spelar kort, äfven ni får roligare när ni blir flera.»
Derpå befalltes betjenten Eklund taga den bättre båten, och först sätta
Maja Stina i land vid Russila strand, sedan ro så fort han förmådde till
Östervik med begäran, att om de hörsammade bjudningen, skulle de genast
följa med, ty det var långt lidet på dagen.
De båda tjensteandarna skyndade just bort, när lagmannen hastigt öppnade
köksdörrn för att fråga hvarför frun dröjde ute, när hon visste att han
var upptagen.
«Ack, söta Fritz, jag står verkeligen litet bekymrad här, sade hon. Just
när tant kom hit i dag, for Maja Stina till Vestervik med en väfsked jag
haft till låns af majorskan; der berättar hon i sin enfald att vi
erhållit besök af friherrinnan Perlkrans, och hvad tycker du väl!
Möllerstedtskan lät genom Maja Stina säga, att både hon och fru R. vore
så nyfikna att se tanten, och att hon ville gifva dem bud på Östervik;
således lära vi få dem hit allesammans. O, om de velat hållas borta den
här gången, ty jag har nästan intet socker hemma!»
«Hvarföre säger du intet till i tid, att man kan vara försedd, utomdess
låt barnen mindre ofta koka karameller!» och härmed vände han om.
Barnen, ty deraf voro fyra närvarande, äfvensom tjenstefolket, voro
vittnen till detta intrigerande; detta förhemligande för husfadren, och
denna dubbelhet, som visst rörde småsaker, men ändå verkade som menliga
exempel. Äfven hans framkastade ord om hennes mindre omtanka och
misshushållning, som sedan framkallade orden: «Visa icke pappa en annan
gång, när mamma ger er socker!»
* * * * *
I förstugan träffade lagmanskan grandtanten. Hon hade bett Emma och
Leonna föra sig i trädgården. Detta visste lagmanskan på ett skickligt
sätt afböja, och ville föra dem till nya delen af huset, men Eva Strutz
kom i detsamma, och af en hos lifliga personer vanlig idéförbindelse,
påminde hennes åsyn friherrinnan om «spökkammarn,» och hon önskade först
bese de gamla rummen med utsigten åt gården.
«Jag har varit här endast en gång förut,» sade hon. «Det var året efter
min systers giftermål, Fritz var ännu icke född. Sedan reste jag med fru
Holst till Sverige, och när vi åter på ett år besökte Finland, var hon
hos sina slägtingar i Wasa och deromkring, och jag återsåg aldrig
hvarken min syster eller Johanneshof. När jag sedan som enka flyttade
till min födelsebygd, var svåger omgift, och jag ansåg mig sjelf för
fremmande i huset. Nu skall det roa mig att se, om dessa rum påminna mig
om fordom, ty hvad jag härtills sett gör det icke.»
«Frökenkammarn» igenkände hon på ögonblicket; det hade varit hennes
systers gästrum, och der hade hon sjelf bott när hon var här på besök.
«Tapeterna voro helt nya den tiden, och samma tafla var äfven då här.
Der ser jag spikarna efter min fars och mors porträtter,» fortfor hon
allt mera intagen af sina minnen. «De tillföllo min syster. Jag fick ett
miniaturporträtt af min mor. — Har man ännu qvar de gamla, för mig kära
bilderna?»
«Pappa har låtit förgylla upp ramarna, och satt upp dem i salongen,»
svarade Emma.
Hastigt såg gumman sig omkring i «spökkammarn» och vexlade en leende
blick med Leonna.
Inkommen i salongen drog friherrinnan schalen omkring sig, som om hon
tänkte på höststormarna och dessa tunna väggar.
Sedan hon liksom helsat på de «kära bilderna,» jemförde hon dragen hos
modren, med den medaljong hon bar om halsen. Hon hade burit den sedan
hon var tolf år, sade hon.
Nu kom Anton, och tillsade modren att «vikarne» voro helt nära.
«Du väntar väl inga gäster?» frågade tanten. «Jag trodde att få
tillbringa en treflig afton med dig och barnen.»
«Så önskar äfven jag bästa tant,» försäkrade lagmanskan, «men efter hvad
gossen säger, lära våra grannar komma hit, inviterade äro de ingalunda,
men nog begriper jag saken. När tant kom hit i dag, var assessorskan R—s
huspiga här i ett ärende; hon har väl talt om hvilket rart besök vi
fått, och nu komma de, nyfikna att göra tants bekantskap.» Hon skyndade
ut, följd af Jeanette, som leende hviskade: «Ack den fintliga mamma!»
_Värda läsare, månne detta är «savoir vivre?»_
Grandtanten presenterades med en viss högtidlighet för «grannarna»; när
kaffe var passeradt, arrangerades spelbordet. Friherrinnan tog väl kort,
men icke road deraf, lemnade hon dem åt Renata, och gick ut i salongen
till flickorna. Jeanette satt vid instrumentet, och lärde under upptåg
och gyckel Bina Möllerstedt att spela «gubben Noak.» De andra stodo
omkring, med undantag af Eva Strutz, Emma och Leonna, som vid ett bord
framför soffan, voro upptagna af Åbo Tidningar, som lagmannen hemtat dit
för tantens räkning.
Först vände hon sig till fröken Eva och frågade hvad hon läste. Eva
visade på verser, enkla, men fulla af behag, undertecknade med M. F—n,
äfven andra af Stjernstolpe.
«Fröken Eva är road af poesi, och skall som jag hört ¯äfven¯ skrifva,»
sade friherrinnan vänligt. «Äfven jag hade i min ungdom samma lilla
vurm, skref och samlade, men en redligt tänkande man gaf mig det råd,
att först läsa goda poetiska arbeten och under tiden söka studera
naturen och menniskorna, och sedan läsa igenom hvad jag skrifvit. Jag
följde hans råd och slutade med att offra mitt stympverk åt lågorna.»
«Fortfor icke friherrinnan att skrifva,» frågade Eva nyfiken.
«Nej, jag hade insett min svaghet. Utomdess hade jag mera gagnande
sysselsättning; likväl har jag behållit en stor kärlek för goda poetiska
arbeten, de utveckla och förädla begreppen. Har fröken tillfälle att
förskaffa sig Leopolds, Choraei eller Kellgrens samlade arbeten? Äfven
fru Lenngrens poesier läser jag så gerna. Hon är både tänkande och
snillrik.»
«Hennes «Spåvisa» är rätt söt, men eljest säga de, att hon är så fasligt
satirisk,» invände Eva.
«Qvickhet och satir följas gerna åt, men ingen kan öfverträffa fru
Lenngren i ledighet och behag; ingen kan måla det småaktiga i lifvet så
träffande som hon; i allt ligger dock en djup känsla för det rätta, det
ädla och goda.» — Eva såg något tänkande ut; men hvem vet hvad hon
tänkte? —
«Hvad läser du, Emma lilla?» frågade tanten henne.
«Det skall vara en saga, men jag begriper den icke; intet är det sådana
som berättas, hvad sådana äro roliga!»
Friherrinnan ögnade i bladet. Det var en, i den då vanliga högttrafvande
stilen författad, österländsk berättelse. «Det tror jag nog, att du ej
är road af denna,» anmärkte tanten leende. «Sådant kan du icke uppfatta
ännu, förrän du genom historisk läsning lärt känna olika folkslag och
deras seder; — — men hvad fattas dig, min egen Leonna? mår du illa?»
frågade den goda frun nästan förskräckt, när hon såg, att flickan satt
der blek, och stirrade i det tidningsblad hon höll i sina händer: «Icke
sjuk, goda tant, men läs detta», svarade hon stammande.
Friherrinnan tog bladet och satte sig så att ingen med henne kunde
hvarken läsa det eller se dess nummer, ty de andra hade lemnat pianot,
och nyfikna omringat bordet. Det af Leonna betecknade stället var en
underrättelse från krigsteatern; innehållet var i korthet detta: att
L—ska regementet, som i finska kriget utmärkt sig genom tapperhet vid
Å—, hade nu äfven vid Nikopolis' belägring visat prof af bravur; Chefen
för — bataljonen öfverstelöjtnant N. N. var blesserad. En officer var
dödad; förlusten af manskap var dock ringa i jemförelse med fiendens,
flera befordringar hade skett på slagtfältet m. m.
Hvarföre detta gripit Leonna, insåg tanten genast, men ville ej i de
andras närvaro yttra något, som kunde leda dem på ett spår, och likväl
ville hon trösta flickan. «I dessa ord ligger mera lycka än olycka,»
sade hon med en viss tillförsigt i ton och blick, i det hon skickligt
blandade denna nummer bland de öfriga, «och sådant bör icke talas om,
förr än man får höra vidare om saken.» — Genom dessa ord hade hon vunnit
sitt ändamål, och satt ett streck i räkningen för de andras nyfikenhet.
Leonna besvarade ingen af deras frågor; hon åberopade sig tantens ord.
Sedan Öster- och Vestervikar begifvit sig hem, frågade lagmanskan hvad
tanten tyckte om deras grannar.
«Fru R.,» svarade hon, «är ju en ganska vanlig menniska, en riktig
acqvisition för spelbordet, och bra svag, såsom det synes, för sina
temmeligen vårdslösade döttrar, som väl föra sig med pretention, men med
föga behag, och som äro så «fadda» i sina uttryck. Frun sjelf synes, för
att dömma efter vissa af hennes yttranden, sätta deras framtid på ett
bra chimäriskt hopp, arfvet efter sin rika bror. Det bör hon ingalunda
lita på. Jag känner från säker hand gamla Schafhausen. Antingen gifter
han sig på sotsängen med sin hushållerska och legitimerar alla barnen,
eller förser han dem så rikligen med varm hand, att ingenting stort blir
qvar för slägten. Hans förmögenhet är förvärfd, och består i rörliga
kapitaler, med undantag af hemmanet han bebor.»
«Det vore illa, i synnerhet för unga Schafhausen, som äfven litar på
arfvet efter sin onkel.»
«Är det samma unge man, som var med din son på besök hos mig i somras?»
«Just den samma.»
«Det lönar ej mödan att intressera sig för en så inbilsk person, som,
utom sig sjelf, endast synes älska spegeln, sitt ridspö — och på sin
höjd sina stöflar,» sade hon leende. Varsnande den blick, lagmanskan
kastat på sin äldsta dotter, när hon uttalat den unga mannens
förhoppningar, fortfor hon: «men för att hålla oss vid «grannarna,» tror
jag fru Möllerstedt vara en omtänksam matmoder i sitt hus, och en
förnuftig mor för sina barn, ty om hon också äger ringa politur, har hon
dock en energie, en omdömesförmåga, som frapperade mig. Hon sade med en
naiv uppriktighet, att jag icke var tillgjord, som de flesta förnäma hon
sett, utan i umgänget liknade en viss friherrinna Banér, med hvilken hon
några gånger träffat tillsamman, när hon som nygift varit rest med sin
man till Södermanland, der han hade slägtingar. «Ej med en halfdragen
anda gäckade denna fru, liksom alla de andra svenskarna, jag der
träffade, den stackars finskan, för sitt uttal,» sade hon, «och detta
var ingen förställning af den goda frun, utan ett bevis på förstånd och
hjertats godhet.» Ett omdöme som lika mycket hedrar fru Möllerstedt som
fru Banér, hvilken jag äfven har kännt och högaktat.»
