Hvad Leonna nu erfor bekräftade hennes oroliga men obestämda aning,

regementet hade fått uppbrottsorder att marschera tillbaka inåt

Ryssland. Hvilken dag de skulle bryta upp, kände ännu ingen; de voro

ingen stund säkra, och återseendet stod i Försynens hand. De borde

således nu öfverenskomma om säkerhet för en brefvexling — — — men nu

återkom Hedda med vattnet, oaktadt Schalinsky genom sitt gyckel, sökt

uppehålla henne i det längsta: genast uppfattade han orsaken till de

älskandes betryckta sinnesstämning, och började tala om deras förmodade

snara aflägsnande från orten, men på ett sätt, egnadt att lifva de

älskandes förhoppningar.

Med den honom egna vältalighet, talade han om den smärta mången af dem

skulle lida, som här lemnade kära och älskade föremål: detta skedde

endast med korta, lätt skuggade drag, men lifliga voro de färger,

hvarmed han målade återseendets glädje, de skulle återkomma och med

stolthet nedlägga sina eröfrade troféer för de älskades fötter,

subalternbojorna vore då affallna, och bröstet kanske prydt af ordnar

och band. —

Feodor tvingade sig äfven att synas munter, men det ville ej lyckas, och

— Hedda var den som höll honom räkning derför. «Efter vi så snart komma

att skiljas, så låtom oss träffas så ofta tillfället medgifver. Vilja

herrarna åter möta oss här vid samma tid som nu i morgon? — men det lär

icke låta göra sig,» tillade hon vid närmare eftersinnande.

«Jag ville just anhålla om denna godhet» svarade Feodor; på en

uppmanande vink af sin vän. «I morgon kunna vi ännu disponera om dessa

timmar, sedan är det mera osäkert.»

«Ack herre Gud!» ropade Hedda helt betagen af tonen i dessa ord. «Så

snart bryter ni väl icke upp härifrån?!»

«Å nej, men göromålen hopa sig,» genmälte Schalinsky, «men hvad är det

som kan hindra damerna i morgon?»

«Det är ju lätt för er att gissa,» svarade Hedda. «Öfversten och hans

fru gifva en bal åt grannarna häromkring; ehuru bjudningen till dansen

sker i ingeniör A—s namn, hvars fru var i staden och gjorde stora

upphandlingar. Jag lofvade henne då, att komma ut; Maria och jag följas

åt, ty bjudningen skedde medan Petter var hemma, och han antog den» — —

—

«Då vore det oartigt af oss, att hindra mamsell Hedda från ett så

interessant nöje,» inföll Feodor något förhastadt. «Men ärnar fröken

Leonna sig äfven dit?»

«Nej,» svarade hon. «Vi ha aldrig haft något umgänge der i huset, och

det gläder mig rätt mycket att vi icke blifvit bjudna; ty detta nöje är

mig ganska likgiltigt.»

Feodors blick uttryckte mera än ord.

«Men herrar officerare måste väl dit, och då råkas vi. Huru skulle det

eljest gå med dansen?» skämtade Hedda.

«Vi äro alla, utom den vakthafvande, inviterade på thé hos öfversten i

morgon afton, och måste, om också blott på en stund, infinna oss. Äfven

jag, men — jag är icke road af dans den här årstiden,» tillade Feodor

med tonvigt.

«Sommar och vinter, höst och vår, allt är det lika för mig,» försäkrade

Hedda. «Men hvem vet ändå,» tillade hon villrådig, «kanske ingen balresa

blir af för mig heller, då ställer jag en löfruska i hörnfönstret åt

planen till, och vi infinna oss här på samma tid som nu.»

«Hvilken intrigmakare har ej gått förlorad, när Hedda blef qvinna?»

skämtade Schalinsky, när vännerna derefter arm i arm togo omvägen kring

kyrkogården, medan flickorna gingo den vanliga.

«Sannt, och jag ville önska att Leonna hade en del af hennes

uppfinningsgåfva, då skulle jag nog träffa henne allena.»

«Du menar väl blott för detta tillfälle; ty bevare dig Gud för en sådan

hustru! ty när hon en gång upphörde att intrigera för din skull, gjorde

hon det säkert för andra.»

Feodor skrattade; kallade honom för en filosof utan skägg. Schalinsky

försäkrade ganska allvarsamt, att filosofin, det vill säga förnuftet,

ingalunda består endast i skägget.

* * * * *

Ingen astronom kunde ifrigare kika efter en nyss upptäckt komet, än

Feodor efter löfruskan i det af Hedda utmärkta fönstret; men alltid

förgäfves. Vännerna intogo redan sin middag, och språkade om deras

felslagna förhoppningar.

Då inträdde en ordonnans, som anmälte, att den vakthafvande officern

insjuknat och Schalinsky, den närmaste i ordningen, skulle intaga hans

ställe.

«Farväl både rendez-vous och soupé! nu får du gå allena,» sade han och

knöt på sig skärp och ringkrage.

«Af det första blir det ändå ingenting,» yttrade Feodor misslynt. «Men

såg du hvem som körde in på deras gård; förmodligen var det brodren?»

«Jag vet icke,» svarade den andra och gick.

Feodor gaf sig åter ut på planen, men ingen oliveqvist vinkade sin

fridshelsning till hans stormande hjerta. Vid fyra tiden, såg han tvenne

fruntimmer resa bort i hvar sin schäs. Hedda med sin syster, tänkte han.

Leonna har nu visst icke mod att gå allena till kojan, men så framt

brodren icke är hemkommen, kan jag väl kanske träffa henne i afton ändå,

om också blott för att lemna henne ett bref. Lifvad af detta hopp, lät

han manskapet göra venstersväng och marschera upp närmare till

boningshuset; då såg han det ominösa fönstret stå öppet; en hvit

fruntimmersarm syntes tillika med en stor löfqvist; det såg ut som

armens ägarinna ifrigt jagat ut en insekt. Sedan slogs fönstret

bullersamt igen, och den «¯talande qvisten¯» ställdes mot glasrutan.

Hvem var gladare än vår Feodor, som snart såg skymten af en ung qvinna

långsamt vandra den väg, som förde till mötesplatsen. Ingen af hans

rekryter längtade mera än han efter befrielsetimmen. Den kom, och han

skyndade andra vägen.

Stugans dörr stod öppen. Flickan, med en liten svart duk knuten om

hufvudet, stod der framme vid fönstret och pysslade om fogeln i buren,

liksom omedveten att någon kom in. Feodor nalkades tyst, och lade sakta

handen för hennes ögon. «Hvem är det?» frågade han.

«Löjtnant Karlowitsch.» Hon vände sig — han såg — Hedda!

Oangenämt öfverraskad, vågade han ej låta märka sig. «Ni är allena?»

frågade han.

«Ja, och äfven löjtnanten? Är Schalinsky icke med?»

«Nej. Han blef kallad på vakt. Men fröken Leonna? Har hon farit på

dansen? Var det verkligen hon som åkte bort med er syster?»

En ögonblicklig förlägenhet spordes i Heddas drag, men den försvann

genast och hon svarade sedan fermt: «Ja visst reste hon bort med syster

Marie.»

«Och mamsell Hedda? Ni reste icke ni, som kom ut på landet bara för

dansens skull?»

«Jag uppoffrade gerna detta nöje för att göra er till viljes,» sade hon

och räckte honom handen. «Ni syntes ej gilla sällskapet, och dansa får

jag nog en annan gång.»

Säg sjelf värde läsare, var icke ett sådant yttrande från en flickas

läppar, smickrande för en ung mans egenkärlek, och Feodor kunde ej låta

bli att tacksamt trycka den mjuka handen i sin. Den tanken att Hedda,

den lättsinniga Hedda, för hans skull försakat ett henne så kärt nöje,

och Leonna antagit ett, som hon sjelf sagt vara henne ¯ganska

likgiltigt¯, gjorde att i ett ögonblick som detta, då hans hjerta

svällde af harm öfver gäckad förhoppning — att, säga vi, Hedda syntes

honom i långt fördelaktigare dager än någonsin tillförene. Hon vann

äfven derigenom, att en viss förlägenhet, en aning om det orätta af

hennes beteende, den hon ej kunde dölja, borttog det vanligen fria i

hennes väsende, åtminstone för ögonblicket.

«Låt mig ställa fram en liten aftonvard, den kan behöfvas,» sade hon

återtagande sitt vanliga sätt. «Ty jag har, uppriktigt sagdt, ingen

middag ätit i dag. För att undvika att fara med, sade jag mig vara

illamående och gick icke ur mitt rum, förrän de voro borta; då lade jag

tillsamman något smått som jag trodde kunde smaka löjtnanten och

Schalinsky, ty sällskap ger bättre aptit.» Och nu satte hon fram ost,

skinka, smör och bröd — kokade sedan upp vatten till toddy, som hon väl

i förstone ville att löjtnanten ensam skulle dricka; men hon

öfvertalades lätt att göra sällskap.

Nu är det bäst att lemna dem, för att se oss om efter Leonna, som tyckes

för ögonblicket vara alldeles glömd af Feodor, då ensamheten, den

hetsande drycken jemte den hastigt inbrytande skymningen — ty luften var

dimmig och duggregn föll, — gjorde honom allt förtroligare med sitt

oförsigtiga sällskap.

* * * * *

Den som, i likhet med Feodor, tror att Leonna farit på den omnämnda

tillställningen, gör den goda flickan mycken orätt.

Den förestående nära skilsmessan, — på, hvem vet, huru lång tid — hade

hos henne tillintetgjort hvarje liten betänklighet, att ännu en gång

möta sin älskade Feodor; om äfven Hedda uteblifvit, hade hon tagit ett

af grannarnas barn med sig, en åttaårig gosse. Detta sällskap ansåg hon

äfven långt önskvärdare än det andra, han skulle ej förstått ett enda

ord af ett samtal, fördt på ett fremmande språk, och sedan hade han

burit hem fogelburen, hvarigenom hon betagit både sig och i synnerhet

Hedda hvarje förevändning till att besöka stället. Så tänkte hon, men

ödet ville annorledes.

Redan under det hon åt frukost, hade Hedda klagat sig illamående: «Jag

vill gå och lägga mig en stund, så går det väl öfver,» sade hon. «Ej för

mycket godt ville jag bli hemma från balen. Jag tycker hvad det skall

bli roligt.» Så talade hon då, men närmare middagen kom hon ned till de

andra med ombundet hufvud och blossande kinder, klagade öfver stark

feber, hvarpå ingen tviflade som såg henne. Hon sjelf syntes vara nästan

förtviflad öfver att måsta bli hemma.

Maria och Leonna förtärde sin middag på tu man hand. Maria sökte smått

öfvertala sin svägerska att komma med sig, när en schäs hördes komma

inkörande på gården. I tanke att det var Petter, gingo de ut att mottaga

honom, men det var drengfogden från Grönskog, med underrättelse att

Leonnas mor om natten insjuknat ganska häftigt, och att fadren ville att

fröken genast skulle komma hem.

Leonna tvekade ej en minut; men då hon kom upp i sitt rum för att samla

sina små effekter, såg hon soldaterna skingras på planen och Feodor med

sin vän taga vägen till deras boning, för att äta sin middag. Då tog

kärleken också ut sin rätt, och hon brast i gråt, så bittert; det

förekom henne som såg hon honom nu för aldra sista gången, och det utan

en afskedsblick. Ack, hon önskade blott en ¯blick¯ men fåfängt! han såg

nu icke hit; hans ögon sökte denna gång ett annat föremål, den ¯gröna

qvisten¯.

Hon beslöt skrifva; det var aldra första gången hon skref till Feodor.

Orden lydde: «Pappas befallning — barnslig kärlek och pligt, kalla mig

till mammas sjuksäng, och jag lyder — När, ack när, återse vi hvarandra?

Feodor, min egen älskade Feodor! Det är du, som måste göra detta

möjligt.

=Din sorgsna Leonna.=»

En ny fråga återstod ännu; huru skall han få dessa rader? Genom Hedda?

Dertill kände hon väl en ryslig motvilja, men ett beslut måste dock

fattas. Hon förseglade biljetten väl, och adresserade den till

Schalinsky, och gick sedan in till Hedda, som ännu ingen aning hade om

Leonnas resa till hemmet. Hedda tycktes blifva mycket ledsen, och var

det kanske äfven för ögonblicket.

«Du kan ju säga fogden att han väntar tills i afton, så träffa vi dem

först.»

«Nej Hedda, det går icke an, och huru skulle du kunna gå dit, som är så

sjuk?»

«Nå visst har jag mått illa,» svarade hon icke utan förlägenhet för

Leonnas deltagande blick. «Men så har jag gjort mig vida sämre, för att

utan att väcka Marias misstanke, kunna vara hemma med dig. Jag undrar

just hvad den stackars Schalinsky säger, när du icke kommer.»

Nu var det Leonnas tur att bli förlägen: «Du misstager dig goda Hedda;

han och jag hafva ingen förbindelse oss emellan; jag, liksom alla andra

hans bekanta, anser honom för en glad, treflig, till och med god

menniska. Jag hade blott gerna träffat honom för att tillställa honom

några verser, som han bett mig om. Nu måste jag besvära dig, att laga så

han får dem.»

«Mig lurar du icke så lätt, kära Leonna! men biljedusen skall han få,

antingen på ett eller annat sätt, derom kan du vara öfvertygad.»

Lugnad af detta löfte, väntade Leonna blott på fogden; hon och

svägerskan reste på en gång, ty vägen var gemensam ett stycke utom byn.

* * * * *

Den mulna qvällen var långt framskriden; insvept i sin mantel, satt

Schalinsky på bänken utanför vakthuset, och sällskapade med sin

tobakspipa. Han tänkte på Feodor, som han trodde vara hos öfversten;

besynnerligt förekom det honom ändå, att Feodor ej låtit se sig sedan

middagen. Men då äfven Schalinsky sett tvenne fruntimmer fara bort, tog

han för gifvet, att hans vän fått tillfälle att tala vid Leonna, som nu

var ensam hemma; att han derigenom uppehållit sig en tid bortåt, innan

han hörsammade öfverstens kallelse.

Någon nalkades med hastiga steg, postkarlen ropade an, parollen gafs och

Feodor stod framför sin vän, som förvånad frågade: «hvarifrån kommer du

så här dags ensam, och i mörkret? Svara då! är det du, eller din hamn?»

