det var en mjuk muskel, lätt nog genomborrad av en pil från Amors
båge. Detta hjärta ägde hemligheter -- hemligheter, vid vilka de fem
världsdelarne skulle häpna om de blevo kända. Betänk blott: den rike
brukspatronen, Napoleons levande avbild, vasaordenskandidaten Nikolaus
Brackander förälskad uti... gräsliga sanning!... sin ladugårdspiga!
Sådant var förhållandet: Brackander var kär i Johanna Brant,
korporalens dotter!! Men denna kärlek var naturligtvis av lugn och
sansad art, ty i stora själar kunna visserligen passioner vakna, men
de behärskas och hållas inom tillbörliga gränser. Hos den praktiske
Brackander hade även kärleken en praktisk riktning och visade, i
synnerhet när frågan var om en ladugårdsdeja, en viss benägenhet att
höja sig över tomma, av svärmiska idealister påfunna formaliteter,
såsom vigsel, äktenskapskontrakt och prästerlig välsignelse. Men i
Johannas hela väsende och framförallt i den rena blicken från hennes
klara blå ögon låg en för varje praktiskt förstånd oförklarlig kraft,
som höll patronen på vederbörligt avstånd och kom varje ord, som
kunnat förråda hans känslor, att dö på hans tunga. Ingenting förrådde
hans hjärtas svaghet, om ej det, att han efter Johannas ankomst till
Trevnadslösa ägnade en ovanlig omsorg åt ladugårdsskötseln och gjorde
flitigare besök hos sina oxar, kor och kvigor än förut.
- Det är löjligt... det är befängt, mumlade han, i det han hastigt
gjorde halt framför sitt husapotek och tillagade en hjärtstyrkande
medicin av konjak och några droppar vatten, det är för rasande! Jag,
Brackander, brukspatronen, fundera på giftermål med en
ladugårdspiga?... Har jag verkligen gjort det?... Ja, sådan galning
jag är! Jag blygs för mig själv! Brackander, Brackander! vart tager du
vägen? Härintill skall du gå och icke vidare!
Han slukade en väldig klunk grogg och fortsatte vandringen, mumlande
avbrutna meningar och spottande i rak linje framför sig. Nu stannade
han, fattad av en plötslig ingivelse, och ringde.
En dräng visade sig i dörren.
- Svalgren, sade patron, du spänner genast min holsteinska häst för
giggen. Du tager vidare de präktigaste seldonen, som finnas i stallet,
och skurar dem, så att de blänka som solen. Sedan kläder du dig i det
nya livréet med röda listerna och blanka knapparne, du vet.
- Ja, nådig patron.
- Och fort skall det gå... annars vankas det stryk.
- Jag vet, nådig patron.
Tjänsteanden, som, i förbigående sagt, hade ett lismande, rävaktigt
utseende, försvann, och patronen började göra sin toalett. Han iklädde
sig lackerade stövlar, svart frack, vit halsduk och kyrkstapelshöga
"fadermördare" samt genomdränkte sin tupé med en hel flaska
makassarolja.
Han mönstrade sig därefter i spegeln -- och suckade. Sucken gällde de
bortrakade polisongerna. Patron Brackanders ansikte hade nämligen förr
infattats i en ram av de mest kvinnoförledande polisonger -- de voro
hans älsklingar, hans tröst i livets mulna stunder -- men sedan
länsman Spöqvist upplyst honom om, att Napoleon ej nyttjade
polisonger, försvunno en vacker dag dessa vegetationens underverk för
en artistisk bybarberares härjande lie. Men vad offrar icke en stor
själ för en idé!
Sedan patronen med filosofisk djupsinnighet övervägt, vilken bland
sina hundrade piskor han borde välja, bestämde han sig slutligen för
en präktig läderpiska med silverbeslaget skaft, steg upp i giggen och
gav hästen en klatsch. Solen speglade sig i de blanka seldonen och
återblixtrade från lakejen Svalgrens stora mässingsknappar, den
ståtliga hästens man fladdrade för vinden, och hög som Jupiter tonans
eller åtminstone som Nero vid en olympisk kapplöpning lutade sig
patron Brackander majestätiskt tillbaka i giggen och svävade framåt
över landsvägen i skyar av damm.
Vad gällde resan? En viktig fråga, i vilken hela världen borde
intressera sig!...
