I.

Där »Vattnens fader» upptager det sparsamma flödet från Minnehaha -- Det

skrattande vattnet -- sväfvade Dacotas lätta rökar öfver trädtopparna.

Långt upp till Minnetonkas fiskrika sjöar sträckte sig deras skogar, som

vimlade af allt slags vildt, i Mississippi simmade blanka laxar och feta

kattfiskar och åt söder och väster rullade den vida prärien, där tallösa

buffelhjordar betade, i väntan på, att den röde mannen af dem skulle

utkräfva sin skatt.

Den stam af det stora Dacotafolket, som härskade öfver denna härliga

näjd, hade till höfding den unge Blå Molnet, son till Stora Björnen, som

efter en lång och ärofull lefnad trampats till döds under en

buffelhjords fötter och gått till sina fäder på Den Store Andens rika

jaktmarker.

Blå Molnet var en värdig son af sin fader, tapper krigare och väldig

jägare, men han var dock en underlig man. Hans håg var icke som de

andras. Ofta kunde han sitta nere i dalen vid Minnehaha och lyssna till

hur den tunna vattenslöjan med en klang som ett sorglöst löje föll mot

stenarna nedanför, eller stå på höjden nere vid floden och betrakta hur

aftonens röda färger spelade öfver det blanka vattnet, som i en vid båge

drog mellan kullarne mot prärien i söder.

Mycket undrade stammens män och kvinnor öfver hvar hans tankar voro i

dessa timmar. Men ingen förstod. När någon af de förnämligare krigarne

djärfdes fråga honom log han endast, men gaf aldrig något svar. Men

ingen, icke ens den gamle medicinmannen, tänkte något ondt om honom

därför, ty han var mild mot stammen och grym i striden så som hans fäder

varit, och han ägde därför sina stamfränders hjärtan.

Men en stor sorg och oro gjorde han dem dock. Allt sedan hans tjugonde

år hade stammens äldste önskat, att han skulle taga en squaw till sig,

som kunde bo i hans wigwam och utföra det arbete, som icke fick fläcka

en krigares händer. Men den unge höfdingen önskade det icke så. För

stammens kvinnor hade han inga blickar, han älskade endast jakten och

kriget, och sina mustanger, de snabba »stora hundarna», som gladde hans

hjärta.

När så tjugutre somrar rullat fram sedan den dag då han först såg

ljuset, beslöto de gamle att taga saken i egna händer, och de utsågo en

hustru åt honom. Det var en kvinna af ädel börd som vann deras val,

Snabba Hinden, flickan med ögon som eld och hår som präriens svartblå

midnatt.

I det stora rådet kungjorde de gamle sedan sitt val, och ett gillande

mummel gick genom församlingen, ty alla funno det godt, men höfdingens

haka sjönk mot bröstet och han tänkte länge. När ansiktet åter lyftes

var hans leende ljust och han böjde jakande sitt hufvud, gillande det

val de gamle och vise gjort för honom.

Och när han sedan såg kvinnan vaknade mannen inom honom och han hungrade

efter hennes skönhet och tog henne till sig och gjorde henne till sin

squaw. Men till floden gick han aldrig mer.

Snabba Hinden bodde i Blå Molnets wigwam och gjorde hans arbete, och han

gladdes åt hennes skönhet och hennes kärlek, åt den kopparröda, mjuka

huden och de heta ögonen. Hans anseende inom stammen steg allt högre, ty

nu var han sannerligen en man och en krigare, och hans ätt skulle lefva

länge.

Så gick hösten, och snart svepte vintern sin hvita klädnad öfver Dacotas

land, krigarna jagade sällan, utan hvilade i sysslolöshet kring eldarna

i sina hyddor, och Minnehahas silfverlöje hördes icke mer, dess pärlande

pizzicato hade förstummats af fjättrande is. Dacotas rökar blefvo tätare

ty kölden var hård, och Dacotas krigare längtade efter våren.

I långa månader väntade de, tills Den Store Anden till sist förbarmade

sig öfver dem, och åter lät sin sol så värme öfver landet. Då vaknade de

röde männen ur sin vinterdvala, och fejade sina vapen, och när de första

blommorna stucko upp sina hufvuden, gräfde de tomahawken ur jorden och

redo, målade i gälla färger, mot söder för att finna en fiende. Blå

Molnet var deras höfding, och hans rika fjäderprydnad vajade stolt när

den vilda mustangen åter bar honom ut mot ära och segrar.