Allena med de sina, yttrade fru Bärendorf: «hvem katten skulle väl trott
att den enfaldiga Möllerstedtskan så kunde ställa sig in med den
skarpsinniga, moraliserande grandtanten? men det var väl för den
gemensamma friherrliga bekantskapens skull, kan jag tänka.»
Så mäta vanligen menniskor andra efter deras egen måttstock.
* * * * *
Andra dagen när de voro samlade till frukosten, hvarefter friherrinnan
ville fara hem, tog hon Emma vid handen, och förde flickan till
föräldrarna: «Vill ni skänka mig Emma, frågade hon, på ett eller par år,
eller så länge hon finner sig vid att vara hos mig? I kunnen nog dela
med er af er rikedom åt den barnlösa tanten, som nu blir så ensam, när
det vore obilligt att längre beröfva kapten Nordenskans sin enda
dotter.»
Angenämt öfverraskad kysste lagmannen sin tants hand, och gaf sitt
bifall, äfven hans fru syntes nöjd, och prisade Emmas lycka, som fick
resa till en stad och vara der. «För oss andra blir lifvet tråkigt i
vinter,» sade hon, «ty R—s flyttar in till staden i nästa månad. Äfven i
andra afseenden är Emma lycklig,» fortfor hon, «ty vi äro ej nu i
tillfälle att antaga en guvernant. Ännu är Bata för ung och barnslig att
rätt kunna profitera af en så dyrlejd person, och Emma, med sitt
olyckliga stammande uttal, kan icke lära sig fransyskan. Jeanette får
öfva sig deruti, äfvensom i musiken på egen hand, ty när Bärendorf är
borta, ligga alla bekymmer på mig. — Jag har riktigt varit orolig för
Emma.» —
«Utom musik och språk är det ju så mycket annat en ung flicka har att
lära,» anmärkte friherrinnan, «och Jeanette hade ju kunnat meddela sin
syster hvad hon sjelf har lärt. Och i fröknarna Strutz har du ju dem,
som kunna åtaga sig de mindre barnen och lära dem sådant, som tillhör
deras ålder.»
«Ja den som hade tid och tålamod med sådant,» svarade lagmanskan leende.
«Renata går mig litet tillhanda i hushållet, och Eva töra vi ej få hålla
hos oss så länge.»
På Evas bestörta utseende såg man, att hon tog detta yttrande som en
invite att laga sig bort.
«Låt Emma genast få komma med oss till Löfsala,» bad tanten, «hvad som
icke är i ordning för henne, kan ju komma efteråt. Intet behöfver du
sörja för något nytt. Hon skall få lärft och bomullstyg af mig, sy skall
hon göra sjelf; jag gör det ännu, fastän jag är gammal, men ull måste du
skicka oss. Min Anna spinner så utmärkt vackert garn, och det skall
blifva ett trefligt göra att under vinterqvällarna sticka sina strumpor
sjelf, eller huru tycker du Emma?»
«Bara tant har tålamod att lära mig,» svarade hon, och kysste hennes
händer med tindrande blickar.
Lätt gick afskedet från föräldrarna, — hon skulle återse dem om söndagen
på Löfsala. Med en liten triumf skiljdes hon från de äldre syskonen och
tanterna Strutz; när hon kysste de små, brusto tårarne fram.
På Löfsala inträffade dagen efter bref från Lindendal och Elise; de voro
förenade, och dagen efter brefvets afgång reste de till sitt blifvande
hem.
Troligen se vi Johanneshof för sista gången, men i förbigående skola vi
kasta en oförmärkt blick i köket, då Maja Stina jemte huspigan kom dit,
fri från uppassningen vid frukosten.
«Nu vill jag int ge sex mark för fröken Evas trefnad här i huset,»
yttrade den förra, i det att hon tog ett stycke hålkaka i ena handen,
och en salt strömming i den andra, för att göra sin frukost, «och i det
har hon så visst att tacka «grannastanten» för, som jag sitter här med
gudslåne i näfven, ty hon «frägte» mig i afse, hvad de göra för nytta
här i huset.»
«Nå, hvad svara Maja Stina på den saka?» frågade madamen.
«Jo, jag svara som sannt är: förmiddana gå nu si och så, om ettermiddan
ä di borta, eller spela di trällkar, borstån, och gamfio, och hvad di
spelena allt må heta. Visst hjelper Fröken Renata ibland till me fint
bak och sånt der smått, men fröken Eva läser och skrifver mest om dana.»
«Ja, men he säger jag,» inföll huspigan hetsigt, «komma de icke båda två
bort härifrån, vore bättre att Eva blir qvar; när hon läser eller
skrifver är hon «diferangt» om det som sker; men fröken «Gnata» är
alltid så «pertmentiger,» om något «fallerar» och «deporterar» allt till
hennas nåd.»
«Lit du på att begge bli qvar! Hvem skulle Jeanette ha till retsticka,
när Emma kommer bort?» anmärkte Maja Stina. Sådant folk slår ofta
«hufvudet på spiken.»
* * * * *
Man var redan långt inne i November och ännu hade Leonna ingenting
erfarit om Feodor, icke haft bref af Ottilia på flere månader: hvem
undrar att tiden blef henne lång? — Dagarne medförde väl alltid någon
förströelse, men de allt längre blefne qvällarne gåfvo henne tid nog för
saknad och längtan.
En afton satt hon allena vid sitt syarbete, hon väntade hem fadren, som
samma dag farit till kyrkbyn. Aningsfull lyssnade hon efter hvarje litet
buller utifrån.
Hon trodde ej på drömmar, och ansåg dem för hvad de äro: foster af en
upprörd inbillning. Likväl var det hon drömt den förlidna natten, något
så ovanligt, och hon mindes det så väl, att hon ej kunde låta bli att
tänka derpå, der hon satt i sin ensamhet.
Hon tyckte sig vara ensam, åkande på en stenig, smal skogsväg, hvarföre
det äfven gick mycket långsamt; på båda sidor växte kort gräs och täcka
skogsblommor. Hon var just i begrepp att stiga ur schäsen för att plocka
några af dem, när hon såg en rysk soldat komma emot sig på vägen. Hon
sökte mana på hästen för att komma snart förbi honom, men han räckte
henne ett bref, försegladt med svart lack. Det hade först ingen
utanskrift; men småningom blefvo ord synliga; de bildade hennes eget
namn. Med darrande hand bröt hon förseglingen; ty hon anade en
sorgepost. Då bröt en eldslåga fram, som förtärde sigillet. Hon blef så
skrämd att hon vaknade. — — —
Ofta hade hon roat sig åt fru Palmans vidskepliga tro och prat om
drömmar; enligt gummans symbolik betydde eld, kärlek; men det svarta
lacket? — Hon ville ej fråga gumman derom, det hade varit «vatten på
hennes qvarn;» utomdess skulle hon sedan varit utsatt för hennes
nyfikna, ehuru välmenta frågor. Ur dessa tankar blef hon väckt genom ett
buller i förstugan. «Ack nu kommer pappa! Gifve Gud, att han medförde
bref,» tänkte hon, och fattade ljuset och skyndade ut; han inträdde
äfven, men åtföljd af sin son.
Det var numera någorlunda sällsynt, att Petter besökte dem, och denna
gång var det visserligen icke utan anledning, ty han var ovanligt vänlig
mot sin syster och uppmärksam mot sin far. När Leonna frågade efter huru
Marie och deras lilla flicka mådde, svarade han likväl sitt vanliga
kalla «rätt bra.»
«Hur kan du säga så?» inföll fadren. «Din hustrus ögon voro ju helt röda
och uppsvullna; hon klagade öfver stark hufvudvärk vid bordet.»
«Hm! det är alltid följden af de förbannade sammankomsterna hon
bivistar,» svarade han harmsen. «En vacker dag har jag lust att skicka
Saxpredikanten för f—n i våld med kronoskjuts. Han förvrider hufvudet på
allt hvad qvinfolk heter i nejden. Nu sitter Marie dag ut och dag in,
och hänger näsan öfver boken, hon liksom flera andra. Hon begynner väl
snart att se gudsnådelig ut, och läsa lagen och profeterna för mig,
likasom de andra göra med sina männer,» tillade han med bittert leende,
som ¯skulle vara¯ skämt.
«Nå, nå, kära Petter! nog har jag hört sådant passera, der unga män ha
gamla hustrur, men ni äro unga båda — utomdess har Marie sin lilla
flicka att roa sig med.»
Petter vände samtalet på annat, och lemnade fadrens anmärkning utan allt
svar.
Ändteligen började kapten Nordenskans genomstöka sina fickor och då drog
han äfven fram ett tjockt bref, som han leende räckte sin dotter. En
varm kyss på fadrens hand och kind, och hon skyndade i nästa rum, slöt
dörren till, och bröt konvolutet. Det innehöll tvenne bref, — ett på
hela arket, med täta rader af Ottilia; ett annat från majoren, som
alltid skref några vänskapsfulla ord till sin hustrus vän. Detta lade
Leonna likväl å sido, för att läsa det förra.
* * * * *
Ottilia till Leonna.
Oktober 1811.
Döm ej min vänskap efter de längre eller kortare uppehållen i min
korrespondens; ty vänskapen är och blir sig alltid lik. Nog vet du att
jag ofta tänker på dig ändå, ehuru det är knappt om tid att skrifva. Jag
har ju man, hushåll, och min egen lilla söta gosse att vårda. Du skall
tro, att den lilla junkern nog upptager tiden; ty ogerna lemnar jag
honom under andras vård; min svärmor älskar honom obeskrifligt, men af
lutter kärlek kan man äfven skämma bort barn. Det såg jag, när jag var
upptagen med vår hitflyttning och ordnandet af vårt nya hem; gossen var
då hos sin alltför goda farmor. Så liten han var, blef han envis, ty han
fick allt hvad han pekade på, men nu är allt åter godt.
Som platsmajor, bebor Ivanoff det så kallade kommendantshuset. Det är
trefligt och beqvämt och jag är så nöjd, ty här får jag ställa min
hushållning, någorlunda efter vårt finska sätt; i Petersburg var det
rent omöjligt, ty der lefver och bestyr man blott för dagen. Ehuru
lycklig, saknade jag dock dessa husliga bestyr, denna omtanka för en kär
omgifning som ge lifvet många behag, när man ser sin omsorg belönad af
kärlek och förtroende.