Vi hava antytt, att patron Brackander var en stor, lugn, mångsidig
karaktär. Man må således ej tro, att patronens tycke för Johanna Brant
hindrade giftermålsspekulationer i andra riktningar. Patronen var
verkligen ute i friareärenden. Bland hans grannar fanns en adelsman
med en enda vacker och älskvärd dotter. Adelsmannen var fattig, men
nära besläktad med länets högsta aristokrati och med inflytelserika
magnater. Nu, ehuru Brackander titt och ofta uttalade ett djupt förakt
för adel och adelskap, var han i sitt innersta en varm anhängare därav
och skulle gärna givit en av sina masugnar för att få säte och stämma
på riddarhuset under namnet Brackhjälm, Bracksköld, Brackhjärta,
Brackhuvud eller något dylikt. Nu var Brackander visserligen en
högmögende man, och många hjässor sänkte sig för den rike
järnpatronen, varhelst han for fram, men han hade dock med harm
iakttagit, att man i vissa kretsar otvetydigt såg honom över axeln.
Han ville nu genom äktenskaplig förening med ovannämnda fattiga, men
förnäma fröken förskaffa sig relationer inom aristokratien för att i
sällskapslivet förvärva den plats, honom rätteligen tillkom. Dessutom
hade han vissa spekulationer på vasen, ja på nordstjärnan -- planer,
som en dylik förening nödvändigt måste gynna. Att intet hinder från
flickans eller hennes föräldrars sida skulle möta, därom var han
förvissad; han väntade tvärtom, att föräldrarne skulle tacka honom med
glädjetårar i ögonen, och flickan dåna av förtjusning.
Efter halvannan timmes förlopp rullade giggen åter in på Trevnadslösas
gård. Den holsteinska fuxen var betäckt med svett och lödder,
patronens ansikte glödde av harm och raseri. Han gav Svalgren en
örfil, därför att denne ej nog hastigt hann slå ned fotsacken,
sparkade gårdshunden, som med viftande svans kommit sin herre till
mötes, och rusade upp på sitt kontor. Otroliga händelse -- fenomen i
mänsklighetens årsböcker! Brackander hade fått en korg!... Den unga
fröken hade givit honom ett hövligt, men bestämt avslag! Hon hade
försakat masugnarne och stångjärnshamrarne och sällheten vid den
älsklige järnpatronens sida! O kvinna, kvinna!
Tvenne dagar därefter emottog kronolänsman Spöqvist en biljett med
inbjudning att besöka vännen Brackander. Vi finna de sympatiserande
själarnas jordiska omhöljen förtöjda, länsmannens i soffan och
brukspatronens i en gungstol, och mellan dem ett bord, försett med
alla ingredienser, som fordras för beredande av den ädla toddydrycken.
Länsman Spöqvist är en medelålders man med ett ansikte, som liknar ett
sådant där av guttaperka, som vid minsta tryckning mellan fingrarne
kan utsträckas på längden och bredden och grina i alla möjliga
variationer. När detta ansikte någon gång får nåden att visa sig inför
landshövdingen, lägger det sig i rynkor, som uttrycka en överjordisk
vördnad, en sublim undergivenhet; i varje drag läses det med präntad
skrift: tiga, lida och dö! Inför en lägre förman, exempelvis
kronofogden, bliva dessa rynkor mindre skarpt markerade; de uttrycka
undergivenhet, men parad med en viss aktningsfull förtrolighet. Inför
jämlikar och goda vänner bär samma ansikte en prägel av godmodighet,
humor och tokrolighet. Inför bönder lägger det sig i högtidliga,
byråkratiska rynkor, någon gång förmildrade av en nedlåtande dragning
på munnen, om bonden äger allra minst ett halvt hemman. Inför torpare
liknar det ansiktet av en sfinx, en olöslig, förstenad gåta. Men på
utmätningsauktioner glänser det av gladlynthet och lycka. Länsman
Spöqvist är då i sitt element... auktionsdagarne äro hans beaux jours.
För att övertyga sig därom borde man se honom med klubban i hand och
höra hans snilleblixtrande, kvicka, putslustiga anmärkningar över
varje sak, som han uppvisar och utbjuder åt den auktionsbesökande
allmänheten.
- Ja, sade Brackander, i det han häftigt satte toddyglaset tillbaka på
bordet, de skola se, vem de vågat förolämpa. Det blir en lysande hämnd
jag tager, bror Spöqvist.
