II

Under ekarna vid Minnehaha gingo de röda männen, mätta af blod och

fester. I dagar hade kvinnorna klagat, och rika skänker af vapen hade de

dödade krigarna fått med till de sälla jaktmarkerna, så att de som

tappre män och store jägare kunde draga därin.

I Blå Molnets hydda bodde den Snabba Hinden icke mer. Den hvita flickan,

Solhåret, hade tagit hennes plats, ty hon gladde höfdingens hjärta. Dock

var hon alltid sorgsen, och ingen hade sett ett leende på hennes läppar,

men väl spår af tårar på hennes kinder. Och i hennes ögon, milda som

hjortens, glänste ofta hatet till när blicken riktades på den unge

höfdingen. Och Snabba Hinden såg och gladdes, ty hon hatade denna hvita

kvinna som tagit hennes plats, men än mera hatade hon höfdingen som

förskjutit henne, som dock var den skönaste af stammens kvinnor.

När hon till höfdingen sade, att den hvita bruden hatade honom, visade

han kallt bort henne eller slog henne med käppar, och hennes hat växte

sig allt större. Men den hvita flickan var rädd, och vågade af fruktan

för sitt lif ej visa honom sitt hat, utan mottog hans smekningar, och

han trodde att hon älskade honom, fastän sorgen plågade henne. Och för

att ej göra henne ytterligare sorg prydde han ej längre sin hydda och

sin gördel med de hvite männens torkade skalper.

På andra sidan Mississippi, strax ofvan det stora fallet bodde en hvit

man. Han var en modig man, känd för sin säkra bössa och sin kännedom om

helande örter, och han var Dacotas vän. Han hade fällor i floden och å

prärien och jagade ostraffadt å Dacotas land ty han helade ofta deras

sår och skadade ingen af dem.

Till honom gick Snabba Hinden, ty hon visste att hans kula träffade sitt

mål, och hon ville väcka hans vrede mot Blå Molnet för att få sin hämnd

utkräfd.

Den hvite jägarens panna mörknade när han hörde berättelsen om de många

skalper af hvita män som krigarna medfört från sitt krigståg, och när

hon berättade om den hvita flickan, mörknade han ännu mer. Dock litade

han icke på henne, ty han förstod väl, att hon icke kommit till honom

för den hvita flickans skull utan för sin egen.

Han förstod hennes mening att väcka hans vrede mot höfdingen så att han

skulle döda denne. Då skulle stammens hämnd drabba ej blott honom, utan

också den hvita flickan, som var af samma blod, och dunkelt skönjde han,

att äfven detta ingick i Snabba Hindens syften. Icke så att förstå, som

om hon skulle önska hans död, men hon offrade honom gärna om hon

därigenom kunde nå kvinnan.

Han lät dock icke henne ana hvad han tänkte, utan sade henne afsked med

stor hjärtlighet och lofvade att inom kort besöka lägret. Och hon fäste

sina blickar på honom och log, och då han log mot henne tillbaka gick

hon nöjd hem, ty hon var skön och trodde att han nu skulle göra allt hon

bad honom.

Många dagar dröjde det icke förrän den hvite jägaren besökte Dacotas

läger, och han blef mycket väl mottagen af de krigare, som icke voro

borta på jakt. Gärna berättade de för honom om sin strid med de hvite

männen, och med stolthet visade de för honom de många skalper de tagit,

och den hvite jägaren kände vreden stiga inom sig, ty ehuru de röde

männen voro hans vänner voro de hvite dock hans bröder, och blod kommer

alltid att förblifva tjockare än vatten. Han lät dock intet synas af de

tankar han hyste.

Äfven höfdingens hvita brud såg han, och såg hennes ögons tysta bön om

hjälp, och hans vrede blef till hat, ty den hvita bruden var ung och

skön, och äfven jägaren var ung. När han kom åter till sin hydda var

hans sinne oroligt, och dag och natt voro hans tankar hos höfdingens

hvita brud. Hennes stora, bedjande ögon hade brännt sig fast i hans

själ, och han såg dem alltid framför sig.

Så blef det, att hans steg allt mindre sällan leddes bort till hyddorna

vid Minnehaha, och ofta följde han Dacotas på jakten. Då brände ofta

bössan i hans hand, när Blå Molnets fjäderprydnad vajade mellan

stammarna framför honom, men han tänkte då på, att höfdingen trodde

honom vara sin vän, och han sköt därför icke ehuru han ofta kunnat det.

Men den hvita flickans bedjande blick förföljde honom.

