Under gåendet frågade Leonna mamsell Elise, som lemnat sig något efter:
«Har friherrinnan någon dotter? Hvilken afundsvärd lycka att äga en
sådan mor!» tillade hon af fullt hjerta.
Med uttrycksfull blick lade den tillfrågade fingret på sin mun, och
hviskade sedan: «Väck icke detta ämne, söta fröken! Hvar och en har sin
sorg och detta är hennes.» — —
Under det de andra lagade sig i ordning till afresan, var Leonna några
ögonblick ensam med friherrinnan, som med det henne egna behagliga sätt
lade sin hand på den unga flickans arm och sade: «Mycket nöje på
Johanneshof! men sedan önskade jag, om fröken Leonna ej tror sig få
alltför tråkigt här, att hon ville uppoffra några dagar, för att hålla
en gammal gumma sällskap.»
Förtjust af denna oväntade godhet, kysste Leonna den hand, som ännu
hvilade på hennes arm. «Får jag verkeligen komma? kanske får jag blifva
här med ens, ty denna resa interesserar mig föga.» — —
«Det går icke an; löften måste man hålla — men sedan, min söta flicka.»
«Ack hvad jag gläder mig deråt! Jag skall genom rusthållarns underrätta
min far om denna friherrinnans stora godhet, och bedja att han snart
kommer och afhemtar mig från Johanneshof.»
«Låt mig sörja för den saken, men lyssna nu till en gammal gummas råd: I
fröken Leonnas natur ligger okonstlad öppenhet, den är älskvärd; men
bland obekanta personer bör man äfven vara försigtig; var glad och
vänlig, men förtro er icke till någon der. Håll sig så mycket som
möjligt till mamsell Elise, utan att likväl stöta de andras fördomar för
hufvudet.» — Lagmanskan och fröken inträdde resfärdiga. Den sednare hade
inlagt och förvarat sin tyllklädning, och stod nu der litet förlägen,
insvept i en snäf kappa, med en slokig halmhatt på hufvudet; den
blomsterprydda hatten hängde öfverklädd i vagnstaket.
Lagmanskan som ej gjort någon förändring i toiletten, skrattade åt sin
«metamorfoserade» kusin, som hon nu benämnde henne, sägande: «Så der går
det, när man, tvärtemot sina vänners råd, klär sig lika som till en «bal
paré», för att äta middag i en liten landtprestgård, och det utan att
vara dit bjuden.»
«Men besinna, gulle du, folket i kyrkan, som såg en första gången; äfven
kunde prestfolket haft flere gäster,» invände fröken.
«Nå det var ju så äfven, och en enkling till på köpet! Ja, ja, Renata
det der måste vi söka arrangera,» skämtade lagmanskan.
En lätt rysning genomilade Leonna, ehuru hon nog begrep att det blott
var ett skämt.
* * * * *
«Du synes lemna detta ställe med saknad, Leonna lilla!» anmärkte fru
Bärendorf, då hon såg att den unga fröken, som satt baklänges i vagnen,
ännu på afstånd vinkade ett farväl med näsduken.
«Stället är visst trefligt,» svarade hon, «men saknaden egnar jag den
goda friherrinnan, som tillåtit mig att besöka sig, medan hon bor här.»
«Då behöfver hon väl något broderi eller dylikt. Deruti bestod väl också
hennes hjertnjupenhet mot den der mamsellen, kan jag tro,» inföll fröken
Strutz.
«Du tar mycket felt, kära Renata, om du vill jemföra henne med tant
Barbara,» svarade hennes kusin med ett visst allvar; «tant Perlkrans
har, efter en sorglig tilldragelse inom familjen, vinnlagt sig om att
studera fysionomiken, och» — —
«Hvad har väl fysiken att göra med mamsellen?» inföll fröken nyfiken.
Lagmanskan skrattade rätt hjertligt, men utan att upplysa den andras
misstag, svarade hon: «Jo ser du Renata, friherrinnan tror sig i
mamsells anletsdrag och person upptäcka något särdeles — — hvad vet
jag.»
«Nå för Gud, jag vet hvar det sitter,» utropade fröken med harmsen ton.
«Hon är hvarken vacker eller ung, äfven syntes hon ej hafva vett att
sentera, det hon var i sällskap med personer vida öfver henne.»
Efter frökens begrepp om skönhet, kunde den ej kallas vacker, som ej
hade en blomstrande färg; ung var hon också icke, men likväl mycket
yngre, än fröken Renata sjelf.
Elise Sellzing räknade snart 27 somrar; ansigtsfärgen var blek, till och
med gulaktig, ty helsans rosenfärg hade flytt för ansträngningar,
nattvak och sorger; men anletsdragen voro ädla, och stämplades af lugnt
sinne och eftertanke, äfvensom af hjertats godhet. En viss
återhållsamhet, som hvarken häntydde på falsk stolthet eller tillgjord
blygsamhet, låg i hennes sätt att presentera sig för obekanta personer.
Hon mötte hvar och en med öppen blick. Hennes ögon hade ingen bestämd
färg, men uttrycket var vackert, och blott genom dem såg man, att hon
ägde en liflig, lättrörd själ. Om något väckte hennes interesse, såg man
i dem ännu gnistor af den eld, som förskönat hennes ungdom.
Men naturligtvis var icke fröken Renata den, som uppskattade något
sådant. Utomdess hade Elise icke kunnat dölja det obehag, som väcktes
hos henne, vid förslaget om resan; och visade sig således ej till sin
fördel. Hon skulle bestämdt nekat, om icke lagmanskans skenbara godhet,
ännu mera den önskan att närmare lära känna fröken Nordenskans, förmått
henne att säga ja. De yttranden friherrinnan sedan fällt, ingåfvo henne
en aning, att hon der kanhända kunde gagna, om icke just genom sax och
synål.
* * * * *
=_Natur och Konst — Konst och Natur._=
Våra resande passerade genom en stor nymålad grind, som förde dem på
Johanneshofs ägor; derefter gick vägen genom en vidsträckt allé af
åldriga löfträd; åkrar lågo å ömse sidor, några ojemnt besådda, mognande
till skörd, andra i träde. Sedan krökte sig vägen uppför en hög backe;
derifrån hade man en skön utsigt af herrgården Johanneshof, som syntes
dem helt nära. Leonna yttrade högt sin beundran.
Efter några yttranden af sin far, trodde Leonna sig komma till ett
kanhända stort, men gammalmodigt, otrefligt boningshus; huru öfverraskad
blef hon nu icke vid åsynen af ett nytt, stort tvåvåningshus, bygdt i en
smakfull modern stil; på flera år hade hon ej sett något så vackert. Det
väckte hennes barnaminnen från Stockholm. Husets vackra gula färg, de
höga fönstren med sina hvita lister, de fyrkantiga, äfven hvita pelare,
som uppburo den med svart gallerverk omgifna balkongen, en arkitektonisk
prydnad, den tiden ganska ovanlig i Finland. — Alltsammans tog sig så
väl ut der det låg, i middagsljuset, omgifvet af åldriga träd, hvars
skugga och skiftande grönska fulländade den behagliga taflan.
En lång omväg förde till inkörsporten. Tätt sammanvuxna träd dolde
undertiden utsigten af huset. Med ens svängde vagnen om ett hörn, och
körde in genom en svart gallerport, hvartill tvenne kolossala,
hvitmenade pelare utgjorde stolpar. Ofvanför porten lyste Bärendorfska
vapnet, måladt i bjerta färger.
Vagnen stadnade vid trappan till en äldre del af boningshuset; ty åt
gårdssidan var en väsendtlig skillnad, både på byggnadssätt, färg och
fönster; de som hörde till den äldre delen hade helt små rutor.
Förstugan var mörk och något förfallen af ålder; till höger såg man en
smal gång och skymten af den trappa, som förde till öfra våningen.
Lagmanskan öppnade en dörr till venster, och en äldre qvinna,
synbarligen stadd i köksbestyr, kom ut. Frun i huset tilltalade henne
med ordet «madam.»
Hon läste upp dörren midt emot ingången till förstugan; det var ett
stort lågt rum, med trenne fönster af två rutors höjd; utanföre hade de
likväl utseende af att vara af tre.
På efterfrågan sade madamen: «unga herrskapet» ännu vara på Östervik,
dit de farit söndags morgonen; trädgårds Janne, som rodde dem dit, hade
sagt dem komma hem denna qväll; unga frun och fröknarna vore i
«gräskammaren.»