- Din hämnd blir raffinerad som det här sockret, anmärkte Spöqvist,
under det han tillagade en ny toddy. Men tillåt mig säga: din idé är
icke ny. Napoleon...
- Napoleon säger du?
- Ja, Napoleon, berättar historien, friade till en prinsessa, jag tror
hon var från Ungern. Nog av, prinsessan var lika uppnäst som din
fröken och svarade tvärt nej. Vad tror du Napoleon gör, bror
Brackander? Jo, knappt en vecka efter han fick korgen, gifter han sig
med Josefine, som var hans kammarjungfru... eller... jag tror... hans
ladugårdspiga. Du må tro det blev en uppståndelse vid hoven, då de
fingo veta detta. Prinsessan av Ungern dog på stället av förbittring;
det gick henne, kantänka, till hjärtat, att en ladugårdspiga så burdus
fick den värdighet, som nyss var erbjuden prinsessan själv. Men alla
drottningar, kejsarinnor, furstinnor och hertiginnor, ja påvinnan på
köpet, voro tvungna att hylla och krusa för den forna ladugårdspigan.
Vart hon gick, måste åtta drottningar gå efter henne och bära hennes
släp. Vacker var också Josefine, det kan icke nekas.
- Det var bra gjort av Napoleon, utbrast Brackander. Mitt beslut är
oryggligt fattat; jag gör på samma sätt. Det skall förbittra det
förnäma patrasket ända in i hjärteroten, då de få höra, att jag ger
deras giftassjuka dotter fan och utväljer Johanna Brant till min
brukspatronessa. Grevinnorna, friherrinnorna och nåderna, som för sina
döttrars räkning spekulerat på min person och min förmögenhet, få stå
där med långa näsor. Och hon, den oförskämda, som vågade avvisa mig...
- Hör på, Brackander, avbröt honom Spöqvist och lade sin hand
förtroligt på patronens arm, inbillar du dig verkligen, att flickan på
allvar ville ge dig en korg?
- Jag måste väl tro mina öron. Hon tackade för äran, gubevars, men
förklarade, att hon ej kunde mottaga den... den näbbgäddan!
- Du känner icke kvinnorna, sade Spöqvist med en skakning på huvudet,
hon ville bara förödmjuka dig och tog för givet, att du skulle komma
för andra gången för att som en nåd anhålla om hennes hand.
- Trodde hon det, så hoppade hon i galen tunna, inföll Brackander,
gnuggande händerna.
- Desto djupare skall det nu gå henne till hjärtat...
- Jag hoppas det... och det skall ej bli hennes enda nederlag. Nej,
hederlige vän Spöqvist, andra förödmjukelser återstå henne. Medan den
högfärdiga fröken sitter i sitt fattiga hem, suger på ramarne, knappt
har en hel bomullsklänning att stoltsera uti och får lunka till fots
till kyrkan, skall hon få se min Johanna komma åkande i det
präktigaste ekipage och klädd i nya sidenklänningar för var vecka. Jag
säger dig, Spöqvist, att det skall göra den gåsen rosenrasande ont, ty
fruntimmer, som du vet, fästa sig mycket vid sådana saker.
- När skall det stora slaget ske? frågade Spöqvist.
- Vad menar du, bror?
- Med andra ord: när friar du och när gifter du dig? Jag kallar det
för "slag", emedan jag jämför det med fältslaget vid Sankt Helena, där
Napoleon i grund slog ryssarne.
- När det skall ske? Genast, genast, bror Spöqvist! utbrast Brackander
häftigt, i det han reste sig ur gungstolen och började marschera tvärs
över golvet. Ser du, jag anser det vara bättre att förekomma än att
förekommas. Tror du, att jag vill bli en visa, ett åtlöje, ett
spektakel, en skampåle för alla människor här i trakten? "Brackander
har fått korgen! Brackander har fått korgen!" med den nyheten komma
alla skvallersystrar och kaffekäringar att ränna om varandra; det blir
för många år ett samtalsämne, och man skall skratta, håna och begrina
mig, och alla de förnämiteter, som hoppades, att jag skulle fria i
deras hus, skola förlöjliga mig och fägna sig åt att jag blev bränd på
näsan! Nej, Spöqvist, så får det icke ske! Innan detta rykte hunnit
spridas, skall jag ge skvallerkäringarna ett annat att löpa med...
