och religiösa trosbekännelsers historia. Dessa läror och bekännelser äro
fulla af innehåll och lif för dem, som gifvit dem upphof, eller för
upphofsmännens omedelbara lärjungar. Deras mening fortfar att kännas med
oförminskad styrka eller uppnår till och med ännu fullare medvetenhet,
så länge man strider för att gifva läran eller bekännelsen öfvermakt
öfver andra trosläror. Slutligen blir hon antingen härskande, blir "den
allmänna meningen", eller också häjdas dess framsteg; hon bibehåller det
område, hon vunnit, men upphör att spridas vidare. När ettdera af dessa
resultat uppnåtts, blir striden mattare och dör småningom bort.
Trosläran har nu vunnit en ställning såsom en allmänt antagen mening
eller åtminstone en tillåten sekts eller fraktions åsikt. De som hylla
den, hafva i allmänhet _ärft_, icke _antagit_, densamma; och öfvergång
från en sådan troslära till en annan sker endast undantagsvis samt utgör
i mycket ringa mån föremål för bekännarnas tankar. I stället för att
såsom i början ständigt vara på sin vakt antingen för att försvara sig
mot hela världen eller för att bringa hela världen på sin sida, hafva de
slagit sig i ro, och, om de kunna undgå det, hvarken lyssna de till
inkast emot sin tro, eller oroa olika tänkande, om sådana finnas, med
försök att häfda dess företräden. Från denna tidpunkt kan man vanligen
datera aftagandet af en trosläras lifaktighet. Vi höra ofta, huru
religionslärare af alla bekännelser beklaga sig öfver svårigheten att i
sina åhörares sinnen upprätthålla en så liflig uppfattning af den
sanning, de till namnet bekänna, att den genomtränger deras känslor och
invärkar bestämmande på hela deras lefverne. Så länge trosläran ännu
kämpade för sin tillvaro, klagade man icke öfver sådana svårigheter.
Till och med de ringare kämparna visste och kände då, hvad de stredo
för, insågo olikheterna mellan deras och andra bekännelser. Vid detta
skede i hvarje trosläras tillvaro fanns det icke få personer, hvilka
hade utfört dess grundsatser i alla tankens former, öfvervägt och
betraktat dem från alla viktiga synpunkter, erfarit hela den invärkan på
karaktären, som tron på denna lära kunde framkalla hos ett af henne helt
och hållet genomträngt sinne. Men när den öfvergått till en nedärfd tro,
som mottages passivt, icke aktivt—då man icke längre i samma grad som i
början tvingas att använda sin kraft på de spörsmål, som trosläran
föranleder, uppstår småningom en växande böjelse att af trosläran glömma
allt utom formlerna och att lämna den ett slappt och dödt bifall, liksom
om dess antagande på god tro befriade från nödvändigheten att göra den
lefvande i medvetandet eller att pröfva den genom personlig erfarenhet.
Och slutligen upphör den nästan helt och hållet att hafva något som
hälst inflytande på människornas inre lif. Då inträffa de fall, som i
vår tid äro så talrika att de nästan utgöra flertalet, i hvilka
trosläran liksom stannar utom själen, gör den hård och oemottaglig för
alla andra inflytelser på våra högsta förmögenheter. Den visar sin makt
genom att hindra hvarje djup och lefvande öfvertygelse att få insteg,
och uträttar själf intet för förstånd eller hjärta, om ej att stå där
som skiltvakt för att hålla dem båda tomma.