Den förra innehafvaren af denna boning, har under sin långa tjenstetid
anlagt en trädgård, med fruktträd och bärbuskar. En del deraf är
upptagen af några besynnerliga sorter gungor, ett af ryssarne lika
älskadt nöje om sommaren, som isbanorna om vintern. — En del af
trädgården har jag redan bestämt för våra vanliga köksvexter, blommor
icke till förglömmandes.
Vid slutet af den allé, som delar trädgården i tvenne delar, ligger en
sommarpaviljong, ett favoritställe för oss alla. Föreställ dig ett stort
aflångt rum, grönmåladt, med vackra hvita pelare; dessa äro väl endast
målade, men så naturligt, att man tror sig kunna omfatta dem. De synas
bära upp det hvälfda, med en blomsterkrans omgifna taket. Åtta höga
fönsterhalfvor upptaga södra sidan. En pelare utgör mellanrummet,
murgröna och andra lianor med röda, blå och hvita blommor växa i stora
krukor och slingra sina grenar kring fina messingstrådar öfver hela
denna vägg. Stora stråtvägen går der förbi, hvartill finnes en liten
dörr, som en fremmande knappt skulle varsna utifrån.
Hit fördes mitt bokskåp, fortepiano och arbetsbord, jemte Konstantins
gitarr. Under det att min lilla gosse sof i sin korgvagn, och min
svärmor stickade på en kolt åt gossen, som jag icke skulle veta af,
förrän den var färdig, förstår du? började Ivanoff lära mig läsa och
skrifva ryska språket, som jag redan talar temmeligen felfritt; när
gossen vaknat, så spelade och sjöngo vi tillsammans. Men nu är det slut
med detta nöje, ty den vackra årstiden är förbi och redan för några
veckor sedan flyttades instrumentet och bokskåpet derifrån. Mitt
arbetsbord blef händelsevis qvar. I förgår behöfde jag ett mönster, som
låg der i en af lådorna. Jag kastade en varm duk omkring mig och gick
för att hemta det. Jag mötte min man på gården, han följde med.
Under letandet efter mönstret, fann jag ditt sednaste bref, och
genomläste det på nytt. Jag vände mig till Konstantin för att fråga om
ingen möjlighet fanns att få underrättelser från Feodor Karlowitsch, men
blef hindrad af det välbekanta ljudet af en kurirklocka från vägen. «Nu
måste jag bege mig upp för att höra hvad han har att förkunna,» sade min
man och ville skynda ut. «Det kan du ju lika gerna göra här,» invände
jag skämtande. «Jag skall visst icke vara nyfiken, eller till hinders.»
Sägande detta hade jag öppnat dörrn, som förde ut till vägen.
Kurirn var nu helt nära oss; att se mig, hoppa ur åkdonet, sluta mig och
Ivanoff i sina armar, det var ett ögonblicks verk. Och kuriren? Anar du
hvem han var? Din Feodor lifslefvande.
Han var okunnig om att Ivanoff var här, utan trodde honom ännu lefva i
Petersburg, dit han väl skulle afgå som kurir, men att han haft föga
hopp att der träffa honom, då han kanhända intet ögonblick fick
disponera om sin tid. Äfven nu voro ögonblicken dyra; medan Konstantin
såg genom vissa medförda papper, och hästombyte skedde, läste Feodor
ditt bref — derföre har jag väl din förlåtelse hoppas jag! — Han
öfverhopade det med kyssar, bad att få behålla det, sade att det varit
honom omöjligt att skrifva, då han ej med säkerhet kände Ivanoffs
adress, för att riktigt få det i dina händer.
Medan Ivanoff skref och förseglade en rapport, skref Feodor några rader
till dig; att du finner dem inneslutna i min mans bref, var min
egennyttiga önskan. Jag ville du först skulle läsa ofvanstående. Lägg nu
bort mitt bref på en stund för att läsa hvad kärleken dikterar.
Att minne, kärlek, saknad, längtan och hopp uttalade sig i dessa rader,
derpå behöfver ingen tvifla, fastän vi icke anföra dem, utan endast det
i största hast skrifna slutet, som medförde en sorglig nyhet.
«Jag har lidit en oersättlig förlust. Schalinsky, min ädle, trogne vän,
är icke mer!! Han föll som en hjelte vid Nikopolis, betäckt af
blessurer. Jag fick dock emottaga hans sista suck! Seende min djupa
smärta, tröstade han mig med namnet Leonna! Det var hans sista ord!» — —
—
«Gråt älskade Leonna! Han var värd dina tårar. Icke blott ¯jag¯, utan
¯verlden¯ förlorade i honom mycket: med sitt ljusa hufvud, sitt ädla
hjerta, sitt fasta mod, hade han blifvit en heder för sin nation och sin
samtid.»
* * * * *
«Således skall ingen glädje vara ren och oblandad här i lifvet,» suckade
Leonna.
* * * * *
Som Feodors vän hade Schalinsky haft värde i hennes ögon, äfvensom för
sin egen personlighet; det gjorde henne ondt, att icke mera få se, eller
åtminstone höra talas, om den alltid glada, trefliga, unga mannen.
Hon hade ej minsta aning om huru djupt han burit hennes bild i sitt
hjerta, att hennes namn uttaladt i dödsstunden var den renaste,
trognaste kärlek, som klappat i en ung mans hjerta, samt en uppmaning
till Feodor att göra henne lycklig.
Obekant med kärleken, trodde han i början af deras bekantskap, att det
var deltagande i vännens lycka som drog honom till Leonna, men då hon
misskändes och åsidosattes af denna, lärde förtrytsamheten Schalinsky,
huru dyrbar hon var för honom sjelf. Afskedet upplyste honom
fullkomligt, men han hade kraft att dölja det och att arbeta för vännens
lycka.
Först efter några år upptäckte Feodor detta. Bland likgiltiga papper,
som tillhört den aflidne, fann han, bland andra poetiska utkast, en
klagan öfver en kärlek utan hopp, med önskan att dess föremål en gång
skulle lyckliggöras af hans vän: namnet «Loninka,» som der liksom i
andra små poesier förekom, lemnade honom intet tvifvel öfrigt. — — —
Sedan Leonna borttorkat de tårar, hon egnat den unga krigarens minne,
läste hon majorens bref; det innehöll äfven nyheter, som intresserade
henne så, att hon icke såg förrän både hennes far och bror stodo framför
henne; lyckligtvis hade hon redan förvarat Feodors bref.
«Det måste vara särdeles intressanta bref, som så upptaga din
uppmärksamhet,» yttrade Petter och såg forskande på Ottilias bref, som
låg öppet på bordet framför Leonna. Hon blef det genast varse och vek
hastigt ihop det.
«Har Ottilia skrifvit allt det der? då måste hon ha lika lätt för att
skrifva, som andra qvinnor att prata,» skämtade fadren och satte sig.
«Alltsammans, söta far! men det här är från major Ivanoff; pappa vet ju
att han alltid hedrar mig med några rader, när hans fru skrifver.»
«Han kan ju hvarken tyska eller svenska har jag hört sägas,» invände
Petter misstroget.
«Han låter sin fru först öfversätta hvad han vill skrifva,» upplyste
fadren.
«Det är bra artigt mot en flicka, som han icke känner.»
Petter mumlade något som lät nästan som «kjorteladjutant.» Men Leonna
föll hastigt in: «Vet pappa den här gången är majorens bref längre än
vanligt; det innehåller nyheter.»
«Och hvilka då min flicka? Låt oss höra.»
«Vår bekanta — löjtnant Schalinsky — har stupat i slaget vid Nikopolis.»
«Det var en ledsam nyhet! Det var skada på pojke! Jag hade en alltför
besynnerlig aning, när han hade så svårt att skiljas härifrån om
qvällen, du vet,» och kapten Nordenskans for med handen öfver ögonen,
och rösten var riktigt oklar af rörelse. Denna högst ovanliga
känsloyttring af fadren kom Leonnas tårar åter att rinna; Petter såg
något förvånad ut, men sade intet; han lyssnade, när hans far efter ett
litet uppehåll frågade: «Nå skrifver han något om vår raske vän,
löjtnant Karlowitsch?»
Varsnande brodrens spejande blick, svarade Leonna så likgiltigt hon
kunde, när hjertat klappade af glädje att få meddela denna nyhet i
brodrens närvaro.
«Han har blifvit befordrad till kapten, och fått en värja med orden,
skrifver majoren.»
«Till belöning för det att han förstod akta skinnet, kan jag tänka,»
inföll Petter.
«Derpå har han aldrig lemnat prof, men du, just du, borde blygas att
yttra något sådant om honom.» — Hvem kan veta hvad Petter fått höra af
sin nu uppretade far, om ej fru Palman sagt dem att maten var på bordet.
Ändamålet för Petters visit var, att få en summa penningar af fadren.
Det var en ingången borgesförbindelse, som skulle utbetalas, sade han,
och att han måste hafva lyckats, derom tviflade ej den, som såg honom,
när han reste hem. Leonna visste sig knappt hafva sett dylika
solskensblickar hos Petter.
Borgesförbindelsen var endast ett föregifvande. Saken var den, att
Petter var spelare och haft en «fördömd otur,» dertill ville han hafva
penningar; ty samma dag skulle de åter samlas hos en af hans bekanta för
att spela. Utomdess trodde han sig hafva gjort en upptäckt. De tårar
Leonna fällt öfver Schalinskys död, och den likgiltighet, hvarmed hon
talat om en annan viss person, kom honom att tro, det han, som Hedda
sagt, misstagit sig om Feodors böjelse för Leonna. Hon var således nu
fri, och många spekulationer korsade sig i hans egennyttiga hufvud.
Det dröjde ej länge, förrän Leonna åter erhöll ett bref af Feodor, som
han haft tillfälle att lemna Ivanoff vid förbifarten, då han reste
tillbaka. Men sedan hörde hon ej af honom på två år. Dessa måste vi gå
förbi, emedan derom är intet att säga.
Vi hafva följt Leonna vid dess uppträdande i samhällslifvet, det
inskränktaste likväl, som är tänkbart för en ung flicka med de förmåner
hon fått af naturen och lyckan. Hvad vi nu för tiden kalla uppfostran,
hade ej inverkat på henne. Och om vi uppehållit oss vid en hop
skildringar som mången skulle anse onödiga, småaktiga, så har detta icke
skett utan ändamål. Vi hafva med henne genomgått en lärokurs i
menniskokännedom och hade hon ej lärt sig att reflektera, och tänka
öfver hvad hon hörde och såg, hade hon blifvit en ganska vanlig flicka,
om hvilken vi ingenting haft att säga.
Under dessa två år blef allting sig likt; med första lärkan kom
friherrinnan Perlkrans ut till Löfsala, åtföljd af Emma, som aldrig
ville lemna tanten; Leonna besökte henne ofta, medan hon var der. Om
vintern korresponderades flitigt. Genom Ivanoff kände hon, att Feodor
åter var utsatt för krigets faror. Men vanan förminskar farhågan, och
hoppets blomsterstånd vissnar aldrig, det skjuter alltid grönskande
skott.
