bör uppfattas icke så mycket som bevis på förföljelselust som fastmer
såsom ett exempel på en mycket vanlig svaghet i vissa sinnen, hvilken
kommer dem att finna ett dåraktigt nöje uti att söka bevara en dålig
grundsats, ehuru man i själfva värket ej längre är nog dålig att önska
dess tillämpning. Men olyckligtvis ligger i det allmänna tänkesättets
närvarande beskaffenhet ingen säkerhet för, att den frånvaro af svårare
former af laglig förföljelse, som under den sista mansåldern ägt rum,
allt framgent skall få fortfara. Nu för tiden störes sakernas vanliga
gång lika ofta genom försök att återupplifva ett gammalt ondt som genom
bemödanden att införa ett nytt godt. Hvad man nu yfves öfver såsom ett
tecken till religionens återupplifvande, är alltid hos småsinnade och
obildade själar lika mycket ett återupplifvande af skenheligheten; och
där ett kraftigt frö till ofördragsamhet ligger kvar uti allmänhetens
känslor, såsom fallet är med medelklassen hos oss, behöfs det ej mycket
för att bringa människor till värksam förföljelse mot sådana personer,
hvilka de egentligen aldrig upphört att anse förtjänte däraf.[10] Ty det
är just detta — det är de åsikter och känslor, människorna i allmänhet
hysa gent emot dem, som icke erkänna de trosläror, hvilka de anse
nödvändiga, som åstadkommer, att vårt land icke är ett hemvist för
religiös frihet. Sedan lång tid tillbaka ligger den hufvudsakliga
olägenheten af de lagliga straffen däruti, att de skärpa den sociala
skammen. Det är den sociala skammen, som är allra mäst värksam; och så
värksam är den, att uttalandet af åsikter, som samhället fördömer, är
mycket mindre vanligt hos oss än i många andra länder det öppna
förkunnandet af läror, som medföra risken af lagliga straff. Öfver alla
andra personer än sådana, hvilkas ekonomiska omständigheter göra dem
oberoende af andras välvilja, utöfvar den allmänna meningen i detta fall
lika stort inflytande som lagen: ty man kan lika gärna sitta i fängelse
som vara utesluten från möjligheten att förvärfva sitt lifsuppehälle. De
som äro ekonomiskt oberoende och som icke begära någon gunst af de
maktägande eller af samfund eller af staten, hafva ingenting annat att
befara af uttalandet af hvilken åsikt som hälst än att man skall tänka
och tala illa om dem; och för att fördraga detta borde icke fordras
något synnerligt hjältemod. Det finnes intet skäl, att till förmån för
sådana personer vädja till medlidandet. Men ehuru vi icke nu mera
tillfoga olika tänkande så mycket ondt som fordom var vanligt, skada vi
oss måhända _själfva_ lika mycket som någonsin genom vårt sätt att
behandla dem. Sokrates blef dödad, men den sokratiska filosofien steg
upp som solen på himlavalfvet och spred sitt ljus öfver andens hela
värld. Kristna blefvo kastade för vilddjuren, men den kristna kyrkan
uppväxte till ett högt och lummigt träd, som snart höjde sig öfver de
äldre och mindre kraftiga och kväfde dem i sin skugga. Vår nuvarande
rent sociala ofördragsamhet dödar ingen, utrotar inga åsikter, men
kommer folk att _dölja_ dem eller åtminstone att afhålla sig från hvarje
kraftig ansträngning för deras utbredande. Hos oss pläga kätterska
åsikter under ett årtionde eller en mansålder hvarken vinna eller
förlora mark i märkbar grad. De flamma aldrig upp högt och vidsträckt
utan fortfara att kola och pyra inom de trånga kretsar af tänkare och
forskare, bland hvilka de uppstå, utan att någonsin belysa mänskornas
allmänna angelägenheter med vare sig ett sant eller ett falskt sken. Och
på detta sätt vidmakthålles ett sakernas tillstånd, som för vissa sinnen
