När jag anländt till Finland, får du åter höra af mig.» — — —

* * * * *

¯Andra brefvet.¯

Helsingfors i Juni 1814.

— «Jag hitkom i går sjövägen från Hamburg. Jag besökte der min mor, som

bor med sin syster på en liten villa nära Altona; deras stilla indragna

lefnad har skyddat dem för mången fara i den nyss förflutna oroliga

tiden.

Jag ville njuta af hennes öfverraskning, och berättade henne den lycka,

som händt mig, men det var likasom om hon fruktade för den flygtiga

gudinnans gåfvor. «Mången har lik dig med snabba steg gått uppför ärans

och lyckans branter,» sade hon, «men nedstörtat till sitt förra intet.

Derpå finnas högt uppsatta exempel.» — —

* * * * *

Här i H:fors tog jag logis på Rådhuskällaren; den oformligt feta

värdinnan förde mig i ett rum innanför biljardsalen, med försäkran att

alla andra voro upptagna, för högtidligheten andra dagen. ¯Freden¯

skulle nu här firas och jag beslöt att dröja öfver en dag.

Jag skickade till Kommendanten, major K*, för att anmäla min ankomst och

satte mig att anteckna något i min dagbok. Dörren till yttre rummet stod

halföppen, der var ingen när jag kom, men snart inträdde några unga

officerare, likväl så att jag icke kunde se, men väl höra dem; antingen

voro de okunnige eller likgiltige, om någon var i andra rummet.

På markörens förfrågan om de behagade spela, eller reqvirera något, sade

en af dem att de väntade på löjtnant Bärendorf, som bjudit dem dit.

Kyparen gick.

«Bärendorf skall ju vänta hit sin fästmö,» yttrade en.

«Så säger han åtminstone sjelf,» svarade en annan skrattande.

«Är det alldeles afgjordt redan?» frågade första rösten.

«Ännu icke,» svarade en tredje. «Det skall efter hvad han säger, afgöras

hos en gammal härboende friherrinna (en slägtinge till hans far), för

hvilken flickan har mycket förtroende. Hon kommer hit i sällskap med

hans mor och syster. Frieriet har varat i några år, men fästmannen har

ju hittills endast varit underlöjtnant, och fadren lär icke vilja ut med

hemgiften, det är en rik flicka.»

Deras samtal afbröts genom ankomsten af en, som de andra kallade

Bärendorf. På vännernas skämtsamma frågor, svarade han, att hvarken hans

mor eller fästmö ännu vore komna, men väntades hvarje ögonblick.

Nu kom min betjent tillbaka, jemte en ordonans, som inbjöd mig på thé

till Kommendanten. När jag gick genom yttre rummet, hade de unga

männerna grupperat sig omkring biljarden, och jag visste ej hvem, som

var fästmannen; och hvad angick det mig? Likväl hänför jag allt hvad jag

hör och ser på min kärlek; är det aning eller vidskepelse, som kommer

mitt hjerta att klappa af oro? Ju närmare jag nalkas målet för min resa,

desto lifligare målar kärleken hennes bild, men det är liksom en mörk

skugga ibland bortskymde den. — —

Du ser, käre Alexander, att den som ej fruktat döden på slagfältet, kan

blifva rädd för hjernspöken. — —

Jag bevistade paraden, afhörde Te Deum i stadens kyrka, var en gäst vid

den stora middagen som gafs; och har nu beställt hästar till klockan

half nio i afton, ty först vill jag se en liten tillfällighetspjes, som

gifves af ett tyskt teatersällskap. Direktören och författaren i en

person, träffade jag hos Kommendanten, och igenkände uti honom den i

Dorpat så omtyckte aktören Gappmeyer. Han syntes äfven der vara en ofta

sedd och välkommen gäst.

Nu får du ej höra af mig förrän mitt öde är afgjordt.

* * * * *

Fortsättning: — «Aningar äro ej alltid ammsagor, för mig ha de öfvergått

i verklighet. Jag trodde mig vara beredd på motgång, men Leonnas förlust

har djupt skakat min själ. — — Men är det då ovedersäglig visshet? Min

mellankomst skulle kanhända gifvit allt en annan utgång? Så talar

egenkärleken. Min bättre känsla tystar den, och frågar: bör icke Leonnas

sällhet vara mig kärare än min egen?

Hvad har jag gjort att förtjena hennes trohet? Låtit henne hela år

sväfva i ovisshet om mitt öde. När hon lärde känna mig, hade hon ej sett

någon annan. ¯Denne¯ är hennes landsman, har hennes fars bifall; hon

står i vänskapligt, förtroligt förhållande till hans slägtingar. Huru

många skäl att upphäfva ett obetänksamt gifvet löfte åt den fremmande

krigaren, som hvar dag gick döden till möte.

Så talar mitt förnuft, och det vill jag lyda, i trots af hvad mitt

upproriska hjerta äfven må säga. Jag aflägsnar mig från den ort, der

hoppet ej mera blomstrar.

Först måste jag likväl redogöra för dig, för mina upptäckter.

I värsta solhettan kom jag till den gästgifvargård, som endast ligger

några verst från —kyrka. Der beslöt jag hvila ut några timmar, och gick

för att söka svalka; jag lade mig under några skuggrika träd, och

tillsade värdinnan att skicka dit kaffe om en timme.

På den bestämda tiden kom en äldre qvinna med en liten panna och

tillbehör, sedan hon satt detta ifrån sig i gräset, neg hon gång efter

gång, med fråga om jag icke kände igen henne.

Hon sade sig likväl «genast kännt igen löjtnant Karlowitsch, när han

talade vid hennes syster gästgifverskan (der hon bodde, och hvars barn

skulle få ärfva det lilla hon kunnat skrapa ihop.)» — — —

Under detta prat kände jag igen en som fordom tjenat i Smittska huset,

och under min tid der gick som hjelpreda. Fastän denna menniska alltid

förekom mig motbjudande, var hon likväl en bekant, af den jag kunde få

höra talas om andra bekanta.

Ömsom titulerande mig för major, löjtnant och öfverste, berättade hon

att herr Smitt var död och lemnat bara skuld efter sig, att Hedda var

ännu ogift, ehuru det var sagdt att hon skulle gifta sig med en köpman

(men han rymde för skuld).

«Huru lefver verlden med unga fru Nordenskans?» frågade jag, för att

nalkas mitt mål.

«Hvad skulle henne fattas, som sitter i fullt bo. Likväl lär hon nog

räkna bitarne åt systern, som måste lefva hos henne på nåder.»

«Madamen lär icke veta, huru Grönskog-herrskapet mår?» frågade jag så

likgiltigt jag kunde.

«Åh jo, det vet jag visst, ty min systerdotter tjenar der, hon var hemma

pingstdagen; de må alla bra!»

«Fröken är väl längesedan gift?»

«Icke ännu, men nog lär det snart bära af, ty der är ett faseligt bråk

med fina lärfts- och drällväfnader, och fröken syr grann hålsöm. Flickan

som tjenat der nu i fjerde året, har alltid tyckt, att fröken haft någon

hjertesorg, när hon satt så der ensam om vinteraftnarna; men i

vintervåras fick hon ett bref, som hon läste för hans nåd, sade flickan,

och derefter blef fröken så glad och munter som fisken i vattnet, och så

började det bråkas med väfvar. Men nu skulle hon resa till en

friherrinna, der hon mest alltid är om somrarna.»

Huru ofullständiga dessa notiser äfven voro, sade de mig likväl, att jag

var glömd; af mig hade hon ej fått något bref, som kunnat göra henne så

glad. Icke heller har jag på år och dag skrifvit till Ivanoff. Likväl

ville jag söka närmare upplysning, men huru erhålla den?

Jag begaf mig till fots de tre återstående versten, och gjorde en omväg

till den lilla backstugan, du kanske hört mig omtala. Der satt utanlås

för dörren; bekymrad vände jag om samma väg; nära landsvägen låg en

bergsklack, hvarifrån man har god utsigt öfver nejden. Jag riktade min

goda kikare på de föremål, som för mig inneburo så många minnen. — —

Planen, der Schalinsky och jag tillbragt så många muntra, men också

många tröttsamma stunder, var öde, endast några barn lekte der; i ett

öppet fönster af det välbekanta huset satt ett fruntimmer sysselsatt med

sömnad, förmodligen frun i huset. Jag kunde ej se dess ansigte, der stod

äfven en liten flicka; — förmodligen Petters barn. —

Nu kom en ensam äldre fru åkande på vägen, anletsdragen voro mig

bekanta. Jag hade ofta sett henne hos Smitts; en bättre nyhetskrämerska

kunde jag aldrig finna. Jag gick derföre emot henne, och gaf mig

tillkänna.

Jag sade mig vara stadd på en resa till H:fors, ville, under det

hästarne hvilade, se mig litet omkring, der jag, som hon väl mindes, för

några år sedan tillbragt en sommar, men att min tid deremot var så

inskränkt, att jag ej hann göra några visiter.

«Befallningsman Nordenskans är icke hemma,» sade hon med ett visst

uttryck, som visade att vår fordna osämja ej var henne obekant. «Han

reste i dag med sin far till Lovisa, och väntas ej hem förrän i morgon

qväll. Hans fru tar icke gerna emot visiter, när han är borta. Men efter

majoren far till H:fors, kan ni der träffa fröken Nordenskans, om

majoren söker upp friherrinnan Perlkrans.»

«Förmodeligen en slägtinge till fröken?» frågade jag.

«Ännu icke, men det blir väl så. En nära slägtinge till friherrinnan

friar till fröken. Man har redan glunkat derom i fyra år, men nu blir

det väl snart af, ty när jag bryr gamle Nordenskans, att han snart får

hålla bröllop åt sin vackra dotter, ber han mig laga mig i ordning att

dansa ut bruden och skrattar så godt; och när lagmanskan Bärendorf (ser

du der min aning) var här, för att afhemta fröken, vågade jag kasta fram

några ord, om den lycka hennes herr son gjorde, och ehuru hon eljest är

något högfärdig af sig, upptogs mitt skämt ganska nådigt.» — —

Jag hade hört nog. — Innan jag skiljdes från henne, bad jag frun

förtiga, att hon sett mig här. Ehuru hon syntes något förundrad

deröfver, gaf hon sitt löfte, och derpå kan jag lita; ty så stor

pratmakerska hon äfven är, så bryter hon det icke; hvad hon eljest ser,

hör och gissar, derom disponerar hennes tunga.

Jag reste genom Lovisa till Borgå, jag ömsom önskade och fruktade ett

möte med Leonnas far; slumpen skulle få råda. Jag träffade honom icke.

En sjölägenhet var till Kronstadt; derifrån skrifver jag detta; gerna

skulle jag besöka min vän Ivanoff och hans älskvärda fru, men jag vill

icke, att deras vänskap skall inverka på Leonnas beslut. Jag återvänder

till min mor, för att jemte henne resa till min gamla slägtinge, som

otåligt väntar mig.

När jag lemnade Suomis strand, var det liksom en röst skulle sagt mig,

att detta ej skedde för alltid; men välkomstbägaren måste då räckas mig,

antingen af kärlekens hand, eller också vara fylld med Lethes vatten.» —

—

* * * * *

Leonna framlefde sin vinter i dyster stillhet; utom vid måltidstimmarna,

var hon i sitt eget rum; någongång deltog hon likväl, mera af artighet

än af böjelse, i de få fruntimmerssällskap, som umgingos hos hennes

svägerska. De bestodo af den gamla pastorskan och någongång fru Brandén.

För henne fattade Leonna allt mera vänskap, men Marie syntes ej dela

detta tycke och besvarade aldrig hennes besök. Utom dessa båda, var det

en enkefru med sin ogifta syster, och sin trettioåriga äfven ogifta

dotter, som redan för tre år sedan hyrt sig in der i kyrkbyn. Alla tre

voro utan all yttre och inre bildning, och af en devotion, som gränsade

nära det löjliga; de utmärkte sig såväl genom sin klädedrägt, som genom

en obehaglig släpande röst, när de talade.

Marie hade gjort deras bekantskap uti de, af hennes man så föraktligt

omnämnde, Hasebergska sammankomsterna. Sjelfva höllo de äfven ett slags

föreläsningar hemma hos sig. Petter tålde dem icke; endast då han var

frånvarande besökte de hans fru.

Att Leonna hvarken hade nöje eller uppbyggelse i deras sällskap, inses

lätt.

Hon vördade religionens höga sanningar, älskade dess milda,

försoningsrika lära och dess kärleksfulla anda, hvarmed den tröstar,

helar eller lindrar plågan af alla de sår, som blöda af jordiska

smärtor, och bar med hvarje dag, af innersta hjerta, fram sitt

tacksamhetsoffer; men hon gjorde icke detta till ett skådespel.

Det förekom henne vedervärdigt, att de, som sade sig jemt bära Gud i

sitt hjerta, vanhelgade sina läppar med att jemt tala om djefvulen och

satan, och helfvetet; och att de, hvars dagar sades förflyta i ånger och

ruelse öfver egna synder, skarpt och kärlekslöst fördömde andras minsta

förseelser, och predikade bot och bättring för andra, då de syntes hafva

nog med att bättra och afbedja egna fel.

Förhållandet emellan hennes bror och svägerska, antog äfven ett allt

mera hotande lynne: var Petter hemma, hvilket numera sällan var

händelsen, var han dyster och sluten inom sig, eller ock knotande och

bitter. Dock förställde han sig skickligt nog i fremmande folks närvaro.

Hon, å sin sida, uppfyllde sina husmoderliga pligter utan nöje, ty hon

hörde ej ett vänligt eller ett tacksamt ord. Hon undvek honom äfven

synbarligen. Reste han bort, gret hon och inneslöt sig med sina

andaktsböcker, eller sökte hon de tre «utvaldas» umgänge. Den lilla

Amalia försummade hon nästan helt och hållet.

Det fattades Leonna länge mod att uttala sin önskan att åtaga sig

barnet, men julaftonen kom; brodrens lynne syntes vara bättre stämdt, än

vanligt. Den lilla flickan smög sig kärleksfullt intill Leonna, som

sökte glädja det snälla barnet genom små gåfvor; då vågade hon be sin

bror och svägerska, tillåta att Amalias lilla säng skulle få komma upp i

hennes rum, och att hon hädanefter finge sörja för barnets små behof,

äfvensom lära henne hvad dess späda ålder kunde fatta.

«Du tror således att jag icke kommer ut dermed?» frågade svägerskan, med

iskall ton och ogillande blick.

