Leonna förvånades öfver en sådan dubbelhet. — —

Ingen utom hon, syntes blifva varse det deltagande, hvarmed Lindendal

åhört detta.

Närmare middagen kom lagman Bärendorf sjelf in till våra sömmerskor, för

att till mamsell framföra bref och helsningar; han sade, att familjen Z.

snart hoppades återse henne i Borgå. Han tackade henne tillika för den

vackra surprisen, och bad att hon ej skulle neka dem nöjet af sin

närvaro vid middagsbordet. Hon kom, och intog sin vanliga plats.

Värden underhöll måltidsron genom anekdoter från hufvudstaden, och sina

relationer der. Lindendal som rest och sett mycket, gaf interessanta

bidrag till konversationen, men stundom var han något tankspridd.

Damerna funno att blicken då hvilade vid nedra ändan af bordet. Det

kunde väl ej vara på sömmerskan han såg?

Hvar och en skingrades sedan, hvar på sitt håll; våra två vänner

återvände till verkstaden. Emma, som ofta varit på utkik i

vindsfönstret, kom snart och sade dem att tvenne fullastade båtar lagt

till vid deras strand, och hjelpte sedan Leonna på med sorgkragen och

förklädet.

Från Östervik kom Assessor R. med fru och svägerska, deras af oss redan

kända döttrar, tvenne minderårige söner med sin informator,

häradshöfdingen och ett slags sällskaps- eller husmamsell. Från

Vestervik se vi major Möllerstedt med fru, son och dotter, jemte några

yngre plantor, «solbrända och feta» samt ett redan äldre fruntimmer från

Lovisa, som var hos dem på besök. Majorskan, en treflig matrona, som

bröt något på finska, föreställde sin medförda gäst för lagmanskan; hon

sade ett artigt «välkommen,» men tog ingen notis om henne sedermera.

Medan kaffe fördes omkring och sällskapet ännu ej skingrat sig, spelade

Jeanette något «hackmessigt» sina nya variationer; sedan föreslog vår

«vittra Eva» att göra «bouts rimés» men det kom sig ej i gång. Det var

likväl för varmt ännu att börja dansen, äfven väntade man på några

dansörer, som man visste vara i ett närbeläget torp för att ordna

paryren. Det var naturligt, att den sorgklädda Leonna skulle ådraga sig

de äldre personernas blickar. Hon blef rätt förvånad, när den frun, som

hitkommit med Möllerstedts, helsade henne som en gammal bekant. Det var

fru Snabbeck.

Majorskan, som såg detta, tog denna sedan i förhör, och ville veta hvem

den unga damen var, som hon säkert hade sett som växande, sade hon. För

att erfara något nytt, måste äfven vi litet lyssna på fru Snabbecks

svar. Sedan hon nämnt hennes namn, fortfor hon:

— «Den här unga fröken känner jag obetydligt, men desto bättre den slägt

hon fått genom sin halfbror, befallningsman Nordenskans' giftermål.» Och

nu omtalade hon, huru hon uppfostrat dennes fru; men den andra, den

äldre systern Hedda, hade slägten ingen glädje af. Hon skulle gifta sig,

hade man sagt, med en nyss blefven handlande och brölloppet var utsatt,

ehuru de ännu icke voro förelyste: men ett, tu, tre, voro hans varor

konfiskerade, boden igenslagen, och han sjelf pocker i våld, utan att

man ännu fått någon spaning om honom. Fästmön var sjuk af sorg och

trifdes icke i staden, der allt påminde henne om förlusten af Mollberg,

hette det. Hon «sades» sedan vara hos sin syster, fru Nordenskans, men

det var icke sanning, ryktet pratade allehanda. — Nu är Hedda likväl

hemma, men blek och mager. Hon hade väl ärnat sig till systern, «sades

det,» men ville derförinnan helsa på en slägtinge till hennes aflidna

mor, och der hade hon sjuknat in, och tillbragt någon tid. — Hvad fröken

Leonna angick, vore hon ett makalöst parti för majorskans alltför

hygglige son, herr fanjunkarn o. s. v.

Dansen kom i gång, men Lindendal dansade icke. Leonna hade väl antagit

lagmannens egen artiga uppbjudning till första kadriljen, men fann det

både för varmt och opassande att dansa i sorgdrägt; hon ville gå för att

se om Elise, som uttröttad, bedt att få vara allena några timmar, men

mötte henne med fru Bärendorf, som på sin mans uppmaning, sjelf gått för

att öfvertala mamselln att komma upp för att se på dansen, «så skulle

hon visst blifva mycket muntrare, än att vara så här för sig sjelf,» som

fruns ord föllo.

Leonna tog Elises arm; de lotsade sig fram bakom de dansande paren, och

satte sig ute på balkongen; der de genom den öppna dörrn kunde se dansen

och njuta af naturen. — När en ny dans skulle begynnas, kom Lindendal

och bjöd upp Elise; när hon tacksamt afböjde hedern, svarade han:

«Uppriktigt sagdt var det också endast en förevändning att nalkas

mamsell Sellzing! Jag har många hjertliga helsningar att framföra från

Reval.»

«Efter så många år, är der väl ingen som kommer ihåg mig?» Elise

sväfvade något på rösten.

«Jag har likväl träffat dem, som ännu välsigna er fars minne, och älska

er.»

«Min far var alltid hjelpsam och god. Har herr Lindendal förr varit i

Reval?» frågade hon sedan lugnare.

«Ja, för ungefär tio år sedan besökte jag staden första gången, och

medförde derifrån ett outplånligt minne.»

Då Elise icke svarade, fortfor han: «jag ledsagade en ung baron, både

som sällskap och lärare, på resor. Vi ärnade uppehålla oss några dagar i

Reval, för att bese dess fornlemningar. Dagen efter vår ankomst var en

bal, som borgerskapet gaf för en engelsk prins, som skulle göra en resa

till Finland; äfven vi inviterades på balen.»

«Bland de dansande damerna ådrog sig en ung flicka min uppmärksamhet och

med hvarje ögonblick blef jag mera intagen,» fortfor Lindendal; «ej så

mycket i hennes utseende, fastän hon var vacker, som af hennes

okonstlade, behagliga väsende och den själsgodhet, hvarom hennes ögon

talade. Jag bjöd upp henne till kommande dans, men hon var uppbjuden

förut, och jag fick löfte på den dernästföljande.»

«Hon föreställdes nu af balens ceremoni-mästare för prinsen, som dotter

till en af värdarne; hon skulle blifva hans moitié för nästa dans, och

det förra engagemanget måste stå tillbaka för det sednare; hon kom sjelf

och bad om ursäkt.»

«Prinsen hade mycket att säga sin dam, men hon syntes föga road; då

dansen var slut, omringades hon af sådane, som likt schakalen följa i

lejonets spår, men hon afsade sig alla uppbjudningar. Hennes blick sökte

mig, och detta gaf mig mod att nalkas; med en engels leende, frågade hon

om jag ville hafva nästa dans i ersättning.»

«Omtalar ni detta, för att påminna mig huru barnslig och kanhända —

danslysten jag fordom var?» — frågade Elise högt rodnande. Förgäfves

hade hon sökt dölja den sinnesrörelse, som minnet af förra dagar väckte.

«Så kan icke ¯ni¯ misstyda hvarken mina ord eller mening,» sade han

hjertligt. «Hundrade andra qvinnor hade — berusade af att blifva så

utmärkta som ni det blef af en prins af kungligt blod, utropad och

beundrad för sin allmänt kända lycka hos det vackra könet, för sin

skönhet, sin utmärkta vext, förhöjd af den eleganta engelska uniformen —

glömt en uppbjudning af den anspråkslösa fremlingen, som ingen kände,

som stod der i sin enkla svarta frack, och det har ni icke gjort.»

«En bekant till er, kom litet afundsam, litet nyfiken och frågade hvad

prinsen sagt eder. Ni svarade: «Tror du jag hörde så mycket efter det?

Det plågade mig att vara ett mål för allas blickar. Gud ske lof att det

är förbi!» Det der hade väl äfven andra kunnat säga, men man såg att det

var ert okonstlade hjertas mening.»

«Jag har som ni ser bevarat allt i mitt minne, men hos er har vårt

sammanträffande ej lemnat någon hågkomst» — —

«Hvem vet?» svarade Elise leende. «Vid middagsbordet fann jag något

bekant, både i röst och blick, men vi ha mycket förändrats sedan dess,

och vi bibehålla gerna bilden i vårt minne, sådan den var, när vi sågo

den — — jag återsåg er aldrig» — tillade hon långsamt.

«Det är sannt; tio år, som förflutit under förhållanden, som sätta alla

krafter i spänning och verksamhet, bidraga mera att förändra mannen. Det

är icke så med fruntimren: jag igenkände er genast.»

«Det smickrande i detta omdöme förfaller, då man vet att ni visste af

att jag var här,» svarade hon leende. «Mina hågkomster af er börja nu

äfven reda sig.»

«Mycket sannt. Jag var äfven förberedd att finna er förändrad, men

hvarken sorger och de bekymmerfulla dagar ni upplefvat, ha haft makt

öfver det, som intog mig. — Men det tillkommer mig att förklara,

hvarföre ni icke återsåg mig, såsom säkert varit fallet om vi, som

ärnadt var, dröjt några dagar i Reval. Vid återkomsten från balen, funno

vi bref från barons moder, som återkallade sonen till fadrens dödsläger.

Vi hunno ej mer, än att så tidigt det lät sig göra, uttaga mot vexlar de

penningar, som voro nedsatte här i ett betydande handelshus. Att den

man, till hvilken vi begåfvo oss, var er far, derom hade jag ej minsta

aning, jag hade ej efterfrågat ert slägtnamn och den omtalta damen

benämnde er Elise; det var mig då nog — men sedan — dock jag återvänder

till min berättelse.»

«Vi måste vänta en liten stund på herr Sellzings eget kontor, under det

han i det yttre, expedierade något, som ej tålte uppskof. Undertiden

hörde vi musik från rummet näst intill. Nyfikna lyfte vi på en grön

taftsgardin, som betäckte en glasruta på dörren; ett ungt fruntimmer

satt vid ett piano och slog några välljudande ackorder, som vittnade om

öfvad talang. Det var ni! ni, som man med allt skäl kunde förmoda

slumra, och drömma om balens nöjen, satt nu der i en täck huslig drägt.

Ni sjöng; och denna sång har sedan varit en profetia om mitt öde» — — —

«Herr Sellzing återkom, och ordnade skyndsamt vår affär. Baronen

frågade, hvem sångerskan var, jag fick ej fram ett ord. «Det är min enda

dotter,» sade han med fadersstolthet. Vi satte oss genast derpå i

resvagnen; hvar i sitt hörn gnolade vi på tonen och några uppsnappade

strofer.»

