tala med mig om ladugården. Far kan icke tro, huru förvånad jag därför
blev, när patronen med en besynnerlig blick på mig frågade, om jag
ville bliva en rik och förnäm fru. Jag svarade, att det vore för stor
ära, och att därpå har jag aldrig tänkt. Då sade han, att sådan lycka
har hänt fattiga bondflickor förr, och att han ville gifta sig med
mig. Jag trodde i början, att patronen bara gycklade, men då
förklarade han, att han menade rena allvaret, och att han skulle åka
hit till far och mor och underrätta er om sitt beslut. Far kan aldrig
tro, hur besynnerlig jag blev till mods vid de orden; jag teg en lång
stund, men då frågade patronen mig: Nå, vad säger du om din lycka,
Johanna? Då fick jag mål i munnen och svarade: Herr patron, det är mig
en för stor ära, och dessutom är jag förlovad med Sven Stål.
- Bra... Nå, vad genmälte patronen på det?
- Han såg först mycket mörk ut, men skrattade sedan och sade: Det där
är barnsligheter, Johanna. Du synes ännu inbilla dig, att jag skämtar;
annars kunde du väl icke tänka på den långe masugnsdrängen Sven, när
du kan bli min hustru och rik och förnäm. Nu hälsar jag på din far,
och när jag kommer tillbaka, är du min fästmö. Adjö med dig till dess!
Men sedan har patronen icke talat till mig ett ord... Har ni träffat
Sven i dag, far?
- Nej, min flicka.
- Ack, far, om jag hunne, skulle jag skynda ned till masugnen och tala
med honom, men jag vågar icke, ty jag har olovandes givit mig av från
herregården och måste vara tillbaka, innan de sakna mig där. Jag kunde
icke styra mitt hjärtas önskan att tala med er. Men då jag nu icke
själv kan träffa Sven, så ber jag er, far, att i morgon bittida gå
till masugnen och hälsa Sven från mig. Det har kommit ut ett rykte,
Gud vet på vad sätt, att patronen friat till mig och fått ja. Knappt
en halvtimme efter sedan patronen talat vid mig, kom långväga
sockenfolk, som hade sin väg förbi herregården, och frågade drängarne,
om det var sant, vad ryktet berättade. Nu är jag så rädd, att ryktet
också hunnit till Sven, ty jag vill icke, att han ett enda ögonblick
skall vara ledsen för min skull eller tvivla på min trohet.
- Gott, Johanna, var icke rädd för det. - Ro du tillbaka till
herregården; jag skall ännu i kväll, så sent det än är, lunka till
masugnen och tala med Sven.
- Tack, far!
- Gud välsigne dig, Johanna!
Flickan satte sig åter i den lilla jullen, som med jämna årtag
avlägsnades från stranden och snart försvann i sommarkvällens
halvmörker.
Korporalen skulle nu återvända till stugan för att säga mor Kerstin,
att han ämnade gå ned till masugnen, då han i detsamma hörde gummans
välbekanta röst ropa hans namn. Så snart han hunnit förbi den omtalade
gråstenshällen, såg han Kerstin, där hon stod i stugudörren, och
bredvid henne en man, den han snart igenkände för att vara dräng hos
en i grannskapet boende bonde.
- Här är ett brev till dig, Brant, ropade mor Kerstin, otålig att få
veta dess innehåll, ty ankomsten av ett brev var i korporal Brants
stuga en sällsynt händelse.
- Ett brev? Från vem kan det vara? tänkte korporalen och betraktade
drängen, som framburit det, med en frågande blick, i det han gick in i
stugan och tillsade Kerstin att bjuda budbäraren någon förfriskning.
- Min husbonde gav mig lappen, sade drängen och rev sig i huvudet. Han
ville också säga er, att han i morgon bittida åker med en fora till
Växjö, och att korporalen kan få följa med honom, om han vill.
Kerstin tände en talgdank, korporalen påtog sina brillor, öppnade
brevet och läste. Läsningen gick långsamt, ty sannolikt var varken
skrivstilen, stavningen eller meningarnas hopsättning den bästa; men
på de ryckningar, som förmärktes över gubbens ögonbryn, kunde Kerstin
gissa, att det innehöll något allvarsamt och viktigt.