«Så bör du icke upptaga min anhållan, goda Marie!» svarade Leonna

hjertligt. «Du har mycket annat att sköta, som upptager din tid: mig

felas sysselsättning och förströelse; och som jag håller af barnet, kan

du tryggt lemna henne åt mig.»

«Leonna har rätt i det hon säger,» anmärkte Petter, som, med ett eget

uttryck i sitt ansigte, åhört deras ömsesidiga yttrande. «Jag tackar dig

syster! Lemna du flickan till Leonna, kära Marie! ty hvem vet huru

länge» — — Här afbröt han tvärt, gick några slag af och an i rummet,

blef sedan stående framför sin syster, och frågade med en skämtsam

uppsyn, som likväl förekom henne tvungen: «tilltror du dig kunna

uppfylla detta löfte, äfven om du gifter dig?»

Öfverraskad, men utan minsta tvekan, svarade Leonna ett bestämdt ja och

lade sin hand i hans. Han tryckte den för första och sista gången.

Nu var lifvet ej mera så tomt och ändamålslöst som förut, tyckte Leonna.

Barnet slöt sig med innerlig kärlek och förtroende till sin unga

fostermor, som fann sig rikeligen belönad.

Feodors anletsdrag utvecklade sig med hvar dag, och hela stunder kunde

hon stå med en vemodig, ljuf känsla och se på det sofvande barnet. «Hvad

han felat mot Gud och mig,» (tänkte hon) «har han säkert ångrat och

försonat genom många goda gerningar. Jag har längesedan förlåtit honom.

— Detta barn, det enda synliga minne efter honom, skall alltid vara mig

lika kärt som nu. Om vi återse hvarandra, antingen här eller deruppe,

skall intet ord, ingen förebrående blick säga honom, hvad jag för hans

blick lidit.»

Våren nalkades. Jorden aflade sin svepningsskrud; de gråa skyarne

skingrades, himlens blå, och åkerfältens vackra gröna färg, lifvade

lefnadslusten hos hvarje väsen; äfven i vår Leonnas hjerta hade smärtans

storm rasat ut, och dyningarna småningom lagt sig. Hon hade insett att

idislandet af den sorg, en outransaklig Försyn pålägger, är ovärdigt en

kristen, och beslöt att kraftigt höja sig öfver den. Huru saknade hon ej

trädgården vid Grönskog, der hon haft en rörlig och angenäm verksamhet.

Här fanns ingen slags anläggning. Hon framkastade några ord om nyttan af

en kryddgård för hushållets behof, och om det nöjet hon deraf skulle

njuta — men Petter svarade kort: «sådant der förstår jag mig icke på,

och, som jag förmodar, Marie icke heller. Denna sommar kommer att bli

afgörande i många fall, och med strunt befattar jag mig icke; grönsaker

och rötter fås ifrån Grönskog — för betalning — det förstås, och dermed

punkt.» —

Leonna fästade sig ej vid uttrycket om den «afgörande sommaren,» utan

funderade, hvar hon nu skulle göra af med de syrener och rosentelningar

fru Brandén lofvat skicka henne från Grönskog. Sluteligen beslöt hon att

plantera dem vid föräldrarnas graf.

Detta var dock ej så lätt att verkställa; hon behöfde biträde, och så

väl brodrens dreng, som ett par andra karlar, hon anlitade, voro både

för lata och vidskepliga, de sade: att för sådana barnsligheter störde

de icke de dödas hvila, «ty de kunde börja gå igen.» Äfven trodde man,

att «prestfar» ej skulle tillåta sådant m. m.

Ledsen genom deras motsägelser, vandrade Leonna till prestgården, för

att höra hvad pastorn skulle säga derom.

Ännu på ett betydligt afstånd från boningshuset, uppfattade hennes öra

ett besynnerligt surrande och gällande ljud, som tilltog allt mer och

mer.

Pastorskan hade hvad man på landet kallar: ¯spinntalko¯, och hela

traktens «snälla spinnerskor» voro samlade, för att sno ihop inslag till

en lärftväf; pastorskan satt sjelf och härflade garnet.

Leonna bad henne icke låta störa sig, ty hon ville endast tala några ord

med pastorn, som också genast kom ut ur sin «studerkammare.»

Leonna framställde sin önskan, med förfrågan om det lät sig göra.

Pastorn funderade en stund: «Nå, hvarföre icke det!» sade han sedan.

«Väl har det icke ännu varit brukligt här hos oss på landet, och fröken

bör således ej undra på folkets prat; men har fröken mod att vara den

första, ta nog andra exempel deraf. Blommor på grafven säga de

efterlefvande bäst, att «¯allt kött är hö¯, som en liten tid blomstrar

och sedan försvinner.»

Nyfikna, hade alla de spinnande låtit foten hvila på trampen, för att

lyssna på prestens svar; det skulle afgöra saken, menade gummorna. Men

«backstugu Greta Lisa», hon steg fram: «Icke skall vår nådi fröken passa

på att tala vid nån annan än min Gustaf. Han har ofta talat om huru

hjertans vackert det är på utländska kyrkogårdar, som se ut som de

raraste trädgårdar. Fröken säger bara huru hon vill ha det.»

Nöjd vände Leonna hem; pastorn tog hatt och käpp och följde henne ett

stycke på vägen. När han såg sig kunna vara obemärkt, stannade han och

sade, att han länge önskat tala med henne allena, bad henne hysa

förtroende till sin fars gamle vän, och säga om hon nyligen hört något

från sin «fästman.» —

Leonnas nekande svar kom gubben att tro, det hon misstrodde honom.

«Fröken Leonna kan lita på mig» sade han, «ingen själ, ej engång min

hustru, har minsta aning om hvad bror Nordenskans anförtrodde mig i sin

dödsstund, utom det att han gaf mig rättighet att stadfästa det val hans

dotter sjelf gjorde, såframt jag ansåg det hederligt. Härtills har min

inblandning i edra angelägenheter ej varit af nöden; men nu känner jag

af säker hand, att befallningsmannen gifvit kommissarien Renner löfte om

sin unga systers hand och förmögenhet; men detta skall ej ske, så länge

mina gamla ögon äro öppna.»

«Herr pastorns vänskap för mig öfverdrifver saken,» svarade Leonna

leende; «huru kan väl ett sådant förslag falla Petter in? Renner ser ut

som en fogelskrämma, med sitt rödfnasiga ansigte; dessutom har han

döttrar nästan så gamla som jag, och ryktet talar intet godt om honom,

hvarken som man eller far.»

«Visst låter det otroligt, men er bror är skyldig honom en stor summa;

den kräfver han nu ut. Befallningsman har vändt sig till Brandén, för

att låna penningar af ert arf, men fått afslag.»

«Jag är både förskräckt och förvånad. Huru kan Petter sitta i skuld? Han

har ju sin lön, och kan göra sig sportlar utomdess; och arfvet efter

pappa var betydligt nog. Han lefver ju utomdess ganska inskränkt i sitt

hus.» —

«Men hvem vet, hur det sker utom hus?» invände pastorn; «utomdess har

han vanvårdat sin tjenst, hvarom klagomål redan hördes vid vårtinget.

Och hvem kan beräkna de förluster den gör, som beherrskas af spelsjukan?

ty att han är spelare, är ingen hemlighet mer. Jag skulle ej stört min

lilla fröken i sin lyckliga okunnighet, men jag är rädd för följderna.

Tala med det aldraförsta sjelf vid Brandén, och neka honom att ge ifrån

sig några penningar; och hvad det påtänkta giftermålet med Renner angår,

så» — — — «blir deraf ingenting,» inföll Leonna, «äfven om det vore

anständigare och fördelaktigare än detta. Det är väl sannt, att jag på

lång tid ej hört af Feodor, men jag vet genom major Ivanoff, att han

lefver, och åter deltager i kriget. Men om jag också aldrig återser

honom här — nå väl — då lefver jag för återseendet i en bättre verld.»

«Men qvinnans bestämmelse som maka och moder?»

«Den första tror jag mig uppfylla genom min trohet mot honom, den andra

derigenom att jag åtagit mig alla en moders pligter för lilla Amalia.»

«Gud välsigne detta ert förehafvande! Fröken uppfyller en af mina

varmaste önskningar, svarade pastorn rörd. Flickans mor synes mig för

sträng, om icke kall, för detta veka barnahjerta. I morgon helsar jag på

Brandén, och skall söka uträtta allt till det bästa.» De gingo hvar hem

till sig.

Leonna var ej utan den erfarenhet, vi förvärfva genom böcker och

umgänget med menniskor, men hon kunde ej tro, icke fatta, att

¯egennyttan¯, — denna i hennes tanke så låga passion, som utesluter

hvarje bättre känsla, — skulle intagit brodrens sinne till den grad, att

han ville sätta hela hennes jordiska välfärd på spel. Ack, hon kände så

litet huru passionerna kunna urarta, om de hejdlöst få rasa. —

Ofta besökte hon sin hoppgifvande plantering; åtföljd af lilla Amalia,

satt hon ofta på fotställningen af Bärendorfska grafvården, som låg nära

bredvid den, som tillhörde hennes egen slägt. Här berättade hon för

barnet om den goda friherrinnan Perlkrans, hvars stoft nu äfven hvilade

här, och sökte att inplanta hos flickan vördnad och kärlek för Gud och

menniskor. Hon talade om farfadren, och huru glad han skulle blifva, om

Amalia vore lydig och god, ty då fick han återse henne som en engel hos

Gud.

Från en dylik promenad kom hon en afton. Petters schäs på gården sade

henne att han var hemkommen, efter att hafva varit borta i flere dagar.

Marie mötte Leonna i förstugan, hon syntes blek och upprörd; genom den

öppna salsdörrn såg hon brodren med långa steg mäta rummet. I förmodan

att någon huslig tvist varit å färde, skyndade hon med barnet på sitt

rum; men knappt hade hon lagt bort hatt och schal, förrän Petter steg

in.

Att han kom in till henne, var något så ovanligt, att hon nästan begynte

darra.

Aftonsolen kastade sitt rosenskimmer på alla föremål, men ändå var

Petters ansigte gulblekt, uttrycket hemskt, och ögonen rödsprängda, med

en mörkröd rand omkring — följder af vid sus och dus genomvakade nätter.

Han anslog en tillkonstlad, skämtande ton, som småningom fick en

ansträngning af bitterhet. Han ursäktade sitt besök genom

underrättelsen, att han kom i egenskap af «talman» till systern. Han

hade skäl att förmoda, det hon redan borde vara mätt på det ensamma

lifvet, och sina besynnerliga visiter hos de döda, sade han; det vore

hög tid att tänka på de lefvande, och lefva sjelf — det ville säga: taga

sig en man, komma ut i verlden, se sig om der och föra en stat, svarande

mot den förmögenhet, hon medförde.» — —

Stum, hade hon åhört denna bekräftelse på hvad pastorn sagt. Petter

fortfor uppmuntrad af hennes tystnad: «Den man som passar dig bäst, är

öfverkommissarien Renner; han är väl icke alldeles ung, men också icke

gammal, några och fyratio ungefärligen. Han umgås i de bästa husen, både

på landet och i Lovisa; hans döttrar behöfva en mor, som för dem omkring

för att roa sig, ty Renner är ingen gnidare.» — —

Så ungefär föllo Petters ord; hon, som kände hans häftighet, hade låtit

honom tala till punkt; men då hon såg, att han väntade svar, sade hon,

att om detta mot hennes förmodan vore hans allvar, gaf hon herr Renner

ett tacksamt, men bestämdt nej; aldrig gifte hon sig mot sin böjelse,

och aldraminst, der den ringaste egennytta kom med i spelet.

Petter utfor nu häftigt mot «romangriller» och sentimentala «dårskaper;»

men stillade sig och sökte ännu öfvertala henne att antaga detta

tillbud. Då hon saktmodigt erinrade honom fadrens yttersta vilja, och

hans eget i vittnens närvaro gjorda löfte, teg han förbittrad; gick fram

och åter i synbar strid med sig sjelf, och sade sluteligen med

ansträngning att synas lugn:

«Min önskan att du skulle antaga Renners anbud, härledde sig af

broderlig välmening, men jag har äfven en bön till dig, afslå icke den.

— Låna mig 3000 Rdr af ditt arf. Jag är skyldig, och har satt min heder

i pant att betala dem om tvenne dagar.»

«Huru kan jag göra det, goda Petter?» svarade Leonna saktmodigt. «Du

känner ganska väl, att jag ej disponerar några penningar; ej för mina

egna behof har jag fått någon handkassa, som likväl ej vore mer än

billigt.»

En liten rodnad syntes på den bleka kinden — var det blygsel? — Sedan

sade han: «Du behöfver blott ge mig en anvisning på Brandén, som jag

skall diktera.»

Med stigande ovilja mot brodrens lågsinthet, som nu visade sig i bjert

dager, svarade hon likväl med antagen likgiltighet: «Jag gör ingenting

utan att först rådgöra med Brandén och vår gode pastor, som pappa sjelf

utsett till mina stöd; likväl lofvar jag att göra allt hvad jag kan, om

jag i morgon får häst af dig för att fara till Grönskog och tala vid

herr Brandén om saken.»

Hennes lugna utseende bedrog Petter; han nöjde sig med detta löfte;

klockan sex lofvade han att hästen skulle stå för dörren.

Detta var ett bekymmer af okänd art för Leonna; ovan att handtera

penningar, ansåg hon 3000 Rdr för en betydande summa; men hade ändå

gerna dermed köpt sig fri för vidare prejningar, ty hon insåg nog att

hon aldrig skulle få dem tillbaka.

En obestämd oro höll henne vaken mer än halfva natten, ty hon hörde huru

Petter var i oupphörlig rörelse; han gick ut och in genom rummen; läste

upp sin skrifpulpet, för att om få ögonblick åter slå igen den. En

obeskrifligt hemsk känsla intog härvid Leonna. Hon beklagade af innersta

hjerta den hustru, som är utsatt för en man med ett sådant retligt och

svårt lynne. Likväl hörde hon intet ord vexlas emellan honom och Marie,

som säkert, tänkte hon, valt det kloka partiet och låtsar sofva.

När de första ljusa flammor — förebud till den uppgående solen — syntes

i östern, somnade hon af trötthet, men vaknade förskräckt af ett

bultande på sin dörr. Det var Petter, som manade henne till afresan. Hon

såg på sin klocka, den var fem.