«Ja, nu minnes jag så tydligt som det händt i går,» sade Elise lifligt:

«Färdig att gå på balen, fick jag noterna till denna i sig sjelf ganska

obetydliga visa; och var nu nyfiken att inöfva den, under det jag

väntade på min far, för att servera hans morgonkaffe. När han kom, sade

han, att tvenne unga herrar varit stående vid glasrutan för att lyssna

på min sång. Detta gjorde att instrumentet flyttades i mitt eget rum,

dit min far sedan kom, när han ville höra sina små favoritstycken; han

förlorade alltför snart denna lilla njutning!» Hennes ögon fylldes af

tårar. Ett ömt deltagande målade sig i Lindendals ögon. Efter en paus

begynte han:

«Några år sednare återkom jag till Reval. Ehuru ännu ej i den ställning

att våga göra er ett anbud, kom jag dock med föresats att göra mig

påmind, och erfara hvad hopp jag kunde göra mig i framtiden. Då erfor

jag er fars olycka, som väl väckte ett allmänt deltagande, men ingen

sade sig veta hvar han nu vistades. Jag vill icke måla min smärta; ej

plåga er med hågkomster, säkert återväckta genom åsynen af fru Riebnitz,

då hennes far, som hade herr Sellzings ädelmod att tacka för sin

uppkomst, var den första och förnämsta orsaken till hans olycka, genom

det förtroende han satt till dennes redlighet. Under några år tog mitt

öde en förmånlig riktning, men ännu hade jag icke upptäckt er

vistelseort. Då bosatte sig en bekant i Reval, med hvilken jag

korresponderade. Genom honom fick jag anvisning på ett fruntimmer, som

brefvexlade med er, under adress till — rådet Z. i Borgå.»

«Der lärde jag ännu högre skatta ert värde, genom de underrättelser jag

erhöll af denna älskvärda familj. Jag gjorde der bekantskap med lagman

Bärendorf och skulle i hans sällskap uppsöka er; men i det jag antog

hans artiga bjudning hit, fick jag lyckan i förköp.»

Under hela detta långa samtal var Leonna en tyst, något förlägen, men

högst deltagande åhörarinna. Många af sällskapet hade sökt uppsnappa

något ord, men som det fördes på tyska språket — hvarpå äfven deras

bekantskap skett — förstodo de litet eller alls intet. Fru Riebnitz höll

sig på så långt afstånd som möjligt.

«Huru kan man så der echappera från både spelbord och dans? Jag börjar

rättnu förmoda att den «affär,» som tillskyndat oss det nöjet att se er

här, har till föremål att enlevera mamsell Sellzing.» Det var lagmannen,

som sade så, halfhögt och hotande med fingret, till Lindendal, i det han

tog plats på bänken vid hans sida.

«Herr lagman är en fiffikus!» svarade den andra i samma ton af lätt

skämt. Det beror helt och hållet på mamsell Sellzing, om och när jag får

ledsaga henne till hemmet.

«Dermed hastar det icke, landet är vackert ännu, och bästa bärtiden

till, — men railleri à part, äro herrskapet verkeligen bekanta förut?»

«På en stor bal i Reval, hade jag den äran att göra mamsell Sellzings

bekantskap. Det lär nu vara ungefär tio år. Balen var tillställd för

Hertigen af Glocester, som äfven reste genom de flesta finska städer.

Han var mycket omtalt för sin figur, sina amuretter och lagman Bärendorf

måste nödvändigt komma ihåg honom?» Lindendal hade redan studerat sin

man.

«Visserligen, mycket väl,» och nu hade lagmannen ett vidsträckt ämne att

afhandla, om de högt uppsatta personer, i hvars närvaro han samtalat med

den höga resanden; huru han framför många andra blifvit använd som

prinsens tolk, vid en konversation med den vackra omtalta fröken, — som

tyvärr ej kunde fransyska språket.» Under dessa meddelanden hade han

helt och hållet glömt hvad som väckt detta samtalsämne.

Vännerna, vi mena Elise och Leonna, inträdde nu i salen, den sistnämnda

kunde ej utan oartighet neka en dans åt sonen i huset. Elise satt

undertiden allena, det var ingen som hade, vi hade så när sagt —

sällskapsvett nog, att närma sig fremlingen; man tycktes anse henne för

«ett underligt djur uti vår Herres hage,» såsom det heter i en gammal

jullek. Efter dansen kom Leonna. Det blef ett uppehåll, hvarunder

förfriskning kringbjöds. Sällskapet samlade sig kring pianot, der fru

Riebnitz på lagman Bärendorfs anhållan skulle spela och sjunga en munter

tysk visa, som hon sagt göra furore i Reval. Hon hade öfvad röst och

mycken konstfärdighet. När hon slutat, trädde Lindendal till Elise, som

jemte Leonna stod bland de öfriga, och bönföll att hon för honom och

sällskapet ville låta höra samma sång, som han en gång förr haft den

lyckan att lyssna till.

Hon ville neka, undskyllde sig med glömska, ovana med sin röst, som icke

nu var densamma som fordom; det hjelpte icke. Lagmannen och flere andra

började öfvertala, och — kunde hon väl neka ¯den¯ som först bedt henne

derom, den som utmärkt ¯henne¯, — som i detta sällskap var den

obetydliga, den öfversedda, — med så mycken aktning, så stort

deltagande? Vi vilja äfven ej påstå, att hon var känslolös för att njuta

en liten hämd, en liten triumf inför personer, som ansågo henne så långt

under sig, så väl i anseende till härkomst, som för det att hon arbetade

åt andra. Hon var ju qvinna, hon var ju menniska! —

För att fatta Lindendals ord, att sången var en profetia om hans öde,

vilja vi anföra den:

(Lied aus «der Minnesinger»).

Über die Berge mit Ungestüm,

Vor die Liebe ein Jüngling lief;

Dachte sie wäre hinter ihm:

Aber sie sass im Herzen tief — — —

Und liess sich mit schelmischem Wohlbehagen

Über die Berge schaukeln und tragen

Seine Zither schlug er entzwei,

Wähnend dass der Liebe Nest

In der Zither verborgen sey;

Aber sie sass im Herz ihm fest.

Will er die neuen Saiten berühren,

Lässt sie sich wieder hören und spüren

Nun ist er endlich heimgekehrt;

Er klopft an die Thüre — es ruft: Herein!

Als er die liebliche Stimme gehört,

Dachte er gleich: Wer mag das seyn!? —

Lauscht er behende durch flimmernde Ritzen

Sieht er — die Liebe am Herde dort sitzen.

Rösten var i början svag och osäker, men redan vid andra, tredje strofen

vann den styrka; snart höjde sig de fulla tonerna af en ren och vacker

stämma; det behagliga, alldeles flärdfria sätt, hvarmed hon både sjöng

och spelte, var den tiden — jag vågar väl icke säga: äfven nu? —

sällsynt. — Hon ville stiga upp sedan hon slutat sången, men flere

samlade sig omkring henne med önskan att hon skulle spela «något

vackert;» hon satte sig åter, och som de «variationer,» hvarmed Jeanette

i flere dagar plågat hennes musikaliska öra, lågo framme, valde hon dem.

Man kände knappt igen samma stycken. Lagman Bärendorf, om han också icke

var någon «förståsigpåare,» värderade dock kunskaper och talanger, gaf

henne ett uppriktigt loford, och önskade att någon af hans döttrar kunde

förvärfva denna skicklighet. Elise tillböd sig ganska okonstladt att, i

morgon innan hon reste bort, genomgå dessa noter, och äfven ett par

andra, som lågo der, med fröken Jeanette, samt varnade henne för att

öfva sig på det ostämda och bristfälliga klaveret, som endast skadade

hennes tonsinne.

Nu insåg lagmanskan, hvilken ovärderlig person mamselln kunde bli i

hennes hus, om hon tidtals skulle komma till dem hit ut på landet; och

sökte på allt sätt genom ett smickrande bemötande komma henne att glömma

månget obehag. Hennes bortresa andra dagen, ville hon ej höra talas om,

¯hon¯ som haft så mycket besvär och tråk för den här dagen, skulle nu

riktigt roa sig hos dem. Lyckligtvis kunde Elise, utan att förnärma sin

nyssblefna gynnarinna, enligt sin önskan lemna Johanneshof i sällskap

med Leonna.

Undantager man herr och fru Bärendorf, så var det endast Emma och

kanhända unga herrn, som saknade någon af dem. Jeanette var för flyktig,

för afundsjuk, att icke finna sig besvärad af Leonnas närvaro. Hon var

henne för allvarsam och — för vacker — —

Som symamsell innesluten i «spökkammarn» var Elise en nyttig, men henne

likgiltig person. Förhållandet hade ändrat sig och hon fann sig generad.

«Strutzarne» sågo äfven med nöje Elise resa bort. Renata i synnerhet var

förgrymmad, öfver Lindendals uppmärksamhet mot denna person. Vi ha glömt

att säga, det fru Riebnitz fick en häftig migrain i det samma hon reste

sig upp från instrumentet, och måste gå på sitt rum. Hon blef äfven icke

synlig så länge våra vänner dröjde på Johanneshof.

* * * * *

De voro samlade till den sentida frukosten, när en vagn syntes på den

omtalta backen. Leonna ropade högt af glädje: det var hennes far.

Friherrinnan Perlkrans hade genom en skrifvelse låtit honom veta, huru

hon lärt känna hans älskvärda dotter, samt flickans egen önskan att

afkorta sitt vistande på Johanneshof för att, om hon erhöll sin fars

tillåtelse, få tillbringa några dagar på Löfsala hos henne.

Smickrad af denna anhållan gjorde han henne ett morgonbesök, innan han

efterkom denna önskan, och blef så intagen af hennes vördnadsbjudande

och tillika vänliga öppna väsende, att han ansåg det vara en lycka för

sin moderlösa dotter, att någongång få profitera af hennes lärorika

umgänge.

Gerna hade Lindendal gjort dem sällskap i stället för att dröja qvar

ännu en dag, men då hans värd ej sade sig vara i tillfälle att komma

med, gick det icke an. Jean höll på att eröfra fjerde platsen i vagnen,

men till Leonnas stora glädje, fann hans far det icke passande, att

sonen så «sans façon» gjorde grandtanten sin första visit.

Samma afton sedan Nordenskans rest bort, satt den goda friherrinnan med

sina unga vänner i förtroligt samspråk. Hon ville veta, huru de passerat

tiden, och huru de funnit allt. Öfvertygade att hon ej, som många andra,

skulle vända deras öppenhjertighet i elak mening, berättade de muntert

sina små äfventyr. Hvad som rörde Lindendals möte med Elise berördes

blott lätt, Leonna var för delikat att bry sin vän; Elise var deruti för

mycket hjeltinnan.

De afhördes under en vältalig tystnad; ett leende, en nästan omärklig

skakning på hufvudet voro tecknen till friherrinnans tankar, men hon

skrattade rätt hjertligt åt fröken Evas «spökkammare» och «poesier,» som

hon vid genomögnandet sedan benämnde «¯ragout på poetisk hackmat¯.» När

de slutat, sade hon: «tack mina unga vänner, hvad ni omtalat innehåller

visst bara bagateller, men det har stadgat mitt omdöme om ställningen i

detta hus, för hvilket jag intresserar mig. Vi hafva väl alltid

underhållit, hvad man kallar en slägt-korrespondens, men huru förtrolig

den än må synas, säges aldrig hvad man vill, man döljer och förgyller. —

Tro min erfarenhet,» fortfor hon efter en stunds uppehåll, «ej vid

större inträffade händelser, ej i det allmänna sällskapslifvet, eller af

deras mer eller mindre deltagande i välgörenhetsanstalter, lär man sig

så väl känna menniskor, som i husliga förhållanden sins emellan, och i

deras bemötande mot gamla bekanta. — Det finnes ty värr familjer, hvars

medlemmar blifvit liksom sammanföste af ett vindkast från olika

väderstreck, och detta är fallet med den Bärendorfska. Det är alltid för

den styrande husmodern en kinkig sak att förena och sammanhålla de olika

parterne till ett godt gemensamt ändamål — ungdomens bildning. Dertill

fordras ett moraliskt mod, christligt sinne och en öppen karakter; allt

detta äger ej lagmanskan. Det valspråk hon antagit heter: «les manières

sont tout» och hon gör det ena falska steget efter det andra på en bana,

som bör vandras med stadiga steg, ty en husmoders kall är ansvarsfullt.»