är mycket tillfredsställande. Ty därigenom bevaras, utan att man
behöfver tillgripa den obehagliga åtgärden att bötfälla eller fängsla
någon människa, alla härskande meningar till det yttre orubbade, under
det att likväl sådana kättare, som äro behäftade med den sjukdomen att
tänka, icke äro absolut förvägrade att bruka sitt förnuft. Ett bekvämt
sätt att hålla fred i tankens värld och att åstadkomma, att allt fortfar
att gå i de gamla spåren! Men priset för detta andliga fredstillstånd är
den fullständiga uppoffringen af allt moraliskt mod hos människorna. Ett
tillstånd, under hvilket en stor del af de mäst värksamma och forskande
andarna finna det rådligast att hålla de allmänna grundsatser, hvarpå de
stödja sina öfvertygelser, gömda inom sig, och bemöda sig att uti de
uttalanden, som de rikta till allmänheten, så vidt möjligt jämka sina
slutledningar efter förutsättningar, som de inom sig förkasta — ett
dylikt tillstånd är icke ägnat att framkalla de öppna och orädda
karaktärer, de logiska, helgjutna andar, som en gång utgjorde den
tänkande världens prydnad. Det slags människor, som man kan vänta att
finna under ett dylikt tillstånd, äro antingen sådana, som fullkomligt
ansluta sig till de gängse meningarna, eller ock hycklare, hvilkas
bevisning i alla viktiga frågor är afsedd för deras åhörare, men icke
den, som har öfvertygat dem själfva. De, som undvika detta alternativ,
göra det genom att inskränka sina tankar och inträssen till sådana
saker, om hvilka man kan tala utan att råka in på grundsatsernas område;
med andra ord till obetydliga, praktiska angelägenheter, hvilka skulle
ordna sig af sig själfva, om blott människoanden blefve starkare och
finge en mera vidsträckt synkrets, och hvilka aldrig förr än då skola
komma i riktig ordning. Och under tiden försummas det, som ensamt kan
stärka och vidga människoanden, nämligen fri och djärf forskning i de
högsta ämnen.
De, i hvilkas ögon denna kättarnas tillbakadragenhet icke synes vara ett
ondt, borde i första rummet besinna, att den nödvändiga följden däraf
är, _att aldrig någon ärlig och grundlig diskussion af kätterska åsikter
äger rum; och att sådana åsikter, som icke skulle hålla stånd vid en
dylik diskussion, ingalunda försvinna, om de också ej spridas_. Men det
är icke de kätterska andarna, som lida mäst genom bannlysandet af alla
spörsmål, som icke mynna ut i " slutsatser. Den största skadan tillfogas
dem, som icke äro kättare, och hvilkas hela andliga utveckling hämmas,
hvilkas förnuft kufvas af fruktan för kätteri. Hvem kan beräkna, huru
mycket världen förlorar i den mängd af lofvanden snillen, hvilka hafva
en alltför klenmodig karaktär för att våga fullfölja en dristig, kraftig
och själfständig tankegång, så framt den leder dem till något, som skall
anses såsom ogudaktigt eller omoraliskt? Bland dem kan man stundom finna
personer med stor samvetsgrannhet och med en skarp och förfinad
tankeförmåga, hvilka förnöta sitt lif med att genom sofismer söka
vederlägga ett förnuft, som de icke kunna bringa till tystnad, och som
uttömma sitt snilles hjälpkällor på försök att bringa sitt samvetes och
sitt förnufts fordringar i öfverensstämmelse med ortodoxien; hvilket
måhända till slut ändå icke lyckas dem. _Ingen kan vara en stor tänkare,
som icke erkänner, att en tänkares första plikt är att följa sitt
förnuft, till hvilka slutsatser det än må leda honom. Sanningen vinner
mera till och med genom villfarelsen hos en person, hvilken med
tillbörligt studium och förberedelse tänker på egen hand, än genom de