«O Gud, hvilka furier måste ej rasa inom hans bröst, tänkte hon, de

lemna ju honom hvarken rast eller ro! Tänk om jag nu kommer hem från

Grönskog, utan den begärda summan; huru blir jag då emottagen af honom?

Om också min förmyndare tillåter mig uppoffra denna summa, är det då

sagdt att den genast är tillhands.»

«O, om jag för alltid kunde lemna detta hus!»

Denna tanke förvandlades snart till en fix idé. Inom få ögonblick hade

hon inknutit sina nipper — minnen af de bortgångne — och sina bref;

inlade något linne för sig och Amalia, och skyndade sig att väcka och

kläda på flickan, som hoppade af glädje att få slippa med. Det ena

knytet dolde hon försigtigt under sin kappa, det andra bar lilla Amalia;

så gingo de ned. Brodren kom emot henne och manade på.

«Hvarföre skall flickungen med?» frågade han, «och hvad har hon der i

knytet?»

«En ren klädning och litet linne, goda Petter! Fru Brandén har så ofta

bedt, att Amalia skall få vara några dagar hos hennes barn. Nu passar

det så bra.»

«Du kan ha rätt; men sjelf kommer du tillbaka innan middagen,» tillade

han nästan befallande.

Med hvilka känslor Leonna återsåg sitt barndomshem, der hvarje fläck var

henne bekant, och den jemförelse hon anställde mellan sin egen ställning

förr och nu, gå vi förbi.

«Sluteligen har det då kommit så långt?» utbrast Brandén, sedan han

afhört hennes ärende. «Presten och jag ha länge förmodat detta. Det

gläder mig, att fröken var så beslutsam och kom hit. Nu slipper fröken

också icke ifrån oss, ty som förmyndare har jag rättighet att hålla er

qvar; men jag önskar att detta vore med frökens goda samtycke.»

«Det är min högsta önskan att få vara här, svarade hon. Likväl tror jag

icke, att han kommit långt med min anvisning, då den ej var undertecknad

af vittnen.»

«Menar fröken att han icke tagit sina försigtighetsmått i detta

afseende? Nu är det bättre som bättre är. Jag reser på stund, för att

låta honom veta, att jag ej lemnar några penningar utan fullgod säkerhet

och lagligt intresse; någon borgen behöfves icke, annan än den

fastigheten erbjuder.»

«Men om han räddas med denna summa, och lofvar att aldrig fordra något

af mig mera, så uppoffrar jag den gerna.»

«Så talar ert goda och oerfarna hjerta, men min pligt anbefaller

försigtighet. Så snart han reder sig ur denna affär, trasslar han in sig

i en annan. Hela denna summa är han skyldig Renner, men får han den i

sina händer, tör han åter kasta den i raffellådan, liksom andra upplånta

summor förut, och då är han ohjelpligt förlorad. Men får jag inteckning

i gården, så far jag direkte till Renner, och söker uppgöra billigt

ackord med honom. Går Petter ej in på dessa vilkor, drar jag mig ur

spelet, och han får hjelpa sig så godt han kan.»

Dervid blef det, och vi lemna Leonna för att följa hennes förmyndare på

detta ingalunda behagliga besök.

Brandén låtsade ej se den förstämda och oroliga sinnesstämning, hvarmed

Petter kom honom till mötes. Brandén talade om det nöjet frökens lika

oförmodade som angenäma besök åstadkommit på Grönskog; huru lilla Amalia

blifvit med glädjerop emottagen af hans barn — «tro således icke, kära

bror, att vi så snart släppa dem ifrån oss, och jag kommer nu sjelf för

att uppgöra en affär, som fruntimmer icke alls förstå sig på.»

Petter nickade otåligt ett slags bifall. Brandén förelade honom nu det

förslag, vi redan känna, och erböd sig i detta fall att uppgöra liqvid

med Renner, som då skulle utfalla förmonligare för Petter, än om han

gjorde den sjelf.

«Hvem fan har sagt dig, att jag är skyldig Renner denna summa?» ropade

Petter.

«Det har ryktet,» svarade den andra, utan att låta störa sig af Petters

häftighet eller bistra blick; «och när jag jemför brors ifver att få

penningar, och den säkra underrättelse jag fått, att den åt Renner

anförtrodda uppbördskassan om få dagar skall undersökas, blir ju

slutsatsen lätt.» —

Petter, som med kufvad vrede vandrat fram och åter, ställde sig nu

framför Brandén och sade med stark tonvigt: «Det liknar på håret ett

spioneri, som jag aldraminst ansåg mig förtjena af dig. ¯Jag¯ som sjelf

lagade så, att du blef antagen till förmyndare för min syster, på en tid

då dina affärer nära nog liknade mina nu. Jag dåre, som inbillade mig

att derigenom få en vän, som vid tillfälle gjorde mig en återtjenst. Nu

ser jag, att den är en narr, som räknar på tacksamhet!» och åter begynte

han vandra.

«Du gör mig orätt; jag erkänner min skuld, och är skyldig dig tacksamhet

för mera än du tror. — Det ögonblick jag af dig kallades till din döende

far, stod jag på branten af en afgrund, och färdig att ohjelpligt

nedstörta i den. Jag bar på mig några hundra riksdaler, de sista man

velat låna mig på min redan graverade egendom. Denna summa brände i min

ficka. Jag väntade blott på morgondagen — du vet att vi då åter skulle

samlas hos Renner; der skulle jag våga en mästerkupp, som, efter mina då

förvirrade begrepp, skulle på samma tärningar återgifva mig min

förlorade förmögenhet.»

Petter nickade. Brandén fortfor: «Detta kände du, åtminstone i det

närmaste; och ändå förde du mig till din far!! — Du berömde för den

döende min rättskaffenhet, min affärsvana; du sade, att han aldrig kunde

få en bättre förmyndare för sin dotter. — Detta grep mig liksom med

jätteklor. Djupt i min själ fann jag, huru ovärdig jag var detta loford.

— När jag då äfven såg denne nyss så verksamme, friske och lefnadsglade

man ligga der, halftförkrossad vid grafvens brädd, hörde huru han, med

fullkomligt förtroende till min redlighet, öfverlemnade mig sin älskade

dotters framtida väl och den förmögenhet, han så redligt vårdat och

förkofrat, i mina händer — äfvensom hans, väl ej i tydliga ord uttalade,

men lätt insedda, farhåga att på något sätt göra henne beroende af dig,

— Nej afbryt mig icke, jag vill tala till punkt — då gjorde jag ett

högtidligt löfte att ej svika hans förtroende, blifva en redlig

förvaltare af hvad han anförtrodde mig, och använda alla krafter att

höja mig ur det djup, hvari jag störtat mig och de mina, på det jag en

gång liksom han med lugn måtte nedstiga i min graf. Detta löfte har jag

sedan redligt hållit; oaktadt alla frestelser och speord af dig och mina

förra sällskapsbröder, har jag sedan dess hvarken handterat kort eller

tärningar. Jag har reglerat mina affärer, och använder min tid till

nyttig verksamhet. Jag har återvunnit friden med mig sjelf, och huslig

sällhet — nej vänta ännu! — För ¯allt detta¯ ser du, har jag att tacka

dig. ¯Du¯ var ett redskap i ¯Försynens¯ hand! Jag vill bevisa min

erkänsla derigenom, att uppmana dig till samma handlingssätt, och skall

vara behjelplig i allt, som icke strider mot min pupills bästa.»

Petter hade, som vi hört, flere gånger velat afbryta detta långa tal,

men nu var det förbi med hans tålamod.

Han lät Brandén veta, att om han blifvit hans systers förmyndare, stod

han icke i samma förhållande till honom sjelf; äfven kunde Brandéns

handlingar aldrig blifva rättesnöre för hans egna. «Om du sagde dag

kommit till Renner,» sade han, «hade kanske din lycka varit gjord för

alltid, ty hvarken Renner eller Pallting hade den dagen haft någon lycka

i spelet, och en resande som de snappat upp, när du icke kom, hade

vunnit rätt ansenligt, utan att rätt vara hemma i spelet, men de andra

hade otur den gången.»

«Detta känner äfven jag, men också det, att besagde herrar voro

sprittrasande, när den resande icke kom igen andra dagen, som han

lofvat. Hans vinst var endast en lockmat. Han skulle plockas likasom

vi.» —

Men på det örat hörde icke Petter, utan frågade, hvaruti hans beprisade

tacksamhet skulle bestå, och då ännu en gång Brandén med exemplariskt

tålamod ville öfvertala honom att öfvergifva spelet, samt söka reda sina

affärer, blefvo de afbrutna af en fremmandes ankomst.

Det var en rysk handlande, som några år drifvit en fördelaktig handel i

byn.

Petter syntes ej vara missnöjd, att ¯samtalet blef afbrutet¯; tog på

sitt sätt vänligt emot den fremmande, och bjöd honom plats, men ryssen

klädd i sin fotsida kaftan, blef stående; bugande strök han sig om det

långa skägget, och bad herr befallningsman icke upptaga det illa, att

han ville hafva betaldt för de varor, han krediterat honom under trenne

år. Äfven var han nödsakad att uppsäga den borgen, han ingått för hvad

källarmästarn Carlsson i Lovisa hade att fordra af befallningsman

Nordenskans. — Utomdess hade hans syster bedt honom säga till, att det

fruntimmer, som bott hos henne, och för hvars hyra, mathållning och

uppassning m. m. befallningsmannen äfven lofvat ansvara, hade nu i all

tysthet begifvit sig bort, utan att man kände hvarthän. Hon hade nu bott

der i elfva månader, utan att hans syster ännu sett någon betalning.

Petter, som säkert ej förutsett ändamålet af ryssens besök, hade nu

flere gånger sökt hindra fortsättningen af dessa obehagliga detaljer,

men denne lät intet störa sig; tvertom syntes han vara belåten att hafva

ett vittne. Han tillade, att han ej tviflat på sin ärade debitors vilja

och förmåga att betala, och gerna lemnat honom det anstånd, han begärt,

att reglera arfvet efter sin far, men nu vore detta undangjordt, och

hvar och en behöfver sitt, i synnerhet en handlande, som skall röra sig

med penningen. Till det andra vore sällsamma rykten i omlopp — han

kastade dervid en genomträngande blick på Petter — angående en stor

balance i den kassa, kommissarien Renner haft om händer. Denne skulle då

lemnat i vederbörandes händer en skuldsedel af befallningsman

Nordenskans på flere tusen rubel, som inom få dagar vore förfallen. Den

välborne herrn skulle således ej undra på, att han skyndat sig hit, för

att antingen få betalning, eller inteckning i gården.

Efter utseendet hade Brandén varit ett likgiltigt vittne till hvad

ryssen haft att säga, men oförmärkt hade han noga iakttagit Petter. Han

varseblef en sällsam färgskiftning i dennes förut likbleka ansigte. Den

uppbrusande häftighet, med hvilken Petter bemött honom sjelf, qväfde han

nu, liksom medveten af huru litet den här var på sitt ställe, och sedan

han ej kunde hindra ryssen att fortfara, syntes han till och med åhöra

honom med kallblodighet. Men Brandén, som kände honom bättre, bäfvade

för den inre strid, som spände ådrorna i hans panna.

När ryssen upphört att tala, svarade Petter efter utseendet lugnt och

ovanligt höfligt: «Jag erkänner så väl edra fordringars riktighet, som

min stora försummelse. Hvad borgen angår, ärnade jag i dessa dagar

betala alla mina skulder; således äfven den lumpna summa Renner har att

fordra af mig, som efter hvad jag nu hör, ryktet tiodubbelt förökat.

Herrns fordran skall kanske ännu i dag blifva liqviderad. Ledsamheter i

tjensten ha bringat mig utur humör; och jag behöfver hvila ut efter en

sömnlös natt, ty min hustru var ganska illamående. — Derföre ber jag

herrarne nu vara goda och lemna mig, men komma igen mot aftonen och

dricka thé, så få vi talas vid om saken. Du ursäktar väl, bror Brandén,

att jag ej ber dig qvar till middagen, sade han till denne, men jag vill

ej besvära Marie, då hon ännu ej är bra. — Du är utomdess en alltid

välkommen gäst i prestgården. ¯Tag gubben¯ med dig i afton, så kunna vi

i hans närvaro uppgöra allt till det bästa.»

Med en nästan krampaktig handtryckning skakade Petter deras händer till

afsked, och följde dem ut på trappan, vände sedan om och slog ljudligt

dörrn igen efter sig.

Denna tilltvingade fattning behagade ej Brandén; men han teg. Sedan

meddelade han pastorn sina anmärkningar öfver Petters uppförande, och ju

närmare det led till den bestämda thetimman, ju mera intogs han af en

oro, den han ej kunde gifva något namn. När de sedan båda gingo förbi

ryssens boning, öppnade denne ett fönster för att säga dem, att han icke

kunde komma derifrån förrän efter en stund, så framt han ej ville

förlora en fördelaktig handel.

I förstugan möttes de af fru Nordenskans; båda herrarne yttrade sin

fägnad att se henne så rask efter sitt illamående. Hon såg på dem något

förundrad, och svarade sedan: «Jag har icke varit sjuk, men orolig öfver

Petter. Han har på några dagar varit så besynnerlig. Hela denna natt var

han i oupphörlig rörelse, utan att lägga sig eller njuta någon hvila.

Han frukosterade ej som vanligt, och har likväl ej ätit någon middag, ty

när «kusin» Brandén och den ryska köpmannen gick bort, ropade han på

mig, begärde ett glas vatten, och tillsade mig att taga nyckeln ur

salsdörrn, på det att det måtte blifva mycket tyst, emedan han nu ville

försöka att sofva. Om han ännu ej kommit ut, innan herrarne komme hit,

skulle jag be er vara så goda stiga upp i vindskammarn; jag skulle laga

thé i ordning och sedan väcka upp honom. «Det besynnerligaste var,»

tillade hon, «att sedan Petter redan gått in, vände han om och ropade

efter mig så ovanligt vänligt: «God natt med dig, Marie!»»

«Det der förefaller mig äfven underligt; kan det vara någon riktig sömn,

som varar så länge?» anmärkte Brandén, sedan Marie lemnat dem.

«Är det då sagdt att han genast kunde somna? det är ingen lätt sak vid

en så upprörd sinnesstämning.» Den andre medgaf, att pastorn hade rätt.