Den ton, hvarmed den andra svarade: «Det vet jag icke sjelf!» kom honom

nästan att rysa, så hemsk och ovanlig ljöd den. Omgifven af soldaterna

ville han ej göra vidare frågor, utan drog vännen med sig i vaktrummet,

der man på en slags spisel uppgjort eld. På en vink lemnades de allena;

hvarefter Schalinsky drog fram en bänk framför brasan, satte sig och bad

Feodor göra så med.

Men denne syntes hvarken höra eller se, utan gick häftigt fram och åter,

så långt rummet medgaf. När detta promenerande ej ville taga slut,

utbrast Schalinsky otåligt: «Men säg då för böfveln i våld, hvad som

felas dig? Jag trodde dig vara hos öfversten jag, ty Boldakoff sökte dig

för minst två timmar sedan. Har du ej träffat honom?» «Nej,» svarade den

andra tvärt.

«Och här sitter jag och afundas er,» skämtade Schalinsky; «jag

föreställde mig så lifligt huru tappert du svängde om med Hedda Smitt i

dansen — af lutter tacksamhet det förstås — och på en gång står du

framför mig som en «deus ex machina» med idel åskmoln på pannan.»

«Hedda! hon är icke der,» svarade Feodor entonigt, utan att gifva akt på

vännens skämt.

«Jag såg henne likväl fara bort med fru Nordenskans.»

«Misstag! det var fruns fröken svägerska,» svarade Feodor bittert, och

blef stående, för att se hvad dessa ord gjorde för intryck på den andra.

«Om det så var, då for Leonna icke på dansen, utan hem. Eller har någon

sagt så?» frågade Schalinsky misstroget.

«Jag vet det genom — mamsell Smitt.»

«Då tror jag det ännu mindre. Jag ber dig, Feodor, för din egen och för

Leonnas skull, underrätta mig om allt!»

«Liksom du, förmodade jag med säkerhet, att det var Hedda som reste

bort, och att det var Leonna, som gaf det öfverenskomna tecknet med

löfqvisten, men det var tvärtom. Hedda kom till mötesplatsen.»

«Hvarföre följde hon ej med de andra?» frågade Schalinsky.

«Hon ville ej svika sitt gifna löfte — hon hade fått i uppdrag att lemna

dig denna biljet från fröken; till mig har Leonna aldrig velat skrifva —

jag åtog mig kommissionen, och här är den.» — Han lade det hopkramade,

men ännu förseglade pappret i den förvånade vännens hand.

«Den tillhör säkert dig,» sade Schalinsky.

«Adressen är din, den kom blott i orätt hand.» —

«Besitta mig tror jag ej att du är svartsjuk, och det har hvarken hon

eller jag förtjent af dig. Låt så vara att utanskriften är till mig, men

innehållet rör dig så säkert.» Han bröt förseglingen och räckte Feodor

pappret.

«Hvad angår mig er korrespondans,» likväl syntes det att den andras ord

gjort verkan.

«Du skall läsa den, jag läser ju hvarken tyska eller svenska.»

«Nå, som du vill.» Men knappt hade Feodor genomögnat de få orden, förrän

han bleknande slog sig för pannan med en förtviflan, som rörde den

godsinnade vännen ända in i själen. «Och denna rena, oskyldiga själ

kunde jag så misskänna,» utbrast han slutligen.

«Ja ser du, det var det jag sade,» triumferade Schalinsky. «Men så lär

mamsell Hedda väl spunnit tillsammans en nätt historia igen, kan jag

tänka. När och hvar träffade du henne, och hvad sade hon?» — — Fåfängt

väntade han svar på sina frågor. Feodor var utom sig, han förbannade

Hedda och sig sjelf, som satt tro till denna «orm,» som utomdess förledt

honom till dårskaper. Äfven Schalinsky fick uppbära förebråelser, som

genom sina tillställningar satt honom i beröring med Hedda; satt honom i

nödvändighet att bruka en förställning, som gjorde honom ovärdig en

sådan flickas kärlek, som Leonna var, m. m.

Allvarsamt och med forskande blickar betraktades han under tiden af

Schalinsky; när denne ändtligen engång fick ordet, yttrade han: «Förstår

jag dig rätt, så har du begått något — hvad det nu äfven må vara — som

du ej kan försvara inför ditt bättre vetande, ditt ädlare jag, och nu är

du dålig nog, att kasta skulden på den första, du träffar. — Förlåt mig,

ifall jag bedömt dig orätt!»

Den unga, lifliga, till utseendet ofta lättsinniga Schalinsky hade

ganska rätt bedömt sin äldre, hastigt uppbrusande, men sedan alltid

uppriktigt ångrande vän.

* * * * *

Fogden, en mångårig tjenare redan hos fru Igeldorf, framdrog under

hemresan alla de tröstegrunder han förstod, när han såg sin unga fröken

så sorgligt stämd, menade att «alla sjukdomar int' bär te döden,» och

«hennes nåd ä int' så lastgambal än, att ho int' kan qvikna vä', fast dä

ser illa ut» — o. m. d.

Fadren kom emot Leonna redan på gården. «Det var bra du kom, barn; din

mor yrar och ropar ständigt efter dig,» sade han.

Nordenskans hade skrifvit till provincialläkaren med ett ridande bud, så

snart frun sjuknade; detta bud hade hemfört feberstillande medel och

anbefallt senapsdegar o. s. v., men ingen hade händer med den sjuka,

hvarken att få henne till att taga in läkemedlen, eller att låta

applicera de sednare. Leonna skulle nu försöka. Hon sökte först ådraga

sig modrens blickar genom smekningar, det lyckades. Hon var utomdess

mera stilla i detta ögonblick. Hon stirrade en stund på flickan, sedan

utbrast hon:

«Du är således fri Lona och icke fången? Eller skall du bli det här

liksom jag, men vi bli ändå tillsammans. Det är ju bättre så — ville han

icke ge dig förgift också?» — —

«Hvem, hvilken ¯han¯, menar mamma?»

«Luta dig ned — jag vill inte att någon skall höra det, bara du. Ty det

är din fars son! Petter vill, att vi båda skola dö, på det han skall få

Grönskog; derföre ha de satt förgift i alla koppar — i harmen har jag

intet smakat en enda droppa. — Men nu måste du Lona ge mig något att

dricka. Jag dör eljest af törst.»

Så fantiserade hon oupphörligt; den fixa idéen att styfsonen ville deras

död och förderf, var jemnt hennes thema.

Medan Leonna helt och hållet är upptagen af sitt sorgliga kall som

sjukvakterska, återvända vi för att inhemta nyheter från dansnöjet, och

hvad som har sammanhang med denna och följande dagens händelser.

Maria Nordenskans förde fru Snabbeck med sig hem derifrån. Båda frågade

pigan, som kom emot dem, efter mamsell Hedda. Flickan svarade, att

mamsell gått ut, åt prestgårdsvägen, en bra stund efter se'n hennes nåd

och fröken reste bort, och först kommit hem i djupa mörkningen, och då

klagat sig sjuk, hvarken ätit eller druckit; men nu sof hon godt, ty

flickan hade lyssnat vid kammardörren.

Långt fram på dagen blef Hedda först synlig. Hon var blek, och hennes

ögon voro röda. På Marias fråga, hvarföre hon gått ut, och dröjt borta

så länge, i så fuktigt väder, när hon var sjuk, svarade hon saktmodigare

än vanligt; det hon förmodat, att friska luften skulle göra henne godt,

och derföre vandrat till Greta Lisas stuga, för att uträtta något för

Leonna; men der börjat må så illa, att hon hvilat sig en stund på

sängen, och knappt förmått gå hem tillbaka.

På Marias fråga: hvad hon skulle uträtta, gaf hon icke svar; men då den

upprepades, svarade hon: «att hemta hit fogelburen med gossens

grönsiska, men jag blef så sjuk att jag glömde den.» Maria tillsade

pigan att gå efter den.

Talet föll sedan på gårdagens nöje. Maria sade sig nästan ångra, att hon

antagit bjudningen; hon hade trott sig finna Petter der. Eljest hade der

gått rätt muntert till.

«Skall öfverstinnan resa bort med sin man?» frågade Hedda.

«Nej efter hvad jag hörde sägas, inackorderas hon hos en af hans bekanta

på en tid,» svarade fru Snabbeck.

«Mamselln skall framdeles gifta sig, heter det, men till dess blir hon

hos Ströms. Stackars fru Ström!» — — Ingen svarade, en paus uppstod.

«Moster, som var der hela veckan, såg väl hvarmed de alla gjorde tiden

tillända?» yttrade Maria, som flitigt sydde på linnesöm, under det Hedda

gjorde intet. Frun svarade: «Om jag undantager fru Ström, som sydde med

mig på nya kläder åt barnen, på det de skulle se folklika ut kalasdagen

— och fru A. som hade alla händer fullt upp att göra med att laga mat åt

alla dessa menniskor, gjorde de andra ingenting annat än sofvo, klädde

och speglade sig; när de ej spatserade, spelte de kort, och åto bär och

nötter, kastade skalen på hvarann eller på de unga karlarna, som jemt

omgåfvo dem. Öfverstinnan föregick dem med sitt exempel.» —

«Gillades ett sådant beteende af hennes man?» invände Maria förundrad.

«Huru skall jag veta det! Jag såg dem aldrig tillsammans. När han var

hemma, var han alltid omgifven af sina officerare och andra fremmande,

som spelade hos honom långt inpå nätterna.»

«Åto de ej tillsammans?»

«Nej, hon åt uppe hos ingeniörns, der hon äfven tillbragte dagarna. Han

i sina rum.»

«Lova Ström är ju förlofvad med långa adjutanten,» anmärkte Hedda, som

setat tyst och sett utåt fältet. «Sörjer hon mycket nu, när han skall

bort?»

«Det lär nu vara si och så med den förlofningen; åtminstone vet modren

ingenting, fast fadren skräflar och skryter, att han kan gifta sina tre

äldre flickor hvad dag han vill; men lika mycket blir Lova adjutantens

hustru som jag,» försäkrade Snabbeckskan.

«Hvarföre säger moster så?» frågade Hedda ifrigt.

«Jag har mina goda skäl — i alla fall kan det icke ske ¯nu¯, och hvem

vet, om han någonsin kommer igen — utomdess ser han mig för klok ut, att

länge tänka på en flicka, som ej mer tar sin person i säkerhet.» —

Hedda steg hastigt upp och gick ut. Hon syntes ej road af den vändning

samtalet nu fått.

«Jag tror Hedda blef stött, det var icke min mening; jag sade blott hvad

jag tänkte,» sade frun och såg efter henne.

«Lappri, Hedda tål nog vid, när hon vänder sig om, är allt glömdt,»

svarade Maria suckande.

Hedda gick i sitt rum, kastade sig på en stol der, och utbröt i denna

häftiga, konvulsiva gråt, som är så egendomlig för de qvinnors

temperament, som ohejdadt låta sig hänföras af ögonblickets impuls, och

aldrig lemna ¯eftertanken¯, eller som man mera rättvist borde säga

¯företanken¯, rådrum att styra deras handlingar.

Fru Snabbecks anmärkning, mera skarp i tonen, än i orden, hade anslagit

en sträng, som kom henne att bäfva. Tvenne gånger denna förmiddag hade

en viss person gått förbi det fönster, der hon satt, utan att bevärdiga

henne med en blick, ehuru hon, ljudligt nog, gjort tecken med

löfqvisten, som i går utgjorde föremålet för hans väntan. Då träffade

fruns ord henne som en blixt; den tanken: ¯du har förlorat hans

aktning¯, genomfor hennes själ med samma meteors snällhet. — Men ty värr

utan att qvarlemna något spår, ty om en timma var hon alldeles den samma

som förut. — Hon tänkte nu endast på en utväg att lemna detta ställe,

för att slippa se föremål, som påminde henne om något, som hon för

alltid ville glömma.

På eftermiddagen begärte hon derföre häst af systern, för att fara till

ingeniörens. Båda fruarna föreställde henne det opassande i att nu fara

dit, men utan framgång. Fick hon ej åka; begaf hon sig till fots, sade

hon. Maria måste gifva efter.

Der var hon i sitt rätta element; ingen kunde se en skymt af de

sinnesrörelser, som hos henne vexlat om de sista tjugufyra timmarna.

Tror någon att vi i Hedda velat teckna ett vidunder bland qvinnor, så

bedrar den sig. Hon har tyvärr många sina likar i verkligheten, så vida

skilda, som olika yttre förhållanden förutsätta. De hafva en böjlighet i

karaktern, som gör att de lätt kunna foga sig efter ögonblickets

intryck; den ena stunden öfverlemna de sig åt en tröstlös förtviflan

öfver en motgång, den nästföljande kasta de sig med yster glädje i

förströelsernas och dårskapens hvirfvel, eller roas de af ett lappri.

För dem är lättsinnet ¯lycka¯; ty tröstlösa öfver en förlust den ena

dagen, minnas de den knappt den andra. De sky ej som andra menniskor

tadlet och vanäran, emedan de tro alla andra vara lika glömska som de

sjelfva.

_Skiljsmessan._

Mot aftonen samma dag, satt Leonna ensam hos modren, som nu syntes

slumra. Skymningen tog till; hon smög sig varsamt för att uppdraga

rullgardinen. Snöret var redan fästadt, när hon hörde ljudet af

hästhofvar från vägen; en ridande, en militär, steg af den frustande

hästen invid trappan; hon hörde sin fars röst, som bjöd honom vara

välkommen.

Var det Feodor? Det är säkert han! Hjertat klappade högt både af glädje

och smärta. Hon skulle se honom! Men han kom för att taga afsked. Viss

att Feodors besök var kort, kanske voro minuterna räknade, ville hon

skynda sig till hans möte; ännu en gång se och inprägla de älskade

dragen i sitt minne, höra välljudet af hans stämma — men hon vågade ej

lemna modren allena.

Ändtligen kom sjuksköterskan in. «Der är en rysk officer,» sade hon,

«och hans nåd bad fröken komma ut i salen.» Hon uträttade icke uppdraget

så tyst, att ej den sjuka hörde det.

«Gå icke dit!» ropade hon: «om Petter får se att du talar vid Feodor,

slår han dig också.» Hon syntes hafva hört något angående mötet på

vägen.