riktiga åsikterna hos sådana, som endast hysa dem, emedan de icke stå ut
med att tänka själfva._
Men det är icke uteslutande, ja icke ens i första rummet för att dana
stora tänkare, som tankefrihet är af nöden. Den är tvärtom lika mycket
eller t. o. m. än mera oundgänglig, för att människor i allmänhet skola
sättas i stånd att uppnå den grad af andlig utveckling, hvaraf de äro
mäktiga. Det har funnits och torde komma att finnas enskilde store
tänkare äfven under tillstånd af allmänt andligt slafveri. Men det har
under ett sådant tillstånd aldrig funnits och skall aldrig komma att
finnas _ett andligen lifskraftigt folk_. Närhälst ett folk under någon
period har närmat sig ett sådant tillstånd, har detta skett därigenom,
att fruktan för kätterskt tänkande för någon tid varit undanröjd. Men
där det råder en tyst öfverenskommelse, att grundsatser icke få bli
föremål för meningsbyte, där diskussionen af de viktigaste frågor, som
kunna sysselsätta mänskligheten, betraktas som afslutad, där kunna vi
icke vänta att finna denna höga grad af allmän andlig värksamhet, som
gjort vissa perioder af historien så märkvärdiga. Aldrig hafva, där man
undflytt striden om de ämnen, som äro stora och viktiga nog för att
uppväcka hänförelse, människornas sinnen blifvit satta i rörelse ända
från botten, och sådana impulser gifvits, som stundom höjt äfven
personer af medelmåttigt förstånd till en ståndpunkt, som är värdig
tänkande varelser. På det senare hafva vi ett exempel i förhållandet i
Europa under den tid, som följde omedelbart på reformationen; ett annat,
ehuru begränsat till kontinenten och till de mera bildade klasserna, i
de filosofiska rörelserna under senare hälften af 1700-talet; och ett
tredje af ännu kortare varaktighet i den andliga jäsningen i Tyskland
under den Göthe-Fichteska tiden. Dessa perioder äro mycket olika med
afseende på de särskilda åsikter, som under hvar och en af dem
utvecklades; men de äro lika däruti, att under alla tre _auktoritetens
ok var brutet_. Under dem alla hade ett gammalt andligt tyranni blifvit
afskaffat, utan att något nytt ännu trädt i dess ställe. De impulser,
som under dessa tre perioder gåfvos, hafva gjort Europa till hvad det nu
är. Hvarje särskild förbättring, som vunnit insteg i människornas sinnen
eller i samhällsförhållandena, kan tydligt spåras tillbaka till någon af
dem. Sedan någon tid ser det ut, som om alla dessa tre impulser i det
närmaste hafva uttömt sin kraft; och vi kunna icke vänta oss någon ny,
förrän vi åter häfda vår andliga frihet.
-----
Fotnot 3:
Se härom n:o 16 af dessa småskrifter, _Karl Bohlin_, Jorden och
solsystemet.
Fotnot 4:
_Nyttighetsfilosofi_, den lära som anser, att lyckan och nyttan bör
läggas till grund för våra handlingar (»den största möjliga nytta för
det största möjliga antalet»).
_Öfvers._
Fotnot 5:
Antiklimax: när en bild, ett uttryck, ett bevis o. s. v. af svagare
och mattare beskaffenhet följer på ett eller flera nyss förut anförda.
Den riktiga gången är att låta satsen fortgå från de svagare till det
starkaste (klimax), hvarigenom större skönhet och värkan ernås.
_Öfvers._
Fotnot 6:
_Stoikerna_ voro forngrekiska filosofer, som utmärkte sig genom en
sträng sedelära, främmande för alla vekare känslor, förakt för smärtan
och jämnmod i alla lifvets skiften.
_Öfvers._
Fotnot 7:
Ett folkslag i det gamla Grekland.
_Öfvers._
Fotnot 8:
Svenska tryckfrihetslagens § 3 mom. 2 belägger med böter eller
fängelse »förnekelse af en Gud och ett lif efter detta eller af den
rena evangeliska läran», när det sker i tryckt skrift.
