När Leonna underrättade sin svägerska om denna oväntade bortresa och
anledningen dertill, syntes hon väl ledsen, men då det ej kunde hjelpas,
tog hon som vanligt saken kallt.
Äfven nu syntes slumpen eller ödet, huru man vill kalla det, stadfästa
fru Palman i sin öfvertygelse eller vantro — eller kan verkeligen den
flyende lifsandan uppehållas, i dess jordiska omklädnad, af en ouppfylld
önskan?! — ty Leonna fann modrens händer redan kalla och känslolösa, men
den förut kringirrande blicken fästade sig snart på henne med ett svagt
uttryck af tillfredsställelse — och det var slut.
Att nu återvända till svägerskan, hade af folket ansetts som en
vanvördnad för modrens minne; äfven hade Leonna mycket att bestyra
hemma; den varma årstiden gjorde skyndsamhet nödvändig. Det bud som
medförde notisen om dödsfallet, återkom med underrättelse att unga frun
nedkommit med en dotter.
Liket bisattes, begrafningen skulle försiggå, när Petter kom tillbaka.
Dagen efter bisättningen besökte Leonna sin svägerska. Hon fann henne
rask, men barnet var svagt och klent. Med blandad känsla af smärta och
glädje, tryckte hon den späda till sitt hjerta, som hon trodde, för både
första och sista gången.
Åtta dagar derefter kom Petter hem. Kapten Nordenskans reste genast
åtföljd af sin dotter, för att med honom öfverlägga om anstalterna för
begrafningen, och Leonna öfverraskades vid åsynen af den lillas friska
och förändrade utseende.
Man öfverenskom att begrafningsgästerna skulle samlas hos den yngre
Nordenskans. Några af dessa borde först blifva vittnen till barnets dop.
Efter jordfästningen skulle allesamman följas åt till Grönskog och dröja
der till andra dagen öfver middagen.
Sedan begrafningsstöket var förbi, blef hemlifvet ganska trefligt för
Leonna. Med den hjertligt välmenande fru Palman kunde hon språka om sina
frånvarande vänner, äfven om Feodor, ehuru gumman visst icke anade huru
dyrbar han var för flickan. Hennes far var också meddelsammare än förr,
vid bordet eller när de om aftnarna voro tillsamman.
Tiden skred lugnt sin gång. Fru Palman var outtröttlig i dagens värf och
Leonna delade sin tid bland nyttiga och behagliga sysselsättningar;
ibland annat hade hon tagit en egen vård om trädgården. Läsaren bör dock
icke tro, att hon gick der från morgon till qväll med mulliga händer och
brynte sig i solen. Nej, dertill använde hon morgonstunderna. Den
uppfriskande morgonluften har ju i alla tider varit ett skönhetsmedel,
obekant eller ringa aktadt af salongens bleka sylfider. Utvandringar
gjorde hon äfven i det gröna, merendels med en bok till sällskap, sedan
hennes öfriga göromål tilläto sådant.
En söndag i medlet af Juli, reste hon med sin far till kyrkan, för att
sedan äta middag på prestgården. Som följderna af denna lilla utflygt,
och de personer, med hvilka hon nu gör bekantskap, i betydlig mån komma
att inverka på riktningen af hennes karakter och framtid, utbedja vi oss
läsarens tålamod och sluta här första delen af vår skildring.
LEONNA.
ANDRA DELEN.
[Illustration]
_Leonna lär sig känna en fru med verldston och en annan af värde._
Omkring tre mil från kyrkbyn, i en annan trakt af socknen, låg en
herrgård med vidsträckta ägor, från långliga tider ett fideikommiss för
Bärendorfska familjen. Egendomen var på sednare tider ganska vanvårdad,
ty nuvarande ägaren, lagman Bärendorf, bodde i hufvudstaden, der han
innehade tjenst; han hade efter sin faders död arrenderat bort den åt en
man, som endast sökte ögonblickets nytta, utan att bry sig om framtiden
eller vårda de fordna anläggningarna. Undertiden lefde lagmannen med sin
familj på stor fot i Åbo, och ansåg det småaktigt att revidera utgifter
och inkomster, förrän de förra togo öfverhanden. Han uppsade då
arrendatoren. Fru och barn skulle bo på godset; sjelf tog han sig
tjenstledighet denna sommar, för att se till egendomen, som han endast
trenne gånger besökt under tjugu år.
