om, att du är tjuven. Du skall svara inför tinget... var säker
därpå... och åka på kronoskjuts och ligga på skampallen. Det skall bli
en lustig historia. Och kan jag icke fälla dig, skall jag åtminstone
låta inflyta i din orlovssedel, att du är misstänkt för tjuveri. Ha,
ha, ha, jag har väl rättighet att misstänka vilket av mina legohjon
jag vill!
- Herre Gud, suckade Sven likasom för sig själv, icke skall domaren
fälla mig för vad jag icke gjort, men mitt rykte och anseende inför
människorna blir fördärvat. Det stannar alltid en misstanke på mig
ändå... Det vore förskräckligt!
- Jo, sådana äro läsarne, bror Brackander, inföll nu Spöqvist, idel
gudsnådliga och fromma människor på ytan; men då man bara kommer
underfund med dem, äro de idel tjuvar och kanaljer. Den där göken har
nog gått i god skola. Den gamle knekten på träbenet -- jag menar hans
fosterfar, haltebolinken -- har uppfostrat honom på rätta sättet. Har
han lärt honom stjäla, så har han säkert också lärt honom gömma. Du
lär aldrig få igen ditt järn, Brackander, då det kommit i sådana
lurifaxars händer. Men jag, länsmannen, skall hädanefter ha ett gott
öga på den där korporalen och hela läsarepacket...
Svens ansikte glödde, hans ögon gnistrade, ådrorna vid hans tinningar
svällde. Han hade hitintills med krampaktig styrka fasthållit i sin
själ den förmaningen, att det just är i frestelsens stund en kristen
bör taga vara på sitt sinne och aldrig löna ont med ont; men nu var
måttet rågat: han kunde icke längre strida mot sin natur. Den
flammande blick, han fäste på länsmannen, förstummade denne, såsom om
han sett ljungelden över sitt huvud: den tappre kronobetjänten makade
sig instinktmässigt upp i soffhörnet, så långt från Sven han kunde
komma.
- Akta dig, du ormtunga, sade Sven och knöt sin väldiga näve. Vågar du
yttra ett enda ont ord mer om min fosterfar, skall jag mörbulta dig,
din usling.
Patron Brackander började även, som man säger, draga öronen åt sig.
Men nu uppstämde länsmannen ett nytt hi, hi, hi, för att bemantla sin
rädsla, och dessa oartikulerade ljud frambragte på patronen samma
verkan, som trumpetens toner på den eldiga stridshingsten. Han
erinrade sig även sina husbonderättigheter, och att han i nödfall
kunde taga till reträtten och ropa sina drängar till hjälp. Härmed
livade han sitt mod, och med modet började åter vreden jäsa över.
- Karl, röt han, du har vågat kalla min vän och gäst, konungens
befallningshavande herr Spöqvist, för usling!
- Och det vågar jag kalla dig också, du lille otäcke dvärg, svarade
Sven. Reta mig icke för mycket, hör du det!... Och en sådan karl
skulle Johanna ha! Tvi!
Utom sig av raseri och med tupéen rest på ända likt piggsvinstaggar
ryckte patronen ned en chambrière från väggen. Länsmannen darrade som
ett asplöv för vad som komma skulle.
- Brackander, sade han, sansa dig ett ögonblick... och... kalla in
Svalgren. Här kan behövas ett vittne... Svalgren, Svalgren!
Betjänten Svalgren var icke långt borta. Han hade bakom dörren till
matsalen lyssnat till uppträdet. Han inträdde nu, men lade handen
försiktigt på dörrlåset för att, om så prövades nödigt, visa sin
förmåga i konsten att försvinna.
Patronens första avsikt hade varit att genast skrida till handling.