«Goda mamma! Petter är icke här. Pappa vill tala vid mig;» och för att

missleda modren tillade Leonna: «det är Schalinsky, han kommer för att

taga farväl af oss, ty han reser bort i morgon.»

«Ja så, Petter låtsar tycka om Schalinsky; gå, men kom snart igen.»

Leonna gick som hon trodde till den älskades möte.

Men hjertat ville stelna, när Schalinsky synbart upprörd trädde emot

henne för att helsa.

«Jag skall tidigt infinna mig i morgon,» fortfor Nordenskans i det genom

henne afbrutna samtalet, «för att taga afsked af bror Feodor, samt

öfvertyga honom, huru jag högligen ogillar min sons obehöriga

uppförande, hvarom jag icke är okunnig, och det dumdristiga uppträdet på

landsvägen, hvartill jag sjelf var vittne. Redan samma afton önskade jag

förklara mig för min unga vän, men träffade honom icke, ty jag var

tvungen att resa hem. Sedan sjuknade min hustru, och jag kunde ej drömma

om er hastiga bortresa. Se der Leonna, stackars flicka, hvad en enda

natts vakande gjort henne blek och rödögd,» sade han och strök med sin

breda hand öfver dottrens glänsande hår. «Gå tidigt till hvila i afton

barn, nog finns här dem, som kunna vaka öfver mamma ändå. Men laga nu så

att vi genast få oss thé. Löjtnanten har ej tid att dröja många minuter,

säger han, men en liten «panacé» måste vi dricka tillsammans först, hvem

vet när och om detta sker en annan gång.»

»Straxt pappa» och Leonna skyndade ut för att under bestyrens täckmantel

nedsvälja den felslagna förhoppningens bittra tårar.

I detsamma hon återkom, gick fadren ut, för att från sin kammare hemta

det fluidum, hvarförutan han benämnde thé: gåsvin eller hönssoppa.

Knappt hade han aflägsnat sig, förrän Schalinsky skyndade att lemna ett

bref i den darrande flickans hand, under det han med låg och rörd stämma

sade: «Har fröken några tröstande ord att säga min stackars vän, så

skynda! Jag vet icke hvad han skrifvit, men döm honom icke hårdt! tro

mig, han förtjenar öfverseende — och medlidande, ty han lider.» — —

Vid ordet öfverseende, såg Leonna på talaren med en förundrad blick, hon

förstod honom icke — och när hon ville svara, inträdde hennes far.

Med synbar ansträngning bemödade sig Schalinsky att beherrska sin djupa

rörelse, och tala om andra ämnen, men återkom dock alltid på samma

punkt. I anledning af de oförmodade skyndsamma uppbrottsorderna, yttrade

han:

«Derföre kommer mången af oss att synas otacksam och känslolös för

bevisad vänskap och gästfrihet, men pligtens röst, måste nedtysta

hjertats stämma. Detta är vår ursäkt. — Ännu äro icke tvenne år

förflutna, sedan vi ansågos för fiender; men redan äro många fästade med

ömma band vid landets döttrar, och de flesta genom vänskapens

brodersband — med landets folk, men trohet vinner seger, och

återseendet» — —

Häftiga rop hördes från den sjukas rum och afbröto löjtnantens

osammanhängande tal, hvars mening dock klart uppfattades af Leonna, men

icke så af Nordenskans, som betraktade honom med förvåning, ty han

förstod ej huru den eljest så glada och frimodiga unga mannen nu syntes

vara, hvad ¯han¯ hade lust att kalla «käringaktig.»

Ett annat rop om hjelp från sjukvakterskan kallade far och dotter, som

funno den sjuka vid dörren, skrikande på Leonna, som hon trodde än

röfvas bort af Petter, än af ryssarna.

Nästan med våld måste hon bäras till sängen, och höll sedan Leonnas hand

krampaktigt innesluten i sina båda.

Arma Leonna! endast den, som upplefvat en dylik stund, kan uppfatta hvad

du lider under denna stund!

Hvad innehöll detta bref, öfverlemnadt under gåtlika uttryck af hans

vän? Hvem kan väga sina ord, när man sjelf är upprörd, tänkte Leonna. —

Men väl förmodade hon att Feodor ville med henne uppgöra ett förslag

till framtida brefvexling. Fjettrad här, kunde hon hvarken läsa hans

bref eller besvara det; ej en gång lemna honom genom deras samfällta

förtrogne en helsning. Äfven denne måste bort, utan att hon fick säga

honom ett lefväl.

Så hade en qvart timma förflutit, när dörren öppnades af Nordenskans.

«Kom ut på ett ögonblick, Leonna!»

«Ack pappa, jag kan icke! Mamma släpper icke min hand.»

«Nej, nej!» intonerade modren, och grep ett tag om flickans arm, och

stirrade på mannen, som hon ej syntes känna igen.

«Så gå sjelf in till flickan, och ursäkta hvad som ej kan hjelpas,»

yttrade denne. Schalinsky kom, fattade Leonnas venstra hand, som var

fri, tryckte den till sina läppar, och sade med en af rörelse bruten

stämma: «Utan ett farväl af er, kunde jag ej skiljas härifrån. Måtte ni

blifva så lycklig som jag önskar, lemna mig ett litet rum i ert minne! O

kunde jag med mitt» — — Han hejdade sig.

Derpå fortfor han förläget stammande: — «Om jag kunde uträtta något för

er min fröken, — men jag känner ej vår marschruta eller vår

bestämmelseort, det stadnar således i en hjertlig önskan.» —

«Ack om jag dock dristade besvära er med något i afton — till —»

«Kom icke fram med något lappri!» afbröt henne fadren. «Löjtnanten har,

stackars gosse, nog angelägnare att tänka på. Det är väl något bud till

din svägerska, kan jag förstå, men jag far dit i morgon bittida sjelf.»

«Då kan Erik äfven uträtta det,» invände Leonna. «Han skall lemna en bok

till kusin Feodor, helsa honom emedlertid. Jag önskar er båda en lycksam

resa, och — ett gladt återseende, — när Gud behagar» — — —

Schalinsky störtade ut, Nordenskans följde honom; Leonna sjönk ned vid

modrens säng, en välgörande gråt lättade det betryckta hjertat.

Hon tackade Gud för den utväg. Han sjelf — som hon i sin barnsliga

tillförsigt till det högsta väsendet trodde — hade ingifvit henne i

nödens stund. Hon kunde nu besvara det bref, som nästan brände på hennes

bröst, tyckte hon i sin otålighet att erfara dess innehåll.

Budet från staden förde med sig medicin; ett pulver skulle genast

intagas. Det var rogifvande. Om två timmar skulle den sjuka taga in

andra satsen. Leonna gick undertiden på sitt rum under förevändning att

hvila sig; på bestämdt klockslag skulle de, som nu vakade, säga henne

till.

Inkommen i det lilla rum, som hon bebott sedan barnaåren, — skådeplatsen

för hennes fordna barnsliga tidsfördrif och små funderingar, vittne till

de lätt förskingrade moln, som ibland skugga barnasinnets himmel. — Här

hade det unga hjertat klappat fortare, i den lycksaliga känslan att

älska och blifva älskad; här skulle hon nu företaga sig den första

egenmäktiga medvetna handling — ty hon anade att det bref hon nu skulle

bryta, det svar hon derpå lemnade, antingen på ett eller annat sätt

skulle gripa in i hennes framtid. — Förut otålig, nu bäfvande — ty

Schalinskys utomordentliga rörelse, sammanlagd med hans första yttrande,

föreföll henne nästan oförklarlig — bröt hon förseglingen och läste:

«¯Dyra Leonna¯!

Med djup smärta aflägsnar jag mig från den ort, der du är. Mitt beslut

står fast att aldrig visa mig för Leonnas ögon, om jag icke blir henne

mera värdig, än nu. — Hon den ¯goda¯, den ¯englarena¯, som skänkte sitt

hjerta, sin kärlek; som lofvade sin tro åt den, som så lättsinnigt — — —

Dock nej, hvarföre anklaga mig inför den, hvars oskuldsfulla sinne ej

förstår, ej anar de lidelser, som strida och kämpa om herraväldet i

mannens oroliga själ.

Må din englalika mildhet göra dig öfverseende! Säg, att du förlåter mig.

Säg att du som en genius vill omsväfva mig, och jag ¯skall¯ blifva dig

värdig!

När jag då, luttrad genom sjelfpröfningens skärseld, äfven har

tillkämpat mig den grad, som fordras, (utan att nedsätta mig i egna

ögon), för att hos dina föräldrar anhålla om din hand, är jag då äfven

säker att min Leonna icke tillåtit sin hatfulla broder, eller den

faderliga myndigheten pålägga sig några andra band, än dem som förena

henne med

¯Feodor von Harlinghausen¯?»

Leonna läste och återläste dessa rader, i hvilka låg en mening, som hon

ej kunde förklara. Har det åter förefallit något emellan honom och

Petter, tänkte hon; hvarföre talar han icke öppet om det, hvarföre i så

dunkla ordalag. — Men tiden led och hon måste svara. Hon skref:

«¯Älskade Feodor¯!

Du har rätt, jag förstår dig ej; men att min Feodor ej står klar för mig

i ett ögonblick som detta, då en långvarig, kanske beständig skilsmessa

hotar oss, det anade ej mitt älskande hjerta, som bäfvat af oro, men

ändå lefvat i hoppet att ännu en gång få återse sin älskling. Vet du

Feodor, det ligger något konstladt, något på skrufvar stäldt i ditt

språk. Hvad betyder det?! Hvarför denna häftighet? Har något händt,

hvarföre då ej upptäcka det för din Leonna?!

Om du besluter att icke se mig, för att efter som jag fattar ditt

uttryck straffa dig sjelf; är det väl rättvist att låta mig dela

straffet, utan att veta, hvari felet består? Är detta fel begånget mot

mig — o då borde du lita på min kärleksfulla tillgift, som jag på din;

ty fela kunna vi alla, och derföre vill jag ej, för några obegripliga

ord, minnas annat än vår kärlek, mitt lifs skönaste blomma.

Mitt löfte blef ouppfyldt i går; men Hedda sade dig väl orsaken ännu mer

min biljet, som visst var kort, men ¯tydlig¯ — något som (jag finner det

både af ¯ditt¯ och ¯mitt¯ bref) ej alltid är fallet. Men kärleken

förlåter allt! Ögonblicken äro räknade. Jag måste sluta!

O, om jag kunde uppfylla din önskan och vara dig en genius, som skyddade

dig mot hvarje fara! — — —

För att säga dig min tanke om slutet af ditt bref; så var öfvertygad,

att om du äfven återkommer som general, och jag i generalen ej

återfinner min Feodor, är han utan allt värde för mig. Frukta således

ej; blir jag icke din här nere, sker vår förening i en annan verld.

Således evigt din ¯Leonna¯.»

Den omtalta bokens permar bekläddes med papper; hörnen förseglades med

omsorg, innanföre låg brefvet; boken sammanknöt hon med ett band.

Det omtalta tecknet gafs, och hon skyndade till modren.

Ingendera, hvarken Feodor eller hon, hade nämnt ett ord om vidare

brefvexling; men detta, liksom allt, lemnade hon åt Guds försyn. Han

styr nog allt till det bästa, tänkte hon. Hon bar ju den kära bilden i

sitt hjerta; med hopp, tro och förtröstan ville hon gå framtiden till

mötes.

Leonna smög sig om morgonen sakta ur sjukrummet och fann sin far nästan

resfärdig.

«Hur är det med mamma?» frågade han.

«Som jag hoppas bättre. Hon yrar icke mera, och har nu somnat.»

«Har du fått sofva sjelf barn? Laga så, att du intet blir sjuk också. —

Hvar har du den der boken du talte om i går? Jag skall nu lemna den i

behöriga händer. Ja så, du har till yttermera visshet skrifvit adressen

utanpå. Ordning bör det vara. Du har väl något grönt från trädgården åt

Maria? hvarom icke, så låt vara, jag måste skynda.»

«Å nej, det skall vara gjordt om fem minuter pappa!» och Leonna skyndade

ut. Då hon återkom in, hade fadren öppnat bandet som höll boken

tillsamman, och bläddrade liksom när barnen söka kopparstick. Samvetet

slog den unga flickan; hon darrade, men andades åter fritt, när han

sade: «jag trodde det vara något, som dugde läsa för mig under vägen,

men jag ser det är tyska, hvarom handlar den?»

«En samling af poetiska arbeten pappa!»

«Sådant krimskrams har aldrig varit min sak.» Han kysste sin dotter och

reste.

* * * * *

I andanom — ty huru ringa ¯anda¯ som kan finnas i vissa författ:s

arbeten, hafva de dock ett visst privilegium att se och höra mer än

andra menniskor — hör således äfven undertecknad mången fråga: «Hvad

kommer åt Feodor? Hvarföre lemnar han ej sina göromål åt en annan, för

att sjelf i flygande fart rida till Grönskog och taga afsked af sin

flicka; till, som han vet sig vara välkommen hos hennes far?» — —

Som en författ. står i ansvar för ¯dem¯ de föra fram på scenen; i

synnerhet en som spelar en af hufvudrolerna, måste äfven besked lemnas

om Feodor.

Men först en liten fråga till de manliga läsare, som antingen af

nyfikenhet eller andra motiver, hedra ett sådant här obetydligt arbete

med sin uppmärksamhet. Ha de aldrig sjelfva genom en förhastad orättvis

misstanke — en obetydlighet i det hela — eller genom ett af dem sjelfva

begånget felsteg, blifvit försatta i bryderi eller kanske köld mot den

flicka de egnat sin hyllning, och likväl väntat, att hon skulle göra

första steget till en försoning? ¯Hon¯ är antingen okunnig om orsaken

till hans förändrade uppförande, eller ock finner hon sig sårad i den,

för den finkänsliga qvinnan, ömtåligaste punkten: ¯det gäckade

förtroendet¯. — Händer det då, som ofta är fallet, att han finner sig

träffad af en förhastad, eller omedveten anmärkning af hennes anhöriga,

då är vanligtvis förbindelsen bruten, utan all förklaring.