* * * * *
År 1814 återtaga vi berättelsens tråd, och börja med att göra:
=_Visiter._=
Med läsarens gunstiga tillåtelse, föra vi honom på korta besök i de hus,
der vi i föregående gjort bekantskap, för att se hvad tiden gjort för
ändringar i deras förhållanden. Om de icke alla äro intressanta, likna
de så många andra besök, som göras af vana, eller «_par complaisance_.»
Det första blir Smittska huset; men detta har andra innevånare.
Gubben Smitt har sedan ett halft år hvilat i grafven, sedan han i
veckotal vårdats af sin trogna Brita Caisa, som äfven blifvit enka under
tiden. Följande sitt fordna system, hade hon under sin fordna husbondes
sjukdomstid, i säkert förvar småningom bringat diverse, såsom:
silfverskedar, linnekläder och hvarjehanda annat. Att hon derunder
vidtog sina försigtighetsmått var säkert, men att hon helt och hållet
kunde dölja allt sådant för Hedda synes otroligt. Men som Brita Caisa
kommit under fund med något, som den andra ville begrafva i evigt
mörker, och Hedda utomdess kände, att kreditorerne vid fadrens död
skulle tillegna sig alltsammans, låtsade hon om ingenting. Hon inbillade
sig att genom denna efterlåtenhet hafva köpt Britas eviga tystlåtenhet.
Efter en «hederlig begrafning» den kreditorerna efteråt fingo betala,
återstod för Hedda ingenting annat, än att i fremmande hus söka sitt
bröd; men hvem vill taga emot den okunniga, den lättsinniga, som
overksamt bortslösat sin ungdom? I svågerns hus var hon en föga omtyckt
gäst, men hon måste likväl hålla till godo med deras kalla och tvära
bemötande; när hon ledsnade dervid, for hon bort på en tid till andra
bekanta. Vi skola snart träffa henne, der hon var bäst tåld, ehuru
vanskligt förhållandet äfven der var.
Medan vi äro i Lovisa, måste vi äfven erinra oss doktor Ström och hans
familj.
Den underbara källan var i förfall, och besöktes endast nu som förut, af
någon törstig arbetare, som hvarken tänkte eller trodde på dess
undergörande egenskaper.
Ehuru fru Ström i två år begagnat källans vatten, visade det ej någon
välgörande verkan på hennes humör, tvertom sades det att det onda
tilltagit, sedan det blef bekant, att mamsell Maschinka var ingenting
mindre än öfverstens svägerska.
Döttrarna af hvilka den yngre upplagan vuxit i de äldres kläder, voro
ännu allt — mamsellerna Ström.
Må vi ej heller glömma fru Snabbeck; det vore orättvist, då vi genom
henne fått och kanske ännu få mången upplysning. Hon mår förträffligt,
ehuru ålderdomen börjar taga ut sin rätt. Om vintren efterskickas hon af
sina gynnarinnor med häst och släda, ty utom sina förra lockande
egenskaper som omtyckt sällskap, uppodlar hon konsten att lägga i kort.
Och nu till Hertola.
Der återfinna vi frun lika som när vi gjorde hennes aldraförsta
bekantskap, det vill säga i sängen, bakom skärmen, med sina tvenne
hundar. Dörren till det lilla väggskåpet ofvanföre står öppen; i nedra
afdelningen se vi en silfverkanna med lock; denna fylld af fraggande öl
hade nyss blifvit inburen af Hedda Smitt, som varit här en tid. —
Sannolikt för att svalka sig hade hennes nåd tömmt hälften deraf i
första draget — ty att dömma efter den mörkröda anletsfärgen, var hon
mycket varm.
Hedda hade åter gått ut. Straxt derpå hördes någon komma åkande; af
hundarnas glada skällande fann vår fru, att det var «Matte,» som kom
efter en eller par veckors frånvaro. Hon föresatte sig att duktigt banna
upp honom, men han hördes icke af. Otålig vorden, bultade hon i väggen
som gränsade till kökskammarn; en piga kom: tillfrågad, svarade denna
att «hans nåd» kommit hem, och lagt sig på soffan i farstukammarn, att
mamsell Hedda, sedan hon först sörjt för att Hektor och Diana, som varit
med, fått mat, nu höll på att koka fisk åt hans nåd, som ej ätit middag
ännu. Köksan var på höängen.
Ännu högre blossade rodnaden i fruns ansigte, hon utbröt häftigt. «Jag
anses då för en nolla i mitt hus! Säg mamsell, att hon genast kommer
hit!»
Det dröjde likväl en stund, under hvilken frun gjorde några fåfänga
försök att resa sig. När Hedda sluteligen kom, fick hon uppbära några
mindre vänskapliga förevitelser för «onödigt fjesk.»
«Om jag» fortfor frun, «på din egen begäran lemnar dig mina nycklar, för
att gå i hushållet, när vi äro allena, så behöfver du väl icke fjeska
och göra dig till för Matte ändå, som har mig att tacka för allt, hvad
han har, — och hvad är tacken derför? Jo, si det, att han flackar
omkring och förstör mina pengar, och lemnar mig allena här, med en
sjuklig kropp, och bekymret för en stor hushållning.» — — Hon måste
upphöra för att hemta andan.
Stucken af dessa förebråelser, trodde likväl Hedda sig vända allting
till det bästa, när hon leende anmärkte: «att ingen skulle anse henne
för sjuklig, hon som hade den vackraste färg, och såg ut som sjelfva
helsan.» Men det var att gjuta olja på elden.
«Nog tror jag, att både du och Matte gerna såg mig aftynad och blek,»
utbrast hon. «Han hade då hopp att få gifta sig för tredje gången. Menar
du, att jag icke redan före vårt giftermål såg, huru du gjorde dig till
för honom. Men då skulle mina pengar betala hans skulder! Jag ångrar ej
mer mina synder, än att jag var en sådan tok.» — —
Hedda skyndade ut, och frun somnade snart från alltsammans, sedan hon
ännu engång svalkat sig med silfverkannans innehåll.
Läsaren inser lätt, att frun funnit allt större smak för det spirituösa.
Det härrörde af ledsnad. Hon såg sig öfversedd af sin man och hans
slägt; till det senare kunde vara skäl förhanden, men icke till
svartsjuka, hvarken på mannens eller Heddas sida. Men denna sjukdom är
alltid en följd, när hustrun är ett tiotal år äldre än mannen. Undantag
kunna finnas, men sällsynta äro de.
Likväl är hon ej alltid sådan, vi nu skildrat henne. Vissa mellantider
är hon bra, det är, när mannen är hemma; om han då äfven har fremmande
och roar sig, är det ¯hon¯ som spenderar. Hon är då fru i huset, gästfri
och munter. Men far han bort, återfaller hon i sitt förra lynne.
Hedda, som känner dessa periodiska anfall, far bort på en tid, men
kommer snart tillbaka.
Flere än en vinter, trifdes icke fru Bärendorf på landet. Ehuru de måste
inskränka sig både till rum och lefnadssätt, lefde de ändock i staden om
vintern. Sommaren tillbragtes på Johanneshof, i samma omgifning.
Fröknarna Strutz hade likväl ekonomiska skäl att der gäspa fram sin
vinter, och syntes vara verksammare än förr. Dertill var «grannastanten»
orsaken, menade Maja Stina, när hon kom ut med herrskapet om våren, och
såg det linnegarn fröknarne spunnit för husets räkning.
Både lagmannen och hans fru hade sökt att hålla sonen i godt minne hos
Nordenskans och hans älskvärda dotter; huru de lyckades få vi snart
erfara. — Hittills syntes den unga förhoppningsfulle «löjtnanten» haft
ringa framgång. Men en händelse hade inträffat, och hans mor lofvade
försöka en mästerkupp!
Major Möllerstedt hade vandrat all verldenes väg. Vittjande sina
fiskbragder hade han plumsat in på den svaga vårisen, och dog i följd af
det kalla badet. Han hade varit en beskedlig, men inskränkt man, som
genom ackord, uppnått kaptens grad i svensk tjenst; då han tog afsked,
fick han majors titel; gifte sig, och erhöll med sin hustru det lilla
Vestervik, lät henne styra bäst hon gitte med hushåll och jordbruk, och
öfverlemnade sig helt och hållet åt sin passion för fiske, som i motsats
med andra ¯passioner¯, har den fördelen att vara importabel. De hade
fisk för eget behof, och kunde äfven föryttra hvarje år så mycket
insaltad, att man derigenom betäckte andra behofver. ¯Fyra raska
gossar¯, blefvo allt som de vexte till, föräldrarnes biträde. Den äldste
gick, emot sin mors önskan, in vid militären. Fadren önskade att han som
¯caput¯ för familjen, skulle hafva en titel. Sonen åter harmades öfver
att några af de sysslolösa, och öfvermodige grannarne benämnde hans
faders hus med: «fiskarfamiljen»; derföre antog ¯han¯ tjenst. Snart
fattade han tycke derför, och har likasom mången annan Finne, på denna
bana gjort heder åt sin nation.
Föregående sommar hade friherrinnan Perlkrans åter gjort ett besök på
Johanneshof. Majorskan hade då det nöjet, och företrädet framför R—ska
familjen, att se henne hos sig. Hon fann stället både trefligt och väl
odladt och nämnde sedan ofta majorskan som ett exempel för husmödrar. En
blick i framtiden visar oss Emma som en svärdotter, som träder i den
driftiga husmodrens fotspår.
Nu lemne vi dessa flygtiga bekantskaper för att draga kretsen närmare
omkring de handlande personerne i vårt lilla drama.
Hvar och en, vi läre känna under vandringen i lifvet, har dock gerna en
slags individualité, åtminstone en egen uppfattning af lifvet; sitt eget
sätt att behandla andra. På vårt öde kunna de blott sällan inverka, men
desto mera på vårt tänkesätt, vårt omdöme. För den reflekterande, äro
menniskorna äfvenså olika till sitt inre värde, som yttre utseende.
_Leonna._
«Ach, om icke du skönheten såg
i lidandets stunder.
Aldrig du skönheten sett.»
¯Schiller.¯
Nu bedja vi läsaren följa oss till — kyrkbyn; det är en eftermiddag i
september, någon tid efter sedan vi gjorde våra visiter.
Befallningsmannens schäs står förespänd på gården. Sedan han är väl
borta, inträda vi i hans boning. Salsdörren står öppen till förstugan,
men vi se ingen; likväl höra vi bekanta röster; Hedda är åter hos sin
syster.
«Huru var det nu med Leonna?» frågade Marie. «Hvad har hon för sig?»