Slutligen lade korporalen med en viss betänksamhet brevet på bordet,
avtog brillorna och sade till drängen:
- Hälsa din husbonde och tacka honom för hans anbud. Jag följer med.
- Men då skall korporalen vara färdig klockan tre i morgon bittida, ty
då bär det av.
- Jag skall i rättan tid vara på min post.
Då drängen gått, sade gubben Brant:
- Det är en ledsam nyhet, kära hustru. Min syster, som bor i staden,
är svårt sjuk och längtar att se mig, innan hon dör. Den gamla änkan,
som i många år bott tillsammans med henne, har skrivit brevet. Jag
vill då resa till staden och, om så är Guds vilja, tillycka hennes
ögon.
- Käre Brant, läs upp brevet för mig, bad Kerstin.
Korporalen efterkom sin hustrus begäran och läste högt med en röst,
som vittnade om dämpad rörelse.
- Herre Gud, utbrast Kerstin med tårar i ögonen, vad det måste vara
svårt att gå döden till mötes, ensam, övergiven och utan en kär
anförvant vid sin sida. Den stackars Elin är änka och har inga barn.
Kanske lider hon också brist på sitt yttersta... Ja, Brant, du måste
resa till henne, trösta henne och laga om en ärlig begravning, ifall
hon dör. De åtta riksdalerna, som Sven lämnade oss, skall du taga med
dig; mer ha vi gunås icke i reda penningar, men det får räcka så långt
det kan... Ack, käre Brant, fortfor Kerstin, jag tänker ofta med
bedrövelse, huru det skulle gå, om du doge från mig... Nej, nej, när
jag ligger på mitt yttersta, vill jag se dig, Brant, och höra dig tala
om Guds barmhärtighet och hålla dig i hand, när jag dör...
Kerstins röst kvävdes av snyftningar. Korporalen talade några ord, som
på gummans lättrörda känslor hade den lugnande verkan han åsyftat. Han
tog därefter sin mössa och krycka för att enligt löftet till Johanna
bege sig till masugnen och tala med Sven.
Så fort krafterna och träbenet tilläto, vandrade han genom den i
nattens mörker insvepta skogen, ofta sättande sig att vila på någon
sten vid sidan om vägen. Så kom han slutligen till masugnen och
inträdde i hyttan, men fick där av arbetarne det besked, att Sven
masmästare genom kusken Svalgren i kvällskymningen blivit kallad att
infinna sig hos patronen, och att han ej gärna kunde väntas tillbaka
förrän framemot morgonen. Korporalen sade då ett hövligt lev väl och
lämnade masugnen för att återvända till sin stuga. Många tankar
korsade varandra under vägen i hans gamla huvud. Men hemkommen lade
han sig lugn till vila och njöt ett par timmars sömn, innan han åter
steg upp och, utrustad med matsäck av mor Kerstin och försedd med de
åtta riksdalerna, begav sig till grannen, vilken han skulle följa med
till Växjö.
_________________________________________________________________
Patronen och länsmannen.
Den enkla tråden i vår berättelse återför oss till Trevnadslösas
kontorsrum, till patron Nikolaus Brackander. Lyckliga händelse! Vem
återser ej med nöje denna intressanta personlighet!?
Patronen har nu, likasom vid vårt förra besök, sin själafrände,
kronolänsman Spöqvist, och toddyglasen till sällskap. Ty det är
solklart, att där en Brackander och en Spöqvist sammanträffa, där
skola även tvenne toddyar vara.
Samtalet är viktigt... allvarsamt. Patronens ansikte lågar av en ädel
vrede; kronolänsmannens ligger i allvarsamma rynkor, undantagandes
någon gång kring munnen, som, då Brackander vänder ryggen till, drager
sig till ett tvetydigt leende, snarlikt ett av skadefröjd.
Patronen demonstrerar väldeliga, spottar ofta och svänger i handen en
av sina mest älskade piskor.