«Det är bra. Madam skall nu laga, att Eklund, som varit med oss, genast
får sig mat, sedan skall han spänna «blacken» för gamla ensitsiga
schäsen, och fara tillbaka till Löfsala efter den symamsellen, som jag
tingat hit. Säg till, att han intet sölar på vägen, äfvensom att han
först ömsar på sig sina hvardagskläder.»
Efter några tysta tillsägelser så väl till madamen, som till en yngre
qvinlig domestik, som infunnit sig, vände lagmanskan sig till Leonna —
Renata hade genast lemnat dem — och frågade om hon hade lust, skulle de
öfverraska de hemmavarande damerna, i hvad madamen benämnt
«gräskammaren.»
Mot Leonnas förmodan förde hennes ledsagerska henne icke till
trädgården, som med måladt staket och gallerport, såg ganska inbjudande
ut. De inträdde genom en liten förfallen grind till en slags park, som
var ganska vanvårdad. Under gåendet genom den, sade lagmanskan: «Min
svärfar gjorde sig mycken kostnad och besvär med denna anläggning. Efter
hans död anbefalltes arrendatorn att hålla den vid makt, men ungboskapen
har förstört träden. Grottan har dock blifvit fredad genom denna
gärdesgård, öfver hvilken vi nu nödgas klifva, obehagligt nog för oss
stadsboer, som ej äro vana dervid. — Med tiden skall allt bekomma ett
annat utseende. Bärendorf ämnar förskrifva några bildstoder. De skola
taga sig väl ut ibland träden. — Se så, låt oss nu nalkas så tyst som
möjligt, för att obemärkt kunna se hvad de hafva för sig. Jag är riktigt
nyfiken.» —
»Grottan» var en hög gräsvall, hvilken bildade ett aflångt temmeligen
stort rum. Jordvallen var innanföre horisontelt afskuren och utgjorde
rummets väggar beklädda med grästorf, och dessa beskuggades ofvanföre af
tätt sammanvuxna träd; ingången var bred, och låg mot sydvest. En
stentrappa förde dit ned. Marken var stenlagd för att afhålla fuktighet.
Med Leonnas arm inom sin, smög lagmanskan sig så nära som möjligt, för
att ofvanifrån mellan träden, höra och se hvad vi nu skola skildra.
I midten af rummet stod ett fyrkantigt bord. Framför detta med ryggen
mot ingången satt en äldre qvinna, af den ringare folkklassen. Man såg
tydligt, att den ära henne nu vederfors för stunden hade förbättrat
toiletten; den träget begagnade hvardagsklädningen — kjol och tröja —
betäcktes af ett vidlöftigt snyggt förkläde och halsen af en ny, ännu
ofållad kattunsduk; de bara fötterna voro instuckna i kyrkskorna. Det
skrynkliga ansigtet, i hvilket uttalade sig en viss bakslughet, omgafs
af en med rimsor garnerad mössa af kattun. Hennes små djuptliggande ögon
tindrade genom de på nästippen balancerande glasögonen.
Denna person lade ut kort; i den välkända ordningen, nie i raden,
genomgick hon, ehuru adept i konsten, dem likväl räknande med fingret;
sedan betraktade hon alltsammans med mystiska blickar.
Till höger på sidan om henne, så nära som möjligt, med framlutadt
hufvud, satt ett åldrigt fruntimmer. Det var den flyktigt omnämnda «tant
Barbara.» Huru gammal hon egentligen var, derom måste man fråga
kyrkoboken, ty hon sade sig ej veta det. Hennes ansigte var skrynkligt
och intetsägande, det glesa blonda håret, hvaribland inga grå kunde
upptäckas, var sirligt lagdt i papiljotter, som tittade fram ur en
broderad nattmössa, uppskjuten vid ena örat, i tydlig afsigt att höra
desto bättre. Hatten, med en vidhängande lång broderad trådtyllsslöja,
låg bredvid på bordet. Om henne återstår oss endast att säga, att näsa
och haka syntes ha slutit en allians på lif och död.
Uti den person, som innehade platsen på andra sidan om bordet, var det
Leonna lätt, att igenkänna en yngre syster till fröken Renata, men
endast anletsdragen buro syskontycke. Vårdslöshet i toilett och
hållning, samt en affekterad melankolisk blick, var en motsats till
Renatas stela, anspråksfulla façoner. Äfven frökens blick var nyfiket
fästad på ödets förkunnerska.
På en torfsoffa i hörnet af grottan satt, eller rättare sagdt, hvilade
en ung dam klädd i hvit garnerad morgonrock. Fint bildade anletsdrag, en
nästan genomskinlig hy, jemte en späd kroppsställning, gjorde, att hon
såg yngre ut än hon var. Ett vackert mörkt, med omsorg vårdadt, hår låg
i en tjock fläta omkring hennes hufvud; snöhvita papiljotter sutto som
blommor kring den täcka ovalen, der man likväl ej såg den skönhet, en
skön själ meddelar sin ägarinna, ty i blicken låg ironi, kring munnen
spelte förakt, likväl uppblandadt med en tillsats af nyfikenhet, den hon
sökte dölja. Under det hon låtsade sysselsätta sig med läsning, syntes
det dock tydligt, att intet ord gick hennes öra förbi.
På fröken Barbaras tvenne gånger upprepade: «Nå Maja Stina?» begynte
denna, sedan hon med halsdukssnibben torkat glasögonen och påsatt dem
igen: «Nådi fröken må säga, hva hon vill, så ligger det falska
fruntimbret här igen, å lissmar sig in med fröken, för att få en
«skänkas,» och katten fare i mig! är hon icke närmare än nådi' fröken
tror.»
Leonna kände en lindrig ryckning i den arm, som omfattade hennes.
Barbara kastade en misstänksam blick på Eva Strutz — Maja Stina fortfor:
«Sjelf får nådi fröken någonting af ett ungt fruntimmer; men om det
skall hållas i handen, eller under föttren vet jag inte så noga säga» —
ett försmädligt leende krusade den unga fruns läpp — «hm! Till hus
kommer en så «illemenskad» rasker och ståtlig herre i giftermålstankar,
men — nej si på — bröllopp ligger intet till huset, utan på väg. Men
stort traktamente här det är säkert.» — Fröknarna gåfvo hvarandra ett
jakande tecken. — «Men aller vet jag, hvad fröken Eva skrifver för
granna bref, som en stor herre trycker mot hjerta sitt. Få se om han
icke friar.» Hon räknade korten: «Tvi vale! är han icke gift förut. Men
katten i mig blir han då icke talman, ty kärlåten är han i tankarna! Det
är säkert det.»
«Jag vill hans kärlek ingenting, när han kan tala för en annan,»
anmärkte fröken Eva.
«Men hon säger ju att han sjelf är redan gift,» yttrade Barbara. «Hvad
är det eljest för ett bref Maja Stina talar om?»
«Jag håller på att skrifva några verser till Fredriks dag. Hvem vet,
någon kan få se och tycka om dem.»
Sibyllan öfversåg ännu en gång korten. «Hit kommer också oväntadt
qvinnfolksfremmande,» sade hon. «Genom henne blir ledsamhet, åt — ge mej
si — en två tre — — åtta och nie, ja rakt träffar det unga hennes nåd.»
—
«Jag förbehöll mig att vara från alltsammans» inföll den läsande damen,
något högdraget.
«Hennes nåd ursäktar då,» svarade Maja Stina litet stucken, «vi få väl
se huru det går» — — Hon ärnade fortfara, men blef afbruten genom en
tjensteflickas ankomst, som bar en brödkorg samt tvenne smörassietter m.
m., på en tebricka; detta ställde hon på bordet, och sade att lagmanskan
nyss kommit hem och hade med sig en ung fröken. «De komma hit i
ögonblicket för att äta frukost,» tillade hon.
«Samla då fort ihop dina kort, kära Maja Stina, och smyg dig bort på en
omväg, att de icke möta dig,» sade fröken Barbara, ifrigt påskyndande.
«Men märkvärdigt hvad den menniskan alltid säger sannt! Få nu se om den
der unga fröken — jag undrar just hvem hon kan vara — om hon, säger jag,
kan göra kusin Riebnitz någon ledsamhet.»
«Gör sig icke onödigt bekymmer, söta tant, jag hvarken fäster mig vid
sådant der prat, eller tror derpå; då har det också ingen betydelse,»
svarade denna med en viss öfverlägsenhet.
Båda fröknarna sågo förnärmade ut; de ärnade just svara, men hindrades
af lagmanskan, som inträdde.
Leonna presenterades för damerna, och de för henne.
Barbara var faster till lagman Bärendorf, och fru von Riebnitz en
aflägsen slägtinge, hemma från Reval, och för närvarande här på besök.
