Jag kände huru mycket hon försummades af sin egen — —

«Hur förstår ni hvarandra,» frågade jag, «talar han svenska eller

finska?»

«Intetdera. Vi tala hvar sitt språk, men förstå hvarandra bra nog ändå;

och när tecken icke vilja förslå, hvisslar han efter en soldat, som

talar finska.» — — —

Från förstugan hördes i detsamma en lång gäll hvissling genomskära

luften.

Det var kaptenen, som kallar ihop sina sångare: underrättade mig frun.

«Halfva staden samlas här omkring om aftnarna för att höra på dem,»

tillade hon.

Om en liten stund begynte äfven sången. Frun öppnade sin kammardörr, på

det jag skulle både höra och se. Sångpersonalen utgjordes af åtta

soldater i grå kapprockar. En ung man, med rak hållning och

herrskareblick i vackra välbildade anletsdrag, trakterade konstmässigt

en tambour de basque. Som han endast var klädd i en enkel men snygg

nattrock, omknuten af ett officersskärp, gissade jag genast att det var

kaptenen, ehuru jag ej rätt kunde förena hans stolta utseende med hvad

gumman omtalat.

En annan i uniformssyrtut, skötte ett par messingstallrickar, som i mitt

tycke skadade den verkeligen vackra harmoniska sången.

En soldat kom och rapporterade något för kaptenen, i blinken skingrades

hvar åt sitt håll. Vi undrade ännu, hvad detta kunde betyda, när

kaptenen inträdde i fruns rum, omklädd i en uniform af groft kläde.

Genom den finska tolken bad han sin värdinna ej bli skrämd, fastän elden

var lös, och tillsade henne att ej gå hemifrån. Innan hon hann fråga

hvar det brann, var han borta; vi sågo honom ila förbi fönstret åtföljd

af soldater.

Äfven jag skyndade bort, men lofvade återkomma med underrättelse från

elden.

Elden var i en motsatt del af staden. Jag rättade min gång efter röken,

men det blåste starkt och vädret spridde den åt flera håll, och de

krokiga gatorna förvillade mig; sluteligen såg jag folk samladt på den

så kallade qvarnbacken, dit begaf jag mig också.

I ett plantage på andra sidan om denna backe låg en gammal reslig lada,

fordom begagnad till torkning af tobaksblad; stänger korsade sig der i

alla riktningar. Ett hörn upptogs af halm, ett annat af gammalt

körredskap, nära dörren var en hyfvelbänk, bräder och hyfvelspån; en

karl, som arbetat der, hade vid eldens utbrott legat i djup sömn utanför

dörren. Huru elden kommit lös, visste ännu ingen.

Vägg i vägg med ladan var en stuga, der fattigt arbetsfolk bodde, men de

hade alla varit borta på arbete, utom en sjuk gammal man, som tillika

var lam. Efter hvad folket omkring mig sade, hade elden först fattat i

mellanväggen. Kojan var också nästan nedbrunnen, när jag kom dit. Gubben

hade blifvit räddad, och det ringa husgerådet hade ock blifvit bergadt

af en rysk officer och dess folk.

«Ja Gud välsigne honom!» sade en qvinna, som stod nära mig med ett barn

på armen. «Se huru han fäktar der i elden.» Mina blickar följde hennes

anvisning.

Ett dussin våghalsar refvo ned det återstående af ladan, anförde af min

ryska kapten. Brandsprutan var nyss anländ och i full verksamhet. Der

stod nu min hjelte lik en af forntidens heroer, ömsom omgifven af elden

från de brinnande stängerna, och den då och då uppblossande halmen, än i

fara att dränkas af de framslungade vattenmassorna, eller qväfvas af

röken. — Oaktadt allt detta var det han, som styrde alla företag genom

eget exempel. Hans kommandostämma öfverröstade lågornas hväsande,

brändernas sammanstörtande. — — — —

När faran var förbi, lemnade han den rökande ruinen. Ansigte och händer

voro svärtade af sot, kläderna förbrända på flera ställen; sådan begaf

han sig till det ställe af plantagen, dit hans folk burit den lama

gubben, jemte de bergade sakerna. Här omringades han af några qvinnor

och barn, som ville kyssa hans händer, men han gjorde en afvärjande

rörelse, och aflägsnade sig hastigt, sedan han gifvit den ena af

hustrurna en vink att följa sig.

När jag, enligt mitt löfte, återvände till den gamla frun, mötte jag

samma hustru, bärande tvenne stora limpor, åtföljd af en soldat med en

dylik börda.

Kaptenen, som redan ömsat kläder, stod inne hos min värdinna, som sökte

öfvertala honom att låta smörja sina med brännblåsor öfvertäckta händer

med jäst. Han skrattade. Men då jag äfven fann detta nödigt, och på

fransyska språket, som jag trodde han förstod, prisade medlet som

välgörande, gjorde han en nekande, ehuru höflig åtbörd, och gick ifrån

oss. —

«Hvarföre trodde onkel att han förstod fransyska?» frågade Leonna.

«Jag hade skäl dertill, ty när jag kom tillbaka, följde en vacker

pudelhund med skällande hustrun, som gick bort. Han tillropades då af

kaptenen med orden: «Garçon! ici mon Garçon!» Då som nu sväfvade ett

visst uttryck öfver hans ansigte, som sade att han förstod, ehuru han

antingen ej ville eller kunde svara mig.

När jag sedan gick bort, stod han på gården och kastade boll med en

liten flicka.

«Ja sådan är han,» utbrast hans värdinna, som följde mig ut. «Han är

otroligt barnkär, och flickan får alla aftnar kasta boll en stund med

honom. Och der står han äfven nu med sina uppbrända händer.»

När jag om hösten kom tillbaka, var han borta; redan vid pingsttiden

hade hans afdelning ombytt station. Från Sibbo, der de rastat några

dagar, hade kaptenen sändt gumman några skjutna änder, sedan dess hade

hon ej hört något af honom.

Innan Ludvig slutat sin berättelse hade den ena starka febersymptomen

infunnit sig efter den andra, med allt kortare mellanskof. Ludvigs oro

steg med hvarje minut. Han tog hatt och käpp, begaf sig utåt vägen,

liksom detta kunnat påskynda den väntade hjelpen.

Det led allt mera till aftonen; det var en afgjord sak, att det skulle

vakas öfver den sjuke, men hvem af våra tre fruntimmer skulle göra det,

ty pigorna voro ingalunda att lita på. «En af oss vakar turvis med Maja

Lisa,» föreslog Leonna. «Fru Palman är gammal och behöfver hvila.»

Deruti instämde äfven Ottilia.

«Fröknarna mena visst väl, men de äro för unga och oerfarna dertill, och

tror ni väl att jag finge sofva, om jag äfven lade mig? Hur underligt

det går till här i verlden,» yttrade gumman. «Hade tusende tungor sagt

mig i går aftes, när vi talade om hur ryssen under förra ofreden, var

svår och faslig att tänka på, att jag nu med nästan moderligt bekymmer

tänker på en ryss![3] Det är som om jag känt honom i många år.» —

Fotnot 3:

Här måste läsaren minnas, att detta tilldrog sig år 1810, då de gamla

¯svenska¯ sympathierna, hvilka numera äro gångna till stoft, ännu

stundom då och då ville spöka.

Förf:s anm.

Flickorna hade ofta skrattat åt hennes lilla antipati mot «ryssen,» och

Leonna svarade derföre leende: «Orsaken är väl den, att vi hört så

mycket godt om denna rysse; men just derföre får icke fru Palman vaka

allena, Ottilia och jag måste dela förtjensten, lika som vådan; ty

besinna bara att läkaren och majorens vän, väl äfven äro ryssar — men i

alla fall ha vi i onkel en tapper riddare.» Det blef afgjordt, att

första vakten skulle tillfalla Ottilia.

Ludvig var ännu frånvarande; frun bestyrde om qvällsvarden. Vid ett

fönster åt gårdssidan, upplyst af månen, som uppnått trefjerdedelar af

sin rundning, sutto flickorna; derifrån kunde de iakttaga hvarje rörelse

af den sjuke, utan att han kunde se dem. Länge hade han nu legat orörlig

och tyst, men på en gång spratt han häftigt till och uttalade långa

meningar.

Flickorna sågo oroliga på hvarandra, ovissa hvad de borde företaga;

sluteligen gick ändå Ottilia fram till sängen, med sin milda musikaliska

stämma frågade hon på fransyska, om han åstundade något.

Under ett fåfängt bemödande att resa sig, for han med handen öfver den

breda pannan, liksom han velat skingra de bilder som febern

framgycklade, sedan hvilade hans blick på hennes ansigte. Ottilia allt

mera förlägen, bjöd honom ett glas limonad, men han såg blott på henne,

som stod der liksom förklarad af månskenet, ty något annat ljus hade de

icke. Då han icke tog emot den tillbudna drycken, ville hon aflägsna

sig, men hindrades genom en rörelse, en förändring i hans ansigte; ty

förvåning, öfverraskning och glädje uttalade sig efter hvarandra i de

vackra anletsdragen, och på den renaste fransyska utropade han: «Anna!

min goda, ljufva Anna, är det verkeligen du!»

Ottilia, som äfven hette Anna efter sin farmor, blef helt häpen, men

insåg snart att majoren sannolikt i yrseln tog henne för en annan; någon

förmodligen honom kär person. — Kanske, tänkte hon, är det nu bäst att

ej taga honom ur denna villa, och sade derföre: «gör då Anna till

viljes, och läska sig med denna helsosamma dryck; den skall göra majoren

godt.»

«Ja du är Anna, min egen älskade Anna,» sade han åter fördjupad i hennes

åskådande. «Men huru har du kommit hit, eller är jag» — — han fortsatte

ej meningen — fantasin tog ett annat språng. — «Men hvarföre kallar du

mig ni och ¯major¯? Är jag icke mera din Konstantin? Eller har han — han

befallt dig förneka din första, bästa vän? Du skall och bör icke lyda

honom!» ropade han med en febersjuks hela häftighet.

Utomordentligt bestört, beslöt Ottilia dock att så mycket möjligt var

ingå i hans idéer, hon sade, att hon vore hitkommen för att vårda honom

som sjuk. Kallade honom du och Konstantin, allt under böner, att han

skulle vara stilla, icke bemöda sig att tala, och dricka det hon bjöd

honom. Det lyckades äfven.

Ur stånd att sjelf resa sig, måste flickan med sin venstra arm

understöda hans hufvud, medan han tömde glaset, sedan sjönk det åter

ned, innan hon hann draga undan armen. Han tog hennes högra hand, lade

den sedan på sin heta panna, och hans ögon uttryckte så mycken

tacksamhet, men de slötos snart af matthet, och han återföll i sin förra

dvala.

Ottilia drog varsamt undan sin arm och lade ned hans arm. Sedan smög hon

sig åter till sin plats vid fönstret, der Leonna, ett förundradt vittne

till denna scen, ville öfverhopa henne med frågor, men Ottilia lade

fingret på sina läppar, visande på patienten, sedan på rummet innanföre;

och varsamt smögo de sig dit.

Man hade tagit bort bokskåpet, som stängde dörren till fru Palmans rum,

och de gingo dit, emedan de der hörde onkelns röst. Han hade fåfängt

spejat efter de väntade.

Ottilia berättade under en rodnad, den hon likväl sökte dölja, huru

majoren i yrseln talat en så god fransyska; ansett henne för en bekant

person, vid namn Anna; sagt sig sjelf heta Konstantin; och efterkommit

hennes begäran och druckit ett helt glas limonad försatt med kylande

pulver; men att hon kallat honom «du» och «¯Konstantin¯,» derom nämnde

hon icke ett ord. Hvarföre? det visste hon ej sjelf, vi lemna det till

läsarens gissningsförmåga eller åt dem, som med en flytande gåspenna

anatomisera qvinnohjertat.

Snart blef den sjuke åter orolig. Då fick Ottilia det lyckliga infallet,

att försöka musikens verkan på hans sinnen; det lyckades så, att han ej

allenast blef stilla och lugnare; till och med ett svagt leende spred

sig öfver anletsdragen.

Leonna hade efterkommit allas önskan och gått till hvila i fru Palmans

rum, ty klockan hade redan slagit elfva. Ludvig gick tyst och orolig

fram och åter, och rökte sin pipa, under det Ottilia fortfor att locka

milda toner från pianot, när ljudet af en kurirklocka nådde deras öron;

snart stadnade de efterlängtade vid trappan.

Den officer, som åtföljde läkaren var vår nya bekanta, «löjtnant

Karlowitsch.»

I stället för en längre skildring, så väl af det förflutna som det

närvarande, lemnas ett bref i läsarens händer, som under denna natt

skrefs af Feodor Karlowitsch till en af dess fordna kamrater i Dorpatska

kadetskolan, nu mera guvernements-sekreteraren i X...

* * * * *

Gode Alexander!

=Rönnbacka= April 1810.

Jag längtade att se, huru du genom dina glasögon vill på din karta taga

reda på, i hvilken del af Finland jag nu befinner mig; men gör dig ingen

fåfäng möda — detta lilla ställe är icke upptaget i något geografiskt

verk, ehuru det sannerligen skulle förtjena det, ty ehuru det blott

liknar en bättre bebygd bondgård, bebos det likväl af englar! — —

Ja, ja, skratta du, jag står vid mina ord, och återtar dem aldrig. Jag

menar härmed icke, som du kanhända tror, bekjortlade englar, ehuru några

sådana äfven lära finnas här; jag menar menniskor, välgörande menniskor,

hvars dygder upphöja dem till rang och värdighet öfver andra ¯stoftets¯

barn.

«Det der är godt och väl, men deraf blir jag icke mycket klok,» säger

du, och frågar huru jag förfaller i sådana deklamationer. Nå väl jag

vill försöka ordna de verkeligen sammanfösta händelser, som passerat den

senare hälften af innevarande dag, och ehuru i närvaro af — — ja det får

du veta sedan — berätta dig allt så skämtsamt och vidlöftigt som möjligt

är, för att — hålla mig... vaken. —

För att taga igen min skada efter tvänne nätters vakor, den ena på

assemblén, den andra på vakthållning, beredde jag mig på en försvarlig

«siesta;» ur bästa sömnen väcktes jag upp af min Gregor. — Nu är jag

eljest, som du vet, temmeligen öfverseende mot dessa arma satar, som i

godt och ogjordt väder alltid nödsakas stå på tå för andras nycker, men

detta tilltag var dock för starkt!!