- Och du nekar icke, Spöqvist, att du bland folket fört ut det
fördömda ryktet, att jag friat till Johanna? fortfor patronen, i det
han med armarne i sidan stannade framför den tilltalade.
- Kära du, svarade Spöqvist saktmodigt, jag gjorde bara vad dit bad
mig om. Du sade själv till mig: Käre Spöqvist, utbasuna till höger och
vänster...
- Tig! Du är en brännvinsadvokat! röt Brackander.
- Du förivrar dig, min vän, genmälde Spöqvist med len, resignerad ton,
du förivrar dig verkligen. Låtom oss tala lugnt, bror Brackander!
Vilken klok människa kunde väl förmoda, att du skulle få en korg på
det hållet...
- Drag för fan i våld med dina korgar! skrek patronen. Du har föresatt
dig att reta gallfeber på mig.
- Nå, kära du, ursäkta, om jag med ordet korg sårade ditt finkänsliga
hjärta. Min mening var bara att säga, att om du fullföljer den plan,
varom vi överenskommit, så kommer du utan svårighet till målet.
Patronen teg en stund och marscherade några varv över golvet. Därefter
kastade han sig i en stol, torkade sin panna med en röd sidennäsduk
och sade något lugnare:
- Ja, jag måste det. Mitt anseende och min hämndkänsla kräva, att jag
ej avstår från mitt beslut. Och därtill kommer, bror Spöqvist, att...
Jag vågar knappt uttala, vad jag menar; du skulle skratta åt mig...
finna mig löjlig...
- Finna dig löjlig! Omöjligt, Brackander! Dessutom vet jag av egen
erfarenhet, att varje hjärta har sina svagheter. Tala du fritt ut, min
vän!
- Men kan du tiga, Spöqvist?
- Min pålitlighet är beprövad, sade Spöqvist och klingade med
patronen.
- Gott, jag vill då säga dig, att... att jag verkligen är kär,
ursinnigt kär i Johanna. Folk må bedöma det som en galenskap, men jag
kan icke hjälpat.
Patronen var färdig att slå ned ögonen, när han gjorde denna blyga
bekännelse.
- Ja, människohjärtat är en besynnerlig sak, sade Spöqvist
filosofiskt. Men hör på, Brackander, när skickade du budet till
masugnen?
- Svalgren gick dit för en timme sedan.
- Och huru dags kunna vi således hitvänta din rival?
- Efter supéen, svarade Brackander.
- Jag har bråttom, sade Spöqvist och såg på sitt ur, många angelägna
ärenden vänta på mig där hemma...
- För tusan, ropade patronen, du ämnar väl icke lämna mig? Din närvaro
är alldeles nödvändig, Spöqvist.
- Nåja, jag vill då stanna här, ty vad gör man icke för en vän?
Och härmed drog Spöqvist ur fickan ett papper och frågade, om ej
vännen Brackander ville påteckna sitt namn såsom borgesman för ett
lån, som länsmannen fann sig nödsakad upptaga för att betäcka ett
hotande deficit vid redogörelsen för kronouppbörden.
Patronen suckade, men insåg, att han ej kunde neka. Spöqvist hade valt
ögonblicket väl. Han undertecknade således.
- För att återkomma till ämnet, sade Spöqvist med ljusnat anlete, så
har du vunnet spel, om du blott får din rival, den långe
masugnsdrängen, avlägsnad. Vad först flickans föräldrar beträffar, så
äro de kända för att vara läsarepack; endast läsare kunna avslå ett så
lysande anbud som ditt, Brackander; de fråga, gubevars, föga efter
jordisk lycka och jordiska ägodelar. Men de skola väl falla dig till
fota, vill jag hoppas, om du berövar dem deras stöd och hjälp, ty det
är väl egentligen Sven Stål, som underhåller familjen, och på honom
litar den också för framtiden. Vad åter angår flickan själv, så blir
hon nog medgörlig, när bara hennes käraste är borta. Hon skall snart
glömma honom och med tacksamhet emottaga ett giftermålsanbud,
varigenom hon blir ett rikt och förnämt fruntimmer i stället för en
simpel piga. Jag känner kvinnorna, Brackander, de älska sällan mannen
för hans egen skull, utan för hans samhällsställning, hans rikedomar
eller för annat glitter, som lyser dem i ögonen.