Efter frukosten gjorde fru Bärendorf tant Barbara reda för sitt besök
hos friherrinnan Perlkrans.
«Gumman har visst ännu qvar sina små egenheter,» sade hon, «men man
glömmer dem gerna för hennes personliga älskvärdhet, eller huru mitt
hjerta?» frågade hon och vände sig till Leonna.
«Det tant behagar kalla egenheter, derom kan jag icke döma, ty jag
märkte dem icke,» svarade Leonna; «men att friherrinnans personlighet,
liksom allt hvad hon sade, gjorde hos mig ett godt och outplånligt
intryck, derom är jag öfvertygad. Alla hennes ord vittnade om ett så
upplyst förstånd och menniskoälskande hjerta.» Ingen svarade härpå.
Samtalet fick en annan vändning.
* * * * *
Efter middagen togo alla sig en middagslur utom Leonna, som läste i
«Münchhausens resor.» Sedan samlades de åter i salen för att gäspa i
kapp, och dricka ett dåligt kaffe.
En stund sednare lade fröknarna Barbara och Eva patience; fru Riebnitz
sömmade något i en knäbåge vid det ena fönstret; Renata stickade
mekaniskt vid ett annat. Lagmanskan gick fram och åter, undrande allt
emellanåt, när mamsellen skulle komma, och önskade att ungdomen vore
hemma för att roa Leonna, som återtagit sin bok.
En gång hade Leonna närmat sig till fru Riebnitz, men var det spådomen
eller af annan hemlig anledning, nog af, hon afspisades ganska kort.
Derefter begärde hon något arbete af lagmanskan, men denna svarade: «Nej
söta Leonna! i dag skall du bara hvila och roa dig, men i morgon, när
mamsellen klippt till, är du alltför söt och snäll om du vill hjelpa
mina flickor att sy. Bara tant Barbara slutat sin patience, gå vi
allesammans i trädgården, för att promenera, och dricka the.»
Omsider skedde uppbrottet till promenaden.
Leonna hade i inbillningen gjort sig ett högt begrepp om trädgården, ty
mångahanda träd höjde sig öfver det granna staketet; men den befanns
vara högst vanvårdad. Gångarne öfvervuxne med trädskott och gräs. Bär-
och rosenbuskar förqväfda af nässlor, snärjgräs och i synnerhet af
kråkvicker, hvars täcka violetta blommor höljde dem, likt en
tapetväfnad. Tistel och svinmolla frodades på kryddgårdssängarne. Det
hela hade likväl ännu ett friskt och saftigt utseende, som kom en att ej
så mycket tänka på skördetiden.
Under gåendet knotade Barbara på snärjgräset, som fastnade i hennes
slöja; under skämtsamma ursäkter, befriades hon derifrån af de andra;
men så lätt slapp icke fru Riebnitz, ty då hon sökte befria sin
garnering från en torkad törnegren och gamla tistelbollar, och mumlade
något för sig, om brist på ordning och eftersyn, anmärkte Renata med ett
visst eftertryck och vanlig skärpa: «Du vet ju, att familjen först kom
hit i våras. Den närmaste omsorgen gällde boningshuset, hvarföre
småsaker måste lemnas. Hvem vet hvad som hemma hos dig kan vanvårdas,
under det du och din man äro frånvarande.»
Ett harmfullt drag syntes vid de sista orden hos den unga frun. «Jag vet
mycket väl,» sade hon, «att jag varit här ¯alltför¯ länge, men jag
hoppas att andra äfven veta, huru jag väntar på lägenhet att resa hem.»
Det låg något till hälften ogillande, till hälften gillande i de blickar
lagmanskan vexlade med Renata, men vänligt närmade hon sig den synbart
förfördelade, sägande: «Det gör mig ondt, att du icke trifves här hos
oss, men kanske får du trefligare nu! Du har säkert en gammal bekant i
den mamsellen, som kommer i afton. Hon är barnfödd i Reval, der hennes
far varit köpman, likasom din. Hon heter Sellzing, om jag minnes rätt.»
Månne hon föraktas för denna sin härkomst, tänkte Leonna, och gaf nu
mera akt på den unga frun, som lätt rodnande eftersade namnet «Sellzing»
och sade sedan hastigt: «Jag känner henne icke, det är många år sedan
någon handlande med detta namn var bosatt i Reval.»
The väntade dem i en löfsal. Antingen för att undvika annat grannskap
eller af den instinktlika känslan, som säger den tillbakasatta, hos hvem
hon finner deltagande, vinkade fru Riebnitz Leonna att taga plats hos
sig och gjorde henne sedan några frågor om hvad hon läst och hvilken
sorts lektyr, som intresserade henne mest? Härvid blef hon allt
tankspriddare, och under det hon drack sitt the, började hon klaga öfver
ett hastigt illamående, satte bort koppen, och steg upp för att aflägsna
sig. Leonna tillböd henne sin arm, den hon med en tacksam åtbörd antog.
Lagmanskan ryckte väl Leonna, oförmärkt af den andra, i klädningen, men
det låtsade Leonna ej märka.
«Jag vet icke hvad fröken Nordenskans skall tänka om mig,» sade fru
Riebnitz, sedan de kommit ett godt stycke utom löfsaln, «men i anseende
till det sätt hvarmed jag bemötes, måste jag synas i bra ofördelaktig
dager.» Hon fortfor efter en kort tystnad: «På förnyad bjudning, genom
bref till min man från svåger Bärendorf, kom jag hit, under det att min
man, som är sjöfarande, är bortrest; min tanke var, att tillbringa en
sex veckor här, der jag väntade ett trefligt landtlif och ett vänligt
bemötande. Fyra veckor ha ej gått förbi ännu, och jag ber Gud hvar dag
att slippa härifrån. När svåger är hemma, är det bättre; jag är då mera
fredad för deras sarkasmer, men han har nu varit borta öfver en vecka.»
«Det är väl muntrare när ungdomen är hemma?» invände Leonna.
«Fröken skall nog få se, jag får ingenting göra, utan att det anmärkes,
ingenting säga, utan att det upprepas och vändes och förtydes.» — —
Leonna teg, hon fann sig försatt i den kinkiga belägenhet, man alltid
är, när man opåkalladt får förtroende af stridigheter inom en
familjekrets. I detsamma syntes en åkande sakta köra uppföre backen på
vägen; afståndet var här icke så stort, att hon ej kunde urskilja ett
fruntimmer, med en karl på baksätet. «Det är säkert mamsell Sellzing!
Kan hon vara fru Riebnitz obekant, då hon är från samma stad?»
«I större städer kan folk ofta bo i samma hus, utan att känna
hvarandra,» svarade den tillfrågade med en viss min. «Det kan likväl
hända, att jag sett denna person, i min barndom; här hvarken kan eller
vill jag reklamera någon bekantskap; men vänd om till sällskapet, bästa
fröken! jag är nu mycket bättre, men vill ändå gå och lägga mig, ursäkta
mig hos de andra.» — —
Leonna vände också skyndsamt om, för att anmäla den väntade; helt nära,
men ännu dold af träden hörde hon fru Bärendorf säga: «Hela det der
illamåendet var blott en uppfinning, som endast kunde narra en enfaldig
landtflicka, jag skall nog veta locka fram hvad hon kunnat säga.» —
För en oskyldig själ, som tror alla om godt, är det högst obehagligt att
se eller höra något mindre skickligt, eller — dåligt. Leonna tvekade om
hon skulle gå in till dem, eller vända om; hon valde dock det förra, men
gaf sin ankomst tillkänna genom en liten hostning.
Med hvilket deltagande frågade ej lagmanskan henne nu efter fru
Riebnitz! derpå befallte hon tjenstflickan, som passat upp vid théet,
att taga mot mamsellen och föra henne hit i trädgården. Leonna ville gå
med, men leende drog lagmanskan henne ned bredvid sig: «du är alltid söt
och god, men jag vet bättre hvad som passar sig.»
«Hvar skall den nya gästen sofva?» frågade Eva Strutz.
«I ¯spökkammaren¯, söta du,» svarade kusinen skrattande. «Vore hon så
poetisk och snillrik som du, Eva lilla, finge vi väl åter höra en ballad
om den, i hvem vet huru många verser; men dertill skall hon väl knappt
eröfra någon tid, ty jag har der låtit föra in ett stort bord, hvarpå
hon skall klippa till, och då hon får ett halft dussin snälla sömmerskor
i frökenkammarn utanföre, skall väl alla poetiska griller och
uppenbarelser förgå, så framt hon har några.»
«Är väl detta samma fru, som lofvade henne all möjlig beqvämlighet och
ostörd frihet?» tänkte Leonna för sig, men frågade: «hvarför rummet fått
benämningen af «spökkammarn.»»