Ofta ana ej hennes närmaste, att det unga hjertat klappat fortare först

af kärlek, sedan af felslagen förhoppning; ty i det yttre lifvet är sig

allt likt. — — Han fortfar med umgänget i huset. Hon dansar, sjunger och

— ler; men hvem räknar hennes tysta suckar, hennes nedsväljda tårar,

under det han, ¯egoisten¯, kastar sig i förströelsens hvirflar; glömmer,

åtminstone låtsar glömma. Under andra experimenter med qvinnohjertan —

vid en annan förbindelse, knuten af egennyttan och ärelystnaden —

glömmer han sin första ungdomskärlek. — —

Mången sådan karl har man ofta sedan hört säga: «Det är horribelt hvad

hon förlorat sig! man ansåg henne dock förut för vacker!!»

«Men hvartill dessa frågor, denna predikan? Det är ju ett thema, som

i romanväg haft och har tusende variationer. Håll er vid er

berättelse. Ni sade ju nyss, att Leonna tog saken förnuftigt nog,

och sådant var snällt. Hvad rår man för att andra tokor vanligtvis

taga vårt prat för kontant?»

Finner ni er träffade? Lägg då handen på hjertat och kasta, om ni har

mod dertill, första stenen på Feodor. Bättre vore dock, att lik

publikanen i templet sucka och säga: «Gud vare mig syndare nådig!»

Det har ej varit och är icke vår afsigt, att göra Feodor till ett ideal,

ett fenomen af fullkomlighet, som ej existerar i verkligheten. Han var

en vanlig menniska, men ändå ingen af de allra vanligaste. Han var ung,

hade hittills aldrig rönt någon verklig motgång, aldraminst sorg; det

sjudande ungdomssinnet var ej dämpadt genom annat än sedolärans tryckta

maximer, sådana som gifvas till utanlexor vid läroanstalterna, men

tyvärr, så sällan der bringas till utöfning.

Jemförelsevis stod han likväl högt öfver de flesta af sina kamrater, ty

han hade en stark hederskänsla, som afhöll honom från mången

förvillelse. Vänskapen med Alexander, och deras brefvexling, vande honom

att i tankarna genomgå hvarje händelse, emedan vännerna gjort ett

ömsesidigt löfte att ej ens dölja sina svagheter.

Huruvida ett sådant löfte, gifvet i en stund af ungdomlig enthusiasm för

dygd och rätt, ordagrannt uppfylldes, lemna vi derhän; men det hejdade

likväl mången dårskap på halfva vägen. Härtills hade Feodor kanhända

gått i en förlikning med sitt samvete och bättre vetande, ty ännu gjorde

ingen flicka anspråk på hans trohet. Leonna hade varit en

barndomsfantasi, ett luftigt ideal utan form. Men sedan han lärt känna

henne, blef det annorlunda; och när han nu försyndat sig, ångrade han

djupt sitt lättsinne och sina obetänksamma tvifvel om henne, den

oskyldiga och flärdfria, tvifvel, ingifna af en sådan person som Hedda.

Men han insåg äfven, att en bekännelse derom icke tjenade till annat, än

att förstöra Leonnas oskuldsfulla förtroende. Han var icke nog djerf,

icke nog öfvad i förställning, att framträda till den förorättade

flickan likasom ingenting förefallit.

Hvem vet likväl huru det gått, om han haft tid till besinning, och han

ej genast låtit genomskåda sig af Schalinsky. Den omisstänksamma flickan

hade varit lätt förvillad, men han fruktade vännens forskande blickar;

långt ifrån nöjd med sitt bref, hade han gerna förstört det och skrifvit

ett annat, men nu fick det vara. Han hade likväl, som han trodde,

uttalat sitt beslut att blifva henne värdig. Det ville han hålla som en

man, som står vid sina ord. «Många sådana löften göras — hållas och

brytas!» tänker läsaren.

Med hvilken oro afvaktade han ej vännens återkomst från Grönskog. Den

afdelning af manskapet, som under hans uppsigt skulle från det så

kallade tyghuset och proviant-magasinet pålasta packvagnarna, stod sig

ej mera än jemnt, ty Feodor ville vara fri och ledig, för att läsa

Leonnas bref, hvars ljufva ord — derom var han öfvertygad — blefve en

helande balsam för hans oroliga hjerta.

Schalinsky kom och medförde endast en vänlig helsning. Missnöjd med

Feodor dessa dagar, hade denne under hemvägen beslutit litet plåga

honom; men då han varseblef hans oförställda sorg, uppbjöd han allt för

att trösta och hänvisade honom på morgondagen. Han meddelade honom ända

till de minsta omständigheter, rörande mötet med Leonna, och den

positiva omöjligheten för henne att handla annorlunda.

* * * * *

Allt var färdigt för uppbrottet; tross- och ammunitions-vagnarne

förespända. Manskapet, med tornister och den konstmässigt hoprullade

kapotten på ryggen, stödde sig väntande mot gevären.

Ställets innevånare och äfven annat landtfolk från granskapet samlades

för att se det aftågande manskapet och månget förkläde samlade också

förstulet tårarne, som skymde bort glansen i de vackra landttärnornas

ögon, under det mången ungersven åter önskade orostiftarne så långt bort

som pepparen växer.

Man afvaktade endast öfverstens ankomst, hvars granskande blick skulle

öfverse det hela.

Med väntan och otålighet skådade Feodor ut åt vägen; men icke rörde

denna otålighet öfverstens ankomst, utan den välkända gula kaleschen

från Grönskog, som nu ändteligen nalkades.

Men innan dess ägare med vanlig maklighet stigit ur och skakat hand med

sina båda unga vänner, gafs tecknet att öfversten också var i antågande.

Ögonblicken voro således dyra. «Gå du in med gubben, jag skall förhöra

kusken,» hviskade Schalinsky till Feodor.

«Vi komma att sakna eder rätt mycket,» försäkrade kapten Nordenskans

hjertligt, och tryckte Feodors hand, «men hade ej det dumma

missförhållandet varit emellan bror och min son Petter, vore förlusten

ändå känbarare, ty då hade vi ofta umgåtts. Nå hvem vet, kanske återse

vi hvarandra framdeles, och då måste ett sådant groll ha försvunnit.»

«Jag både önskar och hoppas detsamma,» svarade Feodor och tryckte

tacksamt hans hand. «Jag på min sida vill visst aldrig väcka det

slumrande agget hos min vederpart, men då jag icke vet hvad som

föranleder detta hatfulla uppförande» — — —

«Så låt oss lemna allt i förtröstan på framtiden,» inföll Nordenskans.

«Vi båda förblifva vänner. — Men så när hade jag glömt något. Dotter min

sänder er här en bok, som hon haft till låns.» Han dykade upp den ur den

djupa rockfickan. «Nog har hon aktat den, som så förvarat permarna,»

tillade han.

Feodor mottog boken och kastade en frågande blick på Schalinsky, som

nalkades i detsamma. Denne anmärkte leende: «boken fordrade kanhända en

ren klädning för att handteras af frökens vackra händer.»

Nu hvirflade trumman; alle man i ledet! En handtryckning och Schalinsky

skyndade bort. Nästan faderligt omfamnade Nordenskans den qvarblefne

Feodor, som bestormad af känslor föll till hans bröst. «Innan vi

skiljas, dyre farbror, så lofva mig heligt, att aldrig låta er älskvärda

dotters framtida öde bero af hennes halfbrors godtycke. Lofvar farbror

detta?»

Något förvånad, svarade Nordenskans ändock godlynt, till och med

hjertligt: «Jag vet ej anledningen till denna brors önskan, men som den

alldeles stämmer öfverens med min egen vilja, kan jag gerna lofva det.»

«Gud belöne dig derför!» och Feodor störtade ut.

Nordenskans stod ett ögonblick qvar på trappan och såg efter den

bortilande, och yttrade halfhögt för sig sjelf: «Stackars gosse! Nog ser

jag, hvar skon klämmer, och din lycka står i vida fältet. Ditt råd var

emedlertid godt, jag skall taga det ad notam.»

Han gick derpå in till sin svärdotter. Fru Snabbeck var ännu qvar, men

Hedda hade ej återkommit.

De stodo alla tre i ett fönster, och sågo hur den ena truppen efter den

andra försvann bakom ett skogbevuxet berg vid vägen. Knappt hade dammet

hunnit lägga sig, förrän man från den sidoväg, som förde till

landtmätarebostället, blef varse en resande. Det var Petter, som kom

hem. Fadren log inom sig och tänkte: «minsann ser det icke ut som herr

befallningsman, af fruktan att förlora skinnet, legat i bakhåll.»

Petter var icke i bästa lynne; när hans fru sporde hvarifrån han kom,

svarade han tvärt: «sist ifrån Brandéns, der har jag hört intressanta

nyheter.» Maria såg af hans blick och hörde af tonen att en storm var i

antågande, och såg helst att denna bröt löst i svärfadrens närvaro, hon

frågade efter utseendet likgiltigt: «Hvad höres det då för nytt?»

«Först och främst att frun far omkring och roar sig, när hennes man är

borta — och det i så valda samqväm till» — —

«Ett samqväm som syntes anstå dig i somras, när du sjelf förde mig dit,»

svarade Maria kort, «äfven antog du inviten.»

«Det var då, men nu har jag hört superba historier om vissa menniskor

der,» och med en grimace vände Petter sig till fru Snabbeck. «Fruns

skarpsynthet har ej heller här kommit på skam,» fortfor han. «Ni har

yttrat att den der öfverstinnan och hennes syster sågo utklädda ut, och

ni hade rätt. Båda hafva haft rang och värdighet af värdshusjungfrur, i

samma stad der öfverstens fru lefver. Han och en annan officer tog

derifrån hvar sin dam, och förde dem med sig hit.»

«Nå det kan jag säga, det var ju skandalöst!» beskärmade sig fru

Snabbeck, likväl smickrad att se sin skarpsinnighet anmärkt. «Men att

öfversten icke blygdes att låta en sådan der gälla för sin fru.»

«Hvem kan bevisa detta?» inföll Petter. «Han lät det endast passera, när

doktor Ström, som nog kände förhållandet, ville introducera henne under

detta namn i sitt hus. Öfversten visade sig ju aldrig tillsammans med

henne i staden, till och med icke här på landet.»

«Men afskedskalaset» — inföll Marie misstroget.

«Nå visst bestod han det, men fruntimren och dansen var hos ingeniörens,

ej hos honom, som bor i en helt annan byggning; eller deltog han

kanhända i dansen? neej, — nå så har jag rätt! och någon ersättning

måste han väl gifva sin donna när han lemnar henne; ryktet säger till

och med, att han spelt bort henne till en af sina vänner; sanningen är

att han förlorade tvåtusen rubel till en bekant och till densamma kommer

hon nu antingen som pant eller betalning, huru man vill taga det.»

«Men af hvem har du hört allt det der?» frågade Maria ännu misstroget.

«Jag har det från säker hand. Lita du på det.»

Nordenskans den äldre, en åhörare af allt detta, som endast med ett:

«Nå? det var f—n!» «hm, hm,» eller «så, så,» härtills tillkännagifvit

sin uppmärksamhet, sade nu, sannolikt i den mening att förbereda något

som han sedan ärnade afhandla närmare med sonen: «Jo, jo, nog lär du ha

rätt, jag påminner mig nu, huru Feodor Karlowitsch alltid undvek att

tala om dessa damer, och när prestens fru engång plågade honom med

frågor om dem, svarade han: att han aldrig sett öfverstens fru; något

som förundrade oss alla. — Du ser häraf kära Petter, att han icke

gillade ett sådant lefverne.»

«Det bevisar blott att en blind höna också någongång kan hitta ett

korn,» svarade Petter, och aflägsnade sig skyndsamt för att skrifva ett

bref, med den återvändande skjutsgossen; han undvek att vara allena med

fadren, som reste hem på eftermiddagen.

Innan vi på lång obestämd tid lemna Feodor och hans vän, följa vi dem

till första nattqvarteret, en vid landsvägen belägen by, några mil

derifrån.

När Feodor mottog boken af Leonnas far, trodde han sig i Schalinskys

leende finna, att denne af kusken erhållit det lofvade brefvet, men

under marschen var det intet tillfälle att, ohörda af andra, vexla några

ord. Han måste således beväpna sig med tålamod. Boken var han nödsakad

att lemna till sin betjent.

I mörkningen uppnådde de nattqvarteret; åt Feodor, Schalinsky och

Boldakoff anvistes den bättre af de tvenne kamrar, som lågo innanför en

stor stuga, der femtie man snart snarkade godt på utbredd halm.

Det var redan långt lidet på qvällen, men ännu tycktes hvarken Feodor

eller hans vän vilja lyssna till den tredjes uppmaningar att gå till

hvila. Denne hade genast efter den måltid, gamla värdinnan i huset

uppdukat, krupit upp i det ena af de höga, breda, men korta

sängställena, öfvertäckta med mångbrokiga ylleryor. Småond öfver de

andras envishet, vände Boldakoff sig åt väggen och somnade.

Feodor hade oupphörligt bläddrat i den omnämnda boken, under det hans

vän iakttagit honom med väntande blickar.

«Gud ske lof, nu hvarken hör eller ser han oss; lemna mig nu brefvet,»

utbrast Feodor, i det han lade ifrån sig boken.

«Hvilket bref?»

«Det som kusken gaf dig; var barmhertig och hutla icke längre med mitt

tålamod.»

«Jag har icke något bref,» försäkrade Schalinsky. «Fröken hade väl

lemnat karlen ett pakett, med tillsägelse att lemna det antingen till

dig eller mig, men sedan hade hon tagit det tillbaka, och sagt att

kaptenen ville sjelf lemna det i rätta händer. När jag nu såg, att du

erhöll boken, var jag nöjd; i annat fall hade jag påmint derom.

Naturligtvis måste boken innehålla svar på ditt bref, så framt hon velat

svara.»

«F—n heller! Jag har genomgått hvart enda blad; icke en papperslapp,

icke ett understruket ord skulle undgått min uppmärksamhet.»

«Du är ett bra dåligt ämne till polisminister, som ej fått det infallet

att se efter hvad som förvaras under dessa sigill,» skämtade den andra,

öppnade förseglingen med ett knifblad, och räckte Feodor det bref vi

redan läst. —

Djupt träffad af flickans ömma och naiva förebråelser, som alla voro

förtjenta, förstod han att uppskatta det ädla tänkesätt, som röjde sig i

hvarje ord. Slutet gjorde honom förtjust, och han dolde ej sin glädje;

han omfamnade sin ovärderliga vän, men visade honom likväl icke brefvet

— skälet kan man lätt inse. — Men han tog honom till vittne af sin

högtidligt fattade föresats att göra sig värd hennes kärlek.