«Bärendorf sjelf, fastän min systerson, har jag alltför litet sett i det

husliga lifvet, — han var alltid upptagen af göromål eller förströelser

i och utom hus; nog vet jag, att bördsstolthet och yttre glans var hans

svagaste sida, men aldrig hade jag förmodat den urarta till den

småaktiga prålsjuka, som visar sig i tillbyggnaden på Johanneshof. Utan

kostnad har ej sådant aflupit. Huru förnuftsenligare, att spara denna

summa, tills han kunnat åstadkomma något solidare.

«Hade jag ej rätt, vis-à-vis Emma?» frågade hon sedan. «Stackars barn!

hos henne ligger något godt. Vill min goda Elise åtaga sig flickan, om

jag kan öfvertala föräldrarne att lemna henne hos mig på några år?»

Ett ja, syntes sväfva på den tillfrågades läppar, men en annan tanke

färgade hennes kinder. Hon tvekade att svara. Friherrinnan såg på henne

litet förvånad; Elise blef detta varse och sade bedjande: «Misstyd icke

min tvekan, nådig fru, det har inträffat omständigheter som — hvaröfver

jag vill förklara mig i morgon. Friherrinnan, som hedrat mig med sin

godhet, sitt dyrbara förtroende, har de största anspråk på mitt — men

kanske är det bättre nu; jag kan då inhemta friherrinnans moderliga råd»

— — Hon lemnade henne fröken Z—s bref, hvaruti hon lyckönskade henne

till bekantskapen med en man, som vunnit familjens bifall och aktning.

Elise hade vid mottagandet trott, att detta beröm gällde lagman

Bärendorf, men insåg snart sin villa. Hon berättade nu mötet med

Lindendal, hvars otvetydiga afsigt var att tillbjuda henne sin hand.

«Efter saken står på den foten, är det bäst att vi anbefalle den i Guds

hand, och sedan sofva på alltsammans:» sade gumman leende; hon omfamnade

hjertligt henne och kysste Leonnas panna.

* * * * *

En fjorton dagars torka, som väl varit gynnsam för den påstående

höbergningen, hade likväl gjort, att allt antagit ett förtvinadt och

förvissnadt utseende, i synnerhet sista dagarna, som varit öfvermåttan

varma och utan någon välgörande nattdagg.

Välkomna för landtmannen voro således de mörka moln, som uppstego på

vestra horisonten och gåfvo hopp om regn; af det tryckande i luften

förmodades ett åskväder. Det utbröt äfven omkring midnatten.

Leonna vaknade vid den första knallen. Hon steg upp, tog på sig

klädningen, och sedan hon undersökt spjället och fönsterhakar — som

likväl på landtmanér icke funnos — satte hon sig vid fönstret, för att

vid blixtens sken betrakta den sublima tafla, som låg framför henne.

Boningshuset var bygdt på en något brant sluttande backe, med en hög

stenfot på ena sidan; det var ditåt fönstret låg; nedanför backen var en

stor äng, der en bäck slingrade sig i många krokar; af torkan hade den

knappt varit synlig när Leonna om aftonen öfversett utsigten, men nu,

när molnen öppnat sina slussar, började äfven jordens ådror svälla;

bäckens bädd fylldes ögonskenligt allt mer och mer. Ängen begränsades af

en skog i fonden, till venster låg en vik af saltsjön, till höger några

landtmannaboningar.

Denna tafla, nu tom på hvarje lefvande föremål, insveptes några minuter

i ett ogenomträngligt mörker, och nästa ögonblick i det klaraste ljus,

uti hvilket regnet antog kristallens glans. Bäcken syntes då vara en

lång guldskimrande orm och sjön liknade en metallspegel; på detta

afstånd såg man icke huru vågorna tornade sig mot stranden.

Något likartadt har säkert skalden De la Motte Fouqué haft för sina

ögon, när han diktade sin «Undine» tänkte Leonna, när hon hörde en liten

hostning och fick ett lätt slag på axeln. Det var friherrinnan.

«Det gläder mig att Leonna ej blef skrämd, eller är rädd» — sade hon

vänligt och slog armen om flickans veka lif.

«Jag vaknade visst litet skrämd af den starka knallen, men hvem kan vara

rädd, när man ser något så skönt!» Hon visade på landskapet, som just nu

upplystes af en lång klar blixt.

«Och jag känner många menniskor, som aldrig skulle vilja skåda en sådan

scen,» sade friherrinnan. «Med fanatisk fruktan låta de skrufva till

sina fönsterluckor, om de finnas eller bädda de ned sig i dynor, för att

slippa höra och se — kan min lilla vän förklara sådant?»

«De måste ej i sin ungdom lefvat i den fria naturen, ej heller upplefvat

ett skådespel likt det närvarande,» svarade den unga flickan efter ett

besinnande. «Ty inneslutet i trånga rum, på tätt bebygda ställen måste

ljudet och ljuset bryta sig. Jag kan väl icke uttrycka mig rätt, som jag

önskade, men jag tror att det måste vara annorlunda i städerna, än på

landet. Som det lär ligga i menniskans natur att frukta hvad hon ej

begriper, så fordras väl antingen god undervisning, eller en så kallad

lyckträff, för att ingifva en bättre känsla och uppfattning af detta

naturfenomén.»

«Du har förklarat saken som en liten professor, söta Leonna! men säg mig

nu också, hvad var fallet med dig sjelf?»

«O! Jag har genomgått många grader,» svarade Leonna skrattande. «I min

första barndom, trodde jag när åskan gick, att Gud var mycket ond och

ville straffa någon; och detta i anledning af de böner och korstecken

vår gamla deja gjorde vid sådana tillfällen. Att mormor ej syntes frukta

åska och blixt, fann jag alls icke underligt, ty jag ansåg henne för den

bästa af alla menniskor. Sedan kom jag till Stockholm. Var det så, att

vi dessa åren ej hade några starka åskväder, eller om det jemna bullret

på gatorna förtog ljudet, nog af; åska och blixt hade der intet rum i

min tankegång; men hemkommen igen, då saknad och ensamhet gjorde

läsningen af några medförda goda barnaböcker till mitt käraste

tidsfördrif, fattade jag af mig sjelf en annan åsigt af saken! Det var

ju omöjligt att Gud, som är ¯godheten¯ och ¯kärleken¯, kunde ha den

afsigt att skrämma och hata sina barn, tänkte jag, och föll på den idén,

att han snarare ville locka oss till bättring och genom blixtskenet göra

oss uppmärksamma på den herrlighet och det ljus, hvartill vi sedan

skulle få komma efter döden, ehuru det visserligen gick öfver mitt

dåvarande begrepp, huru våra ögon skulle fördraga ett sådant sken — då

gaf ett bref från Ottilia Lurhjelm mig anledning att söka upplysning af

henne, och dess goda onkel. Jag lärde mig att inse upphofvet och de

välsignelserika följderna af ett åskväder, och beklagar nu hvar och en

som af okunnighet är rädd, och afhålles att njuta ett skådespel, som

mera än något annat, upphöjer själen till dess skapare.»

Med stigande rörelse och ett eget välbehag betraktade den åldriga frun

den unga talarinnan, der hon stod liksom förklarad i de täta, men likväl

allt svagare blixtarne; ovädret drog sig längre bort.

«Ha dina sednare begrepp alldeles utträngt de förra?» frågade hon.

«Sådant lär aldrig rätt låta göra sig,» svarade flickan leende. «Men de

ha ordnat sig; genom upplysning finner jag mig lycklig i min

öfvertygelse, om Guds storhet, allmakt och kärleksfulla omsorg om allt,

som lif och anda har. Huru vackert skall icke allt vara i morgon!»

«Leonna har i sin redogörelse helt och hållet glömt sin mamma?»

«Jag vet ej hvad hon tänkte deröfver,» svarade fröken litet förlägen.

«Jag var så sällan i mina föräldrars hus — och — händelsevis» — —

Friherrinnan afbröt ett ämne, som hon såg vara obehagligt, med den

anmärkning att, som ovädret stillat sig, vore det tid att söka hvilan.

* * * * *

Morgonsolen upplyste den vederqvickta naturen; hussvalan, som dagen

förut flugit omkring under ett ängsligt skri, gaf med sitt glada qvitter

tillkänna, när hon från jorden eröfrade ett byte för sina ungar under

taklisten. Boskapen, som den omsorgsfulla matmodren de två heta dagarna

hållit under skjul, gjorde höga krumsprång öfver sin återfunna frihet,

när den uttågade på betet. I träden qvittrade tusentals foglar sin

lofsång till skaparen: allt andades glädje och tacksamhet. Hvad gör

menniskan? — —

Löfsala värdinnan kom och frågade om fröken och mamsell Elise hade lust

att komma och plocka smultron i skogsbacken. Leonna var genast färdig;

äfven för Elise var denna lilla förströelse välkommen. Med

högtuppskörtade klädningar vandrade de bort. Under tiden och långt förr,

än de voro väntade, anlände de båda herrarna från Johanneshof.

Sedan Lagman Bärendorf med utsökt artighet helsat på sin tant,

presenterade han den på afstånd dröjande Lindendal.

Under ett långt innehållsrikt lif hade erfarenheten lärt friherrinnan

att något så när uppfatta menniskor, när hon såg dem första gången, och

hennes fattade vänskap för Elise, gjorde det här till en pligt att

skärpa blicken. Men var det något i hans utseende, eller hans röst, som

så frapperade henne? Det vissa var, att hon nästan stammade fram sitt

«var välkommen min herre!» under det en liflig rodnad färgade hennes

kinder. Men van att beherrska sig, dolde hon sin förvirring, och anslog

den vanliga sällskapstonen. Hade icke hennes systerson varit för mycket

upptagen af sin egen värda person, skulle han nog blifvit varse, att

tanten knappt kunde taga blicken från Lindendal, och endast med halft

öra, hörde på lagmannens ursäkter för deras tidiga ankomst.

«Morgonen var så charmant,» sade han, «och jag har några affärer att

uträtta i kyrkbyn hos Nordenskans junior. Jag har derföre ej låtit

spänna ifrån, utan reser straxt dit. Jag ville blott i förbifarten

aflemna min reskamrat, och rekommenderar honom hos min tant; hvilka

affärer som förer honom hit, derom har han ej gjort mig förtroende. Jag

har nu fullgjort mitt löfte till Tit. Z. i Borgå och aflemnat honom på

ort och ställe.» Under denna skämtsamma harang, hade friherrinnan fattat

sig, och tillsade om frukosten, som inom få ögonblick var i ordning.