«Jag säger så på skämt, svarade lagmanskan leende, emedan min snillrika
kusin fröken Eva Strutz, som, om vi ej vore ryssar nu, skulle vinna
priset af Svenska Vitterhets-Sällskapet, har i många, många vers,
behagat dikta: att en af Bärendorfs förfäder i det omnämnda rummet
mördat sin hustru. Men sedan har hon blifvit så rädd för sin egen
skapelse, att hon allena ej törs sticka näsan in i detta rum, ehuru mina
flickor bo derutanföre.»
Svårt var att fatta, hvad som i detta yttrande var skämt eller allvar.
«Men sådant är ju ett bevis på min lifliga inbillningsförmåga, och en
sådan tillhör poëten, har jag hört sägas.» Eva sade detta ej utan
sjelfbehag.
Lagmanskan varsnade intet; tant Barbara tog sig en pris ur sin
guldsnusdosa; Renata anmärkte med en blick, ingenting mindre än
systerlig, att «det ingalunda fattades Eva inbillning.»
Mamsell Sellzing kom; hon bjöds en kopp the, både kallt och svagt; sedan
företog sällskapet en promenad, för att bese en för detta ruddam, der
väl inga rudor mera funnos, men väl grodor i parti.
Vid aftonbordet ville Leonna taga plats bredvid Elise, men lagmanskan
önskade att hon skulle behålla den hon haft om middagen, emellan
fröknarna Strutz. «Man måste för betjeningen bibehålla en bestämd
ordning,» sade hon; Elise satt således vid hörnet nedanom Eva.
Under promenaden hade Leonna förvärfvat en vän i Eva, då hon bedt henne
om att få läsa den omtalta balladen. Hvar och en har sin svaga sida;
fröken Evas var ¯versmakeri¯.
Smickrad, lofvade hon att dagen derpå lemna henne detta «hastverk,» som
kunde sjungas på melodin af «Alonzo och Imogene,» den hon förmodade vara
fröken bekant; men då Leonna bekände sin obekantskap, så väl med denna
som några andra «visor,» förlorade hon väl något i Evas omdöme, men hon
hoppades att Leonna skulle bli desto mera förtjust i hennes egna
kompositioner.
Eva hade ingen aning om att Leonna, som bildat sin smak vid Schillers
och Göthes poetiska arbeten, skulle genast finna det vattenaktiga i Evas
rimmerier.
De liknade, — om vi våga komma fram med en liknelse om ej «ljuflig och
klar,» så åtminstone träffande — de liknade diskvatten; det innehåller
väl en blandning af hvad som varit på faten, äfvensom af kryddade såser,
men har ingen smak; det endast äcklar.
Ingen örtsamlare är angelägnare att öka sitt herbarium, än vår Eva att
samla ¯visor¯; derur plockade hon allt hvad hon ansåg vackert och
rörande; ty värr voro blommorna det icke.
Följande dagen lemnade hon icke allenast ¯balladen¯, utan en mängd andra
snilleprodukter åt Leonna, som ihågkom friherrinnans ord och bad att få
låna dem hem med sig; detta bifölls med nöje.
Men fröken Eva och dess snilleprof, hafva narrat oss fram om tiden.
Det syntes vara förgäfves att vänta på unga herrskapet, denna afton, och
lagmanskan ledsagade sjelf våra nykomlingar till deras sofrum, genom den
förr omtalta mörka gången.
Det rum hvaruti de först inträdde, var stort med tvenne små fönster åt
gården; Leonna anvistes en tältsäng; utomdess voro tvenne breda sängar
bäddade för fröknarna, och det fremmande de kunde medföra.
Detta är således frökenkammaren, tänkte Leonna, och såg sig omkring i
det med brokiga tapeter beklädda, något dystra rummet, medan värdinnan
förde mamsell Sellzing i ett annat, som låg derinnanföre. Hennes blickar
föllo på en stor gammal tafla, målad med oljefärg. Den föreställde
tvenne rödkindade barn, en gosse och en flicka, om tio à tolf år. Gossen
höll en vid kedja bunden gårdshund vid örat med venstra handen, med den
högra kastade han en boll i luften; flickan bar en docka på armen, och
en stor törnros i handen; kostymen var från förra århundradet, och
artisten, om han kunde så kallas, hade ej sparat på lysande färger.
Lagmanskan hade tillslutit dörrn till «spökkammarn» med en liten rigel,
och Leonna erfor nu af henne, att bilderna föreställde fruns svärfar,
och en hans syster som dött i unga åren. Det ena väckte det andra, och
Leonna frågade, huru nära slägt lagmanskan var med fru von Riebnitz: Med
en axelryckning började den andra halfhögt:
«Min svärfar reste en åtta eller nie år före sin död till Liffland, och
var dåraktig nog att der, ehuru en gammal man redan, gifta sig med enkan
efter en sin ungdomsvän, vid namn von Riebnitz, som endast lemnat efter
sig fattigdom, och en son, den tiden 16 års gammal. Denne yngling
kostade gubben rätt hederligt, ty först studerade han ett par år i Åbo,
sedan betalte han en accordsumma för honom till fändrik vid flottan.
Efter tvenne års äktenskap var svärfar åter enkling.
Naturligtvis hade unga Riebnitz intet anspråk på arf, när min svärfar
dog, och vi som trodde honom vara på Sveaborg under några år, som vi
icke hörde af honom, fingo sedan oförmodadt höra, att han tagit afsked
och rest som kofferdikapten. Som sådan anlände han ett par gånger till
Åbo, och var då hos oss, någon gång. För några år sedan gifte han sig
med en förmögen köpmansdotter i Reval. Hon tog en bjudning, utan mening,
för kontant, och är nu här. Hon har fått en gentil uppfostran, mycket
för grann för en borgardotter.»
«Bästa tant,» inföll Leonna, «om, (det jag likväl icke förstår), hennes
uppfostran varit öfver hennes härkomst, så vore den enlig med hennes
villkor nu, och alltid en förmån och en prydnad i hennes närvarande
förhållande.»
«Nej min lilla vän! Det gör henne bara anspråksfull, och utomdess — hvad
är en kofferdifarare?!»
«Men han är ju adelsman, och kan gå in igen vid militären.»
«Åh, han sätter för mycket värde på penningen och handeln, för att taga
ett så klokt beslut, och om så skedde, glömmer man ej hvem hon varit.»
«Har hon då begått något felsteg i sin ungdom?» stammade Leonna
förlägen, ty hon kunde ej fatta det ståndshögmod, som beherrskade den
andra.
«Nu gjorde du en bra enfaldig fråga, min lilla vän, skulle hon då fått
inträde i vårt hus, tycker du? men hennes far var en parveny i sitt
stånd, och hvem vet af hvad för folk hennes mor varit.» — —
Leonna tog sig före att — gäspa — och blef lemnad ensam.
* * * * *
=_Hemlifvet och sällskapskretsen på Johanneshof._=
Ehuru Leonna vant sig att om aftonen anställa betraktelser öfver dagens
företeelser, tog dock sömnen och tröttheten öfverhand, och lemnade alla
de obehagliga intryck, hon den sednare hälften deraf erfarit, i
bakgrunden.
I sin djupaste sömn väcktes hon af flere talande röster, jemte skratt
och sång. Blott till hälften vaken, vände hon sig, för att skingra hvad
hon trodde vara dröm, men det fortfor, och nu besinnade hon, hvarest hon
var, och att rösterne måste tillhöra fröknarna Bärendorf.
Hennes halföppna ögon möttes af ljussken; hon beslöt att låtsa sofva,
men iakttaga sällskapet, som tycktes ingen aning hafva om närvaron af en
fremmande.
Det fanns ej mera än tre fröknar Bärendorf, det visste hon; dessa unga
damer voro dock sju till antalet, två voro barn om 11 eller 12 år, men
lika frispråkiga som de äldre.
De flesta voro mer än till hälften afklädda, blott en, som satt med
ryggen vänd mot Leonna, hade endast tagit af sig hatten. «Emma fu, — fu,
— fun — dera intet så mycket på ga, — ga, — lasögonen och lorgnetten nu,
utan kläd af dig,» ropade en af de små flickorna, som kastat sig midt i
en af sängarne.
«Hör du Emma, hvad Bata säger?» yttrade den som såg äldst, och tillika
något trött ut.
«Hvad — bry — yr jag mig om hva — den näsp — perlan säger, eller pra —
atar,» stammade den tilltalade häftigt; alla de andra skrattade.