Andra gången detta skedde, medföljde hans fru på besöket. Ehuru de varit
gifta i flera år, gjorde hon nu först personlig bekantskap med sin
svärfar. Sedan dess hade hon hvarken återsett honom eller Johanneshof
förrän nu.
Under de några veckor hon der passerat, såg Leonna dagen, och kapten
Nordenskans, hvilken stod i affärsförbindelse med gamla herrn på
Johanneshof, hade bjudit unga herrskapet till faddrar åt sin dotter.
Någon tid efter denna tilldragelse hade, helt oväntadt för arfvingarna,
den redan till åren komne mannen gift sig för andra gången, ehuru han
snart åter blef enkling; och hans son, lagmannen, som öppet visat
missnöje med detta giftermål, kom icke mera till Johanneshof i sin fars
lifstid. Som redan är sagdt, hade han arrenderat bort egendomen.
Ryktet hade väl omtalat denna familjs hitflyttning, men ingen af våra
bekanta hade ännu sett dem.
Samma söndag, vi omnämnt i slutet af förra delen, såg Leonna i kyrkan
tvenne okända fruntimmer inträda i främsta bänken framme vid choret.
Deras ankomst väckte desto större uppseende, som halfva predikan då
redan var förbi. Den ena af dessa damer, var ett ännu vackert men blekt
medelålders fruntimmer med ett förnämt, men graciöst väsende. En röd
kaschmirs långschal var smakfullt draperad öfver en rock af svart siden.
På hufvudet hade hon en enkel spetsmössa med ljusröda band; hatten tog
hon genast ganska ogeneradt af sig, för värmens skull.
Den andra var något utstyrd, ty toiletten öfverensstämde icke med
personens utseende och ålder. Hennes safflorsröda tyllklädning med korta
ärmar, dess bara hals och axlar endast omgifna af en kolleretrimsa; dess
med blomster prydda hatt o. s. v., skulle väl anstått en tjuguårig
tärna, men hos henne sqvallrade en viss snörpning vid munnen, och vissa
linier vid pannan, om ett och annat tiotal mera. Utomdess såg hon
pretentiös och tvungen ut, och hela hennes figur antog en marionettlik
rörelse, när hon tilltalades af sin granne, eller trodde att någon
bemärkte henne.
Leonna, som satt midt emot dem på andra sidan i choret, hade en stund
varit ett mål för den först omnämnda damens förstulna blickar, hvarefter
denna tycktes hviska några ord till sin följeslagerska, hvilken,
hittills upptagen af sin egen värda person och jemkning om sin paryr, nu
gaf sig tid att begagna den på ett svart band hängande lorgnetten, och
rikta blicken på Leonna. Den stackars flickan rodnade af blygsel och
harm öfver ett så oskickligt beteende i Guds hus, och första gången
afvaktade hon med otålighet gudstjenstens slut, då hennes far kom till
bänken för att afhemta henne.
Straxt efter deras ankomst till prestgården, körde en ståtlig vagn in på
gården och en betjent i livré hjelpte de tvenne omtalta damerna derutur.
Pastorn gick emot dem, förde dem i salen, presenterade dem för sin
hustru och deras öfriga gäster.
Den ena af damerna var fru lagmanskan Bärendorf, den andra hennes kusin
fröken Renata Strutz.
Lagmanskan sade sig vara «charmerad» att göra fröken Nordenskans'
«connaissance» och utbad sig det nöjet, att genast härifrån få föra
henne med sig till Johanneshof, der hennes tvenne äldre flickor skulle
mottaga henne med «förtjusning.» Hon «reklamerade» sin rättighet som
gudmor till fröken Leonna, och ville ej veta af någon «refus.»
Kapten Nordenskans ansåg detta som en stor heder och förmån för sin
dotter, och Leonna på sin sida intogs af lagmanskans artighet och lediga
manér. De voro således lätt öfvertalade.
Efter kaffet ville lagmanskan bryta upp. Hon skulle göra ett besök hos
friherrinnan Perlkrans, som öfver sommaren hyrt sig rum på Löfsala
rusthåll.