Theet bars in; straxt efter kom Marie åtföljd af ryssen, som såg något

förundrad ut att ej finna värden tillstädes. Brandén sade då på finska

språket, som Marie icke förstod, att befallningsman Nordenskans blifvit

illamående en stund efter sedan de lemnat honom på förmiddagen, men

sedermera somnat. Så snart de druckit en kopp thé, ville han och

pastorn, som gamla bekanta, gå in till honom och se huru det stod till.

Han skulle här afvakta deras återkomst.

«Bara icke alltsammans är gjordt på konster!» invände ryssen misstroget.

«Hvarföre det? I hvarje fall skall herrn icke bli den lidande.» Brandén

och pastorn lemnade rummet.

De inträdde i salen, och lyssnade vid Petters kammardörr; intet ljud,

intet andedrag hördes; de tviflade om någon var i rummet, och sågo

tvehogsne på hvarandra. Slutligen när de öppnade dörren, sågo de honom

liggande utsträckt på en soffa; rullgardinen var nedfälld, pastorn gick

och drog hastigt upp den, i tanke att han dervid skulle vakna, men han

förblef orörlig; de närmade sig och funno honom — död.

«Der har jag bekräftelse på min oro, min obestämda aning,» sade Brandén,

i det han med fasa betraktade liket af den man, med hvilken han talat få

timmar förut, och funnit så omedgörlig att förändra sitt kropp och själ

förstörande lefnadssätt.

«Nu är det icke tid att undersöka huruvida han dött en naturlig död

eller ej,» fortfor han efter en kort tystnad, «vi skola söka freda hans

minne från misstankar och vanära, och hans familj från nesa och blygd.»

Hans ögon föllo på ett sammanviket papper, som låg på en framför soffan

stående stol. Det var en bön till den «fordna vännen» att antaga sig

hans hustru och barn, ty han kände att han ej kunde öfverlefva förlusten

af sin heder och egendom — sedan två dagar visste han, att han skulle

blifva afsatt från tjensten.

Deras första omsorg var att förafskeda den ryska köpmannen, innan han

fattade några misstankar. De gingo således upp till honom, der han med

stor otålighet väntade dem. De sade, att de funnit herr Nordenskans

mycket sjuk, men att de gingo i borgen för hvad han hade att fordra; ty

Brandén var öfvertygad, att Leonna ville göra en uppoffring för att

rädda brodrens rykte. Det lyckades förträffligt. Ryssen hade större

förtroende till löftesmännen än till den, som uppehållit honom så länge

med fagra löften.

Varsamt upplyste herrarne sedan Marie om sanningen, och nödvändigheten

att ännu dölja dödsfallet. Hon syntes i deras ögon taga saken någorlunda

kallt, man var nöjd med allt hvad de företogo. Tjenstfolket

underrättades på ett skickligt sätt, att deras husbonde var sämre — ty

illamående hade hans fru redan om morgonen sagt honom vara. — Han ville,

sade de, ej blifva störd af någon, således fick ingen gå in, men

herrarna sjelfva skulle qvarblifva öfver natten (hvarföre äfven bud

afgick till pastorskan, på det hon ej vore orolig när hennes man icke

kom hem). Det anbefalltes den största tysthet åt den, som bäddade

sängarne i gästkammaren o. s. v. När folket kom i rörelse andra dagen,

sades det att den sjuke aflidit om natten, och att båda herrarne och

äfven hans fru varit närvarande vid hans död.

Oaktadt all deras omsorg voro dock många rykten i omlopp. Den egentliga

orsaken till hans död blef likväl aldrig bekant, ty af lätt begripliga

skäl tillkallades ingen läkare. Några trodde att han tagit förgift,

andra glunkade om strypning, emedan halsen var blå. Säkrast var att

förmoda, det en sammanpressad förtviflan och häftig sinnesrörelse

dödligt inverkat på hans af nattvak och starka drycker försvagade fysik.

— Dervid vilja vi hålla oss, och kasta nu en slöja öfver den olycklige —

en af de många som vandra bort, i medvetande af ett helt och hållet

förfeladt lif. De ¯äro¯, utan att väcka någon saknad, varnande exempel

för andra. — — — — —

Följderna voro de vanliga; gården försåldes på auktion tillika med all

lösegendom; ingenting skulle återstått för enkan, om icke kreditorerne

varit hederliga nog, att ropa in det nödvändigaste af kläder och

husgeråd. Leonna förklarade i vittnens närvaro, att hon, med svägerskans

samtycke, upptog den lilla flickan till fosterbarn, utomdess skänkte hon

Marie tvåtusen Rubel, hvaraf hon årligen skulle få intresset; kapitalet

skulle likväl stå inne hos Brandén.

Vid denna, af Marie så litet förmodade godhet, brast isen som omgifvit

hennes hjerta. Hon störtade i sin svägerskas armar och biktade, hvad hon

ännu trodde vara henne en hemlighet, att barnet hvarken var hennes eller

Petters. Likväl sade hon sig ej känna dess föräldrar. Att denna handling

förbittrat hennes lif, att hon hade sökt sin tröst i andaktsöfningar,

sade hon, men ingen frid hittills funnit. Nu, sedan hon lättat sitt

hjerta genom denna bekännelse, hoppades hon, att det blefve annorlunda.

Hon ville lefva ett stilla, ångerfullt och heligt lif, hos de förr

omtalta bönesystrarna i grannskapet.

Både Leonna och fru Brandén ogillade högeligen hennes beslut, och sade

att ett sådant sällskap icke vore henne nyttigt.

«Ett sådant overksamt lefnadssätt gagnar ju hvarken dem sjelfva eller

andra,» sade den sistnämnda, «och deras gudsfruktan förstår jag mig icke

på; ty värre och ofördragsammare menniskor, i att häckla och dömma

andra, har jag aldrig ännu sett, och med all deras skenhelighet» — —

«Så dömma de förblindade verldsmenniskorna alltid,» inföll Marie ifrigt,

«men säg sjelf om icke de af nåden upplysta lättare och bättre skola

varseblifva andras synder och själsförderf, än de, som ännu lefva i

blindhet och mörker?»

«Må så vara; men Jesu gudomliga lära säger oss, att vi skole icke döma,

— utan förlåta och öfverskyla vår nästas fel och svagheter, och föregå

dem med goda exempel, i det att vi lefva och verka bland menniskor, och

ehuru utsatta för samma frestelser, likväl bibehålla oss renhjertade i

sanning, tålamod och kärlek till våra medmenniskor; i stället for att

likt ¯dessa¯ göra oss förhatliga genom elaka omdömen och förakt för

andras öfvertygelse.»

Marie syntes förnärmad; hon aflägsnade sig tigande, och blef vid sitt

beslut. Likväl trifdes hon icke länge hos dem; det behöfdes icke många

veckor, sedan hon sett och hört dem i deras husliga krets, att inse huru

rättvist fru Brandén bedömt dem.

Hon flyttade sedan tillsammans med fru Snabbeck. Genom henne erhöll hon

arbetsförtjenst, och verksamheten lifvade hennes själ. Hon hade nu ett

mål, hvarföre hon lefde; ¯det¯ var att vårda dens ålderdom, som vårdat

hennes egen barndom. Småningom fattade hon äfven smak för annan lektyr;

den förskaffade henne förströelse och gaf henne begrepp om många saker,

hvarpå hon aldrig förut hade tänkt. Hon blef tolerantare i sitt omdöme

om andra, fann att man kunde förena arbete och bön, ett muntert sinne

med religiositet. Men i de fordna «själafränderna» jäste hatets galla. —

Leonna lefde ett trefligt, verksamt och välgörande lif på sitt kära

Grönskog, i fullkomlig okunnighet såväl om det, som rörde Feodor, som

hvad förtal och elakhet sammanväfde på hennes bekostnad.

_Återseende af gamla bekanta._

Läsaren måste nu förflytta sig många, många mils väg från den ort, dit

vi förlagt vår sista skildring; vi föra honom till en af oss förr

omtalad paviljong, tillhörig en viss af oss känd familj, boende i en

viss ehuru onämnd rysk stad. — Ett rundt bord, öfvertäckt med en blå och

hvit damast bordduk med fransar omkring, står midt på golfvet; derpå det

blanka théköket med sitt tillbehör; ett äldre, men ännu vackert

fruntimmer sitter sysselsatt att tillreda den aromatiska drycken. Leende

höjer hon varnande sitt pekfinger åt en ljuslockig gosse om fem år, som

uppställt ett detachement tennsoldater emellan thékopparne.

Vid det i öfra ändan af rummet stående fortepianot sitter vår Ottilia

och ser, med en leende madonnablick, på en i hennes famn slumrande

årsgammal gosse, under det att hon med ena handen lockar toner från

instrumentet; vid hennes fötter på en liten pall sitter en treårig

ljusalf, hållande en docka på samma sätt som mamma håller den lilla

brodren, och lyssnar på musiken.

Den gamle Wasilij, som stått bakom gamla fruns stol, syntes på en gång

lyssnande närma sig till ett fönster, der en spegel reflekterade

landsvägen, skyndade sedan utan att säga ett ord, ur rummet, och blef

borta. Gamla frun bar således sjelf théet till sin svärdotter för att ej

störa det sofvande barnet, som äfven af henne betraktades med — hvad

skola vi benämna det — med ljufva ¯farmoderliga¯ dufvoögon.

Nu hördes manliga steg utanför dörren. «Pappa, det är pappa!» ropade

lilla «Kosta,» som, kastande ifrån sig leksakerna, störtade i armarne på

den inträdande fadren.

Majoren återkom från en resa till Petersburg och Kronstadt, det var

första gången han varit aflägsnad från de sina, sedan han gifte sig.

Sedan han tryckt moder, maka och barn till sitt varma, trofasta hjerta,

och de hemmavarande berättat hvarje liten händelse, som passerat under

hans frånvaro, och han ersatt de under den tiden blesserade, och till

verkliga krymplingar blefne soldater som stodo under lilla Kostas befäl,

med andra nya trupper, samt delat ut prennikor och andra goda saker,

önskade Ottilia höra, huru hans resa hade gått, och hvad han kunnat

uträtta i en viss sak.

För att träffa onkel Ludvig, hade Ivanoff rest till Kronstadt, der

fartyget undergick reparation. Hemkommen ifrån en resa till tyska

handelsorterna och sist från Hamburg, ärnade kapten Lurhjelm taga frakt

till Finland. Efter Ottilias önskan, hade han gjort ett besök hos fru

von Harlinghausen, som ej låtit sonen öfvertala sig att resa med honom.

Af henne erfor Ludvig att Feodor lagt in om afsked; modren trodde, att

han med säkerhet skulle inträffa i Petersburg mot medlet af Augusti;

majoren hade der lemnat ett bref, hvaruti han ålagt honom att resa hit

till dem, der nyheter af största vigt väntade honom.

«Nämnde du ej hvarom de handlade?» frågade hans fru.

«Det skall nog hans eget hjerta säga honom,» försäkrade majoren.

«Ack bäste Konstantin, jag fruktar, att vi mycket misstagit oss i

anseende till denne din vän. Huru är det tänkbart, att han ännu är

trogen sin första kärlek, då han på tvenne år ej låtit höra af sig och

likväl haft ett års tjenstledighet? Den der hastigt vunna rikedomen har

säkert gifvit honom ett annat sinne. O att min ljufva Leonna skall älska

en så vanlig menniska!»

«Tro icke min Anna, att jag gillar hans uppförande i detta fall, men

fördömma honom ohörd, vill jag likväl icke,» sade Ivanoff. «Några

påbörjade och afbrutna meningar i den korta skrifvelse, jag i vintras

erhöll från honom, låta mig ana en strid mellan hjertat och förståndet.

Men hvarföre han äfven vis-à-vis mig iakttager denna förbehållsamhet, är

obegripligt. Vi få väl höra, när han kommer hit, vi kunna kanske få

vänta honom i nästkommande vecka.»

«Han borde likväl fått veta, att Leonna» — —

«Ja sådana ären j, qvinnor!» inföll majoren skämtsamt. «Först misstror

du honom för glömska, otrohet, högmod och allt ondt, och likväl skulle

jag låta honom veta Leonnas olyckor och hennes oro öfver honom, på det

han af barmhertighet måtte komma och uppfylla sina löften, är det icke

så? Jag deremot, misstror honom icke, men vill ändock känna gunstig

herrn på pulsen, om han är värdig en sådan flicka, som Leonna. Hon är

för god att vara föremålet för en svalnad kärlek; — finner jag detta, så

ber jag honom i Herrans namn fara tillbaka till sitt slott och sina

vinberg, och gifta sig till ännu ett murknadt stamträd; — och sedan

låter jag med godt samvete Leonna tro att han är död. Du vet att hon har

förnuft att bära den sorgen. — Men gif mig nu en kyss, och låt oss tala

om något annat,» fortfor majoren. «Jag medför nyheter från din bror

Otto. Han är en af de skickligaste eleverne vid ritkontoret i

Petersburg, och onkel låter visst icke hans anlag bli ofulländade. Få

se, om icke den goda mannen sjelf följer ynglingen på en resa till

Schweitz och Italien om ett eller par år. — Nu måste du tänka på

anstalterna för din resa, inom 14 dagar är onkel segelfärdig.»

«Tack, dyre Konstantin! men är det då så omöjligt för dig att komma

med?» Hon lade armen om hans hals, och såg på honom med bönfallande

blick.

«Rent ogörligt, älskade Anna. Tror du att jag eljest ville neka dig, och

mig sjelf detta nöje; ty äfven jag ville gerna återse den ort, der jag

stackars krympling fann en så dyrbar skatt, och är utomdess litet

nyfiken att en gång se din Leonna, men det kan icke ske. Äfven har jag

funnit bättre, att Kosta blir här hemma, och Natinka följer med dig;

flickan behöfver din tillsyn, och är ännu för liten att emottaga några

intryck af hvad hon der kan komma att se eller höra. Annorlunda är det

med den liflige allt uppfattande gossen. Efter min öfvertygelse bör just

en gosse som barn lära sig att älska hemmet; han kommer tidigt nog att

lemna det, och då bör hågkomsten af föräldrahemmet och dess rena seder,

afhålla honom från det opassande och dåliga sällskaper, samt sedan

ingifva honom håg och omtanka att förvärfva sig ett eget hem. Så har det

åtminstone varit med mig.»

Gossen kom nu för att bjuda sina föräldrar god natt, och då fadren

enligt sin vana tog med båda sina händer om gossens hufvud och kysste

dess rosenkinder, sade barnet: «Du brukar ju alltid om aftnarna fråga

Kosta, om han på dagen varit snäll eller oartig. Nu har du varit så

länge borta ifrån oss, och frågar icke. Huru kommer det till, pappa?»