Tjenstflickan kom in med en vattenkaraff, sägande: «Fröknarna ska vara
goa och int väsna så, och väcka de fremmande, som sofva redan.»
«Fremmande? är här någon fremmande? hvar! hvar!» ropade flera på en
gång.
«Jesstandes! sir intet fröknarna att en ligger der i sängen, en annan är
der i bakkammarn,» svarade flickan, och gick ut.
«Sannerligen ligger det intet en menniska i din säng, Emma!» sade en.
«Bara det intet är en förtrollad prins,» sade en annan.
«Mån tro hon hört alla våra galenskaper?» inföll den tredje.
«De — det skulle alls — icke ska — da!» försäkrade Emma, «men hvar i
Guds namn ska — jag då lig — ga?»
«I min säng, på min arm,
Svarade bondens hustru,» sjöng Bata; men Emma ville ligga ensam, och
bäddade så godt sig göra lät, på några stolar, och småningom blef allt
tyst.
När Leonna vaknade, och såg sig omkring, lekte solens strålar genom det
utanför fönstret stående aspträdets darrande blad, och skimrade på de
eljest smaklöst målade röda och blå och gula rosorna på tapeterna. De
sågo rörliga ut i denna magiska belysning; alla de andra sofvo ännu.
Hon ville ej vara vittne till deras uppvaknande; hon klädde sig derföre
fort, och tyst. Hon längtade ut ur detta qvafva rum. I förmodan att
mamsell Sellzing äfvenledes var vaken, ville hon be henne komma med sig
ut i det fria. I förbigående kastade hon en blick på Emma, som hon på
talet funnit vara en dotter i huset; visst bar hon spår af koppor, men
var ingalunda hvad man kallar skadad till annat än hyn; tvärtom hade hon
ett välbildadt ansigte.
När Leonna sakta drog på rigeln, kändes samma bemödande inifrån; der
stodo grannarne nu med ett tyst, men vänligt god morgon på läpparne.
Leonna inträdde och såg sig omkring i «spökkammarn;» den hade ett
fönster med helt små rutor skiftande i många färger, och fastän solen nu
låg in, hade rummet något besynnerligt och dystert; väggarne voro
mörkröda, derpå voro cherubhufvuden med förgyllda vingar, som nu af
ålder antagit en bronsfärg. Dessa hufvud, något nära i storlek liknande
ett tre månaders barnhufvud, bildade med vingarna stora aflånga
fyrkanter. I bakgrunden af det långa smala rummet stod en paulunsäng,
med styfva mörkröda sidenomhängen; festoner af samma tyg kantade med
guldgaloner, svartnade af tiden, omgåfvo sängens tak, der ett adligt
vapen, numera svårt att dechiffrera, intog medelpunkten. Gardinerne voro
nedfällde, ty det inre af paulunen utgjorde en garderob.
Samtidigt med denna praktsäng, voro också några högkarmade stolar, som
hade haft förgyllda ornamenter; öfverdragen hade varit samma slags röda
tyg som fondens draperi, men deraf syntes endast fragmenter i hörnen;
skärande var kontrasten emellan dessa qvarlefvor efter en praktälskande
förgången tid, och den bädd, hvaruti Elise tillbringat sin natt. Det var
en så kallad kistsoffa, af simpelt brunmåladt träd, med afbrutet
ryggstöd. Ofvanför den hängde en tafla, ett verkligt ¯memento mori¯: en
dödsskalle med sina korslagda ben; rundt omkring voro dagens timmar;
nedanföre tänkespråket: «¯Hvad du än gör, så betänk ändan!¯»
Ramen till taflan var af vriden bernsten. I en stor rosett, ofvanför det
Bärendorfska familjevapnet, utvisade årtalet 1721 taflans ålder.
Föga anledning var att tro, det någon af de nu lefvande ättlingarne
senterade förfädrens vördnadsväckande varning.
På Leonna gjorde allt detta sammantaget ett djupt intryck. Hon fick ej
fram ett ord; hon nästan drog Elise med sig genom de ännu sofvandes rum.
Utkomna på gården, drog hon djupt efter andan. «Aldrig hade jag kunnat
föreställa mig något sådant,» utbrast hon sedan; «hvem skulle också tro,
att detta hus, som på afstånd erbjuder den fremmande en så glad och
modern anblick, kan inom sina väggar hysa ett så dystert och antikt
rum.»
«Det är sannt,» svarade Elise, «men mindre förundrar jag mig öfver det
gamla, ty sådant har jag sett förr, än öfver det i sådan hast tillkomna
moderna utseendet, ty min värd, rusthållarn, som varit här många gånger,
och sist i förliden sommar, sade att boningshuset var mycket gammalt och
hade blifvit tillbygdt på olika tider. Han sade att det nu bestod af sex
eller sju rum på nedra botten; ofvanpå dessa hade lagmans far, i sednare
tider bygt några kamrar, på ett sätt att hela huset såg ut som en liten
gammal kyrka. Som jag äfven hört, att affärerna äro på någorlunda
obestånd, förundrar det mig att se allt så annorlunda, inom denna korta
tid af några månader. Men låt oss beskåda det litet närmare!» De gjorde
ett slag rundtomkring den nyare delen af huset, och funno snart att
denna var uppförd af — bräder. Endast tvenne fönster i nedra våningen
hade glas, de andra voro målade; i den öfra etagen räknades tolf fönster
af tre rutors höjd, alla prydda med gardiner.
«Huru träffande är icke namnet «spökkammaren» för mamsells rum,»
anmärkte Leonna leende, «står det icke der som en gengångare från
fordom, — skådande med mörka blickar på sina efterkommande, som lysa med
bräd-målad fåfänga.»
«Fröken uttalar min egen tanke; men var så god och upplys mig, hvad är
meningen med ordet ¯spökkammaren¯?»
Leonna upprepade samtalet i löfsalen och lagmanskans skämt med fröken
Eva.
«Har hon fallenhet och utförsgåfva, felas här visserligen icke ämnen,»
anmärkte Elise leende; «men emedlertid var det bra nog, att jag
ingenting hörde i går aftons, ty utan att vara vidskeplig, hade kanhända
sömnen försvunnit på några timmar. Nu sof jag förträffligt i min
brädlår, och hade blott ett oredigt medvetande af dem, som kommo hem
midt i natten. I annat fall hade jag kanhända tagit dem för gastar.
Känner icke fröken någon af dem?»
«Ett eller två ansigten drog jag känsel åt. Jag tör förr ha sett dem i
kyrkan, men vet ej hvilka de äro. O, om första mötet med dem alla vore
förbi!»
Medan de taga en morgonpromenad i trädgården, skola vi göra en
morgonvisit i lagmanskans sängkammare.
* * * * *
Nyss uppstigen satt hon insvept i en stor schal på sängkanten. En liten
kaffepanna och tvenne par koppar stodo på ett litet bord framför henne.
Hon slog uti det ena paret, och skickade det med huspigan till fröken
Barbara; sedan njöt hon sjelf med synbart välbehag, hvad som både till
färg och lukt vida öfverträffade det, som vankades för den öfriga
personalen.
Med skyndande steg inkom nu en lång, smärt flicka om 18 eller 19 år. Ett
öfvermodigt drag missprydde det ovanligt lilla ansigtet. Det i gult
skiftande rika håret, var ännu okammadt och hängde i en halföppen fläta
utåt ryggen, likväl så, att en del deraf var uppfästad med en
sköldpaddskam, defekt på flere tenar. Den kortlifvade klädningen
sammanhölls af dragbandet kring halsen. Men de som tillhörde lifvet voro
afslitna och hängde i en trasslig knut på ena sidan; klädningen ¯hängde¯
således bokstafligen, och hela hennes figur utmärkte den största
vårdslöshet. Det var äldsta dottern; hon helsade sin mor med följande
rapsodi:
«Bon matin, chere maman! Ack så roligt vi haft på Östervik och så mycket
nytt jag kan berätta: bror Jean kommer hem i dag! Clas Möllerstedt och
han, och ännu en tredje — som mamma svårligen skall kunna gissa till —
anlände i går till Östervik; vi blefvo alla så öfverraskade, så: — Denna
tredje är flickorna R—s kusin, häradshöfding Schafhausen. Mamma minns
väl, hvad vi skrattade åt honom i dansskolan hos fru Gellerstedt, der
han fick heta Dumbom? Men nu är han alldeles en «gentilhomme,» alldeles
«comme il faut,» dansar excellent, klär sig syperbt, nyttjar både
glasögon och lorgnette. Det var icke utan att han fjäsade mig i går, vet
mamma, fast den enfaldiga Bina Möllerstedt, som jemt hängde mig under
armen, tog hans artigheter åt sig. Apropos! Hon och flickorna R. kommo
hem med oss i aftons. De skulle eljest tillika med herrarne komma först
på eftermiddagen i dag, men jag hade mina skäl att få hit dem förut. —
Ännu något mera, vi ha ett bref med oss från pappa; ungherrarne ha
träffat honom i Borgå. Han kommer säkert hem i dag eller morgon.»