«Friherrinnan är köttslig moster till Bärendorf, och utomdess en
charmant gumma,» sade hon. «Jag har, sedan jag kom hit på orten, ej
varit i tillfälle att göra henne min visit. Hon skulle få skäl till
missnöje om jag underlät det, när jag är henne så nära, derföre måste vi
redan rekommendera oss.»
Pastorskan ville öfvertala lagmanskan att dröja en stund. Det vore god
tid ännu, menade hon, då hennes nåd och fröknarna troligen dröja qvar
öfver natten på Löfsala.
«Dertill äro vi något för manstarka!» invände lagmanskan leende.
«På Löfsala saknas ej rum, och utomdess är värdsfolket väl försedt med
hvad som kan behöfvas för deras hyresgäst, att taga emot fremmande hvad
tid som helst,» försäkrade pastorskan. «Löfsala mor skulle anse sig vara
i sjunde himlen, om hon finge herbergera fröken Leonna både som granne
och gudmor för hennes lilla son.» —
«Ja, är det icke märkvärdigt, hvad bondfolk gerna åberopar sig
bekantskap med bättre folk, bara för det de bo i en och samma socken,»
anmärkte fröken Strutz.
¯Tout comme chez nous¯, hade hennes kusin gerna svarat, men fröken hade
troligen ej förstått tillämpningen, och ingen svarade på hennes
anmärkning.
Snart rullade vagnen utföre «prestgårdsbacken,» och inom några ögonblick
voro de på den vackra skogsväg, som förde till rusthållet.
Leonna hade ej färdats den vägen sedan Feodors möte med hennes bror.
Hvilka minnen väckte ej dess åsyn — —!
Under åkandet hörde hon, huru damerna sinsemellan gjorde temmeligen
bittra anmärkningar öfver en person, som lagmanskan betecknade med «la
bourgeoise,» men för mycket upptagen af egna tankar, fattade Leonna
blott, att denna för närvarande var på Johanneshof, och att de önskade
dess bortresa m. m. d.
Ungefär klockan sex var man framme vid Löfsala. Rusthållarmor öppnade
sjelf grinden och friherrinnan stod på trappan färdig att taga emot.
Friherrinnan Perlkrans var, efter hvad Leonna sedan erfor, fyllda
sjuttio år, men hon var en af dessa sällsynta, som ännu i ålderdomen
bibehålla ungdom. Ännu hade ej åren böjt hennes gestalt, eller
fördunklat glansen i hennes mörka blå ögon, hvilka allvarliga, och
likväl så vänliga, blickade omkring sig. Likväl hade antingen sorg eller
bekymmer plöjt en fåra på hennes vackra hvälfda panna, och håret var
silfverhvitt. Under en hvit nettelduksmössa, omgifven af ett gredelint
band, låg håret slätt kammadt åt sidorna. Klädd i en rock af hemväfdt
bomullstyg bar hon den så väl, att mången dam i siden och sammet skulle
i hennes närvaro synts mindre väl klädd.
Med hjertlighet omfamnade hon lagmanskan Bärendorf, sedan sade hon:
«Förra veckan erfor jag först händelsevis, att ni flyttat till
Johanneshof, och jag gläder mig att vara er så nära, men kan detta unga
fruntimmer vara din dotter? då har hon utomordentligt förändrat sig på
tio år.»
«Nej bästa tant, det här är fröken Nordenskans från Grönskog; jag
enleverade henne från prestgården, der hon med sin far, jemte oss, var
till middagen.»
«Välkommen min lilla vän!» och den gamla drog Leonna till sig, kysste
hennes panna och skådade henne sedan med synbart välbehag i de mörka
ögonen. «Min goda värdinna här på Löfsala har talat om er med så många
loford, att jag gläder mig att så oförmodadt få göra er bekantskap.»
Glad och tacksam öfver denna mottagning tryckte Leonna den ännu vackra
handen till sina läppar.
Fröken Strutz såg förnärmad ut, att ha blifvit så förbisedd. Hon
presenterades nu af sin kusin lagmanskan.
