På fort Quincys jordvall gick en soldat på vakt. Det var afton och
fortets portar hade nyss stängts för natten.
Oroliga rykten hade på senare tid trängt fram till fortet, rykten om,
att flera af nordvästerns stammar åter tröttnat på freden och gräft
tomahawken ur jorden. Därför hade fortets portar förstärkts,
palissadernas spetsade pålar undersökts och förnyats och posterna fått
sig ålagd den strängaste vaksamhet.
Posten gick sin enformiga gång fram och åter på jordvallen med bössan
hängande öfver axeln, då och då stannande för att uppmärksamt granska
horisonten eller växla ett par skämtsamma ord med någon kamrat där
innanför.
Rakt i väster, där den nedgående solen hängde, uppdök plötsligt en
ryttare, som med sakta fart red fram mot fortet. Allt mer närmade han
sig, och fastän aftonglöden smärtade soldatens ögon, var det honom snart
tydligt, att den ankommande satt stelt och ovant i sadeln.
Allt närmare kom ryttaren, försvann bakom en kulle, men när han åter
blef synlig stod silhuetten af en indian i en höfdings fjäderprydnad
skarp mot den röda himmeln.
Soldatens hand sökte geväret och han ansträngde sina ögon för att
upptäcka, hvilken stams målning den röde höfdingen bar. Men han var ännu
allt för aflägsen. Allt soldaten såg, var en ljus fläck vid höfdingens
ena sida, en fläck som glänste till, när indianen vände den sidan mot
ljuset, och soldaten undrade mycket hvad detta kunde vara.
Den trötta mustangen bar sakta sin ryttare framåt, och soldatens blick
lämnade icke den ljusa fläcken. Allt närmare kom ryttaren, redan syntes
Dacotas bjärta målning och pannbandets röda färg. Men soldatens blick
var riktad mot den ljusa fläcken, ty nu såg han hvad det var.
Det var en skalp, med långa, vajande ljusa lockar, som var fäst vid
höfdingens gördel och räckte långt nedåt hästens sida. Skalpen af en
hvit kvinna. En skalp, som berättade sin egen saga.
Då kom det en röd slöja framför soldatens blick, hans tänder pressades
hårdt tillsammans och han höjde sin bössa, tog noga sikte på indianens
bröst och tryckte af.
En vettskrämd mustang utan ryttare galopperade vildt bort öfver slätten,
och i gräset, med sitt lifs blod sipprande ut i präriens gröna matta,
låg Blå Molnet, Dacotas unge höfding.