Färdig att med barska ord, kanske också med åthäfvor, sätta mitt

husbondvälde i behörig respekt, såg jag — fastän ännu yrvaken, en dylik

figur stående vid dörren, som jag genast igenkände. Det var Ivanoffs

gamla trogna Vasilij!

Du vet huru som ¯allt¯ hvad som rörer denna stolta, ädelsinnade man,

intresserar mig, oaktadt alla hans små besynnerligheter. — Kanhända är

det just de, som fästa mig vid honom. Lika godt, jag säger nu som förut:

i hans lif finnas hieroglyfer, som endast en längre bekantskap kan

dechiffrera, du vet äfven huru vår blef afbruten.

När jag såg Vasilij, trodde jag att hans herre äfven var nära, men

karlens bedröfvade uppsyn motsade denna min förmodan. Af den berättelse

han då och sedan under den resa, jag hufvudstupa måste företaga, afgaf,

vill jag gifva dig ett kort sammandrag.

Som du väl måste erinra dig från det bref, jag skref i början af

Oktober, sjuknade Ivanoff i följd af fordna blessyrer under det vi

bivuakerade vid Porkala och strapatserna der. Det blef fråga om

amputation, då han fördes till Åbo lazarett, men det gick icke så långt;

ty efter ett halft år, blef han der så vida återställd, att han kunde gå

med kryckor. Oförmögen att tjena längre fick han afsked som major, med

pension och en ny orden; den första erhöll han tillika med blessyrerna

vid Åbo; men han är också invalid vid 30 år!! —

Han ärnade sig nu till hemmet för att sköta sin helsa, men ville dock

hvila ut några dagar i Lovisa, för att taga afsked af mig och

kamraterna.

I Borgå hade han haft nattläger hos en gammal fru, hans fordna värdinna;

hon, som blifvit högst bedröfvad att se honom så medtagen af sjukdomen,

ville ändteligen hafva honom att dröja der en tid, för att återhemta

sina krafter innan han reste vidare. Men han lät ej öfvertala sig. En

tattarqvinna hade då varit den första de mötte, detta bebådade enligt

Vasilijs oförgripliga tanke intet godt.

Jag går förbi mannens vidlöftiga beskrifning, huru de sedan stjelpte i

en backe. Nog af, majoren låg som död, skjutsbonden med foten ur led,

och Vasilij i tusende ångest. Då kom «liksom ned från himlen en svensk

herreman, som talade finska» — något, i parentes sagdt, bra sällsynt i

denna trakt af Finland. — Han hade besörjt om häst och släde, som förde

majoren till hans boning. Sedan affärdade han Vasilij till staden, för

att hemta läkare, jemte någon bekant till majoren. Innan Vasilijs afresa

hade denne väl vaknat ur sin svimning, men ena armen var afbruten.

Att jag och vår skicklige men buttre regementsfältskär ej sölade, kan du

nog förstå; båda älskade och aktade vi den tappra Ivanoff; vi åkte i

fullt sträck. Det är med ett eget behagligt intryck, man i en nordisk

mån- och stjernklar vinternatt, ilar förbi skogbekransade berg och djupa

dalar. Resan förkortades äfven genom Vasilijs berättelse; han upphöjde

de menniskor, som antagit sig hans älskade major, ända till skyarna; i

synnerhet ordade han om en flicka, som med stora tårar i sina «himmelska

blå ögon» betraktat hans husbonde. Sannerligen var icke den gamla karlen

helt poetisk. —

När — — nu måste jag afbryta. — Ivanoff är vaken, det är vid hans

sjuksäng jag skrifver detta — — — — —

Han ligger åter i sin feberaktiga slummer. Det lider mot morgonen, snart

kommer väl husfolket i rörelse, till dess vill jag fortfara i min

berättelse.

Uti den menniskan, som redan på gården kom oss till möte, igenkände jag

en af de herrar «från landet,» som kommit till staden för att bevista

¯danssoirén¯ hos mitt värdsfolk i julas. Påminner du dig min

karikaturmålning öfver dem? Denne man är dock långt öfver att bli

föremål för sådant skämt, hvarken han eller hans sällskap voro påpekade

i denna farce. Äfven han syntes erinra sig min person, och sade mig ett

hjertligt «välkommen.»

Vi infördes i ett stort rum; vid skenet af ett afsides stående ljus, såg

jag en skymt af en smärt qvinlig varelse, som vid vår ankomst drog sig

undan; hon blef ej mera synlig.

Ivanoff låg stilla, utan att blifva oss varse, när jag på min ännu

dåliga svenska, uttryckte min tillfredsställelse att finna honom så

lugn; svarade värden på flytande tyska: «Så var det icke för en half

timme sedan; han yrade då ganska mycket, och vi voro i största oro. Det

föll då min brorsdotter in, att se hvad verkan musiken kunde utöfva; han

blef derigenom allt lugnare. Hon fortfor ännu med detta oskyldiga

stillande medel, när vi hörde er komma.»

Läkaren hade undertiden undersökt armen.

«Det blir en svår stund, ty armen har svullnat mycket,» sade han

betänkligt; «vore majoren vid sinnesredighet, känner jag honom nog, för

att veta, att de största plågor ej kunde aflocka honom ett qvidande. Men

nu visar sig tecken till en ny feberparoxysm.»

Det oundvikliga måste dock ske; skyndsamt förbereddes allt. Jag, som

kände huru ytterst känslig Ivanoff var för tonkonsten, föreslog att göra

ett försök, huruvida en krigisk musik kunde leda hans tankegång i en

riktning, hvarunder han lättare skulle uthärda plågorna.

Jag klädde dessa tankar i ord; fältskärn grinade litet försmädligt, och

sade: «Det står att försöka; likväl anser jag det bättre att löjtnanten

lånar oss sin armstyrka, den behöfs bättre.»

Litet harmsen, meddelade jag min tanke och hans svar åt vår värd.

«Skulle ni genom harmonin kunna stilla hans häftighet, fordras det ju

mindre armstyrka,» svarade han. «Jag, Vasilij och två unga raska drängar

äro till hands.» — Han förde mig till instrumentet.

Der stod jag nu och besinnade, huru otroligt lätt det är att göra

projekter, men huru mycket det fordras att utföra dem. —

Älskare af denna slags musik, har jag i senare tider haft ringa eller

intet tillfälle till öfning — ty ett fortepiano hör ännu till undantagen

här på orten. I den afgörande momangen stod jag förlägen öfver min

förflugenhet; men snart fattade jag mod, när jag genom några löpningar

funnit att instrumentet var ovanligt godt. Derpå spelade jag ett enkelt

musiknummer, som låg framme och var mig bekant; jag gaf derunder akt på

patienten. Fältskärn biföll, ehuru smågrinande åt värdens förslag, att

förbinda på majoren ögonen, som redan börjat småyra och prata i kors.

Men nu tystnade han, och antog en lyssnande ställning. Han lemnades så

en liten stund, men när operationen företogs, ryckte plågorna honom ur

denna dvala; då föll jag in med «Bataille de Leipzig.» — — — —

De första tonerna väckte en skakning hos patienten — derpå hörde vi,

huru han trodde sig vara på stridsfältet i spetsen för sitt folk, ty han

uttalade det ena kommandoordet efter det andra och uppmanade dem att «gå

på!» Om hans krafter tillåtit, hade de som höllo honom, säkert ganska

handgripligt, fått vidkännas denna förblindelse.

Men nu måste likväl smärtan blifvit honom för våldsam; ty han ropade:

«Paul Grigorjewitsch, tag emot kommando, jag är blesserad! — Seger eller

död!» och han föll, utmattad af ansträngning, känslolös i deras armar.

I den starkaste sinnesrörelse upphörde jag; endast mekaniskt lockade jag

sedan osammanhängande toner från instrumentet. Aldrig har jag upplefvat,

och icke önskar jag upplefva ett sådant ögonblick. Det låter knappt

beskrifva sig. Jag förekom mig såsom en, den der länge studerat och

fuskat i magiska konster, och nu för första gången vågar besvärja andar.

Dessa uppenbara sig, men i gestalter, som komma håren att resa sig på

besvärjarens eget hufvud. — —

Allt var förbi, allt var tyst; men snyftningar hördes från nästa rum.

Läkaren förordnade regimen, och lofvade komma igen andra dagen mot

aftonen, nu måste han tillbaka till staden, der tjensten fordrade hans

närvaro på morgonstunden.

En åldrig fru med förgråtna ögon, satte förut fram mat och vin, som vi

båda så väl kunde behöfva; sedan reste han oförtöfvadt.

Nu ville den goda frun vaka öfver den sjuke, och jag hade all min

vältalighet nödig att afhålla henne derifrån. På min begäran erhöll jag

papper och skrifdon och blef ensam med Vasilij, som sitter på en stol

och blundar.

Som jag nu ingenting mera har att förtälja, vill jag göra dig hemmastadd

i rummet, der jag sitter; det är stort, och med utsigt åt trenne håll.

Med undantag af det dyrbara instrumentet, äro möblerna helt enkla af

perlfärgadt träd med hemväfda öfverdrag; huslighetens anda synes råda

öfverallt, äfvensom spåren af en mer än vanligt bildad qvinlig genius.

Valda musikalier; några väl utförda teckningar i tusch och vattenfärg

intaga icke högsätet, som vanligt är, utan den anspråkslösare delen af

väggen. På ett litet bord ligga några väl inbundna böcker: «Schillers

Wallenstein,» «Wielands Oberon,» «Conte moral» af ¯Marmontel¯, jemte

Rousseaus «Emile,» alla på original-språken.

På ett annat bord ser jag fruntimmers-arbeten och en uppslagen bok — —

Det är Göthes «Hermann och Dorothea,» på insidan af permen står:

¯Leonna¯.

Du vet huru detta namn har spökat för min inbillning, sedan barnaåren,

och i synnerhet sedan mitt inträde på finska jorden. När jag drömde om

stridens bragder, var det alltid hon som fäste lagern på min panna. Ödet

förde henne obekant i min väg, och jag blef intagen. Jag trodde mig vara

mitt idéal otrogen, men så var det icke. Kanhända är jag åter så lycklig

och finner henne här, ehuru hennes hem ligger flere mil härifrån; ty kan

hon icke vara här på besök hos sin onkel? Han talade ju om «die Muhme.»

— Nu hör jag någon komma — det är värden i huset. God natt!

Fortsättning:

Han förde mig uppför en trappa till sitt eget rum, på det jag ostörd

måtte hvila ut. Dermed var jag otroligt belåten. Efter tre nätters

vakande och alla dessa äfventyr, var jag glad att få gömma mig undan

alla unga damers blickar i allmänhet, och Leonnas i synnerhet; ty när

jag nu vid halfdagern såg mig i spegeln, var jag i sanning en «chevalier

de triste figure.»

En klocka i rummet slog tolf när jag vaknade, jag klädde mig skyndsamt

och gick ned. I förstugan träffade jag den vänliga gamla frun; hon sade,

att majoren igenkänt och talat vid Vasilij, men nu förmodade hon att han

slumrade, och bad mig derföre gå sakta i dörren. Jag inträdde varsamt

och såg — ett ungt fruntimmer stående vid Ivanoffs läger, med venstra

armen understödde hon hans hufvud, för att låta honom dricka utur ett

glas. Hon stod så, att jag lika litet kunde se hennes ansigte, som hon

såg mig. Jag vinkade åt Vasilij, som stod på något afstånd, att icke

förråda mig. Han nickade och antog en förnöjd småslug min. Ivanoff hade

tömt glaset, och flickan tog varsamt undan armen, men stod ett ögonblick

lutad öfver honom. Han slog upp sina ögon, och hon drog sig genast blyg

tillbaka. Till min utomordentliga förvåning, sade han på fransyska — ett

språk som han alltid förnekat sig ens förstå. — «O, Anna, är du åter

här? Hvarföre har du lemnat mig? Jag är fången, och de odjuren ha bundit

mig. Någon sade mig att jag var mycket sjuk, det är kanhända äfven

möjligt; men lägg din hand på min panna! så der ja, o det svalkar! — Gå

icke mera ifrån mig — lofva mig det.»

«Lugna dig gode Konstantin!» svarade flickan sakta, «tala icke, doktorn

säger det mattar dig. Jag går, men kommer straxt tillbaka, och vill

sedan sitta och arbeta här vid fönstret, bara du lofvar att vara

stilla.»

Lydigt släppte han hennes hand, som han lagt på pannan.

När flickan vände sig om för att gå bort, blef hon varse mig, en

purpurflamma lågade upp på kinder och panna. Det var fröken Lurhjelm,

hvars bekantskap jag gjorde i staden.

Vänligt och förlägen helsade hon; med ett tecken inbjöd hon mig i nästa

rum.

«Herr löjtnanten måste finna det bra besynnerligt, att jag — en ung

flicka — talar ett så eget språk med en man, den jag i går såg för

första gången — men saken är lätt förklarad,» fortfor hon i det hon

antog en lugnare hållning, «under feberyrseln i går aftons, ansåg

majoren mig — som ville förmå honom att förtära ett feberstillande

medel, som han hittills vägrat — för någon, som säkerligen är honom

dyrbar. Han kallade mig för Anna, förebrådde mig, att jag var så kall,

så fremmande; att jag ej nu som förr sade Konstantin, o. s. v. Jag

trodde det vara bäst att gå in i hans idéer, för att lugna honom. Och

när han ännu i dag fasthöll samma fantasi, ansåg jag mig böra» — — —

«Alldeles så, min fröken! Den tanken att han tror sig omgifven af ett

för hans hjerta dyrbart föremål, skall långt mera bidraga till hans

förbättring, än alla läkares mixturer; men det förvånar mig att han

talar fransyska. Han har till och med sagt sig ej förstå detta språk.»

«Äfven min onkel, som en gång sammanträffat med honom i Borgå förlidet

år, säger det samma; och under ett redigt ögonblick i går, svarade

majoren ej, när onkel talade honom till på detta språk. — Men kan

löjtnanten säga hvem denna Anna är? Jag önskar blott veta det,» tillade

hon något förlägen, «emedan — jag då bättre skulle spela min påtvungna

roll.»