I friherrinnans «välkommen!» låg väl artighet, men ej en skymt af den
förra hjertligheten.
Lagmanskan lät snart öfvertala sig att dröja der öfver natten.
Sällskapet satte sig på den öfverbyggda trappan, som söndagen till
prydnad var omgifven af rönn- och björklöf. I stället för thé, som
friherrinnan aldrig nyttjade om sommaren, förtärde man sockervatten
försatt med hallon- och lingonsaft.
«Huru och af hvem har tant fått anvisning på detta rätt trefliga
ställe?» frågade fru Bärendorf.
«Ödet styr ibland så der underligt,» svarade friherrinnan med en vacker
blick. «Min läkare har redan länge förordnat mig saltsjöbad och
landtluft, men än yppades en, än en annan svårighet.» — —
«Hvarföre valde ej min tant Johanneshof till vistelseort, en vik af
saltsjön vattnar äfven dess stränder,» inföll lagmanskan.
«Du vet af gammalt hvad värde jag sätter på oberoende,» svarade tanten
leende. «Äfven var jag okunnig om att ni flyttat dit.» —
«Men genom hvem kom min tant hit?» frågade den andra.
«Jo ser du, värdinnan här är systerdotter till min gamla Anna, och
tidigt i våras kom hon till Borgå, så väl för att helsa på sin moster,
som för att sätta sin stjufdotter i syskola hos ett fruntimmer, som syr
kläder åt andra,» svarade tanten. «Då omtalade hon för mig, huru
lyckligt hon var gift, och hvilken vacker belägenhet detta rusthåll
ägde, med ett ord hon gjorde mig helt pickhågad att komma hit. Här trifs
jag också oförlikneligt väl.»
«Har min tant gjort någon bekantskap med grannarna häromkring?»
«Ännu icke. Du känner mina små egenheter, till hvilka också hör
trögheten att komma hemifrån. — Mitt värdsfolk är dessutom ovanligt
städade och trefliga menniskor; dagligt sällskap har jag äfven i det
fruntimmer jag nyss nämnde, hos hvilket rusthållarens dotter varit för
att lära sy. Äfven hon är hitkommen för att under några veckor njuta
landtluft och begagna bad, för att vederqvicka sig efter flera års
träget arbete och stillasittande.»
«Hvad heter hon? månne hon är skicklig klädsömmerska?» frågade
lagmanskan med synbart intresse.
«Hennes namn är Sellzing,» svarade friherrinnan; «hon har bott i Borgå i
åtta eller nie år, der hon med sitt arbete försörjt både sig sjelf och
en sjuklig åldrig far. Han har varit död sedan ett år. Ehuru hon ganska
litet vidrör deras fordna öden och förhållanden har jag dock hört, att
hon är barnfödd i Reval, der hennes far varit handlande.»
«Månne hon syr väl och får kläderna att sitta väl och efter modet?»
inföll lagmanskan, som föga syntes vara intresserad i en sömmerskas
öden.
«Säker om det förra, sätter jag ej det andra i fråga, då hon arbetar för
alla de bättre husen, och ofta nödgas använda både natt och dag, för att
medhinna allt. Derigenom har äfven hennes helsa lidit.» — —
«Hvilken lyckträff för mig,» utbrast lagmanskan lifligt. «Hon måste
komma till oss på en liten tid; ty i anseende till flickorna, som växa
så horribelt, är jag just i behof af en sådan menniska.» — —
«Du glömmer,» och i friherrinnans ton och blick låg en lindrig
förebråelse, «du glömmer att denna ¯menniska¯ nu är hitkommen, för att
hvila sig och sköta sin helsa.»
«Den som arbetar för betalning, bör ju vara glad att få
arbetsförtjenst,» invände nu fröken Strutz, som såg sin kusin vara
förlägen om svar.
«Den kommer ej att fattas henne, när hon återvänder, med återhemtade
krafter och arbetslust,» svarade friherrinnan. «Hon har många som vänta
henne både kunder och elever.» — «Ja hon ger timmar. Mamsell Sellzing
tyckes erhållit en ganska bildad uppfostran.»