«Hon sofver», svarade Hedda. «Hon har eljest skrifvit både i går och i
dag. Det måste vara rörande epistlar, ty hennes ögon voro uppsvällda af
gråt, när jag förde upp hennes middag, som nästan står orörd ännu.»
Marie svarade icke. En välljudande barnröst frågade nu: «Hvad är detta
för ett kort, söta moster? Jag har frågat mamma, men hon svarar ej; hon
bara läser, och har varit ond på Malla hela dagen.» Det senare sade
barnet likväl i en slags hviskande ton. Hedda svarade som vanligt. «Det
är hjerterknekt, mitt lilla gull; och om du spår, betyder det en
fästman.»
«Hedda!» ropade Marie med sträng röst, «kan du icke lära flickan det som
är godt, så låt bli att prägla i henne sådana dumheter! hvartill ha de
gagnat dig sjelf?» —
Vi lemne systrarna att ordvexla, bäst de gitta, för att uppsöka Leonna,
som vi hört vara här; varsamt och tyst gå vi uppför trapporna för att ej
väcka henne, och se oss nu omkring i rummet. Läsaren känner ju
vindskammarn med utsigten åt planen. Det är sig likt och likväl så
olikt, man ser att det nu mera ständigt är bebodt. Några af de möbler,
som fordom sågos i hennes rum på Grönskog, äro nu här, dessutom en
skrifpulpet, som tillhört hennes far; klaffen är nedfälld, der ligger
ett sammanviket, men ännu oförsegladt bref. Genom det tunna postpappret
ser man de täta raderne, äfvensom spåren af fällda tårar.
Leonna slumrar på en låg hvilosäng; hvad hon är blek, månne det är den
svarta drägten som gör henne sådan? Ack nej, man ser tydligt, att
antingen sjukdom, eller hjertgripande sorg, kanske båda tillika, ändrat
hennes utseende och blekt kinden. Vacker är hon likväl alltid; i vårt
tycke kan hon nu till och med kallas ¯skön¯. Förut liknade hon en väl
tecknad, med lefvande färger målad kopia af ungdomsgudinnan, hvars späda
men behagligt rundade former, utmärkte helsa och lif. Smålöjet lekte på
dess läppar, skalken i dess öga. Små kärleksgudar tycktes leka i de
täcka groparne när hon log; och nu — — — — — tror man, att det är ett
mästerverk af den forngrekiska mejseln, der konstnären i alabaster
försinnligat ¯smärtan¯ hos en vek och skön själ, som förlorat det
dyrbaraste hon haft på jorden. — —
Den bleka kinden stöddes af venstra handen, hvars bländande hvithet och
afmagring var så mycket mera synlig, som den vida svarta klädningsärmen
nedsjunkit och blottade halfva armen. Den högra handen låg tryckt mot
hjertat, liksom för att hämma dess oroliga klappande. De långa mörka
ögonhåren glänste af nyss utgjutna tårar; en lindrig ryckning i de bleka
läpparna utvisade, att hon insomnat efter en stark sinnesrörelse.
Sof, sof, goda flicka, måtte sömnens hulda genius med sin valmodoft
bringa frid åt ditt hjerta, medan vi undersöka innehållet af det bref vi
omtalat:
¯Leonna¯ till ¯Ottilia¯.
«Först för några dagar sedan erhöll jag ditt bref, men ansåg mig för
svag att läsa det förut, ty vet, att jag varit sjuk, mycket sjuk. De
säga att jag haft blodstörtning. — Väl kände jag en stickande smärta i
mitt bröst jemte yrsel i mitt hufvud, och trodde mig äfven se blod under
de förvirrade fantasier, som följde den till förtviflan gränsande
smärtan att förlora min älskade far; sedan jag förut var sårad genom en
föregående förlust, och — — — men jag glömmer att du är helt och hållet
okunnig om hvad din stackars Leonna lidit, denna för henne olyckliga
sommar. — — «Olycklig?» Ja, för mig har det varit en pröfningens tid.
Gud gifve att jag måtte blifva bestående i hopp, kärlek och tro!
Öfvergifven af alla mina jordiska stöd, har jag blott dig att meddela
mig åt, och du är så långt borta. Likväl tyckte jag, när jag någon gång
slumrade, att du sväfvade omkring mig, jag kände fläkten af din
andedrägt, när du tillhviskade mig tröst och hopp, — vaknad ur min
dvala, var den vackra synen försvunnen och rummet tomt; eller kom min
svägerska och hennes syster, som gjorde mig frågor, eller
föreställningar, som i stället att trösta, upprefvo de ännu blödande
såren. — —
Förlåt denna klagan! mina tankar hålla sig jemnt vid det närvarande, då
jag först borde underrätta dig om det förflutna. — — —
Det bref jag skref i slutet af Maj, sade dig att allt var i ordning på
Löfsala, för att der mottaga min dyrbara moderliga vän, men jag fick
straxt efter ett bref från Emma Bärendorf; hon skref, att tanten, hvars
helsa, under denna vinter varit ombytlig, ej fått läkarens tillstånd att
resa så lång väg. Jag tror mig äfven hafva sagt, att hon för sin helsa,
kanhända äfven för Emmas skull, flyttade med första vinterföret till
Helsingfors.
Emmas bref uttryckte mycken oro; ty ehuru tanten ej beklagade sig, sågs
tydligt, huru hon med hvar dag blef mera kraftlös och affallen, och
gamla Anna hade märkt, huru hennes fru sökte i all tysthet ställa
allehanda i ordning, hvilket allt lät förmoda att hon anade sitt nära
slut.
«Hon har så ofta talat om dig dessa dagar», skref Emma. «Nu har jag på
hennes begäran skrifvit mamma till. Uppfyller hon tants önskan och
kommer hit, så afhemtar hon dig säkert, så framt hon nemligen är på
Johanneshof; hvarom icke, bör du öfvertala din pappa att han följer dig,
eller förskaffar dig säkert ressällskap hit; kom bara snart, derom ber
din bekymrade ¯Emma¯.»
Med hvilken längtan jag väntade fru Bärendorf, inser du lätt, ty pappa
kunde ej slita sig ifrån den nya tingsbyggningen, som han åtagit sig,
och som skulle vara färdig till hösten. Ändtligen kom hon, Jeanette var
med; hon brydde sig ingenting om tantens sjukdom, utan var bara
pickhågad att se staden, der hennes äldsta bror nu vistades. Han hade
sagt, att der var så muntert, att en teatertrupp var i staden, o. m. s.
Nog var tant Perlkrans affallen, men glädjen öfver vår ankomst lifvade
henne, och aldrig kunde jag ana den förlust som så snart träffade mig
och Emma. — —
Dagen efter vår ankomst skulle man fira «Freden;» redan tidigt om
morgonen voro stadens innevånare i rörelse. Det skulle bli stor parad,
med musik på torget, gudstjenst i kyrkan, der ¯Te Deum¯ skulle
sjungas. Stor middag på Rådhuset. Om aftonen skulle ett «frispektakel»
gifvas på theatern.
Gudstjensten var högtidlig, aldrig hade jag sett så mycket folk
tillsammans, läktarne hotade att falla ned. Ingen kunde med mera rörelse
och andakt instämma i lofsången: «O, Gud vi ¯lofva¯ Dig,» än jag. Kriget
med dess fasor var förbi, och Feodor lefver och skall återkomma! — Så
jublade otaliga glädjeröster inom mig; hvarje ord predikanten uttalade,
fann väg till mitt hjerta. Hans hänförande vältalighet lyfte själen på
trons och hoppets vingar upp till Den, som styrer länder och rikens
öden, för att föra dem och menniskorna till det föresätta målet. — —
Huru olika uppfattade ej de båda systrarne denna stund. Jag fällde
ymniga tårar, Jeanette kunde knappt låta bli att skratta när hon såg mig
så upprörd.
Unge Bärendorf hade förskaffat oss biljetter till spektaklet. Ehuru det
var ett för mig obekant och efterlängtadt nöje, ville jag likväl vara
hemma hos tant, ty jag erfor af hennes Anna, att hon varit mycket sämre,
medan vi voro i kyrkan, men tant tillät det alldeles icke; sade sig må
mycket bättre; hon vore endast matt och önskade ostörd hvila.
Efter aftal kom Bärendorf, med en af sina kamrater, för att afhemta oss.
Den förra höll sig så uteslutande vid min sida, att de som mötte oss,
ofelbart ansågo oss för ett förlofvadt par, efter de följde oss med
långa blickar.
Jag hade föreställt mig theaterhuset stort och vackert, men våra herrar
stannade framför en gammal, grå, förfallen lada nära Esbo tullport,
utanför hvilken en hop folk skockat sig; jag ämnade just fråga, hvad här
var på färde, när de bådo oss stiga in. Det var således Thalias tempel i
Helsingfors.
Vi hade våra platser på ländstolarne. Jag hade bett att få sitta emellan
fru Bärendorf och Emma; det var mig lofvadt, men frun hade arrangerat
så, att jag väl hade Emma till venster, men hennes bror till höger. Det
misshagade mig storligen; men vi hade kommit sent, och ett ombyte af
platser vore att väcka en allmän uppmärksamhet, sade hon; i detsamma
uppdrogs äfven ridån.
Från theatern hörde jag det så länge saknade tyska språket.
Det var en opera som gafs, «författad för tillfället,» sade Bärendorf.
Fredens gudinna, eller genius, nedkom ur en sky, bland landtfolk af
många nationer, alla i olika klädedrägt. Hon förkunnade fred öfver hela
Europa. — Bravorop och handklappningar genljödo rundt omkring mig. Bland
de första tyckte jag mig igenkänna en röst, som så många gånger kommit
mitt hjerta att klappa, vid kommandoropen under exercisen på vår stora
plan, i den fordna glada tiden. Ovilkorligt vände jag nu om mig och såg,
två bänkrader bakom oss, några officerare af högre rang, bland dem —
Feodor. Ja det var han. — Jag kan ännu icke tvifla derpå; väl något
förändrad, men hans drag äro för djupt intryckta i mitt minne.
¯Han¯ såg ej mig, och jag måste vända om hufvudet, ty den odrägligt
sjelfkäre Bärendorf, som satt på den sidan, trodde förmodligen att jag
velat se på honom, ty han lade sin arm på ryggstödet bakom mig och sade
mig några af sina vanliga plattheter.
Förspelet var slut, karlarne och äfven min påhängsne granne, stormade ut
i fria luften. Jag egde nu frihet att se mig om. Feodor var borta.
Jag fick Emma att byta plats, för att obehindradt kunna se ditåt, men
han återkom ej mer. — —
Sedan gaf man «Petter den tredjes lifkusk;» för mig var pjesen utan
intresse, mina tankar voro på annat håll.