«Jag kan ej lemna ringaste upplysning,» försäkrade jag sanningsenligt.

«Ehuru vi varit ofta tillsammans, och major Ivanoff hedrat mig med sin

vänskap, — något hvarmed ¯han¯ icke slösar, — känner jag verkeligen

ingenting om hans tidigare förhållanden, hvaröfver han alltid iakttagit

en tystnad, som, jag tillstår det, förefallit mig besynnerlig; men nu

vill jag fråga Vasilij, som varit hos honom i många år, genom honom

kunna vi erfara något om denna Anna.» — — Jag ville genast gå, men hon

höll mig tillbaka och sade ganska allvarsamt: «nej herr löjtnant, när ni

som vän till majoren icke känner detta, vill jag också icke erfara det

genom hans tjenare.»

Hon kom mig verkeligen att blygas. Den synbara förlägenhet, hvarmed hon

gjorde mig den omnämnda frågan, visade nogsamt, hvilket intresse hon

fästade vid svaret. Huru ädelt besegrade hon ej ¯sin¯ nyfikenhet, då jag

— jag tillstår det — gerna tillfredsställt ¯min¯ på hvad sätt som helst!

Vi återvände till sjukrummet; hvem tror du väl satt der, sysselsatt med

ett handarbete? — Leonna von Nordenskans!

Efter några ord om vårt sammanträffande förra gången, och det oförmodade

i återseendet; togo vi plats omkring ett litet bord, likväl så, att

fröken Ottilia — husets unga värdinna — enligt sitt löfte till majoren,

genast föll honom i ögonen, när han vaknade. Han syntes nu slumra godt.

—

Jag hade — som du tör minnas från mitt föregående bref — låtit Leonna

genom Ottilia veta, att jag kunde lemna henne notis om en viss person.

Med nöje såg jag, att en fråga sväfvade på hennes vackra läppar, ehuru

den visst icke kom längre. I förstone svängde jag talet hit och dit, för

att forska ut, hvad hon tänkte om denna person, innan jag sade mig sjelf

vara den sannskyldige. Hon trodde honom ännu vara en yngling, nästan

jemnårig med henne, och jag hade svårighet nog, att öfvertyga henne, att

undertecknad var denne Fritz von Harlinghausen. Lyckligtvis kunde jag

vinna trovärdighet genom ett bref från min mor, hvars stil var henne

bekant från förra tider. Hennes snabba blick upptäckte der sitt eget

namn, och hon rodnade lätt, i det hon genast återgaf brefvet. Kanhända

är hon ej obekant med min goda moders ¯drömmar¯.

Nu blef det fråga om, hvarföre ingen i Lovisa känner mig under mitt

tyska för- och familjenamn.

«Emedan ryska tungor, (och alla mina kamrater äro ryssar), rådbråka det

till Garlinkgausen,» svarade jag skrattande; «utomdess nyttjas bland oss

i dagligt tal endast eget och fars förnamn. Dervid har jag låtit det

bero. I de få hus, der mitt familjenamn är kändt, komma ej Smittens och

deras bekanta.» —

Under denna demonstration, inträdde kapten Lurhjelm. De unga damerna

benämna honom onkel Ludvig, och jag erhöll snart tillåtelse att säga så

med.

Han är sjöfarande, och för eget fartyg. Han tar nu frakt till St.

Petersburg, och seglar, bara sjön blir fri från is; derifrån gör han en

resa till Lybeck, dit hans brorsdotter denna gång följer med.

För att ej störa patienten, var middagsbordet dukadt i ett aflägset rum,

«kökskammarn.» Sällan eller aldrig, har jag varit bland så okonstlade,

trefliga och aktningsvärda menniskor. Vettenskaplig bildning,

verldskännedom och menniskokärlek, äro hufvuddragen i Ludvig Lurhjelms

karakter; hans väsende är öppet och okonstladt. Förhållandet mellan

honom och hans brorsdotter är, som det ¯borde vara¯ mellan far och

dotter, icke så som man tyvärr ofta finner det i verkligheten. Huru

enkla, anspråkslösa, och husliga äro ej de unga flickorna. Hjertats

godhet gör här jemnlikhet. Leonna är en blomma uppvuxen i den fria

naturen; Ottilias uppfostran deremot är vårdad af en mästares hand, och

likväl omfatta de hvarandra med en sällsynt vänskap. Man ser, att

ömsesidig aktning och ömsesidigt förtroende är och blir grundvalen till

en känsla, som försvinner blott med lifvet. Undrar du, huru undertecknad

kommit sig till sådana djupsinniga observationer? ¯Goda sällskaper

smitta liksom de dåliga¯.

Ivanoff var vaken, utan feber, men ganska matt. Han igenkände mig snart

och tryckte min hand, men förmådde ej tala, och återföll i en dvallik

sömn. Surprisen syntes höra till ordningen för dagen.

Vi sutto alla omkring det lilla bordet, flickorna med sömarbete, den

gamla med sin stickning. Jag skar upp en blyertspenna för att teckna ett

broderimönster för Leonna. Onkel Ludvig föreläste oss med verklig talang

några sidor ur Oberon. «Orest,» en vacker svart pudel — i parentes

sagdt, mycket firad af Ottilia, emedan densamma, genom sitt skällande,

kommit dem att observera majorens olyckshändelse på vägen — satt äfven

lik en ganska uppmärksam åhörare framför sin husbonde och såg på honom

med sina kloka ögon.

På en gång lyssnade hunden och syntes orolig; ett skrapande på dörren,

åtföljdt af ett ängsligt tjut, väckte allas uppmärksamhet. «Garçon!»

utbrast Vasilij ovilkorligt och skyndade från sin herres säng till

dörren. Han hade rätt. Det trogna djuret hade försvunnit dagen före

deras afresa från Åbo — sannolikt instängdt af någon «liebhaber» — och

hade sedan sökt, följt, och funnit sin herres spår, ända hit.

Först fägnade han sig åt den glada Vasilij, och formerade en flygtig

bekantskap med Orest, som på sin herres befallning förhöll sig stilla.

Sedan äfven jag fått ett, ehuru ringa igenkännelsetecken, skyndade han

till sängen. Der reste han sig med fötterna mot kanten och slickade den

hand som låg ofvanpå täcket. Djuret hade magrat ansenligt, hvem vet

hvilka «egyptiska köttgrytor» han försakat för att följa sin herre i nöd

och lust! Ottilia sörjde genast för hans förplägning.

En stund derefter kom läkaren; han gaf det bästa hopp, ty svullnaden

började lägga sig. En biljett från Schalinsky gaf mig tillkänna, att

General en chef under sin genomresa skulle inträffa följande afton i

Lovisa. Jag måste således tillbaka med doktorn, som likväl dröjde qvar

öfver natten.

Denna opåtänkta hastiga bortresa förstämde oss något; jag anses redan

för en bekant i huset. På läkarens inrådan, som ville ha ett ostördt

lugn för sin patient, begåfvo vi oss i andra rummet, och trefnaden

infann sig åter.

I anledning af några jemförelser mellan landt- och stadslif, yttrade

jag, att jag denna sommar vore i tillfälle att någorlunda njuta det

förstnämnda, emedan jag, jemte ett par kamrater, skulle ha uppsigt öfver

ett arbetskommando, som skulle rödja upp en vidsträckt plan invid X

kyrka i N. socken, för att göra planen tjenlig till exercis.

«Ack hur roligt!» utbrast Leonna, «vi bli då grannar! Väl ligger

Grönskog två mil derifrån, men hvad vill det säga? Jag får ofta följa

med pappa till kyrkan om söndagarna. Det rödmålade huset nära invid

planen tillhör pappa. Det vindsrum, som har sina fönster åt den sidan,

är min kammare. Vi kunna då åtminstone utbyta en helsning, till dess

kusin Feodor blir bekant med pappa.»

I detta glada öppna förtroende ligger ej en skymt af koketteri. Hon

anser mig som en barndomsbekant, en nära slägting. Måtte hennes

föräldrar tänka på samma sätt! Jag erhåller då lätt inträde i deras hus.

Väl lär jag då äfven få den äran, att räkna någon sort aflägsen

skyldskap med en viss sikter af samma namn, men huru nära, det har jag

aldrig velat fråga, ty på den krabaten spiller jag icke ett ord.

Det var endast ett löst rykte, som lockade mig ifrån Rönnbacka. Jag har

således haft tid att skrifva ett så vidlöftigt bref. Du ursäktar väl din

pratsjuke vän

¯Feodor.¯

När löjtnanten efter fem dagars frånvaro, åter kom till Rönnbacka,

mottogs han af fru Palman, som sysselsatt i köket, endast kunde be honom

stiga in i salen. Majoren låg i mera upprest ställning, armen låg

spjälad. Garçon utgjorde hans enda sällskap.

Vänskapsfullt räckte han den friska handen mot vännen, som å sin sida

fägnade sig öfver de omisskänneliga tecken till återkommande helsa, som

röjdes i majorens utseende.

«Ja du har rätt, jag känner mig ofta må bättre än före den händelsen,

som bragte mig på detta läger,» svarade majoren, «och din närvaro skall

bidraga att muntra mitt sinne. Om din förra härvaro har jag icke redigt

begrepp, ty många fantasibilder omgåfvo då mitt plågoläger, och jag vet

ännu knappt, hvad som varit dröm eller verklighet.»

Feodor lyckönskade honom att vara under så goda menniskors omvårdnad.

Tacksamt erkände majoren detta, och tillade: «numera ser jag likväl

ingen annan omkring mig, än den goda gamla frun, ty min hederliga värd

reste bort i förgår, och ändå förekommer det mig stundom, som om jag

betjenades af osynliga händer, eller att en skyddsengel vakade öfver

mig, när jag slumrar, men som genast försvinner, när jag vaknar. Det är,

jag finner det nog, en lemning af de fantasier febern alstrade; ty när

jag denna morgon frågade Vasilij, hvad han tänkte derom, svarade han

endast med ett skakande på hufvudet, och ett eget tvetydigt leende.»

Feodor ville ej ingå i någon förklaring öfver denna andesyn, men lofvade

underrätta sig om något ungt fruntimmer icke varit i rummet, under dessa

senare dagar.

Fru Palman kom nu in och bjöd löjtnanten i sitt rum, för att äta

frukost.

Der träffade han Ottilia; ehuru hon vänligt kom honom till mötes, och

syntes fägna sig öfver hans ankomst, syntes hon honom blek, nästan

sorgsen.

«Mår fröken icke väl, eller har något obehagligt inträffat?» frågade han

sluteligen.

«Nog mår jag bra, men jag är ledsen öfver att onkel just måste resa

bort, när jag så oförmodadt skulle förlora Leonnas sällskap; här sitter

jag nu allena, nästan som en fånge, och vantrifs så der smått.» — — —

Feodor hade med säkerhet trott sig här återfinna Leonna, men smärtsamt

träffade honom underrättelsen om hennes frånvaro; ty dessa dagar hade

lärt honom inse, huru dyrbar hon var för hans hjerta. Han frågade om

orsaken till hennes förut icke påtänkta bortresa.

«Den känner jag icke, och derföre är jag mest orolig. Onkel hade nyss

rest bort i förgår, när Leonnas bror kom hit, med befallning från

fadren, att hon genast skulle komma hem.»

«Har fröken Leonna en bror?» frågade Karlowitsch med en obehaglig aning.

«Kan löjtnanten vara okunnig om, att Maria Smitts förlofvade är Leonnas

halfbror?»

«Namnet har väl ledt mig på den förmodan, att de vore slägtingar, men

icke att ¯han¯ kunde vara en engels bror. — — Det är jag, som

beklagligtvis, genom en fördömd pratsjuka, gifvit anledning till denna

frökens förlust.»

Ottilia bad honom förklara sig närmare.

«Hemkommen härifrån, mötte jag mamsellerna Smitt på gården. Den äldre

frågade, hvarifrån jag kom, hvarföre jag rest bort så hals öfver hufvud.

Med få ord omtalte jag major Ivanoffs olyckshändelse, och att han varit

lycklig nog att här finna deltagande och vård. Jag var dum nog att

tillägga: det jag om några dagar åter skulle fara och se efter honom. Då

nu frökens bror, som visste henne vara här, erfor detta, så ville han

väl åter visa ett prof af sin hatfullhet, sin ovilja mot mig.»

Fru Palmans inträde afbröt ämnet, och talet föll på majoren; löjtnanten

hoppades snart se honom återställd.

«Tror ni det verkeligen?» frågade Ottilia lifligt. Derefter tillade hon

något förlägen. «På två dagar har jag — knappt sett honom.»

«Och likväl tror han sig märka ett huldt väsende, som ofta omsväfvar

hans läger, ehuru hon genast försvinner, så snart han vill öfvertyga sig

om synen är verklighet, eller ett foster af inbillningen.»

Ottilia rodnade lätt för hans forskande skälmska blick. «Nå visserligen

har jag någongång, när han slumrat, smygt mig in i rummet, för att

obemärkt se efter att ingenting felades. Fru Palman har mycket att göra

— äfven står der en byrå som innehåller saker» — — — —

«Men hvarföre har fröken förbjudit Vasilij att tala om er för sin

husbonde?»

«¯Allt¯ vet löjtnanten också!»

«Och hvarföre vill icke fröken visa sig?» frågade han allt mera

enträgen.

«Hvarföre?» sade hon. «Emedan den person, för hvilken majoren ansåg mig

under sin yrsel, sannolikt har, för att dömma af några hans yttranden,

blifvit skild från honom, antingen genom döden, eller på något annat för

honom ganska smärtsamt sätt. Hvarföre då nu upplifva dessa sorgliga

hågkomster genom min åsyn, innan han är fullkomligt återställd? — Han

har emedlertid glömt sina fantasier, och jag är en likgiltig, för honom

alldeles fremmande varelse.» En liten ofrivillig suck smög sakta fram.

«Jag delar icke frökens åsigt af saken,» invände löjtnanten. «Detta

förhemligande verkar ofördelaktigare på hans fantasi, än verkligheten;

för den skola säkert alla skuggbilder försvinna. Gör mig derföre till

viljes! Tillåt mig att presentera er.»