Lagmanskan fann nu för godt att anslå en helt annan ton. Hon försäkrade
att mamselln hos dem på Johanneshof skulle njuta så väl af landets
behag, som af ett muntert sällskapslif. «Jag förmodar, att det är hon,
som sitter der på gungbrädet, i den lilla trädgården,» fortfor fru
Bärendorf. «Om så är, vill tant vara så gracieus och presentera mig för
sin favorit, så få vi se hvad min öfvertalningsgåfva förmår.»
Utan att svara, steg friherrinnan upp, och ledsagade sällskapet dit, der
mamsellen satt och jollrade med värdsfolkets lilla gosse.
Blygsamt, men ledigt besvarade hon deras helsning. Hon hade stigit upp
för att lemna dem plats, och satte barnet i gräset.
Fröken Strutz, hvilken sade sig hålla ofantligt af små gossebarn, ville
locka honom till sig, men barnet stretade emot och begynte gråta,
deremot räckte han snart sina små armar mot Leonna.
«Barn ha en egen instinkt,» anmärkte friherrinnan leende.
«Det är första gången han ser mig,» invände fröken litet förnämt och tog
plats på gungbrädet.
«Mamsell Sellzing var honom äfven helt fremmande, när hon kom hit, men
på ögonblicket voro de vänner.»
«Hon hade väl något att muta honom med, kan jag förstå.»
«Innan något sådant kom i fråga, var vänskapen oss emellan knuten, och
hvarmed har den unga fröken nu mutat barnet?» yttrade mamsellen med ett
fint leende.
Fröken måste ansett sig något förnärmad, ty hon svarade något hvasst,
ehuru det skulle ha utseende af ett skämt: «Med sin söta min och sina
vackra ögon; dermed lockar man både barn och narrar!» Fröken Renata
syntes helt förtjust i sin egen qvickhet.
«Fröken har i båda fallen rätt. Ögat är själens spegel, och att se i den
hör till englarnes natur — men med narrar, så väl masculina som
feminina, hoppas jag, att vi för närvarande ej ha något att beställa,»
anmärkte friherrinnan leende.
Det syntes på fröken, att den sista meningen var för henne fullkomlig
latin.
Med vänlig nedlåtenhet vinkade lagmanskan mamsell Sellzing, och bjöd
henne sitta bredvid sig; sade sig vara förtjust af att göra bekantskap
med ett fruntimmer, af så «erkänd» skicklighet i modearbeten; med
uttalad förhoppning att få henne en liten tid till Johanneshof, för att
hjelpa till med några klädningar.
Förgäfves invände mamsellen, att hon aldrig varit borta och sytt; huru
nödigt hon var i behof af hvila och oberoende den korta tid, hon här
kunde dröja, m. m.
Men nu hopade fru Bärendorf löften på löften; mamsellen skulle ha ett
eget rum för sig; ega sin frihet, gå och promenera när hon behagade.
Genom arbete skulle hon visst ingalunda uttröttas; de voro många som
kunde sy, endast hon ville «klippa till,» och visa dem huru allt blefve
nätt och modernt. Ingen motsägelse hjelpte. Det afgjordes, att mamsellen
efterskickades, så snart lagmanskan kom hem till sig.
Friherrinnan, som under allt detta ej yttrat ett enda ord, utan syntes
vara upptagen af att se huru förnöjd lilla gossen jollrade med Leonna,
reste sig, och inbjöd sällskapet till aftonmåltiden.
Mamsell Sellzing, inbegripen i bjudningen, aflägsnade sig för att lemna
ifrån sig barnet.
Under denna hennes frånvaro frågade friherrinnan, hvarföre ej lagmanskan
tog henne med sig, då det fanns tillräckligt rum i vagnen.
Den tillfrågade syntes ett ögonblick förlägen, men svarade sedan fermt:
«Bättre än jag, känner min nådiga tant, att vårt stånd har
konsiderationer att iakttaga. — Om jag, för egen del, denna gång ville
göra ett undantag, skulle dock Bärendorf efteråt bli ledsen, när han
erfore, att hon åkt tillsammans med mig i vårt stadsekipage.»
«Jag har likväl sett barnsköterskan sitta med dig i vagnen.» —
«Det är ju också något helt annat, söta tant. Hon är min domestik; men
en sådan här person skulle genast tro sig vara «en camerade.» Här på
landet vore en gång ingen gång; men som jag sagt, jag vågar ej för min
man.»
