, en annan skulle följa honom
till de rika jagtmarkerna.
Men tiden nalkades då Wischtonnoh med vår stams män skulle taga hämd på
Svartfötternas stam och derföre befallte han, att boning skulle tagas
närmare till deras område. Och hyddorna flyttades, och krigarene tågade,
och med dem vandrade Wischtonnohs nya maka; men Oikameonna måste stanna
med de dåliga, med barnen, och Oikameonnas hjerta brände; Oikameonna var
icke gammal, var icke rädd, var icke ett barn. Lilameha! väl var då
Oikameonnas hufvud ungt, men det kunde icke bära krans, ty hennes hjerta
var utan glädje.
Men genom vildmarken följde sakta en ensam qvinna stammens spår. Hon
räddes icke för buffeln, som vildt uppgräfde mullen med sina horn, hon
räddes icke för panthern, som lurade, men hon räddes Wischtonnohs vrede,
om han sett det hon trottsat hans befallning att qvarstadna; men
Oikameonna kunde icke qvarstadna. Befall rådjuret att stadna, när du
bortför dess unge, bjud bladet stadna, som fallit i bergforssens
hvirfvel, bjud qvinnan stadna, då hon är skild från sin make".
"Tyst smög Oikameonna i natten kring Wischtonnohs koja. En skepnad
syntes, det var hans unga maka, som lyssnade oroligt spanande kring
nejden. Hon hade icke bedragits. En krigare af svartfötternas folk,
ormade sig fram genom gräset för att speja. Han såg den unga qvinnan,
och spjutet var färdigt att flyga ur hans hand. Men en pil träffade
honom, spjutet sjönk och rörde endast svagt den unga qvinnans fot".
"Hvadan kom pilen i ensamma natten. Det visste endast Oikameonna. Men
Wischtonnohs unga qvinna sjunker ned. Var spjutet förgiftadt?"
"Vissna icke unga skogsblomma: djupt skulle Wischtonnoh sörja, djupt
skulle höfdingen lida. Dö icke, fagra, Wischtonnoh skall icke lida.
Oikameonna kan hjelpa".
"Men barnet, som Oikameonna födde i skogen i går, hvem vårdar den späde,
om Oikameonna bleknar för giftet ur den ungas sår? Hvem skall plocka
blommor åt den gossen, hvem skall se på honom med moders ögon, att han
må vexa till en stor krigare?"
"Wischtonnoh skall se på honom med faders ögon, den unga qvinnan skall
plocka blommor åt den moderlöse, ödemarken skall fostra den späde till
krigare".
"Men Oikameonna dog icke, giftet var svagt, hon blott domnade; hon lefde
länge som plantan på sanden, då ingen droppe regn faller. Dock
Oikameonna var stark, hon lyfte åter sitt hufvud".
"Lilameha se, många vintrar hafva sen dess gått öfver fälten, och nu bär
åter Oikameonna krans, ty nu blomstrar Oikameonnas hjerta åter. Det är
åter Oikameonna, som krossar Wischtonnohs majs, det är hon, som reder
hans mattor; det är hennes son, skogens späde barn, det är den stolte,
sköne ynglingen, som står vid hans sida i striden; det är hon, som skall
följa honom, när han går att jaga på de rika jagtmarkerna hos den store
anden; det är hon, som der skall tjena honom och utvälja åt honom de
saftigaste delarne af hans ståtliga byte".
"Lilameha, du unga, också på den gamlas lockar hvilar kransen vackert,
blott glädjen blommar i hennes hjerta!"
Elas frågor.
Hon var ännu icke född, men hon stod vid himlens rand, nyfiket blickande
ned på jorden, der hon skulle börja sin bana, och skakade på vingarne,
otålig öfver hvad hon såg.
"Ela hvad skådar du på, du ser ej rätt nöjd ut", frågade hennes
ledsagare, en engel, som genomgått pröfvotiden på jorden och längesedan
återkommit.
Jag ser mycket som är vackert, men också mycket, som icke är så. Jag
förstår det ej.
Hvad ser du?
Jag ser tvenne menniskor; båda uttala sitt innersta i ord. Hvarföre
synes mig den ena så ful och den andra så vacker, då den enas mening
likväl är så lik den andras?
Hvad säga de?
Den ena säger: "du är fattig, det är min skyldighet att hjelpa dig. Jag
ger med glädje hvad jag kan gifva dig, fast det är ringa. Jag skall
arbeta för dig, för att förtjena åt dig mera. Se jag har två klädningar,
tag den ena; jag har en bit bröd, jag ger hälften åt dig; jag har en
bädd, den kan ej delas, tag den hel, jag kan sofva på marken".