Efter en stund anmäldes, att supéen var färdig. Samtalet fick efter
måltiden en politisk riktning.
- En skål för de liberala tidningarnes undergång! sade Spöqvist och
höjde sitt glas. Det är de liberala tidningarne, som åstadkomma allt
ont i Sverige. Tacka vill jag Ryssland; där förstår regeringen att
sätta munlås på pressen. Här i landet vågar svårligen en länsman, av
aktningsvärd omtanke för sin familj, driva sin tjänst som den bör
drivas, det vill säga: klå bönderna, ty om också landshövdingen skulle
se genom fingrarne med det, så kan det likväl hända, att en liberal
tidningsskrivare får tag uti det och upprör himmel och jord... och så
är man av med sin tjänst... Nej, min käre Brackander, leve Ryssland!
Där lär en hederlig länsman kunna stå sig bra; jag har just hört
sägas, att länsmännen i Finland må som pärla i guld.
- Och så äro ju bönderna i Ryssland slavar, inföll Brackander. Så
borde det också vara här. Vore min masmästare livegen, skulle jag ej
behöva krångla så mycket för att taga flickan ifrån honom.
- Du har rätt. Och betänk, bror Brackander, huru annorledes det vore,
om vi levde i Ryssland, eller om ryssarne vore herrar i Sverige. Tror
du icke, att dina utmärkta förtjänster såsom järnbruksidkare, människa
och medborgare då längesedan varit erkända? Jo, säkert! Du hade i
denna stund varit riddare både av Sankt-Georgs- och
Alexander-Rävskinns-orden.
- Tror du det?
- Jag är övertygad därom.
- Nåväl, sade Brackander, då dricka vi ännu en skål, och den för
Ryssland!
Nu gläntades på dörren, och Svalgrens rävfysionomi uppenbarade sig för
de båda själafränderna.
- Nådig patron, sade tjänsteanden, Sven masmästare är här utanför.
- Visa honom in på kontoret, befallde Brackander.
_________________________________________________________________
De båda rivalerna.
Patronen och kronolänsmannen lämnade matsalen och återvände till
kontoret. Spöqvist antog en allvarsam, imponerande uppsyn och slog sig
ned i soffan, patronen lade armarne i kors bakom ryggen och såg
fundersam ut.
Sven masmästare inträdde. Han hälsade herrarne hövligt och stannade
vid dörren med mössan i hand. På jättens panna låg ett dystert moln,
och i hans annars så klara och lugna blick visade sig något, som
antydde oro och själsspänning.
- God afton, min förträfflige Stål, sade patronen fryntligt. Jag har
låtit kalla dig hit för att tala med dig i en viktig affär... Bror
Spöqvist, du ser här den av mina talrika arbetare och underhavande,
för vilken jag hyser det största förtroendet. Jag ger med nöje Stål
det vitsord, att han är en skicklig, ordentlig och trogen arbetare.
- Fägnar mig att höra, sade Spöqvist nådigt. Gör dig alltid förtjänt
av sådant beröm, min vän!
Sven teg och snodde mössan mellan händerna.
Patronen gick ett par steg över golvet och fortfor:
- Jag anser det både för en plikt och en glädje att göra mina
underhavande lyckliga...
(Sven såg vid denna oväntade bekännelse högst förbluffad ut; Spöqvist
smålog omärkligt.)
- Och därhän hava mina strävanden alltid varit riktade, fast jag
måhända mången gång misstagit mig om medlen och i ännu flera fall haft
att göra med människor, som ej gjort sig förtjänta av min välvilja.