Spöqvists mellankomst och Svalgrens inträde bestämde patronen att låta
handlingen föregås av ett lämpligt tal. Och han upphov sin mun och
talte sålunda, allt under det han viftade med chambrièren:
- Vet du, din tjuvstryk, vilka en husbondes rättigheter äro? Nej, det
tyckes du icke veta, men jag skall upplysa dig därom. Jag kan ge dig
en orlovssedel och förskaffa dig ett prästbetyg, som förstöra din
framtid och brännmärka dig och göra dig avskydd av alla människor; du
skall aldrig få arbete och bärgning, vart du vänder dig inom Sveriges
landamären, om icke bland pioniärerna på Vanäs. En sådan orlovssedel
har jag också lovat dig, och därmed håller jag ord. Du har stulit
järnet ur storsmedjan; jag kan måhända icke bevisa det, men jag har
rättighet att misstänka vem jag vill, och därmed punkt. (Svalgren såg
vid dessa ord särdeles belåten ut; ty han visste bäst, vem som
verkligen begått stölden, och hans rygg bar ännu märken, som vittnade
om, vem patronen i själva verket misstänkte.) Men nog med det, fortfor
Brackander, här finnes också i Sveriges lag något, som kallas
husaga. Kanske du icke vet, vad husaga vill säga? Din rygg skall snart
få erfara det, min gosse. Jag har laglig rättighet att mörbulta dig,
att slå dig gul och blå, att piska dig så att själen skriker i kroppen
på dig...
- Ja, laglig rättighet, inföll den lagfarne Spöqvist, enligt
handelsbalkens 14:de kapitel och missgärningsbalkens 36:te.
Paragrafernas nummer erinrar jag mig icke för tillfället, men
ordalydelsen i den ena är: "slår husbonde eller matmoder legohjon
sitt, så att thet theraf varder lamt eller lytt, ligger det i laga
bot; näpsa de thet skiäliga för brott dess, vare ogildt".
- Och vem annan bedömer, om jag näpser "skiäliga", än jag själv?
fortfor Brackander triumferande. Om jag finner "skiäliga" att ge dig
oskäligt med stryk, så är det min rättighet. Med ett sådant instrument
som det här (patronen viftade med chambrièren) kan jag ej slå en sådan
tjur som dig lam och lytt; men jag kan tappa blodet ur dig, kan
hudflänga dig från topp till tå, så att ditt arma skinn hänger som en
trasa, och det, ser du, är min rättighet, i lagboken gillad och
stadfästad på riksdagen 1734.
- Patron skall bara icke försöka, sade Sven, ty det skulle bekomma
patron illa. Jag är en svensk man och son av en, som stupat i fält för
sitt fosterland, därför tager jag icke stryk, ser patron; och om någon
försöker vifta åt mig med piskor eller vad som helst, så ömkar jag
honom, så länge jag har mina nävar i behåll.
- I hören bägge två, att han hotar slå sin husbonde, skrek Brackander.
Vet du, vad det kostar, om du vågar slå igen, vet du det?
- Ä, det kostar bara trettio tu par spö, inföll Spöqvist, hi, hi, hi,
bara trettio tu par spö, enligt missgärningsbalkens 15:de kapitel. Det
är en småsak för en sådan bondrygg. Och så talar han om sin far, som
stupat i krig! Likasom det skulle gälla inför lagen och fria hans hud
för stryk! Kors så befängt! Så hjärtinnerligt lustigt! Rappa på honom
nu, Brackander!
- Din far var väl i alla fall en tjuv, likasom du själv, och här har
du både för dig och din far och hela din släkt.
Nordstjärneordenskandidaten Nikolaus Brackander höjde härmed
chambrièren och riktade ett slag mot Sven Ståls ansikte. Lädersnärten
susade i luften, men innan den hunnit det åsyftade målet, hade Sven
hejdat och fattat den med sin kraftiga hand.