I många dagar redo krigarna söder ut öfver präriens vågor. Väl sågo de

många hjortar, och äfven i fjärran betande bufflar, men de krigsmålade

männen sökte ej nu sådant byte. De önskade skalper att hänga i sina

gördlar och att pryda sina hyddor med. Men ingen fiende syntes, ty få

voro de, som vågade beträda Dacotas land.

En dag, medan krigarna rastade och deras mustanger fredligt betade på

kullarnas sluttningar, kom en spejare galopperande in till lägret. Han

själf var trött och hans häst hvit af lödder, ty han hade ridit långt,

men han hade goda nyheter att förtälja. En half dagsresa längre åt söder

hade han sett hvita män. Hvita män med hvita vagnar, som sakta färdades

fram öfver prärien. Han hade smugit sig nära och sett, att männen voro

ganska få, och att de hade sina kvinnor med, men männen voro alla stora

och starka och alla hade ljust hår samt buro långa bössor.

Då gladdes de röde männen, och de höllo rådslag och beslöto att anfalla

blekansiktena. Sedan stego de till häst och redo mot söder, men

dessförinnan ordnade de sina skalplockar, ty ingen visste hvem Manito

ville kalla till sig.

Mot aftonen varskodde spejarne, att de hvite männen voro i sikte, och

krigarna smögo sig försiktigt framåt efter att hafva lämnat sina hästar

i en dalsänka. Gräset hade ännu icke hunnit långt, men var dock

tillräckligt för att kunna dölja de röde männens hufvuden, när de från

ett säkert afstånd bespejade blekansiktena.

Det var nu ganska sent på dagen, och solen gjorde sig redo att snart

sjunka under horisonten, där aftonrodnaden flöt som ett eldhaf, kastande

dallrande violetta flammor upp mot zenith.

Blekansiktena redde sig för natten. Under många rop och piskrapp åt de

tröga oxarna, sammankördes de höga, hvita vagnarna i en vid cirkel, i

hvars midt en stor lägereld tändes. Hvad i öfrigt försiggick inom denna

vagnborg, kunde de röde krigarne icke se, men hvad de däremot sågo, var,

att två af de storväxta blekansiktena, med sina långa bössor under armen

gingo vakt utanför vagnarna.

Så sjönk solen lik ett glödande klot bortom präriens rand, och västerns

korta skymning tog vid med sitt dårande färgspel. Natten svepte fram

öfver jorden och de hvite männens lägereld brann allt lägre.

Då höllo de röde krigarna rådslag, och Blå Molnet talade till sina

tappre.

Medan jorden sof, sade han, borde den röde mannen angripa sina fiender,

ty då voro deras skalper lättare att vinna. Då sofvo blekansiktena tungt

som björnen om vintern. Men först skulle, längre fram på natten, en af

spejarne smyga sig fram för att pröfva vakternas vaksamhet. Och alla

krigarna grymtade sitt bifall. Sedan rullade de in sig i sina filtar och

sofvo några timmar, men deras sömn var lätt som vildkattens.

Men när stjärnorna stodo som klarast voro de åter vakna, och följde med

blicken Hale Ålen, tills han försvann i mörkret på sin väg bort för att

pröfva de hvita vakterna. Snabbt och ljudlöst som en skugga smög han

bort i mörkret och de hvita vakterna gingo lugna rundt vagnborgen eller

värmde händerna vid den lilla eld, som de tändt upp åt sig där utanför.

Vid sidan af denna eld sågo de röde männen något, som de förut ej märkt.

Det var en hund. Hur stor och af hvad utseende kunde de icke se, men

deras skarpa ögon kunde dock urskilja djurets konturer.

Plötsligt lyfte hunden sitt hufvud och vädrade. De hvite männen gåfvo

akt därpå och grepo sina bössor, och rödskinnen anade att Hale Ålen var

i fara. Hunden steg upp och vädrade ånyo, raggen reste sig i dess nacke,

och med ett kort, ursinnigt skall rusade den ut i mörkret.