Det gläder mig desto mer, då jag finner ett tillfälle att visa mitt
hjärtas filantropiska böjelser utan att missbruka min godhet och
spilla den på ovärdiga. Min käre Sven, jag har fattat stort intresse
för dig och beslutat göra vad jag kan för din framtida lycka. Det
kontrakt, genom vilket jag är din husbonde, är snart ute; jag vill
ogärna förlora en så trogen tjänare... Vill du för ännu ett år stanna
kvar i min tjänst? Jag skall giva dig ökad avlöning, min vän... ja, vi
skola nog komma överens.
- Med förlov, herr patron, svarade Sven, jag har funderat på annat
håll: jag vill försöka att bli min egen smed.
- Såå?... Nå, jag säger ingenting därom, jag har just för din räkning
tänkt på detsamma. Men sätt dig ned, min vän! Jag har mycket att tala
med dig om.
Sven satte sig på en stol vid dörren.
- Vad skulle du säga, fortfor patronen, om jag härmed, i herr
kronolänsman Spöqvists närvaro, förbinder mig att efter din
tjänstetids slut skänka dig en egen liten jordlapp, bygga på densamma
en smedja, förse den med alla inventarier och därtill giva dig ett par
hundra riksdaler att börja din rörelse med?
- Bevare mig! Är det verkligen patrons mening? sade Sven och fäste på
Brackander en blick, som på en gång uttryckte misstroende och
överraskning.
- Min allvarliga mening, försäkrade Brackander. Nå, min gosse, slå mig
i hand och tacka mig!
Sven räckte patronen sin stora, valkiga hand, men icke utan en inre
motbjudande känsla, ty han anade, att något låg på djupet av denna
ovanliga vänlighet och frikostighet.
- Och när du nu blir din egen, sade Spöqvist, så vill jag tro, att din
första tanke blir att gifta dig.
- Naturligtvis, inföll Brackander och klappade Sven på axeln. När man
kommer i så lysande omständigheter, så måste man dela dem med en
trogen maka, annars är det ingen välsignelse med det. Du skall tro,
Sven, att jag också gjort upp en plan i det hänseendet... Jag vill
göra din lycka fullständig, min gosse.
- Jag tackar patronen, sade Sven och vände sig oroligt på stolen.
- Jag känner en flicka, som råkat bli kär, ja, riktigt olyckligt kär
uti dig, Sven.
- Hm... jaså.
- Du skall fria till henne, min gosse, och det genast. Hon är dig
värdig; ja, på sätt och vis blir det dig en ära att få henne till
hustru. Jag vill göra er bägge lyckliga. Det är, med ett ord, min
hushållerska, mamsell Petronella, som förgapat sig i dig. Hon är kär
över öronen, stackars människan...
- Mamsell Petronella? Det kan aldrig vara patrons mening! utbrast
Sven, blossande röd i ansiktet.
- Jo, min vän. Visserligen är hon av så kallat bättre folk, men
kärleken jämnar allt, och då du nu vet, att hon själv önskar dig till
man, så bör du ej vara förlägen för den saken...
- Jag tackar patron för hans goda avsikt, sade Sven och steg upp från
stolen. Men att jag skulle fria till mamsell Petronella, det blir
aldrig av.
- Vad säger du? utbrast patronen och ställde sig med korslagda armar
framför Sven. Blir det aldrig av, säger du? Är det bondblyghet eller
tredska, vaba?
- Intetdera, svarade Sven lugnt. Men jag menar, att jag aldrig i
världen vill ha mamsell Petronella.
- Snack och dumheter! inföll patronen. Jag vill säga dig, Sven, att du
bär dig rätt otacksamt och illa åt... Du skall icke tro, att jag ämnar
skänka jordlappen och smedjan och de två hundra riksdalerna åt en
tredskande, motvillig tjänare. Jag fäster vid min gåva det bestämda
villkor, att du gifter dig med mamsell Petronella. Du hör nu. Skjut
icke din lycka egensinnigt ifrån dig.
- Jag märker nog, att jag måste försaka patrons gåva, sade Sven.
Patronen stod en stund tyst, likasom om han ej väntat sig detta
bestämda avslag. Spöqvist däremot utbrast:
- Är du galen, karl? En otacksammare tölp har jag aldrig sett.