Hennes mor, som ännu ej fått tillfälle säga ett ord, begärde nu se
brefvet.
«Den envisa Emma — ville nödvändigt ge det till mamma, hon är väl här
straxt,» svarade dottern och fortfor: «Jean säger att han väntar hit
några bekanta, som han bett komma till pappas namnsdag i thorsdag. Jag
vill nödvändigt hafva den der plånboken färdig till dess; med den skall
Wendla R. hjelpa mig; de andra kunna sy på min pelerinkrage, sjelf har
jag nog att göra för att öfva in det musikstycke pappa skickade hem i
förra veckan, och som jag hittills försummat. Ack mamma, hvad det vore
bra, om «la bourgeoise» ville hjelpa mig med det välsignade
landskapsstycket ändå. Det passade som en namnsdagsgåfva åt pappa, och
för att den dagen få det uppsatt i salongen! och hvad det nu varit
roligt, att ha de nya kattunsklädningarna — men derpå är icke att
tänka.» — —
«Derföre har mamma sörjt, min söta flicka!» och nu redogjorde mamma i
sin tur för hvad som passerat.
«Sömmerskan kom förträffligt till pass, men fröken Nordenskans — de som
sett henne i kyrkan, säga hon är vacker,» invände fröken Jeannette, «är
detta sannt?»
«Det är hon äfven; hon är ett ämne till något nobelt, ehuru hon ännu är
litet blyg och enfaldig, men det ger sig nog. Jag skall säga dig i
förtroende, att jag önskar, att hon måtte finna det trefligt här, ty ett
mera passande parti för Jean finnes icke.»
«Åh mamma har ju för längesedan bestämt Thilda —stråle för honom,»
invände Jeanette skrattande.
«Det var väl så,» tillstod mamma litet förlägen, «men ser du, den tiden
ansågo vi oss förmögna ännu. Thilda är visst en charmant flicka i många
afseenden, men hon medför ingen redbar förmögenhet; deremot har Leonna
ett stort arf; arrangeras detta parti skickligt, — och det förstår nog
pappa, — blir Johanneshof skuldfritt, och vi kunna som förut lefva i
Åbo, och» — —
Här kom pigan och afbröt dem, i det hon ville hafva mera kaffe åt fröken
Barbara; lagmanskan befallte henne höra efter, om det var städadt inne
hos mamsellen och fröknarna; om de fått kaffe o. s. v., sedan skulle hon
be fröken Emma komma hit — men nu kom Emma sjelf inrusande, och utan att
helsa god morgon, sade hon häftigt stammande till systern:
«Jag kunde väl tänka att du intet unnade mig säga mamma, att pappa
kommer hem; hade jag ej lagt brefvet under min hufvuddyna, hade du nog
knipit det.»
«Sta' du, jag ville icke bemöda dig med så många p—p—per,» sade Jeanette
skrattande.
Emma harmades, modren sade intet dertill, men bröt brefvet, som alla tre
läste på en gång. Lagmannen skref, att han alldrasist vore hemma om
onsdagen, att han förde hem med sig en gäst, den han likväl icke
namngaf, men för hvilken han ville ha ett rum i ordning; liksom i
förbigående yttrade han: det han med denne om fredagen skulle besöka
friherrinnan Perlkrans.
Under det att lagmanskan klädde sig, bråkade alla tre sina hjernor med
att utgrunda hvem den fremmande kunde vara, för hvars skull ordet
«ordning» var understruket. «Det måste likväl vara någon äldre betydande
man, efter han är bekant med friherrinnan Perlkrans,» menade lagmanskan.
Mor och döttrar mötte Elise och Leonna i förstugan der nere; alla
följdes derefter åt i «frökenkammarn.» Der presenterades de andra unga
damerna för Leonna, som tre fröknar R. från Östervik, och mamsell
Möllerstedt, dotter till majoren som rådde om Vestervik. «Yrhättan Bata»
var tredje dottern i huset.
«Och här är en mamsell, som blir hos oss några dagar,» fortfor
lagmanskan. «Låt nu se, att ni äro snälla och hjelper till, så få
flickorna sina klädningar färdiga, för att öfverraska pappa på sin
namnsdag i öfvermorgon. I skolen då få dansa för omaket, det lofvar
jag.»
«Ja bevars, söta tant!» ropade alla med en mun, och voro genast färdiga.
Men ingen hade fingerborg med sig; för att nu skaffa fram sådana, jemte
tråd, silke, synålar, vax och skrufdynor åt hjelperskorna, sprungo
husets döttrar som yra höns, utan att Elise kunde erhålla ett mått af
dem. När hon sedan fått de raka våderna, jemte deras kilar klippta,
anammades de genast, och man arbetade en stund så ihärdigt att «det var
lust och glädje att se derpå,» yttrade lagmanskan, som gick för att göra
sin morgonvisit hos tant Barbara.
Men ack, snart uppstod ett kacklande bland damerna i frökenkammarn, föga
olikt det, som fordomdags frälste Kapitolium; men man sydde ändå
flitigt.
Nu kom frukostbud, och de skyndade mangrannt bort; Leonna som satt inne
hos Elise, under föregifvande, att hon behöfde bordet, begaf sig efter.
De andra voro i friskt arbete; endast spåren af ost på en tallrik, samt
fragmenter efter grädde på den stora filbunken voro synliga för de
sistkomna.
Hvarken fru Riebnitz eller «Strutsarna» voro tillstädes; af värdinnan
såg man blott en skymt. Lemnade af det öfriga sällskapet, som skyndade
bort, sedan de ätit, frågade Leonna af huspigan, hvar de äldre damerna
voro. «Fröken Barbara äter icke frukost förrän sent, ty hon doppar i
kaffe, och unga hennes nåd mår icke bra. Fröken Renata hjelper hennes
nåd med skorpbak och bakelse, och fröken Eva har läst in sig på vinden
och skrifver,» redogjorde jungfrun.
De «snälla» sutto med arbetet framför sig och sågo på, huru Bata och
hennes leksyster dansade en ekosäs, efter Jeanettes musik vid ett
gammalt ostämdt klaver med två brustna strängar. Bata härmade någon så
träffande likt, att de andra ville kikna af skratt.
Lagmanskan kom in som hastigast, för att se hvad som var på färde. Äfven
hon roade sig åt flickans härmningsförmåga men anmärkte: att Bata äfven
måste ha något nytt, ty hon hade växt ansenligt. — Äfven den högre
klassen var ännu den tiden så fördomsfull, att ej vilja se sina döttrar
i byxklädningar längre, än på sin höjd till åtta års ålder.
En af Emmas klädningar skulle ändras för henne, och flera undergingo
skärskådande; medan hon derom rådgjorde med mamselln, ropades på mera
arbete från yttre rummet, men Elise skulle först stryka ut sömmarne och
jemna de hopsydda våderna; då befunnos några vara upp och nedvända i
fasonerna, kilarne förvexlade och orätt fastsydde: allt måste sprättas
upp igen. Lagmanskan sade ingenting, men klappade Leonna, som redan hade
ärmarna färdiga.
Om middagen när alla voro samlade i salen, kom fru Riebnitz äfven dit;
hon såg blek och upprörd ut; hon helsade flygtigt på sällskapet — och
gick för att intaga sin vanliga plats emellan Barbara och Renata.
Leonna vände sig till Elise, för att säga, hvem det var som kom, men
förvånades att äfven se henne synbart upprörd. Man satte sig, och
«mamselln» var en alltför obetydlig person, att någon annan än Leonna
blef varse, att hon föga njöt af anrättningen.
Enligt en öfverenskommelse förut, hade hon och Elise iordningställt sitt
arbete förut, som de medtogo och begåfvo sig till grottan, för att söka
fria luften och för att freda sina örhinnor, ty Jeanette satt vid det
skrällande instrumentet, för att inöfva sin musik; under det de andra
skulle sy, hvad Elise haft omsorg att tråckla och laga i ordning. Emma,
som fattat vänskap för Leonna, ville komma med dem; hon skulle sprätta
upp den klädningen, som skulle vändas och ändras för Bata, men måste
lemna dem några ögonblick, för att gå efter sin sax. Medan hon var
borta, frågade Leonna om icke mamsell Elise kände fru Riebnitz.