«Hvad man kan se en sak från olika sidor;» anmärkte tanten. «Jag för min
del är fullkomligt öfvertygad, att om vi sjelfva äro upphöjde öfver
hopen, icke allenast genom börd och förmögenhet, som äro tillfälliga
gåfvor, utan äfven genom vår ställning i samhället, genom förstånd och
bildning, något som jag benämner ¯själsadel¯, då skall aldrig en
förnuftig nedlåtenhet mot en ringare klass — ty jag vill ej förmoda att
du vill hänföra mamsell Sellzing till det, hvad man ofta orättvist nog
benämner «sämre folk» — hvarken göra dem djerfva eller anspråksfulla.
Äfven de mest ¯obildade¯ ana dock vårt högre inre värde, notabene, om vi
äga ett sådant; och skola anse sig hedrade genom vår artighet; af
erkänsla visa de oss då den vördnad, vi ha rättighet att fordra. Se de
sig åter behandlade med öfvermod eller missaktning från vår sida, då
först skola de uppsöka våra fel, och nedsätta oss af harm eller
hämdbegär. Revolutionen i Frankrike lemnar derpå tusende exempel — men
lemnom detta. Jag vill blott säga, att jag för min enskilta del,
värderar långt högre en «sådan här menniska,» som, med ljust hufvud och
verksamhet, gagnar sina likar och förskaffar sig ett oberoende af andra,
än vissa andra, hvilkas hela värde är ett namn som slumpen gifvit;
hvilkas hela politur består i några lånta fjädrar, hvarmed de likt kajan
i fabeln söka dölja sin själsfattigdom.» —
«Lilla nådiga tant, fatta ej humör för ett sådant lappri, och låt för
all del ej märka sig för mamsellen som kommer der,» inföll lagmanskan
smekande. — «Ty värr är jag alltför litet hemma i de politiska
affärerna,» tillade hon leende, med afsigt att få den ankommande att
tro, det samtalet rört dessa förhållanden.
Sednare finna vi Leonna ensam i det henne anvista sofrummet. Hon
öfvertänkte allt hvad som passerat denna dag, huru oförmodadt hon kommit
bland henne förut alldeles obekanta menniskor. Huru skulle hon trifvas
ibland dem? I början intagen till fru Bärendorfs fördel, anade hon
redan, att ej allt är guld som glimmar. Fröken Strutz ingaf henne en
motvilja, som stegrades med hvart ögonblick, ehuru den goda flickan
förebrådde sig denna känsla, som kanhända var orättvis. I samma
förhållande ökade sig den högaktning, hon genast fattat för friherrinnan
Perlkrans, hvars välvilliga och ädla väsende, den öppenhet hvarmed hon
uttalade sin tanka, intog helt och hållet hennes unga hjerta. Genom
hennes ord trodde Leonna sig något så när hafva uppfattat de omgifvandes
värde.
«Men har jag äfven rätt att bedömma dem? Jag som är så oerfaren, som
ännu så litet känner mig sjelf,» tänkte hon. Hon erinrade sig då onkel
Ludvigs reflexioner, att man bör iakttaga andra, dels för att hemta
varning af de dåliga, dels för att använda de goda exemplen till sin
egen förädling.
När hon vaknade morgonen derpå, såg hon på solen, att klockan gick till
sex. Hon klädde sig skyndsamt och gick ut. I förstugan träffade hon
rusthållerskan, som på friherrinnans vägnar bad fröken gå till den
omtalta lilla trädgården.
«God morgon min lilla vän!» sade friherrinnan vänligt och räckte henne
handen. «Det var snällt att hon steg tidigt upp. Våra nordiska
sommarmorgnar äro för vackra att sofva bort. Drick med oss ett glas af
vårt friska källvatten; det är en medicin, som jag ordinerat både för
mig och mamsell Elise, och jag hoppas med Guds hjelp, att den skall göra
oss godt.»
Sedan gjorde hon Leonna några vänliga frågor rörande hennes uppfostran,
modrens sjukdom och död.