«Jag frågar icke, ty jag vet, att Kosta nog sjelf talar om det för sin

pappa,» svarade fadren leende och såg honom i ögonen.

«Om jag varit beskedlig skall farmor, mamma och Wasilij säga dig,»

genmälte gossen med småvigtig min, «men hvad jag gjort illa, säger jag

dig nog sjelf; för annars skulle pappa ej kunna förlåta mig. Du skall

derföre veta, att jag en dag var riktigt stygg mot Wasilij, för att

ensam få draga Natinka i lilla vagnen omkring i trädgården, när han, som

jag nog visste, icke hade tid att komma med. Allt gick så bra; Natinka

höll tömmarna. Jag kråmade mig liksom vår ena häst, som mamma kallar

«figuranten.» Så kommo vi ända upp till stora gungan, — men der fick jag

se en så stor och grann fjäril, den ville jag så gerna hafva fast. Jag

lemnade vagnen, och sprang efter den. Fjäriln flög allt längre och

längre ned åt gången, tills den satte sig på törnroshäcken; der knep jag

den så sakta, och ville visa den för mamma; då mötte mig Wasilij och

frågade efter Natinka; men henne hade jag alldeles glömt. Ack pappa när

hon blef der allena, hade hon börjat gråta och ville ur vagnen, och då

ingen hjelpte henne, föll hon och stötte sitt lilla knä, och fick en

bula i pannan. — Var icke Kosta bra obeskedlig, som lemnade sin lilla

söta syster, för en fjärils skull? Vill du förlåta honom, pappa?» och

gossen såg härvid så bedjande på sin far med de tårfyllda, blå ögonen.

«Du bad väl mamma och Natinka om förlåtelse straxt?» frågade fadren

allvarsamt.

«Det förstås pappa! och Wasilij äfven, men jag kunde icke somna på länge

den qvällen, för det du icke var hemma, för att förlåta mig.»

«Efter du så mycket ångrar ditt fel, förlåter jag dig gerna, endast du

hädanefter är mera aktsam om dina små syskon.»

En kyss på pappas hand, och gossen hoppade bort. I föräldrarnas ögon

glänste en glädjetår, i det de tyste men likväl så vältaligt tryckte

hvarandras händer.

Ett sådant förhållande inom familjen är Gudstjenst. ¯Hemmet¯ är ¯här

barnets himmel¯. ¯Fadren¯ representerar gudomen. Han älskar, varnar,

straffar och förlåter; han bereder husets välfärd både i andelig och

lekamlig måtta. —

¯Modren¯ är kärleken, försoningen. Vid hennes bröst inslumrar det leende

barnet. Hon vakar öfver det sjuka; hon bannar, men lider med det

felande, som, i känslan af sina fel, så gerna lutar sig mot hennes

sköte, ty hon är tålig och mild. —

¯Sanningskärleken¯ är ¯den ande¯, som styr alla husets medlemmar, och

den skall utgå från Fader och Moder. ¯Då äro de tre äfven ett¯.

* * * * *

Ungefär en vecka sednare samlades åter vår lilla familj en eftermiddag i

paviljongen. De båda fruntimren voro sysselsatta med handarbeten, den

lilla gossen sof i sin korgvagn; de andra barnen lekte utanför under

Wasilijs uppsigt. Majoren rökte sin pipa och läste tidningarna. På en

gång utbrast han gladt; «Nytt, nytt, Feodor Karlowitsch är i Petersburg,

han har afsked som öfverste med tillstånd att bära uniform. Som han

redan haft afskedsaudiensen, kunna vi vänta honom alla dagar.»

«Synnerligt brådtom har han likväl icke,» anmärkte Ottilia; «borde han

icke redan vara här. Tidningen är ju redan gammal.»

«Viljan och förmågan äro ej alltid lika snällfotade,» sade en röst nära

dem. Feodor stod i den öppna dörren, och höll lilla Kosta vid handen.

Det undgick icke Feodor, att majorskan, efter den första

öfverraskningens glada helsning, antog ett mera kallt — visst icke

frånstötande, men allvarsammare väsende än vanligt. Derföre vände han

sig till henne sägande: «Lilla Konstantin sade mig, att hans goda mamma

var ledsen på mig; om så är, ber jag ödmjukast att få veta, hvaruti jag

felat, för att desto snarare erhålla tillgift.» Hon rodnade lätt,

kallade gossen en «pratmakare,» och gaf honom ett litet uppdrag för att

få honom bort; sedan sade hon: «öfversten känner, hvilken vänskap jag

hyser för en person som, genom sin kärlek och trofasthet mot en viss

man, ej förtjenat att bemötas med glömska eller likgiltighet, undra

således icke.» — —

«Det är således mig fru majorskan beskyller för likgiltighet och

glömska?» föll Feodor henne med rörelse i talet. «Ack ni vet icke hvad

jag» — — —

«Du bör ursäkta min Anna,» invände Ivanoff, och gaf sin fru en vink att

öfverlemna saken åt honom. «En qvinna, hvilken lik ¯henne¯, aldrig

älskat någon annan, än den som blifvit hennes man, kan ej tänka, ej

föreställa sig att en flicka kan blifva lycklig med någon annan än den,

som varit föremålet för dess första kärlek, således finner du» — —

«O jag finner mera än väl, att allt är förbi,» afbröt honom Feodor med

sorgsen stämma. «Det är således afgjordt? Leonna har gjort ett annat

val!»

«Skulle du finna det underligt, om så vore?» frågade majoren.

«Nej, jag har länge beredt mig derpå, äfven anade jag, att jag här

skulle få bekräftelse på min förmodan: en utgång gillad af förnuftet,

men hvaremot hjertat, det egoistiska hjertat, gjort tusende inkast. Det

var likväl endast hennes lycka jag åsyftade, genom min tystnad, mitt

frivilliga aflägsnande. Måtte hon vara lycklig! Hvem förtjenar det mera

än hon?!»

Ivanoff, som såg sin fru vara rörd af Feodors synbara smärta, bad henne

först lemna honom de bref, Leonna skrifvit henne till efter en «viss

händelse» och sedan bestyra om något till den kära gästens förplägning.

Begge fruarna aflägsnade sig och herrarne blefvo allena.

«Läs,» sade majoren och lemnade Feodor det första brefvet, «så får du

se, huru lycklig Leonna var på en tid, då din närvaro förmått gifva allt

en annan vändning.» Sedan återtog han sina tidningar, men lemnade ej

vännen ur ögnasigte.

Oro och glädje, deltagande och ånger, bedröfvelse och sluteligen

farhågor öfver hvad alla dessa olyckshändelser skulle inverka på hennes

kropp och sinnen, omvexlade i Feodors själ under läsningen, och

återspeglade sig i hans ansigte. Några minuter satt han sedan försänkt i

smärtsamma tankar. På en gång spratt han till, en ryslig tanke hade

fallit honom in. Det hade ej undfallit honom, att majoren gifvit sin fru

några hemliga vinkar: hvad betydde väl dessa? — var Leonna död, eller —

fasansvärda tanke! — hade sorgen rubbat hennes sinnen! — Han störtade

till majoren, som ännu bibehöll sin tystnad. «Af barmhertighet Ivanoff!

har du flere bref, eller» — han förmådde ej mera, utan sjönk ned på en

bredvid stående stol.

Han erhöll då det andra brefvet, jemte några uppmuntrande ord af

majoren; Feodor läste och återläste det på nytt, tryckte brefvet med

förtjusning till sina läppar. Det sade honom, att hon lefde, att hon var

fri, och att han lefde i hennes minne! — —

* * * * *

Feodor omtalade sedan för majoren och hans fru den resa han föregående

sommar gjort till Finland, de sammanträffande omständigheter och

underrättelser, som missledt honom samt motiverna ¯till¯ och för hans

handlingssätt. Båda insågo äfven det ädla deruti, men förebrådde honom

sitt ringa förtroende till dem; sluteligen måste de äfven medgifva, att

denna hans tystnad bevisade hans starka tro på deras vänskap för honom.

Feodor ville genast resa, för att genom natt och dag skynda till den

älskades fötter, och erhålla tillgift, men vännerna föreställde honom

svårigheten och olägenheten af att meddela sig åt Leonna, när hon bodde

i brodrens hus, hvars lynne ingalunda förbättrat sig. Det var långt

ändamålsenligare att i sällskap med majorskan och onkel Ludvig göra

denna resa. Onkeln kunde, som vän till Leonnas far, ega anspråk på

sonens aktning.

Andra dagens post medförde tvenne bref; det ena från Ludvig, att allt

var klart för afresan; det andra från Leonna, som underrättade dem om

Petters död. Att detta dödsfall, ehuru olyckligt i sig sjelft, ingalunda

var obehagligt för våra resande, inses lätt. De sluppo derigenom många

obehagligheter, och med god vind och glada hjertan seglade de nu till

vänskapens och kärlekens ¯gröna hopps udde.¯

_Återseende. — Brudsorgen och Slut._

För att undvika dammet, och njuta af den uppfriskande morgonluften,

reste det nuvarande «Grönskogsherrskapet» helt tidigt en vacker

söndagsmorgon till kyrkan. De stego af hos pastorns, der de anmälde sin

återkomst till middagen med en kalffjerndel och ett knyte grönsaker.

Sedan de något ordnat toiletten, återstod en timme till

sammanringningen. Leonna begagnade denna tid för att besöka sina

älskades grafvar. De af henne ditsatta träd och rosenbuskar syntes arta

sig väl och hon hade nyss satt sig på den grönskande torfbänken, då hon

hörde att någon närmade sig. Hon såg sig om och fann det vara Greta

Lisa, jemte en annan person, ännu dold bakom Bärendorfska grafvården.

«Backstugu mor,» som säkert ej trott sig finna någon här, gjorde ett

ofrivilligt utrop vid åsynen af sin unga fröken. Den andra steg då

hastigt fram — det var Feodor. — — — — —

Han och hans ressällskap hade denna morgon anländt till den förr omtalta

gästgifvargården. Något trötta efter den resa de gjort genom natten,

önskade Ottilia och äfven onkeln dröja här några timmar, innan de

begåfvo sig på vägen till Grönskog, Leonnas nuvarande bostad. Men Feodor

hade ingen ro att följa deras exempel. Till fots vandrade han dessa tre

verst, och befann sig snart i backstugans grannskap. Greta Lisa stod vid

källan, för att upphemta vatten. Hon uppgaf ett rop af förvåning och

glädje, när hon kände igen honom; enträget bad hon honom stiga in i

stugan, men han nekade. Han ville blott göra henne några frågor, och

hvem dessa gällde, känna vi nog. Hon, som ingenting högre önskade, än

att få tala om sin söta fröken, berättade nu om kaptenens död och

frökens svåra sjukdom, och huru hon sjelf vårdat henne under densamma,

huru tålig och mild fröken varit o. m. d.

Greta Lisa redan kyrkklädd, frågade om icke «nådig herrn» ville se huru

vackert hennes man planterat träd omkring Nordenskansska grafven. Der

hade, sade hon, den stackars goda fröken suttit så ofta och fällt så

många tårar. — De gingo, och funno — som Greta sedan alltid uttryckte

sig — ¯engeln stående vid grafven¯.

* * * * *

Att skildra deras återseende, är öfver vår förmåga. Det finnes ögonblick

i lifvet, der tid och rum försvinna.

«Saligheter, som förlängas,

Härda endast Gudar ut;

Menskohjertat skulle sprängas,

Toge ej dess tjusning slut.» —

Huru förtjusta våra unga älskande än voro, påmindes de af kyrkklockorna,

som nu ringde tredje gången, hvarest de voro. Äfven Greta Lisa, ett

deltagande, men förläget vittne till detta oförmodade möte, tog sig

«dristigheten» att anmärka kyrkfolkets nyfikenhet och prat, när de sågo

herrskapet här.

«Kom med mig till prestgården,» sade Leonna och tog Feodors arm. När de

veko om ett af kyrkans hörn, stötte de på några personer stående i en

lyssnande ställning, det var «triumviratet,» — en benämning de erhållit

af gamle Nordenskans — och från hvilka Leonnas svägerska redan

bortflyttat. Nästan med förakt besvarades Leonnas höfliga helsning af

dem.

Utanför kyrkporten mötte de Brandén med sin fru, som fåfängt väntat på

Leonnas återkomst. Hon presenterade nu Feodor, som en aflägsen slägtinge

till hennes aflidne fader. Åsynen af menniskor förde äfven Feodor till

besinning. Nu först erfor Leonna ¯när¯ och med ¯hvem¯ han kommit och

hvarest hans sällskap befann sig. Leonna var rusig af glädje. Hon ville

hasta till sin Ottilia.

Brandén vände om till prestgården och anstaltade om häst och schäs, och

snart lågo vännerna slutna i hvarandras armar. Äfven onkeln tog ut sin

del af återseendets glädje.

Middag åts på prestgården; både pastorn och hans fru kände genast igen

den fordne löjtnant Karlowitsch; här först erfor Leonna, att Feodor var

öfverste, men det gjorde hvarken till eller ifrån. Hon såg i honom blott

sin Feodor.

Händelsevis nämnde pastorn under samtalets gång namnet Bärendorf.

Ottilia såg leende på Feodor; han rodnade lätt; ännu hade ej någon

förklaring egt rum emellan de älskande, de voro sälla i blotta

åskådandet.

Sent anlände de allesammans till Grönskog; efter en lätt aftonmåltid

skildes de alla åt. Leonna förde Ottilia till sitt rum, inom hvilket det

för henne bestämda låg. Här visade hon vänninnan den sofvande Amalia.

Hon hade ej yppat ett ord om hvad hon kände rörande barnets härkomst, ty

hon ansåg blott sina egna hemligheter vara vänskapens gemensamma egendom

och rättighet. Hon sade blott att hon aldrig tänkte skilja detta barn

ifrån sig.

Långt inpå natten sutto vännerna hand i hand. Ottilia berättade om sitt

lyckliga hem, sin älskade man, sin goda svärmor och sina barn. «Du

skulle se min lilla Kosta,» sade hon, «dess lifliga, till och med ystra

sinne styres så lätt af hans ömhet för mig, hans kärleksfulla lydnad för

fadren, och en tidigt inplantad vördnad för farmor. Jag är i sanning en

lycklig mor, men huru svårt vore ej mitt ansvarsfulla kall, om jag ej

hade ett sådant stöd i min make. O Leonna! ljuf är den qvinnas lott, som

är fästad vid en rättskaffens man. — Jag tillstår att, ehuru högt jag

älskade Konstantin, föreföll det mig i början af vårt giftermål många

gånger smärtsamt, att han var af, och att äfven våra barn skulle fostras

upp i, en annan trosbekännelse än min egen. Nu har jag längesedan

insett, att det är ¯anden¯ som gör lefvande, och att vi alla ega samma

kärlek, en tro, och ett hopp!»

