intet lämpa sig bättre för en pröfning af den allmänna grundsatsen. Men
innan vi undersöka, hvad den kristna sedeläran är eller icke är, är det
nödvändigt att bestämma, hvad som menas med uttrycket den kristna
sedeläran. Om man därmed menar Nya Testaments sedelära, så förundrar det
mig, att någon, som erhållit sin kunskap därom direkt ur denna bok, kan
antaga, att den gaf sig ut för eller var ämnad att innefatta en
fullständig sedelära. Evangelierna hänföra sig alltid till en förut
befintlig sedelära och inskränka sina föreskrifter till de punkter, där
denna borde rättas eller ersättas genom mera omfattande och högre. De
uttrycka sig därjämte i mycket allmänna ordalag, ofta omöjliga att tolka
efter bokstafven och som besitta snarare poesiens eller vältalighetens
förmåga att göra intryck, än en lagstiftnings noggrannhet. Att därur
upprätta en etisk lärobyggnad har aldrig varit möjligt, utan att man
tagit Gamla Testamentet till hjälp, ett system, som visserligen är
utarbetat, men i många afseenden barbariskt och afsett för barbariska
folk. Paulus, en förklarad fiende till detta judarnas sätt att tolka och
fullständiga mästarens lära, hänför sig likaledes till en förut
befintlig sedelära, nämligen grekernas och romarnas; och hans råd till
de kristna äro i betydlig mån ett försök att lämpa sig efter denna, till
och med i den utsträckning, att han öppet gillar slafveriet.[12] Det som
kallas kristen men hällre borde heta teologisk moral, är icke Kristus'
och apostlarnas värk, utan har ett mycket senare ursprung. Den har
småningom blifvit uppbyggd af den katolska kyrkan under de fem första
århundradena, och ehuru den icke obetingat antagits af protestanterna
har den dock blifvit mycket mindre förändrad af dem, än man kunnat
vänta. I allmänhet hafva de nöjt sig med att skära bort de tillägg, som
blifvit gjorda under medeltiden, och hvarje sekt har ersatt dem med nya
tillägg, lämpade efter sin tid och sina böjelser. Att människosläktet
står i en stor tacksamhetsskuld till denna sedelära och dess första
förkunnare, är jag den siste att vilja förneka; men jag drar icke i
betänkande att påstå, att den i många viktiga punkter är ofullständig
och ensidig, och så framt ej idéer och känslor, hvilka icke erkännas af
den, hade deltagit i utvecklingen af det europeiska lifvet och
karaktären, skulle de mänskliga angelägenheterna nu befinna sig i ett
vida sämre tillstånd än de göra. Den kristna moralen (nämligen hvad man
kallar så) bär helt och hållet prägeln af en reaktion; den är till stor
del en protest emot hedendomen. Dess ideal är snarare negativt än
positivt; passivt snarare än aktivt; oskuld snarare än storsinthet; ett
undflyende af det onda snarare än ett ihärdigt fullföljande af det goda.
Man har träffande anmärkt, att i dess föreskrifter budet "du skall icke"
otillbörligt öfverväger budet "du skall". I sin fasa för sinnligheten
har den gjort askesen[13] och sedan, genom en så småningom skeende
jämkning af denna, laguppfyllelsen till sin afgud. Den framhåller hoppet
om saligheten och fruktan för helvetet såsom rätta och tjänliga
bevekelsegrunder för ett dygdigt lif. I detta afseende står den långt
under de bästa af forntidens sedeläror och den gör allt, hvad den kan
för att gifva sedligheten en i grunden själfvisk karaktär, i det den
skiljer hvarje människas pliktkänsla från hennes medmänniskors
inträssen, utom för så vidt egennyttiga bevekelsegrunder bjuda henne att
se dem till godo. Den är hufvudsakligen en lära om passiv lydnad; den
inskärper undergifvenhet för alla faktiskt bestående myndigheter, hvilka
vi visserligen icke böra lyda, när de ålägga oss något, som religionen
förbjuder, men mot hvilka vi dock icke böra göra motstånd, än mindre
uppror, äfven om de tillfoga oss aldrig så stora orättvisor. Och under
det att plikter emot samhället i de bästa hedniska folks moral intaga
ett oproportionerligt stort rum och otillbörligt inkräkta på individens
rättmätiga frihet, så är uti den rent kristna etiken hela detta område
af förpliktelser knappt omnämt eller erkänt. Det är i _Koranen_[14],
icke i Nya Testamentet, som vi läsa följande sats: "En härskare, som
sätter en person till en syssla, då det uti hans rike finnes en annan
person, som är dugligare därtill, syndar emot Gud och emot staten." Den
lilla hänsyn, som enligt våra nuvarande seder tages till idén om plikter
mot det allmänna, härrör från grekiska och romerska, icke från kristna
källor; liksom ock i det enskilda lifvets moral — hvad som kan finnas af
själsstorhet, personlig värdighet och till och med hederskänsla härrör
från den rent mänskliga, icke religiösa sidan af vår uppfostran och
aldrig skulle hafva kunnat växa upp ur moraliska grundsatser, enligt
hvilka den enda förtjänst, som öppet erkännes, är lydnad.