I hvilken grad lärosatser, som i sig själfva voro ägnade att göra det
djupaste intryck på själen, kunna begrafvas däri såsom döda trosartiklar
utan att förvärkligas i föreställning, känsla eller förstånd, därpå har
man ett exempel uti det sätt, på hvilket flertalet bekännare nu omfatta
kristendomens läror. Med kristendomen förstår jag här detsamma, som alla
kyrkor och sekter mena därmed, nämligen de läror och grundsatser, som
innehållas i Nya Testamentet. Dessa betraktas såsom heliga och antagas
såsom lagar af alla, hvilka bekänna sig till kristendomen. Och likväl är
det knappt för mycket att påstå, att icke _en_ kristen af tusende
inrättar eller bedömer sitt handlingssätt efter dessa lagar. Den
måttstock han rättar sig efter, är hans nations, hans klass', hans sekts
vanor. Han har således å ena sidan en samling af etiska grundsatser,
hvilka han tror hafva blifvit honom förlänade af en ofelbar visdom,
såsom regler för hans lefverne, och å den andra sidan en mängd
alldagliga meningar och vanor, hvilka till en viss grad öfverensstämma
med somliga af dessa grundsatser, i mindre grad med andra och rent af
stå i strid med ännu andra af dem, och hvilka på det hela taget utgöra
en sammanjämkning af den kristna trosläran med det världsliga lifvets
inträssen och ingifvelser. Den förra ägnar han sin hyllning, de senare
sin värkliga lydnad. Alla kristne tro, att de fattiga och låga och de,
som lida förföljelse af världen, äro saliga; att det är lättare för en
kamel att gå genom ett nålsöga, än för en rik man att inkomma i
himmelriket; att de icke skola döma, på det att de icke må varda dömde;
att de skola alls intet svärja; att de skola älska sin nästa så som sig
själfva; att om någon tager deras mantel, skola de gifva honom kjorteln
med; att de icke skola sörja för morgondagen; att om de vilja varda
fullkomliga, så skola de sälja allt det de äga och gifva åt de fattiga.
Och de _hyckla icke_ när de säga, att de tro dessa saker. De tro dem
värkligen så, som människorna tro allt, som de städse hört berömmas och
aldrig motsägas. Men är det fråga om den _lefvande tro_, som bestämmer
vårt handlingssätt, så tro de på dem jämt upp så mycket, som det är
brukligt att handla efter dem. Satserna sådana de stå där äro tjänliga
att slå motståndare med; och det förstås, att de om möjligt framställas
såsom skäl för hvad hälst personer göra, som de anse berömligt. Men om
någon ville påminna dessa människor om, att samma satser fordra en
oändlighet af saker, som de aldrig ens tänkt på att göra, så skulle han
därpå ingenting annat vinna än att bli räknad bland dessa föga omtyckta
personer, hvilka lägga an på att vara bättre än annat folk. Trossatserna
hafva intet inflytande på vanliga bekännare, äro icke en makt i deras
själar. Man har af gammal vana en viss vördnad för ljudet af dem, men
ingen känsla, som kan göra dem lefvande i sinnet. Och när det gäller
handling, ser man sig omkring efter A eller B för att erfara, huru långt
man bör gå uti att lyda Kristus.
Vi kunna vara förvissade om, att förhållandet bland de första kristne
icke var sådant utan helt annorlunda. Hade det varit så, skulle
kristendomen aldrig hafva uppväxt från en obetydlig sekt bland de
föraktade judarna till det romerska väldets religion. När deras fiender
sade: "se, hur de kristna älska hvarandra" (en anmärkning, som sannolikt
ingen skulle göra numera), hade dessa säkerligen en mycket lifligare
känsla af hvad deras tro innebar, än de någonsin sedan haft. Och detta
är sannolikt hufvudorsaken därtill, att kristendomen nu gör så små
framsteg i att utsträcka sitt område och ännu efter aderton århundraden
nästan uteslutande är inskränkt till europeerna och deras afkomlingar.
Och bland de strängt religiösa, hvilka hafva mycket allvar med sina
läror och fästa mycket större betydelse vid dem, än folk i allmänhet
gör, händer det vanligen, att den del af deras troslära, som sålunda är
jämförelsevis lefvande för deras sinnen, är den, som förskrifver sig
från Luther, Calvin eller Knox eller någon annan sådan person, som står
deras egen karaktär mycket närmare. Hvad Kristus lärt har däremot endast
en passiv tillvaro i deras sinnen, och åstadkommer knappast någon annan
värkan än den, som blotta åhörandet af så kärleksfulla och milda ord
medför. Det finnes utan tvifvel många skäl, hvarför de läror, som äro
utmärkande för en sekt, bibehålla mera lifaktighet än de, som äro
gemensamma för alla sekter, och hvarför religionslärarna göra sig större
möda att hålla de förras betydelse vid lif. Men _en_ orsak är för visso
den, att dessa utmärkande läror äro omtvistade och oftare måste
försvaras mot uppenbara vedersakare. När ingen fiende längre är inom
synhåll, inslumra både lärare och lärjungar på sin post.