Under sådana samtal går tiden fort, midnatten inföll, innan vännerna

lade sig.

Ottilia sof ännu, när Leonna efter sin vana gick för att göra en

promenad i trädgården. I en af sidogångarne träffade hon ganska oväntadt

Brandén och Feodor, fördjupade i ett samtal, under det att de rökte sina

morgonpipor. Man skämtade öfver detta tidiga möte, och Leonna frågade,

om öfversten kände igen sig på Grönskog.

Brandén svarade i hans ställe: «Öfversten finner att allt här blifvit

förskönadt, men säger tillika, att han är hitkommen för att beröfva oss

den skönaste prydnaden; och jag inser ganska väl, — att fröken Leonna

har sin hand med i spelet,» tillade han leende.

«Din värdiga förmyndare uttalar min önskan, dyra Leonna,» sade Feodor

och tryckte en varm kyss på den hand han fattat. «Tillåter du, så låta

vi lysa för oss om söndag?»

«Så snart? Hvartill en sådan skyndsamhet, bästa Feodor?» frågade hon

litet häpen.

«Emedan våra vänner endast kunna uppehålla sig här två eller högst tre

veckor och du önskar väl lika mycket som jag, att de blifva vittnen till

våra löften, till min sällhet att kalla dig maka? Huru angenämt för dig

att under vår resa njuta af Ottilias sällskap och besöka henne i sitt

hem; eller huru min älskade?»

«Resa? Har du icke afsked ur tjensten? Blir du icke här, det var likväl

min goda fars önskan.» — Hon såg sig om, Brandén hade lemnat dem.

«Om han lefvat, och icke gifvit mig dig under andra vilkor,» svarade

Feodor. «Men nu är allt annorlunda än förr. Jag eger nu ett hem, som är

värdigt, att min älskade Leonna inviger det till vårt jordiska paradis.»

— Och nu underrättades Leonna om den händelse, hvarom hon ännu icke fått

minsta vink. Hon ansåg den nästan för en vacker dikt. Hon, den finska

flickan, uppväxt bland nordens tall- och granskogar och dess gråberg,

skulle förflyttas till drufvornas hemland. — — Äfven vid den älskades

hand, var tanken på en skillsmessa från barndomshemmet, från

fosterbygden tryckande; men när hon tänkte på hvad en annan snar

förändring skulle medföra olägenheter för Brandéns, som hon lärt sig

högakta och värdera, försonades hon snart med denna tanke, ty Feodor

visste råd för allt.

Kunde Brandén utan förlust lemna Leonna i förskott några års intresse,

vore det bra, det skulle i alla fall endast utgöra hennes egen

handkassa. Kapitalet fick blifva innestående i egendomen, och han dess

förvaltare, tills de om några år besökte hennes hemort. Under tiden hade

Brandén hunnit repa sig, och Feodor målade framtiden så skön, att Leonna

glömde det närvarande, tills den stora matklockan sammankallade tjenst-

och arbetsfolket till frukost. Då lemnade de trädgården.

Den första, som mötte dem på gården, var lilla Amalia, som kom

springande dem till mötes, för att helsa god morgon på tanten. Barnet

smög sig sedan något förläget intill henne, vid åsynen af den fremmande.

Feodor, som ännu höll Leonnas arm inom sin, kände en lätt darrning

genombäfva den hulda. Han såg på henne frågande; en tår svällde i hennes

öga, men hon borttorkade den hastigt, kysste barnets panna och tryckte

henne intill sig, sedan vände hon sig till honom. «Du känner ännu icke

alla vilkor för mitt egande,» sade hon leende genom tårar. «Jag har för

alltid upptagit detta barn, som mitt eget. Du måste först lofva mig att

vara för henne en god och älskande far.»

«God morgon mitt unga herrskap!» ljöd det nu muntert från trappan, innan

han ännu hunnit svara. De omringades af Ottilia, herr och fru Brandén,

som alla brydde dem för sin långa morgonpromenad. Herr Brandén

underrättade sällskapet, att kapten Lurhjelm rest bort helt bittida

denna morgon, emedan han ej kunde vara borta från fartyget.

Vid frukosten, der äfven barnen voro tillstädes, frågade Feodor af fru

Brandén, hvem den lilla sorgklädda flickan tillhörde. Hon som alla andra

trodde Amalia vara Petters dotter, och berättade nu huru ädelmodig

Leonna varit emot sin svägerska, och att hon upptagit deras barn som

sitt eget.

En stund sednare satt flickan på Feodors knä, och lekte med ordnarne,

som prydde hans bröst. «Vill du hålla af mig och kalla mig pappa?»

frågade han barnet.

«Å jo, hvarför icke, men då måste du alltid vara god mot Malla, och

hålla af tant Lonna också, och aldrig resa bort ifrån oss,» svarade den

lilla.

«Reser jag bort, får du komma med,» försäkrade han.

«Men tant Lonna måste äfven vara med, eljest kommer jag icke.»

«Det förstås;» med flickan på armen nalkades han damerna, som sutto och

arbetade ute på trappan.

Amalia slog sina små armar om Leonnas hals och frågade: «Får jag kalla

den här herrn för min pappa, lilla tant?»

«Om han vill tillåta det,» svarade Leonna, icke utan en liten bäfvan i

rösten.

«Huru kan min egen Leonna sätta det i fråga?» invände Feodor mildt

förebrående. «Det är sannt, hennes far var icke min vän, men han var din

fars son, din bror, och du älskar barnet. Om också icke mitt eget hjerta

skulle tala till barnets fördel på ett för mig obegripligt sätt, skulle

din blotta önskan vara min lag, så väl i detta som i alla andra fall.»

«Ja så sägen j allesammans före brölloppet, mina herrar, men huru går

det sedan?» Det var fru Brandén, som skämtande sade så; men hennes man,

som osedd af henne hade närmat sig, svarade med tonvigt: «som det går

hvarje löftesbrytare!» Frun bytte genast om samtalsämne, och syntes,

genom fördubblad vänlighet mot honom, vilja försona ett förhastadt ord.

Detta anmärktes endast af Ottilia, som anade, att «löftesbrott» vidrörde

en ömtålig punkt i deras äktenskapliga lif. När hon yttrade denna

förmodan till Leonna, svarade hon endast med en lätt suck: «hvar finnas

rosor utan törnen?»

Spelare redan som ung, hade Brandén, af kärlek till sin nuvarande fru,

aflagt ett högtidligt löfte att aldrig spela mera, och hållit det i

tvenne år, men sedan dukade han åter under för frestelsen, och förstörde

hennes förmögenhet. Vid brädden af sin undergång, hafva vi sett huru han

genom en fast vilja åter reste sig.

Tisdagsmorgon reste Ottilia för att besöka sina föräldrar; hon medförde

sin lilla Natinka med dess sköterska. Feodor och Leonna jemte lilla

Amalia gjorde sällskap, emedan de sedan skulle fara till Lovisa, för att

göra några uppköp och beställningar för brölloppet och den tillärnade

bortresan. De fingo alla rum i den något gammalmodiga men beqväma

resvagnen.

Huru ofantligt det fägnade «Hertola nåden» att få se sin styfdotter, fru

platsmajorskan och den vackra löjtnant Karlowitsch, som nu var öfverste,

och huru ofantligt ledsen hon var att ej få se sin högtärade måg, herr

platsmajorn, allt detta måste vi gå förbi, och endast säga, att hon var

vid ett briljant humör, ty hon hade sin man hemma nu; sjuklighet

hindrade honom numera att fortsätta sitt, hvad hon kallade,

«lösdrifvarlif.» Han vårdades ömt af sin verkligen godsinta hustru: att

hon dagligen tömde sin halfva silfverkanna med hembrygdt öl, hörde

endast till dieten, utan att medföra någon synbar verkan.

Hedda Smitt, som hon af godhet, af vana och brist på annat

fruntimmerssällskap behöll hos sig, var nu tillfälligtvis borta hos en

af grannarna, och ingen af de fremmande hörde henne nämnas.

Sedan middagen var förbi, öfverhopades Leonna både af värd och värdinna

med så många frågor rörande brodrens död, sterbhusets affärer och

Brandéns förhållande som förmyndare och förvaltare af Grönskog, att det

var ingen lätt sak att undkomma dem. Feodor förlorade tålamodet, tog en

tobakspipa och gick ut; äfven Ottilia gick för att se sig om efter

barnen, som lekte i trädgården under ryssinnans uppsigt. Hon varseblef

dem snart vid ändan af en gång, der en grind förde ut till en åker.

Det förundrade henne att se Hedda Smitt — som förmodligen inkommit genom

grinden — stå och hålla lilla Amalia på armen. Som Ottilia ej ville

störa, aflägsnade hon sig utan att blifva bemärkt och tog en omväg, som

förde till en gammal tät sammanvuxen löfsal. Bakom denna löfsal hade hon

som barn planterat och vårdat några vilda hallonbuskar; det föll henne

in att se om de ännu funnos till. De stodo ej allenast qvar, utan hade

förökat sig i mängd, och buro mogna bär. Hon ville plocka något för

Leonnas räkning och bröt ett stort tistelblad, för att bevara dem.

Under det att hon stod och ömsom plockade och åt, hörde hon tvenne

röster i löfsaln, i den ena igenkände hon genast Feodors, i den andra en

fruntimmersröst, som hon förmodade Leonnas. Hon böjde sakta undan

grenarne i tanke att gyckla med de älskande, och såg Feodor och — Hedda

Smitt.

Mot sin vilja blef hon nu vittne till ett samtal, från hvilket vi vilja

förskona våra läsare; det upplyste henne om något, som vi tyvärr länge

anat.

Okunnig om att fremmande inträffat under hennes frånvaro, hade Hedda

återvändt från granngården öfver åkern genom grinden, och blef då

oförmodadt varse lilla Amalia. Häftig som alltid, fattade hon flickan i

sina armar och utbröt i gråt; deraf blef lilla Natinka skrämd, och

sprang skrikande till sin vakterska, som Hedda då först blef varse. I

tanke att undandraga sig dennas nyfikna blickar, äfvensom att utplåna

spåren af sina tårar, innan hon ville visa sig i huset, der hon nu

förmodade resande gäster, skyndade hon till den ett stycke derifrån

belägna löfsaln, och fann Feodor. — — —

Hans härvaro, åsynen af det fremmande barnet, och den ryska qvinnan,

lätt igenkänlig på drägten, väckte hos Hedda för första gången alla

svartsjukans och förtviflans demoner, som kunna rasa i sådana

qvinnohjertan, som hennes. Hon öfverhopade Feodor med ursinniga

förebråelser, som hvarken hade hof eller sans, och lemnade honom ej

tillfälle att yttra ett ord; ja vi måste tillstå, att han äfven var så

skakad, så tillintetgjord, att han snarare liknade en bildstod än en

menniska; aldraminst såg man i honom krigaren, som med mod och köld sett

fienden i hvitögat.

Hedda brydde sig ej heller om något svar, utan rusade utåt gången,

fattade Amalia i sina armar, och bar det genom hennes häftighet

förskrämda och gråtande barnet in till Feodor, ställde det framför honom

och sade andfådd och snyftande: «Här är beviset på den kärlek jag hyste

för dig, och din trolöshet — och nu blygs du icke att» — — — — «För Guds

skull mamsell, betänk att någon kan höra er!» utbrast han sluteligen.

Hedda hejdade sig obegripligt fort, och såg sig oroligt omkring.

«Om detta är sanning» — Feodor torkade kallsvetten från sin panna — «om

detta är sanning, ni vet huru litet ni fordom höll er vid den — så tala:

visste då er syster? känner Leonna?» — Han kunde ej fortfara.

«Marie kände att det var mitt barn,» svarade Hedda med lägre stämma än

förut; «hon upptog det i stället för sin flicka, som föddes och dog

under det Petter var bortrest. Han hade aldrig någon misstanke derom.

Men Marie gjorde det icke af medlidande för mig eller barnet,» tillade

hon bittert, «hon ville icke skämmas för sin syster, liksom icke många»

— — —

«Än Leonna?!» Feodor hade fattat tag i en trädgren, den skakades som af

en häftig blåst.

«Hon har sedermera genom mig fått veta att ni är barnets far, men icke

hvem modren är.»

«Ni är lika föraktlig som lågsinnad!» utbrast nu Feodor utom sig. «Du

hade således ej försyn att drypa ditt gift i oskuldens öra, och likväl

icke hålla dig vid sanningen. Likväl är det bättre så — Hon, den rena,

skulle fasat vid åhörandet af en sanningsenlig bikt af dig. — — Gå! visa

er aldrig mer för mina ögon, och på det behofvet icke hädanefter måtte

drifva dig till lögn och brott, så se här.» — Han tog en bundt med röda,

blå och hvita sedlar ur sin plånbok, stack den i hennes hand, sköt henne

ut genom ingången till löfsaln — «här är medel att resa till en annan

ort, och börja en annan lefnad.»

Hedda hade först dragit undan handen, men besinnade sig åter vid hans

sista ord; dolde skyndsamt de erhållna penningarna, och ilade bort samma

väg hon kommit.

* * * * *

Ottilia befann sig under tiden i en kinkig belägenhet; i tanke att spela

de älskande ett spratt, hade hon intagit en obeqväm ställning mellan

hallonbuskar och halft murknade trädgrenar. Men då hon, i stället för

Leonna, såg och ¯hörde¯ Hedda, ¯hade¯ hon så gerna aflägsnat sig, om

detta gått an, utan att genom ett oundvikligt prassel röja sin närvaro.

Hon blef således stående; måhända tog äfven nyfikenheten ut sin rätt, ty

det hon hörde, rörde ju en person, för hvilkens öde detta

sammanträffande kunde blifva af vigt.

Hedda var borta; Feodor satt med händerna sammanknäppta, armarne

utsträckta och blicken stirrande. Han syntes hvarken höra eller se.