Jag påstår lika litet som någon, att dessa brister med nödvändighet
vidlåda den kristna sedeläran, på hvilket sätt hon än må uppfattas,
eller att de många uti ett fullständigt moraliskt system oundgängliga
satser, som hon saknar, icke skulle kunna låta förena sig med henne.
Ännu mindre skulle jag vilja påstå detta om Kristus' egna läror och
föreskrifter. Jag tror, att Kristus' ord äro allt, som de, för så vidt
jag kan förstå, voro ämnade att vara; att de icke äro oförenliga med
något, som en omfattande moral fordrar; att allt, som är förträffligt i
moraliskt afseende, kan inläggas uti dem, utan att man gör mera våld på
deras ordalag än som hvar och en gjort, hvilken sökt ur dem uppbygga ett
praktiskt system af lefnadsreglor. Men det är i fullkomlig
öfverensstämmelse härmed att antaga, att de endast innehålla, och voro
afsedda att innehålla _en del_ af sanningen; att många viktiga delar af
den högsta sedlighet icke tillgodoses eller ens åsyftas i de läror af
kristendomens stiftare, som traditionen bevarat, och att de blifvit
fullkomligt åsidosatta i det moraliska system, som den kristna kyrkan
upprättat på grundvalen af dessa läror. Om det förhåller sig så, är det
efter min åsikt ett stort misstag att framhärda uti försöket att i den
kristna läran finna de fullständiga regler för vårt handlingssätt,
hvilka dess upphofsman blott ville häfda och upplifva, men endast delvis
själf framställa. Jag tror, att denna ensidiga uppfattning är på väg att
blifva ett stort ondt i praktiskt hänseende, därigenom att den i hög
grad försvagar värkan af den moraliska undervisning och uppfostran, som
så många välmenande personer nu omsider bemöda sig om att åstadkomma.
Jag fruktar högeligen, att om man söker utbilda sitt förstånd och sina
känslor efter en uteslutande religiös förebild, och lämnar å sido dessa
världsliga mönster (som de må kallas i brist på ett bättre namn), hvilka
förut ägde bestånd vid sidan af den kristna sedeläran och kompletterade
henne, i det de mottogo något af hennes ande och i henne ingöto något af
sin, så skall resultatet blifva, och är redan nu, en låg, krypande och
slafvisk karaktär, hvilken, hur den än må underkasta sig det, som den
anser vara den högsta viljan, likväl är oförmögen att höja sig till
eller med sympati omfatta föreställningen om den högsta godheten. Jag
tror, att andra etiska system än de, som kunna härledas från uteslutande
kristna källor, måste äga bestånd vid sidan af den kristna etiken, för
att åstadkomma mänsklighetens moraliska pånyttfödelse; och att det
kristna systemet icke utgör något undantag från den regeln, att så länge
människoförnuftet är ofullkomligt, fordrar sanningens inträsse
meningsskiljaktighet. Det är icke nödvändigt, att man behöfver ringakta
de moraliska sanningar, som kristendomen innehåller, därför att man
upphör att ringakta dem, som den icke innehåller. Där en sådan fördom
eller ensidighet äger bestånd, är den utan gensägelse ett ondt; men ett
ondt, som vi icke alltid kunna hoppas att undgå, utan måste betrakta
såsom priset för ett ovärderligt godt. Mot de anspråk, som en del af
sanningen gör på att vara hela sanningen, bör och måste man emellertid
protestera; och om en reaktionär impuls skulle göra dem, som protestera,
i sin tur orättvisa, så må denna ensidighet beklagas, men måste
fördragas. Om de kristna vilja lära fritänkare att vara rättvisa emot
kristendomen, så borde de själfva vara rättvisa mot fritänkarna. Det kan
icke lända sanningen till någon gagn att blunda för det faktum, som är
känt af alla, hvilka hafva den ringaste kunskap om litteraturhistorien,
att en stor del af de ädlaste och mäst värdefulla sedliga lärdomar äro
ett värk icke blott af män, som ej kände, utan äfven af män, som kände
och förkastade den kristna läran.