Synbart öfverraskad, frågade hon något förlägen, om det icke vore bättre

att afvakta onkelns återkomst; men af farhåga att detta hade utseende af

tillgjordhet, ändrade hon genast mening, och gaf sitt bifall.

Gerna hade Feodor, af ungdomlig nyfikenhet och öfverdåd, velat

öfverraska sin vän genom Ottilias oförberedda närvaro, för att se

hvilket intryck detta gjorde, men hans bättre känsla nekade. Majoren

underrättades om rätta förhållandet, likväl med undantag af deras

fransyska konversation — ett förbehåll som han måste gå in uppå. Några

ögonblick senare förde han Ottilia jemte fru Palman till hans säng.

Majoren bad honom tolka sin hjertliga tacksamhet för all den omvårdnad

de skänkt honom, och anhöll om deras fortfarande godhet och tålamod.

Under det att löjtnanten öfversatte majorens ord, höll denne Ottilias

hand, som hon rodnande lemnat honom, och han betraktade henne nu med

blickar, hvarur åter en känsla af glädje och liflig öfverraskning

strålade. Nästan utom sig, ropade han: «O huru lik hon är min aflidna så

smärtsamt saknade syster Anna!»

Den unga flickan, som ej förstod meningen, men väl hörde honom med

häftighet uttala det namn, han under yrseln gifvit henne, drog darrande

händerna tillbaka, och ville aflägsna sig; men löjtnanten höll henne

qvar och förklarade orden. Då lade hon sjelfmant sin hand i den hand

majoren ännu framräckte, och sade med en vacker blick, en engels leende:

«O säg honom, att så länge han vistas här hos oss, skall jag söka

ersätta denna syster.»

«Säg honom det sjelf på ett språk, som han efter hvad jag förmodar,

numera ej förnekar,» sade Feodor leende.

«Nej, nej, icke nu, tillåt att jag aflägsnar mig» — —

«Gör icke det, det kunde oroa honom, men skänk oss litet musik.» Hon

biföll genast, och Feodor samtalade undertiden sakta med majoren, som

med synbart nöje lyssnade på tonerna.

När de sedan åto middag i andra rummet, frågade löjtnanten, hvarföre hon

ej ville tilltala majoren på fransyska. Hon teg några ögonblick, men

sade sedan bestämdt: «Det sker icke, så länge löjtnanten är här. Kanske

sedermera; kanhända äfven icke.» Då han deröfver undrade, fortfor hon:

«Ni har ju sjelf sagt, att majoren förnekat all kännedom af detta språk,

onkel har erfarit detsamma; när vi nu icke känna motiverna till detta

handlingssätt, och ingen anledning äga, att derunder tro något mindre

godt, så vore det ju odelikat, om jag utan nödtvång, begagnade mig af en

upptäckt, omedveten af honom sjelf. Dock min tanke gäller icke för

löjtnanten,» tillade hon, liksom af fruktan att förolämpa honom. «Ni kan

ju sjelf försöka er lycka.»

Men han tillstod gerna, att fastän majoren alltid behandlat honom som en

vän, han ingalunda tilltrodde sig att utforska något, som denne ville

dölja.

Senare sutto fruntimren och arbetade vid lilla bordet nära fönstret;

löjtnanten föreläste sin vän ur den af honom medförda tidningen «Ryska

Invaliden.»

Vasilij smög tyst omkring på afstånd, noga iakttagande sin herres minsta

vink; den komiskt förnöjda uppsyn, hvarmed han understundom strök sina

sträfva mustacher, sade att det var något som gladde den trogna karlen

in i själen.

Äfven Garçon var beställsam; än satt han framför sin herre med

framfötterna på dennes bröst; än visade han Ottilia sin hyllning, liksom

glad, att hon nu åter var här inne. Hon lutade sig ned och smekte

hunden, men då hon af qvinlig instinkt, utan att lyfta ögonen från sitt

arbete, märkte, att hunden sedan erhöll dessa smekningar fördubblade af

sin husbonde, upphörde hon alldeles dermed, ehuru Garçon manande lade

tassen på hennes knä. En skälmaktig sidoblick från löjtnanten, kom henne

att rodna; hon steg upp sägande: «hunden vill säkert ha mat,» och

lockade honom med sig ut.

Läsningen fortfor, de båda militärerna utbytte derom sina tankar. I

sista nummern förekom, att en viss grefve af en högt uppsatt familj,

sjelf känd för sina fordna militäriska framgångar, och i senare åren

värderade diplomatiska talanger, nyligen aflidit under en resa till sina

gods vid polska gränsen.

En dof suck från majoren gjorde Ottilia, som återtagit sin plats, häpen.

Hon lade sakta sin hand på löjtnantens arm, för att väcka hans

uppmärksamhet på den förstenade, som låg der blek, med handen

krampaktigt knuten på bröstet, liksom det felats honom luft. Utan att

förstå något af det lästa, anade hon dock, att innehållet verkat denna

sinnesrörelse, och bad löjtnanten upphöra. En stund låg majoren orörlig,

liksom sluten inom bittra minnen. «Läs om den sista artikeln,» sade han

sedan, liksom ingenting passerat. Löjtnanten gjorde så.

«Han är då död, och der han får svara för allt, allt! Gud vare hans själ

nådig!» sade han sakta, och korsade sig andäktigt.

Nyfikenhet var, vi tillstå det, löjtnant Feodors hvardagssynd; nu var

den kanske förlåtlig, men aktningen och kännedomen af majorens karakter

förbjöd hvarje fråga. Han kunde likväl ej förbjuda sina anletsdrag att

se något frågvisa ut. Den andra blef det också varse.

«Jag ser Feodor Karlowitsch,» sade han, «att det väcker din förvåning,

huru jag synes känna mera om denne man, än måhända många andra; en man,

hvars ställning i samhället varit så vida skiljd och upphöjd öfver min;

men du ¯frågar¯ icke, och det är bra, ty nu hvarken kan eller vill jag

besvara någon fråga, men framdeles — kanhända snart — nu önskar jag vara

allena.»

De lemnade honom i ro. Med illa dold oro sökte Ottilia forska efter

orsaken till föregående uppträde. «Bara icke den obehagliga nyheten

skadar hans helsa,» sade hon.

«Det tror jag icke» svarade löjtnanten. «Sjelf kan han rimligtvis icke

stå i något förhållande till den man, hvars död han erfor genom

tidningen.» Han meddelade henne den högt uppsatte mannens namn och

titlar.

Löjtnanten återreste samma afton till staden.

Dagen derpå under paraden mötte han unga Nordenskans, ett triumferande

hånlöje på dennes ansigte kom löjtnantens galla att jäsa, men tjensten

gick framför allt annat, och när han med kallare blod eftersinnade

saken, insåg han huru löjligt det varit att grondera öfver en sak, som

aldrig blifvit uttalad i ord, som endast hade en misstanke till grund,

bekräftad af en försmädlig min, i ett honom förhatligt ansigte.

* * * * *

Genom en resa i tjensteärender, gick det ut några veckor, innan löjtnant

Feodor Karlowitsch åter kunde disponera om ett par dagar, och resa till

Rönnbacka. Det var hög tid, ty efter hvad han hört, var kapten Lurhjelms

fartyg segelfärdigt.

För att öfverraska sina vänner, lemnade han sitt åkdon ett stycke från

gården, och lyckades komma obemärkt i förstugan. Här såg han

förberedelser till afresa: tvenne stora reskoffertar och Vasilij, som

sorgfälligt lade in majorens paraduniform i en kappsäck. Han förstod

genast löjtnantens tecken att vara tyst, och visade med en slug min på

den halföppna salsdörrn.

Ottilia satt vid det lilla bordet, vid hennes sida majoren. Hon hade

nyss förseglat ett bref, och lutade nu sitt hufvud mot Ivanoffs axel,

omfattad af hans högra arm, den andra var numera endast lätt spjälad.

Han talade och hon svarade, med dessa ljufva kärleksfulla ord, som

upprepas i variationer af alla älskande; som återgifna på pappret äro

interjektioner utan sammanhang, men gifna och mottagna uttrycka tvenne

varelsers lycka, hvilkas hjertan anat, sökt och funnit hvarandra. — —

Osedd af dem njöt Feodor några ögonblick af denna syn. Sedan störde han

dem genom en liten rörelse och båda sågo sig om. Ottilia rodnade väl vid

hans åsyn, men förebrådde honom vänligt hans långa frånvaro. Ivanoff

skakade vänskapsfullt hans hand, och sade detsamma, och båda talade

fransyskan, som nu syntes vara det öfvervägande språket i huset, ty

onkel Ludvig talade det äfven när han kom in, ehuru ej så ledigt som

majoren. När Feodor anmärkte dennes färdighet, svarade han:

«Till mitt femtonde år talade jag det dagligen och stundligen med min

mor, en infödd fransyska, sedan blott när jag någon gång återsåg hemmet,

men skild från mor och syster har jag af föresats ej talat detta språk

förrän» — — —

«Du skådade mig,» inföll Ottilia skämtande.

«Du har rätt, min älskade! men de första gångerna var det alldeles

omedvetet, men» — —

«Sedan lockade jag fram det med min lilla fransyska visa,» inföll hon

åter.

«Ja, men ödet hade emedlertid frisagt mig från min något besynnerliga

föresats, och jag hade redan beslutit att på detta för mig så kära språk

tolka mina känslor för dig, min tacksamhet för din onkel. Då kom du lik

en seraf på sångens och tonernas vågor mig till mötes; vi träffades, för

att göra ett förbund för evigheten.»

* * * * *

«Ivanoffs hela väsende — skref Feodor till sin vän Alexander, — synes

förvandladt i poesi. Det fordna ofta stränga och befallande i tal och

hållning, har nu gifvit vika för en fridfull glädje och vänlig

eftergifvenhet för andras meningar; en innerlig kärlek har gjort hans

själ mild.

Ehuru opåtänkt en sådan förbindelse för deras unga fröken måste

förekomma husets medlemmar, synas dock alla vara nöjda dermed; åter ett

bevis på det välde, Ivanoff omedvetet utöfvar på sin omgifning.

Det är afgjordt att han följer sina blifvande slägtingar till

Petersburg, dit fartyget liksom af ödet är destineradt. Sedan han

föreställt fästmön för sin mor der, ämnar han besöka varma baden i

Tyskland. Ivanoff hyser det hopp, att Ottilia som hans maka följer honom

dit, i stället för att, som påtänkt var, passera sommaren i Lybeck.

Ottilia lemnade mig ett bref till Leonna. «Det blir väl något gammalt

innan löjtnanten kommer i hennes granskap, men det gör ingenting. Jag

har utomdess skrifvit till henne ett långt bref, afskickadt med deras

eget folk. Det här kan tjena löjtnanten som ett kreditif, om ni vill

göra en visit på Grönskog,» tillade hon med ett förtjusande småleende.

«Har fröken Leonna icke skrifvit, hvarföre hon blef hemkallad, eller var

det endast ett malicieust infall af hennes bror,» frågade jag.

«Så var det,» svarade hon; «ty fadren syntes förundrad öfver att hon nu

kom hem, och det med brodren till; men för resten belåten, ty han

saknade henne mycket hemma. Siktern hade äfven gifvit dem tillkänna, att

det skulle lysas för honom. Vid midsommarstiden kommer han med sin unga

fru, ty de skola bebo det hus fadren rår om nära kyrkan.» — —

Hvilken ond ande för då denna menniska alltid i min väg? När skall

Ivanoffs lycka en gång blifva min lott, om en sådan der Cerberus vaktar

porten till paradiset!

Genom dessa förträffliga menniskors bortresa förlorar jag mycket. De

hade blifvit min kärleks skyddsandar, hvem skall väl ersätta mig dem? —

«Trogen och ädel kärlek skyddar sig sjelf,» sade onkel Ludvig, till

hvilken jag ställde ofvanstående fråga, men mig tycktes, han dervid drog

en liten suck. —

¯Var blott¯ en ¯man, och du kan hvad du vill¯, säger Ivanoff. Jag vet

hvad han menar med ordet man, och måste dervid göra som publikanen. —

Äfven är det ganska lätt för den att prata, som redan hunnit i hamnen.

En annan kryssar ännu mot blindskär.» — — — —

* * * * *

Dagen före afresan reste Ludvig med Ottilia till Hertola, för att taga

afsked. Fru Lurhjelm var ensam och vid dåligt lynne, knotade öfver

allting och öfver sin man i synnerhet. «Icke kunde jag imaginera mig,»

sade hon, «när jag gifte mig och förde förmögenhet i huset, att jag

skulle bli lemnad så här allena, och vårdslösas af honom. Nu rustar han

bort mina pengar, och kanske en vacker dag få vi gå från gård och

grund.» Äfven Markoff var borta; hon hade nu ofantligt ledsamt.

Likväl muntrades hon vid tanken på Maria Smitts nära förestående

bröllop. Igenom sin goda vän fru Snabbeck hade hon noga reda på allt

hvad bruden skulle få och låta göra sig. — «Någon hemgift lär icke komma

i fråga,» sade hon, «men allt skall vara så fint och «prentsiöst»

kantänka, och de stackars köpmännen få väl sitta emellan! Önskligt vore

det att Hedda äfven snart fick sig man och en släng af slefven, medan

något finnes i grytan.» — — —

De på detta sätt entretenerade gästerne lemnade henne snart, och Ludvig

beslöt att från Petersburg skriftligen för sin bror yppa de utsigter,

som dottern hade; för hans fru nämnde de nu ej ett ord.

Efter ett besök i prestgården, ett annat vid den älskade modrens graf,

lemnade Ottilia den ort, som sett hennes barndom. Hvem vet när hon

härnäst återser den?

Gumman Palmans afsked från de bortresande afgick ej utan många tårar,

snyftande omfamnade hon dem alla; för major Ivanoff hade hon fattat en

nästan moderlig känsla. Vasilij hade minsann icke sparat att orda om sin

herres förtjenster. — Icke desto mindre pålade hon majoren att vara

Ottilia trogen, — ty ehuru gummans fördom mot ryssarna börjat vackla

ansenligt, hade hon ingen stor tanke om deras trohet i kärleken.