Snabba Hinden väntade på sin hämnd, och när den icke kom smög hon åter

till den hvite jägarens hydda. Hon trodde att hon tjusade honom med sin

skönhet och bad honom, att han skulle döda höfdingen, som förskjutit

henne. Hon skulle sedan göra honom till höfding öfver Dacotas, hvars vän

han var, och hon skulle bo i hans wigwam.

Men den hvite jägaren log, ty han tänkte endast på flickan med de

bedjande ögonen, och bad Snabba Hinden vända åter till sin stam. Och

Snabba Hinden gick, men från denna stund hatade hon äfven honom.

Hon lät honom dock ingenting veta om sitt hat, utan bidade sin tid, ty

han kom fortfarande ofta till stammens läger, och hon visste, att han

icke väl kunde undgå att önska hjälpa den hvita flickan.

Det hände stundom, att den hvite jägaren talade med höfdingens brud, och

hon anropade honom då om hjälp och befrielse ur sin fångenskap,

berättade hur hon sett sina närmaste dödas, hur hon, afsvimmad i vagnen,

vaknat till sans på höfdingens häst. Hur höfdingen påtvingat henne sin

ömhet, som hon icke vågat tillbakavisa, och hur hon hatade sin röde make

öfver allt annat.

Då värmdes jägarens hjärta, och han svor att rädda henne, om det så

skulle kosta hans eget lif, och han bad henne hålla sig redo till nästa

fullmåne.

Allt oftare besökte han nu lägret, jagade och bytte till sig många

skinn, hvilka han med en pålitlig indian sände österut till

bytesstationen vid fort Quincy, hvarifrån han i utbyte fick mjöl, krut,

eldvatten och äfven guldmynt, hvars värde de röde männen ej förstodo,

men som jägaren behöfde för sin flykt. Men när han af stammens krigare

bytte till sig två snabba mustanger, jublade Snabba Hinden, ty hon

förstod hans afsikt.

När fullmånens tid kom, foro de flesta af stammens krigare ut på

jaktstigen, ty det var då godt att jaga om natten, men den hvite jägaren

red icke med dem. Han dröjde i skogen vid Minnehaha, och hans vän Blå

Molnet var med honom.

Den hvite jägaren hade önskat att äfven Blå Molnet skulle följa sina

krigare på jakten, men höfdingen lämnade numera ej gärna trakten kring

lägret, och fann sig väl i sin hvite väns sällskap. Snabba Hindens ögon

voro alltid öppna under denna tid, och sällan lämnade hon den hvita

flickan utom synhåll.

Så hörde hon också hur en natt ugglan tre gånger tjöt utanför lägret,

och hon smög, tyst som en skugga, ut ur sin faders hydda bort mot

höfdingens. Dold bakom träden såg hon där, hur den hvita flickan smög ut

ur höfdingens wigwam, och möttes af den hvite jägaren, hon såg dem smyga

bort mellan stammarna, tyst och spårlöst som nattens vind, och hörde

sedan, med örat mot marken, mustangernas galopp bortdö i öster.

Länge låg hon så lyssnande, långt sedan ljudet försvunnit, och hennes

själ var fylld af en omätlig glädje.

Först när så lång tid förflutit, att de flyende borde ha hunnit passera

floden och vara ett godt stycke väg på andra sidan, reste hon sig från

marken och gick fram till höfdingens wigwam. Med ett enda ryck slet hon

undan hjortskinnet, som stängde öppningen, och ropade högt hans namn.

Men ingen rörde sig. Då gick Snabba Hinden in i hyddan för att se hvad

som händt, ty hon visste, att höfdingen hvilade där.

Blå Molnet låg på en hög af skinn och en hjorthud var vårdslöst kastad

öfver honom. Hans bröst häfdes af tunga andetag och öfver hans näsa och

mun var bunden en duk, som luktade starkt af en tung, bedöfvande doft.

Den örtakunnige hvite jägaren hade gjort sin sak väl.

Snabba Hinden löste hastigt knutarna, kastade duken i ett hörn af hyddan

och började häftigt skaka höfdingen för att få honom vaken. Men utan

resultat. Då sprang hon snabbt ned till strömmen, till Minnehaha, och

doppade ett kläde i det kalla vattnet. Äfven medtog hon något vatten i

ett kärl.

Det kalla klädet kring pannan och ett par klunkar friskt vatten nedför

strupen återgaf höfdingen snart medvetandet och han började förstå hvar

han var, fastän hans hufvud ännu var tungt och hans pulsar bultade. Han

förde sin hand till pannan, ty han var ännu trött, och frågade efter den

hvita flickan.