* * * * *

Sjukdomen hade brutit sig; fru Nordenskans förbättrades ögonskenligt,

men sjelf försäkrade hon ännu, sedan hvarje spår deraf försvunnit, att

hon plågades af den minsta ansträngning. Hon grufvade sig öfver de

minsta bestyr, som hörde till hennes husmoderliga kall — vi känna ju

hennes förkärlek i detta fall. — Nu hade den omvårdnad alla, och i

synnerhet Leonna, skänkt henne, drifvit makligheten till en ännu högre

grad.

Det ålåg således den knappt sextonåriga dottern, att intaga hennes plats

i hushållningen. Lust och omtanka göra äfven svåra ting lätta, och

Leonna insåg sjelf att hon behöfde en verksam förströelse. Den lilla tid

hon varit borta hemifrån, hade äfven i detta afseende varit henne

nyttig; ty hon kunde nu anställa jemförelser. Hon sökte derföre förena

mormodrens driftiga omtanka med den ordningsanda och behagliga

«komfort,» som gjorde lifvet på Rönnbacka så trefligt. Småningom

lyckades hon i sina bemödanden, visserligen icke utan ansträngning och

några misslyckade försök; men hon visste att göra sig älskad och aktad

af tjenstefolket — med få undantag hade en ny upplaga efterträdt den

gamla — och det hörsammade henne gerna.

Lik karlar i allmänhet och fäder i synnerhet, kunde äfven Nordenskans ej

uppskatta hvad en ung qvinna lider, som så der handlöst måste öfvertaga

vården om ett stort hushåll, der ansvaret ligger tungt på hennes svaga,

ovana skuldror; en börda, som endast kärleken eger förmåga att göra

lätt. — — —

Likväl erhöll Leonna då och då en vänlig blick, ofta ett hjertligt ord

af sin far, som nu märkte skillnaden mot förr enär han, till exempel vid

en hastigt påtänkt resa, hade allt rent och i ordning, (ty huru mången

ledsamhet uppkommer ej ofta om en löskrage är illa ansad och de

frånslitna banden ej behörigt fastsydda o. s. v.), eller då värdinnan,

för en oförmodad gäst, alltid hade något godt och smakligt i beredskap.

Allt sådant hade varit sällsynta fall i hans husliga lif, sedan den

gamla trotjenarinnans död föregående året.

Dessa voro äfven de enda solskensblickar i Leonnas husmoderliga lif, ty

modren kunde hon aldrig göra rätt i lag; sjukdomen hade gjort henne

retlig till sinnes, hvilket jemte ett inre medvetande af egen oförmåga,

och medfödd afund öfver andras förmåga, gjorde henne nästan svartsjuk på

sin egen dotter, när det någon gång hände att mannen gjorde henne

uppmärksam på dottrens tilltagande förtjenster.

Fru Nordenskans lemnade ej mera sitt rum, med undantag af måltidstimmen.

Hon visade då god aptit, men klandrade likväl allt; sannolikt i den

mening att derigenom synas vara fru i sitt hus. Utan sysselsättning blef

tiden henne lång, och hon trifdes numera ej allena. Leonna fick ofta

uppbära orättvisa förebråelser, att hon vårdslösade sin mor, då hon för

de mångfaldiga bestyren måste lemna henne.

Ville den stackars flickan, för sitt eget nöje och för att förströ

modren, föreläsa henne något ur en god bok, så kunde denna, i anseende

till sina slöa begrepp, ej fatta dess innehåll; den muntraste,

angenämaste och lärorikaste lektyr var, enligt hennes oförgripliga

mening, bara onyttigt «munpladder.»

Julens annalkande ökade Leonnas husmoderliga omsorger, ty helgen hör

enligt gammal finsk sed till tjenstefolkets sötebrödsdagar, som

tillbringas under hvila från alla icke oundgängliga sysslor. Nordenskans

reste med son och svärdotter till Lovisa, och återkom först närmare

nyåret. Leonna var hemma, mera än någonsin utsatt för modrens retliga

lynne. Så förlefde hon några långsamma dagar, som verkade ofördelaktigt

på både kropp och själ; ingen förströelse hindrade henne att lemna sig

åt minnen och reflexioner.

Hvilka förändringar hade ej föregått på ¯ett enda år¯ — så långt i

perspektif — så kort sedan det utrunnit ur tidens stora timglas! — med

hastande steg hade hon blifvit förd från barndomens lekar, genom

ungdomens blomstergård, der hon knappt hunnit kasta omkring sig några

blickar, förrän hon måste lemna den. Nu tyckte hon sig redan öfverträdt

den gränseskilnad, som förde till medelåldrens ofta törnbeväxta bana. —

Hu! Det var att måla svart vid sjutton år!

«Så ser menniskan nästan alltid ¯verlden¯ genom känslans synglas, och

den visar sig mörk eller purpurfärgad, allt efter färgen på det glas,

hvarigenom hon betraktar den,» säger Andersen.

Leonna gjorde sig i tankarna en förteckning på det hon upplefvat. Allt

hade gjort intryck på hennes känsliga hjerta: Vänskapsförbundet med

Ottilia, sammanträffandet med Feodor; mormodrens hastiga död, vistandet

med och skilsmessan från Ottilia, Petters giftermål, och otrefligheten

med denna nya slägt, oenigheten mellan Petter och Feodor, dennes

besynnerliga bref och den ovisshet hvari hon nu lefde. — — — —

Sätta vi oss i hennes belägenhet, och genomgå vi med henne denna

förteckning, skall väl ingen finna det besynnerligt, att hon, utan annat

sällskap än denna mor, ansåg lifvet äga mera skugga än ljus.

Nyårsdagen passerade hon hos brodren. Maria klagade sig illamående, var

tyst och sluten; Leonna hade så tråkigt der, att hon med glädje

återvände hem.

Sent på en februariafton, vandrade hon ensam i den af en muntert

sprakande eldbrasa upplysta salen. Med ens hörde hon bandhunden skälla,

och äfven skall af fremmande hundar. Hvem kan det vara, tänkte hon,

pappa är borta, och mamma, som i dag varit bra otålig, sofver redan, och

jag skall så här ensam taga emot gäster! Hvad som möjligtvis i hast

kunde framsättas till en aftonmåltid, undergick revy i hennes tankar,

under det att hon tillika skyndade att öppna dörren för dem, som redan

hördes vara i förstugan.

Den första hon mötte var hennes far, som ovanligt munter utropade: «Nå

min flicka! Håll dig beredd att taga emot välkomna gäster!»

«Gud skall veta huru välkomna de äro,» tänkte Leonna inom sig, när ett

par af «Hertola herrns» stora hundar rusade in på det nyss skurade

salsgolfvet. De efterföljdes af sin husbonde. I det Leonna gjorde sig

fri från dennes välmenta, men hårdhändta omfamning, och ville skynda sig

ut, med omsorg om både två- och fyrfotingars förplägning, möttes hon

åter i dörren af, — hvem målar hennes öfverraskning, hennes fröjd! af —

onkel Ludvig.

«Nog får du sedan veta allt det der, kära Lona! Laga nu så att vi få oss

något till bästa,» manade hennes far, när hon öfverhopade Ludvig med

frågor efter Ottilia.

«Förlåt söta far,» och med af glädje bevingade steg skyndade hon ut.

En stund sednare satt «Hertola herrn» och hennes far vid sina toddyglas

i ett för oss ganska likgiltigt samtal. Ludvig tog plats vid den unga

värdinnans sida, der han njöt sin favoritdryck, thé försatt med

hallonsaft.

Direkte kommen från Petersburg, hade han tvenne dagar hvilat ut på

Rönnbacka; i dag hade han rest till Hertola för att helsa på sin bror,

och fann denne färdig att sätta sig i släden för att fara till Grönskog.

Som Ludvig i alla fall ämnat sig hit, följdes de åt; under vägen mötte

de Nordenskans, som genast vände om. De hade ätit middag hos Petter.

Utom tusende hjertliga helsningar från Ottilia och hennes man, erhöll

hon bref jemte ett paket från sin vän. Ludvig skänkte henne några goda

nyss utkomna tyska böcker, en ritlåda, blyertspennor och diverse sorter

papper.

Under sitt vistande på Rönnbacka hade Leonna inhemtat de första

grunderna i teckningskonsten, och sommartiden öfvat sig på egen hand;

brist på tid äfvensom tillbehör hindrade henne sedan från ett nöje,

hvartill hon kände sig äga både håg och fallenhet. Hon såg nu med

glänsande ögon på sin lilla erhållna skatt, men snart föll det henne in,

huru föga tid hon fick disponera efter eget val och med en tår i ögat,

åtföljd af en suck, nedlade hon alltsammans tillika med böckerna i

dessas förvaringsrum. Detta undgick ej Ludvig, som iakttagit henne; han

utforskade lätt orsaken. Han lofvade öfvertala hennes far att antaga fru

Palman att förestå hushållningen på Grönskog. Hon vore äfven ett

passande sällskap för hans fru, hvarigenom Leonna vunne större frihet.

Fru Nordenskans ville i början ej höra talas om förslaget, men när

Ludvig gjorde henne uppmärksam på att Leonna fallit af, att hennes helsa

led, och att hon var för ung att bråka med omsorgen vid en stor

landthushållning, då biföll hon, hvad hennes man genast hade gillat,

ehuru han af sig sjelf aldrig kommit att tänka derpå.

Om fjorton dagar skulle Ludvig Lurhjelm återvända till Petersburg, men

ville förut ännu en gång besöka Grönskog och då föra fru Palman dit. Att

hon icke med glädje skulle antaga förslaget, satte han alldeles ej i

fråga.

Ottilias bref ingaf Leonna den renaste glädje och tacksamhet mot

Försynens styrelse, som gjort hennes vän så lycklig i dess äktenskap och

husliga lif. Hon såg häruti en borgen för sin egen kärleks framtid, som,

ehuru mörk den nu äfven syntes vara, äfven en gång säkert skulle klarna,

om det vore den Allgodes vilja.

Den farhåga, som stundom velat innästla sig i hennes tankar, att Ottilia

en gång kunde ångra sitt val, var nu fullkomligt skingrad. Feodor hade

visst sökt ingifva henne ett högt begrepp om Ivanoffs karakter och

själsegenskaper, men hon fruktade likväl att denna manliga

sjelfständighet lätt kunde urarta till hårdhet mot den milda,

eftergifvande Ottilia. Nu lärde hon sig inse skilnaden mellan en ädel

sjelfkänsla — och sjelfvisk halsstarrighet. — Dess representanter voro

Ivanoff och hennes halfbror Petter.

Leonna hade ofta försökt tänka sig in i de personers äktenskapliga

förhållande, som hon antingen kände eller hört omtalas; och intet af dem

motsvarade det begrepp, ett ungt, oskyldigt och känslofullt hjerta gör

sig om en sådan förening; men genom den teckning, Ottilia med så ljusa

färger, så enkla drag, gjorde om sitt trefliga husliga lif, sin make och

dess moder, såg hon sin föreställning realiserad i verkligheten. Hon

jemförde detta med sina egna iakttagelser ur sin brors och svägerskas

husliga lefnad och nu fann hon denna förbindelse dubbelt olyckligare än

förut, och beklagade dem å ömse sidor. Sjelfkära båda, ägde de ingendera

undfallenhet för den andras svagheter.

Samma ljufva förhoppning, Ottilia genom halfva ord lät henne ana, och

som hos dem var ett ämne för den renaste glädje, borde äfven hafva

funnits i hennes broders hus. Det sistanförda vore ingalunda i de

torftiga omständigheter, som kunna föranleda föräldrar att med oro motse

ankomsten af en ny tärande medlem. Huru många i fattigdom stadde

betrakta icke ett barn såsom en rikedom, såsom en dyrbar gåfva af Gud!

Denna tidpunkt syntes här afvaktas under knot och missnöje å ¯hans¯ —

med nyckfullhet och tvärhet å ¯hennes¯ sida.

När Leonna dagen derpå undersökte sitt paket, innehöll det utom diverse

små presenter ett manuskript af Ottilias egen hand, jemte dessa ord:

«Som jag vet huru lifligt du intresserar dig för hvad som är ädelt och

godt, har det varit mig ett kärt nöje att göra dig närmare bekant med

den mans ungdom, som gör mitt lif till en himmel på jorden; äfvensom med

min goda svärmors upphöjda sinne och ädla hjerta. Med bådas samtycke har

jag för dig tecknat upp vissa tilldragelser i deras lif, och skickar dem

nu i form af en liten roman, som enligt min öfvertygelse kan bära

namnet:

"=Sådan mor, sådan son.="

Constance de —villes fader och närmaste anförvandter föllo offer för

folkraseriet i början af fransyska revolutionen. Efter många faror

anlände slutligen hennes mor, med sin blomstrande dotter Constance, till

Petersburg; der sökte och fann hon en tillflykt i —ska envoyéns hus,

hans fru var hennes kusin och barndomsvän.

Hittills hade moderskärleken förlänat styrka åt den svaga, fint bildade

qvinnan; nu dukade hon under för den sorg hon lidit, jemte fruktan,

brist och ansträngningar under den långa resan; äfven ombyte af klimat

gjorde sitt till, och döende anförtrodde hon sitt barn åt sin rika

kusins ömhet och ädelmod.

Denna fru, en dam af stora verlden, trodde sig fullkomligt uppfylla den

aflidnas önskan, då den unga Constance fick fullända sin uppfostran

under ledning af guvernanten i huset. Äfven sina behof saknade den unga

flickan icke, men väl deltagande och moderskärlek; hon begret smärtsamt

och länge sin oersättliga förlust. De af modren från spädaste åren

inplantade dyrbara lärdomar till gudsfruktan och dygd, hade slagit djupa

rötter i hennes unga hjerta, och ju mera hon omgafs af köld och

liknöjdhet samt yttre flärd, desto omsorgsfullare fostrade hon sina

dyrbara minnen.

Hon infördes i sällskapslifvet lika okonstlad som skön och väckte en

uppmärksamhet, som ådrog henne sina kusiners afund; den köld, hvarmed

hon af de sina der bemöttes, väckte till och med fremmande personers

uppmärksamhet.