Det samma gäller i allmänhet taget om alla traditionela läror — sådana,
som innehålla vishets- och lefnadsregler, lika väl som moral och
religion. I hvarje språk och litteratur finnas en mängd allmänna satser
om lifvet, både om hvad det är, och hur man däri bör uppföra sig; satser
som hvar och en känner till, hvar och en upprepar eller åhör med bifall
och hvilka betraktas som erkända sanningar, men hvilkas betydelse de
fläste först då lära inse, när erfarenheten (och vanligen en smärtsam
erfarenhet) gjort dem till en värklighet för dem. Huru ofta händer det
icke, att smärtan af någon oförutsedd olycka eller missräkning kommer en
person att uti sitt minne återkalla något ordspråk eller allmänt
talesätt, som han känt sedan barndomen och hvars mening skulle hafva
bevarat honom från denna olycka, om han någonsin förut hade förstått den
så, som han nu gör. Härtill finnas visserligen andra orsaker än
frånvaron af meningsutbyte: många sanningars mening _kan_ icke till
fullo förstås, förr än personlig erfarenhet gjort den till vår egendom.
Men äfven _dessas_ mening skulle hafva blifvit mycket bättre insedd och
det som blifvit insett, mycket djupare inpräglats i själen, om människor
vore vana vid att höra skäl uppställas för och emot en sak af personer,
som förstå den. Människornas olyckliga böjelse att upphöra att tänka
öfver det, som de icke längre tvifla på, är orsaken till hälften af
deras misstag. En samtida författare uttrycker sig ganska träffande, då
han talar om "en afgjord åsikts djupa sömn".
Huru? torde någon fråga, är då frånvaron af enstämmighet ett
oeftergifligt villkor för sann kunskap? Är det nödvändigt, att en del af
människosläktet skall framhärda i villfarelse, för att andra skola
sättas i stånd att uppnå sanningen? Måste en troslära upphöra att vara
värklig och lefvande, så snart den blifvit allmänt antagen, och är
aldrig en sats fullkomligt insedd och förstådd, så framt icke något
tvifvel därpå kvarstår? Så snart människorna enhälligt antagit en
sanning, måste då denna sanning gå under i deras inre? Man har hittills
trott, att upplysningens högsta mål och skönaste resultat skulle vara
att mer och mer ena människorna i kännedomen om alla viktiga sanningar;
— skall då upplysningen räcka blott så länge, som den ännu icke
fullbordat sitt värk? Skola stridens frukter gå förlorade, så snart
segern blifvit fullständigt vunnen?
Jag påstår icke något sådant. Under mänsklighetens framåtskridande skall
antalet af de lärosatser, hvilka icke längre omtvistas eller betviflas,
ständigt tillväxa; och människosläktets lycka skulle nästan kunna mätas
efter antalet och vikten af de sanningar, som nått den punkt, att de
lämnas oantastade. Att i den ena punkten efter den andra hvarje
allvarlig strid upphör, är ett nödvändigt skede uti en menings
stadgande; ett stadgande, som är lika välgörande om meningen är sann,
som farligt och olycksbringande om den är falsk. Men ehuru denna
gradvisa förminskning af meningsskiljaktighetens område är nödvändig i
detta ords båda bemärkelser, i det den är på en gång oundviklig och
oundgänglig, så äro vi därför icke tvungna att antaga, att alla dess
följder måste vara välgörande. Förlusten af ett så viktigt hjälpmedel
till en värklig och lefvande uppfattning af sanningen, som det, hvilket
ligger i nödvändigheten af att ständigt vara redo att förklara den för
och försvara den mot vedersakare, är visserligen icke tillräcklig att
uppväga vinsten af dess allmänna erkännande; men är dock ett icke
obetydligt afdrag från denna vinst. Där man icke längre äger denna
fördel, vore det enligt min åsikt önskvärdt, att människosläktets lärare
försökte att skaffa en ersättning därför, att de vidtoge någon anordning
för att göra frågans svårigheter lika klara och lefvande för lärjungens
medvetande, som om de framkastades emot honom af någon för hans
omvändelse ifrande kämpe för den motsatta åsikten.