Barnet stod ännu der och såg på honom med ängslan, oviss om hon tordes

gå bort. Då tog Ottilia sitt parti, lemnade sin post, och inträdde i

löfsaln. Utan att låtsa om Feodors närvaro, gick hon till Amalia, gaf

henne de hallon hon plockat; vänligt bad hon henne gå och dela med sig

åt lilla Natinka. Det lätt tröstade barnet sprang bort.

Feodor hade åsett detta utan att säga ett ord, utan att förändra sin

ställning; vänskapen för Leonna ingaf den blygsamma qvinnan dristighet

att väcka honom till sans; hon lade sin hand på hans axel, sägande: att

hon varit ett ofrivilligt vittne till hvad som nu passerat, att hvad som

skett ej kunde ändras, men afbedjas och försonas. Det stode i hans makt

att genom sitt framtida uppförande göra Leonna lycklig, vara en öm och

förnuftig fader för barnet — och derom hade ju hon sjelf bedt honom i

dag. Kanhända var Leonna helt och hållet okunnig om hvad som rörde

barnet, och att det endast varit ett infall af Hedda att låta Feodor tro

motsatsen. Ottilia tog detta nästan för gifven sak, då Leonna aldrig

yppat något för henne, som likväl egde hennes förtroende. Hon ansåg det

således vara det bästa att förtiga denna ledsamma omständighet,

åtminstone tilldess de lemnat orten.

Nedslagen, försänkt i tankar, synbart icke de behagligaste, hade Feodor

afhört hvad hon sagt, småningom syntes de dock reda sig, och antaga en

färg af beslutsamhet. Hans långvariga tystnad var plågsam för Ottilia,

som nästan var färdig att lemna honom, då Feodor tog hennes hand. «Ni

var min goda engel, fastän jag vid er uppenbarelse varit färdig att

sjunka i jorden af blygsel, om jag blott kunnat,» sade han. «Äfven jag

börjar nu tro att Leonna icke vet — icke hört — — ty Hedda är en lögnens

ande. Jag skulle icke eljest; — — dock jag vill ej försvara mitt fel,

genom hennes — men huru uppslå mina ögon mot Leonnas rena oskuldsblick!

Det är som den skuldbelastade själen inför sin domare — sanningen måste

likväl fram; förr har jag ingen frid med mig sjelf.» — —

«Detta länder er till heder, gör hvad ni finner för godt. Låt det likväl

icke ske medan vi äro här. Och om Leonna verkeligen vet, att ni är

Amalias fader, men icke vet hvem modren är, bör ni dölja det; ty det

skall smärta henne, att en bekant flicka fallit så djupt.»

* * * * *

Ingen af husfolket hade sett Hedda; således visste ingen, att hon kommit

tillbaka. Ingen förstod ryssinnan, som trott det vara någon förryckt

qvinna från grannskapet, och när Amalia småjollrade om moster Hedda, att

hon klämt och kysst henne och grälat på hennes nya pappa, trodde Leonna,

att barnet drömt. Ottilia, som ej önskade att någon förklaring skulle

ske på Hertola, sökte hindra de älskande att vara på tu man hand, och

tack vare fru Lurhjelms outtröttliga pratsamhet! ty när Feodors synbart

förstämda lynne ej kunde undgå Leonna, trodde hon det härröra deraf att

hennes nåd i synnerhet ansatte honom.

Öfversten och båda damerna skulle tidigt morgonen derpå resa till

Lovisa, för att der göra sina inköp. Båda barnen lemnades under

ryssinnans uppsigt, med sträng tillsägelse af Ottilia att hålla sig

invid dem, och sköterskan efterkom gerna sin matmoders vilja, «ty hon

var sjelf liksom litet rädd för den galna menniskan hon sett,» yttrade

hon.

Morgonen var vacker, luften klar, ehuru hvita skyar ännu simmade på de

aflägsna ängarne; det var icke utan att likasom något dimartadt äfven

lagt sig öfver de tre personers lynne, som sutto i vagnen. Leonnas ögon

voro röda, liksom af en sömnlös natt, eller tårar. Feodor var orolig,

och Ottilia plågades af förlägenhet, öfver sin egen oförmåga, att genom

något muntert infall skingra detta töckenartade.

Med åsynen af Rönnbacka framträdde dock hos dem alla gamla kära minnen,

och när de kommo fram till staden, var Feodor den älskvärdaste fästman,

som i sin fästmös ögon sökte läsa den minsta önskan, för att uppfylla

den.

Leonna var tacksam, och ville äfven visa sig munter och glad, men det

ville ej lyckas. När Ottilia anmärkte, huru tankspridd hon ofta var,

klagade hon öfver hufvudvärk. «Det är ¯brudsorgen¯,» menade majorskan

leende, och Leonna gaf henne rätt deri; sägande, att hon hade något

vigtigt att tänka på. Hvad, det skulle de snart erfara.

När de valt och upphandlat tyger och diverse, och återkommit till sitt

logis, felades ännu hvita handskar; för att välja dessa, gingo de ut

straxt efter middagen. När de inträdde i den förnämsta handelsboden,

stodo trenne fruntimmer vid disken och sågo på kattuner. Det var fru

Ström och hennes båda döttrar Lotta och Lova.

Det nästan svartnade för Leonnas ögon, hon vågade ej se upp, aldraminst

på Feodor. Men han, som genast kände igen dem, helsade artigt och med

den glädje, som åsynen af äfven likgiltiga personer alltid väcker hos

oss efter en längre frånvaro, gjorde han sig påmint som en bekant från

förra tider, och sade dem, att han endast vore hitkommen, för att röfva

bort en flicka, som han älskat öfver fem år, och presenterade för dem

sin fästmö.

Båda systrarna svarade lika gladt och otvunget, och tillönskade dem

ömsesidig lycka. Leonna förvånades. Hvad skulle hon tänka? — —

Med lättadt sinne gjorde hon nu sina beställningar hos stadens förnämsta

sömmerska. Det var sent när de anlände till Hertola, som de lemnade

dagen derpå.

* * * * *

Ottilias närvaro, resans förströelser hade, som vi veta, beröfvat Feodor

tillfälle till den för honom så obehagliga, nedsättande, för Leonna så

sårande bekännelsen. Småningom begynte han kanske äfven att kapitulera

med sitt samvete, om det icke vore bättre att låta saken falla i

glömska. Straxt hade det varit honom lättare att inför den älskade

bekänna och afbedja sitt fel, men nu — — —

I dessa oangenäma tankar satt han, morgonen efter deras återkomst till

Grönskog, på trappan och inväntade Leonna, för att göra en

morgonpromenad. Hon kom; och han såg genast, att hon var upprörd. Icke

utan en liten darrning bjöd han henne armen. Efter några ögonblicks

vandring i den skuggrika trädgården, var det hon, som bröt tystnaden.

«Nu beror det helt och hållet af dig, älskade Feodor, om du vill taga ut

lysning till söndagen för oss,» sade hon mildt. «Jag har haft mina skäl,

hvarföre jag ännu ej bestämdt utlåtit mig derom; ty först måste allt

vara klart emellan oss.» Han bäfvade: hon fortfor: «Hvarken nu eller

¯hädanefter¯ vill jag för dig dölja någon tanke, på det att aldrig något

missförstånd må uppkomma hvarken öfver det närvarande eller det

förflutna, så vida det angår mig ¯ensamt¯. Derföre vill jag också nu

öppenhjertigt bekänna och afbedja mitt fel. — Förledd af ett lumpet

sqvaller, har jag tänkt mycket illa om dig, min Feodor, — afbryt mig

icke — jag vet hvad du ämnar säga: du misstänkte äfven mig för otrohet;

och du öfvergaf mig, ehuru du var mig så nära — men skenet var emot mig.

Men derom visste jag ingenting — tack vare vänskapen, som för mig dolde

detta! Tyst min älskade! Jag vet, att detta härledde sig af kärlek, af

omsorg för min lycka! Du kom, och erkände din orättvisa misstanke — men

jag — jag har tegat med ¯min¯; ännu mer: jag tänkte aldrig yppa den

hvarken för dig eller någon annan. — Ack jag ville dölja den för mig

sjelf. — — Detta senare kunde jag likväl icke, men jag hade förlåtit

dig, och högtidligt lofvat mig, att aldrig förebrå dig, om jag vore

lycklig nog att återse dig — — — Du kom, men så snart de första, de så

outsägligt ljufva timmarna, som följde på återseendet, voro förbi, då

trädde det jag hört, som ett spöke, emellan mig och hoppet om framtida

sällhet vid din sida. Jag såg huru innerligt jag var älskad; kände huru

mycket min tillvaro berodde af din kärlek, och ¯ändå¯ hade jag efter en

svår strid, ärnat återgifva dig dina löften» — —!

«Store Gud Leonna! Hvad säger du? Huru kunde du vara grym nog och tänka

på sådant?!»

«Emedan jag trodde, att en annan flicka hade högre anspråk på din hand

än jag — att du hade pligter, som du måste och borde uppfylla.»

«Aldrig, aldrig, min Leonna, har jag älskat någon annan än dig, aldrig

har jag gifvit något löfte.» — — —

«Det har jag äfven trott, men likväl — — o jag inser nu min oförlåtliga

lättrogenhet; aldrig skall sådant hända mig mer. Vill du förlåta mig

Feodor?»

Med blygsel sänkte han sin blick för hennes tårfyllda ögon och utbrast:

«Förlåta dig! O Leonna, kunde du i detta ögonblick se in i mitt hjerta —

om du visste» — — Leonna afbröt honom nästan bönfallande och lutade sitt

hufvud mot hans bröst. «Jag har ännu en stor önskan, dyre Feodor! Fråga

mig hvarken nu, eller hädanefter ¯hvarföre¯ och af hvad anledning jag

misstänkt dig. Lofvar du mig det?»

Han förmådde ej svara ett ord. Förkrossad som han var af hennes

oförtjenta mildhet, hennes oskyldiga förtroende till honom, och den

blygsamhet, som under hela detta samtal uttalat sig i ton, i blick.....

denna rena oskuld skulle han nu såra genom en bekännelse — — Han tryckte

blott hennes händer till sitt hjerta, till sina läppar och stammade:

«min Leonna!»

* * * * *

Icke utan en liten stolthet öfver vår Leonna, meddela vi hvad som

föregått i hennes inre lif dessa senare dagar.

Allt sedan Feodors återkomst hade hon varit ett rof för stridiga

känslor. De sammansmälte dock till ett beslut.

Hedda hade väl sagt, att Feodor aldrig «talat om kärlek» med Lotta

Ström, således aldrig älskat henne — derom var äfven Leonna öfvertygad —

det vill säga, aldrig älskat med den himlaburna känsla, hon sjelf

benämnde kärlek. Men likväl ansåg hon honom vara skyldig till att

upprätta den fallna. Väl förutsåg hon, att ett sådant äktenskap aldrig å

någondera sidan kunde blifva lyckligt, ty han kunde ju aldrig hysa

aktning för henne, och hon — Leonnas tankar hisnade för ett sådant

förhållande.

Sluteligen trodde hon sig förlika sin önskan med pligten och rättvisans

fordringar. Leonna ville afsäga sig alla anspråk på Feodors hand, och

öfvertala honom att låta viga sig vid Lotta, föra henne till en annan

ort, och betala henne ett hederligt underhåll, på det hon der måtte

lefva hedrad och utan bekymmer, och med rätta bära namnet af hans

hustru. Sjelf skulle Feodor resa till sitt aflägsna nya hem; der lefva

för sina underhafvandes lycka. Hon ville äfven, på sitt sätt, söka gagna

sina medmenniskor här efter bästa insigt och förmåga. Feodor och hon

borde finna sig nöjde i den tanken att de alltid voro lika dyrbara för

hvarandra, och i egenskap af vänner skulle de ofta brefvexla.

Vid Amalia ville hon aldrig skiljas; då barnets mor hittills ej brytt

sig om henne, skulle hon säkert lemna Leonna fria händer vid hennes

uppfostran, isynnerhet när hon fick veta att flickan blefve hennes enda

arfvinge.

Vill någon också gifva dessa funderingar och beslut namn af svärmeri, af

barnslighet, så var ju detta så ädelt, rent och välgörandet var dess

motiv!

Under sådana tankar förgick dag efter dag; hvar morgon föresatte hon sig

att tala vid Feodor, men — hvar taga mod, huru öfvervinna sin blyghet;

väl hade hon kunnat upptäcka allt för Ottilia, men det hade varit att

förolämpa Feodor, att inblanda en tredje i en sådan sak.

Man föreställe sig hennes känslor under resan till Lovisa, dit hon for

för att beställa den brudskrud, hon aldrig tänkte bära; ty genast, efter

sin hemkomst till Grönskog, ville hon meddela Feodor sitt oföränderliga

beslut. Hufvudvärken var både naturlig och sann.

När hon i handelsboden träffade Lotta Ström, ansåg hon detta möte, som

en skickelse af försynen att stadfästa henne i sitt beslut, och ehuru

hennes kropp skakades som af en feberrysning, egde hon sinnesstyrka nog

att oförmärkt söka jemföra sin och Lottas statur, för att se huru

brudklädningen skulle blifva passande.

Allt tillintetgjordes genom de båda förmodade brottslingarnas lugna och

obesvärade väsende, deras muntra samtal; någon förställning var här icke

tänkbar. —

Under hemfärden förekom det henne allt mera sannolikt, att Hedda låtit

inbilla sig en uppdiktad historia, som någon hopsmidt för att roa sig på

hennes bekostnad. Hon skulle ansett allt för fabel, så framt ej hennes

svägerska äfven sagt, att barnet hvarken tillhörde henne eller Petter.

Leonna tog sin tillflykt till bönen, bad Gud om upplysning och somnade

lugnt; men uppe var hon med solen och smög sig sakta till flickans bädd,

för att betrakta det sofvande barnet.

Hvar fanns nu den likhet, som hon förut ansett vara så påtaglig?

Flickans hår var väl lockigt liksom hans, men blondt, då Feodors var

mörkbrunt och glänsande. Amalias ansigte var litet, nästan klotrundt;

hans, en oval med skarpt tecknade drag; ju mera hon jemförde, desto

större fann hon olikheten, desto mer öfvertygades hon om hans oskuld.

Hon erinrade sig så lifligt en anmärkning af friherrinnan Perlkrans:

«¯Så snart man misstänker någon menniska, ser man allt hvad den gör,

allt hvad den säger i en falsk och ofördelaktig dager¯.» Nu blygdes

Leonna att någonsin hafva misstrott Feodor, och egde ingen ro, förrän

hon erkännt sitt fel och vunnit tillgift. Huru hon gjorde detta hafva vi

sett.