Mamsell Dublance, guvernanten, skulle nu lemna ett hus, der hon icke

mera behöfdes, och såg sig derföre om efter en annan plats. Men trött

vid en underordnad ställning; utomdess i brist af grundsatser och

intrigant af naturen, blef hon med glädje varse, att grefve * * *, som

nyligen hemkommit från en utländsk resa, i hemlighet betraktade

Constance med passionens ögon. Som han var ganska rik, beslöt hon

använda denna upptäckt till sin fördel.

Med gifven anledning å guvernantens sida, gjorde grefven henne till sin

förtrogna, under det att han skickligt dolde sin passion för alla andra,

och visade sig vara häftigt intagen i envoyéns äldsta dotter, ehuru det

allmänt var bekant, att hon var förlofvad med en annan.

Ett möte ställdes till, hvari den oerfarna Constance endast såg slumpen

råda, ehuru hon, med qvinnans egna fina instinkt, länge sett sig vara

ett mål för den ömmaste kärlek, det mest grannlaga uppförande på hans

sida. Nog af, hon öfvertalades af den enda person, som bevisat henne ett

slags deltagande, och den hon som uppfostrarinna varit van att hörsamma,

ännu mera af sitt eget hjerta, som talade för grefven, att ingå ett

hemligt giftermål.

Grefve * * * förenade äfven i sin person allt, som kunde eröfra en ung

oerfaren flickas hjerta. I sina bästa år, med det fördelaktigaste

utseende, hade han en verldsmans lätta och intagande manér. Af gammal

familj, rik och oberoende, var han ansedd och oumbärlig i de storas

salonger, och utmärkt i alla afseenden. Dessa allmänt kända förhållanden

angaf han som lika många orsaker, hvarföre han ej öppet vågade erkänna

henne som sin maka. Dock svor han henne evig trohet, och att hon aldrig

skulle ångra en förbindelse, som utgjorde hans fasta hopp om

lefnadssällhet.

Samma dag, som guvernanten lemnade sin befattning i ministerns hus, var

äfven bestämd till att förena de älskande. Mot aftonen afhemtades hon

och Constance genom grefvens kammartjenare, förklädd som hyrkusk. De

fördes till grefvens praktfulla hotel, der först en fransysk reformert,

sedan en grekisk andelig förrättade vigsel-ceremonien, i ett dertill

ordnadt huskapell, ehuru den endast försiggick i tvenne vittnens

närvaro; det ena vittnet utgjordes af mamsell Dublance.

Ännu samma afton förde grefven sin unga maka till en väl inredd våning i

en aflägsen förstad. Smaken och elegansen i deras hem hade kunnat

tillfredsställa en mera anspråksfull qvinnas önskningar än Constances,

som endast byggde hela sin lycka på sin mans kärlek.

Ingen af familjen hade varseblifvit, att Constance följde bort med

guvernanten, och domestikerna fäste ej något afseende dervid. De förra

trodde, att hon inneslutit sig i den bortrestas kammare, då ingen fann

reda på nyckeln. Men när man ännu saknade henne dagen derpå, gjordes en

undersökning, och man fann då ett bref, som Dublance dikterat, och det

både hon och grefven haft den största svårighet att förmå Constance att

skrifva af.

I detta bref sade hon sig vara drifven af en oöfvervinnerlig längtan att

återse sitt fädernesland, Frankrike, och då hon tillika fattat en häftig

kärlek för en ung artist, hade hon med honom under mamsell Dublances

beskydd rest till Paris, deras gemensamma födelseort, för att der blifva

den unga mannens maka. Hon tackade sin tant och onkel för all bevisad

godhet; bad dem förlåta ett steg, hvartill, — det hade hon nog insett, —

de aldrig skulle bifallit, o. s. v.

I förstone ville onkeln uppröra himmel och jord för att efterspana och

återföra den obetänksamma flickan, men då fru och döttrar syntes, om

just icke med nöje, dock ganska likgiltigt anse den händelse, som gjort

dem fria från en ung person, som nästan odeladt fästade allas

uppmärksamhet, lemnade han saken derhän. Ett rykte spreds ut, att

Constance som sällskap åtföljde en förnäm dam af deras bekanta, på dess

resa till det italienska Sweitz.

Som grefve * * * allt fortsatte sina besök i huset, och alldeles

förträffligt spelade rolen af en olycklig älskare till den förlofvade

fröken, kunde ingen skymt af misstanke falla på honom; om man också ej

varit öfvertygad att hennes bref innehöll sanning.

* * * * *

Den lyckliga Constance bar redan första panten af deras kärlek på sina

armar, när grefven åtföljde en ärofull beskickning till ett fremmande

hof.

Skilsmessan var lika smärtsam för dem båda, och varade i tvenne år; men

nästan hvarje postdag erhöll Constance de mest kärlekslågande bref, och

allt hvad hon behöfde i öfverflöd.

Grefvens bankier var den som besörjde brefvexlingen.

Hon och Dublance lefde tyst och stilla under antagna namn, undvikande

hvarje bekantskap; de besökte endast kyrkan, och någon gång de mindre

theatrarne, af farhåga att igenkännas.

Grefven återkom ännu mera intagen i sin unga fru, som syntes honom ännu

skönare. Gossen öfverhopade han med en ömhet, som förtjuste den unga

modern. Han skänkte dem hvarje stund han kunde göra sig lös från göromål

och den verld, i hvilken han lefde.

Så förgingo några år, under hvilken tid grefven ofta reste bort, men

frånvaron var aldrig långvarig; under tiden blef Constance moder till en

dotter, och när den lilla Anna var två och Konstantin sju år, dog

mamsell Dublance, som en längre tid varit sjuklig.

Ehuru Constance, under en närmare bekantskap och kännedom af hennes

åsigter om lifvet, ej kunde skänka Dublance sin fulla aktning, var hon

dock hennes enda sällskap, ett slags beskydd inför verlden.

Grefven hade under guvernantens sista sjukdom varit bortrest; återkommen

öfverraskades han synbart vid nyheten om hennes död. Icke utan en viss

oro, sporde han efter hennes sista ögonblick, om hon då haft

sinnesredighet, och syntes lugnad när han hörde, att hon först yrat,

sedan varit mållös. Icke då, men väl efteråt, kunde Constance tyda de

oroligt forskande blickar, hvarmed han under dessa frågor iakttog henne

sjelf.

Några dagar sednare, lemnade han sin fru en större penningsumma, och

beredde henne på en längre skilsmessa; ty den stora egendom, han egde

nära polska gränsen, fordrade hans personliga närvaro; ett år kunde

säkert gå om, innan han kunde komma tillbaka.

Denna underrättelse var henne så smärtsam, att hon bönföll att få resa

med, såsom en ersättning, att hon försakade namnet af hans maka inför

verlden. «Dess dom bekymrar mig föga. Jag följer dig under hvad namn du

finner för godt,» sade hon. Rörd af detta bevis på hennes uppoffrande

ömhet, afböjde han det dock, ty vägens längd och barnens späda ålder

gjorde det «ogörligt.»

Mera än ett år hade gått förbi, och Constance hade endast erhållit

tvenne bref; i det sista hade han sagt sig vara så öfverhopad af göromål

och rättegångar, så väl med grannar som med dem, som förvaltat hans

egendom, att hans återresa till Petersburg ännu var obestämd. Detta var

antagligt nog; men det förekom henne som låge något oförklarligt svalt i

uttrycken, hvilket ej bådade något godt.

Så förgingo åter några månader under oroliga aningar, hvilka oaktadt

allt hennes bemödande ej ville låta kufva sig; de skingrades väl af

barnens smek och joller, men Konstantins anletsdrag, som liknade

fadrens, kommo ofta hennes hjerta att klappa af oro öfver hans tystnad,

hans långvariga frånvaro.

Sedan Dublances död, hade hon varit i saknad af ett nöje, på hvilket hon

satte ett stort värde. För att söka förströelse ville hon besöka

fransyska operan. Hon kunde nu göra det, utan fruktan att igenkännas, ty

hennes slägtingar hade lemnat Ryssland, och hvilken skulle också erinra

sig henne efter så många års förlopp!

Under en mellanakt varseblef hon att de flestas blickar vände sig mot en

loge i granskapet af den Kejserliga. Hon lyssnade till sina närmaste

grannar för att erfara orsaken. De talade om den «vackra polska

grefvinnan,» och hon följde deras blickar; då såg hon en dam, lika

utmärkt för sin strålande skönhet, som för sin dyrbara toilett. Ännu

intagen af denna vackra syn, hörde Constance en af de bredvid henne

sittande damerna säga till en annan: «Publiken tröttnar aldrig att

beundra henne, ehuru de redan sett henne många gånger.»

«Hon visar också allt större lyx,» invände en annan; «men hvar har man

grefven i afton?»

«Han står ju der i logen näst intill, och talar vid den feta furstinnan

D—, som alltid för sitt fullmånsansigte till torgs,» sade en tredje

skrattande.

Constance följde äfven denna anvisning, litet nyfiken att se den

lycklige, som var förenad med en sådan skönhet, och såg — sin man.

Vid denna kära syn, glömde hon allt hvad som omgaf henne, och fästade ej

en tanke mera på den vackra grefvinnan, endast på honom såg hon. Han var

således återkommen. — — —

Ridån drogs upp; för att undvika uppseende måste hon vända sig till

skådebanan lik alla de andra. Aktörerna gjorde sitt bästa; sjöngo och

spelade förträffligt, men Constance hörde dem utan allt deltagande. När

akten var slut, flög hennes blick åter till logen, för att skåda sina

egna tankars hjelte, men han var icke mera der. Då sade hennes granne:

«Se der står grefve * * * och talar vid sin sköna fru! Ack, ett

vackrare, charmantare par har man aldrig ännu sett!»

Ja det var han; der stod han, och skänkte ett annat föremål sin

hyllning, han betraktade det med samma förtjusning, samma lågande

kärleksblickar, som han förr egnat henne sjelf. Constance kunde ej mera

tvifla om sin mans otrohet. Hon som aldrig vetat hvad svartsjuka ville

säga, led nu på en gång af alla dess qval.

Hon måste samla hela sin styrka för att uthärda till det ögonblick, när

hon, utan att väcka sina grannars anmärkningar, kunde aflägsna sig. — —

Efter en i qvalfull smärta tillbringad natt, fattade hon det beslutet

att skrifva till sin man, likasom hon ännu vore okunnig om allt. Hon,

som aldrig hyst en tanke dold för honom, skulle nu förställa sig! Efter

många fruktlösa försök, var hon i stånd att sammanbinda orden till

mening.

Hon skref, att händelsen underrättat henne om hans återkomst, och

frågade hvarföre hon ännu ej fått se honom hos sig. Inom några timmar

bekom hon ett ganska vänligt svar: Hitintills hindrad, skref han, ville

han dagen derpå tillbringa aftonen hos henne och sina barn.

Detta svar kom henne nästan att tro det allt endast varit ett

missförstånd, ett foster af en febersjuk fantasi. Ack den olyckliga, i

fara att drunkna, fattar ju så gerna i ett halmstrå, i tanke att finna

räddning! Tyvärr blef hon snart tagen ur denna korta villa.

Grefven kom, och medförde som vanligt skänker för henne och barnen. För

den fyraåriga Anna var fadren fremmande, men Konstantin gjorde honom

frimodiga frågor, hvarföre han varit borta så länge.

Han bad Constance aflägsna barnen, emedan han hade något att säga henne

i förtroende. Lik delinqventen som afhör sin dom, fästades hennes stela

blickar vid hans läppar.

Icke utan att en stor förlägenhet röjdes i hela hans väsende,

underrättade grefven nu Constance, att han varit tvungen att ingå ett

giftermål, som varit en så bestämdt uttalad önskan från högre ort, att

han ej vågat vägra den. Men derigenom skulle hvarken hon eller hennes

barn blifva lidande. Hon hade ännu främsta rummet i hans hjerta. Åt

henne ville han anslå ett rikligt underhåll så länge hon lefde; för

barnens uppfostran och framtid ville han hafva all omsorg ospard.

På det hon ej skulle göra sig några skrupler öfver hans tvegifte,

erkände han, eller rättare sagdt upplyste han, det deras vigsel endast

var ett gyckelspel, för att tillfredsställa hennes dåvarande barnsliga

fördomar. Den ena af presterna var en klockare, den andra hans fransyska

lakej. «De utförde begge sina roler så väl,» tillade han, «att om

mamsell Dublance ej varit med om komplotten och den som uppgjort planen

dertill, hade mamsellen ej anat detta bedrägeri.»

Utan afbrott af Constance hade han fått tala från början till slut. Hon

satt der likblek och stum, med hopknäppta händer och stela blickar.

I medvetande af sitt omoraliska uppförande mot henne, hade grefven tagit

plats i soffans andra hörn, för att undvika hennes på honom fästade

blick, men nu när allt var sagdt, närmade han sig deltagande; bad henne

icke oroa sig, allt skulle blifva som det varit; hans ömhet för henne

och barnen vore sig alltid lik och hvarje stund, han kunde komma ifrån,

skulle han skänka åt dem.

Dessa ord åtföljdes af en smekning, men med ett utrop af fasa sköt hon

honom bort och vred, ännu allt stum, krampaktigt sina händer.

Då han såg att hennes smärta var för djup, för ny, att iklädas ord,

ringde han efter hennes båda qvinliga domestiker, sade att deras fru

hade blifvit sjuk, och anbefallte dem den största omsorg. Han sade sig

vilja återkomma dagen derpå, ty han var fullkomligt öfvertygad att hon

då besinnat sig.

Men dagen derpå erhöll han ett bref, hvarpå Constance arbetat hela

natten. Hennes oryggliga beslut var, att aldrig mer emottaga hans besök.

Hon som knappt lemnat barndomen, oerfaren och hänförd af den ömmaste

kärlek, hade, förlitande sig på hans heder, ingått denna förbindelse,

som hon trodde vara helgad af religionen. Väl visste hon hvad hon

derigenom försakade. Men det var ju honom sjelf hon älskat, ej hans

namn, icke hans rang, lycklig och säll hade hon satt sig öfver

menniskors omdömen; inför Gud var hon dock hans lagliga maka. Men nu —

sedan han sönderrifvit den slöja, som betäckt hennes ögon, — var deras

förening ett brott. Hvad hon omedveten brutit, skulle en nådig Gud

förlåta, men nu måste den upphöra. —

Löftet om underhållet antog hon för barnen, emedan hon ej ägde rätt att

beröfva dem, hvad de hade rättighet att fordra, men för sin egen del

afslog hon det bestämdt. Allt hvad hon fått i en lyckligare tid, ville

hon dock behålla såsom ett minne af denna tid; med arbete och sparsamhet

vore det nog för hennes behof.