Men i stället för att söka utfinna nya metoder för detta ändamål, hafva
de låtit de metoder gå förlorade, som man fordom ägde. Den sokratiska
dialektiken, på hvilken vi hafva ett så storartadt exempel uti Platos
dialoger, var en metod af detta slag. Den var egentligen en negativ
diskussion om filosofiens och lifvets stora frågor, som med fulländad
skicklighet var inrättad i det syfte att öfvertyga hvem som hälst, som
endast tillägnat sig den härskande meningens allmänna talesätt, att han
icke förstod saken, att han hittills icke fäst någon bestämd mening vid
de läror, han bekände; på det att han, när han blef varse sin
okunnighet, skulle finna den väg, hvarpå han kunde ernå en fast
öfvertygelse, grundad på en klar uppfattning af såväl lärornas mening
som af bevisen för dem. Disputationerna i medeltidens skolor hade ett
något liknande ändamål. De åsyftade, att man skulle kunna försäkra sig
om, att lärjungen förstode sin egen mening och (såsom en nödvändig
förutsättning härför) den motsatta åsikten och sålunda kunna försvara
den förra och vederlägga den senare. Dessa disputationer hade emellertid
det obotliga felet, att de grundsatser, till hvilka man vädjade, voro
hämtade från auktoriteter, icke ur förnuftet; och äfven såsom öfning för
förståndet voro de i hvarje afseende underlägsna den mäktiga dialektik,
som utbildade förståndet hos Sokrates' lärjungar. Men den modärna
bildningen har båda slagen att tacka för vida mer än man vanligen är
böjd att medgifva; och den nuvarande uppfostringsmetoden har intet, som
i minsta mån ersätter någondera. En person, som erhåller all sin
undervisning af lärare eller ur böcker, undgår kanske frestelsen att
låta sig nöja med det, som han sålunda fått inpluggat, men han nödgas
icke att höra båda parterna. I följd häraf är det företrädet att känna
båda sidornas åsikter äfven bland tänkare långt ifrån allmän. Och den
svagaste delen af det, som hvar och en säger till försvar för sina
åsikter, är den, hvarmed han afser att bemöta invändningar. Det är en
vana nu för tiden att tala föraktligt om negativ kritik — d. v. s. den,
som uppvisar bristerna i teorier och missförhållanden i det praktiska
lifvet, utan att framställa positiva sanningar. En sådan negativ kritik
skulle visserligen vara torftig nog såsom slutresultat; men såsom ett
medel att uppnå positiv kunskap eller en öfvertygelse, som är värd detta
namn, kan den icke skattas för högt. Och till dess människorna åter
systematiskt öfvas i en sådan negativ kritik, skall det finnas blott ett
fåtal stora tänkare och öfverhufvud taget en låg intellektuel ståndpunkt
inom alla forskningsgrenar utom matematik och naturvetenskap. I inga
andra ämnen förtjänar någons meningar namnet kunskap, så vida han icke,
antingen förmådd därtill af andra eller själfmant, genomgått samma
andliga process, som skulle hafva varit oundviklig, i fall han hade
utkämpat en meningsstrid med värkliga motståndare. Huru oförnuftigt är
det då icke att, när det af sig själft erbjudes oss, lämna å sido det,
som är så oersättligt och så svårt att åstadkomma i fall det saknas. Om
det således finnes personer, hvilka bestrida en härskande åsikt, eller
skulle göra det, om det tillätes dem af lagen och allmänna meningen, så
böra vi tacka dem därför, uppmärksamt lyssna till dem, och glädja oss
öfver, att någon vill göra för oss, hvad vi annars själfva med mycket
större besvär borde söka åstadkomma, om vi fäste någon vikt vid
fastheten och lifaktigheten af vår öfvertygelse.