- Det är rätta sättet att nedtysta det förra ryktet, anmärkte
Spöqvist, det är skarpsinnigt uttänkt... Jag igenkänner Napoleon på
den planen.
- Jag skall slå världen med häpnad och förvåning, fortfor Brackander.
I morgon bittida kallar jag Johanna till mig och underrättar henne om
sin lycka; på förmiddagen reser jag till korpral Brant och meddelar
honom mitt beslut, och så snart lysningen hunnit gå för sig, äro vi
gifta. Dig, Spöqvist, ålägger jag särskilt att redan i morgon
utbasunera mitt beslut i alla väderstreck. Säg till var människa du
träffar, att jag redan friat till Johanna Brant, med ett ord, att hela
saken är avgjord.
- Bra, bra! Skål och lycka till! ropade Spöqvist.
Själafränderna stötte glasen tillhopa och drucko skålen i botten.
Spöqvist var i själva verket varmt intresserad för Brackanders
giftermål med Johanna, ty han visste med säkerhet, att patronen även
funderat på att fria till den rike kronofogdens dotter, Spöqvists eget
kvinnliga ideal. Spöqvist hoppades på detta sätt bliva kvitt sin ende
och farlige rival.
- Men hör du, sade länsmannen, om jag ej misstager mig, lär Johanna
redan ha en fästman, din masmästare Sven Stål. Har du tänkt på det?
- Bah, svarade Brackander skrattande, är du så enfaldig, att du i den
lilla omständigheten ser ett hinder för mig! Skulle jag ej kunna slå
en av mina arbetare, en usel dräng, ur brädet?
- Därpå tvivlas icke ett ögonblick. Men om flickan glömmer Sven, är
det därför ej säkert att Sven glömmer flickan. Sven är en karl, som
jag ej skulle vilja ha till fiende, det säger jag uppriktigt. Han
skulle kunna bryta av dig på mitten och göra två byttor av dig, bror
Brackander.
- Å, ingen fara, min vän. Om karlen börjar glo illa, lugnar jag hans
känslor med 33 och 16 banko. För övrigt ha vi husaga, fotblackar och
sådana män som dig, Spöqvist, för att kväsa dylika kanaljer, om de ej
ge med sig i godo.
Vi lämna nu tills vidare de båda vännerna att fortsätta sin
sammanvaro, som slutade med en präktig supé, vid vilken helan, halvan,
tersen och en flaska sprithaltigt portvin tömdes under av Spöqvist
föreslagna skålar för Napoleon (patronen emottog denna skål med en
viss blygsamhet), Johanna Brant, giftermålet och de blivande
ättlingarne.
_________________________________________________________________
Hos korporalens.
Det är aftonen av samma dag, på vilken patron Brackander i ovannämnda
ärende besökt korporalens anspråkslösa stuga.
Korporal Brant sitter på bänken under linden och bredvid honom hans
kära hustru, mor Kerstin. De hava länge samtalat med varandra.
Korporalen blickar allvarsamt under sina buskiga ögonbryn, mor Kerstin
ser mycket upprörd ut och har tårar i ögonen.
- Ja, jag säger ännu en gång: det var en olycka, att jag icke var
hemma, då patronen var här, sade mor Kerstin och torkade sig i ögonen,
det skulle då icke gått, som det gick.
- Det skulle gått på samma sätt, svarade korporalen. Jag vet vad jag
gjort.
- Brant, Brant, kan du inför Gud försvara, att du har förstört ditt
eget barns lycka?
- Jag, liksom du och alla andra, är endast en fåkunnig människa, men
Gud vet, att jag handlat efter samvete och bästa övertygelse, sade
Brant lugnt.
- Huru ofta, kära Kerstin, ha vi icke läst i Guds ord och sett av
dagliga erfarenheten, att lyckan icke består i höghet och rikedom,
utan i lugnt samvete, förnöjsamhet och ett dagligt, om också torftigt
bröd? Detta veta vi väl, men då frestelsen påkommer, hava vi så lätt
att glömma det.
- Men är det icke Guds skickelse, att patronen vill ha Johanna? inföll
Kerstin. Huru ofta händer det i världen, att en rik herre har
hederliga avsikter på en fattig flicka, sådan som Johanna, och
erbjuder henne sin hand? Och Johanna kunde blivit så lycklig, så
lycklig! Det jordiska är icke att förakta, Brant... Jag säger dig,
Brant, du har handlat oförsvarligt inför Gud och människor, du har
förspillt din dotters framtid. Hon kunde såsom patronens hustru blivit
vår ålderdoms stöd...