Om gossens framtida uppfostran ägde han som far rätt att besluta. Hon

önskade blott att ännu några år få behålla honom hos sig. Men från Anna

ville hon aldrig skiljas; hon ansåg sig hafva skicklighet nog, att

meddela henne de kunskaper, som fordrades.

Grefven svarade skriftligt: det han för närvarande ej ville motsäga

henne, men hoppades, att hon framdeles torde ändra sin åsigt. — —

Han sände tillika en anvisning på sin bankir, hos hvilken hon hvarje år

hade att lyfta intresse af ett betydligt kapital, insatt för barnens

räkning. Detta kunde användas efter behag.

I erfarenhetens och olyckans stora skola kunna få dagar utveckla mera

tankekraft och sjelfständighet, än under hela år, tillbragta vid det

vanligen så kallade lyckliga lifvets passgång.

Så hade äfven dessa dagar förändrat den glada bekymmerslösa Constance,

hvars lif i många år förflutit som vårdagar, endast skuggade af de moln

hennes mans frånvaro förorsakat; men då hon aldrig tviflat på hans

kärlek och trohet — dertill var hon sjelf alltför renhjertad och

oskyldig — motsågs alltid återseendet med förnyad förtjusning. Nu såg

hon sig på en gång beröfvad alla de illusioner, som förljufvat hennes

ensliga lefnad. Bedragen af den man hon afgudat, var hon sårad i sina

heligaste känslor, och det i samma ögonblick, då hon offrade honom allt.

— —

Men i stället att under overksamt pjunk bortgråta sina dagar, utvecklade

den unga qvinnan en själsstyrka och beslutsamhet i handling, som

omedveten af henne sjelf härtills legat i dvala. Hon hyrde sig rum i en

helt annan trakt af den stora Kejsarstaden; sålde alla henne nu

öfverflödiga blefna möbler, och behöll blott hvad som fordrades till

trenne enkla, men trefligt inredda rum. Hon höll blott en piga samt en

ung gosse i sin tjenst. Denna gosse var son till en af grefvens lifegna,

och endast två år äldre än Konstantin. Hon behöll honom, på det att

grefven, hvars aktning hon likväl aldrig ville förlora, alltid igenom

gossen kunde erfara huru hon lefde.

Innan hon beträdde sin nya boning, hade hon anlagt sorgdrägt för sig och

barnen, och gaf sig ut för att vara enka efter en militär, död på en

aflägsen ort. Hon beslöt att här lefva lika skild från umgänge som

förut. Hon ingick dock sedermera bekantskap med sin värdinna, en enkefru

med tvenne uppväxande döttrar. Snart öfvertalades hon att lemna dem och

några andra unga flickor lektioner i språk, teckning och musik.

Härigenom vann hon sin bergning, och kunde spara räntan af sitt

hopsamlade kapital för en oviss framtid.

Efter tvenne fåfänga försök af grefven, att vinna inträde i hennes

boning, hörde hon ej af honom på flera år.

Af allmänna bladen erfor hon, att han som ambassadör rest till * * * *

åtföljd af sin fru, der de utvecklade en lyx, svarande mot deras rang

och rikedom.

Om man undantager lektionstimmarna, lefde Constance endast i och för

sina barn. Hon lärde dem allt hvad deras ålder kunde mottaga, och

framför allt inskärpte hon en innerlig kärlek till Gud och dygden,

sanning och rättvisa. Konstantin ägde, både af naturen och sin mors

medverkan, en stark hederskänsla, men äfven ett kärleksfullt hjerta. Af

sin far, som han numera trodde vara död, behöll han alltid ett kärt

minne.

Lilla Anna var hans ögonsten. Aldrig har en moder bättre uppfyllt sitt

ansvarsfulla kall, än Constance. Sällan ha tvenne syskon mera älskat

hvarandra, och nästan afgudat sin mor, än Konstantin och Anna.

Den förstnämnde var i femtonde året, när grefve * * * återkom till

Petersburg, höljd af de lagrar han skördat på diplomatikens fält; som

belöning erhöll han nya gods med flera tusen själar.

Igenom en biljet, önskade han ett möte med Constance hos sin bankir, för

att med henne öfverlägga något rörande gossens framtid. Han öfverlemnade

åt henne sjelf att bestämma dagen och timman.

Det skedde, och de återsågo hvarandra efter sju år.

Hvad dessa åren förvandlat den förut blomstrande och kraftfulla mannens

utseende och gestalt! Han liknade nu en gubbe; ansigtet var gulblekt och

infallet, glansen i ögat var slocknad, och håret skiftade i grått; äfven

gestalten var sammanfallen.

Ovilkorligt studsade Constance tillbaka vid hans åsyn; så hade hon

aldrig kunnat föreställa sig honom. Lidandet och åren hade väl äfven

verkat på henne, men vid sina 32 år var hon ännu vacker, och melankolien

hade gifvit hennes ansigte ett högst intagande uttryck, något som icke

tillhörde jorden.

Förrän hon gick till detta möte, sökte hon beväpna sitt hjerta med mod,

för att med kallsinnighet återse den man, som allt ännu lefde i hennes

svaga hjerta; hon trodde sig vara viss om segren — men nu —

Som han nu stod der, tog han den i hvarje rent qvinligt hjerta

högtrådande känslan medlidandet i anspråk, och den menskliga

sjelfkärleken hviskade: «Han har lidit genom förlusten af dig; hade du

varit den maka, som ledsagat honom på lefnadsbanan, skulle din hand

bortjagat hvarje smärta, åtminstone jemnat hvarje skrynka, som nu bildat

sig till djupa fåror i ett ansigte, som utmärktes af helsa och

lefnadslust, när du tillhörde honom.» — —

Men hågkomsten af denna tid medförde äfven minnet af den oförrätt hon

lidit af samma man, och den, efter sitt ofrivilliga fall, upphöjda

själen återtog sitt herravälde öfver hvarje annan jordisk känsla. Han

var åter för henne en likgiltig person, som hon hvarken älskade eller

hatade; men han var fader till hennes barn, och som sådan visade han sig

värd hennes aktning.

Äfven för honom syntes detta möte ej aflöpa utan sinnesrörelse, men van

att beherrska sina anletsdrag, anslog han snart äfven den ton Constance

syntes önska: en förbindlig artighet mot en bekant person. Och som

bankiren sjelf förde henne in i det rum, der grefven redan väntade,

gjorde dennes närvaro, att de å ömse sidor bibehöllo fattningen. När han

sedan på en vink af grefven lemnade rummet, skred man genast till

ändamålet af sammankomsten.

Det beslöts att Konstantin om två år skulle besöka universitetet, men

förut skulle han hemma hos sin mor, af en skicklig lärare inhemta

elementerna i latinen och ryska språket samt andra för honom nödiga

kunskaper. Denne man kunde genast tillträda sin befattning, och grefven

lofvade att dagen derpå sjelf införa honom till dem; ty han satte alls

icke i fråga, att det var honom tillåtet att se sina barn.

Constance ansåg sig äfven ej hafva rättighet att för denna enda gång

afslå hans önskan. Hon svarade: att som barnen trodde sin far vara död,

och grefven så mycket förändrat sig under dessa åren, att gossen

troligtvis ej kunde känna igen honom, vore det enligt hennes tanke bäst,

att han föreställdes dem som en slägtinge, till hvilken de stodo i

förbindelse. Dermed var grefven nöjd.

Constance hade rätt i sin förmodan; gossen drog ingen känsla till sin

far, som han nu för första gången såg i uniform och hörde af modren

benämnas «grefve.» Både han och den nioåriga Anna betraktade honom med

skygghet, ja nästan med en slags ovilja; desto mera slöto de sig till

läraren. Som rum voro lediga att hyra i samma gård, kunde denne genast

flytta dit och börja sin befattning. Grefvens visit var kort;

förhållandet var tvunget på alla sidor, och besöket förnyades aldrig.

Läraren, som nu blef en medlem i deras lilla krets, var redan öfver

medelåldern. Han hade ingen kännedom om det förhållande, som varit

mellan grefven och Constance. Hon, som snart fann denna sin farhåga

ogrundad, gladde sig, när hon i sin sons ledare lärde känna en ganska

aktningsvärd man. Lärd utan pedanteri, rik på erfarenhet, var han ett

lika interessant som lärorikt sällskap för både yngre och äldre.

Genom honom erfor hon efterhand, att grefven icke var lycklig i sitt

äktenskap. Hans fru var honom uppenbart otrogen. Svartsjuka och harm

hade drifvit honom att söka förströelser i höga spel och andra

utsväfningar, som inverkade menligt på hans helsa. Han hade nu på

begäran erhållit tjenstledighet, men frun hade stadnat qvar i * * * *.

Tiden var inne för Konstantins resa till universitetet, dit hans lärare

var honom följaktig. För första gången aflägsnad från sitt stilla hem

och de älskade, det inneslöt, såg ynglingen sig försatt i hvimlet af

några hundra kamrater. Van vid ensamheten, drog han sig ifrån deras

stojande umgänge, och blef af dem ansedd för dum och inbilsk.

Emedan han var trägen och hade lätthet att fatta, förkortades hans

vistande der, och redan var hans resa utsatt till den innevarande

terminens slut, äfvensom en plats var ledig vid det rangregemente, der

han enligt grefvens önskan och sin egen böjelse skulle gå in; när en

händelse inträffade, som gaf en helt annan riktning så väl åt hans

tankar som handlingssätt och framtida öden.

Som redan är sagdt, ansågs han af kamraterna för stolt, eller dum och —

högfärdig, som merendels vill säga detsamma. En af dem, känd för ett

retsamt lynne, ansåg sig svårt förolämpad då Konstantin nekat att

deltaga i ett af honom föreslaget lustparti. Hemma hos sig hade han

derföre talt om Konstantin under försmädliga uttryck. Dessa hördes af

hans betjent, som låg i någon delo med Feodor, hvilken följt med sin

unga herre. Vid ett nytt gräl emellan dessa båda gör den förra den

slutsatsen: «Sådan herrn är, sådan är drengen.» Feodor tog med häftighet

sin unga husbondes parti. Drifven till det yttersta utbrast han

sluteligen: «Du säger, att min herre är stolt, men du bör äfven veta att

han är son till en stor, rik och förnäm man, som nog gör honom till

detsamma med tiden.» På illistigt sätt, under sken af dispyt, lockades

Feodor af den andre att säga allt hvad han visste, och den andre var ej

sen att rapportera detta för sin husbonde.

Utan minsta aning om allt detta, spatserade Konstantin en dag i allmänna

promenaden tillika med sin lärare. I det de gingo förbi en grupp af

ynglingar, hörde de den, som stod dem närmast, yttra till de öfriga och

med afsigt att höras af de förbigående: «Der går den furst- eller

grefliga bastarden med sin mentor.»

Detta yttrande var obegripligt för vår Konstantin, men då han påtagligt

fann detta förnärmande talesätt riktadt mot sig, ville han genast begära

en förklaring, men Tschukoff — detta var lärarens namn — afhöll honom

derifrån. Hemkommen ville han ¯skrifva¯ och affordra den andra en

förklaring, oaktadt alla föreställningar, huru lätt ett misstag kunde

råda, då flera menniskor, än de, varit i promenaden.

Under denna deras strid, stod dörren öppen till det rum der Feodor gick

och sysslade. Man plägade ej väga sina ord i hans närvaro, ty man kände

hans trohet och tillgifvenhet. Det namn som nämndes, väckte likväl

Feodors uppmärksamhet, och så snart han fått reda på hvarom talet

handlade, störtade han in, omfattade sin unga husbondes knän och bekände

att han varit orsaken till alltsammans, bad honom om att straffa sig,

men besvor honom också att sedan förlåta hvad han brutit af oförstånd,

men ingalunda af ondt uppsåt.

«Jag förlåter dig visst, blott du tillstår hvarföre du behagat smida

ihop en sådan osanning,» sade den förvånade Konstantin, som nästan

trodde ynglingen vara förryckt.

«Ack Herre! Det är ingen osanning. Jag har ju varit i er mors hus från

sex års ålder, och jag skulle ej känna vår husbonde grefve * * *, som

dagligen kom dit, bara han var i Petersburg. Jag hade ofta sett honom

förut, ty mina föräldrar äro hans lifegna. Minnes ni ej Andruschka, som

dagligen förde många goda saker till ert hus. Allt detta kom från

grefven och Andruschka var min far. Jag var visserligen strängt nekad

att omtala för någon detta förhållande, och har äfven aldrig gjort det

förr än nu, då högfärds-djefvuln regerade mig.» — — —

Man bör kunna uppfatta den djupa aktningsfulla kärlek Konstantin hyste

för sin mor, den höga tanken han gjort sig om hennes själs renhet, för

att rätt begripa hans smärtsamma känslor vid denna upptäckt.

Nu mera var han icke den stolta ynglingen; den oförtjenta vanäran hade

förlamat själ och kropp. Han satt dyster och sluten inom sig sjelf.

Blott någon gång hörde Tschukoff de orden: «O min mor! Anna och jag äro

således brottets barn, och du» — — — Han fortsatte aldrig meningen, men

det låg något tröstlöst i hans stela blick. —

Naturligtvis afstod han från alla frågor till den omnämnda unga herrn.

Denne och hans sällskapsbröder ansågo Konstantin för feg, emedan han

undvek dem. Men de gjorde honom åter orätt. Ehuru han nu ansåg sitt lif

af intet värde, var en duell i hans ögon ingen handling af rättvisa,

endast sjelfhämd.

Omsider blef han lugnare, åtminstone till det yttre. Han längtade hem

för att få veta hvad som var sanning eller ej, ty Tschukoff kunde ej

gifva honom någon upplysning. Snart var han innesluten i modrens armar,

öfverhopad af hennes och Annas ömhetsbetygelser, men få minuter förflöto

innan det forskande modersögat upptäckte att något tungt tryckte

ynglingens sinne och hjerta.

De blefvo omsider allena. Han omtalade då allt och bönföll om

förklaring. Han liknade en brottsling, som afvaktar sin dom.

Man föreställe sig hvad verkan detta skulle göra på en mor med

Constances hjerta och tänkesätt.