-----
Fotnot 11:
Den geocentriska teorien antager, att solen och planeterna röra sig
omkring _jorden_, den heliocentriska, att jorden och de öfriga
planeterna röra sig omkring _solen_. — Den flogistiska teorien lärde,
att kroppar vid förbränning förlora ett gasformigt ämne (flogiston),
som förut fanns uti dem; den nyare åsikten antager, att i stället en
kemisk förening med syrgas därvid äger rum.
_Öfvers._
4. Stridiga åsikter äro vanligen endast delvis sanna eller delvis
falska.
Det återstår ännu att tala om en af hufvudorsakerna till att
meningsskiljaktighet är nyttig och skall fortfara att vara det ända till
dess människosläktet har uppnått en grad af andlig utveckling, som för
närvarande synes vara omätligt aflägsen. Vi hafva hittills betraktat
endast tvänne möjligheter: att den rådande meningen kan vara falsk och
följaktligen någon annan mening sann; eller att den rådande meningen är
sann, i hvilket fall en konflikt med den motsatta villfarelsen är af
väsentlig vikt för en klar uppfattning och liflig känsla af dess
sanning.
Men det finnes ett tredje fall, som är vanligare än något af de förra,
nämligen då stridiga meningar i stället för att vara den ena sann och
den andra falsk, dela sanningen sins emellan så, att den kätterska
åsikten är ägnad att fullständiga den sanning, hvaraf den antagna
åsikten endast innehåller en del. Gängse åsikter om saker, som icke äro
omedelbart tillgängliga för de yttre sinnena, äro ofta sanna, men
innehålla sällan eller aldrig hela sanningen. De äro en del af
sanningen, stundom en större stundom en mindre del, men öfverdrifna,
förvrängda och skilda från de sanningar, af hvilka de borde åtföljas och
begränsas. Kätterska meningar å andra sidan höra vanligen till de
undertryckta och försummade sanningar, hvilka slitit de band, som hållit
dem bundna, och antingen söka att förlikas med den sanning, som kan
ligga uti det allmänna föreställningssättet, eller sätta sig upp däremot
med lika stort anspråk på ofelbarhet, som om de innehölle hela
sanningen. Det senare fallet hade hittills varit det vanliga, ty
ensidighet har alltid varit regel bland människorna och mångsidighet
undantag. Vid ett omslag i allmänna meningen stiger därför vanligen en
del af sanningen tillbaka, då en annan framträder. Till och med
framsteg, som skulle lägga en ny sanning till de gamla, sätta för det
mästa endast en ofullständig sanning i stället för en annan sådan; och
förbättringen består hufvudsakligen däruti, att det nya fragmentet af
sanning är mera behöfligt, mera lämpat efter tidens kraf än det, som det
ersätter. Och då de härskande åsikterna, äfven om de hvila på en sann
grund, äro så ofullständiga, så borde hvarje åsikt, som innehåller något
af den del af sanningen, som en härskande mening förbiser, betraktas
såsom dyrbar, huru bristfällig och förvirrad den än må vara för öfrigt.
Ingen som lugnt bedömer mänskliga angelägenheter, borde finna någon
anledning att harmas öfver, att de, som bringa till vår kännedom
sanningar, dem vi i annat fall skulle hafva förbisett, förbise några af
dem, som vi inse. Snarare skall han betänka, att så länge den allmänt
erkända sanningen är ensidig, är det mera önskvärdt än äljes, att äfven
den icke erkända sanningen har ensidiga försvarare. Ty sådana äro
vanligen de mäst energiska och de som hafva största utsikten att draga
en motsträfvig uppmärksamhet till det korn af vishet, som de framställa,
såsom vore det hela sanningen.