_Öfvers._
Fotnot 9:
Det nyss anförda lagrummet tillämpades senast den 26 maj 1888, då
ansvarige utgifvaren af tidningen Socialdemokraten, Hjalmar Branting i
Stockholm dömdes till 150 kronors böter och i juni samma år, då Viktor
E. Lennstrand i Örebro dömdes till 250 kronors böter, hvilket senare
straff i Svea hofrätt (hofrättsrådet Widströms division) skärptes till
3 månaders fängelse. Båda domarne faststäldes i högsta domstolen. Det
förra åtalet föranstaltades af statsrådet J. H. Lovén, det senare af
justitieministern Axel Bergström. — En redogörelse för den mängd
hädelsemål, upplösningar af sammankomster, förbud mot föredrags
hållande m. m., som på sista tiden förekommit i vårt land, skulle bli
alltför vidlyftig. Här må endast i korthet anföras, att ensamt
Lennstrand blifvit 4 gånger åtalad för hädelse i tryckt skrift (alla
gångerna frikänd af juryn) och 5 gånger för hädelse i muntliga
föredrag; 2 af dessa mål äro nyligen (den 21 okt. 1889) afgjorda i
högsta domstolen: L. dömdes till 6 månaders fängelse. Tre af de
åtalade föredragen äro utgifna i tryck, utan att åtal följt — målet
skulle i så fall afgöras af jury.
_Öfvers._
Fotnot 10:
En kraftig varning kan hämtas från tilldragelserna vid tiden för
Sepoy-upproret i Indien. I den blandning af vår nationalkaraktärs
sämsta egenskaper, som då framträdde, intog religiös förföljelselusta
ett framstående rum. Fanatiska och hycklande prästers utgjutelser från
predikstolen må vara oförtjänta af uppmärksamhet; men viktigare är,
att hufvudmännen för det evangeliska partiet förklarade såsom sin
grundsats för hinduers och muhamedaners styrande, att man icke borde
af allmänna medel lämna understöd åt skolor, där bibeln icke läses,
och såsom en nödvändig följd häraf icke låta några offentliga ämbeten
beklädas af andra än värkliga eller föregifna kristna. Man berättar,
att en understatssekreterare uti ett tal, som han den 12 nov. 1857
höll till sina valmän, yttrat, att »den britiska styrelsens
fördragsamhet med deras tro (ett hundrade millioner britiske
undersåtars tro), med den vidskepelse, som de kallade religion, hade
haft den värkan att fördröja det britiska namnets tillväxt och att
hindra kristendomens välgörande utbredning ... Fördragsamhet vore en
hörnsten för detta lands religiösa frihet; men man borde icke
missbruka detta dyrbara ord. Så som han förstode det, innebure det
fullkomlig frihet för alla: fri religionsutöfning för _alla kristna,
hvilkas religion hvilade på samma grund_. Den innefattade
fördragsamhet med alla bekännelser och sekter af _kristna, hvilka
trodde på den ende återlösaren_.» Jag önskar fästa uppmärksamheten på
det faktum, att en person, som ansetts värdig att under en frisinnad
regering bekläda ett högt ämbete uti detta lands styrelse, uttalar den
åsikten, att alla, som icke tro på Kristi gudom, stå utom
fördragsamhetens råmärken. Hvem kan efter detta vanvettiga uttalande
öfverlämna sig åt den illusionen, att religiös förföljelse har
försvunnit för att aldrig återkomma?
3. Äfven om vi kunde vara vissa om, att den åsikt vi söka undertrycka är
falsk, så skulle likväl dess undertryckande vara ett ondt.
Låtom oss öfvergå till andra delen af beviset och i det vi lämna å sido
den förutsättningen, att någon af de härskande meningarna kan vara
falsk, i stället antaga, att de äro sanna, och undersöka på hvad sätt
dessa meningar sannolikt skola uppfattas, om deras sanning icke får
fritt och öppet granskas. Huru ovillig än en person, som har en fast
öfvertygelse, torde vara att medgifva, att hans åsikt möjligen kan vara
falsk, borde han likväl besinna, att huru sann åsikten än må vara, skall
den, såvida den icke grundligt, ofta och frimodigt får diskuteras, komma
att omfattas såsom en död dogm icke såsom en lefvande sanning.