När nu de andra, sedan de kommit hem, pratade om hvad de sett både utan
och innan för scenen, var jag tyst och förstämd, ett mål för Jeanettes
skämt och sarkasmer. Jag lyssnade blott om någon skulle tala om Feodor,
men hvem kände honom här? O, om jag fått visa honom för min
vördnadsvärde vän! — — — — Dagen derpå deltog jag ifrigt i de andras
promenader kring stadens gator och trädgårdar, sprang hemma i kapp med
Jeanette till fönstren, blott någon militär af hans hållning gick förbi
— men allt förgäfves.
Hade vår förbindelse stått på samma punkt som förut, hade detta varit
högst obetänksamt handladt, men nu hade jag min goda fars bifall. Du vet
att jag för honom upptäckt allt; då det var mig omöjligt att dölja den
oro som pressade mitt hjerta, då jag med säkerhet visste att Feodor
varit med i striden mot fransoserne vid deras utdrifvande från Moskwa,
äfvensom sedermera vid Beresina. När jag sedan genom din goda man fick
säker underrättelse, att han lefde och, utom tvenne lindriga blessurer,
genomgått dessa eldprof, och då var med på segertåget till Paris, var
pappas glädje nästan lika stor som min egen, och han lofvade med öppna
armar emottaga honom som sin son.
Om några dagar skulle fru Bärendorf fara hem. Hvad skulle jag göra? En
bestämd aning sade mig, att han försvunnit härifrån för att fara till
mig, men här qvarhölls jag af pligt och erkänsla. Jag förtrodde mig nu
som alltid till min andra mor, för att låta henne bestämma mitt
handlingssätt, sedan jag öfvertygat henne, att jag ej misstagit mig om
personen. Se här hennes ord: — «Det vore illa af mig att afhålla dig
från att träffa den, som har din fars bifall, men besinna sjelf mitt
barn, hvad verlden — och verld kalla vi ju de menniskor som omgifva oss
— hvad de skulle tänka och säga, om du genast vände hem, utan att kunna
uppgifva något skäl derför, när de veta, att du ärnat blifva hos mig en
tid. Har din Feodor rest för att se dig, träffar han ju din far, och får
genom honom veta hvar du vistas, och då erhåller du snart antingen bref,
eller ett besök af honom sjelf. Huru välkommen skall han icke blifva, om
jag finner honom värdig min Leonna! och jag, innan min svaga lifstråd
brister, får lägga ditt öde i en redlig mans hand.»
Jag blef qvar, lycklig att vara så älskad af henne.
I anledning af freden tillställdes också en bal. Vi blefvo alla bjudna,
men hvarken Emma eller jag läto öfvertala oss att lemna den kära
sjuklingen. Jag ådrog mig derigenom lagmanskans stora missnöje. Hon
syntes ega ett eget intresse att bland fremmande menniskor visa mig i
sällskap med sonen. Nog måtte hon hafva både sett och hört, att han
aldrig kan blifva mig annat än likgiltig; ty jag har aldrig sökt dölja
detta.
Dagen före balen, medan frun och Jeanette snodde omkring i bodarna,
besökte sömmerskan m. m., öfverfölls tant af en grym nerfkramp; «detta
är tredje gången,» sade Anna, «men så häftig och långvarig var den ej
förut.» Den efterträddes af sådan kraftlöshet, att hon ej förmådde tala
på halfva dagen; ögonen voro vältaliga ändå.
Dagen derpå syntes tant vara bättre, och damerna gingo på sin kära bal.
När de voro borta, kallade hon mig och Emma till sig, tackade oss för
vår barnsliga kärlek och tillgifvenhet, anbefallte Emma åt min vänskap,
talade sedan om den glädje, hon erfor att snart komma till Allfadrens
boning och der träffa de sina. Derpå föll hon i en djup och välgörande
slummer och vaknade först, när midnatten var förbi. «Gå och lägg er
barn,» sade hon. «Gud låter mig nog ännu en gång se solen.» Men vi
väntade tills lagmanskan kom från balen. Hon ville nu vara hos sin tant,
och jag lutade mig på en soffa i nästa rum med beslut att icke somna,
men gjorde det ändå. Jag vaknade af ett sakta vidrörande. Det var fru
Bärendorf med förgråtna ögon. Hon gaf mig ett tecken att följa sig. Den
döende låg stilla med sammanknäppta händer, läpparne rördes sakta, men
intet ljud hördes. Ännu en gång såg hon sig omkring, hennes sista ännu
vältalande blick fick jag, som höll den gråtande Emma i mina armar.
Efter ett djupt andetag var det slut. Anna gick då och tillslöt sakta
sin matmors ögon. Det var den aflidnas egen önskan. Anna hade tjenat hos
henne nära trettio år. — —
I vinter skall hennes lik föras till Bärendorfska familjegrafven vid vår
kyrka; om jag lefver får jag gjuta tacksamhetens tårar på hennes stoft!
* * * * *
Fjorton dagar hade jag varit borta, och min far häpnade öfver mitt
förändrade utseende. Ändå lifvades jag af hoppet om ett återseende, som
väl ej kunde utplåna min saknad, mitt minne af henne jag begret, men
mildra smärtan och skänka ett nytt ljuft hopp.
Pappa måste för sitt byggnadsarbete vara i kyrkbyn, och tyckte att äfven
jag här, genom förströelse skulle mildra sorgen. Jag åter längtade till
mitt lugna, sköna Grönskog. Men huru få någon underrättelse om Feodor?
Min far nämnde honom icke; från tidigt om morgonen till sent om qvällen
upptagen med sitt arbetsfolk, såg jag honom blott vid bordet och då voro
så många närvarande. Hedda, som efter fadrens död varit hos sin syster,
och den för sin språksamhet bekanta fru Snabbeck, som redan kom dit
innan jag reste till Helsingfors. Jag fick således ej vara en stund
allena med pappa.
Fredagen reste jag ensam hem till Grönskog, och pappa lofvade komma
andra aftonen och dröja öfver söndagen.
Fortsättning:
Sedan jag användt gårdagen att skrifva hvad du nu har läst, var jag
trött både till kropp och själ; att jag i natt fick sofva, det har gjort
mig godt, och jag vill nu ge dig en fortsättning, hvartill jag behöfver
all min styrka.
Ingen fremmande hade varit på =Grönskog= under den tid jag varit borta.
Pappa kom, men han visste ingenting om Feodor. «Du måste ha misstagit
dig,» sade han; «om Feodor inträffat under de två dagar jag och Petter
reste till Lovisa, hade han väl afvaktat min återkomst, eller snarare
sökt mig här på Grönskog, ty icke tror jag att han så gerna ville straxt
träffa Petter. Antingen har du således sett rasande, min flicka, eller
ock kunna vi vänta honom en af dagarna, hvem vet hvad han haft i
tjensteväg att uträtta i en annan del af Finland, innan han kunde komma
hit till oss.»
Detta föreföll mig äfven ganska sannolikt, emedan jag sett honom i
Helsingfors.
Söndagen egnade pappa helt och hållet åt mig. Aldrig hade jag så insett
hans kärlek, eller så erkännt hans verkeligen goda hjerta, som under
denna för mig oförgätliga dag. Den gjorde hans minne för mig mera
dyrbart än alla de förflutna åren. Han talade mycket om min framtid, och
önskade, att Feodor ville lägga in om afsked, på det jag ej skulle lemna
fädernehuset, åtminstone medan han sjelf lefde.
«Hvad har jag för glädje och tröst på min ålderdom, om jag mister dig,»
sade han. «Du har alltid varit mig en god kärleksfull dotter, och du har
likväl att tacka mig för så litet. Jag vet ej huru det kommer sig, men
jag har på en tid sett mycket i ett helt annat ljus än förr. Kanske jag,
som far, bort handla helt annorlunda. Det var Guds försyn, som förde
friherrinnan hit för din skull, det inser jag nog. Välsignelse öfver
hennes stoft!» — —
«Af Petter har jag aldrig haft någon glädje, och i hans hus finnes ingen
trefnad. Jag tror väl icke, att någonsin en öppen träta ägt rum emellan
båda makarna, men förhållandet dem emellan är icke godt. Petters lynne
inom hus är icke häftigt; han går der och tiger, tills han bryter ut i
stickord, öfver allt ting. Marie har nästan samma lynne, ty hon tiger
också, hvilket visst mången gång är bra, men jag har ännu aldrig hört
henne yttra ett godt, kärleksfullt ord, för att mildra hans lynne. Det
är något, som hvarje hustru likväl borde göra. — Marie aflägsnar sig,
och när man ändteligen får se henne igen, har hon alltid gråtit, och det
har jag ofta sett verka obehagligt på honom.»
«Marie och systern dra också icke jemnt. Stackars den lilla flickan, som
skall vexa upp bland dessa stridiga elementer.» — —
Så hade jag ännu aldrig hört pappa resonera. Han sade mig nu också, att
han vid afskedet lofvat Feodor, att icke göra min framtid beroende af
Petters godtycke. «Derföre önskar jag, att den raske gossen snart ville
komma» yttrade han. Sedan tillade han liksom en plötslig tanke fallit
honom in: «kanske det vore bäst» — — men afbröt meningen hastigt, steg
upp, tog sin hatt, och frågade, om jag hade lust att komma med på en
promenad kring ägorna.
Tidigt om måndagsmorgonen for han åter bort. Hans fot beträdde aldrig
mer Grönskogs ägor. Tre dagar derefter blef jag efterskickad. O gud,
mitt hjerta vill ännu brista vid minnet af den syn, som mötte mig — —
min far, min gode far, hade aftonen förut blifvit illa sårad i hufvudet
af en från timren nedfallen bila. — —
Så snart han genom den i kyrkbyn lyckligtvis tillhandsvarande
fältskärens skicklighet, återfått sansningen, hade han låtit pastorn
uppsätta sin yttersta vilja. Brukspatron Brandén, biträdd af Petter,
vore mina förmyndare, men ingendera hade makt att öfvertala, långt
mindre att tvinga mig till något giftermål, eller neka mig det jag sjelf
fann passande, så framt detta hade pastorns bifall, ty åt honom ensamt
hade pappa förtrott min kärlek till Feodor. — — O gud, huru rikt på
kärlek var icke hans fadershjerta, som under sina svåra plågor — ty
äfven hans ena ben hade i fallet blifvit svårt skadadt mot en hvass sten
— då han kunde med sådan omtanka sörja för min framtid! Sedan jag kom,
hade han likväl föga redighet, men mig igenkände han dock alltid! Så
länge det hos honom syntes en gnista af lif, uppehölls jag af den
barnsliga kärlekens styrka, men då han drog det sista rosslande
andedraget, var det förbi med mig.
Riktigt medvetande erhöll jag först fyra veckor derefter.
Min bror har jag icke sett sedan dess, och Marie kommer nu mera sällan
upp till mig. Under min sjukdom har hon dock visat mig omvårdnad, hon
och Hedda ha turat om med att vaka. Jag saknade och saknar ännu mycket
min beskedliga och ömsinta fru Palman; man säger att hon varit nödsakad
att resa till sin hemort, men hvarföre, känner jag icke.» — — —
Härmed sluta vi ¯Leonnas¯ långa bref.