Blodet rusade med fruktansvärd fart genom ynglingens ådror, det
virvlade i hans hjärna, jäste i hans hjärta... bärsärkalynnet hade
fattat honom... Han var färdig störta sig över patronen och krama
honom med sina väldiga ramar, då i samma ögonblick fosterfaderns
fromma, allvarliga ansikte visade sig för hans inre öga, och han
tyckte sig höra de heliga ord, som dennes läppar så ofta upprepat:
"bedjen för dem som göra eder skada och förfölja eder". Och Sven
stannade mitt i anloppet och lät sin hand sjunka. Men den djupa
ångestsuck, som utpressades ur hans barm, vittnade om den förfärliga
ansträngning, genom vilken han återvunnit sin besinning.
Vid den hotande rörelse Sven gjorde hade patronen blivit likblek och
gjort ett språng baklänges, Spöqvist krupit under toddybordet och
Svalgren öppnat dörren för att helt inkognito lämna stridsplatsen. Men
då nu jätten plötsligt tycktes ombyta sinnelag och hans huvud med
nedslaget uttryck sjönk mot hans bröst, repade de trenne hjältarne
åter mod. De togo för givet, att tanken på de "trettio tu par spö"
hejdat den väldiges arm, ty av ädlare bevekelsegrunder skulle de
själva ej avstått från en hämnd. Spöqvist satte sig åter i soffan,
sedan han låtsat söka efter sin näsduk under bordet, Svalgren intog
sin gamla plats vid dörren, och patronen började, lik en arg hund,
rycka i chambrièren, som kvarstannat i Svens hand.
- Patron, sade Sven, tänk icke på att slå mig, utan låt mig gå i fred
härifrån. Av det här samtalet kan endast ont uppkomma, om det
fortsättes, ty vi äro alla retade och vid vrångt sinnelag. I morgon
skall jag komma tillbaka till patron, om patron vill.
- Släpp chambrièren, släpp chambrièren, din hund! röt patronen och
ryckte ursinnigt i densamma.
Sven släppte den... och patronen, som just gjorde en ny förtvivlad
ryckning, förlorade jämvikten, vände sig om i fallet, föll raklång i
golvet och stötte näsan så illa, att blodet började flöda över
tiljorna.
- Mord, mord! tjöt Brackander, under det Svalgren skyndade fram för
att hjälpa sin herre på benen.
- Mord och blodsutgjutelse! Hjälp, hjälp! skrek Svalgren med gäll
stämma.
Spöqvist bet sig i läppen för att icke gapskratta åt vännen
Brackanders ofärd, varefter han vände sin av skadeglädje lysande blick
på Sven och sade med mycken salvelse och högtidlighet:
- Olycklige, vad har du gjort? Du är hemfallen åt lagens hela
stränghet; ingenting kan rädda dig ur rättvisans arm.
Sven stod likasom förstenad.
- Är det icke hemgång? Är det icke edsöresbrott? Kan jag ej få karlen
på fästning? väste patronen, medan han skyndade att skölja näsan i ett
vattenfat.
- Nej, nej, min vän, hemgång är det väl icke, sade Spöqvist med en
beklagande åtbörd, du måste nöja dig med trettio tu par spö.
- Men jag vill ha honom häktad... Aj, min näsa... Han får icke
undkomma eller rymma. Hos dig, såsom konungens befallningshavande, gör
jag mina anspråk gällande för att få karlen inspärrad... genast,
genast, förstår du!
- Enligt 2:dra paragrafen straffbalken skola missgärningsmän, då saken
går å lif eller kropp och ej med penningar bötas må, genast å färsk
gärning gripas, i häkte sättas och utan uppskov för rätta ställas,
anmärkte Spöqvist. Jag vill således strax skrida till verket...
Svalgren, arrestera denne missgärningsman!
Svalgren såg först på Sven, därefter på länsmannen, bugade sig och
svarade:
- Oändligen smickrad av förtroendet; men som jag icke vet, huru jag
skall bära mig åt, får jag be herr befallningsman visa mig det.
- Rätt illa, mumlade Spöqvist för sig själv, att jag icke har
handbojor och fotblack med mig. Utan sådana mobilier borde ingen
omtänksam tjänare av Kongl. Majestät och kronan resa. Och jag, som
hemma har en så vacker handboja av min egen invention, en handboja,
som jag skall uppvisa för landshövdingen, och på vilken jag funderar
att taga patent!