Det finnes en klass af människor (lyckligtvis numera icke så talrik som
fordom), hvilka anse det nog, om en person obetingat går in på hvad de
anse såsom sant, äfven om han icke har någon som hälst kännedom om
grunderna för åsikten eller skulle kunna med framgång försvara den ens
mot de ytligaste angrepp. Om sådana personer en gång lyckas få sin tro
antagen på grund af auktoritet, så tänka de naturligtvis, att ingenting
godt men väl åtskilligt ondt skulle följa däraf, att dess fria
diskuterande tillätes. Hvarest deras inflytande har öfverhand, göra de
det nästan till en omöjlig sak, att de härskande meningarna förkastas
med förstånd och öfverläggning, ehuru de fortfarande kunna förkastas
våldsamt och oförståndigt. Ty att helt och hållet utestänga
meningsutbyte är sällan möjligt, och när det en gång får insteg, äro
sådana trosföreställningar, som icke grunda sig på öfvertygelse, färdiga
att gifva vika för den svagaste tillstymmelse till bevis. Men äfven om
man också bortser från denna möjlighet — om man antager, att den sanna
åsikten kvarblifver i medvetandet, som en fördom, en tro, oberoende af
hvarje bevis och otillgänglig därför — så ligger det i öppen dag, att
detta icke är det sätt, hvarpå sanningen bör omfattas af ett förnuftigt
väsende. Det är icke att känna sanningen. Sanningen på detta sätt
omfattad är blott en öfvertro mera, som tillfälligtvis är fästad vid
ord, hvilka uttala en sanning.
Om människornas förstånd och omdöme böra odlas — något som åtminstone
protestanterna icke förneka — huru kunna väl dessa förmögenheter
lämpligare öfvas hos hvar och en än genom en undersökning af de frågor,
som röra honom så nära, att det anses nödvändigt för honom att uti dem
hafva en öfvertygelse? Om det finnes något, som mer än allt annat
bidrager till förståndets uppodlande, så är det i sanning förvärfvandet
af kunskap om grunderna för de åsikter man själf äger. Hvilken åsikt än
personer må hysa i frågor, uti hvilka det är af yttersta vikt att man
har en riktig åsikt, böra de vara i stånd att bemöta åtminstone de
vanligaste inkasten. "Men," torde någon säga, "man kan _lära dem_
grunderna för deras åsikter. Det är icke nödvändigt att meningar blott
mekaniskt eftersägas därför, att man aldrig hört dem bestridas.
Personer, som lära geometri, inprägla icke blott lärosatserna i sitt
minne, utan lära jämväl att förstå bevisen; och det skulle vara
oförnuftigt att påstå, att de måste vara okunniga om grunderna för de
geometriska sanningarna därför, att de aldrig höra någon bestrida eller
söka vederlägga dem." Utan tvifvel! En dylik undervisning är tillräcklig
i ett sådant ämne som matematik, där ingenting alls kan sägas till
försvar för en falsk åsikt. Det är egendomligt för de matematiska
sanningarna, att alla skälen äro till förmån för den ena sidan. Där
finnas inga invändningar och inga svar på invändningar. Men i alla
frågor, där olikhet i åsikter är möjlig, beror sanningen på ett utslag,
som fälles mellan två grupper af stridiga skäl. Till och med inom
naturvetenskaperna äro alltid flere förklaringar af samma företeelse
möjliga, t. ex. en geocentrisk teori vid sidan af den heliocentriska,
flogiston vid sidan af syre.[11] Man måste uppvisa, hvarför denna ena
teorien ej kan vara den sanna, och förr än detta blifvit uppvisat, och
vi inse, på hvad sätt det har skett, förstå vi icke grunderna för vår
mening. Och om vi vända oss till frågor, som äro oändligt mycket mera
invecklade än de nyss anförda, till moraliska, religiösa, sociala och
praktiska frågor, bestå tre fjärdedelar af bevisen för hvarje bestridd
mening i ett vederläggande af de skäl, som synas tala till förmån för
någon därifrån afvikande åsikt. Forntidens näst störste talare, Cicero,
har anförtrott oss, att han alltid studerade sin motståndares sak med
lika stor, om icke större ifver än sin egen. Det som Cicero sålunda