* * * * *
Efter två månader voro de i bästa ordning hållna affärerna i sterbhuset
utredda.
Grönskog var Leonnas efter mormodren, men hennes far hade gjort stora
förbättringar; denna tillökning i inkomster skulle gå bort, men då hans
enskilta förmögenhet äfven skulle delas emellan henne och Petter, kunde
hon lösa ut hans del i Grönskog, som nu skulle arrenderas bort. Hon
kunde tills vidare bo hos sin bror, der hon skulle betala för sig.
Brandén, hvars affärer voro på dåliga fötter — en sak som Nordenskans
icke kände — lemnade ifrån sig bruksrörelsen på vissa år, och öfvertog
sjelf arrendet på Grönskog, straxt sedan bouppteckningen var gjord, (som
Petter högeligen påskyndade).
Den stackars gumman Palman, gret bittra tårar när hon måste lemna sin
goda, trefliga befattning, och ej fick vårda sin sjuka älskling.
Återställd till helsan, var det likväl förbi med Leonnas alltid så glada
lynne. Hon lefde som en fånge i brodrens hus. Hedda sökte väl på sitt
sätt att muntra upp henne; huru hon lyckades, få vi se i det som följer.
* * * * *
Några dagar efter sedan hon skrifvit ofvanstående bref till Ottilia, och
bortskickat det; njöt hon af det sorgliga nöjet att läsa igenom de bref,
hon tidtals fått af sin aflidna, moderliga vän, och bittra tårar öfver
hennes förlust vätte dem, när Hedda kom in till henne. Leonna samlade
ihop sina papper och lade dem tillbaka i schatullet.
«Sitter du åter här och grubblar öfver sådant, som icke mera kan
hjelpas?» yttrade Hedda och lutade sig efter ett på golfvet nedfallet, i
trekant viket papper: «menar du jag icke känner igen Schalinskys små
«biljeduser?» Visserligen var det stor skada, att den raska, hyggliga
gossen skulle blifva ihjelskjuten, och jag gret riktigt på dina vägnar,
när jag fick veta att han var död; men aldrig trodde jag, att du skulle
sörja honom så länge! Du som är vacker och rik till, har väl aldrig
kunnat vara utan fästmänner. För en tid sedan sade man alldeles
förvisst, att du var förlofvad med unga Bärendorf, men icke ser det nu
så ut.»
«Hvad skola då andra, fattiga flickor ta sig till, som mista sina
fästmänner,» fortfor hon, när Leonna icke svarade något; «tror du icke
att jag har långt större orsak att sörja än du, Leonna? Jag var riktigt
med ring förlofvad med Mollberg, och om han icke varit nödsakad att
rymma bort för skuld, hade jag om några veckor varit hans hustru.»
«Efter min öfvertygelse var det mera lyckligt, att det giftermålet icke
blef af,» anmärkte Leonna. «Tänk, om han sedan lemnat dig i fattigdom
med ett mindre hedradt namn efter sig!»
«Jag hade emellertid varit gift, och mycket hade varit annorlunda än det
nu är.» En sällsam sinnesrörelse spordes i Heddas röst och anletsdrag.
Med deltagande frågade Leonna hvad det var, som så upprörde henne; Hedda
syntes några ögonblick strida med sig sjelf, sedan sade hon:
«Jag ville blott säga, att det finnes mången, som är olyckligare än du,
kära Leonna, och som ändå söker kasta bort sorgen. Jag skall tala om för
dig hvad som händt en af mina bekanta, så får du döma sjelf.»
Hon fortfor: «Denna bekanta hade länge tyckt om löjtnant Feodor
Karlowitsch, som du väl kommer ihåg, och var öfvertygad, att han på sin
sida äfven tyckte om henne, fast han icke precist sagt det! Men hon såg,
att han alltid sökte hennes sällskap — nå väl, nyss innan han for bort
härifrån, träffades de allena — den stackars flickan blef olycklig — och
nu har hon ej hört af honom på många år.» — — —
Nästan utan andedrägt hade Leonna åhört detta. «Karlowitsch, säger du?
Feodor Karlowitsch? Icke rådde han derföre att hon tyckte om honom, när
han icke besvarade hennes kärlek?»
«Han måste likväl hafva gjort det,» svarade Hedda med ett fult skratt åt
den andras enfald, «eftersom han blef far till hennes barn!»
«Det är en afskyvärd osanning,» utbrast Leonna högt rodnande. «Huru har
du låtit inbilla dig sådant?»
«Det är dagsens sanning! och jag kan nämna dig den stackars flickans
namn, om du lofvar att aldrig tala om det.» Leonna såg på henne
tviflande, men teg.
Hedda syntes besinna sig litet, och fortfor sedan:
«Du känner ju Lotta Ström? du har sett henne hos oss. Det är hon, och
hennes olycka skedde samma afton som dansen var hos Ingeniör A—s och du
så hufvudstupa måste fara till din sjuka mamma. Men för allt i verlden,
sötaste, bästa Leonna! tala aldrig om det för någon menniska. Jag blefve
olycklig då.» — —
Leonna kunde ej fatta, ej föreställa sig detta som en möjlighet. Hon
stirrade blott på Hedda, med handen tryckt mot det våldsamt klappande
hjertat; sluteligen fick hon luft: — «men barnet? sade du icke att hon
hade ett barn?!»
«Jo, visst sade jag det, och för att öfvertyga dig om sanningen, vill
jag äfven säga, att du många gånger, både kysst och smekt detta barn —
med ett ord det är lilla Amalia.»
«Goda Hedda, du förvillar dig och talar gåtor på gåtor! Huru skulle
Petter antagit sig Feodors barn!!» Leonna var numera öfvertygad, att
Hedda antingen rent af yrade, eller på ett plumpt sätt ville roa sig på
hennes bekostnad.
«Petter vet ingalunda annat än att flickan är hans egen, försäkrade
Hedda. Äfven Marie känner icke, hvem som är barnets fader. Du skall
likväl icke tro, att Marie gör det af medlidande för modren!» fortfor
hon ifrigt. «Skulle ej hennes egen fördel varit med i spelet, hade hon
nog låtit blifva alltihop. Hon som ej låtsar tro några spådomar, trodde
dock gumman, som skötte henne, att hon ej skulle få flera arfvingar, och
som hennes eget barn var svagt och dog, under det Petter var borta,
föreslog gumman att skaffa henne ett annat barn i stället, som ingen
någonsin skulle fråga efter. Detta var en rask flicka och endast
obetydligt äldre, ombytet gjordes utan att någon i huset märkte det.» —
—
Leonna hade ju sjelf anmärkt barnets förändrade utseende; en skymt af
sanning låg således i det Hedda sagt.
«Än Lottas föräldrar?» frågade hon darrande.
«De hade ingen aning om någonting. Så snart Lotta märkte, huru det stod
till, reste hon hemifrån. Föräldrarna trodde henne vara långt borta, när
hon uppehöll sig i all tysthet hos «Mickola mor» här i kyrkbyn.
«Stackars föräldrar! men hvart gjorde Marie af sitt barn som dog?»
«På kyrkgården finnes ju rum tillräckligt;» svarade Hedda med en
lättsinnighet, som kom Leonna att rysa. «Utom dess var ju grafven öppen
för din mamma som bisattes i de samma dagarna; allt gick således
lyckligt för sig och den lilla kom i ¯familjegrafven¯ till.»
Utan att besvara Heddas sista anmärkning, satt Leonna försänkt i dystra
tankar; sluteligen sade hon: «om detta allt är sanning, och ej en
historia uppfunnen af någon elak menniska, då har Marie, efter mitt
begrepp, handlat högst orätt. Hon drefs väl dertill af medömkan för
modren och isynnerhet för det arma barnet, men hon bedrager ju sin man,
och står i en falsk ställning till — — Här afbröts hon af Hedda, som
ifrigt försäkrade, att Marie hvarken brydde sig om den ena, eller den
andra, utan gjort det af egennytta och högmod.
«Du gör henne orätt, Hedda! det är omöjligt.»
«Du skall få höra, att det är möjligt,» försäkrade Hedda. «Har hon ingen
arfvinge efter sin man, går hon miste om hans förmögenhet, i fall han
dör förut. ¯Det var egennyttan¯. För det andra kommer flickan att heta
fröken; ¯det är högmodet¯.»
«Huru kan du tänka så dåligt om någon, och isynnerhet om din egen
syster» sade Leonna förebrående. Derefter föll hon i så djupa tankar,
att hon ej hörde Heddas försvar; sluteligen frågade hon häftigt: «men
huru vet du allt detta? Huru känner du att Feodor är» — — I detsamma
skramlade det på dörrlåset. Hedda lade fingret på munnen, till tecken af
tystnad, och gick för att släppa in lilla Amalia, som kom för att helsa
god morgon på «tant Lona.»
«Om du icke tror mig, så se huru flickan liknar sin far,» sade Hedda, i
det hon ledde fram barnet.
«Farfar sa', att lilla Malla hade tant Lonas ögon» sade barnet
oskyldigt.
Leonna utbröt i tårar, tryckte flickan till sitt bröst, och sade
högtidligt, med djup känsla: «Ja, saliga ande af min älskade fader, du,
som säkert från din himmel, som nu är din boning, skådar ned på oss i
detta ögonblick — jag vill uppfylla en af dina sista önskningar här på
jorden, och vara en mor för detta barn, som du så mycket höll af. Dess
föräldrar må vara hvilka som helst.» — —
Knappt hade hon uttalat dessa ord, förrän Hedda nästan konvulsiviskt
omfattade henne och barnet, tryckte en brännande kyss på Leonnas hals,
och störtade högt gråtande ur rummet.
«Hvad felas moster, lilla tant?» frågade barnet; «så der gör hon åt mig
också, och får då bannor af mamma.»
Leonna svarade blott genom kyssar och smekningar, och betraktade henne
vemodigt. Hedda har likväl rätt deruti att barnet liknar honom, tänkte
hon, det är hans lockiga hår, hans höga panna, hans näsa. — Hon ihågkom
Maries missnöje vid hennes anmärkning om det nyfödda barnets hastiga
förändring; detta syntes bekräfta hvad Hedda sagt; äfvensom den
påtagliga, kalla känsla, som röjde sig hos Marie i anseende till barnet,
så ofta förvånat och sårat Leonnas känslofulla hjerta.
Hedda undvek sedermera att träffa Leonna ensam; om få dagar reste hon
till Hertola. Aldrig omrörde Leonna denna sak för Ottilia; men i den
minnesbok hon höll, skref hon följande tankar och reflexioner:
— Hedda har rätt, hvilka förluster jag lidit, hvilka smärtande känslor
stundom bestorma mitt hjerta, är jag jemförelsevis mycket lycklig mot
barnets olyckliga moder. Ej för millioner ville jag byta minnen med
henne. —
— Med vett och vilja har jag aldrig gjort mina föräldrar någon sorglig
stund, och kan således med längtan och glädje motse deras möte i en
bättre verld.