Hon meddelade honom allt hvad vi redan känna; tyst och uppmärksam på

hvarje ord, satt han der; då och då förde han den hand till sina läppar,

som han höll innesluten i sin. Då hon upphört att tala, höjde han en

tacksam blick till höjden och sade: «Gud vare evinnerligen lofvad, som

förde dig ren ur denna skärseld, ty på hvem och på hvad skulle jag mera

tro här i verlden, om jag funnit dig, min så ömt dyrkade mor, vara en

hycklerska! Jag hade då förlorat tron på dygden, på mig sjelf och hela

menskligheten. — Men han, han, — för min far vill och skall jag aldrig

erkänna honom.»

«Förlåt hans fel, min son! och tänk på honom i dina böner, hädanefter

lika som förut; ty han älskar dig, och sörjer med faderskärlek för din

uppfostran och framtid.»

«Hvad jag fått kan jag ej återgifva, men väl förakta mig sjelf, om jag

hädanefter skulle låta honom skjuta mig fram i verlden; dervid blir

det,» försäkrade ynglingen. «Var icke ni, min mor, både till börd,

skönhet och hjertats egenskaper värdig att blifva hans maka! och med

sina lumpna penningar tror han sig kunna godtgöra allt! — Aldrig en

kopek tar jag af honom!» — —

Hans beslut stod fast; i stället att gå in vid det regemente grefven

önskat, och der Konstantin genom honom varit säker om snar befordran,

tog han tjenst vid ett grenadierregemente, färdigt att afgå till

turkiska gränsen.

Lemnad af sin älskling var den blomstrande Anna modrens tröst och

glädje. Hon var i lycklig okunnighet om allt det, som afhandlats emellan

mor och son.

* * * * *

Anna hade nyss fyllt sexton år, när hon en dag erhöll tillstånd af sin

mor att, i sällskap med deras värdinna och ett par af hennes bekanta,

göra en liten lustfärd på Newa. Dagen var utmärkt vacker och sällskapet

trefligt; de voro inalles fem damer samt en äldre man med sin unga son.

De landade vid ett af de vackra lustställen, som ligga vid stranden,

intogo några förfriskningar hos Sweitzaren, och promenerade sedan

omkring till dess solen, som sänkte sig bakom de lummiga träden, manade

till hemresan. Slupen, som på bestämda timmar gjorde sina turer, gaf

sitt tecken, och våra lustfarare måste skynda sig, för att komma i lagom

tid till bryggan. Lika ifriga som de, voro några unga herrar insvepte i

slängkappor, dem man flera gånger mött under promenaden.

Anna var händelsevis den sista som skulle stiga i slupen. I samma

ögonblick sköt en af roddarene oförsigtigtvis båten från land, och Anna

föll i vattnet.

Som blixten störtade en af de omnämnda unga herrarna fram, kastade af

sig hatt och kappa, lutade sig långt öfver relingen och fattade tag i

Annas kläder, innan hon ännu hann försvinna i det här temmeligen djupa

vattnet, som af slupens hastiga vändning kommit i svallning. Ett utrop

af förskräckelse hördes af hennes lilla sällskap; fruntimren vredo sina

händer, och deras enda manliga följeslagare hindrades af trängseln att

komma fram, ty alla de andra unga männerna — af förenämnda sällskap —

rusade till, för att tillbakahålla den som sökte rädda flickan.

I sin ifver om honom, syntes de föga bekymra sig om henne. Deras sakta

men häftigt uttalade: «För Guds skull ers Höghet!» besvarades af denna

med ett befallande och ogillande «tyst!» De drogo sig tillbaka, i

synnerhet som ett par af båtkarlarna i detsamma upplyfte den af en stöt

mot slupen och af förskräckelse sanslösa flickan.

Inom ett ögonblick hade den unga mannen svept omkring henne den varma

duk, som han nästan ryckte från en af fruntimren, och der ofvanpå sin

egen kappa. Glömsk af sig sjelf satt han nu fördjupad i hennes

åskådande, och stödde den ännu vanmäktiga, under det att den goda frun,

under hvilkens vård Constance anförtrott sin unga dotter, försökte alla

medel att återkalla hennes lifsandar; hvilket omsider lyckades.

Undertiden trängde sig en af hans följeslagare åter fram; vördnadsfullt

hviskade denne några ord i hans öra; dessa återförde honom till

besinning. «Du har rätt» svarade han, och svepte skyndsamt in sig i den

slängkappa denne bjöd honom, samt tryckte hatten djupt ned öfver den

höga pannan. «Likväl kan ingen här känna igen mig, så framt ej er

obetänksamhet förråder mig.»

När Anna första gången uppslog ögonen, var ¯hans¯ blick det första hon

såg; djupt rodnande sänkte hon dem åter och lutade sig mot sin qvinliga

grannes bröst. «O Gud hvad skall mamma säga, när jag kommer hem!»

hviskade hon.

«Frukta icke dyra flicka! Jag skall sjelf föra dig hem, och förbereda

din mor,» svarade han, och tillade sedan sakta, men med en röst som

trängde ända in i hennes hjerta: «Haf blott förtroende till mig, och

vänd icke bort dina milda ögon. Denna stund skall alltid vara mig en

ljuspunkt i minnets skattkammare! Säg mig hvad du heter?»

«Anna,» hviskade hon blygt.

«Tack du hulda! Det namnet var mig kärt förut; nu är det mig dyrbart!»

Anlända till stranden, befallte han fram en hyrkusk med sin droschka.

Sedan han sjelf burit flickan ur slupen, bjöd han frun sätta sig upp och

understöda den darrande Anna. Sjelf intog han kuskens plats, sedan han

tillsagt denne och sitt följe att der afvakta hans återkomst. Derpå

frågade han efter deras boning.

Enligt sitt löfte gick han in förut, och beredde på varsamt sätt

Constance på hvad som händt, lade sedan dottern i modrens armar, och med

några knappt hörbara ord bjöd han dem farväl. De återsågo honom aldrig.

* * * * *

En långsamt tärande sjukdom var följden af den enda gång, Anna varit

undan modersögat. En af de englar, som omgåfvo oskuldens plågoläger, och

manade till tålamod samt hviskade ljufva ord om tro och hopp och

sällheten af ett återseende i en högre verld, der ingen ståndsskillnad

finnes, antog ständigt bilden af hennes unga sköna räddare.

En dag våren derpå mönstrades, på ett af förstädernas stora torg, ett

nyss anländt regemente grenadierer, som med tapperhet utmärkt sig i

flera träffningar vid turkiska gränsen.

Manövern var slutad, officerare stodo i grupper af anhöriga och vänner,

hvilka samlat sig för att välkomna dem. Manskapet hvilade i skuggan af

de omgifvande husen.

Det högre befälet hade jemte generalitetet begifvit sig bort, endast en

ung skön reslig man i den vackra uhlanuniformen, ridande en eldig arab,

hade lemnat sig efter. Han red nu omkring platsen och närmade sig i allt

trängre kretsar till ett hörnhus, på hvars höga, med pelare omgifna

trappa en ung fanjunkare stod med armen omkring fanans stång.

Var det kanhända dennes ädla allvarliga utseende och hållning, som redan

under mönstringen väckt ädlingens uppmärksamhet? Allt nog, med blicken

oafvändt fästad på honom, syntes han i begrepp att tilltala den unga

mannen, som nu stod der så ensam. Då hördes från sidogatan den sång,

hvarmed de andeliga af grekiska kyrkan beledsaga sina döda till grafven.

Snart vände en likprocession förbi samma hörn. Enligt sedvanan låg den

döda med obetäckt ansigte. Det var en ung flicka, i sin hvita drägt med

myrtenkransen i de blonda lockarna. Döden hade endast med lätt hand

vidrört anletsdragen, ett leende syntes sväfva på de bleka läpparna.

Några fruntimmer gingo efteråt, bland dem modren; ej så mycket utmärkt

genom klädseln, som af den djupa smärta, som låg i den blick, hon ömsom

riktade mot höjden än mot jorden.

Ett lätt utrop af smärtsam öfverraskning undföll den ridande, som

stadnat helt nära trappan; detta besvarades med en dof suck i hans

granskap. Han såg sig om.

Der stod den unga fanjunkaren, blek, med stirrande blick följande

liktåget; handen pressad mot bröstet. Hans hufvud sjönk mot den närmaste

pelaren.

«Hur är det med dig, unga kamrat?» frågade uhlanen med deltagande röst.

«Var det åsynen af den döda, som grep dig så? tillhörde hon dig på något

sätt?»

«Det var Anna! det var min syster, arma moder!» Smärtan har en ton, en

accent, som djupt griper den känslofulles hjerta.

«Din syster! Jag bedrog mig således ej på likheten! Jag beklagar af allt

hjerta din förlust, och vill alltid vara din vän! Adjö, vi träffas snart

åter.»

Trumman ljöd; manskapet samlades, mekaniskt intog Konstantin sitt led.

De troppade af till kasernen.

Fri från tjensten, skyndade han till modrens boning. Hon var nyss

hemkommen från Annas graf. Hvilket återseende!

Dagen derefter besökte Konstantins unga gynnare kasernen, han kallades

fram.

I ganska nådiga uttryck lät denne honom veta, att han, för att bättre

kunna sörja för hans framtida befordran, ville antaga honom vid sitt

eget regemente.

Konstantin visste nu hvem han hade för sig, kände att detta var samma

korps, i hvilken hans far sökt anställa honom, och några ögonblick

smickrade det hans stolthet, att utan dennes medverkan komma in i den;

men snart hviskade samma stolta känsla: «Du har icke dig sjelf att tacka

för denna utmärkelse, det är minnet af din syster, — ögonblickets nyck,»

och han bönföll att få qvarblifva, der han tjent upp sig från soldat och

der han var afhållen af fordna kamrater, samt med vänskap omfattad af

sina förmän. Med dem vore det ett nöje att offra lif och blod för

kejsare och fädernesland, och då de alla voro likasinnade som han,

anhöll han att Fursten ville vara så nådig och utverka att detta

regemente åter blefve användt i aktiv tjenstgöring.

Förundrad öfver ett afslag, som var lika oförväntadt som sällsynt, var

Fursten för ädel att, lik många andra ¯stora¯ och ¯icke stora¯, låta de

underordnade med misshag umgälla, att de ej mottagit lyckan i den form,

deras förmän funnit för godt. Han biföll hans begäran och L—ski

regementet var sedan bland de första som fördes i elden, när kriget bröt

ut 1808.

Gradvis hade Konstantin uppstigit till kompanichef, och hvem vet huru

långt han hunnit, om ej finnarnes kulor vid Revolax satt ett mål för

hans krigiska bana.

I enlighet med sin karakter höll han ett i modrens och sin lärares

närvaro uttaladt löfte, att under fadrens lifstid hvarken tala fransyska

språket eller erkänna någon talang, som kunde utvisa en högre bildning

(ehuru han odlade den i hemlighet, endast för att ej derigenom

igenkännas, i fall fadren ville spana efter honom).

Med fadrens död, och den ljufva tillfredsställande känslan att blott för

sin egen skull blifva älskad, hade den tyngd, som hittills tryckt hans

för hedern så ömtåliga sinne, alldeles försvunnit.

Att Constance led af förlusten af sitt ena barn, och det andras

beständiga frånvaro, inses lätt, men dess af ädla grundsatser upphöjda

själ nedtrycktes ej af sorgen. Anna, den späda blomman, var nu förvarad

undan lifvets stormar — och att Konstantin en dag skulle återkomma,

hoppades hon af en nådig Gud. Af grefven hade hon ingenting hört, sedan

hon underrättat honom om dotterns död, och frånsagt sig allt vidare

understöd af honom; till dess hon genom tidningarna och ryktet sporde

hans frånfälle.

* * * * *

Se så goda Leonna, nu nedlägger jag min författarpenna, ty hvad sedan

passerat känner du, äfven att den finska flickan uppskattas af dem som

en liten juvel, och hon är så tacksam, så lycklig i sin dyrbara

infattning! Förstår du denna guldsmedsliknelse? jag känner ingen mera

träffande.

¯Ottilia¯.»

Leonna var ock den som förstod att värdera vänskapens förtroende och att

besvara detsamma. Härtills hade Ottilia endast anat hennes böjelse för

Feodor, nu fick hon erfara allt, äfven hans uppförande nemligen så, som

det uppfattades af den älskande flickan, jemte hennes oro öfver hans

tystnad, den hon likväl tillskref omständigheterna, ej någon glömska.

* * * * *

Onkel Ludvig hade rest bort. Fru Palman var installerad i sin

befattning. Leonna upphörde ej derföre med all verksamhet i hushållet,

men hon ägde mera ledighet och lugn. Modrens lynne var sig likt, men hon

blygdes att låta en fremmande höra detta jemna gnatande, och Leonna

kunde nu undvika att träffa henne allena.

Vintern var förbi; vårsolen smälte drifvan; jorden grönskade, allt

knoppades för att fira uppståndelsens högtid, och Leonnas hjerta började

äfven njuta af förnyad lefnadslust.

Man räknade de sista dagarna af Maj, när Petter Nordenskans en dag kom

till Grönskog för att be sin syster tillbringa någon tid hos Maria, som

hvarje dag väntade sin nedkomst. Sjelf måste han göra en resa, såväl i

tjenståliggande som andra affärer «på obestämd tid,» sade han; en annan

skulle under tiden sköta sysslan.

Hans far var icke af det sentimentala folket, likväl förtröt honom den

likgiltighet, sonen visade att fara bort hemifrån sin hustru vid ett

sådant tillfälle.

Leonna följde honom, men undrade inom sig, hvarföre ej Hedda kunde vara

hos sin syster. Hon erfor sedan af sin svägerska, att Hedda hade rest

hemifrån utan att någon kände hvar hon nu vistades.

Ett besynnerligt öde syntes sväfva öfver alla Leonnas utflygter

hemifrån, ty knappt hade hon varit en vecka der, förrän hon åter

efterskickades. Den biljet, budet medförde, upplyste henne hvarföre det

skedde. Fadrens ord lydde så:

«Blif icke ängslig barn, men skynda dig hem. Mamma fick slag i natt och

har ej, efter som vi tro, många timmar qvar. Hon kan ej mera tala, men

hennes ögon irra omkring efter dig. Gumman Palman bevisar genom hundrade

exempel, att hon ej har ro förr än du kommer! Din hulda far