En af de hvite männen ryckte en brand ur elden, svängde den öfver sitt

hufvud så att lågorna slogo fullt ut, och kastade den i en båge åt samma

håll som hunden sprang.

Ett ögonblick syntes i dess sken Hale Ålen, som rest sig upp på ena

handen och med knifven i den andra var beredd att möta hundens angrepp.

En enda flyende sekund syntes han, men det var nog. Den andre hvite

mannen hade sin bössa lyftad, och i samma ögonblick som branden fräsande

föll ned i gräset blixtrade hans skott. Och hundens ursinniga skall

blandades med Hale Ålens dödsskri.

Krigarna gnisslade med tänderna i fruktlös vrede, men ingen af dem

åstadkom minsta ljud. I deras hjärtan glödde hatet och hämnden, men de

insågo, att det icke nu var rätta stunden att angripa.

Inom vagnborgen var nämligen nu allt i rörelse, torrt gräs kastades på

elden, så att dess flammor stego allt högre, och de hvite männen med

sina långa bössor i beredskap, spejade mellan vagnarna ut i mörkret. De

voro nu alla beredda, och ett anfall skulle kosta allt för många tappra

krigares lif, kanske sluta med seger för de långa bössorna.

Blå Molnet låg därför stilla i gräset borta på höjden och såg med

hatfulla ögon mot de hvita vagnarna. Hade icke denna hund funnits, så

hade hans krigare varit öfver blekansiktena oväntadt som präriens

hagelbyar i sommarhettan, och deras skalper skulle snart ha hängt vid de

tappres gördlar. Men lika godt. Innan Den Store Andens öga ännu en gång

blickade ned på Dacotas land, skulle Hale Ålen vara hämnad, och Dacotas

skulle åter kunna i lugn draga tillbaka till sina hyddor och jakten

kring Minnetonka, medförande skalper och byte, ja kanske äfven fångar

att binda vid pålarna och glädjas åt vid fästen i byn.

Medan timmarna alltmera skredo framåt lugnades de hvita männen i

vagnborgen. Väl gick ingen till hvila i vagnarna, men de sutto hukade

kring elden, som de åter läto brinna lägre. De båda vakterna gingo icke

mera utanför af fruktan för smygande röda mäns knifvar, men mellan

vagnarna spejade många ögon.

Blå Molnets krigare hade smugit tillbaka till sina hästar endast

lämnande spejarna kvar, att vakta de hvites läger. Snart syntes dagens

första strimma i öster, mörkret lättade sakta, och en blek grådager

svepte nejden. Då beslöt den unge höfdingen att gå till anfall, ty nu

visste han, att de hvite skulle tro all fara öfverstånden.

Försiktigt redo krigarna framåt, följande sänkorna mellan präriens

vågor, och deras mustangers näsborrar voro ombundna, så att icke lukten

af de hvite männens hästar, som af vinden fördes till dem, skulle komma

djuren att gnägga.

Med stor försiktighet förde Blå Molnet sina män öfver den ljusnande

prärien, tills det icke längre var möjligt att utan upptäckt rida

vidare. Då inkallades äfven spejarna, och när alla de tappre samlats,

lyfte den unge höfdingen sina vapen högt öfver sitt hufvud.

Detta var anfallstecknet. Dacotas hälar trycktes in i de vilda hästarnas

sidor, och frustande rusade djuren framåt. Så höjde Blå Molnet åter sina

vapen öfver hufvudet, och Dacotas' gälla stridsrop rullade ut ur hundra

strupar.

Som en stormil föllo de vildt framsprängande ryttarna öfver

emigranternas läger. Väl hunno de hvita männen upp, men innan första

skottet brann från deras långa bössor, voro de röde endast ett par

hundra alnar från vagnborgen.

Men då möttes de af en vägg af eld, och de dödsbringande kulorna sände

många krigare till Manito. Åter talade de hvita männens bössor, och åter

föllo många af Dacotas tappre, men intet kunde hejda de öfrigas vilda

anlopp.

Ännu en salfva hunno de hvite sända in i den krigsmålade hopen, men nu

voro äfven krigarna nästan framme vid vagnborgen, och gingo med ännu ett

blodkylande stridsrop till anfall mot denna.

Trots öfvermakten värjde de hvite männen sig med förtviflans tapperhet.