Jag vill icke påstå, att äfven den mäst oinskränkta frihet uti att
framställa alla möjliga åsikter skulle göra slut på olägenheterna af
religiöst eller filosofiskt sektväsende. Om personer med inskränkt
förstånd allvarligt omfatta en sanning, så kan man vara viss på, att den
skall komma att förfäktas och i många hänseenden efterlefvas så, som om
ingen annan sanning funnes till i världen, eller åtminstone ingen, som
kunde begränsa eller modifiera den förra. Jag vet ganska väl, att alla
åsikter hafva en benägenhet att blifva ensidiga, och att denna
benägenhet icke kan afhjälpas äfven genom det friaste meningsbyte utan
till och med ofta ökas och tillväxer därigenom, i det att sanningar, som
borde hafva insetts men ej blifvit insedda, förkastas med desto större
häftighet, emedan de framställts af personer, hvilka man betraktar som
motståndare. Men det är icke på lidelsefulla partigängare utan på
lugnare och mera opartiska åskådare af striden, som denna brottning af
olika meningar utöfvar sin välgörande värkan. Icke uti den våldsamma
striden mellan delar af sanningen, utan uti det tysta undertryckandet af
dess ena hälft ligger det onda, som man bör frukta. Det finnes alltid
hopp, då personer nödgas höra båda partierna, men det är då de endast
lyssna till den ena parten, som villfarelser stelna till fördomar och
sanningen själf upphör att hafva sanningens värkan, i det den genom
öfverdrift förvandlas till osanning. Och alldenstund få själsegenskaper
äro mera sällsynta än den domareförmåga, som kan fälla ett rättvist
utslag mellan två parter, af hvilka blott den ena har någon advokat till
sitt försvar, så har sanningen utsikt att segra endast i den mån hvarje
sida däraf, hvarje mening, som innehåller någon del af sanningen, icke
blott finner försvarare, utan äfven försvaras så, att den kan göra sig
hörd.
* * * * *
Vi hafva nu visat, att tanke- och yttrandefrihet är nödvändig för
mänsklighetens andliga välgång (på hvilken all annan välgång beror), och
det på fyra särskilda grunder, som vi vilja i korthet sammanfatta:
För det första: Vi kunna icke veta, om icke den åsikt, som undertryckes,
möjligen är sann; att förneka detta är att göra anspråk på ofelbarhet.
För det andra: Äfven om den undertryckta åsikten skulle vara en
villfarelse, kan den innehålla och innehåller mycket ofta en del af
sanningen; och eftersom den allmänna eller härskande meningen i en fråga
sällan eller aldrig omfattar hela sanningen, är det endast genom kampen
mellan motsatta meningar, som den ofullständiga sanningen har någon
utsikt att fullständigas.
För det tredje: Till och med om den rådande meningen skulle vara icke
blott sanning utan hela sanningen, så skall den, så fram icke dess
kraftiga och allvarliga bekämpande tillåtes och värkligen äger rum, hos
de flästa, som antaga den, endast blifva ett slags fördom, enär man icke
förstår eller frågar efter dess förnuftiga grunder. Och icke blott detta
utan, för det fjärde, åsikten själf kommer då i fara att gå förlorad
eller blifva maktlös och beröfvad sitt lifgifvande inflytande på
karaktär och handlingssätt; dogmen öfvergår till en rent yttre
bekännelse, som icke förmår värka något godt, utan endast hindrar en
värklig och innerlig öfvertygelse att växa upp ur förnuft eller
personlig erfarenhet.
-----
Fotnot 12:
I brefvet till Filemon.
_Öfvers._
Fotnot 13:
Själfplågeri, späkning.
_Öfvers._
Fotnot 14:
Muhamedanernas bibel. Se Verdandis småskr. n:o 3, _Herman Almkvist_,
Koranen.
_Öfvers._
5. Slutord till dem, som visserligen medgifva yttrandefrihet, men blott
om den användes på ett hofsamt och ärligt sätt.
Innan vi lämna frågan om tankefriheten, torde det vara lämpligt att
fästa något afseende vid dem, som visserligen medgifva, att uttalandet
af hvilken mening som hälst bör tillåtas, men endast på det villkor, att
det sker på ett hofsamt sätt, och att gränserna för ett ärligt
meningsutbyte icke öfverskridas.