Bärendorf var bortfaren och friherrinnan allena med den främmande. Hon

intog sin vanliga plats i gungstolen och anviste honom en stol nära sig.

Icke utan ansträngning började hon: «jag vill icke dölja, herr

Lindendal, att jag tror mig veta anledningen till er hitkomst. Mamsell

Sellzing, för hvilken jag fattat både vänskap och aktning — oss emellan

sagdt, är jag eljest för gammal och erfaren, att slösa med dessa känslor

— ja, hvad var det nu jag ville säga? — jo, hon visade mig i går ett

förtroende och omtalade ert möte, ert handlingssätt och edra yttranden,

som lika mycket hedra edra tänkesätt, som hon skall rättvisa ert val.

Men lemnom detta; hon återkommer väl snart, och tillfredsställ

emellertid en gammal gummas nyfikenhet. Så framt ej alla mina sinnen

bedraga mig är herr Lindendal nära anförvandt till en af mina

ungdomsbekanta. Jag skulle tro att denna frappanta likhet i ställning,

utseende och röst, endast kunde tillhöra en son, men namnet Lindendal

förvillar mig.»

«Det är också icke min fars namn jag bär, fru friherrinna,» svarade han

med någon förundran öfver hennes synbara rörelse. «Från helt unga år har

jag blifvit uppfostrad af min farbror, som af mig okända orsaker antagit

namnet Lindendal; som hans arfvinge, bär jag enligt hans vilja detta

namn. Min far hette Lönndal» — —

«Vidare min herre, hvad hade han för en syssla?» — —

«Han var bataljonsläkare vid ett svenskt regemente. Han dog och lemnade

min mor fattig med två ouppfostrade gossar; min bror, flere år äldre än

jag, visade håg för studier. En af min fars fordna vänner lagade så, att

han kom till Upsala; der förvärfvade han sig flere gynnare genom sin

flit, sitt stilla uppförande; mellan terminerna konditionerade han i ett

adligt hus på landet, hvars namn jag glömt, ty jag var då endast ett

barn, och långt aflägsen derifrån hos min farbror — min bror Arnold dog

vid tjuguett år af» — —

Han kunde ej fortfara, han varseblef, att hans berättelse hade gjort ett

för honom oförklarligt intryck på hans åhörarinna; ty vid hans sista ord

öfverfölls hon af en konvulsivisk darrning. Hon visade på en

vattenkaraff; sedan hon druckit ett glas, återhemtade hon sig något, och

sade med sväfvande röst:

«Förlåt, jag måste aflägsna mig för att i enslighet stilla min upprörda

själ, ty hvad ni sagt, har hos mig väckt smärtsamma hågkomster. Jag är

skyldig er en förklaring, och vill göra det med få ord, vi tala sedan ej

mera derom! Er far var min ungdomsvän, i mitt hus vistades er bror som

informator, och der dog han. — Hans död gjorde mig barnlös — ty min

Laura, min enda glädje, följde honom om få veckor i grafven! de

förenades der — — — Jag älskade Arnold som en son; er likhet med honom,

men ännu mera med er far, ger er stora anspråk på min vänskap. Mina

böner skola höjas till eder välgång!» —

Med vördnad kysste Lindendal den hand hon räckte honom. Han blef ensam.

Han insåg att det måtte varit mer än ungdomsvänskap, som uttalade sig i

hennes fråga och uttryck om fadren; då hade den ännu fina kinden skiftat

i rödt, sedan blektes den af moderssmärta och bittra hågkomster.

Men nu inträdde våra bärplockerskor, utan all aning om att någon

fremmande ännu var här, ty ingen hade mött dem och de öfverraskades af

att finna Lindendal, och ännu mer, att finna honom allena i rummet.

Med få ord underrättade han dem om hvad som händt. Leonna blef orolig,

smög sig till friherrinnans kammardörr och frågade med bedjande röst:

«Får Leonna komma in?» Ett vänligt «ja» blef svaret.

Bjuden till middagen af friherrinnan, kom Nordenskans i sällskap med

lagman Bärendorf. Då föreställde Lindendal dem Elise Sellzing som sin

fästmö, och intog platsen vid hennes sida under måltiden.

Friherrinnan hade någorlunda tillkämpat sig sin vanliga sinnesstämning,

och var en artig, treflig värdinna, men Leonnas vackra ögon buro spår af

utgjutna tårar, och hon iakttog den gamla med deltagande blickar; endast

hon blef varse det vemodiga uttryck, hvarmed denna betraktade de

älskande, som obekymrade om de andras närvaro vexlade tysta, ljufva ord

och blickar. Hon såg då en enslig tår bana sig väg på den ännu bleka

kinden, men som hastigt och oförmärkt af de andra, borttorkades.

I anledning af åskvädret förliden natt, berättade Bärendorf, på ett lika

muntert som pikant sätt, huru rädda tant Barbara och fröknarna Strutz

varit, huru de alldeles icke velat vara i sina egna rum deruppe, utan

inqvarterat sig i flickornas kammare, der luckorna kunde tillskrufvas.

«Likväl kan det väl hända, att vår vittra kusin Eva ger oss en poetisk

naturbeskrifning,» tillade han skämtande.

Hade han, som vi, varit underrättad om en katastrof under ovädret,

skulle han snarare förmodat en hjeltedikt, men då skaldinnan sjelf

spelade hjeltinnans rol, hindrades hon väl af blygsamhet att illustrera

händelsen.

Vi kunna dock icke låta bli, att helt prosaiskt meddela den, som en

motsats till hvad som på samma tid passerade på Löfsala.

I «frökenkammarn» sutto de tre nämnda fröknarna, vid det halfrunda bord,

som stod emellan båda fönstren; luckorna voro tillslutna och två

upptända ljus stodo på bordet, tvenne andra brunno på klaveret, (denna

der ovanliga upplysning, skulle enligt deras tanke förtaga skenet af

blixten genom de hjertformiga öppningarna på luckorna). Bata sof redan,

men de två äldre syskonen lågo vakna. Barbara hade nyss snusat och sedan

tagit fram glasögonen ur sitt foderal, i tanke att läsa i den medförda

«Andeliga Dufvorösten.» De andra skulle höra på; men huru, när man höll

för båda öronen, det lemnar jag derhän. Då öppnades mycket långsamt och

varligt den dörr, som förde till «spökkammarn;» huspigan kom ut derifrån

med en hög med kläder på armen, och ett ljus i handen; som dörren var

smal, måste hon nästan tränga sig ut med sin börda.

Hvad nu Eva Strutz, som satt med ryggen vänd mot denna dörr, såg, eller

trodde sig se, måste vi lemna osagdt, ty ännu har hon ej meddelat någon

sin upptäckt. Hon rusade upp af stolen; stötte i farten omkull den stol

hvarpå Barbara satt, och störtade med ett gällt ångestskri ut genom den

dörr, som förde till den mörka gången utanför.

Det fordrades en Hogarths pensel för att måla den tafla, som nu visade

sig i det af fem ljus upplysta rummet. Stolen, som ej måtte stått på

stadiga ben, låg åt ena sidan, Barbara åt den andra; glasögon, ridikyl,

snusdosan och «Dufvorösten» voro kringspridda på golfvet; Renata blek

som ett lik, hade väl ärnat springa ned, ehuru hon just icke rätt visste

hvarföre, men förskräckelsen förlamade hennes leder.

Pigan, som var en oskyldig orsak till denna villervalla, blef stående

helt förbluffad i dörren, med öppen mun och spärrade ögon. Nu uppgåfvo

Jeanette och Emma ett skallande skratt, och detta löste förtrollningen.

Pigan lade ifrån sig klädbördan, och hjelpte upp Barbara och hennes

tillhörigheter.

Eva återkom något skamflat; på tillfrågan, svarade hon, att hon tyckt

sig höra och se något alldeles «haskligt,» från inre rummet.

När hon nu såg orsaken till sin löjliga förskräckelse, frågade hon

häftigt hvad pigan hade der att göra denna tid på natten. Med den

näsvisa ton, sådant folk ofta antager mot dem de anse för bipersoner i

herrskapets hus, svarade denna: «hej! det man int hinner «pretestera»

med dagsljus, tränger man fuller göra om natten, vet jag. Jag har hängt

upp de kläder hennes nåd och fröknarna haft på sej de häran dagarna, och

tagit ned dem som ska i byke, vet jag, men allri kund jag «maschinera»

mej att jag derför sku tas för spök.»

Sådant var detta lilla äfventyr, som gaf ungdomen och köksdepartementet

anledning till skratt och skämt på alla tre fröknarnas, men i synnerhet

på Evas bekostnad. Att lagmannen var okunnig om detta, kom sig deraf,

att han och Lindendal reste innan damerna ännu voro uppstigna.

Lagman Bärendorf, som hade ett eget intresse att närmare lära känna

Nordenskans och ännu mera dess egendom, antog klyftigt nog med nöje en

bjudning att tillbringa morgondagen på Grönskog. De reste mot aftonen.

Lindendal blef qvar här, till dess hans följeslagare återkom för att

afhämta honom. Leonna måste fara med herrarna hem till Grönskog, för att

göra «les honneurs» som värdinna, med löfte att få komma tillbaka med

lagmannen. Vi hafva anledning att förmoda, att Johanneshof ej vann i

jemförelse med Grönskog, om det förras ägare icke var desto mera

egenkär.

Icke nog dermed, att den sistnämnda egendomens jordbruk var bättre

vårdadt, utmärkte den sig genom anspråkslös beqvämlighet, varaktighet i

anläggningen och ordningsanda, så väl i det yttre som inre af

hushållningen, lika mycket som den förstnämnda gjorde det genom yttre

prål och cacheradt slarf.

Vid återresan dröjdes en stund i kyrkbyn hos befallningsman. Leonna blef

alldeles förtjust i sin lilla brorsdotter, som var rask och välmående,

och hade enligt hennes tanke fått ett helt annat utseende. Maria

skrattade något tvunget och sade: att detta inträffar med alla små barn

under de första veckorna.

Lindendal for med lagman Bärendorf; dagen derefter reste han till sitt

eget nya hem, för att i början af september kunna ditföra sin fru. Elise

dröjde endast tvenne dagar på Löfsala. Hon måste äfven laga sig i

ordning. Hennes afsked från friherrinnan, som hon likväl hoppades

återse, innan hon reste från orten, och från Leonna, var ånyo ett bevis,

att själsfrändskap knyter fastare band än blotta slägtskapen.

Innan vi för alltid skiljas vid Elise Sellzing, hvars uppträdande endast

hör till de strödda partierna i vår teckning, anse vi oss böra redogöra

huru hon, med den uppfostran och bildning hon egde, ej dragit bättre

parti af sina den tiden i Finland sällsynta talanger, utan uppoffrade

sin bästa, vackraste tid, att med handarbeten förskaffa sig sin

bergning; ett företag som ofta ådrager sig missaktning af oförståndet.