- Ja, bror Spöqvist, sade patronen och skakade på huvudet, du ser nu
själv, huru det är, när man menar väl med sitt folk. Man belönas blott
med uppstudsighet och otack.
- Det är en gammal sats, att man aldrig bör göra en bonde gott,
fortfor Spöqvist. Nej, stryk är det enda, som hjälper på dylikt folk.
Sven rätade sig till sin fulla längd och mätte Spöqvist med en
föraktlig blick. Men i trots av den stolthet, som vid länsmannens
sårande ord framlyste på hans panna, var ynglingens hjärta sorgset och
beklämt. På vägen mellan masugnen och herregården hade Svalgren
framkastat åtskilliga dunkla hänsyftningar på vad som nyligen timat
mellan patronen och Johanna. Dessa hänsyftningar inträngde som
dolkstyng i Sven masmästares bröst, men en känsla av stolthet och
manlighet förbjöd Sven att ställa nyfikna frågor på den av honom djupt
föraktade betjäntslusken, vars falska ögon lyste av skadeglädje. Sven
förstod sig föga på list och krokvägar, men icke desto mindre började
han starkt misstänka, att det av patronen framställda och med så
lockande fördelar förenade giftermålsförslaget stod i samband med
vissa andra avsikter. Han vände sig nu till husbonden och sade med en
stämma, som han försökte göra lugn och fast:
- Jag ber patron icke tro mig så illa som att vara elak och otacksam.
Men det är mig omöjligt att göra, som patron vill, ty jag har givit
Johanna Brant mitt löfte, och det sviker jag aldrig.
- Hi, hi, hi! skrattade Spöqvist. Det var mig en löjlig figur!
- Men är du rätt säker på att Johanna vill ha dig? frågade Brackander,
i det han med konstlad munterhet instämde i Spöqvists skrattsalva.
- Ja, det är jag fullt säker på, svarade Sven öppet och trohjärtat.
- Men ser du, fortfor Brackander, om det nu hände sig så, att en
bättre friare än du, en rik, mycket rik och därtill förnäm man, ville
göra Johanna den äran att taga henne till hustru, vad skulle du säga
om det?
- Jo, svarade Sven med återvunnen fasthet, jag skulle säga, att om den
rike mannen förut vet, att Johanna är min trolovade, så bär han sig åt
som en dålig karl.
- Hi, hi, hi! grinade Spöqvist. Den oförskämde lurken har mål i
munnen, det hörs väl.
Brackander blev som ett rödstruket plank i ansiktet, och hans små ögon
började plira på ett sätt, som förkunnade ett förestående utbrott.
Emellertid ansåg han ännu icke tiden vara inne att giva sin vrede lösa
tyglar; han behärskade sig och fortfor:
- Men om du tycker om flickan, så skulle du väl icke vilja stå i vägen
för hennes lycka, min vän?
- Menar patron, att hon skall bli lycklig, bara hon får en rik man?
- Ställ inga frågor på mig, karl, utan svara själv!
- Då vill jag svara, att jag känner Johanna bättre, än att hon skulle
tänka så; annars skulle jag icke värdera henne så mycket som en
utsliten sko... nej, då skulle den rike mannen gärna få taga henne.
(Sven torkade sig härvid i ögonen.) Men se, Johanna vet, att jag kan
arbeta och försörja en hustru så bra som någon i min ställning; och
skulle onda dagar komma, så vet hon av Guds ord, att en hustru skall
dela ljuvt och lett med sin man. Ja, herr patron, Johanna och jag och
hennes föräldrar ha ofta talats vid om den saken. Hon vill gärna slita
ont för min skull, om Gud så vill...
- Där sticker "läsaren" fram! Är det icke för löjligt, bror
Brackander? Hi, hi, hi! grymtade Spöqvist.
Sven rodnade, och en krampaktig ryckning kring hans läppar visade, att
han ej var känslolös för den värde kronobetjäntens upprepade hån.