När sålunda t. ex. under 1700-talet nästan alla bildade och alla de
obildade, som leddes af de förra, voro försjunkna i beundran för den så
kallade civilisationen och för den modärna vetenskapens, litteraturens
och filosofiens under, och då de i sitt öfverskattande af olikheten
mellan samtidens och forntidens människor invaggade sig i den tron, att
hela skillnaden var till deras egen fördel, så var det med en särdeles
välgörande värkan, som Rousseau's paradoxer slogo ned som bomber midt
ibland dem och skingrade den kompakta massan af ensidiga åsikter samt
tvungo dess spillror att återförena sig i en bättre form och med
upptagande af nya beståndsdelar. Icke därför, att de härskande åsikterna
på det hela taget voro fjärmare från sanningen än Rousseau's. Tvärtom,
de voro henne närmare, de innehöllo mera positiv sanning och mycket
mindre villfarelse. Men det fanns i Rousseau's läror en betydlig mängd
af just de sanningar, som den härskande opinionen saknade; dessa hafva
förts med uti åsikternas ström och utgöra den aflagring, som ligger
kvar, sedan floden sjunkit undan. Att enkelhet i lefnadssättet är af
högt värde, att ett konstlat sällskapslifs tvång och hyckleri har ett
demoraliserande inflytande, äro tankar som aldrig utslocknat i odlade
sinnen sedan Rousseau utgaf sina skrifter; och de skola i sin tid utöfva
sin tillbörliga värkan, ehuru de för närvarande behöfva häfdas lika väl
som någonsin, och häfdas med _handling_, ty ord hafva i denna sak nästan
uttömt sin värkan.
Med afseende på samhällsfrågor åter är det ett nästan allmänt
föreställningssätt, att ett parti för upprätthållande af den bestående
ordningen och ett parti för framåtskridande och reform båda äro
nödvändiga förutsättningar för ett sundt samhällstillstånd; tills endera
har utvidgat sin andliga synvidd därhän, att det på samma gång blir ett
ordnings- och framstegsparti, som förstår skilja emellan det, som bör
bevaras och det, som bör förkastas. Hvartdera af dessa partier härleder
sin nytta från det andras bristfälligheter; men det är till stor del
oppositionen från motpartiet, som håller dem båda inom sunda och
förnuftiga gränser. Så framt icke de meningar, som gynna demokrati och
aristokrati, förmögenhet och jämlikhet, samarbete och konkurrens, lyx
och umbärande, socialism och individualism, frihet och disciplin och
alla andra stående motsatser uti det praktiska lifvet, uttalas lika
fritt och förfäktas och försvaras med lika skicklighet och kraft, är det
ingen utsikt, att båda elementen skola erhålla sitt tillbörliga
inflytande; den ena vågskålen skall alltid nödvändigt gå upp, när den
andra sjunker. I det praktiska lifvet är sanningen i så hög grad en
fråga om förlikning af motsatser, att endast få personer äro nog
skarpsinniga och opartiska att genom en dylik jämkning närma sig det
rätta, och detta måste ernås genom den våldsamma processen af ett
fälttåg mellan stridande, som fäkta under fientliga banér. Om uti någon
af de nyss uppräknade öppna frågorna endera åsikten har bättre anspråk
på icke blott att fördragas utan att uppmuntras och understödjas, så är
det den, som för tillfället råkar tillhöra _minoriteten_. Ty det är
denna åsikt, som vid ifrågavarande tillfälle representerar de försummade
inträssena, den del af mänsklig lycka, som är i fara att icke
tillgodoses som sig bör. Jag vet, att i vårt land ingen ofördragsamhet
utöfvas mot olika tänkande i de flästa af dessa frågor. Jag har anfört
dem för att genom talrika och erkända exempel visa allmängiltigheten af
den satsen, att endast genom meningsskiljaktighet är det under
människosläktets nuvarande tillstånd någon utsikt för sanningens alla
sidor att blifva tillgodosedda. Om personer finnas, som bilda ett
undantag från världens skenbara enhällighet i någon fråga, så är det
alltid sannolikt, att, äfven om världen har rätt, de, som afvika, hafva
någonting att säga, som är värdt att höras af de öfriga, och att
sanningen skulle förlora något genom deras tystnad.
Man skall måhända invända: "Men _några_ allmänt antagna grundsatser, i
synnerhet uti de högsta och viktigaste frågor, äro mera än
halfsanningar. _Den kristna sedeläran_ till exempel är hela sanningen i
fråga om moralen, och om någon förkunnar en moral, som afviker därifrån,
så är han helt och hållet på villovägar."