När alla voro borta, vandrade hon sorgsen i de tomma rummen och

småstökade; allt emellanåt torkade hon de ännu flytande tårarna och

utbrast slutligen halft skrattande, halft förtretad: «Jag tror minsann

att jag till och med saknar hundarna, och gamla fula Vasilij!» — —

* * * * *

Pingstdagen skulle det lysas första gången för Petter Nordenskans. Några

dagar förut reste han till sitt blifvande hem, för att ställa det i

ordning. Uppdraget att i herr Smitts namn bjuda far, mor och syster till

middagen den högtidliga dagen, skedde genom några skriftliga ord.

Nordenskans, mån om sina hästar, reste om fredagsafton till kyrkbyn, der

de ville tillbringa natten, för att dagen derpå fortsätta resan. Han

fann Petter mot förmodan ännu qvar der.

Under de sista fjorton dagarna hade omgifningarna storligen förändrat

sig; i stället för ett vanligt, enformigt landtlif — om man undantager

de tider när allmogen samlades vid årsmarknaden, eller en och annan

lodja eller skuta intog last i granskapet — herrskade här nu den

rörlighet och det buller, som tillhör ett läger, ehuru i miniatur.

Arbetet på planen var i full gång; här och der inöfvades rekryter,

utmärkta från de andra soldaterna genom gråa kläder med gula uppslag.

Brädskjul voro uppslagna till förvaringsrum för deras tross och

proviant. Ett annat sådant, men af ståtligare utseende, gjorde tjenst

som högvakt.

Parfymer af lök och jukt, något som vårt finska folk, dervid ovana, då

ännu icke kunde lida, inverkade tryckande på de båda fruntimrens

luktorganer.

Nyfikne att se sig litet omkring, företogo de en utvandring; Petter

följde dem. Han var till och med så artig, att han för första gången

lade Leonnas arm i sin. De mötte Schalinsky, som vände om och följde

med. Han underrättade dem att chefen, jemte en bataljon soldater och nya

rekryter, vore att förvänta inom fjorton dagar; planen skulle då vara i

godt skick. Man hade således nu fullt upp att göra.

Petter tog på sitt sätt ett ganska vänskapligt afsked af Schalinsky, som

följt sällskapet till deras port, försäkrade att «¯löjtnant Schalinsky¯

alltid vore en välkommen gäst i det hus jag snart kommer att bebo.» Den

starka tonvigt, han lade på dessa ord, undgick hvarken Leonna eller

Schalinsky, båda insågo dess dubbla mening och att motsatsen af

yttrandet gällde en annan person, som likväl ej blifvit nämnd.

Den äldre Nordenskans hade, som vi veta, öfverlemnat hela huset åt

sonen, med undantag af de båda vindsrummen. Det vackraste, med utsigt åt

planen och kyrkan, tillhörde hans fruntimmer, det åt gårdssidan honom

sjelf; likväl så, att om sonen erhöll någon resande gäst, skulle han få

begagna det sistnämnda. Nu föll det Petter in, att föreslå ett ombyte af

rummen. Under förevändning att fruntimren skulle störas genom bullret

från soldaterna och arbetsfolket på planen, ville han ännu samma afton

ömsa möblerna, men fadren upptog detta illa, och sade att allt skulle

bli vid förra beslutet, eller också kunde sonen ännu höra sig om efter

andra rum. Han vore i tillfälle att hyra dessa åt den hitförväntade

öfversten, men hade nekat honom, för att hålla det löfte han gjort

sonen, hvilket dock ännu kunde ändras.

Petter såg att han gått för långt, och lät saken falla. Man skildes

något förstämda.

Uppkommen i det omtvistade rummet, satte sig Leonna vid ett fönster,

under tankfull tystnad, medan modren med en för henne ovanlig ifver,

yttrade sin förtrytelse öfver styfsonens egennytta, som ville «slå allt

under sig.» Leonna teg, hon såg djupare in i hans karakter; han ville

blott hindra henne att se, och blifva sedd af Feodor. Modren lade sig,

men flickan satt ännu der och kastade tårfulla blickar till sin mormors

grafvård, som skymtade fram bland de unga träd, som omgåfvo kyrkogården.

¯Hon¯ hade redan uppfattat Petters sinnelag som gosse.

Hvad hjelper det att grubbla, tänkte hon sedan, och vände blicken åt en

annan sida. Det vidsträckta fältet var nu öde; endast en och annan ensam

soldat skyndade, lik en skugga, deröfver; men i skogsbrynet på afstånd

såg hon upptända eldar, omgifna af grå spöklika gestalter; manskapet

kokade och förtärde der sin tarfliga qvällsvard — belöningen för dagens

möda. På några ställen lågo de mättade redan försänkta i djup sömn,

under det en och annan kamrat i väntan ännu satt på någon sten, och

knäppte på den tvåsträngade balalajkan, gnolade en enformig sång, som

kanske i minnet försatte honom bland de sina, i den långt aflägsna

hembygden.

Modren manade Leonna att lägga sig. Leonna kunde icke sofva, det var så

qvaft, tyckte hon; derföre steg hon sakta upp, svepte den lätta

sängfilten omkring sig, och öppnade varsamt fönstret för att få inandas

den uppfriskande nattluften. Allt var nu tyst och den djupa skymningen

tillät henne endast se de mest markerade föremålen.

Redan i beråd att sluta till fönstret och lägga sig, trodde hon sig höra

fotsteg. Hon lyssnar, och snart blir hon varse en karl, efter utseendet

en soldat, som stadnar under hennes fönster. Hon tordes icke luta sig

framåt, af fruktan att bli sedd, men snart hör hon toner af ett

instrument, — kanhända äfven af en balalajka, med flera strängar — äfven

sång. Smårädd lyssnade hon på den vackra rösten; orden voro ryska, men

melodin hade hon förr hört, hvar och af hvem, kunde hon likväl icke nu

påminna sig. Med hvarje vers uttalades orden allt tydligare. Det var

liksom sångaren velat öfvertyga sig, att ingen obehörig lyssnade i

granskapet; säker derpå bibehöll han tonen, men sjöng nu tydligt och

klart:

«Komm fein Liebchen, komm an's Fenster,

Alles still und stumm,

Nur Verliebte und Gespenster

Wandeln jetzt herum.

Midnattstimman, granskapet med begrafningsplatsen, mörkret, och hvem vet

hvilka andra känslor, drefvo Leonna att hastigt, men likväl sakta

tillsluta det på glänt hållna fönstret; med en liten feberrysning

skyndade hon i säng, drog täcket öfver hufvudet och somnade snart.

Hon väcktes af modren, som småknotade öfver resan, dess ändamål och

Petter, som väckt henne genom en bultning på dörren med anmaning åt dem

att skynda sig.

När Leonna var klädd gick hon till fönstret, tvekande om nattens

äfventyr var dröm eller verklighet. Då såg hon Feodor och Schalinsky gå

förbi; båda sågo upp och helsade. Det var således Feodor, som gifvit

serenaden.

Liksom jagad, skyndade hon ned, på det Petter ej måtte draga några

slutsatser, om han hört något och sett dem helsa.

Eftermiddagen var långt framliden när de togo in på Rönnbacka, i tanke

att endast låta hästarna hvila en stund och sedan fortsätta resan, men

fru Palman öfvertalade dem lätt, att stadna qvar öfver natten.

Petter reste bort med skjutshäst. Far och mor togo sig en liten lur på

maten; Leonna var glad att få språka med gumman Palman. Ännu hade de

ingendera hört något från de bortresta vännerna, men kanske låg der bref

på postkontoret i Lovisa.

* * * * *

Furuskogen vid vägen doftade, och nattdaggens perlor glänste ännu i

morgonsolen på det späda björklöfvet; när vårt lilla sällskap redan var

på väg. De hade lofvat fru Palman att återkomma till natten. Alla tre

tyckte hvar för sig att luften blef tyngre, ju närmare man nalkades

målet för resan.

Efter aftal steg man ur der Petter bodde; der besörjdes äfven toaletten.

Middagsgästerna utgjordes af magistratens herrar och deras fruar; några

af husets närmaste bekanta, och några aflägsna slägtingar, som i

anseende till sin ringhet, ej deremellan umgingos i deras hus, men

hvilka man nu ansåg för en samvetssak att bjuda vid detta tillfälle. De

sutto der på sitt sätt utstyrda till det bästa, men oändligt förlägna.

Bland herr Smitts närmaste bekanta, saknades doktor Ström med fru. Vid

slutet af måltiden höll värden med glaset i handen parentation öfver

denna förlust. Några af herrarne vexlade blickar; och borgmästaren, som

innehade hedersplatsen vid brudens sida, frågade om det var på kapten

Nordenskans' ägor, som doktorn upptäckt «¯den undergörande källan¯.»

Skrattande svarade den tilltalade, att han aldrig hört någon sådan

omtalas. «Och likväl skall den, efter hvad jag hört sägas, icke ligga

långt ifrån kyrkan,» anmärkte den förra.

Petter Nordenskans upplyste då, att det var på landtmätarboställets

mark, som doktorn funnit en källa, den han ansåg vara minerel. «Hvem

bebor bostället?» frågade någon. «Ingeniör A—» var svaret.

«Ha, ha, ha!» skrattade borgmästaren, «då faller ju allt inom slägten.»

* * * * *

I en liten trädgårdstäppa på gården, der ännu jorden behöll sin

ursprungliga gråa färg, fastän här och der, en näsvis ärt stack upp sin

gröna näsa, hade den omtänksamme herr Smitt placerat ett gungbräde. Vi

se det upptaget af fruntimmerspersonalens «grädde,» fru Snabbecks

auditorium denna gång. De hade vid middagsbordet, när frågan var om

doktor Ström, sett henne se oändligt mystisk ut, och bådo henne nu

enträget att säga hvad hon visste.

Som min penna är för trög att följa det snabba loppet af hennes tunga,

vill jag endast ge ett utdrag, förutgånget af en och annan upplysning om

personen.

Ström, som i flera år varit stadens enda läkare, hade i senare tider

erhållit en medtäflare i professionen, som minskat hans praktik och

inkomst. Bekymmersamt nog för en husfader med åtta barn, der de äldsta

döttrarna vuxit upp med de anspråk, förmodad skönhet och småaktig

titelhögfärd alltid ge åt en försummad huslig uppfostran.

Så länge han ensam varit herre öfver de goda stadsboarnas helsa och lif,

var han förbehållsam i sitt väsende; i de muntraste samqväm förföll han

ofta i distraktioner; ty han ville bli ansedd för en mäkta lärd man. Men

sedan han sett sin antagonist omtyckt och sökt för sitt behagliga och

muntra umgängessätt, utan att man derföre satte hans kunskaper i fråga,

gjorde Ström en frontförändring i hela sitt väsende. Han spelade

muntergök, radoterade, berättade anekdoter — qvicka i hans egen tanke,

plumpa och tvetydiga i andras. Det oaktadt förlorade han den ena bättre

kunden efter den andra.

Af harm öfver det tvång han, för att bibehålla krediten, ålade sig i

umgänget med fremmande personer, tog han igen sin skada hemma, der han

spelade hustyrann. Aldrig kunde den stackars hustrun göra eller tala

honom i lag, så mycket mera, som hon ej kunde finna sig vid hans nya

sätt att vara. Missaktad af mannen, blef hon det äfven snart af barnen,

som gjorde nästan hvad de ville.

Nu inträdde en lofvande tidpunkt för vår eskulap. Ryssarne togo landet i

besittning, ett sjukhus inrättades och han erhöll läkarevården;

patienternas antal ökades med hvarje dag; besynnerliga rykten gingo —

dem lemna vi derhän — nog af, husets affärer antogo ett bättre utseende,

åtminstone till det yttre.

Ström hade genom en för honom lycklig händelse blifvit chefens läkare,

och man vet huru underordnade gerna följa sina förmäns exempel. Alla

dessa kunder var han nu i fara att förlora, till och med de damer, som

bodde i hans hus; de skulle nemligen äfven passera den vackra årstiden i

närheten af sommarlägret.

Vid första säkra notisen om denna för honom så menliga flyttning, reste

doktorn till sin svåger ingeniör A., der han var så lycklig att upptäcka

«den undergörande källan.» Aldrig var den förut omtalad som minerel,

ehuru förmodligen begagnad af boskapen och någon törstande arbetare

under höbergningstiden, ty källan var belägen i ett dike, som skiljde

ängen från småskogen.

Hans fiender — (och hvilken är den upptäckare före och efter Columbus,

som ej haft eller har sådana?) — påstodo väl, att källans vatten icke

var annorlunda beskaffadt än det som fanns i andra brunnar deromkring,

men hvad påstår ej okunnigheten? Ström satte sig öfver allt sådant

«prat.» Der gräfdes och arbetades: ty en väg anlades, ett hus af bräder

öfverbyggdes den med brunnskar försedda källan.

Hans syster fru A. åtog sig mathållningen. Granskapets nuvarande och

blifvande ungdjur tingades o. s. v.; och alla hjul sattes i verksamhet

att samla brunsgäster. För att ingifva förtroende, skulle hela doktorns

familj begagna helsovattnet. Frun emot melankoli, härledande sig från

svag mage; den äldsta dottern mot finnar, den andra för svagt bröst; en

hade haft kikhostan, och «kläpparna» (med denna benämning hedrades den

yngre upplagan) för åtskilliga barnkrämpor. Doktorn sjelf, ofta ansatt

af reumatism, beklagade oupphörligt att han i år ej hade tid att begagna

detta herrliga remedium, men sökte dertill öfvertala alla andra.

* * * * *

Under tiden damerna språkade här, ventilerade herrarne samma ämne på

sitt vis. Mången, hvars yttre menniska syntes antyda helsa och välmåga,

men som dock pustade vid hågkomsten af sin gikt och podager och andra

krämpor, skulle visst haft lust att försöka denna universalkälla, men då

Ström icke var deras läkare, och den andra gjorde åtlöje af alltsammans;

utomdess den — den — fördömda dieten! — man ville således med tålamod

afvakta utgången.

Den enda glädjen Leonna haft af resan, var ett bref från Ottilia,

inneslutet inom Hertola herrns kuvert, lyckligtvis var han äfven hos

Smitts.

Der hvarken kunde eller ville hon öppna sitt bref, och det var midnatt

innan de uppnådde Rönnbacka. Fru Palman hade ej heller blifvit lottlös.

Hon och Leonna stego upp i god tid, för att, medan de voro allena, läsa

och meddela hvarandra sina nyheter.