Länsmannens tanke hade likasom funnit eko i patronens själ, ty denne
senare utbrast nu:
- Svalgren, i skrubben bredvid vedboden ligga handklovar och en black.
Spring genast efter dem! De komma nu till pass.
Emellertid hade patronens och Svalgrens ovan förmälta nödrop fört till
stället hela gårdens manliga och kvinnliga befolkning. Förstugudörren
öppnades, och man såg en hop huvuden nyfiket titta in i rummet. Då
drängarne sågo patronen stå och skölja sin uppsvällda näsa över
tvättfatet, puffade de varandra i sidan och beto i tröjärmarne för att
ej genom skratt förråda beskaffenheten av sina medlidsamma känslor.
Huru saken egentligen tillgått, visste de icke, men de ansågo för
sannolikt, att Sven masmästare piskat upp deras husbonde.
Spöqvist, som var en försiktig fältherre, uppgjorde genast den
operationsplan, han ansåg rådligast att följa. Hans ansikte rynkade
sig på ett sätt, som skulle uttrycka djupt medlidande, under det han
nalkades Sven och faderligt lade sin hand på hans axel.
- Min stackars gosse, sade han, min tjänst ålägger mig den sorgliga
plikten att arrestera dig. Gör icke motstånd, min vän, ty ehuru du
visserligen skulle kunna begagna dig av dina ovanliga kroppskrafter
för att denna gång komma lös, så skall dock rättvisans arm förr eller
senare nå dig. Betänk även, vad det kostar att sätta sig till motvärn
mot en kronans tjänsteman i hans ämbetsutövning. Rör du mig i ovänlig
avsikt bara med ett finger, så får du, enligt missgärningsbalkens
18:de kapitel, umgälla det med tuhundra dalers böter eller, om du ej
orkar böta, tjuguåtta dygns fängelse vid vatten och bröd... Således,
fortfor Spöqvist, i det han ur den nu återkomne Svalgrens hand emottog
handklovarne, således inser du, att motstånd blott skall förvärra
saken. Jag vill för övrigt i förtroende och för att lugna ditt hjärta
säga dig (Spöqvist sänkte härvid rösten till en viskning), att du, när
allt kommer till kritan, slipper undan med aderton par spö, i stället
för trettio tu, emedan din förbrytelse egentligen skett i "hastigt
mod"... Mina vänner (Spöqvist höjde nu sin röst och vände sig till de
i förstugan församlade åskådarne, alltunder det han gjorde
handklovarne i ordning), I sen här för edra ögon ett varnande exempel,
huru det går, då tjänaren sätter sig upp mot sin husbonde. Låt det bli
eder till en hälsosam varnagel.
Drångarne puffade varandra i sidan och gömde sig den ene bakom den
andre, kanske för att dölja det intryck, Spöqvists predikan gjort på
dem. En och annan syntes bekymrad, men dessa voro sådana, som kände
medlidande med Sven.
- Räck fram dina händer! sade Spöqvist till denne.
Sven vaknade vid dessa ord likasom ur en dröm.
- Jag märker, sade han dystert, varom fråga är, men tro icke, att jag
godvilligt låter mig bindas och släpas till skampålen. Försök ej att
komma fram med handklovarne; det tjänar till ingenting. Jag vill
hellre dö än vanhedras.
- Se så, gosse, friskt mod nu! Hit med händerna! sade länsmannen och
fattade i Sven.
Sven stötte kronobetjänten tillbaka, satte mössan på huvudet och sade:
- Adjö, patron! Tack för denna gången! Mig återser ni aldrig mer... Ur
vägen, gott folk! Den som törs lägga hand på mig, får skylla sig
själv.
Och härmed lämnade han rummet och gick obehindrad genom hopen.