Mycket kunde sägas om omöjligheten af att bestämma, hvar dessa gränser i
så fall borde dragas. Ty om det afgörande härvid vore, att de, hvilkas
mening man anfaller, anse sig förnärmade, så visar, som jag tror,
erfarenheten, att detta äger rum, så ofta anfallet är kraftfullt och
värksamt, och att hvarje motståndare, som anfaller dem häftigt, och
hvilken de hafva svårt att bemöta, synes dem vara en oförsynt
motståndare, i synnerhet om han visar värme för sin sak. Men ehuru denna
anmärkning är mycket viktig i praktiskt afseende, går den helt och
hållet upp uti ett annat, mycket viktigare inkast. Det sätt, hvarpå en
åsikt förfäktas, kan utan tvifvel, äfven om åsikten är sann, vara mycket
_klandervärdt_ och må i så fall med rätta strängt tadlas. Men de
viktigaste öfverträdelserna i detta afseende äro af den beskaffenhet,
att det är nästan omöjligt att leda dem i bevis annat än då någon
tillfälligtvis själf förråder sig. De svåraste felen äro sofistisk
bevisning, undanhållande af fakta och skäl, förvrängning af
sakförhållanden eller misstydning af den motsatta åsikten. Men allt
detta utföres, äfven i sin svåraste form, så ofantligt ofta i
fullkomligt god tro af personer, hvilka icke anses såsom okunniga eller
oskickliga, att det sällan är möjligt att på tillräckliga grunder med
godt samvete stämpla en dylik falsk framställning såsom ens _moraliskt_
straffvärd; och ännu mindre bör _lagen_ blanda sig uti detta slags
polemiska förseelser.
Hvad åter angår det, som vanligtvis förstås med oförsynt diskussion,
nämligen skymford, sarkasmer, personliga förolämpningar och dylikt, så
skulle aflysandet af dessa vapen förtjäna mera sympati, om man någonsin
föresloge att förbjuda dem _lika mycket på båda sidor_. Men hvad man
önskar är endast att inskränka deras användning mot den härskande
meningen. Gent emot minoritetens mening åter kunna de icke blott
användas utan allmänt ogillande, utan förskaffa i allmänhet den, som
nyttjar dem, beröm för redligt nit och rättmätig förtrytelse. Och dock,
hvilken skada deras användande än må medföra, är den störst, när de
brukas emot den jämförelsevis försvarslöse; och hvilken den oberättigade
fördel än må vara, som kan dragas af detta sätt att förfäkta en åsikt,
tillfaller den nästan uteslutande de härskande meningarna. Den svåraste
oförrätt af detta slag, som kan begås under en meningsstrid, är att
bränmärka den, som försvarar den motsatta åsikten, såsom en dålig och
omoralisk människa. För tillvitelser af detta slag äro särskilt de
utsatta, som hysa en misshaglig åsikt. Ty de äro i allmänhet få till
antalet och hafva obetydligt inflytande, och ingen annan än de själfva
är synnerligen inträsserad af att se till, att rättvisa göres _dem_. Men
det ligger i sakens natur, att bruket af detta vapen är förnekat dem,
som anfalla en härskande åsikt; ty de kunna aldrig använda det utan att
skada sig själfva och, äfven om de kunde det, skulle de därigenom endast
försämra sin sak. I allmänhet kunna aldrig meningar, som äro motsatta de
allmänt antagna, göra sig hörda med mindre än att de uttryckas i utsökt
hofsamma ordalag och med det mäst sorgfälliga undvikande af onödiga
förnärmelser; och från denna regel kunna de knappast någonsin ens i
ringa mån afvika utan att förlora mark. Däremot afskräcker ett
obegränsat tadel från den härskande meningens sida på ett mycket
värksamt sätt personer från att antaga afvikande åsikter och lyssna till
dem, som framställa sådana. I sanningens och rättvisans inträsse vore
det därför af långt mera vikt att inskränka det senare användandet af
nedsättande ordalag än det förra. Om man vore nödsakad att välja, så
vore det t. ex. mycket viktigare att förhindra sårande angrepp mot otron
än mot religionen. Men det ligger i öppen dag, att _lag_ och
_myndigheter_ icke böra göra några som hälst inskränkningar å någondera
sidan. Den _allmänna meningen_ däremot borde uttala sin dom efter
omständigheterna i hvarje särskilt fall; så att den ogillar hvar och en,
_hvilkendera sidan han än må tillhöra_, som i sitt uppträdande brister i
ärlighet eller ådagalägger illvilja, skenhelighet eller ofördragsamhet
och efter förtjänst hedrar en hvar, han må hysa hvilken åsikt som hälst,
som har nog lugn att inse och nog heder att erkänna hvad hans
motståndare och deras meningar i värkligheten äro, utan att öfverdrifva
något till deras skada och utan att undanhålla något, som talar eller
kan anses tala till deras fördel. Häri består den offentliga
diskussionens sanna moral; och om den också ofta kränkes, så gläder jag
mig likväl åt den tanken, att många finnas, som till stor utsträckning
iakttaga den, och ännu flere, som samvetsgrant sträfva att närma sig
densamma.
TRANSCRIBER'S NOTES
1. On p. 3 corrected vilkor to villkor.
2. On p. 28 corrected ettera to ettdera.
3. Silently corrected simple typographical errors.
4. Retained anachronistic and non-standard spellings as printed.
5. Enclosed italics font in _underscores_.
End of Project Gutenberg's Om Tanke- och Yttrandefrihet, by John Stuart Mill