Leonna fann att derom ej kunde sägas mycket; uppehöll sig desto längre
vid sin bekantskap med fröken Lurhjelm, och saknaden efter henne. «Jag
får nu göra bekantskap med fröknarna Bärendorf, men en aning säger mig
att ingen Ottilia finnes bland dem,» tillade hon öppenhjertigt.
«Så förmodar äfven jag,» svarade friherrinnan, som hört henne med
stigande interesse. «Jag har ej sett flickorna Bärendorf på många år,
när jag lemnade Åbo och flyttade till Borgå var Jeanette ändå nio år,
och Emma fyra år yngre. Förklemad hemma, gick Jeanette sedan i flere år
i en pensionsanstalt, der hon visserligen, efter hvad hennes mor
skrifvit mig till, inhemtat några ytliga sällskapstalanger, men kanske
aldrig tänkt öfver något som var nyttigt. Tidigt blef hon indragen i
förströelserna af ett så kalladt sällskapslif, och der bildas sällan,
kanske aldrig, trogna och upprigtiga vänner. Der sökes också endast
skalet, aldrig kärnan. Emma stammar och är, efter modrens utsago, skadad
af koppor. Bedrar jag mig ej är Emma tillbakasatt af modren. Hon, som så
många andra, vanlottade af naturen eller genom olyckshändelser, skall
kanhända då ega den sinnesretlighet, som låter dem alltför högt
uppskatta andras förmåner, och se sig sjelfva i för mörk dager; deraf
blir afund och menniskohat med tiden.»
«Lyckligtvis finnas många undantag,» anmärkte Elise, «bland dessa är
yngsta fröken Z. Genom ett olyckligt fall i barnaåren, blef hon
krokryggig, af dverglik vext och åldrigt utseende. Hon är nu 17 år och
den mildaste, mot alla menniskor välsinnade varelse. Utomdess äger hon
både kunskaper, omdömmesförmåga och klar blick i det högre af lifvet.
Med ett ord, hon väcker interesse hos alla som lära att känna henne.»
«Hvarje regel har sitt undantag, men är i sig sjelf riktig,» genmälte
friherrinnan, «så äfven här. Efter hvad jag hört, har den unga fröken
aktningsvärda föräldrar, som mera värdera sina barns själsförmögenheter,
än skönhet och kroppsliga förmåner, som visserligen äro en stor gåfva af
Gud, men för hvilka de förra aldrig få åsidosättas. Den väl valda
umgängeskrets, hvaruti — rådet Z—s lefva, en förnuftig hushållning och
ordningsanda, som gör att utgifterna ej öfverstiga inkomsterna,
pålitligt tjenstefolk, som värderar och älska sitt herrskap, — allt
bidrar att göra ett undantag, men ty värr blir sådant mera sällsynt. Låt
deremot en sådan olyckligt lottad varelse omgifvas af ytlighet och
flärd, af medfjäsade bortskämda syskon, hos hvilka de svaga föräldrarna
se skönhet och qvickhet, missnöjdt tjenstefolk — och några till dagligt
sällskap, som likna fröken Strutz: då få vi se om icke jag har rätt.»
«Fru friherrinnan förutsätter bra många olyckliga fall,» svarade Elise;
«lagmanskan Bärendorf synes vara så bildad, hennes väsende och tal
utvisar så mycken välvilja och hjertats godhet; skulle hon göra skillnad
emellan sina barn?»
«Ack jag vill gerna tro, att hennes hjerta är godt, men hon är svag och
utan fasta grundsatser. I synnerhet är hon utomordentligt svag för yttre
glans och lyder blott ögonblickets impuls. Jag gillar ej, att hon samlar
omkring sig menniskor, som endast för nöje skull vistas hela tider i
deras hus. Der barn och ungdom finnas, böra sådana väljas med
urskillning. Enligt min öfvertygelse kan mamsell Elise tillräkna sig en
god del i fröken Z—s lyckade uppfostran; ty boende i samma gård, har hon
i åtta år haft tillfälle att se eder arbetsamhet, ert tålamod och allt
uppoffrande barnsliga kärlek. — Men se der ha vi våra damer på trappan
och bakom dem Anna Lena, som vinkar oss så nyter med kaffepannan i
hand.»