När Brackander och Spöqvist hunnit sansa sig, ropade båda med en mun:
- Grip, grip, tag fast honom! Låt honom icke komma undan! Efter honom,
era kanaljer!
- Ja, ja, nådig patron! Ja, ja, herr befallningsman! skreko drängarne
och sprungo omkull varandra i trappan i sin låtsade iver att
efterkomma herrarnes befallning. Nedkomna på gården lupo de, skrikande
och hojtande, åt alla håll, utom det, i vilket de sågo, att Sven med
fasta och långsamma steg avlägsnade sig.
_________________________________________________________________
Avsked från hemmet.
Det i föregående kapitel skildrade uppträdet hade förefallit, medan
Johanna var borta vid sin fars stuga.
Förvirrad och utan förmåga att tänka en redig tanke lämnade Sven
masmästare herregården och gick, han visste ej vart. I hans själ
tumlade känslorna om varandra som vågorna på en vindpiskad sjö; harm
och bitterhet över den skamliga behandling han lidit, dystra aningar,
smärta och vemod vidgade eller sammanpressade hans hjärta. Så vandrade
han länge, knappt medveten om sig själv och utan att upplyfta sin mot
marken riktade blick. När han slutligen återkom till besinning och såg
sig omkring, befann han sig inne i djupa skogen, och natthimlen med
sin tysta stjärnehär välvde sig, över hans huvud. Trött nedkastade han
sig vid foten av en gran och sökte samla tankarne för att med lugn
betrakta sin ställning och fatta ett beslut om vad som borde göras.
- Har jag verkligen gjort mig skyldig till en förbrytelse? tänkte han
för sig själv. Lade jag icke band på mitt sinne, fast de retade mig på
det gruvligaste sätt? De anklagade mig för tjuveri och hånade min
fosterfar för hans gudsfruktan och kallade även honom och min
köttslige far för tjuvar... när jag tänker på det, sjuder det i mig...
jag skulle vilja strypa dem, de uslingarne... Misstänkt för tjuveri!
det är ju förskräckligt! Jag kan aldrig uthärda den skammen... Och så
vilja de häkta och döma mig till spöpålen för att i tid och evighet
vanära mig och låta mina fosterföräldrar dö i sorg och förtvivlan. Men
kan patronen det? Det är ju han, som förbrutit sig mot mig, och icke
jag mot honom! Får en husbonde strafflöst skymfa och misshandla sin
tjänare och beröva honom heder och ära? Nej, sådan kan icke rättvisan
i vårt land vara; det vore ju gudlöst att bara tänka så!
Men nu erinrade sig Sven, att patronen och flera husbönder av samma
skrot och korn verkligen med lagens tillhjälp störtat oskyldiga
tjänare, dem Sven kände, i samma avgrund, som nu öppnade sig framför
ynglingen själv. Det var således möjligt, vad Sven i det längsta ville
betvivla. Ja, det var möjligt och även sannolikt, att länsmannen och
hans hantlangare skulle jaga Sven som ett oskäligt djur, till dess de
kunde gripa, inspärra och föra honom inför domstol, där efter Svens
övertygelse ingen rättvisa för den anklagade tjänaren var att vänta.
Borde han fly? Ja, han fattade ett ögonblick detta beslut, men då kom
han att tänka på sina fosterföräldrar, vilkas ålderdomsstöd han var,
och mot vilka han hade heliga plikter att uppfylla. Han tänkte även på
Johanna, och i den bittra, förtvivlade sinnesstämning han nu var,
pinade han sig själv med den misstanke, att flickan kanske icke skulle
ha något emot att få patronen till man i stället för den fattige
masugnsdrängen. Och vad som var ännu värre: skulle Sven kunna hysa den
minsta önskan om Johannas hand, sedan han blivit misstänkt som tjuv
och genom ett nesligt kroppsstraff blivit vanhedrad i sina egna och i
alla människors ögon?