De resliga, ljusa jättarna grepo sina bössor vid piporna, och mången

indiansk skalle krossades vid försöken att äntra öfver och mellan

vagnarna. Men hvinande pilar och mordiska tomahawks gjorde också sitt

arbete, och det vardt snart nog tydligt att den hvita karavanen var dömd

till undergång.

Blå Molnet kämpade främst bland sina tappre och gjorde gång på gång

försök att tränga in i vagnborgen, men hvarje gång kastades han blödande

tillbaka. Många af hans bästa kämpar hade stupat och när ett kolfslag

träffade hans vänstra skuldra och slog honom till marken, upptändes han

af vrede.

Med ett genomträngande skri kastade han sig kattvigt upp på en af

vagnarnas tak, hans tomahawk hven genom luften och dess klinga bräckte

pannbenet på den närmaste hvite, några af hans krigare följde honom, och

utstötande stammens stridsrop, kastade de sig ned inom de hvites

vagnborg.

Väl sjöngo bössorna dödssång för några af dem och bösskolfvarnas slag

krossade andras hufvuden som äggskal, men nya ersatte ständigt de

fallna. På alla håll klättrade rödskinn öfver vagnarna eller hoppade

mellan dem, och nu var ingen där för att hindra dem. Striden hade

blifvit ett slaktande. Tomahawkerna blixtrade och föllo,

skalperknifvarna blänkte, indianernas vilda skrän och de sårades

jämmerrop steg som en djäfvulsk kör mot himmelen.

Blå Molnet släckte sin blodtörst, nya skalper hängde vid hans gördel,

och hans tomahawk dröp af blod. De hvite hade dukat under, alla voro

dödade, alla, alla, män, kvinnor och barn, och Dacotas stam hade rönt

stor ära. Väl hade de hvite försvarat sig som män och många af hans

tappre hade stupat, men för dem, som fallit i striden, skulle fester

hållas och stammens kvinnor skulle klaga högt till deras ära.

Krigarna undersökte nu vagnarna för att taga, hvad för dem kunde vara af

värde, och de funno där filtar, bössor och yxor. Men där funnos också

många af de redskap med hvilka blekansiktena gräfde i jorden, och som de

röde krigarna föraktade, och de försmådde att taga dem.

Men från de krigare, som undersökte den största vagnen, kom ett högt

rop, och höfdingen skyndade dit. Längst inne under tältet låg en hvit

kvinna, som det tycktes, död. Men från hennes hufvud flöt ett svall af

lockar, ringlande ned öfver den hvita halsen och glänsande som flytande

guld.

Den unge höfdingen böjde sig ned, och han såg att hon andades, den hvita

strupen höjdes och sänktes nästan omärkligt. Hon var icke död, endast

medvetslös. Det kom en glimt af lystnad i hans ögon när han såg det rika

hårets bucklor och hans högra hand sökte skalperknifven. Präktigare

skalp skulle ingen i Dacotas land äga, den var värdig att pryda en

höfdings hydda.

Men när vänstra handen grep efter lockarna, ringlade sig en af dessa som

en orm kring hans ena kopparröda finger. Med ett förskräckt rop ryckte

han handen tillbaka och skalperknifven föll från hans hand, fastnande

mellan vagnsgolfvets plankor.

Samtidigt öppnade den hvita flickan ögonen och mötte Blå Molnets blick.

Den unge höfdingen stod stilla. Aldrig förr hade han sett sådana ögon.

De voro blå som präriens vårhimmel och mystiskt djupa som Minnetonkas

mörka vatten.

Ett andedrag möttes deras blickar, så kom verkligheten åter till henne,

hennes ögon vidgades af fasa, och med ett skri sjönk hon åter in i

medvetslöshetens barmhärtiga famn.

Men i Blå Molnets inre vaknade en känsla, en vekhet icke värdig en

krigare af Dacotas stam, sådan som fordom tog honom under sommarens röda

kvällar. I hans öron ljödo Minnehahas glittrande löje och han mindes de

blå dagrarna öfver »Vattnens faders» blanka yta.

Och han svepte sin röda filt om den hvita flickan, lyfte henne upp på

sin mustang och red, följd af sina segerdruckna tappre, mot norr, mot

sin stams hyddor.