I sin glädje besinnade hon icke, att den ena var ett barn, en liten

flicka; den andra en man, härdad af väder, brynt af solen, i hvars

manliga drag en liflig själ uttalade sig; men hvad man så innerligt

önskar, tror man så gerna.

Innan Feodor for med Brandén till prestgården, för att uttaga lysning,

meddelade han Ottilia hvad som förefallit mellan honom och Leonna denna

morgon.

«Lemna henne då i sin lyckliga villa,» sade Ottilia rörd, «lär att

värdera en maka med så upphöjda tänkesätt, och så renhjertad som min

Leonna. Väl önskade jag veta, hvad som så hastigt skingrat de misstankar

hon hyst, men jag vill qväfva min nyfikenhet, ty hennes frid är mig lika

dyrbar som min egen. Likväl gläder jag mig att j båda snart lemnen denna

ort, der en ringa omständighet kan föra allt i dagsljuset.» — —

Lysningstiden, denna, vid hastigt försiggående giftermål, oroliga tid,

då så mycket skall påtänkas och verkställas, isynnerhet i städerna, der

upphandlingar, besök af och hos sömmerskor, och gratulerande upptaga

tiden (med brölloppsdagen och bosättning i perspektiv); af allt detta

oroades icke våra vänner på Grönskog, och de älskande njöto af denna

sälla mellantid, då de äfven för sin omgifning ej behöfde dölja den

ömhet de hyste för hvarandra. Leonna var dock den lyckligaste;

öfvertygad om Feodors kärlek, jemte glädjen att se honom renad från

hvarje fel, njöt hon af att se sig så älskad, som hennes hjerta önskade.

Om hon kunnat se in i hans hjerta, hade hon sett samma känsla, endast

stegrad af den högsta aktning någon dödlig egnat ett skapadt väsende.

Men samvetet är en omutlig mentor, der ¯själens¯ adel ännu är ofläckad.

Ofta när de båda älskande, med salig förkänsla, svärmade in i framtiden,

kunde en hastig rörelse eller tankfull uppsyn af Ottilia, ja till och

med lilla Amalias oskyldiga prat, komma Feodor att skifta färg.

* * * * *

Bland de få grannar, som kommo för att gratulera, voro lagman Bärendorf

och hans fru. Skämtsamt förebrådde lagmanskan Leonna, att hon varit

förbehållsam angående sin förbindelse med öfversten. «Om tant Perlkrans

ännu lefvat, hade hon väl blifvit lika surprenerad som vi,» tillade hon.

«Visst icke,» försäkrade Leonna. «Hon kände denna förbindelse nästan

från första stunden af vår bekantskap.»

På en framkastad anmärkning, att fru Brandén måste ha mycket bestyr för

att ställa i ordning till ett sådant bröllop, som det var brukligt på

landet, der gästerna för vägens längd ofta dröja i tvenne dagar, svarade

Leonna: «Det vore bra illa gjordt af oss att besvära med ett sådant, när

vi genast resa bort härifrån. Vi ärna derföre endast se några få

personer.»

«Bevars min nådiga! Huru går det då med den vackra bruden och skruden?»

inföll lagmannen.

«Utan vittnen blifva vi säkerligen icke,» svarade Leonna leende.

«Vigseln sker i kyrkan.»

Med anledning af ¯kyrkan¯, borde undertecknad ega Hogarths pensel, eller

en den tiden lefvande snillrik humoristisk svensk mans penna, — vi mena

Nordqvist — för att träffande teckna den förvåning, som visade sig i de

flesta närvarande sockneboernes ansigten, när det första gången lystes

för «öfversten och riddaren af flere ordnar Friedrich von Harlinghausen

och fröken Eleonora Nordenskans.»

För mängden var det som om denne man nedfallit från månen, ty på länge

hade ingen militär varit i nejden deromkring; men snart hviskades det

här och der i bänkarne, ty det fanns dock en och annan, som hade litet

hum om saken.

Omkring en sådan vetande samlades ett auditorium på kyrkbacken; till

tvenne af dessa grupper vilja vi lyssna.

Ej långt från kyrktrappan se vi en snyggt klädd och fryntlig bondqvinna,

omgifven af ett dussin nyfikna ansigten; tvenne visa ett lifligt

deltagande: det är Löfsala värdinnan med sin styfdotter. Den talande är

Greta Lisa, som var glad, att få ge luft åt hvad hon en hel vecka anat,

men af kärlek till sin goda fröken förtegat.

Nu lät hon dem äfven veta, att den förnäma herrn icke var henne obekant:

det var samme löjtnant, som pingstdagen fem år se'n, räddade hennes barn

ur den brinnande stugan, och som hon sedan ofta både sett och talat med.

«Honom mins jag nock,» invände en tjock matrona; «han bodde hos bror min

här i kyrkbyn, men inte het han så, som pastorn sa' i ons.»

«Det är likafullt densamme,» försäkrade Greta Lisa. «Han hette då

Karlowitsch, men har sedan dess varit med i alla de krig, ryssen haft

med både hundturkar och fransoser, och har väl blifvit adlad af nådig

Kejsaren, kan jag förstå.»

«Men huru har han blifvit bekant med Grönskogs fröken?» invände Löfsala

dottren.

«Han var god vän till frökens far och de förlofvades, innan han hals

öfver hufvudet måste ut i kriget.»

«Der har jag tydning på den gåtan, att en så rik och vacker flicka gått

så länge ogift,» sade en ung, rask sjöman, i det han knäppte med

fingren. «Blir du mig lika trogen Christina, om jag blir borta i fem

runda år?» hviskade han i örat på Löfsala dottren, som rodnande med ett

«tyst Hindrik» vände sig till Greta Lisa, som berättade, hurusom

öfversten förliden söndags först kom till backstugan, och huru de sedan

träffat fröken vid grafven o. s. v.

Till berätterskans beröm lemna vi det vitsord, att hon uppfattat allt

och återgaf det oskyldigt och sanningsenligt.

Ungefär ett stenkast derifrån, träffa vi de «skenheliga» med sina vänner

och bekanta ur den så kallade «bättre klassen.» Frun förde ordet och

hvad tungan ej sade, tolkades af minerna och höjningarna på de magra

axlarna.

Innehållet, med förbigående af systerns och systerdotterns kommentarier,

och de omkringståendes anmärkningar, var i korthet detta: — «Fröken

Nordenskans var redan för fem år sedan «intim» med denne ryss, som då

var underlöjtnant och en «fattig stackare;» visst var han också bekant

med hennes far, men hennes bror tålde honom icke, och han fick ej sticka

sin näsa inom dennes dörrar. En gång var det nära deran att länsmannen

piskat upp junkern, när han träffade honom tillsammans med systern på

landsvägen. — Sedan hade fröken icke hört af honom på flere år, utan

trott honom vara död; — derföre satt hon som ett spöke och gret på

kyrkogården. Hon hade ej gift sig med någon annan, ty han hade lemnat en

pant efter sig; den hade svägerskan, fru Nordenskans, af barmhertighet

upptagit som eget barn, då hennes eget dog, under det mannen var

bortrest.»

«Länsmannen dog utan att känna förhållandet, — ty så länge han lefde

dolde hustrun hemligheten, fastän hon ofta inom sig fick vidkännas

anfäktelser af satan.» — —

«Väl ville hon sedermera icke tillstå att barnet var svägerskans, men

detta kunde hvar kristen själ begripa: har icke fröken tagit flickungen

till sig? har hon icke gifvit fru Nordenskans en stor summa penningar,

för det hon dolde hennes skam.» — — —

«Det var likväl förbålt hederligt gjordt af honom, som kom tillbaka för

att äkta henne,» anmärkte en husrådinna hos en nära boende landtjunkare,

«isynnerhet sedan han blifvit så förnäm; herrarne uppfylla icke alltid

sådana löften,» tillade hon med en lätt suck.

«Hvem känner riktigt den förnämheten?» invände talarinnan något hvasst.

«Vår pastor är enfaldig och — from; kan låta inbilla sig hvad som helst.

Flickan är rik, och ser snutfager ut ännu, men efter par, tre år lemnar

han henne efter sig i djupa Ryssland, och far för pocker i våld med

hennes penningar; hvar vill hon sedan taga reda på honom, menar ni?!» —

—

«Ryktet säger nu också,» fortfor hon, «att Hertola fröken, som gifte sig

med en ryss, är här nu igen, för att med sitt barn få tak öfver hufvudet

hos föräldrarna. Farbrodren, sjökaptenen, hade hittat på henne i en stad

på andra sidan om Moskwa, och hemtade henne hit. Sanna mina ord, god'

vänner, att så går det med alla flickor, som låta narra sig af

ryssarne.» — — Det var tid att begifva sig hem, om ej för annat, så för

att berätta hvad de hört, med de tillägg och försköningar de funno

nödiga.

* * * * *

Dagen för tredje lysningen, hade Brandén nyss slutat skrifva en

förteckning på dem, som skulle bjudas till brölloppet, äfvensom på det

som skulle hemtas från staden, när de andra återvände från en promenad i

sällskap med kapten Lurhjelm, som inträffat dagen förut; endast Leonna

var icke närvarande.

«Månne jag glömt ¯någon¯, eller ¯något¯?» frågade Brandén och lade

uppsatsen framför majorskan Ivanoff, som något trött tagit sin plats

invid bordet.

På en vink af Ottilia nalkades öfversten. «Hvarom är frågan?» sade han

och lutade sig öfver papperet.

Hon fattade hårdt om hans arm och pekade på ett af de upptecknade

namnen. — Det var Hedda Smitts. Lyckligtvis varseblef ingen annan än hon

huru blodet kom och gick öfver Feodors ansigte, liksom molnen öfver

månen i stormväder, under det att Brandén, som helt likgiltigt äfven med

sin blick följt majorskans anvisning, sade: «Vet någon af herrskapet,

hvar mamsell Smitt för närvarande befinner sig?»

«Det blir icke lätt att få reda på henne; troligtvis gungar hon som bäst

på Ålands haf, ty vinden har varit gynnande.» Alla sågo något förvånade

på onkel Ludvig, som sade detta.

Han fortfor sedan: «I måndags såg jag henne i Borgå, sedan jag dagen

förut i ett bref från bror Matthias läst, att mamsell Smitt tagit afsked

af dem, för att resa till Tavastland att ärfva sin moster, som nyss

blifvit död.»

«Då måste väl onkel sett galet,» invände Ottilia. — Öfversten ville

aflägsna sig. — «Nej stanna qvar hos oss jag ber, och hör en så besatt

historia,» fortfor Ludvig. «Det var verkeligen hon, och i den förmodan

att styrman Bengtson, hvilken, som ni vet, är en gentil man bland

sjömän, var kapten på fartyget, vinkade mamsell Smitt honom ned till sig

på bron, der hon stod. På hennes förfrågan svarade han, att vi ärnade

oss till Petersburg; hvarpå hon önskade att resa med dit. Hon sade sig

vara enka och heta Smittoff; ändamålet för hennes resa, var att se sig

omkring och tillika besöka sin aflidne mans slägtingar, som voro bosatte

der. Som hon var språksam och Bengtson en muntergök, fällde han ett och

annat ord om att en ung enka kunde just göra sin lycka i Petersburg. Hon

syntes ej upptaga skämtet illa, och lät honom på fint sätt förstå att

hon ej vore medellös. Händelsevis nalkades jag de talande, utan att hon

blef mig varse, och som jag genast igenkände henne, gaf jag Bengtson en

vink, som han förstod.»

«När hon började tala om rum och fraktpenningar, bad han att hon skulle

derom vända sig till mig. Vid min åsyn höll hon på att förlora

konsepterna. Jag som ej ville exponera henne för folkets åtlöje, sade

höfligt, att alla platser ombord voro upptagna af öfverste Harlinghausen

med fru, min brorsdotter, deras barn och domestiker. För första gången

falsk i min lefnad, tillade jag att detta vore rätt ledsamt, då jag var

öfvertygad att dessa mina passagerare funnit nöje af fru Smittoffs

sällskap under resan, såsom förut bekanta med hvarandra.»

«Den improviserade frun fick ett anfall af näsblod tror jag, ty hon

skyndade bort utan att svara ett ord. — Samma afton gick hon ombord på

en Borgå skuta, destinerad till Stockholm. På passet hade hon likväl

bibehållit sitt rätta namn.»

«Ni kan ju vara lugn nu,» yttrade Ottilia i förbigående sakta till

Feodor. — — «Aldrig!» svarade han. «Icke förr än jag biktat allt för min

Leonna!» — — «Ni har rätt,» svarade hon, «kärlekens förbund helgas

endast genom förtroende.»

Samma afton var allt sagdt; nu voro de lyckliga.

Hvad sjelfva brölloppet angår, låta vi våra läsarinnor ordna huru de

behaga; vi säga blott att folkmängden i kyrkan var stor, akten

högtidlig, bruden enkel och skön, och brudgummen vann allas bifall; det

allmänna omdömet var, att han såg «så stolt och så lycklig ut.» —

En oförmodad, men ganska välkommen bröllopsgäst var fru Palman; onkel

Ludvig hade sökt upp gumman i dess ensliga hem, för att lyckliggöra

henne med åsynen af dem, hon så mycket älskat. Hon erhöll ett rum och

lifstids underhåll på Grönskog.

Glada gäster saknades icke; för underhafvande och många från kyrkbyn

voro långa bord dukade på gården.

I ett okonstladt, från hjerta till hjerta gående tal, sade pastorn dem,

att deras unga matmor lemnat honom tvenne års inkomster från egendomen,

till inrättande af en skola för deras barn; de förmögna skulle betala en

måttlig afgift åt skolmästaren, men de fattiga erhålla lärdomen gratis.

Skolhuset skulle byggas nära kyrkan; timmer dertill erhölls från

Grönskog; så väl byggnaden som skolinrättningen skulle stå under

pastorns och Brandéns uppsigt.

Gummorna nego, och karlarna svängde hattarna och lofvade sjelfmant

förrätta alla dagsverken vid byggnaden. Greta Lisa gret af glädje, och

uppmanade qvinnorna i kyrkbyn, att under skoltiden antaga sig de barn,

som bodde på längre afstånd. Hon ville i sin mån föregå dem med godt

exempel.

Vinden är god, och seglen svälla. Vi se våra unga vänner styra till sina

önskningars mål — den husliga sällheten, och bjuda dem och våra läsare

ett hjertligt «farväl!» —

¯Slut.¯

------------------------------------------------------------------------