Med den henne egna rörlighet, bröt fru Palman sitt omslag, det innehöll

tvenne oförseglade skrifvelser, den ena från kapten Ludvig, den andra af

okänd hand, och inneslutet i denna senare, ett papper, så fint, att hon

ej sett dess make, med för henne besynnerliga stämplar och figurer.

«Herre Jemine! Hvad kan detta betyda?» utbrast hon.

«Söta min goda fröken, kom hit och se,» sade hon ifrigt. «Jag tror att

den goda majoren skrifvit mig till, men hvad kan detta vara för ett

papper? Månne det är respass han sänder mig, och vill att jag på gamla

dagar ska' komma till Ryssland? Det felades ännu! Söta fröken läs,

sannerligen jag vet om det är ryska eller svenska, ty bokstäfverna hoppa

för mina ögon.»

Gummans ifver föll visst i det löjliga, men Leonna nändes icke småle.

Det mysteriösa pappret var en 50 rubels sedel. Gumman hade aldrig sett

någon sådan förut. Brefvet var på svenska och lydde så:

¯Goda Babuschka¯!

Jag skrifver nu för första gången svenska — ehuru efter förskrift, men

egen diktamen — och tackar för den omvårdnad du gaf den sjuka «Ryssen,»

som nu är fullkomligt frisk till sin arm, och outsägligt lycklig. I

morgon reser han med sin majorska — du vet väl hvem jag menar? — till

södra Tyskland, och hoppas återkomma frisk och lika, kanske ännu

lyckligare. Tag med vänskap emot inneliggande, som ett ringa bevis af

min erkänsla.

¯Konstantin Ivanoff¯

major.

«Det är mycket penningar, jag har icke förtjent denna godhet.» Likväl

var hennes glädje vida mindre än förut.

Leonna återtog sitt eget kära bref. Det var ett varmt älskande hjertas

utgjutelse öfver sin lycka, sin sällhet att hafva funnit en rättskaffens

man, hvars ädla hjerta, ensamt och uteslutande tillhörde henne. Ottilias

blygsamhet och ringa egenkärlek fann sig ej värd all den ömhet, den

moderliga kärlek, hvarmed hon omfattades af sin svärmor. «Du skall genom

mig framdeles lära känna denna aktningsvärda fru, och alla de öden hon

genomgått,» skref Ottilia, «då skall du äfven fatta och förstå min

Konstantin.»

Brefven hade ej kommit postvägen, utan med en resande.

Under hemvägen sade Nordenskans sig äfven medföra ett bref till en rysk

officer i kyrkbyn. «Får nu se, om jag får reda på honom,» tillade han.

«Detta namn var obekant både för Petter och Hedda Smitt, som eljest har

reda på deras namn, men härute skall han finnas.»

Detta var sagdt liksom i förbigående, utan väntan på något svar.

Nordenskans var ingen tvärvigg; men sedan svärmodren lemnat dem, började

han aldrig något, som kunde få namn af samtalsämne hemma. Det lönade

icke mödan, tyckte han; men Leonna tog nu mod till sig: «Får jag se

brefvet, söta far.»

«Deraf lär ¯du¯ visst bli klok, men se der,» svarade han skrattande.

Med af glädje rodnande kinder, läste hon den af majorens hand skrifna

adressen. Blygt höjde hon ögat till sin far: «Jag vet bättre besked än

pappa tror. Det är från major Ivanoff till löjtnant Karlowitsch, den

samma, som Smitts benämna sin «tyska inqvartering.»»

«Prat! Skulle icke då så väl Petter som flickorna vetat detta?»

«Ja visst är detta litet besynnerligt. Han är icke alls känd af dem

under sitt tyska familjenamn; utan efter ryssarnas plägsed, kallas han

vid dop- och farsnamn. Harlinghausen kunna de ej riktigt uttala.»

Fadren såg på henne med bra förvånad uppsyn: «Hur böfveln vet du då allt

det der, flicka?»

Leonna berättade då, att hon träffat löjtnanten på Rönnbacka, och att

han var en mycket god vän till major Ivanoff. Han hade sjelf gifvit dem

denna förklaring.

«Och det der har du ej talt om förut. Huru kommer det till?»

«Förlåt söta far, men pappa har för mycket att tänka på, att jag skulle

våga — — begynna ett för pappa likgiltigt ämne; utomdess är ju han och

Petter ovänner.» — — Fadren svarade endast med ett: Hm!

Allt mera dristig vorden, fortfor hon: «Emedlertid var det icke rätt af

mig, ty vet pappa, att löjtnanten är slägt med oss?»

«Yrar du, flicka?»

«Nej visst icke. Det förundrar mig, att namnet Harlinghausen är pappa så

fremmande. Jag har hört det mycket ofta. Löjtnanten är systerson till

pappas egen svägerska, tant Elise.»

«Så, så, nog lär jag då äfven hört det någongång, men hvad angick mig

hennes tyska slägtingar? Om löjtnanten är en bra karl, skall det fägna

mig att göra hans bekantskap, äfven för slägtskapens skull,» tillade han

leende.

«Men Petter?» — —

«Hvad bryr jag mig om Petter! Jag gör hvad mig behagar, och umgås med

hvem jag vill.»

Leonna hade gerna fallit sin far om halsen för dessa ord, men hvad hade

han då tänkt?

Färdiga för hemresan stodo mor och dotter morgonen derpå och sågo utåt

planen. På afstånd upptäckte Leonnas goda ögon Feodor, som utdelade

befallningar bland de arbetande. När fadren inträdde, gaf hon detta

tillkänna, med förfrågan om brefvets aflemnande.

«På sådant der lappri har jag nu icke tid att tänka» svarade han tvärt,

«brefvet skickade jag till deras högvakt. Jag har fått en fördömdt

ledsam nyhet. Några rysskäringar ha pingstdagen genom sin oförsigtighet

tändt eld på Greta Lisas stuga; det arma folket lär ha förlorat allt

hvad både de fått och förvärfvat.»

Både mor och dotter frågade huru det gått till.

«Det vete —! Kom nu, vagnen väntar. Reda skall jag ha på saken!»

Greta Lisa, uppfödd på Grönskog, var en rask och arbetsam qvinna, gift

sedan flera år med en, som från gossåren varit i tjenst hos kapten

Nordenskans. När de gifte sig, blef hon, på sitt vis, väl utstyrd af fru

Igeldorf. Kapten skänkte honom timmer till en rymlig stuga, som

uppsattes på halfva vägen mellan Grönskog och kyrkbyn. Mannen var

skomakare om vintern; sommartiden for han till sjöss.

Pingstdagen tog Greta Lisa sin yngsta gosse med till kyrkan, ty hon fick

åka med en bekant från herrgården. Den andra lemnades hemma under en

gammal inhysesgummas vård, som äfven förmanades att se efter ryssarna

och elden. Der bodde nemligen två soldathustrur, hvaraf en talade

finska. De bakade försäljningsbröd. Innan värdinnan for till kyrkan,

hade redan den ena vandrat af med sin korg på hufvudet; den andra

väntade på det som ännu var qvar i ugnen. De hade om helgdagarna god

åtgång på sitt hvetebröd bland landtfolket på kyrkbacken.

En timme senare kom en officer ridande utåt vägen. Han såg att tjock rök

steg upp från detta enstaka hus och som han äfven kände att der bakades

försäljningsbröd, red han dit för att varna qvinnorna; då varseblef han

eldslåga uppstiga från taket. Han band hästen vid ett träd, och skyndade

dit; ingen menniska syntes till. Han ryckte upp dörrn; rök och sedan

lågor mötte honom. Då erinrade han sig ett fönster på motsatt sida,

derifrån såg han, att stugan nu, sedan dörren kom upp, blifvit temligen

fri från rök. Han trodde sig höra ett qvidande i rummet, och som ingen

tid var att förlora, slog han in rutorna och bröt ut fönsterbågen; med

svårighet trängde han sig in genom den trånga öppningen; qvidandet

fortfor, han följde ljudet; i en brädsäng under taket fann han en

qvinnsperson nästan sanslös, han drog henne ned, och sköt henne sedan ut

genom öppningen; derefter kastade han ut allt hvad han öfverkom af

kläder, husgeråd och verktyg. Han sökte till sluts berga de sängkläder

hvarpå qvinnan legat och fann ännu en mensklig varelse. Det var en

gosse. Sjelf nästan qväfd af rök och utmattad af ansträngning, bar han

barnet uppåt skogen, medan gumman, som nu repat sig, bergade sakerna

undan elden längre bort. Nu kom kyrkfolket utmed vägen; med dem Greta

Lisa. Officern lade det ännu sanslösa barnet i hennes armar. «Jag har

gjort hvad jag kunnat» sade han.

Under deras samfälta bemödande kom gossen sig åter före, några minuter

senare, hade han varit qväfd.

På någon släckning af elden var icke att tänka, vatten fanns väl

tillräckligt, men inga kärl. Lyckligtvis var det lugnt, och huset

isoleradt.

Greta Lisa var nu med sina barn på Grönskog. Herrskapet gaf henne

tillåtelse att vara der jemte löfte att hjelpa henne med en ny stuga

till vintern.

Hon tackade, men svarade: «För husrum behöfver jag icke ligga herrskapet

till last. Långa Olle som blef enkling i våras, och sen reste ut med

samma skeppare som min Gustaf, har en nätt backstuga nära kyrkan. Till

den gaf han mig nyckeln, och bad mig se efter den ibland; det har jag

gjort par gånger. Nu tänker jag bo der, och vill med Guds makt, vara

mera aktsam om det fremmande, än om vårt eget,» tillade hon tyst

gråtande.

Detta påminte Nordenskans om upphofvet till elden; med några kraftiga

kötteder, lofvade han gifva an dessa qvinnor på högre ort; de skulle,

sade han, icke allenast betala skadan, utan äfven lida straff, med flera

hotelser, som ett uppretadt sinne så lätt låter undfalla sig, men hvilka

ej äro så lätta att verkställa. — Likväl var icke Nordenskans densamma

som lät solen gå ned öfver sin vrede, så mycket mindre då Greta Lisa

anmärkte: «Hvartill skulle det tjena hans nåd! De förlorade ju sjelfva

allt hvad de förtjenat. Med vett och vilja skedde det icke, och olyckan

ropar icke för sig. Beskedliga menniskor voro de äfven. Jag och barnen

fingo mången god bit af dem. Utomdess har jag en rysse att tacka för det

att min gosse lefver, och att hvarjehanda blef bergadt: Gifver Gud

helsan och krafter att arbeta, och stora Gustaf kommer lyckligt och väl

hem i höst, går det allt för sig.» Dagen efter flyttade hon till sin nya

bostad.

Veckan gick förbi utan att Leonna hörde ett ord om Feodor.

Om lördagen sade Nordenskans till sina fruntimmer: «Laga nu en god

matsäck i ordning: vi resa till kyrkbyn i afton, och dröja der öfver

morgondagen. Jag har ännu en gång lust att vara herre i mitt eget hus,

men jag vill ha heder af middagen.»

Dessa ord klingade som musik i Leonnas öron; ja de gåfvo återljud ända

in i hjertat, ty att pappa skulle ha fremmande, det var säkert, och lika

säkert blir han bjuden, hviskade hoppet.

Lätt som en fågel, hjelpte hon den trögtänkta modren med tillredelserna;

man bakade fint bröd, «godrån» och «systerkaka,» hönsen måste släppa

till af sin hoppgifvande ungdom, en ny rökt skinka uppskars och

proberades. Dessa och andra goda saker instufvades i vagnen, och klockan

åtta var man framme.

«Har ni lust, så gå vi och se huru Greta Lisa finner sig i sitt nya

hem,» sade kapten Nordenskans, sedan han tagit en liten «aftonrisp.»

Vid porten träffade vårt sällskap tillsammans med Feodor och Schalinsky;

allt sedan vagnen körde in på gården, hade dessa gått som — ja just som

katten kring het gröt.

«Vi borde vända om, och be herrarna stiga in,» yttrade Nordenskans med

vanlig rättframhet, men hvaruti röjdes en viss hjertlighet, sedan

löjtnant Feodor blifvit tillbörligt presenterad af Schalinsky. «Men vi

ärna göra en liten exkursion hit i granskapet; gören oss sällskap, mina

herrar, och kommen sedan in på en sup och en smörgås.»

En inbjudning mottages merendels alltid så, som den göres, så äfven här.

Man lemnade kyrkan till höger, prestgården till venster, följde sedan en

gångstig inåt skogen, der den förr omnämnda backstugan låg.

På stenen, som utgjorde trappan, satt Greta Lisa och stickade, nära

bredvid sällskapade gossarna med en gris och några får, så tama, att de

togo bröd ur barnens händer; göken ropade i ett af de omkringstående

träden. Det var en liten idyll.

Fåren, som först varsnade vårt sällskap, rakade inåt skogen. Vid åsynen

af herrgårds-herrskapet, steg Greta Lisa upp, yngsta gossen gömde sig

blyg bakom henne, men Gustaf var icke blyg; han hade ofta sett dem.

Frimodigt gick han att «smälla hand,» och skrapa bakut med foten, men

fick i detsamma ögonen på Feodor, som höll sig något undan. Gossen

glömde nu allt annat, och sprang till modren. «Mamma! ryssen är här

också, för hvilken du ber Gud alla dagar!»

Med några varma ord och ett handslag, som sade ännu mera, tackade

Nordenskans Feodor för räddningen af tvenne menniskolif, och Leonna? — —

Har någon af mina läsarinnor sett en redan älskad person omstrålad af

den sköna gloria, ädelmod och sjelfuppoffring skänker — då, men också

endast då kunnen j fatta Leonnas sälla känsla i detta ögonblick. Kanske

uttalade sig något i den handtryckning, hon följande fadrens exempel,

skänkte honom.

Qvällen var långt framliden, och löjtnanterna, som sett fru Nordenskans

gäspa oräkneligt många gånger, togo afsked vid deras port med löfte att

infinna sig till middagen dagen derpå.

Leonnas hjerta klappade högt af fröjd; ty hon såg att Feodor vunnit

fadrens bifall. Ännu genom fönstret nickade han vänligt åt den långsamt

bortgående, som kastade en blick till den älskades boning. «Sannerligen

jag vet hvad f—n jag skall tänka om Petter, som alltid förtalar den

hyggliga karlen,» brummade han liksom för sig sjelf.