«Jo,» svarade hon, «vi ha ofta lekt tillsammans som barn, och sedan
varit i samma pension. Det var mig så oförväntadt, och väckte så många,
många minnen att återse henne här! Namnet Riebnitz var mig alldeles
obekant.»
«Men hon bar sig bra illa åt.» — —
«Jag fann det likväl icke underligt, hur skulle hon känna igen mig? det
är många år sedan vi träffades; jag har förändrat mig mycket sedan den
tiden.»
«Hon visste bestämdt att mamsell Sellzing var här.»
«Kände hon det? — Nå våra förhållanden äro bra olika mot fordom!»
«I hvad förhållande som helst, tycker jag, att man alltid bör komma ihåg
förra bekanta.»
«Fröken Nordenskans skall visst alltid tänka så upphöjdt, men hon har
ännu för liten erfarenhet, för att inse huru småaktiga motiver ofta
styra i sig sjelft goda menniskor. — Hvem vet hvarföre hon» — — —
Emmas ankomst afbröt samtalsämnet.
Fria från tvånget deruppe, njöto de af ställets behagliga svalka och
foglarnas ljufva qvitter i träden öfver dem; de arbetade flitigt en god
stund. På en gång kastade Emma ifrån sig sitt arbete och utbrast: «Ä' vi
intet tokiga som arbeta så träget, när de andra flickorna säkert
lättjas, medan vi äro borta.»
«Om så vore, söta fröken, måste vi vara desto flitigare, för att få allt
färdigt;» svarade Elise leende utan se upp; «hedern blir då vår.»
«Jo visst, de skola bara göra narr af oss.» —
«Göra narr af oss — hvarföre det, menar fröken?»
«Nå, just icke af mamselln, men väl skratta de inom sig åt Leonna och
mig.»
«Söta fröken hvarföre det? jag ber så mycket!»
«Nå, emedan — emedan mamsell just kommit hit för att arbeta, och» — —
«Vidare söta fröken!»
«Och får betalning för sitt arbete; men Leonna har kommit hit för att
roa sig med oss» — —
«Men vet du Emma,» inföll Leonna med ett henne ovanligt allvar. «Du är
obeskedlig och otacksam mot mamsell Sellzing. Hon arbetar visst för sina
behofver hemma hos sig och detta länder henne till heder, men hon är ej
van att ¯borta¯ vara en slaf för andra. Ingen vet bättre än jag, huru
ogerna hon lemnade friherrinnan Perlkrants, för att komma hit. Din mamma
hade någon möda att öfvertala henne dertill.» Elise tryckte
stillatigande Leonnas hand.
Förlägen stammade Emma: «förlåt, jag ville visst ej säga något
förolämpande.» Hon fortfor sedan med allt större ifver: «gör mig till
viljes goda mamsell! Laga först min och Batas klädningar färdiga, och
lemna Jeanettes till aldrasist.»
«Hvarföre så? Hon är ju frökens äldre syster,» invände Elise.
«Åh, bara derföre att hon sjelf gör ingenting, bara sjunger, spelar och
spektaklar, och vill att alla skola stå på tå för hennes nycker och
infall. Att detta är mammas fel, som gillar allt hvad Jeanette gör, det
vet jag nog; till och med när hon skrattar och gör narr, för det jag
stammar, och ej är så vacker som hon, derföre» —
«Det är bra illa, jag medger det,» afbröt henne Elise, «men besvara nu
uppriktigt min fråga, och blif ej ledsen. Hvarföre stammar också fröken
Emma så mycket?»
«Det var verkeligen en besynnerlig fråga, hur kan jag rå derför?»
«Långt mera än fröken kan tro. Huru kom det sig, att fröken för en stund
sedan stammade litet och allsintet ibland, och nu häftar det vid hvarje
ord, detta måste ega någon orsak. Fröken tänker nu bara riktigt efter.»
Tyst i några minuter svarade flickan: «jag gör det mera när jag blir
ond.»
«Men icke har fröken kunnat blifva ond på någondera af oss, vill jag
förmoda.»
«Ack visst icke, men när jag tänker på Jeanette och all hennes elakhet
mot mig, så får jag» — — —
«Förlåt söta fröken, att jag åter faller i talet. Det är ej elakhet,
blott barnslig kittslighet, ett oförstånd, som visst icke passar hvarken
för hennes kön, eller ålder — men ingen lär också hafva sagt henne huru
fult och illa det är att retas med ¯någon¯, mycket mindre med sin egen
syster, som oaktadt hennes fel, ändå älskar henne — ty icke sannt:
fröken Emma skulle aldrig på allvar önska att det hände fröken Jeanette
något ondt?»
«Nog har mamsell rätt i det,» svarade Emma eftersinnande. «Jag minnes nu
huru jag i vintras gret när hon var sjuk, och bad Gud att hon ej skulle
dö; utan att alls tänka på att hon några dagar förrän hon sjuknade, till
och med narrade pappa att skratta åt mig, som likväl sällan händer, och
det i närvaro af flera herrar till» —
«Nu är jag äfven öfvertygad,» försäkrade Elise, «att fröken Emma, bara
hon med allvar vill, kan vänja sin syster från att gäckas med sig, och
sig sjelf att stamma.»
«Ack söta goda mamsell, det hade jag nog lust att försöka; men huru?»
«Genom en ihärdig uppmärksamhet på sig sjelf. Fordrar fröken Jeanette
någon liten tjenst eller biträde, vet jag nog, att hennes goda syster
uträttar det gerna, ty hvad är vackrare än hjelpsamhet emellan syskon?
Har hon deremot lust att retas, låtsa då hvarken höra eller se henne, ty
det lönar ej mödan att förarga sig; gå bort ifrån henne men visa intet
humör, hon skall då blygas, och låta bli en annan gång. Äfven bör fröken
taga sig till vara för vissa ord, som äro henne svårare att uttala.
Fröken har till exempel lättare att säga: «goda tant» än «söta tant» som
då blir sta — tant. Håll så ut en tid, och jag svarar för att alla skola
anse fröken Emma, för en god och söt flicka, som endast varit för häftig
och snarsticken ända till dess hon träffade en som vänskapsfullt och
uppriktigt sade henne sina fel, och huru hon borde ändra dem.»
Emma kastade sig högt gråtande kring Elises hals, kysste henne och
tackade för hennes råd, dem hon skulle söka att efterfölja. Leonna som
varit en tyst, men högt intresserad åhörarinna till deras samtal,
styrkte henne i denna goda föresats, och slöt sig med aktningsfull
vänskap ännu närmare till Elise.
Nu var deras medtagna arbete slut, och de gingo upp. Elise med det glada
medvetande att hon sökt göra det goda; men utsädet fordrar god jord, och
skörden kommer först med tiden. Gud ser likväl till viljan. — —
I huset rådde stor uppståndelse; det sopades, dammades, skurades,
fönster tvättades, sängkläder buros ut och in; med ett ord, det var en
dag, anmärkningsvärd i husliga litanian.
«Tycker Emma att det ¯nu¯ är tid på att gå och spatsera?» frågade Renata
och kastade en af sina hvassaste blickar på våra vänner; i det hon
snodde förbi dem i förstugan.
«Vi ha haft arbete med oss och varit flitiga,» svarade Elise, som nog
fann, att detta gällde henne.
«Hvar äro de andra flickorna?» frågade Emma. «Inne och sy!» svarade med
en viss häftighet i tonen, hennes mor, som stack hufvudet genom
köksdörrn; derpå befallte hon Emma tillsäga Maja Stina, som tvättade
fönstren i salongen, att hon och frökenpigan, skulle föra en af sängarne
från «frökenkammarn» till den nya «herrkammarn;» de skulle skynda sig.
Hvar de «snälla» nu äfven voro; — i frökenkammarn ¯voro¯ de icke;
arbetet låg i samma tillstånd, som då Elise hade lemnat det ifrån sig;
der stod äfven en båge med ett halffärdigt schattersöms arbete. På
bordet låg ett äfven ofulländadt landskap i blyerts; allt annat var i
det nogaste färdigt, utom en björk och en betande ko; att dömma efter de
många misslyckade försöken hade tecknerskans genie, eller rättare sagdt
tålamod, här gjort bankrutt. Originalet låg äfven der: ett väl lyckadt
stentryck.
«Ack den som hade tid!» suckade Elise, som med kännareöga jemförde
teckningen med ¯originalet¯: vi vilja så kalla det.
