Kampanjen för de stora novembervalen var i full gång i Harristown,
politik var samtalsämnet för dagen, politiska motståndare idkade umgänge
å bakgårdar och andra rymliga platser, och öfver staden låg en air af
hemtrefnad och karbol. Som vanligt vid novembervalen hade läkare och
apotekare säsong, och ej heller begrafningsentreprenören hade anledning
att klaga öfver stagnation i affärerna, ty en del Harristownbor voro
verkligen enfaldiga nog att inte gå ur vägen, när en blybit kom farande
genom atmosfären.
Större delen af Harristowns befolkning var delad i två partier,
republikanerna och demokraterna, men det fanns dock en jämförelsevis
neutral sektion, och det var denna de andra arbetade på att fånga. Till
den ändan hade republikanerna, hvilka arbetade på att återinsätta den
gamle kongressmannen Smiles på sin plats, utlyst ett möte, där Smiles
skulle visa hvad han dugde till, och de hade inbjudit den demokratiske
kandidaten, öfverste Baylie, att slå Smiles på fingrarna, om han kunde.
Egentligen hade det varit meningen att anordna en boxningsmatch mellan
de båda kandidaterna för att sedan ena sig om »the best man», men sedan
Smiles fått veta, att Baylie vägde 20 kilo mera än han själf, fann han
detta förfarande oparlamentariskt och förfäktade ifrigt den åsikten, att
de båda kandidaterna skulle i hvar sitt tal framhålla sina resp.
förtjänster.
Well! The Harristown Tribune, stadens största, mest spridda och enda
tidning, slog på stora trumman och skröt öfver det kommande mötet på ett
sätt, som väckte till och med de rätt tränade stadsbornas uppmärksamhet,
och när mötet började, voro Harristowns valmän så godt som mangrant
församlade.
Den för tillfället hyrda musikkåren spelade ett vackert, ehuru något
oredigt musikstycke, hvilket af anföraren med stor energi förklarades
vara »Home, sweet home», hvarefter den demokratiske kandidaten -- som af
artighet tillåtits att först yttra sig, för att Smiles sedan skulle få
tillfälle att bevisa att allt han sagt var lögn -- steg upp på tribunen,
såg sig med värdighet omkring och sade:
-- Fria, amerikanska medborgare! Det skulle roa mig att veta, hvarför vi
ska sucka under republikanernas tunga ok! Vi behöfver't inte, säger jag.
Den som säger, att vi behöfver det, är välkommen ut på bakgårn om en
kvart. -- Kastar du det där ägget, Johnson, så skjuter jag tvärt. -- --
Länge nog ha vi haft Smiles, den idioten, i kongressen, det kan vara tid
på att skicka dit en annan. Och ni ska skicka mig. Jag är en ärlig --
Johnson, stå inte och måtta, jag råder dig det! -- en ärlig demokrat,
som inte stjäl och tar mutor som de andra fähundarna. -- Vore du inte
skyldig mig tjugu dollars, Johnson, så förbaska mig -- -- -- Hva tror ni
att Smiles har tjänt sina pengar på? Stulit ungboskap, svarar ni
förstås, och det är tusan så rätt, men det är inte allt. Det är folkets
pengar, medborgare -- -- --.
Plask!
Johnson siktade väl, och det ruttna ägget träffade precis mellan ögonen,
insvepande Baylies anletsdrag i en doftande, gul slöja.
Valmännen jublade, och öfverstens språk var särdeles omväxlande, när han
torkade äggulan ur ögonen och gaf sig i väg efter krögare Johnson, som
erinrat sig, att han stämt möte med en person i andra ändan af staden
och skyndsamt gifvit sig af dit.
Republikanen, Smiles, klef ögonblickligen upp på tribunen för att
utnyttja motståndarens fall, men demokratiska föreningens ordförande
steg genast fram, öfverlämnade en kålrot och en spegel, samt anmodade
Smiles att jämföra och se, om han kunde skilja en kålrot från ett
kålhufvud.
Valmännens glädje var uppriktig och äkta, och man kan icke påstå, att de
sökte dölja den. Hvarje gång Smiles gjorde ett försök att säga något,
steg jublet allt högre, och när han till slut fann det bäst att klifva
ned från tribunen, lät det nästan som frälsningsarmén, och taket lyftes
märkbart.
Då smålog öfverste Mills, redaktör för Harristown Tribune, och gaf ett
tecken åt musiken, som genast åter stämde upp »Home, sweet home», ehuru
nu på en annan melodi. Musiken hade ett lugnande inflytande, och när det
blef tyst, steg Mills upp på tribunen, talade och sade:
-- Harristownbor och verkliga gentlemän! Vi stå nu inför den något
egendomliga situationen, att vi visserligen ha valmän, men ingen
kandidat. Ty vi få väl anse, att herrar Baylie och Smiles frånträdt sina
kandidaturer. Och detta är kanske mindre förlust, än man är böjd att
tro, ty Baylie, fastän han i öfrigt inte har andra fel, än att han är
litet opålitlig i kortspel och håller fördömdt usel whisky, har dock ett
väl hetsigt temperament. Ett temperament, som knappast skulle passa i
Hvita Husets gyllene salonger och Kapitoliets marmorsalar. Smiles
däremot är, om man bortser från hans lilla böjelse att tillägna sig
nästans lösegendom, en mycket hederlig och präktig karl. Men hans
intelligens är icke stor. Hans hjärnsubstans skulle, om den placerades
under en fingerborg, känna sig som en kackerlacka i en katedral. Och
sådant duger heller inte.
För att nu icke samhället skall bli helt utan representant i kongressen,
vill jag uppställa mig som den neutrala fraktionens kandidat, och hoppas
jag, att herrar republikaner och demokrater förena sig med denna
fraktion vid det kommande valet. I öfrigt har jag intet att tillägga,
utom det att de af herrarna, som ämna rösta på mig, äro välkomna att
taga ett glas med mig hos Johnsons snedt öfver gatan.
Bifallet kom alla västerns seismografer att registrera jordbäfning.