De som älska drömmar, och deras symbolik, skulle väl gerna vilja känna

dem, som denna natt gycklade omkring Leonnas läger; men de hade inga

former, endast glädjefulla aningar genombäfvade det sextonåriga hjertat.

De rörde blott det närvarande, framtiden öfverlemnade hon åt Gud, och

snart njöt hon oskuldens lugna vederqvickande sömn, ty under hennes

såkallade drömmar, låg hon vaken med slutna ögonlock.

Det kunde vara omkring midnatt när hon vaknade, och trodde sig höra

röster af menniskor jemte ett besynnerligt knakande och ruskande ljud,

men hon somnade snart ifrån alltsammans.

Det första hon kastade sina blickar ut genom fönstret, sedan hon stigit

upp, gaf henne en förklaring öfver hvad hon hört under natten. Ungefär

ett stenkast från deras hus, hade man rest upp en temligen stor löfsal.

Soldater buro nu dit ett bord. Allt manskapet uppställdes i rotar och

leder af officerarne; det såg ut som de väntat någon, ty alla voro i

full uniform och de flestas blickar riktades mot vägen som förde dit.

Leonna sprang ned för att be sin mor komma upp; hon ville ej stå allena

i fönstret, och mötte fadren i trapporna. «God morgon pappa! Hvad är på

färde?»

«Det blir stor parad i dag, min flicka.»

«Stor parad med så litet folk, pappa, och utan musik?» — —

Med ens hördes hästtraf från vägen och en klingande fältmusik; om några

minuter passerade chefen och flera officerare, ridande på utmärkt vackra

hästar, jemte musik och manskap, förbi deras port och förenade sig med

de andra på planen.

Officers-korpsen samlades i löfsaln, der en grekisk prest, i sin långa

asiatiska drägt, förrättade gudstjensten; sedan bestänktes alla

närvarande, jemte de förbi defilerande trupperna med vatten ur ett

silfverfat, hvars starka förgyllning glimmade som eld mot solen.

Det efter hand kommande finska kyrkfolket stod på afstånd och såg på

detta för dem alldeles märkvärdiga uppträde.

Nu ljöd sammanringningen till deras egen gudstjenst och alla skyndade

sig dit. Militären skingrades äfven; snart skulle man ansett allt för en

dröm, om ej träden stått qvar. När Nordenskans med fru och dotter, äfven

begåfvo sig till kyrkan, sågo de löfträd framför hvarje dörr der någon

ryss bodde. De firade sin pingst: «Löf-hyddornas högtid.»

* * * * *

Middagsgästerna bestodo af pastorn med dess fru och ett par äldre herrar

possessionater, som Nordenskans träffat i kyrkan, äfvensom de båda

löjtnanterna.

Samtalet vände sig omkring den ståtliga paraden, de vackra hästarna och

brunsdrickningen vid landtmätarbostället, dit öfversten anländt dagen

förut.

«Är hans fru och svägerska äfven komna?» med denna fråga adresserade

pastorskan sig till Feodor, hennes vis-à-vis vid bordet. Han låtsade

icke höra frågan.

Hon vände sig då till Schalinsky, grannen till venster: «Det är oss

alldeles obekant,» försäkrade han, och antog en högst förvånad min.

«Han sjelf såg ganska hygglig ut, och förde sig bra, men hurudan är

frun? Hon skall, efter hvad jag hört sägas, tala temligen god svenska.»

Dessa ord voro så bestämdt riktade till Feodor, att han ej kunde undvika

att svara och detta skedde med en viss tonvigt: «Jag har icke den äran

att känna vår öfverstes fru eller någon af hans familj.»

«Umgås löjtnanterna icke i hans hus?» frågade prestfrun förundrad.

Feodor var ifrigt sysselsatt med sin vackra granne, för att höra — på

annat öra.

Schalinsky tog en egen min, men svarade sedan skämtande: «Hvad ha vi

subalterner för anspråk att närmare umgås i chefens hus. Vi känna

hvarandra; men endast i tjensten. Vi göra våra uppvaktningar och dermed

väl.»

«Nå annorlunda gick det till hos öfverste Dunkers, der jag var som

ogift,» utbrast frun. «Han gaf både frukostar och middagar, der alla

hans officerare, räknadt från den första till den sista, voro bjudna,

och alltid voro hans fruntimmer närvarande vid bordet. Er öfverste —

förlåt mig det — måste vara en smulgråt.»

«Förlåt, jag förstår ej sista ordet.»

«Det betyder snål —»

«Ah! Det är han icke, nog hedras vi äfven någongång med en bjudning, men

inga fruntimmer äro närvarande.»

Leonna, ehuru oerfaren, insåg likväl det undvikande i deras svar, och

för att bry Feodor sade hon, likväl så att ingen annan gaf akt derpå:

«Öfverstinnans syster syntes ej vara kusin Feodor alldeles obekant, ni

studsade vid hennes möte hos Smitts i vintras.»

Han rodnade lätt: «Menar kusin Leonna den person, som vann inträde der

under denna benämning, så har jag väl sett henne förut, men känner henne

blott af ¯ryktet¯.»

Leonna ångrade, utan att veta hvarföre, det hon sagt.

Utan sökt anledning, och utan att ådraga sig någon uppmärksamhet, blefvo

Feodor och Leonna mer än en timme för sig sjelfva i salen; ty efter

kaffet hade de äldre herrarna slagit sig ned vid ett spelbord i ett rum,

de båda fruarna pratade tillsammans i ett annat. Våra unga tre roade sig

först med en kortlek: Schalinsky var en tusenkonstnär; men han

utkallades snart af sin «passopp» och när han återkom, träffade han alla

så, som han lemnat dem.

Äfven Leonna och hans vän stodo ännu allt vid samma fönster, men hennes

hand hvilade i hans, och blickarna, de hade ett helt annat uttryck! med

en den vackraste purpur på panna och kind, drog Leonna undan sin hand

och skyndade ut; Feodor tryckte vännens hand med ett sakta, men

uttrycksfullt «tack!»

De skiljdes sent. Nordenskans, belåten med sin dag, anmodade de båda

löjtnanterna att snart helsa på vid Grönskog.

Detta kunde likväl icke ske förrän nästa söndag, när paraden var förbi.

De inträffade middagstiden.

Leonna såg med allt högre glädje, huru upprymd och treflig fadren blef i

umgänget med «sina unga bröder.» Det var något, som återförde honom

sjelf i det förflutna.

Vårt lilla sällskap hade för att njuta af det fria, suttit ute på den

med doftande rönnträd omgifna trappan. Feodor hade underrättat dem, att

hans far var död, sedan mer än ett år; att hans mor njöt pension, och

ärnade under denna sommar resa till sin födelseort, Hamburg, der en

syster ännu lefde. «Jag hoppas» tillade han, «att mitt bref ännu skall

träffa henne i vårt fordna hem. Jag skref för några dagar sedan, då jag

ännu ej visste, hvilken lycka skulle hända mig. Kunde jag ej underrätta

henne om mitt intressanta granskap och den vänskap, hvarmed jag här

omfattas?»

«Ett grannskap som alltid skall glädja sig öfver herrarnas besök,»

svarade Nordenskans vänligt, «men apropos af bref — så måste ni ursäkta

mig, god' vänner. Jag har ett ganska angeläget, som måste expedieras,

budet far till staden i afton. Jag öfverlemnar er åt mina fruntimmer så

länge.» —

Leonna föreslog att visa dem trädgården. Fru Nordenskans följde icke

med.

Aldrig hade denna trädgård, der hon kände hvarje träd, buske och planta,

visat sig i det fördelaktiga ljus, som nu, då hon vandrade der med den

älskade.

Hennes rena själ kunde knappt fatta, att en högre lycka skulle finnas,

än att så der hand i hand få vandra med honom i sitt barndomshem.

Schalinskys närvaro brydde henne ej, han var ju Feodors vän, alltså ägde

han ju rättvisa anspråk på hennes vänskap och förtroende.

Njuten denna stund af ren oblandad sällhet, j unga älskande! innan solen

gått ned, faller en droppe malörtssaft i er glädjebägare.

Mot aftonen sutto de åter på trappan, sedan de förtärt en landtlig

«aftonvard.»

Hästen var redan förespänd och Schalinsky hade två gånger manat på

afresan, då en karl kom ridandes, hvilken sedan, med hatten i hand,

nalkades trappan, helsande från befallningsman. «Han kom redan i

middags» fortfor han, «och skulle sedan resa hit; men jag vet ej hvad

som «fallerat,» ty se'n befallte han mig spänna ifrån och rida hit med

det här brefvet.»

Nordenskans bröt sigillet, brefvet innehöll ej ett ord, endast

bjudningskort till brölloppet Johannedagen.

Utan att rätt göra sig redo hvarföre, kändes det liksom en samumvind

dragit förbi, alla blefvo mer eller mindre förstämda; utan att vexla

många ord, reste herrarna bort. De andra sutto tysta en stund.

Nordenskans gaf sig luft genom några uttrycksfulla hm! hm!

«Bröllopsdagen blir således om thorsdag, hm!» — sade han vänd till sina

fruntimmer. «Vi måste ha några dagar på oss, ty alla tre behöfva vi

något nytt; i morgon afton resa vi. Jag tar skjuts, och vi resa genom

natten, för svalkans skull. Laga er således i ordning!»

Utan att uppehålla sig, genomreste de kyrkbyn; vid högvakten träffades

Feodor. ¯Han¯ var icke bjuden på brölloppet, men väl Schalinsky, och

ännu en annan af kamraterna, bekant i Smittska huset. En ryckning på

axlarna var Nordenskans' hela men uttrycksfulla svar.

Om onsdagen kom herr Smitt till deras logis i staden, för att, som han

sade, få vara en stund i lugn hos sina tillkommande slägtingar, ty hemma

hos honom var ett förfärligt väsende, «der vändes upp och ned på allt

hvad som finnes i huset,» klagade han, «och ändå får jag icke ha det,

som jag vill. —»

«På min dotters hedersdag,» fortfor han, «önskade jag se alla mina

bekanta tillsamman. Vi hade kunnat sätta upp ett tält på gården, som är

stor nog, ehuru en löfsal äfven är der. Ungdomen hade då kunnat roa sig

och dansa i salen; men pass på, det behagade icke fästmannen — och

således icke bruden heller.» — —

«Apropos af dans och ungherrar» inföll Nordenskans, «skall jag säga

bror, att hvarken löjtnant Schalinsky eller Boldakoff kunna ha den äran

att komma.»

«Det var ledsamt det — men Karlowitsch kommer väl han?»

«Han? han är ju alldeles icke bjuden.»

«Ta mej tusan d—r, blef han icke det, ehuru Petter var topprasande

fördenskull. Bror skall benäget ursäkta min hetta, men då brölloppet

står i mitt hus, och på min egen bekostnad, bör väl jag också ha ett ord

i laget om bjudningen. Mer än ett halft år har Feodor Karlowitsch bott i

mitt hus, och alltid uppfört sig väl. Jag gaf derföre icke vika för

Petters kapriser, utan skickade invitationskort åt alla tre

löjtnanterna. Det berodde visst på dem, om de ville komma eller ej, men

höflighet måste vara.»

Som Petter var hans son, lät Nordenskans saken falla.

Huru det tillgick vid brölloppet derom säger jag ingenting, utan

hänvisar dem som önska veta det till fru Snabbeck.

* * * * *

Åtföljda af herr Smitt och Hedda, reste unga paret till sitt hem, på

samma gång som Grönskogs herrskapet; de inträffade fredags aftonen.

Efter en timmes uppehåll fortsatte sistnämnda resan till Grönskog.

Schalinsky mötte dem på vägen; utan att vexla ett ord, helsades blott i

förbifarten.

Leonna, som satt baklänges i vagnen, gjorde sin fader uppmärksam på att

han ännu stod der och såg efter dem, med en förundrad uppsyn.

«Det kan jag besitta mig icke hjelpa,» svarade han, «huru kunde jag tala

vid en menniska, som jag så nyss försäkrat alltid vara välkommen i mitt

hus, och den jag likväl icke kan se hos mig i söndag tillika med de

andra, när jag icke kan bjuda Feodor, utan att upplefva förargelse genom

Petter. Det får gå denna gång! men sedan lofvar jag, Petter skall stå

mig till svars för sitt «barocka» uppförande mot en person, som är

omtyckt af alla andra.»

Enligt löfte tog han äfven vid första lägliga tillfälle Petter i förhör,

men vann ingenting dermed. Denne ville ej ingå i någon förklaring, men

det var nog af, mente han, att han för sin del aldrig tänkte bemöta

honom annorlunda än nu.

När fadren meddelade honom löjtnantens familjenamn; svarade Petter att

han icke trodde ett ord; det var endast en hopspunnen saga, och varnade

sin far i anseende till Leonna.

Nordenskans litade visst icke på sonens synbart partiska omdöme, och

ville, för sin del, icke ändra sitt uppförande mot löjtnanten. Likväl

blef deras umgänge mindre otvunget, ty uppmärksam blefven genom Petters

framkastade varning, såg den i sådana fall eljest icke skarpsynta

mannen, att en lifligare känsla, än vanlig bekantskap, yttrade sig både

hos Feodor och Leonna. Icke nog med de ledsamheter Petter skulle väcka,

om en sådan förbindelse kom i fråga, hyste Nordenskans den önskan, att

få behålla sitt barn på hemorten. Detta gjorde honom försigtig. Vid

deras allt mera sällsynta besök på Grönskog, var antingen far eller mor

närvarande, utan att lemna de unga allena. Likväl voro dessa öfvertygade

om hvarandras känslor, ty kärleken har ett schifferspråk, ofattligt för

andra.

Deras ankomst hade likväl alltid en välgörande verkan på Nordenskans'

lynne, och alltid yttrade han oförstäldt sin glädje när de händelsevis

sammanträffade.

Sommarn led, hösten nalkades; slägten umgicks föga; när Leonna någon

gång var med sina föräldrar till kyrkan och tillbragte eftermiddagen hos

sin bror och svägerska, hade hon blott i förbigående helsat på Feodor,

och genom Schalinsky, som då alltid gjorde visit, fått en helsning,

eller några kärleksfulla ord af hans hand.