Hvad var det som gaf henne mod? ty dertill fordras mera sannt och

moraliskt mod, än mången tror! Huru ofta hör man icke den bättre

klassens fruntimmer säga: «jag ville gerna arbeta något smått, för att

få det eller det, bara ingen skulle få veta det.» —

Sellzing hade varit en man, som i sina välmaktsdagar aldrig förhäft sig

öfver andra, och borde således icke sedermera så hafva känt dessa små

men hvassa nålstygn, småsinnet ger åt den olyckligblefne rike; men han

var ytterst känslig för sitt rykte som affärsman och köpman. När han,

genom andras oredlighet, kom på obestånd, lemnade han alltsammans åt

kreditorerne, på det ingen måtte förlora på honom, och sökte sig en

aflägsen boningsort, der han kunde lefva dold för alla dem som fordom

kännt honom. Denna sinnessjukdom, ty annorlunda kunna vi ej benämna

denna svaghet, som lemnade honom till rof för overksamhetens följder,

¯förslappning till själ och kropp¯, afhöll dottern att formera någon

jemnårig bekantskap, eller söka någon förströelse, tillhörande hennes

ålder. Hennes åsigt af lifvet blef allvarlig och reflekterande. Goda

frön, nedlagda i hjertats bördiga jordmån, utvecklade sig till ett inre

högre lif, osynligt för andra. Hon umbar frivilligt, hvad hon i början

¯försakade¯. Snart var deras lilla återstående kapital sammansmält;

öfvergifva sin far kunde hon ej; att genom yppande af sina kunskaper —

söka sig elever — tillät han icke; ty hon hade derigenom fäst

uppmärksamhet på honom. — Hon fattade nålen och saxen, och blef en slaf

för andras nycker och fåfänga.

Men hon lärde äfven känna menniskor, för hvilka det var en glädje att

arbeta; personer, lika upphöjda genom ädla tänkesätt, som välsinnade mot

mindre vällottade likar. Lyckligtvis kom hon att bo i samma gård med den

aktningsvärda familj, vi redan flere gånger omnämnt. De gåfvo i tysthet

akt på henne, och beredde henne mången liten oväntad glädje. Efter

fadrens död, ansågs hon nästan som en medlem i familjekretsen. Genom

tim-undervisning ökade hon sin inkomst.

_Friherrinnans berättelse, der ordspråket sannas: "Gammal kärlek rostar

aldrig!"_

Leonna hade följt Elise ett stycke på vägen; långsamt återvände hon.

Åter hade hon förlorat en själsförvandt; men hon ansåg det, som passerat

under denna korta tid af få dagar, som det lyckligaste förebud för

hennes egen lycka. Hon visste genom Elises förtroende, att Lindendal

varit hennes första och enda kärlek. De hade ömsesidigt genomgått ¯ett

tioårigt¯ prof. Lika många månader hade hon varit skild från sin Feodor,

— — och tiden hade varit henne så lång! «¯outtalad¯ kärlek måtte ändå

vara lättare att bära,» tänkte hon, «men tålamod och tro öfvervinner

allt!»

Hon återfann friherrinnan något upprörd; hon räckte Leonna handen, och

sade sorgligt leende: «Nu får du icke lemna mig så snart. Din närvaro

skall vara mig välgörande. Du måste hjelpa mig att skingra de sorgliga

minnen, åsynen af Lindendal, och deras stilla kärlekslycka väckt i min

själ. Först vill jag likväl berätta dig det hufvudsakligaste af mina

öden; sedan de blifvit uttalade, skall jag åter, som en kristen anstår,

bära dem med undergifvenhet för hans vilja, som pålagt mig dem.»

Med en känsla af nyfikenhet, blandad med det hjertligaste deltagande,

satte sig Leonna på en pall vid hennes gungstol. Vi meddela berättelsen

med friherrinnans egna ord:

«Jag var den yngsta af trenne systrar: fader- och moderlös vid fjorton

år. Jag upptogs som eget barn af en fru von Holst, en af min aflidna

moders ungdomsbekanta. Hon var för andra gången enka, och hade blott en

obetydlig pension efter sin man att lefva af.»

«Du som mången annan kunde fråga, huru hon i dessa omständigheter ville

åtaga och belasta sig med en ung person, som fordrade kläder, föda och

uppfostran. Saken var denna. Hon hade så väl sjelf, som genom sina begge

giftermål, mångfaldiga slägtförbindelser, både i Sverige och här i

Finland. Jag hade fallenhet för alla den tidens granlåts-arbeten, uti

hvilka än den ena än den andra af hennes bekanta skänkte mig

undervisning. Snart blef hon således, äfven för min skull, allt mera

välkommen på sina långvariga besök; ty under det hon roade sällskapet

med sitt muntra och lifliga umgänge, med sina ofta snillrika infall,

arbetade jag från morgon till sena aftonen för den familj, der vi

uppehöllo oss.»

«Jag var aderton år, när fru Holst reste jemte mig, för att besöka en

nära anförvandt, som bodde i en af Södermanlands småstäder. Ehuru

underrättad om vår ankomst, hade familjen rest till hufvudstaden på

några veckor, men lemnat tjenstfolket befallningar för vårt

emottagande.»

«Fru Holst, som under resan klagat sig illamående, intog vid framkomsten

genast sjuksängen. Händelsen ville, att husets vanliga läkare rest bort

på en tid. Hans tjenst förrättades af en ung medicine-kandidat, som nu

efterskickades.»

«Hennes sjukdom varade i flere veckor. Den unga läkaren, hvars namn var

Lönndal, visade henne en outtröttlig omvårdnad. Hvarje ledig stund

egnade han oss. Han medförde intressanta böcker, läste ur dem för oss,

och talade sedan om det lästa. På sådant sätt inträdde jag i en för mig

förut okänd verld och han gjorde allt större intryck på mitt obevakade

hjerta. Tusende små bevis sade mig också, att jag ej var honom

likgiltig; detta uttalade sig i hans blick, i röstens modulationer, men

aldrig i ord.»

«På engång blefvo hans besök mera sällsynta och korta; dröjde han

någongång och fru Holst, som vant sig vid hans föreläsningar, uppmanade

honom att fortsätta dem; var han ytterst tankspridd och tystnade snart.

Såg jag då upp från mitt arbete, fann jag hans ögon fästade på mig med

ett ömt, men sorgligt uttryck.»

«En dag, den står så lifligt för mitt minne, fastän nära ett halft

århundrade förflutit sedan dess — en dag kom han för att taga afsked.

Han var utnämnd till chirurg vid ett lazarett, och skulle genast dit och

mottaga sysslan. Som ett åskslag på en klar dag träffade mig

underrättelsen om hans bortresa, men jag hyste ännu alltid det hopp att

han i skilsmessans ögonblick skulle uttala det, hvad jag trott mig läsa

i hans blickar. Då jag, som med möda återhöll de frambrytande tårarne,

ville följa honom som vanligt genom yttre rummet, tillät han det ej,

tryckte blott häftigt min hand till sina läppar och störtade ut.»

«Sex veckor derefter underrättade oss tidningarne att han var gift.»

* * * * *

«Fem år hade förflutit, och ännu hade ingen utträngt hans bild ur mitt

hjerta, då jag oförmodadt träffade honom på en bal i W—g. Han var då

bataljonsläkare. Han hade åldrats och jag tyckte mig i hans ansigte

finna ett drag af bitterhet, som förr icke var synligt der.»

«Öfverraskningen var ömsesidig; men han fann sig snart och utbad sig,

att för oss få presentera sin hustru, som äfven var på balen. Hon var

ett långt, blekt fruntimmer, som syntes vara äldre än han; det låg något

hvasst i hennes anletsdrag.»

«I hennes närvaro berättade han, att de voro jemnåriga, att de förlofvat

sig vid 18 år, men att han först vid 26 år kunnat hemföra henne som sin

hustru.»

«Af några våra bekanta på stället, som kände dem, erforo vi sedermera,

att detta äktenskap icke räknades till de lyckliga. Deras bekantskap

skedde i ett hus, der hon var lärarinna, och der han, ännu gymnasist,

läste med sönerna. I ungdomligt svärmeri bytte de löften, eder och

ringar; snart voro de skiljda åt hvar sitt håll, korresponderade

flitigt; men återsågo ej hvarandra på fem år.»

«Hon, som lefde blott i tanken på honom, fann sitt ideal förskönadt

genom de manligare dragen. Han åter hade säkert funnit mången flicka,

som öfverträffat henne på utseendets vägnar, men då ingen gjort något

djupare intryck på hans hjerta, förnyade han sina löften, men afvaktade

först en syssla för att kunna uppfylla dem. Detta inträffade efter nya

två år; men då trodde hans vänner sig märka, att endast pliktkänslan

qvarhöll honom vid sin förbindelse. Deras husliga omständigheter sades

ej vara de bästa, ehuru hans inkomster, som omtyckt läkare, ej vore att

förakta. Frun, hette det, var ingen husmoder; ty hon, som de flesta

guvernanter, hade förmodligen hvarken haft öfning eller fallenhet för de

småaktiga, men nödiga husliga omsorgerna.»

«Dessa underrättelser erhöll jag småningom. Den tid vi uppehöllo oss i

W—g, undvek Lönndal att träffa mig: likväl såg jag ofta en skymt af

honom, när jag minst förmodade det. Så infann han sig äfven just då vi

satte oss i vagnen för att lemna staden, och jag fick således ännu en

gång lida afskedets tysta inom mig slutna smärta» — —

Friherrinnan gjorde här ett uppehåll, och smekte Leonnas kind, som

glänste af en tår, och sade vemodigt leende: «mången skulle förlöjliga

den sjuttioåriga gumman, som ännu röres af hågkomsten af de känslor, som

uteslutande tillhöra, eller borde, enligt deras tanke, blott tillhöra

ungdomen. Men en ren, från hjertat gående kärlek försvinner ej af tider

och skiften. Hans bild och till och med rösten var så inpräglad i mitt

minne, att jag på ögonblicket anade i Lindendal hans son.» Hon fortfor:

«Ett tiotal af år hade passerat: jag var maka åt baron Perlkrans och mor

för tvenne barn.» —

«Och tant kunde likväl gifta sig med en annan!» inföll Leonna.

«Dertill fanns flera skäl, mitt barn,» svarade hon. «Jag var fattig och

lefde i ett tungt beroende; genom mitt giftermål med en hederlig man,

som jag väl icke älskade med ungdomskänslans värma, men ärade och ansåg

som den mig af Gud beskärda maken, blef jag försatt i den

verkningskrets, der jag kunde gagna och söka lyckliggöra min omgifning.

Det är qvinnans bestämmelse, mitt barn! men afbryt mig icke nu mera,

goda Leonna!»

«Vi bebodde en liten vacker egendom, några mil från —köping.

Belägenheten var god för jagt och fiske, min man nästan svärmade för

båda, men föredrog dock det förstnämnda nöjet; vi hade flere grannar,

som delade samma böjelse; vissa tider om året var han således sällan

hemma, jag deremot fann mitt största nöje i hemmet med mina barn.»

«En dag sedan Perlkrans rest bort, för att tillbringa dagen hos en af

sina vänner, fick vår son, Axel, då fem år gammal, ett svårt anfall af

strypsjuka, som påkallade snar läkarevård. Min man hade händelsevis

sagt, att doktor F. sannolikt skulle träffas, dit han begaf sig; och som

detta ställe låg oss närmare än —köping, skulle budet vika in, så väl

för att meddela min man den ledsamma händelsen, som att höra efter om

doktorn verkeligen var der.»

