I sin barndom var Jim Ferris, -- ende son till Pete Ferris, mera känd
under namnet Falskspelar-Pete -- icke den renligaste unge man som staden
Harristown kunde uppvisa. Snarare företedde hans anletsdrag, äfven för
en flyktig betraktare, en icke obetydligt mörkare yta än de öfriga
ungdomarnas, och det vill inte säga så litet. När man därtill lägger att
unge Jacks hår var af en intensiv rödaktig färgton och hans ögon voro så
små, att det fordrades en viss vana för att kunna upptäcka den gröna
färgen, så kan man förstå att hans utseende inte var allt för
uppseendeväckande dekorativt. Han kallades också Sköne Jim, och artade
sig till att bli en utmärkt präriegosse, om boskapen blott kunnat tåla
hans utseende. Men det har ofta blifvit stampede för mindre anledning än
så.
Men när den älsklige pilten vuxit så pass stor, att han började kunna
tugga tobak och svära själf, flög högfärden i kroppen på
Falkspelare-Pete, och han beslöt att ge pojken uppfostran. Sagdt och
gjordt. Han engagerade ett par negrer att tvätta Jim, gaf honom ett par
kostymer, stoppade en check i hans ficka och skickade i väg honom till
Minneapolis, Minn.
Åren gingo och unga Jim blef kvar i Minneapolis, tillväxte i visdom och
ålder, fastän knappast i nåd, samt kom från skolan in på Minnesota
University.
Men då hände det, att gamle Falskspelar-Pete sköt skarpt på sin bäste
vän, men sköt bom, och som Pete var ganska tät, blef det en rätt vacker
summa som Jimmy fick i arf.
Det var en sensommarafton, när västgående expressen ett flyende
ögonblick stoppade i Harristown för att aflämna en passagerare och litet
bagage. Att expressen stannade där hörde inte till de mest hvardagliga
händelserna, och en mängd stadsbor flockades därför vid stationen för
att åse händelsen och fälla sitt omdöme om passageraren.
Han väckte ett visst uppseende. En kostym af grått rutigt tyg slängde
kring den gängliga kroppen, på det röda håret satt en elegant fasonerad
panama, och på fötterna blänkte ett par brednosiga pråmar af blankskinn.
Och så kragen! Tänk bara, löskrage i Harristown! Och till på köpet midt
på blanka hvardagen och af en sådan höjd att den skar sin bärare under
öronsnibbarne!
Vid stationshusets ena hörn stodo en del ynglingar tillhörande stadens
societet. Renhåriga samt lindrigt berusade unga män med enkla seder och
gula björnskinnschapparejos, för att nu inte nämna det otvungna sätt
hvarpå de handskades med ord och skjutvapen.
När dessa fingo se främlingen, blefvo de genast intresserade. De hade
aldrig förr varit i tillfälle att iakttaga något fullt så praktfullt,
och när han passerade dem kunde inte Alligator-Bob underlåta att
framställa den enkla frågan:
-- Kommer rästen af menageriet efter?
Främlingen stannade, spände ögonen i Bob och frågade med en röst, som
skalf af vrede och själfuppskattning:
-- Var det mig ni talade till?
Men Bob hörde inte. Han var alldeles för strängt upptagen med att
beundra löskragen.
-- Ja, men erkänn att det är vackert! sade han till Canada-Joe, och Joe
svarade med af djup rörelse darrande stämma:
-- Himmelskt!
Men han menade nog blankskinnsskorna, som han nyss spottat en blaska på.
Då råkade Rägnbågen skåda in under panamahattens brätte och log genast
ett igenkännande leende. Med ett ryck slet han hatten af främlingen,
gjorde en gest åt hans ansikte, talade och sade:
-- Boys! På detta ansikte, om man så får kalla det, kan ingen misstaga
sig. Två sådana ha säkert inte gått ur mästarens fabrik. Företeelsen här
är Sköne Jim, som rest ut för att bli lika bildad som han är missbildad.
Vår barndoms lekkamrat har kommit hem!
Ett gladt, igenkännande sorl hälsade Jim efter dessa varmhjärtade ord
och skaran var genast beredd att på Johnsons saloon eller något annat
näringsställe fira den förlorade sonens återkomst. Men Sköne Jim Ferris
blef arg, ryckte till sig sin hatt, bad präriepojkarne byta om klimat
och gick direkt hem.
Ryktet om Sköne Jims hemkomst spred sig hastigt i staden, och hela
Harristown var ett enda stort småleende vid tanken på löskragen. De
flesta hade aldrig sett en sådan pjäs förut och den yngre manliga
befolkningen afvaktade med intresse den stund då Jim skulle visa sig
ute.
Men den yngre manliga befolkningen fick en svår knäck, ty när Jim, dagen
efter sin ankomst, uppenbarade sig i en kostym af hvit bomullsflanell,
möttes han af den yngre kvinnliga befolkningens lifliga sympati. Kvinnan
är nu en gång sådan.
Allt hade dock gått väl, om inte Jim, inseende sina chanser, lagt beslag
på Alligator-Bobs ordinarie flicka och promenerat med henne utom staden.
Bob följde efter, arg som ett bi, och vid stranden af en liten pöl hann
han sin barndomsvän och tillhöll honom i ett rikt blomsterspråk att
skaffa sig en flicka själf och inte slå för andras.
-- Skaffa mig en själf, svarade Jim lugnt. Det är just hvad jag håller
på med, ser du väl.
Då gaf Alligator sin gamle vän en liten puff för magen, och Sköne Jim
dolde skyndsamt sin elegans under pölens lugna yta. Han var emellertid
snart uppe igen och gaf Alligator och hans flicka en storslagen inblick
i engelska språkets rika möjligheter.
När Alligator och den trolösa gått, beslöt Jim att låta kläderna torka,
innan han gick in i staden. Han vred därför af sig dem, spred ut dem på
marken och lade sig bredvid för att tillbringa en halftimma medan de
torkade, med att utfundera någon riktigt infernalisk hämd på Bob, och
andra läskande tankar.
Men bomullsflanell krymper gärna när det blifvit vått, och när Jim åter
skulle draga på sig kläderna, visade rocken en absolut obenägenhet att
gå på, medan byxorna förvandlats till knäbyxor och inte ville låta sig
knäppas, fastän Jim tilltalade dem på ett sätt, som röjde stor oratorisk
begåfning.
Till slut fanns inte annat att göra, än att draga på sig kläderna så
långt det gick och sedan i språngmarsch ge sig af hemåt. Men det går
inte särdeles fort att springa i förkrympta byxor, och Harristowns
befolkning hann därför, till sin stora och hörbara glädje, följa med.
Den gjorde nämligen med största beredvillighet sällskap ända till Jims
hem.
Fem minuter sedan befolkningen sett Jim försvinna inom sin dörr, kom han
åter ut. Men han var nu, som hvarje annan människa, klädd i vidbrättad
sombrero, högklackade stöflar, gula björnskinnschapparejos och
sexskjutare.
Och med den senare i beredskap gick han ut för att tala ett par ord med
sin barndomsvän Alligator-Bob.