använde såsom ett medel att vinna framgång inför rätta, borde
efterliknas af hvar och en, som forskar på något område i afsikt att
komma till sanningen. Den som endast känner till sin egen synpunkt i en
sak, känner den föga. Hans skäl kunna möjligen vara goda, och kanske har
ingen förmått att gendrifva dem. Men om han å sin sida är lika mycket ur
stånd att vederlägga skälen för den motsatta åsikten, om han icke ens
vet, hvilka de äro, då har han ingen anledning att föredraga den ena
åsikten framför den andra. Det förnuftigaste han kunde göra vore att
uppskjuta att fälla något omdöme i frågan. Om han icke bekvämar sig
därtill, ledes han antingen af auktoritetstro eller antager, såsom
människor i allmänhet göra, den åsikten, för hvilken han känner den
största böjelsen. Och det är icke ens nog att han får höra motståndarens
skäl af sina egna lärare, i det skick _de_ framställa dem och åtföljda
af hvad de erbjuda som vederläggning. Detta är icke rätta sättet att
låta motståndarens skäl komma till sin rätt och få honom att fullt inse
hvad de innebära. Han bör få tillfälle att höra dem framställas af
personer, som värkligen tro på dem; som försvara dem _på allvar_ och
därvid göra det yttersta de förmå. Han måste lära känna dem i deras mäst
antagliga och öfvertygande form; han måste känna hela tyngden af de
svårigheter, som en sann uppfattning af saken har att möta och
öfvervinna. I annat fall skall han aldrig kunna sätta sig i värklig
besittning af den del af sanningen, som bemöter och undanröjer dessa
svårigheter. Nittionio bland hundrade af hvad man kallar personer med
uppfostran befinna sig i denna belägenhet; och det äfven bland dem, som
kunna flytande tala för sina meningar. Det är möjligt, att deras åsikt
är sann, men efter allt hvad de veta därom kunde den lika gärna vara
falsk. De hafva aldrig satt sig in i de personers uppfattning, som tänka
olika med dem, och öfvervägt, hvad sådana personer skulle hafva att
säga; och följaktligen _känna_ de i själfva värket icke den lära, som de
_bekänna_. De känna icke till de delar däraf, som förklara och försvara
de öfriga; de resonnemang, som visa, att en sak, som skenbart strider
mot en annan, låter sig därmed förena, eller att af två till utseendet
starka skäl det ena och icke det andra bör föredragas. För alla de delar
af sanningen, hvilka äro de värkligen afgörande och bestämma en värkligt
sakkunnig persons omdöme, äro de främmande; och ingen känner dessa
delar, som icke opartiskt och fördomsfritt har hört båda parterna och
bemödat sig att se bådas skäl i den starkaste belysning. Så viktig är
denna grundsats för en värklig insikt i moraliska och allmänt mänskliga
spörsmål, att om en viktig sanning icke har några vedersakare, så är
nödvändigt att föreställa sig, att sådana finnas och att förse dem med
de starkaste skäl, som den skickligaste "djäfvulens advokat" skulle
kunna tänka ut.
Låt oss antaga, att en fiende till tankefriheten, för att försvaga
styrkan af detta bevis, skulle invända, att det ingalunda är nödvändigt,
att _folk i allmänhet_ får veta och förstå allt, som af filosofer och
teologer kan sägas för eller emot deras åsikter. Vanligt folk behöfver
alls icke vara i stånd att afslöja en fyndig motståndares alla misstag
och felslut. Det är fullkomligt tillräckligt om det alltid finnes
_någon_, som är i stånd att bemöta dem, så att ingenting, som skulle
kunna missleda okunniga personer, kvarstår ovederlagt. Personer med
medelmåttigt förstånd, hvilka blifvit undervisade om de viktigaste
grunderna för de sanningar, som inskärpts hos dem, böra lita på
auktoritet för rästen och göras uppmärksamma på, att de hvarken hafva
kunskaper eller förmåga nog för att besegra alla svårigheter, som kunna
uppställas, utan böra nöja sig med vissheten om, att alla invändningar,
som man gjort, blifvit vederlagda eller kunna vederläggas af dem, som
därtill blifvit särskilt undervisade.