— Jag egde väl icke för mamma denna innerliga kärlek, som bör vara
bandet emellan barn och föräldrar. Men Gud, och säkert numera äfven hon,
känner huru ofta mitt unga hjerta hade velat öppna sig för henne, men
det slöt sig alltid för hennes synbara likgiltighet. —
— Nu inser jag, att hon jemförd med — många andra var god, utan all
falskhet och förställning. Hennes liknöjdhet, eller snarare brist på
uppfattning af det, jag ansåg ädelt och godt, voro följder af en
vanvårdad uppfostran. — —
— När vi åter träffas, äro vi båda förädlade och förenade genom en
¯tro¯, en ¯kärlek¯, ett ¯hopp¯!
— Den arma Lotta! huru eländig är icke hon! Huru mycken förställning,
hyckleri och huru många osanningar, har det väl icke kostat henne att
för föräldrar och syskon dölja sitt fel och dess följder — och om detta
går an här i tiden, huru går det, der allting uppenbaras.
— Huru kan hon äfven här slå upp sina ögon mot andra oskyldigas blickar?
Hvar dölja sig för den Allestädes Närvarande?
Hvarje skämt, hvarje framkastadt ord af hennes omgifning, måste ju vara
henne en förebråelse! Huru skall hon tänka på sitt barn, som hon lemnat
i fremmande händer? Huru en gång möta dess blick — inför Gud? —
— Hon har ej en enda stödjepunkt att luta sig till, o den arma! Kan hon
tänka på fadren till sitt barn, utan att sjunka ned af blygsel?! — —
— Sade icke Hedda, att ¯han¯ aldrig talt med Lotta om kärlek; hvad var
det då, som kom dem att glömma heder och anständighet? ¯Sinnlighet¯! ha,
nu förstår jag detta ords mening, för hvilket jag alltid haft en slags
afsky — Men så måste det varit, ty Feodor älskade henne icke, derpå är
jag säker. Han ångrade sig, fördömde sig sjelf. — Nu har jag äfven
nyckeln till hans gåtfulla bref; han skref det ju dagen efter den
olyckliga aftonen. —
— Feodor! Huru skola vi mötas? Du är den brottslige och likväl känner
jag, att det blir jag, som skall blygas inför dig. — Den oskyldiga kan
således äfven med rodnad nedslå blicken, blott af medvetande om något
som är orätt. —
* * * * *
Så skref, så tänkte Leonna; så tänka hundrade af hennes kön, men tusende
deremot gifvas, som trampa blygsamhet och sedolära under sina fötter och
likväl se de menniskor dristigt i ansigtet, och förhäfva sig med
stolthet öfver dem. De döfva samvetets röst med falska förespeglingar,
och tro att ¯ett namn¯, eller en ¯högre ståndpunkt¯ i lifvet berättigar
dem till att lefva huru de vilja. Andra åter tänka: detta har händt
andra före mig, och jag blir ingalunda den sista.
Men vi älska att tro, det de likväl hafva stunder, då de gerna utbytte
sin inbillade herrlighet, sin skenbara lycka, mot ett rent samvetes
vittnesbörd.
* * * * *
Långsamt försvinna sorgens dagar, men korn efter korn rinner sanden i
tidens timglas, som, innan vi veta ordet af, måste vändas om.
Leonna hade här icke mål för sin verksamhet; och kände alltför väl att
detta är mera förstörande för både själ och kropp, än en sjukdom. Hon
erböd Marie sitt biträde i hushållet, men anbudet togs icke emot. Hon
begärde arbete, men äfven derpå fick hon ett nekande svar. Hösten gjorde
längre promenader omöjliga, här var hon följd af nyfikna blickar —
kyrkbyn hade i det närmaste erhållit utseende af en liten stad, ty flere
slags menniskor hade der slagit ned sina bopålar. — O huru saknade hon
ej sitt lugna, trefliga Grönskog! — Hennes gång sträckte sig således
blott till kyrkogården; det föreföll henne mången gång, som äfven Feodor
der slumrat den eviga sömnen.
Emma Bärendorf och hon vexlade någon gång bref, när der gick bud, men
detta upphörde omsider, när modren erhöll ett bestämdt afslag på sitt
enträgna frieri för sonen.
Först i December erhöll Leonna bref från Ottilia, som svar på det hon
sjelf skref i September. Orsaken till detta för Leonna grymma dröjsmål
var, att hennes bref, inneslutet under Majorens kuvert, ankommit på en
tid, då hans fru dageligen väntade sin nedkomst. Det svarta lacket,
jemte tydliga spår af tårar, sade honom, att brefvet innehöll bedröfliga
nyheter; skäl nog för en älskande man, att ej lemna fram det, under så
kritiska förhållanden. Hon skulle få det, när all fara var förbi, men
han uppsköt det dag från dag, till dess han såg, att hennes oroliga
väntan efter bref från Leonna var lika skadlig.
Ottilias bref andades innerligt deltagande; hon beklagade att
omständigheterna nu förbjödo henne hasta till sin vän; likväl hoppades
hon, att nästa sommar se denna önskan uppfylld.
Majorens sista bref från Feodor var dateradt dagen efter drabbningen
vid Leipzig den 6:te Oktober förlidet år; men på officiel väg hade han
under sommaren erfarit att Feodor, straxt efter passagen öfver
Rhen-strömmen den 23 December, begärt och erhållit ett års
tjenstledighet för att återställa sin helsa......... äfvensom «för
enskilta familjeangelägenheter, som fordrade hans personliga närvaro.»
Majoren hade ej föreställt sig annat, än att det var för att resa till
sin fästmö, och hade derföre ej velat förekomma en angenäm
öfverraskning. Nu lofvade han uppbjuda allt för att skaffa henne säkra
underrättelser.
Utan tvifvel önska våra läsare äfven veta, hvarföre Feodor ej låtit höra
af sig och vi lemna fördenskull fragmenter ur de bref till Alexander,
som datera sig efter hans sista skrifvelse till Ivanoff.
— «Du kallar mig, «¯krigets, lyckans¯ och ¯kärlekens¯ skötebarn» och du
har rätt, åtminstone i de tvenne första fallen. Det öfverstiger mina
djerfvaste förhoppningar att vid trettiotvå år innehafva
öfverstelöjtnants grad, och hafva mottagit så många utmärkelser af min
höge Kejsares nåd, ännu mera: att se mig i besittning af en solid
förmögenhet, som, när jag tar afsked ur tjensten, tryggar mig och alla
de minas återstående dagar, om jag äfven icke erhåller något med min
tillkommande maka.
Du skall veta att jag är ende arfvingen till ett herregods, i den af
historien och skalder omtalta och besjungna sagorikaste nejd — ty huru
många minnen fästa sig icke vid ¯Rhenflodens¯ stränder!
Af mitt förra bref känner du den entusiasm, som allestädes mottog och
ledsagade oss genom Tyskland; de sjuke och sårade vårdades af
hjelpsamma, — ja ofta af sköna händer.
Sluteligen måste äfven jag duka under för utståndna mödor, och de af mig
för ringa ansedda blessyrer, dem jag någorlunda vårdslösat. Ett
feberanfall tvingade mig att stanna på denna sida om Rhen, under det
kamraterna framtågade mot Paris. Hos ett beskedligt landtfolk vårdades
jag af en läkare från det närbelägna —g. En dag, sedan febern ändteligen
gifvit vika, och endast efterlemnat en stark maktlöshet, kom min doktor
med anmodan från den gamla adelsmannen, under hvars herravälde detta
lilla ställe hörde. Då denne hört, att jag var så tillfrisknad, att jag
utan fara kunde transporteras med en bärstol, önskade han, att jag ville
tillbringa den återstående tiden på ¯slottet¯ — såsom det här benämnes —
sjelf vore han för gammal att komma till mig, och gerna ville han lära
känna en af landets befriare, o. s. v.
* * * * *
Slottets ägare var icke allenast en gammal man, tryckt af årens börda,
utan äfven af sorgens; sina tvenne tappre söner hade han förlorat i
befrielsekriget, och var nu ensam och öfvergifven, «ensam i ett för
honom fremmande slägte» enligt hans eget yttrande. Efter några dagar var
jag i stånd att gå omkring och bese rummen, och deras märkvärdigheter. —
— — —
«Ni har ännu ej sett min helgedom,» sade gubben en dag, och förde mig in
i ett kabinett, innanför hans sängkammare. Der visade han mig porträtten
af sina båda söner, aftagna i helt unga år; emellan dessa hängde
familjens stamtafla. —
Ibland de der förekommande namnen igenkände jag några, med hvilka jag
hört mina föräldrar vara i skyldskap; då först erfor den gamle mitt
familjenamn, som han väl icke efterfrågat (likväl trodde jag att han
hört det af läkaren). Titeln och «Sie» göra här namnet umbärligt. — Det
kom då i dagsljuset att han var min aflidne faders morbror. Godset hade
han i arf efter sin hustru. Hennes far, såsom utan manliga arfvingar,
hade, enligt det här antagna bruket, lemnat honom sitt namn.
Af sin syster, som af ödet blifvit förd till en helt annan ort, hade han
ej hört något på många år. Hon var redan död, när han erfor, att hon
varit gift med en Harlinghausen, att deras son ingått i rysk tjenst;
dervid blef det, tills han nu sjelf barnlös, utan någon närskyld, ofta
fallit på den tanken att det kanhända ännu fanns någon, den han kunde
anse som anförvandt.
* * * * *
Om få dagar var ett testamente uppsatt i laga form till min fördel. Den
gamle sökte öfvertala mig att ingå gifte med någon af den närboende
adelns döttrar. Men jag sade, att jag redan ingått en förbindelse med en
flicka i Finland. Han runkade väl smått på sitt gamla hufvud, men var
för mycket man på sina egna ord, för att icke finna, att jag borde stå
vid mina.
Med permission på ett år, ilar jag på hoppets och kärlekens vingar till
min finska flicka, men hvem går i borgen, att hon ännu älskar mig? En
sådan flicka har säkert haft många tillbedjare. Det är en hård
probersten att vara skild i fyra år från en älskare, med hvilken hon
hvarken är bunden genom föräldrarnas bifall eller annat vårdtecken — ty
säga hvad man vill, så är den enklaste ring ett magiskt band, som
slingrar sig omkring en flickas hjerta — af mig har hon ingenting.
Jag bör vara billig, äfven rättvis. Älskar Leonna mig ännu, så är jag
den lyckligaste under solen; men skulle hon fäst sig vid en annan, eller
är hon mig trogen endast för sitt gifna löftes skull, och tycker mera om
en annan, då älskar jag henne för mycket att vara egoist; hennes lugn
och lycka skulle då tillintetgöras af mig.