Upptagen af spelet hade lagmanskan dock ett modersöga på sonen, för att
se hvad intryck Leonna gjorde på honom.
Det var likväl ett svårt problem att lösa, ty han, som de flesta
nyssblefna officerare i allmänhet, och unga Bärendorf i synnerhet, var
alltför intagen och kär i sin egen värda person, sin nya uniform, sin
porte-épée — nu skulle man tillägga: sina mustascher, men infanterister
nyttjade då ännu ej denna hjelteprydnad. Hos Jean, hade dessa varit
röda, att dömma af färgen på hans hår, som hade denna skiftning.
Växten var under medelmåttan och ryska uniformen gaf honom en
embonpoint, som han eljest icke haft. I sina manér, en sprätt, lik
nutidens lejon, var han äfven icke efter dem i «ta mig tusan,» hvilket
han likväl i nådig mammas närvaro, och då han ville göra riktig effekt,
utbytte till «au diable» och «sur mon honneur!» Artig och uppmärksam var
han äfven mot alla — dem han ansåg gälla något i stora verlden, och
förstod att presentera sitt eget lilla ¯jag¯.
När man kände hans föräldrar, insåg man att han varit en lydig son. Att
han hade spelskulder och kurtiserade en liten aktris i sin
garnisonsstad, derom visste ingen här, om icke unga Möllerstedt, men han
var för godhjertad och fredälskande att löpa med limstången. Hvad den
sistnämndes militäriska utseende beträffar, tog han högra handen af sin
kamrat. Han hade fått en enkel, anspråkslös uppfostran i fädernehemmet,
var ingen drifhusväxt, utan rotad i Finlands jord.
Uti farten att måla silhouetter, borde vi lemna en teckning af v.
häradshöfdingen Schafhausen; men hvarföre med vår underordnade talang
kopiera den, som haft och har så många originaler, som tro att hvarje
flickas ögon riktas på dem; som tro att hvarje familjefader, eller
moder, äro artiga mot dem endast af spekulation. Som drömma sig blifva
högt uppsatta, och likväl sedan stå stilla på första stadium af den
tilltänkta banan, och slutligen dö, glömda af tideböcker och sörjda af
ingen. Som denne «chevalier comme il faut» endast är en biperson utan
allt intresse i vår berättelse, är det nog att säga, det han som bäst
var i inbillningens jäsningsperiod; pojkaktig adelshögfärd utgjorde
skummet.
«Magistern,» informator under sommarmånaderna på Östervik, hade denna
afton det missödet att ådraga sig Renatas ovänskap. Han var, som vi
redan hört, vindögd, och det till nog hög grad; när han derföre som bäst
såg i egna kort, trodde Renata att han såg på henne, och fann sig —
oaktadt hans ungdom och plebejiska härkomst — litet smickrad, om man
skall dömma efter utseendet; men snart varseblef hon att lagmanskan såg
på henne med ett visst (af fröken) nogsamt kändt leende, och som hon
hade otur i spelet, misstänkte hon nu att hennes granne såg i hennes
kort; misstanken blef hos henne visshet; i sin häftighet gjorde hon bet
på bet, och då han, som artig medspelare, beklagade hennes otur, trodde
hon sig se att han gjorde sidoblickar åt lagmanskan; men oskyldig var
han, stackars karl, ty de olyckligt vinda ögonen sköto alltid till ett
annat, än det åsyftade målet. Fröken visade honom hädanefter det
föraktliga bemötande, hvartill småaktiga menniskor äro i stånd.
Lyckligtvis återfaller det löjliga alltid på dem sjelfva.
När ungherrarne reste hem, följde alla dem till sjöstranden; der fingo
de fremmande flickorna ett «raptus» af hemsjuka, och oaktadt Jeanettes
vinkar — modren sade ingenting, endast inviterade sällskapet och de
hemmavarande på kaffe Fredriks dag —, reste de. Bata behöll sin
leksyster qvar.
Ännu samma afton egde ett samtal rum, mellan mor och son, der hon
uttalade sin önskan, och utvecklade förmånerne af ett parti med fröken
Nordenskans. Sonen lofvade tänka på saken: det var icke svårt för hans
antändbara hjerta att fatta låga för en vacker flicka. Om fosforisk som
många föregående flammor, det lemnade han åt framtiden. Lydig son, var
han sedan så efterhängsen som möjligt.
Dagen derpå förgick under väntan på lagmannen, och fjäsk för
morgondagens tillställning. Ilbud sändes till staden efter sådant, man
glömt förut.
Leonna, som trott att Jeanette, skild från de andras inflytande, skulle
utveckla en älskvärdare sida, bedrog sig. När hon icke skämtade med sin
bror, hamrade hon på det skrällande klaveret sina tröglärda variationer.