Äfven om man åt denna uppfattning gör det yttersta medgifvande, som de
kunna fordra, hvilka hafva de minsta anspråken på det mått af insikt uti
en sanning, som bör åtfölja tron därpå, så äro likväl skälen för fritt
meningsutbyte i intet afseende försvagade. Ty äfven denna åsikt erkänner
ju, att människorna böra hafva någon förnuftig säkerhet för, att alla
invändningar blifvit på ett tillfredsställande sätt vederlagda; men huru
skola de kunna vederläggas, om det, som tarfvar vederläggning, icke får
uttalas? Eller huru kan man veta, att vederläggningen är
tillfredsställande, om vedersakarna icke få något tillfälle att försvara
den motsatta meningen? I alla händelser måste ju åtminstone filosoferna
och teologerna, hvilkas uppgift är att lösa svårigheterna, göra sig
förtrogna med dessa i deras mäst besvärande form, äfven om sådant icke
är nödvändigt för allmänheten; och detta kan icke ernås med mindre, än
att de få fritt uttalas och framställas i den gynnsammast möjliga dager.
Den katolska kyrkan har ett eget sätt att gå till väga vid denna
vanskliga uppgift. Hon drager en skarp gräns emellan sådana, som
tillåtas antaga troslärorna på grund af öfvertygelse, och sådana, som
måste antaga dem på god tro. Hon medgifver visserligen ingendera klassen
något val med afseende på det, som skall antagas, men hon både tillåter
och uppmuntrar prästerna, åtminstone sådana bland dem till hvilka hon
kan hysa fullt förtroende, att sätta sig in uti motståndarnas inkast för
att kunna besvara dem och att för detta ändamål läsa kätterska böcker.
För lekmän medgifves icke detta annat än efter särskilt tillstånd, som
är svårt att erhålla. Denna lära erkänner således, att kunskap om
kättarnas åsikter är nyttig för lärarna, men finner likväl utan
själfmotsägelse medel att förvägra alla andra sådan kunskap; och gifver
sålunda åt "eliten" mera andlig odling, men också icke större andlig
frihet än åt massan. Genom detta påfund lyckas hon ernå det slags
andliga öfverlägsenhet, som hennes afsikter kräfva. Ty, ehuru odling
utan frihet aldrig har skapat en stor och frisinnad ande, så kan den
likväl åstadkomma en fyndig advokat för en sak. Men i protestantiska
länder är denna utväg afskuren, ty protestanterna påstå (åtminstone i
teorien), att ansvaret för hvars och ens religiösa öfvertygelse måste
bäras af honom själf och ej får kastas på lärarna. Emellertid är det i
våra dagar omöjligt att utestänga obildade personer från sådana
skrifter, som läsas af de bildade. Om mänsklighetens lärare skola kunna
få kännedom om allt, som de önska veta, så måste det vara tillåtet att
utan inskränkning skrifva och offentliggöra hvad som hälst.
* * * * *
Om likväl de skadliga värkningarna af bristen på fri diskussion (under
förutsättning af, att de antagna meningarna äro sanna) vore inskränkta
till att personer lämnas i okunnighet om grunderna för dessa meningar,
så kunde man tycka, att detta är, om också ett _intellektuelt_, dock
icke något _moraliskt_ ondt, och att det icke förminskar värdet af dessa
åsikter i fråga om deras inflytande på karaktären. Men det är ett
faktum, att vid frånvaron af meningsutbyte förgätas icke blott grunderna
till en lära, utan äfven själfva dess ursprungliga mening. De ord, som
förkunna den, uppväcka icke längre de idéer, eller i alla händelser
endast somliga af de föreställningar, som de ursprungligen framkallade.
I stället för en varm öfvertygelse och en lefvande tro kvarstå endast
ett antal fraser, bibehållna genom vanan. Den friska kärnan är borta, om
också skalet återstår. Man kan icke nog allvarligt studera och begrunda
de kapitel uti människosläktets historia, som upptagas och utfyllas af
detta faktum.