Dessa tankar avlöste varandra oredigt och förvirrat. Sven var ej i
stånd att fatta ett beslut; hans huvud sjönk mot bröstet, och hans
händer knötos med krampaktig styrka, såsom om han med handkraft velat
söka avslita de osynliga snaror, i vilka ondskan och nedrigheten
insnärjt honom. Om patron Brackander i detta ögonblick varit i den
olycklige och förbittrade ynglingens våld, ve då dem båda! Dock nej
... innan Sven hunnit följa vredens rop ur sitt sårade hjärta, skulle
helt visst en annan, högre kraft, som för vår ursprungliga natur är
främmande, fjättrat hans hämnande arm, och om patronen räckt Sven sin
hand och uttalat ett enda försonande ord, skulle Sven med rört hjärta
förlåtit allt, ty sådant var sinnelaget hos korporal Brants fosterson.
Sven kunde, utan att hans muskler slappades, sköta släggan från morgon
till kväll, men vid en själsskakning sådan som denna var han ej van;
han kände sig matt och förstörd och försjönk slutligen i en orolig, av
elaka drömmar störd slummer, där han satt under den gamla granen,
mellan vars slokande grenar stjärnorna nedblickade så vänligt och
milt, liksom skulle de velat trösta honom och viska, att varje jordisk
sorg, även den svåraste, blott är en övergående storm, efter vilken
förr eller senare intet spår skall röjas på det lugnade hjärtats yta.
Sven vaknade vid fåglarnes glada morgonkvitter. Han önskade att vara
en av dessa vingade varelser, som under Guds blå himmel tillbringa
sitt liv med kärlek, sång och den kära omsorgen om sin avföda. Men
ingen sparv faller ju till jorden utan Guds vilja, och han har ju
räknat våra huvudhår -- därpå kom nu Sven att tänka, och denna tanke
gav honom en viss styrka. Han beslöt begiva sig till korporalen för
att få råd och därefter återvända till sitt arbete vid masugnen.
Välbekant med skogens villande stigar valde han den kortaste vägen och
såg snart insjöns vatten framglittra mellan granarnes och tallarnes
stammar. Det var en vacker syn att skåda, huru sjöns spegel här och
där glänste av morgonsolens guld, medan den på andra sträckor ännu låg
inhöljd i en lätt dimma, liknande en genomskinlig spetsslöja, som
småningom höjde sig och försvann i den rena blå luften. Men endast den
sinneslugne kan njuta av naturens skönhet; den olyckliges öga fröjdas
ej av himmelens blå, ängarnes grönska och skogarnes skiftande prakt.
Det lugna och harmoniska i den övriga skapelsen bildar en nedtryckande
motsats till hans eget förstämda tillstånd; han känner sig såsom en
från naturen utskjuten varelse, genom sitt självmedvetande dömd att
leva i en helt annan, osynlig värld av andliga konflikter, av tankar,
känslor och lidelser.
Sven såg nu den välbekanta röda stugan, ur vars skorsten en vitgrå
rökpelare uppsteg i den lugna luften. Innan han inträdde, gick han ned
till båtviken och tvättade sitt ansikte i det kalla sjövattnet för att
därmed utplåna spåren av sina tårar och giva sig ett frimodigare
utseende. Därefter steg han in.
Mor Kerstin stod vid spiseln och sysslade med en gryta. Annars var
ingen att se, ty Ingrid hade gått till ladugården för att mjölka kon
och släppa ut fåren.
Kerstin vände sig om och frågade, varför Sven kommit vid denna
ovanliga tid. I gummans utseende och i den ton, varmed hon gjorde
denna fråga, låg ej det gladlynta och hjärtliga, som fostersonen
annars alltid rönte hos henne.
- Jag vill tala med far, svarade Sven.