Hon hade saknat, och nu återfunnit teckningen fulländad bland noterna,
der Elise gömt den. Jeanette och modren trodde, att det var fru
Riebnitz' arbete — men de glömde att tacka henne, och upplystes således
ej om sitt misstag.
Emma var på sitt sätt verksam; hon uträttade små uppdrag, men var vid
dåligt lynne; hon hade ingenting att gifva sin far. Elise sade, att de
nog skulle hitta på en syrpris, men dermed vore god tid i morgon. Emma
van att höra löften, som aldrig gingo i fullbordan, litade dock
fullkomligt på detta.
Elises jemna lynne, hennes allvarliga godhet hade gjort ett godt intryck
på Emma.
Eva Strutz var i oupphörlig oro och väntan; ty «magistern» hade lofvat
renskrifva hennes poetiska utgjutelse. Det blef middag och eftermiddag,
och intet hördes af — mot aftonen kom det, väl icke «förgyldt och
präntadt,» men prydligt skrifvet. Vi meddela endast första versen, med
sitt omqväde. Om magistern varit mera än renskrifvare känna vi icke.
«Gudinnan Minerva steg upp ur sin bädd,
Apollo kom henne till möte.
Gudinnan i siden och blommor var klädd
Och Guden bar lyran i sköte.
De spelte och sjöngo till Fredriks lof;
Den Fredrik, som äger Johanneshof.»
* * * * *
Närmare midnatt anlände lagmannen jemte den af honom anmälte gästen.
¯Fredrik¯ omgafs af gratulanter, med och utan gåfvor, så snart han om
morgonen blef synlig. Fru Riebnitz lemnade honom en plånbok, på allt
sätt bättre än den Jeanette icke hade färdig. Teckningen gaf hon fram,
och mottog med god min fadrens loford öfver de lyckade partierna, som
hon icke ritat. Evas snilleprodukt vann äfven ett artigt beröm, huru
uppriktigt lemna vi derhän.
Lagman Bärendorf var af undersätsig statur, med en viss pretention i
sina manér, förenad med utsökt artighet och politur; ett illa doldt
ståndshögmod stack sig dock ofta fram. Rang hade för honom ett
obestridligt värde; emedlertid förundrade sig till och med hans fru
storligen öfver det utmärkta sätt, hvarmed han införde den fremmande i
deras hus, och då han endast presenterade honom rätt och slätt för herr
Lindendal. Han hade träffat honom på besök hos —rådet von —r, sedermera
i Z—ska familjekretsen, der han syntes vara mycket väl upptagen: sådant
verkar på visst folk!
Denna man hade äfven något i utseende och väsende, som omedvetet
fordrade och erhöll aktning af hvem som såg honom. Han syntes vara
omkring 32 år, med vacker, reslig kroppsställning; i hans af solens
åverkan brynta drag, äfvensom i blicken läste man ett inre värde;
okonstlad i sitt sätt att uttrycka sig, framskymtade likväl alltid den
bildade mannen.
Han hade varit och afslutat köp på en liten egendom i Tavastland;
ändamålet för hans resa till Borgå, och hit, kände icke fruntimren, som
alla voro högst nyfikna. Renata var alldeles intagen i honom. Att han
var adelsman tviflade ingen; man påstod emellan sig att han reste i ett
slags incognito; men hvarföre?? —
Redan tidigt hade lagmannen tillsagt, att frukosten skulle serveras i
grottan. När han nu efter en morgonpromenad med sitt fremmande inträdde
der, öfverraskades han rätt angenämt att se sitt namn på ett ganska
smakfullt sätt, ordnadt af bukettrosor, tusenskön och blåklint på den
midt emot dörrn varande gräsväggen.
Alla husets damer voro äfven der samlade utom Elise, sedan hon, samma
afton ungherrarne voro der, begärt aftonmåltiden på sitt rum, hade man
gjort sig en vana att föra maten upp.
När lagmanskan frågade, hvem som åstadkommit denna vackra surpris,
svarade Emma blygt: att hon och Leonna Nordenskans plockat blommorna,
men att mamsell Sellzing lagat namnet.
Lagmannen kysste sin dotter, tackade Leonna ganska förbindligt för sin
artighet, men frågade sedan ifrigt efter mamselln. «Det måtte väl icke
vara samma mamsell Sellzing, som är ute på landet, der tant Perlkrans
bor,» frågade han.
«Just densamma,» svarade hans fru litet förundrad. «Jag tog henne hit,
för att sy litet för flickornas räkning.»
«Jag medför ett bref till henne från fröken Z. jemte rätt artiga
helsningar från hela familjen. Hvarföre är hon icke närvarande; har man
ej kallat henne hit till frukosten?»
«Ja bevars, söta Fritz!» försäkrade frun, «men hon önskade den in till
sig. Kanske finner hon sig generad i ett större sällskap.»