Den andra säger: "jag är fattig, det är din skyldighet att hjelpa mig.
Du bör ge med glädje, men ringa är det du ger. Du skall arbeta för att
skaffa mig mera. Tag hit din klädning, ditt bröd, din bädd. Du må vara
glad, att jag vill ta emot en så ringa gåfva". Hvarföre är den ena ful
och den andra vacker, båda tala ju detsamma?
Hvad ser du mera?
Jag ser en moder, hon säger åt sitt barn: "du mitt hjertas blomma, jag
vill vaka för dig, jag vill lida för dig, dö för dig. Ack, hvad äro
vakor och mödor, dem räknar jag ej".
Barnet säger: "moder du bör vaka för mig, lida för mig, dö för mig! Hvad
äro väl vakor och mödor, dem må du ej räkna på". Hvarföre är modren
vacker, hvarföre är barnet fult, de tala ju båda detsamma?
Ser du ännu mera?
Jag ser en man och en qvinna. Qvinnan säger: "du är min konung och min
herre, din är jag. Du är mitt ljus, mitt lif, hvad är väl jag utan dig.
Se huru god du är, att du icke försmår den ringa. Du är min kraft, min
starkhet. Gif mig blott din kärlek, och jag behöfver intet annat i
verlden. Dig vill jag lyda, det är min pligt; jag vill böja mig i
stoftet inför dig och vara din slafvinna, det är min ära".
Mannen säger: "min är du, jag är din konung och herre, ditt ljus, ditt
lif. Se huru god jag är, att jag icke försmår den ringa. Jag är din
kraft, din starkhet. Hvad kan väl du utan mig? Du behöfver intet i
verlden utan genom mig. Lyd, det är din pligt; böj dig i stoftet för min
fot, du är min slafvinna, det är din ära".
Se, båda tala samma ord, och dock huru ful är han icke för mig och huru
vacker hon! Då orden äro så lika, huru blir genom dem den ena så vacker,
den andra så ful?
Vingarne föllo af hennes skuldror, och hon fick söka ett svar på jorden.
Lilla Isgumman.
Det var en gång en liten gumma, så liten att hon ej var fullt en tum
lång; men hon var så fin och grann, mer än någon fröken eller prinsessa.
Hennes klädning glänste som silfverskir och midt i pannan hade hon en
blänkande demant, som lyste i alla färger, när vintersolen stundom
kastade en stråle derpå. Hon bodde i en trädgård, en vackrare har ingen
sett. Der stodo de grannaste vexter i de mest underbara och vexlande
former, och stjelkar och blad och blommor sågo ut, som om de varit af
det finaste silfver och öfverströdda med glimmande ädelstenar. Gumman
sjelf var af is på ett yttre fönster, och hennes trädgård af isrosor på
fönsterrutan.
I rummet inom fönstret bodde, långt förr än lilla isgumman kom dit, en
liten flicka. Om sommarn var fönstret också hennes verld. Der utanför
såg hon floden med sina många fartyg och de många arbetande och rörliga
menniskorna der, och på långt afstånd syntes till och med några stora
vackra träd, som stodo qvar af den rad, hvilken fordom varit planterad
utefter floden. Under dem spatserade långs stengatan stadens granna
fruar och herrar och tyckte, att det var så skönt att vara ute i det
gröna.
Allt så mycket vackert såg den unga flickan från sitt fönster, men hon
trånade ändå och längtade att få komma dit ut på ängen under björkarna,
dit hon hvar sommar en gång, ja ibland till och med två gånger, fick
fara med far och mor och stora syskonen, med kaffeköket i båten, för att
roa sig på landet. Men hvad hjelpte det att längta!
Nog slapp hon ut på den stenlagda gården att leka, men den var endast
fyra famnar i fyrkant, och dit hittade aldrig en solstråle oftare, än
när den kom som återsken från handkammarfönstret, ty gården omgafs på
alla fyra sidor af höga stenhus och magasiner, mest utan fönster.
Men en dag upptäckte Ina, att just vid sidan af den trappa, som ledde
ned till gården, ett par stenar af stenläggningen sjunkit ned några tum
lägre än de andra, och derpå hade samlat sig litet jord.
"Trädgård, trädgård", ropade Ina triumferande, och från alla springor
och hörn mellan stenarne på gården skrapades nu med stickor all mull,
som kunde fås lös, och bars i trädgården; och slutligen stod den färdig
med tre sängar, nästan en half aln långa och ett halft qvarter breda,
och i hvarje säng nedsattes tre ärter.