Kerstin omtalade nu i få och tvära ord, att korporalen tidigare på
morgonen begivit sig i väg till Växjö, av orsak som vi känna. Sven
trodde först att anledningen till Kerstins dåliga lynne låg häruti,
men han blev snart tagen ur sin villfarelse. Kerstin berättade -- och
Sven åhörde med ångestfullt hjärta -- huruledes patronen i egen person
kommit och begärt Johannas hand, vad korporalen svarat patronen samt
vad... ja, vi kunna ej följa förloppet av Kerstins ordström, men Sven
hade ej hört många ord, förrän han ömsom rodnade och bleknade och
kände sig likasom tillintetgjord. Den pina, han nu undergick, var
sjufalt värre än den, han under den föregående aftonen och natten
erfarit.
- Ja, det är din skuld, Sven, sade Kerstin, din skuld, att sorg och
oenighet och kiv kommit under vårt lugna tak, din skuld, att Johanna
gått miste om en lycka, som Vår Herre i sin godhet velat bereda henne
genom patronen, din skuld, att vi kanske bli drivna från hus och
hem... och ändå hava vi fött upp dig och vårdat oss om dig som om vårt
eget barn... Herre Gud, det är tacken man får här i världen!
Hade Kerstin vetat, att varje av dessa ord raspade som en slö såg
genom de känsliga fibrerna av fostersonens hjärta, skulle hon säkert
lagt band på sin tunga, ty elak var Kerstin icke. Och hade hon därtill
vetat, vad Sven nyss lidit... hade hon vetat, att han med oro i sin
själ kommit till fosterföräldrarnes hydda för att söka tröst, såsom
öknens törstande djur söker en svalkande dryck... då skulle hon intill
döden ångrat, vad hon nu gjorde. Men hon visste det icke och såg
heller icke, huru den jättestarke mannen satt där, blek och darrande
såsom en kraftlös frosspatient, och huru bittra tårar frampressades ur
hans manliga ögon och lika hastigt försvunno, borttorkade av hans
feberheta hand.
Det var därför någonting underligt, att Sven, när mor Kerstin slutat
att tala och med ökad iver rörde i sin gryta -- att, säga vi, Sven då
steg upp och sade lugnt, nästan muntert, om också icke i sin vanliga
ton:
- Bevars, mor, vad ni nu ger mig skuld till mycket! Och ändå är jag så
oskyldig som ett barn. Jag har ända till i går kväll varit nere vid
masugnen och arbetat och ingenting vetat av allt det här. Icke vill
jag göra Johanna olycklig, det vet ni nog, mor; nej, tvärtom önskar
jag henne av allt hjärta att bli rik och förnäm, eftersom hon icke kan
bli lycklig på annat vis. Och vad det där kivet beträffar, så känner
jag både far och mor så väl, att jag vet, att det snart skall gå över,
och alltihop bli gott och väl igen... Ja mor, nog var det lite
besynnerligt av far att avslå patronens anbud, och det bara för min
skuld! Jag har ändå njutit så mycket gott här i huset, att jag aldrig
kan betala det... Nej, alltihop skall bli bra igen, mor; icke vill jag
vara en otacksam gökunge, som lägges i ett främmande bo och fostras av
främmande föräldrar och till tack för det tränger de rätta barnen ur
redet. Nej, det blir stopp! Jag skall icke hindra... Mor, var är
nyckeln till skåpet?
- Den ligger i fönstret, sade Kerstin, nu något vänligare, ty hon
tyckte om Svens ord och förstod ej, att de kommo från ett av bittra
smärtor betryckt hjärta. Stanna här nu en liten stund, Sven, så får du
mat, innan du går tillbaka till masugnen.
- Tack, mor, men jag är icke hungrig, svarade Sven, i det han öppnade
skåpet och ur detsamma framtog några papper, varibland sin dopattest,
samt ett kruthorn och en hagelpung. Vidare öppnade han dörren till en
liten skrubb bredvid köket och framtog därur ett skjutgevär, som var
hans eget. Därefter tryckte han mössan djupt ned i pannan och sade:
- Adjö, mor!
- Varför tar du bössan med dig? frågade Kerstin och såg på Sven.