Svens naturligt häftiga lynne, likasom hans stolta sinne, jättelika
växt och väldiga kroppskrafter, var ett släktarv; i hans ådror rann
friskt och oförfalskat de gamle vikingarnes blod. Han kände för ett
ögonblick en hjärtinnerlig lust att riktigt gastkrama länsmannen; men
han sansade sig och höll sitt lynne i tygeln. Men att besegra en
rättvis och oupphörligt retad harm kostar ansträngningar och tager
större krafter i anspråk än dem Sven en gång visade sig äga, då han
inför de förvånade djäknarne "kysste" släggan.
Brackander delade ej denna gång Spöqvists munterhet. Den lille mannen
ställde sig i en imposant posityr framför jätten, till vars bröst han
nätt och jämnt räckte, och utbrast med hes röst:
- Men om den rike mannen, som ämnade göra Johanna lycklig, vore ingen
annan än jag själv... jag själv, hör du!... skulle du ändå våga kalla
honom dålig karl? Svara på den frågan!
- Jag tager ej mitt ord tillbaka i det fallet heller, svarade Sven.
Men så illa vill jag icke tänka om patron...
- Jaså... du... lymmel... du vågar kalla mig dålig karl! stammade
Brackander, blågrön av ilska. Det skall du få umgälla! Vet du, skurk,
att jag är din husbonde? Vet du, vad det kostar att överfalla sin
husbonde med okvädinsord?
- Jag är ditt vittne, Brackander, att drängen kallat dig en skurk och
dålig karl, inföll Spöqvist.
- Det var osanning, det har jag aldrig gjort, genmälde Sven. Det var
tvärtom patronen, som...
- Jag är ditt vittne, fortfor Spöqvist, att han beskyllt dig för
osanning, det vill säga: kallat dig lögnare och storljugare. För
dylika okvädinsord, då de fällas av tjänare mot husbonde, bötes
fyradubbelt mot vad i lagen stadgat är, enligt missgärningsbalkens
15:de kapitel.
- Missgärningsbalken... du nämnde ett ord, bror Spöqvist, sade
patronen, i det han med handen for genom sin tupé (under densamma hade
ögonskenligen framblixtrat en ljus idé). Jag har angående
missgärningsbalken något vidare att tala med den här go junkern. För
tre veckor sedan försvann ur storsmedjan en hop smidjärn av bästa
kvalitet. Jag har ännu icke lyckats upptäcka tjuven, men jag
misstänker på goda skäl den här mannen.
- Ett gott infall, tänkte Spöqvist för sig själv. Brackander får ljusa
idéer, åtminstone då han är ilsken.
Denna skamlösa beskyllning kom så oväntat och ljöd så förfärlig i Sven
Ståls öron, att blodet likasom isades i hans ådror; han bleknade och
fattade, så stark han annars var, i dörrposten för att ej vackla. Den
som tror, att ett rent samvete i ett sådant ögonblick som detta är ett
harnesk, mot vilket falska beskyllningar studsa tillbaka som uddlösa
pilar, han känner ej människonaturen. Ju renare det inre medvetandet
är, desto större fasa och avsky hyser man för blotta tanken på ett
brott... desto tyngre, ja, olidlig kännes misstanken... den oskyldige
finner sig smutsad av en dylik anklagelse. Om boven rodnar, bleknar
och darrar, då hans brott upptäckes, sker det blott av häpnad över att
se sig blottad eller av fruktan för straff, och då han hunnit bliva
van vid dylika fataliteter, kan han med fräck panna möta vilken
anklagelse som helst. Icke så den oskyldige; innan hans upprörda
moraliska natur hunnit komma i jämvikt, skall han ej kunna uthärda
blicken från en like, som misstänker honom.
- Se bara, ropade Spöqvist, se, huru karlen bleknar och darrar! Han
förråder sig själv... hans brott är uppenbart. Jag skulle våga svära
på, att din erkänt skarpa blick, bror Brackander, träffat den
rätte. Ja, kanaljen har utan tvivel stulit det där järnet; jag går ed
på det när som helst.
- Patron, jag är oskyldig... jag lider icke bära en sådan misstanke.
Tag orden i Herrans namn tillbaka! sade Sven.