Och Ina glömde att längta efter ängen och björkarne, hon glömde att stå
vid fönstret och se på floden och på de gamla träden på andra stranden,
och hon pysslade och vattnade och förde några löskraffsade mullkorn till
sin trädgård. Och tiden gick, och se, fyra ärter grodde och stego opp
öfver mullen med ljusgröna toppar.
Var guldsökarn, som finner en demant, så lycklig som Ina, då hon såg
sina ärtplantor?
Nästa morgon sken solen gladt öfver floden, öfver fartygen, öfver det
äflande folket. Ina såg icke utåt, hon skyndade ned på gården, der då
just föll ett återsken af solsken från handkammarfönstret, och hon blef
så glad öfver, att ärterna skulle få sol. Men ack, alla ärterna lågo
uppryckta och sönderrifna. Var det råttorna eller någon okynnig menniska
som gjort det? Det vet ingen. Förstår du, att sorgen öfver fyra
ärtplantor kan vara djup och bitter?
Men åter hade sommaren gått och det var vinter, och floden såg ut just
som en lång, lång lärftsväf, som stora syster klippte till handdukar och
Ina skulle fålla. Och de gamla träden sågo nu på afstånd ut som gråa
damnät, och de granna fruarna och herrarne spatserade ej nu i det gröna,
och arbetsfolket sof i sina kamrar. Men Ina fållade sina handdukar och
tänkte på den vackra ängen under björkarne, dit hon visst skulle slippa
en gång, när det blefve sommar, ja kanske två gånger.
"Kom hit så skall du få se en liten isgumma", sade Inas far, och när Ina
sprang till fönstret, stod ismenniskan der, just som en annan liten
gumma, bara mycket mera nätt och fin än andra. Nu hade Ina sällskap och
trädgård. Hon tyckte att gummans trädgård var hennes egen, och den
vexlade alla dar med olika blommor och vexter, och ibland när vädret
var mildt, smälte hela trädgården bort, men kom åter följande morgon
ännu rikare och präktigare än förut. Stundom var den som en vildmark i
djupet af en skog med sammantrasslade stammar och grenar, stundom var
det sträckor af kullar kransade med småskog, stundom grupper af palmer
och tropiska vexter. Men lilla isgumman hon stod nederst på rutan, hon
förändrades aldrig och fanns alltid qvar på sin plats.
"Det är isdrottningen", tänkte Ina.
Hvar morgon nickade Ina ett godmorgon åt sin gumma; middagstiden, då
solen började kännas något varm, frågade hon henne litet oroligt, huru
hon mådde, och om qvällen, när hon gick att lägga sig, sade hon:
"godnatt du, ser du hur varmt och skönt jag har i min lilla säng, och du
måste stå hela natten i kölden. Men se det har du för att du är
drottning".
Men längre led det in på våren, och varmare blef solen, och redan hade
gummans trädgård icke synts till på många dagar, men ännu qvarstod lilla
gumman. Hon var fäst vid en fin rispa i glaset och smälte ej så lätt.
Dock se, nu smalt en dag diademet från hennes panna och föll ned.
"Hon är väl ej drottning numera", tänkte Ina. Inom en liten stund föll
lilla isgumman tillsammans, och af henne återstod endast en tår. Men en
annan dylik låg äfven i Inas öga.
Vinter efter vinter såg Ina dagligen på den fina rispan i glaset, om ej
isgumman skulle återkomma dit, men hon syntes der ej mera. Endast hennes
trädgårdar skimrade alla år i glänsande prakt.
Hvad skall den gamla?
Skall jag sjunga? Hvad skall jag sjunga? God natt, god natt, jag skall
ej sjunga mera; jag skall somna. God natt!
Hvarför skulle jag sjunga, för hvem skulle jag sjunga? Redan smyger
ålderdomen ett och annat silfverstrå i mina lockar. Den gamla skall icke
sjunga. Hvad är en gammal qvinna? Ett grand i ögat, en sticka för foten.
Huru skall den gamla gifva glädje? Hon skall tiga, hon skall försvinna.
Då när ingen blir henne varse, ger hon den bästa fröjden. Tyst, tyst,
din lock blandas redan med silfverhår, göm dig, försvinn, att ingen
behöfver se dig. God natt, god natt, jag vill sofva.
Hvarför har äfven den gamla känslor, hvarför vill äfven hon lefva,
hvarför vill hon titta utom sin dörr? Sof, sof, god natt, jag vill
sofva. Tyst!
Der inne ljuder gladt tal, der ljuder glädtigt skratt. Det är de unga
männen, som tala varmt om lifvets stora drömmar, om det vackra, om det
sköna. Icke skall den gamla qvinnan gå dit, för att skrämma bort deras
glädje. God natt, god natt, jag vill sofva.
Tyst, du är en gammal qvinna, sof, sof, god natt!