Men Snabba Hinden log ett bittert löje och lät honom veta, att den hvita

brud, han skattade så högt, flytt tillbaka till sitt eget folk, flytt

med den hvite jägaren, som han kallade sin vän och sin broder.

Då afskakade höfdingen sin dvala, och sprang upp. Med ögon, som

gnistrade af vrede befallde han Snabba Hinden att säga sanningen, och

hon sade honom hvad hon först sagt, visade honom duken, som genomdränkts

af det söfvande giftet, och spåren efter de flyendes moccasiner i den

mjuka marken.

Då sammansnördes höfdingens hjärta af stor vrede och sorg, ty han hade

trott, att den hvite jägaren var hans vän och icke hade en dubbel tunga.

I inhägnaden uppsökte han sin mustang, kastade den röda filten öfver

dess rygg, och red i galopp bort mot öster.

Strax nedom det stora fallet -- som nu kallas St. Anthony -- sam hans

häst öfver Mississippi, och i samma vilda galopp red han till den hvite

jägarens hus.

Där var allt tomt, alla vapen och andra ting af något värde voro borta,

och askan på spiselstenarna kall. På många timmar hade ingen eld brunnit

där, och Blå Molnet förstod, att flyktingarna icke besökt stället. Då

lät han sin häst sakta följa flodstranden, tills hans öga, ett stycke

nedom fallet, upptäckte spåren af deras hästar. Spåren gingo åt öster,

och han följde dem ridande i galopp.

Så följde Blå Molnet de flyende i många timmar, ibland afstigande för

att noga undersöka märkena efter deras hästars hofvar, dessemellan

ridande så fort den uttröttade mustangen orkade springa. Hela den långa

natten rullade förbi. Solen höjde sig rakt framför honom, steg allt

högre, och stod slutligen vid middagshöjd, när han ändtligen upptäckte

en smal rökstrimma som stod lodrätt upp i den stilla luften.

Då hoppade Blå Molnet af hästen, och smög försiktigt framåt, medan

mustangen följde på afstånd, gående framåt eller stannande på sin herres

vink.

Snart nog var han tillräckligt nära flyktingarnas läger för att kunna se

hvad som där försiggick. Vid sidan af en liten eld låg den hvita flickan

och sof med en bredskyggig hatt öfver ansiktet, för att skydda det mot

de brännande solstrålarna. Ett stycke från henne satt jägaren på huk med

bössan öfver knäna, men äfven för honom hade middagshettan blifvit för

stark, och han sof med hufvudet nedsjunket mot bröstet, som om Dacotas

höfding och stam varit minst tusen mil därifrån.

Ljudlöst smög Blå Molnet framåt. Som en orm gled han genom det höga

gräset och hans svarta pärlögon voro riktade mot den hvite jägarens

hufvud.

Snart var han nära nog. Han reste sig upprätt och drog tomahawken ur

gördeln. En sekund måttade han, så hven vapnet genom luften och den

tunna klingan bet djupt i jägarens hjässa.

Det gick en darrning genom mannens kropp, han gjorde ett svagt försök

att lyfta hufvudet, sjönk sedan åter tillsamman och gled sakta omkull på

gräset.

Den unge höfdingen böjde sig, och hans blick veknade när han lade handen

på den hvita flickans axel. Hon rörde sig i sömnen, vaknade, lyfte

hatten från ansiktet och slog upp ögonen. Men när hennes blick mötte

höfdingens, ropade hon till af förskräckelse och sprang upp.

Blå Molnet böjde sig framför henne, och bjöd henne bestiga hans häst,

som nu kommit fram till sin herres sida, men hon rörde sig icke, och

hennes blick irrade vildt sökande omkring, tills hon fick se jägarens

döda kropp. Då gaf hon till ett skarpt skri och sprang bort till honom,

kastade sig högt gråtande på marken och betäckte hans kallnande ansikte

med kyssar.

När höfdingen såg detta mörknade han, ty han höll henne mycket kär. Han

ryckte sin knif ur gördeln, kastade sig öfver henne och tryckte knifven

till skaftet i hennes rygg. Och när han gjort detta, föll det som en

dimma öfver hans själ och han dansade en krigsdans kring den slocknande

elden. Sedan ryckte han knifven ur flickans rygg, lät den göra en skåra

rundt hennes hufvudsvål och fäste så den ljusa skalpen med de långa,

solglittrande lockarna vid sin gördel.

Därefter besteg han åter sin mustang och fortsatte ridten österut.