De allt mera sällsynta besöken hade alldeles upphört, ty nya rekryter

ankommo dagligen, som skulle inöfvas; till och med söndagarne voro

upptagna dermed.

Familjen Nordenskans skulle en eftermiddag på ett fadderskap hos en

rusthållare, boende en half mil på andra sidan om kyrkan neråt

skärgården. «Gamla frun» blef likväl hemma, hon hade en tid varit hvad

folket så träffande benämner «hängsjuk.» Vagnen var i olag och Leonna

for med fadren i schäs, först till brodren, der de skulle äta middag,

derifrån skulle de följas åt till Löfsala.

Hedda Smitt hade dagen förut kommit hit ut, men hon var ej inbegripen i

bjudningen; äfven sade hon sig vara så trött efter åkningen på en

bondkärra, att hon var ganska nöjd att bli hemma.

Innan de reste, gick Leonna upp i sitt rum. Hon såg Feodor gå förbi

uppåt planen, men han såg icke upp. «Han vet icke att jag är här,»

tänkte hon, och gaf honom tecken med en röd schalett, som hon höll i

handen. Då öppnades nedra fönstret med buller. Feodor såg sig om,

helsade höfligt, men kallt; ovillkorligt kastade han äfven en blick

uppåt. Han såg henne; hans blick och rodnad talade tillräckligt, men han

såg sig observerad, och fortsatte sin gång.

Några ögonblick sednare såg hon honom tala vid Schalinsky, hvarefter

denne skyndsamt begaf sig nedåt.

I tanke att gå ner, mötte hon i trapporna Hedda, som berättade att hon

genom fönstret helsat på Karlowitsch. «Svåger och Maria voro icke inne

och så passade jag på,» sade hon. «Tycker du ej som jag Leonna, att det

är synd och skam, när man måste liksom stjäla sig till en helsning af en

bekant menniska.» Leonna qväfde en suck. Hedda fortfor: «Om jag nu under

det ni är borta, kan träffa honom eller Schalinsky, skall jag be dem

passa på i morgon, så gå vi båda upp dit till backstugan på andra sidan

kyrkan. De kunna gå den andra vägen dit. Vi träffas der och få då prata

bort en stund med dem, menar du inte,» tillade hon med ett illparigt

småleende, «att jag vet, att du och Schalinsky äro vänner. Jag tillstår,

att jag misstänkte dig i början för Karlowitsch, men sedan jag

varseblef, huru den förra i sist, när jag var här, smög dig en biljet i

handen, har jag ändrat tankar.»

Leonna rodnade; detta bekräftade Heddas förmodan, och gjorde den till

visshet.

«Nej, goda Hedda, ett sådant möte vore opassande,» svarade Leonna. —

«Ehuru roligt nog,» tillade hon sedan, när hon såg, huru illa

anmärkningen upptogs. «Vore Greta Lisa hemma, gick det nog för sig, men

hon var ju här i dag, när vi kommo hit, för att säga till, att hon med

båda barnen reste till staden, i afsigt att träffa der sin man, och att

hon blir borta i flera dagar.» —

«Det är sannt, men jag vet också, att hon gaf dig sin stugnyckel, när

hon hörde att du ärnade för min skull dröja här några dagar. Du lofvade

ju, att i morgon se efter gossens grönsiska. Allt det der hörde äfven

både svåger och Maria. Du ser huru allt går som det vore smordt,» sade

Hedda skrattande.

«Afgör ingenting, goda Hedda, vi få talas vid i morgon. Pappa väntar

mig.»

«Och en viss löjtnant äfven, ser du!» Hedda hade rätt, ty Schalinsky

talade vid Leonnas far på gården, när han sedan hjelpte henne i schäsen,

smuglade han behändigt ett hopviket papper i hennes hand. Hedda, som

stod bredvid, syntes ingenting märka; men Leonna, som kände huru hon

sjelf rodnade, vände sig hastigt bort. När hon sedan vid en krökning af

vägen såg sig tillbaka, stod Hedda qvar på gården och talade vid

löjtnanten.

Sedan de lemnat prestgården till venster och farit ett godt stycke utåt

landsvägen, togo de af åt en vacker skogsväg, som förde till Löfsala.

Här mötte de oförmodadt Feodor; han red en vacker eldig häst,

tillhörande majoren. Feodor fick ofta begagna den på små promenader, ty

han var en utmärkt skicklig ryttare.

Han helsade och höll in tyglarna, emedan han såg att kapten Nordenskans

äfven var sinnad att stadna, för att säga honom några ord, sedan denne

först sett sig om.

Befallningsmannen med sin fru hade lemnat sig ett långt stycke efter,

men nu kom han med ens körandes, och det med en sådan fart, att Leonna

skrek till af skrämsel, då hon vidrördes af deras häst. «Det är ingen

tid att prata bort,» sade han, och gaf ryttarens häst ett slag af

pisksnärten, som (med eller utan afsigt, är svårt att afgöra) äfven slog

af dennes mössa. Hästen, liksom ömtålig för skymfen, stegrade sig, och

Feodors ansigte öfvertäcktes af vredens mörka färg. Han höjde redan

handen för att med ridspöet hämnas den skymf han lidit, när en blick på

Leonna kom honom att sänka den. Skickligt tog han upp sin mössa med sitt

ridspö, och sedan han kastat en blick af det djupaste förakt på sin

ovän, red han bort i sporrstreck.

De andra fortsatte äfven resan. Fadren alldeles förbluffad öfver sonens

vilda otillbörliga uppförande. Leonna satt blek och darrande. Petter

antog väl en stolt, men ingalunda frimodig uppsyn; ty allt som

eftertanken efterträdde ögonblickets uppbrusning, började han besinna,

att om löjtnanten vore lika hatfull som han sjelf, detta tilltag kunde

för honom hafva de vådligaste följder. Han hade på öppen väg förgripit

sig på en officer. Äfven vittnen funnos. Hans fru gjorde honom äfven

uppmärksam på tvenne soldater, som plockade svampar i skogen; de voro så

nära vägen att de nog kunnat se tillgången.

Petter låtsade väl sedan om ingenting, men undvek fadren; ty dennes

blickar lofvade honom en skarp lexa. För att undvika denna, och till en

början hålla sig undan, föregaf han en resa i tjenstegöromål till en by

några mil derifrån, och for samma afton bort med en af gästerna, hvars

hem låg åt detta håll. Hans fru erhöll en af gårdens drengar till kusk

på återfärden.

När Feodor återkommit till sitt hem och lemnat från sig hästen, uppsökte

han Schalinsky. Om få ögonblick skulle exercisen åter begynna.

Schalinskys glada ansigte förkunnade goda nyheter, Feodors idel storm

och oväder. Den förre, som kände vännens något häftiga lynne, ansåg det

vara bäst att låta det brusa ut. Han bad honom berätta hvad som händt.

Detta skedde; Feodor sade, att endast Leonnas närvaro afhållit honom att

tukta den oförskämde; nu ville han tvinga honom till offentlig afbön

genom att låta arrestera honom, ty äfven Feodor hade varseblifvit

soldaterna, som kunde tjena till vittnen; men slutade med att anse en

«så rå, så obildad lymmel» under sin hämd, i synnerhet då han derigenom

sårade hans anhöriga, som på intet sätt rådde för hans uppförande.

Schalinsky delade helt och hållet denna sednare åsigt af saken, och

omtalade nu, huru behändigt han under brodrens ögon lemnat Feodors

biljet i Leonnas händer, hvaruti denne bad om några ögonblicks samtal,

medan hon var här.

«Nu känner jag äfven att hon dröjer här några dagar» fortfor han, «men

osäkert vore ändå huru den i brodrens närvaro så försagda flickan kunnat

åstadkomma ett möte; men en tredje person har blandat sig i saken, och

nu går den bra.»

«Var tydligare, jag förstår dig icke. Hvilken tredje person?»

«Hedda Smitt.»

«Henne vill jag ingenting, hon erhåller aldrig mitt förtroende.» Feodor

vände sig missnöjd om för att gå. Den andra qvarhöll honom.

«Också icke mitt, det kan du lita på; men väl kunna vi betjena oss af

henne för att uppnå vårt ändamål.»

«På hvad sätt då?»

«Jo ser du, Hedda har ingen aning om ditt och Leonnas förhållande.

Tvärtom anser hon mig att vara den, fröken gynnar; ty hennes spionerande

ögon ha sett mig smyga papper i frökens hand. Detta har hon sagt mig

sjelf. Hon är mycket ledsen öfver Petters uppförande mot dig, och tror,

hvad tycker du väl, att detta är för hennes skull. För att nu bevisa

dig,» tillade han skrattande «att hon ej delar svågerns åsigter, och för

att skaffa sig och Leonna någon förströelse, lofvade hon sjelfmant

öfvertala fröken att komma med till den hustruns koja, hvars gosse du

räddade undan elden.... Der kunna vi träffa dem i morgon. Hedda vill

bara veta, hvilken tid vi kunna möta dem der.»

«Men huru kan jag i hennes närvaro få tala med Leonna?»

«Ja deri består egenteligen konsten. I förstone måste du litet gyckla

och göra dig litet till för Hedda, under det jag talar med Leonna.

Känner jag då mamsell Hedda rätt, blir hon blind på begge ögonen, och du

har vunnet spel.»

«Detta spel förefaller mig visst lumpet, men hvad skall man göra, nöden

har ingen lag,» svarade Feodor. Ett sofisteri, hvarmed menniskorna

vanligen betäcka sitt lättsinne.

* * * * *

Andra dagens förmiddag satt Hedda vid det fönster, som låg närmast

ingången till planen och stickade. Fönstret stod öppet, ehuru Maria, som

satt vid ett annat, påstod, att det var drag, samt bad henne draga igen

det. Sent omsider syntes Hedda vilja efterkomma systerns önskan, men se

der, föll garnnystanet ut; lyckligtvis kom Schalinsky gående, hon måste

ropa an honom, för att be honom taga upp det. Allt det der var ju så

enkelt och naturligt.

«Skall löjtnanten nu åter ut och handskas med sina dumma rekryter?»

frågade hon, sedan han återlemnat nystanet.

«Det förstås, Karlowitsch och jag få nu hålla ut i två timmar,» svarade

han.

«Ni ha då vissa timmar för detta tråk?» Hedda blinkade.

«Hur vore det eljest, både vi och folket blefve i annat fall

uttröttade.»

«Kommer turen till er båda äfven på eftermiddagen?»

«Naturligtvis.»

Hedda blinkade ännu mera, och visade osedd af sin syster åt den sida

mötesplatsen låg. «Vid hvilken tid?»

«Från klockan fem till sju,» och han skyndade bort.

Maria förebrådde systern dess opassande frågvishet, i saker som ej det

ringaste rörde henne. Hedda svarade knotande: «Det är då aldrig väl,

bure man sig aldrig så förnuftigt åt. Leonna och jag önskade i dag gå

litet ut för att hemta frisk luft; med detsamma ville hon se efter

gossens grönsiska, som du sjelf hörde henne lofva Greta Lisa i går. Och

då jag vet att du och svåger ej vill, att någondera af oss hvarken

Leonna eller jag skall träffa löjtnant Karlowitsch, ville jag veta när

de voro upptagna af sina göromål. Nu erfor jag genom mina ¯opassande¯

frågor, att vi i hela två timmar äro säkra för dem.»

Saken föll, men om Maria varit misstänksammare denna gång och mindre

närsynt, hade hon sett löjtnanterna i verksamhet på planen från tre till

fem, ehuru de höllo sig på så långt afstånd som möjligt.

De inkast, Leonnas grannlagenhet och medfödda känsla för det passande

gjorde mot ett sådant möte, måste nu ge vika för nödvändigheten. Först

villrådig genom Feodors enträgna önskan att få med henne öfverlägga

något, som rörde bådas framtida väl; sedan den fatala händelsen på

vägen. Hon måste träffa honom, för att förekomma alla svåra följder för

brodern; följder, dem fadrens yttrande gifvit henne anledning att

frukta; väl kunde hon ej tilltro Feodor en sådan hämdlystnad, men

förnuftet hviskade dock tviflande: «du känner ju honom så litet ännu.»

De båda flickorna vandrade således på utsatt tid till den låga,

torftiga, men snyggt hållna stugan. Leonna besörjde genast om fogeln,

gaf den hampfrö och vatten, och satte sig sedan med hufvudet lutadt mot

handen vid bordet, under det att Hedda från flera håll spejade efter de

väntade. När de inträdde genom den låga dörren, öfverfölls Leonna af en

darrning. Hon stod der blyg och förlägen, då Hedda deremot helt glad och

ogenerad gick dem till mötes. Det låg en viss vana i hennes uppförande.

Genom Hedda och Schalinsky kom ett samtal i gång. När hon berättade att

svågern icke kommit hem från fadderskapet, och efter hvad hon hört,

kanske dröjde borta i flera dagar, vexlade herrarna leende, men högst

uttrycksfulla blickar emellan sig.

Leonna tog då tillfället i akt, och sade att hon just kommit hit, för

att säga huru högeligen missnöjd hennes far var öfver uppträdet på

landsvägen. Hon bad löjtnant Karlowitsch tro att det ej var så illa ment

af Petter som det såg ut.

Feodor sade sig hafva glömt hela saken, och bad henne alldeles icke oroa

sig. Hans belöning var en öm och tacksam blick af henne.

Schalinsky måste tillfredsställa Heddas nyfikenhet, som ej hört något om

det förefallna. «Det vore lyckligt om befallningsman Nordenskans alltid,

liksom den gången, hade försoningens engel med sig,» yttrade han

småleende.

«Försoningens engel?» frågade Hedda, som ej begrep honom, «försoningens

engel! det lär vara Maria det, som löjtnanten ger ett så vackert namn?

men ingen vet bättre än jag, huru litet hon förtjenar det.»

Hedda hade, Leonna ovetande, tagit med sig en flaska vin och några glas,

och städade nu fram det på bordet. När den skälmska Schalinsky anmärkte

huru väl det klädde henne att vara värdinna, fjeskade hon mer än nödigt

var. När Leonna önskade sig vatten för att uppblanda sitt vin, tillböd

Hedda sig att hemta det från en källa, några stenkast derifrån;

Schalinsky följde henne, och gaf Feodor en betydande vink.