«Att förfärdiga det? Sådant skulle visst upptagas mycket väl,»
försäkrade Leonna skrattande. «Hörde icke mamsell Elise vid bordet i
middags, huru tant Bärendorf för fru Riebnitz beklagade den «stackars»
Jeanette, som icke hinner förfärdiga sitt landskapsstycke till fadrens
namnsdag, men fick intet svar.» Sedan hörde jag henne i förbigående säga
till Jeanette: «Nog har jag gjort hvad jag kunnat, ty be henne derom,
gör jag icke — men jag begriper intet när mamsell Elise skulle göra det,
ty de lassa ju det ena arbetet på efter det andra.»
«Nog ser det mörkt ut, men om jag stiger tidigare upp i morgon, så hvem
vet! Fröken Leonna förråder mig väl icke?»
«Ingalunda, men då tillfaller hedern fru Riebnitz» — —
«Desto bättre! Som de icke lära yttra någon tacksamhet derför, blir
saken oupptäckt, och jag gör henne en liten tjenst.»
De som skulle föra ut sängen, kommo nu in. På mamsells fråga efter
fröknarna, svarade den äldre, i hvilken Leonna igenkände ¯Grottans
Sibylla¯. «Åh, vi vänta unga herr «Schan,» som i går kom hem tillika med
majorens son; de ha båda blitt «oppserare». — Jag tycker allt hva lill'
Schan ska' se rasker ut!» Hon hade varit barnsköterska i några år i
huset, och var något frispråkig.
«Hvad har detta att beställa med mamsells fråga efter fröknarna?» sade
Leonna skrattande.
«Väntas nu! Då de väntas hit nu på eftermiddan, gick väl fröknarna till
sjöastrand för att ta mot dem kan jag tro. Jag såg från fönstre att di
raka med gångstigen på ängen i ons.»
«Hit ska än komma en herre till, som heter «Långätt,» efter hva fröken
Sjanetta sa,» tillade frökenpigan. «Prat int länger nu,» fnös gumman,
och så bar det af ut med sängen, som erhöll väldiga knuffar.
Vägguret i yttre rummet slog fem, sedan sex, och inga fröknar syntes
till, utom Emma som gick fram och åter i små bestyr, men nu kom
lagmanskan omklädd och nöjd, att allting var undangjordt, och ville
gerna taga en öfversigt af hvad som här var färdigt. Hon syntes
förundrad att ej finna de «snälla,» men låtsade alldeles icke höra, att
de varit borta hela eftermiddagen. Nu syntes de allesamman komma in på
gården i sällskap med fyra ungherrar. Lagmanskan gick dem till mötes,
kysste en ung militär och förde dem till de nya praktrummen.
En stund derefter, kom hon för att afhemta Leonna. Inställsamt bad hon
mamsell Sellzing ursäkta det ringa biträde hon haft af de andra
flickorna. «Men hon litade helt och hållet på mamsells godhet och snälla
fingrar,» sade hon. Icke derföre att hennes flickor vore utan kläder,
men pappa skulle misstycka, om ej de nya vore på den dagen, — hon fann
tillika att det vore stor synd om den lilla Etta, när de andra tre
syskonen blefvo så nya och nätta. Mamsell måste vara söt och tråckla
ihop ett lif till en kjol, som vore alldeles färdig, bara den rynkades
och syddes vid lifvet — — — — —
När hon gick, frågade hon, om mamsell ville vara god och komma upp i
salongen för att dricka thé; när detta blef färdigt, skulle hon
tillsägas eller kanhända hon heldre ville ha det till sig. Svaret inses
lätt.
* * * * *
Öfra våningen i nya delen af huset, eller för att begagna lagmanskans
favoritterm «bel etagen,» bestod af två stora rum, förmak och salong,
samt «nya herrkammarn» med fönster åt gården. Förmaket var inredt efter
den tidens bästa smak, med sidenmöbler; men salongen var enkel: några
spelbord, en soffa, för resten bänkar, och ett fortepiano antydde, att
detta rum endast var egnadt ungdomen; här hade man nu slagit sig ned.
Tant Barbara intog högsätet i soffan; hon var i stor toilett, om man så
kan kalla en mycket snäf sidenklädning, garnerad med många rader smala
utsydda trådflors rimsor: en «puderkappa» nästan i form af nutidens
mantille, af gulnadt blommigt silkesflor, och några hvarf sammetsband på
det tunna ljusa håret fulländade hennes paryr.
Framför henne stod unga Möllerstedt; han måste för henne redogöra om
sällskapslifvet i den stad, der de varit i garnison, ty hon var i
aflägsen slägtskap med några der ännu boende familjer, sade hon. Herr
Fanjunkarn syntes liksom stå på glödande kol, med ena örat vändt till
gamla fröken, det andra jemte båda ögonen riktade på de unga damerna,
som stående vid ett fönster nära dörren till balkongen skrattade emellan
sig, samt tycktes observera några närstående personer, som likväl icke
kunde ses af den inträdande Leonna.
I soffans andra hörn satt, eller rättare sagdt — vräkte sig, den af
tjensteflickan omtalta «Lång-ätt.» Ytterligt modernt klädd, med
glasögonen uppskjutna på pannan, syntes hans tankar uteslutande vara
fästade på halfstöflarne med bruna skaft, på hvilka han slog med en
rotting, så att det genljöd i rummet; om detta nu var för att gifva takt
åt sin egen värda tankegång, eller åt fru Riebnitz' musik vid
fortepianot, lemnas likväl osagdt. I sednare fallet hade det dock varit
något misslyckadt.
När Leonna vid lagmanskans hand inträdde i rummet, satte han lorgnetten
för ögat och reste sig med en förnäm nonchalans; han presenterades som
vice häradshöfding von Schafhausen.
Leonna följde riktningen af de andra flickornas blickar; på balkongen
såg hon Eva Strutz i ifrigt samspråk med den fjerde af herrarna, deruti
kunde hon icke finna något anmärkningsvärdt, eller något att skratta åt;
och hon ville gå till fru Riebnitz, som satt ensam vid fortepianot; men
qvarhölls af Jeanette. «Är du icke lika nyfiken som vi andra, att veta
hvad tant Eva har otaldt med den skefögde magistern?» frågade hon.
«Alldeles icke, men jag förmodar, efter han som magister har studerat,
att hon rådfrågar honom om det hon skrifvit hela dagen.»
«Hvad du alltid är klok, Leonna! det har ingen af oss hittat på, utan
trodde fullt och fast, att det angick en kurtis dem emellan.»
Leonna såg sig bestört omkring, om någon hört detta opassande uttryck,
men herrarne stodo samlade omkring lagmanskan och besågo ett af
familjeporträtterna i andra rummet.
The serverades af Renata, sedan arrangerade hon ett spelbord för sig,
Barbara och lagmanskan; till Evas och kanhända hans eget missnöje måste
«magistern» blifva fjerde man. Eva blef sedan ej synlig förrän vid
aftonbordet; när de skildes om aftonen såg och hörde Leonna, att hon
lemnade magistern det «omtalta.»
De unga slöto sig omkring Jeanette, som vid pianot sjöng stycken ur
¯Tanddoktorn¯, en då ännu ny och omtyckt vådevill, som ännu förd på
scenen, i vårt tycke, skulle öfverträffa de flesta af nyare produkter i
denna väg. Den som till exempel rätt uppfattar ¯Niklas¯' komiska och
dock icke burleska rol, der dumhet och sjelfbehag, enfald och likväl en
viss bakslughet uttala sig öfverallt, skulle bestämdt kunna anses ha
smak och omdöme, ja äfven såsom uppträdande väcka uppseende och bifall.
När hans kusin en ung flicka, åt honom bestämd till brud af förmyndaren,
förebrår honom, att han är utan talanger, svarar han: «Talanger!
Vasserra hvad jag dem har; men hon eger sjelf blott talangen att kläda
sig.»
«Det skulle icke skada dig, om du hade den också,» invänder hon; Niklas
ber henne då betänka att han nu är i sina hvardagskläder, men beskrifver
högtidsdrägten på följande sätt:
«Mins min sammetsväst med fransar,
Mins min blå manchesters frack,
Mins min halsduk sydd med kransar,
Och min sko med högröd klack;
Mina breda spetsmanschetter,
Som jag ärft af söta far.
Säg mig hvilken klär sig bättre,
Uti våra dyra dar?!»
«Dig fattas kunskaper och skicklighet,» invänder hon. Han svarar:
«Jag ingen bättre doktor vet,
Hvars konst gjort större under!
Min säkra hand, min skicklighet,
Bevisa guffars kunder.
Den sjukdom doktorn ren tror slut;
Han får på nytt kurera!
Men jag, då jag en tand ryckt ut — —
Hon värker aldrig mera!»