«Efter en väntan, full af oro och ångest, återkom budet åtföljdt af

doktorn; Perlkrans var icke med. Då jag med moderlig ångest och

otålighet störtade mot den kommande, finner jag Lönndal.»

«Stadd på en resa, hade han tagit in hos sin fordna akademikamrat doktor

F. och med denna blifvit bjuden ut på landet, der de träffade min man.

Herrarne hade ej ännu lemnat middagsbordet, när budet kom, som

underrättade Perlkrans om Axels sjukdom, — men då både han och doktor F.

varit något upprymda efter måltiden, hade Lönndal erbjudit sig att fara

i vännens ställe. Obekant på orten, kände han icke med hvem baron

Perlkrans, som han äfven här såg för första gången, var gift; aldraminst

förmodade han i denna fru träffa fröken —sköld.»

«Gossens lif räddades genom hans skicklighet; en timma senare hade

hjelpen likväl varit förgäfves.»

«Orons stunder voro förbi. Både gossen och vi voro lugnare; sittande vid

barnets lilla säng, språkade han och jag om nytt och gammalt. Vi voro nu

båda i de år, då passionen ej gerna springer bort med förnuftet, så

framt det ock en gång haft öfverväldet. Och detta var händelsen med oss

båda. Likväl voro vi unga nog, att inom oss känna, att allt kunnat vara

annorlunda än det var.»

«Förnämsta samtalsämnet var våra barn. Han talade om sin äldsta son

Arnold, som, vid nyss fyllda 15 år, var ett ovanligt exempel på flit och

skicklighet. En af hans egna ungdomsvänner hade derföre lofvat befordra

ynglingen till Akademin.»

«Under det Lönndal så talade, höll han min åttaåriga Laura på sitt knä,

och smekte flickans rosiga kind. Då uppsteg hos mig den tanken att i

våra barn söka förena de känslor, som vi sjelfva genom ödets skickelse

varit tvungne att innesluta i egna hjertan.»

«Nära midnatt kom Perlkrans hem, och morgonen derpå, när gossen var utom

all fara, reste Lönndal. Vi sågo hvarannan för sista gången. Två år

derefter dog han.»

«Genom en af mina bekanta gjorde jag mig tid efter annan underrättad om

Arnold, som studerade i Upsala. Alla instämde i hans beröm för flit och

rena seder. Som Axel var i de år då han behöfde en lärare, rådgjorde jag

med min man, som deruti gick min önskan till mötes; Arnold antog med

glädje det tillbud, som gjordes genom min korrespondent, och var snart

en medlem i vår lilla familjekrets.»

«Den älskvärda ynglingen gjorde sig snart afhållen. När han under

terminerna var vid universitetet, saknade vi honom alla, men i synnerhet

Laura, som kallade honom för sin äldste bror; hvar gång han återkom till

oss, såg jag det band fastare knytas, som förenade alla deras tycken,

tankar och känslor, ehuru ingendera ännu förstod att gifva dessa något

namn.»

«O huru ljus syntes mig ej deras framtid! Hvilken utsigt för min

ålderdom! Något allvarligt motstånd af min man fruktade jag icke. Han

var i allmänhet icke fördomsfull i anseende till börd och adelskap; och

när han i sina båda söner — vi hade nu två — såg sitt namn föras till

efterverlden, var han nog öfverseende med sin dotter, om hennes val

fölle på en ofrälse man, så mycket mer som han äfven i allmänhet, ansåg

oss qvinnor för ett bihang — ganska nyttiga möbel i hus och kök, — men

oändeligt många grader under männernas egen latitud! När jag dessutom

såg, huru mycket han verkeligen höll af och saknade Arnold, när denna

var borta, minskades ej mitt hopp, och inga hinder syntes stå mina

önskningar i vägen.»

«Menniskan spår, och Gud rår! Dessa önskningar voro säkert icke gillade

af den, som icke vill att föräldrar egenmäktigt söka styra sina barns

framtida öden, utan att de, sedan de med vårdande, kärleksrik hand fört

dem genom barna- och läroåren, med förtröstan öfverlemna dem till Hans

vishet och till barnens egna hjertan.»

Leonna kysste den hand som gumman höll på sitt knä, under det hon

talade. Efter ett kort uppehåll fortfor hon åter:

«Laura var i sitt sextonde år. Hon var ej någon af de drifhusplantor man

ser växa upp i stora städer, förklemade både till själ och kropp. Hon

var ett okonstladt naturens barn, som fått röra sig i det fria

landtlifvet, och lärt sig njuta af dess oskyldiga fröjder; sprittande af

känsla och lif» — — —

«Det är så vanligt att jemföra er, unga flickor, med blommor. Skulle nu

jag äfven göra det, liknade jag Laura helst vid äppleblomman, just när

hon öppnar sin röda, doftande, saftiga knopp. Men ack, då kom olyckans

sirocco vind — smärtans makt tärde på blommans kalk. Hon vissnade

hastigt och — föll bort.»

Efter en kort smärtfull tystnad, fortfor hon med tillkämpadt lugn:

«Laura var, som jag sagt, 15, Arnold, 21 år. Det återstod honom endast

att erhålla lagerkransen. Han hade valt den juridiska banan för sin

framtida verksamhet, och flera vägar stodo honom öppna till befordran.»

«Äfven han var en frisk och kraftfull telning af den gamla nordiska

stammen; ingen omåttlighet hade lossat håret på hans hjessa; glasögon

behöfde han icke för att dölja sina ögon, eller synglas för att

underhjelpa en försvagad syn. Till utseendet var han mindre lik sin far,

än brodren.»

«I ett yttre rum — gemensam genomgång till Arnolds och Axels kammare och

våra egna hvardags rum — var en hel vägg upptagen af jagtredskap och

skjutgevär. Bland dessa hängde äfven en liten vacker fogelbössa, som

Axel fått af sin far, och som han redan lärt begagna. Tillika med flera

andra bössor hade äfven den varit i bruk dagen förut, men alla hängde nu

i sin vanliga ordning.»

«I ett rum innanför detta, stod jag sysselsatt en förmiddag; dörren stod

öppen så väl till detta, som till Arnolds rum, hvilket låg snedt emot.

Nu kom min fyraårige yngsta gosse och bad mamma taga ned hans barnbössa

från väggen och leka soldat med honom, såsom han var van att göra det

med Axel. Denne hade gått ut med sin far och en fremmande, för att bese

en af Perlkrans anlagd trädskola. Jag, som väntade dem tillbaka hvart

ögonblick, gaf mig ej tid att uppfylla barnets önskan, utan bad honom

vänta tills syster Laura slutat läsa för informatorn. Han sprang då till

henne, som i det samma lade bort sina böcker.»

«Hon tog också ned hans lilla bössa, och ville gå in till mig, men

gossen var envis och ropade: «Mamma lofvade, att du skulle leka soldat

med mig; tag du Axels bössa!» — «Jag törs icke, den är laddad,» svarade

hon undvikande, då sade Arnold, som kunde höra och se allt från sitt

rum: «baron tog sjelf ut skotten i går aftons, innan gevären hängdes

upp.»

«Laura, som alldeles icke var ovan att handtera skjutgevär, blåste i

bösspipan; den gaf ett ihåligt ljud, och nu var hon säker. Hon

verkställde flera tempo, och gossen gjorde efter dem. Man kunde med

välbehag se på hennes lätta och behagfulla rörelser. Arnold stod i sin

dörr, lutad mot dörrposten och såg på henne med varma blickar. Nu lade

hon an, och ropade «gefyr!» i det att hon tryckte på låset. — Ett skott

brann af, vi gåfvo alla till ett anskri af förskräckelse — när röken

skingrat sig, så låg — o, låt mig ej skildra denna fasansfulla syn!

Arnold badande i blod — Laura, som kastat ifrån sig det olyckliga

redskapet, låg förstelnad af fasa och sorg öfver hans kropp. — — — Han

var svårt träffad i venstra sidan af bröstet.»

«Skyndsam hjelp anskaffades, men ingen räddning var möjlig. Haglen hade

djupt inträngt i de ädlare delarne. Arnold lefde likväl 24 timmar och

egde full redighet. Uti vittnens närvaro förklarade han vår dotter för

oskyldig. För oss tillstod han öppet sin kärlek till henne, samt att han

i anseende till vår godhet emot honom, hyst den förhoppning att en gång

få kalla Laura sin maka. Både min man och jag gåfvo honom den uppriktiga

försäkran, att detta hopp skulle gått i fullbordan, om Laura älskat

honom. Tacksamt tryckte han våra händer till sina läppar, och Laura, som

nu hade namn för de känslor hon länge burit i sitt hjerta — hennes sorg

var gränslös! Ack, hon som för få timmar ännu strålade af friskhet och

glädje, satt nu en bild af smärtan, vid den så innerligt älskades

dödssäng. Deras händer lågo förenade inom hvarandra, öga skådade i öga;

blott då och då hörde man ett hviskande ljud från deras läppar, — de

förstodo hvarandra utan ord.»

«Båda bönföllo, att han måtte få sin graf i vår trädgård, på ett ställe

der Arnold hösten förut planterat en hvit törnrosbuske, och anlagt ett

torfsäte. Detta var väl ett svärmeri, så vanligt vid deras ålder — men

det hade varit hårdt att neka den döende sin önskan. Äfven ansåg jag det

nyttigt för flickan; hon kunde der få gråta ut sin smärta. Arnold dog —

stället invigdes till hans hvilorum. Låt mig nu sluta, ty — en månad

sednare, hvilade mitt barn — min Laura — vid hans sida.»

* * * * *

Skakad i själens innersta, hade Leonna lyssnat till utgången af den

förfärliga händelsen. När Lauras olyckliga mor, sluteligen upphörde att

tala, och nu satt försänkt i stum smärta med stirrande blick; då tryckte

den gråtande flickan hennes sammanknäppta händer till sina läppar, och

sade med innerlig, till hjertat gående stämma: «Goda, älskade tant! Sörj

icke mera! besinna blott huru lycklig Laura och hennes älskade Arnold

äro hos Gud långt borta från jordlifvets sorger.»

«Det vet jag, mitt goda barn, men det är så grymt att minnas, att tänka,

att hon var hans mörderska!»

«För Guds skull kalla henne icke så,» utbrast Leonna ofrivilligt

rysande. «Hon var fullkomligt oskyldig. Låt oss anse hela händelsen som

en skickelse af försynen, som snart ville förena dessa likstämda själar,

innan ödet lagt sig deremot; ty hvem kan veta, hvilka hinder kunnat

uppstå mot deras förening? De voro ju så unga båda. Visst var det hårdt

för tant, att förlora en sådan dotter, men om hon sedan fått framsläpa

ett sorgfullt, aftynande lif, utan all glädje — hade ej detta varit

svårare att uthärda, än att nu veta henne lycklig?»

«Detta har äfven varit min tröst under de långa åren. Jag har i

ödmjukhet böjt mig under Guds tuktande hand och skall äfven med hans

hjelp göra det hädanefter; ty med hvarje dag nalkas jag närmare grafven,

och till alla mina älsklingars möte. Äfven min make och båda mina söner

finner jag der. Och låt oss nu för alltid lemna dessa sorgliga ämnen;

hade ej händelsen väckt dessa minnen, hade du kanske aldrig hört mig

omtala dem.»

Några timmar derefter sutto de åter förtroligt tillsammans. Friherrinnan

syntes alldeles återvunnit sitt vanliga, trefliga, underhållande lynne.

«Vill du vara uppriktig emot din gamla vän, Leonna?» frågade hon

vänligt. «I anledning af hvad du sagt mig om dina förhållanden, borde du

ännu knappt veta, att äfven du har ett hjerta, men i dag har jag märkt

det, och är öfvertygad, att du varmt älskar någon, ehuru ej alldeles

lyckligt. Har jag orätt?»

Frågan var oväntad, och från hvarje annan person hade Leonna ansett den

obehörig, men här var hon glad att få lemna ett förtroende, och

underkastade gerna sitt uppförande denna sin moderliga väns pröfning,

och hoppades på goda råd för det tillkommande. Hon förteg således ej det

ringaste.

Den gamla gillade väl icke, att Leonna förtegat sitt förhållande till

Feodor för sin far, men hon som sett och tänkt öfver så mycket, ansåg

icke detta fel som oursäktligt. Det är icke så lätt för det blyga, sig

sjelf knappt medvetna flick-hjertat, att lemna ett sådant förtroende åt

föräldrar, i hvilkas dagliga sätt mot hvarandra, i hvilkas yttrande, de

aldrig se och ana en ömmare känsla. För en far i synnerhet, som endast

uttalar det materiella, ofta nog i sträfva ordalag! Detta var väl icke

alldeles händelsen med kapten Nordenskans, men han var för mycket

upptagen af det aktiva lifvet. Själen och hjertats behof ansåg han som

en bisak, som ett nonsens, kroppens behof var det hufvudsakliga. Så hade

hans åsigt varit tills dato.

Under berättelsens gång, omrördes äfven Hedda Smitts medverkan, så vida

Leonna kände den. Tanten bad henne taga sig till vara för denna

bekantskap. «Lättsinniga, obetänksamma fruntimmer — och ett sådant måste

hon vara — blottställa icke allenast sig sjelfva, utan äfven sina

oskyldiga bekanta för elaka omdömen. Hvem tror väl den, som en gång

blifvit funnen med intriger eller osanningar? — Hvad löjtnant

Harlinghausen beträffar,» fortfor hon, «afhåller jag mig tills vidare

från alla omdömen. Väl synes han vara något häftig och stolt; men ädel

stolthet pryder mannen, och din halfbroders uppförande var äfven egnadt

att reta tålamodet hos en ung militär. Han har till och med i anseende

till ¯honom¯ uppfört sig med moderation, och hvad hans tystnad angår, så

betänk att det nu är krig. Huru lätt förkommer icke då ett bref.»

«Men huru lätt kan icke en» — kula komma, ärnade Leonna tillägga, då

friherrinnan hastigt inföll; «Ja, deruti har du rätt. Huru lätt kan icke

en annan friare anmäla sig, som har din fars bifall och samtycke.»

«Så menade icke jag, söta tant, dertill är jag allt för obetydlig; vi

lefva utomdess för litet med, att jag skulle frukta för något sådant,

men jag» —

«I det fallet känner jag mera än du. Lagman Bärendorf spekulerar på dig

för sin son,» försäkrade friherrinnan.

«Det var en ledsam nyhet! men jag hoppas att tant bara vill narras

litet.»

«Nej mitt barn, det är mitt rena allvar. Men frukta icke; sedan jag

känner din böjelse, vill jag förebygga saken hos din far. Jag vet ty

värr ganska väl, att egennyttan uppgjort denna plan, och Janne är

alltför bortblandad, att kunna fatta en allvarlig kärlek. En dåraktig

slägtkärlek skall aldrig hindra mig, att göra hvad som är rätt, om jag

äfven skulle ådraga mig deras missnöje derigenom.» — — —

Som en liten «muntration» från det föregående, och för att höra hvad

intryck Leonna gjort i den ungdomskrets, hon nyligen lemnat, så göre vi

ett kort

_Besök på Vestervik._

Tidigt om eftermiddagen samma dag lagmannen och Lindendal om morgonen

reste till Löfsala, såg man en mindre båt, förd af en enda roddare,

glida öfver sjöns blanka yta. Passagerarne voro unga herrskapet på

Johanneshof; farkosten styrdes till den vik, der major Möllerstedts

lilla rödmålade boning, så landtlig ock treflig, tittade fram genom

träden på något afstånd från landningsplatsen.

I samma ögonblick båten svängde om udden för att sedan lägga till, lade

äfven en ökstock ut, från motsatta stranden; deruti sutto äfven damer

jemte manliga följeslagare, som med några raska årtag förde den till

samma svigtande brygga, öfver hvilken de förut omtalta redan passerat.

Snart stodo alla på «terra firma.» De sist ankomne voro fröknarna R.,

häradshöfdingen, magistern och gossarna. Inalles bestod sällskapet af

tolf personer, som under prat och skratt vandrade uppåt gården, dit vi

skynda att förekomma dem.

Boningshuset var, som vi redan anmärkt, litet, med två fönster på

hvardera sidan om trappan och dessa endast af två rutors höjd; men den

nyligen anbragta röda färgen på huset, den snygga med enris beströdda

trappan, med dess snöhvita säten, väckte en känsla af trefnad hos hvar

och en som kom dit. Ena sidan af mangården upptogs nästan af en äfven

rödmålad loftboda; der utanföre hängde stänger med fint linnegarn och

nystickade halfstrumpor för att blekas; den andra sidan skuggades mot

middagssolen af åldriga rönnar och aspar; under dem stodo tvänne

gungbräden.

På det ena af dessa finna vi husets värdinna i enkel huslig drägt,

sittande med fru Snabbeck; båda stickade träget; framför dem stod ett

omåladt, snöhvitt bord, med tre par koppar och en liten kaffepanna, som

lutade på tre qvart. På andra brädet låg, utsträckt i hela sin längd,

sonen i huset, herr fanjunkaren, och sof så djupt, att han icke vaknat,

när hans mor nyss med en duk betäckte hans ansigte mot insekter.

Fruarna talade om bästa sättet att af potater tillreda mjöl och gryn.

Båda hade redan sagt sin mening derom, när fru Möllerstedt fortfor, i

den halfhöga tonen de nu begagnade: «Jag tänker i höst låta rifva några

tunnor på spekulation. Kanske får jag besvära frun, som har så mycket

bekanta, att hos sig försälja en del deraf; jag skall icke vara otacksam

för besväret. Man får lof att försöka på allt sätt; tiderna bli svårare.

Förut lefde vi nöjde med gårdens afkastning och Möllerstedts halfva lön;

men sedan barnen blifvit större, och vi sakna hans biträde vid fisket

och jordbruket,» — hon hade med ögonen visat på sonen — «vill det icke

hinna till, i synnerhet sedan vi fått de förnäma grannarna på

Johanneshof — hvilka efter hvad jag tror, vilja flyga högre än vingarne

bära. Det värsta är, att de narra andra att flyga med, man må vilja

eller icke. Det kan gå an för assessorns på Östervik, som säga sig hafva

att förvänta ett stort arf, men ej så för oss. Gud skall veta att jag i

alla mina dagar varit van att arbeta och gjort det gerna, och vill äfven

att Bina skall göra detsamma, men nu går tiden så, att man intet så kan

säga. Den ena dagen samlas de här, den andra der, och sqvitter och

sqvatter så länge dagen räcker! Ja innan man vet ordet af har man hela

sqvadronen här, som måste fägnas och trakteras. Den ena kan ju intet

vara sämre än den andra, och likväl händer det lätt, att det högtförnäma

herrskapet skrattar ut en stackare, när man vänder ryggen till. Ja ja,

jag tror icke den nådi frun och hennes sällskapsfröknar mera än jemnt i

det fallet».....

Fru Snabbeck ville just svara på denna utgjutelse af ett länge doldt

missnöje, när kalkontuppen, som vandrade utanför grinden, bullrade

häftigt till, och en liten hund, som legat i rolig sömn i fru Snabbecks

knä, sprang ned och begynte skälla, de sågo upp och varseblefvo det af

oss omtalta sällskapet, för hvilket informatorn öppnade grinden.

«Nå Gud förlåte synderna!» utbrast majorskan, och steg upp. «Der ha vi

dem igen.»

Hon ville väcka sonen, men blef förekommen af Bata, som sprang fram och

knep fanjunkaren rätt eftertryckligt i näsan. Han satte sig upp med det

mindre artiga uttrycket: «hvad fan är det för dumheter!» som förmodligen

gällde någon af hans mindre bröder, men vid åsynen af damerna

förvandlades tonen och nu blef det: «ödmjukaste tjenare» — «ber tusen

gånger om ursäkt,» m. m., i det han skyndsamt trädde armarna i en

urblekt sommarrock, som tjenat honom till hufvudgärd.

Man helsade och efterfrågade Bina.

«Jag skall be henne komma hit,» sade frun i det hon tog kaffepannan och

tekopparna. «Hon sitter uppe i sin kammare och syr; vi ha brådt med

linnesöm för Clas, som snart skall resa bort.» Nu ville hon gå uppför

trappan, men hindrades af ett par af flickorna, som ville öfverraska

Bina, hvilken de funno insomnad med Spies's «tolf sofvande jungfrur»

bredvid sig. «Ack så roligt att ni kom!» var hennes glada utrop när hon

vaknade. Hon gaf föga akt på modrens missnöjda utseende, när denna

missbilligande besåg arbetet och lade in det i en låda.

Om en stund hade en stor kaffepanna intagit den mindres ställe, omgifven

af ett dussin koppar, och för att begagna majorskans ord var «sqvittret

och sqvattret» i full gång.

Unga Bärendorf och Jeanette hade båda i kapp, på det löjligaste sätt,

berättat äfventyret under åskvädret, och ingendera sparade «tanterna.»

Majorskan hade två gånger frågat efter fröken Nordenskans, och hvarföre

hon icke gjort dem sällskap hit. Antingen hade Jeanette, som satt henne

närmast, icke hört, eller brytt sig om frågan, alldeles upptagen som hon

var af de andras prat; men nu svarade hon: «Åh hon for bort redan i går,

med sin söta mamsell! Den menniskan hade så förhexat henne, att hon ju

hvarken såg eller brydde sig om någon annan.»

«Du är bra otacksam Jeanette,» förebrådde henne Emma, «hade de båda ej

varit så flitiga tillsammans, så hade du minsann ej fått svänga dig i

din nya klädning.»

Majorskan nickade henne ett vänligt bifall. Jeanette låtsade ej höra,

men svarade på broderns anmärkning att: «Leonna var en förbannadt vacker

flicka!»

«Det är visst bra, om du ännu tycker så om några år; ty jag vet hvad jag

vet!» yttrade Bata och klappade händerna.

«Hvad betyder väl hennes vackerhet» anmärkte Wendla R. med en grimace,

«när hon icke vet bättre välja sitt sällskap.»

«Den mamselln kan ju vara ett hederligt fruntimmer nog — fastän hon icke

har ett von i släpet,» sade majorskan litet retad, «och talanger hade

hon också. Hon talade tyska med den resande herrn, och litet är det

visst, som jag förstår af sång och spel, ehuru jag har hört något af

hvarje, men efter mitt tycke gjorde hon båda delarna bättre än mången

annan, jaha gjorde hon så! — Lagmannen berömde henne sjelf, och han

förstår nog hvad som duger. Lagmanskan sade att fröken Nordenskans är en

söt och god flicka, och det har jag hört af andra förut. Att hon är

vacker sågo vi ju alla.» —

«Det må hon vara!» inföll Jeanette, med en knyck på näsan, «men både

pappa och mamma sade också, att hon ännu behöfver bildas och lära

«savoir vivre.»»

«Hvad var det hon ännu behöfver lära?» frågade majorskan nyfiken, men

erhöll intet svar. Hon vände sig med samma fråga till häradshöfdingen,

som stod med ryggen mot närmaste trädstam, och hvilken äfven hört hvad

Jeanette sagt. Antingen kunde han ej återgifva ordet på svenska, eller

ville han göra sig qvick, nog af, han svarade fermt: «litet fransyska,

min nådiga!»

«Desto bättre talar hon då modersmålet,» anmärkte majorskan icke utan

humör, och gaf fru Snabbeck en vink att följa sig.

«Din mamma är bra enfaldig, kära Bina!» yttrade Jeanette, sedan hon ej

mer kunde höras af de bortgående, «men ändå på sitt vis litet pikant;

modersmålet, det skulle väl vara finska kan jag tro, ha, ha, ha, ha!

Talar kusin Schafhausen finska?»

«Nej bevars, derpå kan man fullkomligt sälja bort mig,» svarade han

skrattande.

«Om de alla vore så långt härifrån som pepparen växer!» sade majorskan

när hon var allena med fru Snabbeck. «Det ligger likväl ett godt gry i

Emma.»

_Friherrinnan Perlkrans besöker Johanneshof._

Den tiden nalkades, som friherrinnan bestämt för hemresan från landet,

och ännu hade hon ej besökt lagman Bärendorfs; nu beslöt hon likväl fara

dit, och en vacker morgon i början af September, satte hon sig med

Leonna som sällskap och kusk tillika, i en schäs; de kunde då köra efter

behag och fritt tala om hvad som föll dem in.

Det var redan middag, och alla voro samlade i matsalen på Johanneshof,

man väntade blott på lagmannen, som under några dagar varit ovanligt

upptagen af skrifning, i och för återtagandet af sin tjenstebefattning.

Medan de väntande stodo vid fönstren, sågo de schäsen uppe i backen, men

ingen kunde känna dem på detta afstånd, och under det att de doldes af

träden, gissades hit och dit.

«Till oss komma de visst icke,» försäkrade lagmanskan. «¯Våra¯ bekanta

färdas icke så der, de ämna säkert taga vägen till Vestervik.»

«Jag kände igen hästen, mamma,» försäkrade Anton, den nu hemmavarande

äldsta sonen, «det är ¯Hvitfot¯ från Östervik.»

«Då är det inspektorskan,» inföll Jeanette. «Hon skjutsade för magistern

till Lovisa, der hon skulle köpa allehanda för flickornas räkning; jag

far dit på eftermiddagen. Hvem kommer med?» frågade hon; alla syskonen

ville med.

«Jag har lust att göra sällskap,» sade Eva Strutz, «ty magistern lofvade

med henne skicka mig en visbok, som han lånat till en af sina bekanta i

Lovisa.»

«Men hvem kunde den andra väl vara?» frågade någon.

«Kanhända är det fru Snabbeck, som var på Vestervik i somras. Hon bor i

Lovisa,» yttrade Emma.

«Fru Snabbeck; Hvad är det för en ¯personage¯?» frågade hennes mor

skrattande.

«Minns mamma icke henne? hon var ju här på pappas namnsdag i somras.»

«Ja, så, var det hon som Möllerstedtskan drog med sig hit. Men tyst! de

köra in på gården. — De ärna säkert lemna boken till Eva. Gå ut, kära

du, och hindra dem att stiga ur. För dem åtminstone icke hit, jag vill

dem ingenting.»

Eva gick. Litet triumferande, litet skadeglad, kom hon straxt tillbaka,

och förde med sig friherrinnan Perlkrans och Leonna.

Nu skall man tro det blef en uppståndelse, ehuru friherrinnan undanbad

sig hvarje förändring i middagsmåltiden; hon försäkrade att den enklaste

rätt vore henne välkommen, ty resan hade gifvit henne god matlust.

Men länge fick hon vänta, innan den tillfredsställdes. Bärendorf, som

under sommaren ofta tagit tantens gästfrihet i anspråk och kände hennes

enkla smak och ordningskärlek, ville förgås af otålighet.

Efter maten sutto damerna och småpratade, och smågäspade. Då

friherrinnan frågade efter fröken Barbara, som nu icke mera var der,

föll Jeanette in med den fråga, «om grandtanten kunde säga, hvarför icke

Barbara blifvit gift, då hon icke var fattig, och som hon hört sägas

äfven icke sett illa ut som ung, och sjelf sade sig haft många friare.»

«Anser du det för en så stor olycka, att ej blifva gift?» frågade

tanten.

«Ja visst, snarare dö, än kallas «¯gamla fröken¯» och vara ett åtlöje

för andra» — försäkrade Jeanette.

«¯Dö¯ kan man ej förrän Gud behagar, utan att bli sjelfmördare,» sade

tanten med strängt allvar. «Men det ligger i vår egen makt att göra oss

hedrade och älskade på vår ålderdom, man må sedan vara gift eller ogift.

Hvad som är orsaken att Barbara är ogift, känner jag icke, ty jag var ej

här på orten, när hon var ung, och vi ha sedermera sällan eller aldrig

träffats tillsamman. Men i allmänhet finnas många orsaker till ett

sådant förhållande. Mången flicka har fäst sitt hjerta vid en ovärdig

person, och brutit sin förbindelse, utan att vilja ingå i en annan. För

mången har döden borttagit föremålet för en ädel och trogen kärlek; och

ömsesidig fattigdom bryter äfven lag. Men mången flicka har också att

tacka sig sjelf, och sin egen dårskap, att ingen fäster sig vid henne.

Hvilken karl med sundt förnuft, fattar väl ett allvarligt tycke för en

tanklös, behagsjuk, öfvermodig yrhätta, som sjelf illa uppfostrad medför

sina fel i arf åt hans barn? Titelsjukan har äfven bortgifvit mången

korg, som sedan blifvit ångrad. — Jag har, som du finner indelat dem i

tvenne klasser. De förra äro aktningsvärda; de andra förtjena väl vårt

medlidande, men aldrig åtlöje. De äro varnande exempel.»

Lyckligtvis afbröt lagmannen genom sin mellankomst dessa reflexioner,

som synbarligen vidrörde ömtåliga strängar, för att dömma efter den

färgskiftning, och de sidoblickar lagmanskan och hennes kusiner vexlade.

Jeanette tog Leonna under armen och drog henne med sig i yttre rummet.

Emma följde dem.

«Hur har du härdat ut hos den tråkiga grandtanten?» utbrast Jeanette.

«Jag är allaredan mätt på hennes moralkakor, och du har utan tvifvel

fått dem till frukost, middag och qväll!»

«Det är bra illa, att du så kan uppfatta hennes önskan att genom sin

erfarenhet gagna oss, som träda in i lifvet,» svarade Leonna sårad af

den andras lättsinne. «Jag välsignar den dag, som förde mig till henne.»

«Du har också, som jag nu hör, profiterat af lektionerna!» sade Jeanette

skrattande: «men uppriktigt sagdt, Leonna! en «dusamell» på en ung

flickas hufvud ser löjlig ut.»

Lagmanskan, som blifvit utkallad, gick i detsamma genom rummet; Jeanette

följde henne.

Emma anmärkte, att hon och systern bedömde grandtanten mycket olika, att

hon sjelf gerna lyssnade till hvad tanten talade; det var allt så klokt

och välmenande, sade hon. Men alla hade här en viss fördom mot

grandtanten, utom hennes far; han hade en gång önskat att Emma kunde

komma på en tid till henne, men så mycket hon äfven bett modren, hade

hon ej fått fara med till Löfsala under hela sommarn.

«Men skulle du väl vilja följa med henne till Borgå?» frågade Leonna

vänligt.

«Ack så gerna! Hon måste vara god efter du håller af henne. Men hur blir

det möjligt för mig att komma dit?» sade hon litet fundersam.

«Det blir min sak, goda Emma. Låt oss nu gå in.»

* * * * *

Den af oss meranämnda Maja Stina, användes alltid af sin matmoder, när

någon beskickning af diplomatisk beskaffenhet var i fråga. Nu var hon

återkommen från «grannarna,» dit hon sändes genast, när de fremmande

anlände.

Hennes officiella instruktion var att bjuda Öster- och Vesterviks

damerna på kaffe, som sällskap åt friherrinnan Perlkrans; den hemliga:

att få låna thé och ett eller par marker socker. Nu vilja vi lyssna på

utgången.

Maja Stina for först till Vestervik, det var som vädret fört båten dit,

tyckte hon; majorskan var i köket och klöf hveteskorpor till torkning.

Då Maja Stina framförde bjudningen, hade hon svarat: «det passade just

bra, ty jag har haft en riktig längtan efter godt kaffe i dag; och

ärnade skicka lilla Kalle och fråga om hennes nåd kunde betala det kaffe

och socker, som lånades i förra veckan. Jag är utan båda delarna, tills

Österviks inspektorskan hemtar hem annat från staden, men hon kommer

först i öfvermorgon derifrån. Påminn således hennes nåd, kära Maja

Stina! Helsa eljest rätt mycket, och säg att både jag och Bina skola

hafva den äran.»

Naturligtvis kunde Maja Stina ej der tala om ett nytt lån; utan for till

Östervik. Der trodde hon sig gå ganska klokt tillväga, ty hon begärde

låna först och när svaret var enahanda, bjöd hon dem icke heller; ty det

ansåg hon för bäst, när «traktaten» felades.

Hennes fru kunde ej neka att slutsatsen var riktig nog, men var ledsen

att Möllerstedtskan var bjuden och intet assessorns. De måste ännu

bjudas, men huru få the och dess oundvikliga bihang sockret?

«Nog vet jag, att Russila bonden har båda delarna och annat godt

dessutom;» sade Maja Stina betänkligt, «men han lånar icke och lemnar

också intet något på krita, isynnerhet se'n hans nåd gräla me'n, när han

ville ha pengar för hvad löjtnant «Schan» tog hos honom, när han var

hemma i somras.» —

Hvad skulle man göra i betrycket? Hennes nåd beslöt att skicka henne

dit.

«Skall jag gå till pappa och begära pengar,» frågade lilla Etta, pappas

favorit.

«Nej min engel,» svarade mamma. «Pappa får icke veta, att vi köpa något

från Russilas, ty han har förbjudit det. Äfven får ingen säga honom, att

de fremmande äro hitbjudna, ty då ville han att allt skulle vara

annorlunda. Det skall se ut som om de kommit hit af sig sjelfva.»

«Men hvarföre ber mamma dem då?» frågade Bata.