- Det hoppas jag, att hon även kan bli som Svens hustru, sade
korporalen. Men håll nu upp, Kerstin! vad som skett kan icke hjälpas
och är i alla fall bäst. Dina förebråelser och tårar falla dock tungt
på mitt hjärta. När du fått tid att tänka på saken...
- Nej, jag ändrar aldrig min mening! avbröt honom Kerstin under nya
tårefloder. Jag kan aldrig fördraga tanken på vad du gjort: den skall
föra mig till graven, Brant.
Korporalen ville fatta Kerstins hand; hon drog den hastigt tillbaka.
- Du gör mig bedrövad, mor, sade korporalen ömt.
- Ja, jag säger, att ångerns dag kommer... det skall svida i ditt
hjärta... men då är det för sent.
- Nej, Kerstin, jag ångrar aldrig, att jag avslog patronens
begäran. Men det bedrövar mig, om det hjärtliga, goda förståndet
mellan dig och mig skulle lida härav. Mor, vi hava ju så länge varit
lyckliga med varandra! Vi hava från ungdomen vandrat vid varandras
sida, ömsesidigt hjälpande och tröstande den ene den andre i livets
svåra stunder! Aldrig har ett ont ord stört trevnaden under vårt
tak... Så ha vi levat vår tid, och graven ligger nu framför oss.
Skola vid gravens rand tvenne hjärtan skiljas, som aldrig...
- Det är din egen skuld, Brant, ja, din egen skuld. Skyll dig själv!
Korporalen suckade och fäste på sin hustru en blick av öm förebråelse.
- Betänk dessutom, sade han med tillkämpat lugn, betänk dessutom, vad
vi och Johanna äro skyldiga Sven. Gossen har fäst sitt hjärta vid
flickan, och hon sitt vid honom. Sven är oss kärare, än om han vore
vår egen son. Jag vill ej göra min gamle kamrat Ståls son olycklig,
och det skulle han bli, om han mister Johanna, ty jag känner Svens
sinnelag. Han har ju också vårt löfte, som vi aldrig med heder kunna
bryta. Har ej Svens och Johannas förening i många år varit vårt
önskningsmål?
- Sven! inföll Kerstin. Ska vi uppoffra vårt eget kött och blod för
hans skull? Ha vi icke gjort nog för Sven ändå? Togo vi icke den
fader- och moderlöse pojken till oss, vårdade honom som om han varit
vårt eget barn? Har han icke oss att tacka för allt? Ha vi icke givit
honom en kristlig uppfostran? Ha vi icke arbetat och slitit och trälat
och tagit brödet ur vår egen mun för att mätta honom? Nej, Brant, tala
aldrig om Sven! Han är oss mycket skyldig, men har av oss ingenting
att fordra... Ja, då jag tänker på vad du gjort, önskar jag Sven så
långt vägen räcker... För honom har du uppoffrat Johanna och oss
alla... Ack, min stackars, stackars Johanna!
- Johanna skall ej misskänna mig, sade korporalen, nej, hon skall det
icke, om jag känner flickan rätt. Men gjorde hon det, bleve det mig en
spik i min likkista. Johanna skall icke förblindas av patronens
visserligen för oss och henne smickrande förslag: hon skall ej glömma
den, åt vilken hon en gång givit sin tro...
- Ja, nog tror jag, att flickan nu är lika oförståndig som du, det
tror jag visst. Men kom ihåg, att hennes eftertanke en gång skall
vakna... det kan komma en tid, då vi längesedan lagt våra huvuden till
vila och kanske efterlämnat henne i nöd, uselhet och elände; hon skall
då minnas, huru lycklig hon kunde blivit, om ej hennes envise och
oförståndige far hindrat det... Säg, Brant, tror du väl, att hon då
skall välsigna dig i din grav?
- Ja, ja, med Guds hjälp skall hon det! Hon skall välsigna
fadershjärtat, om det också misstagit sig om medlen till hennes
jordiska lycka.
- Lugna dig med den tron, om du kan! Men jag lugnar mig icke... Du har
gjort oss alla olyckliga... du har förolämpat patronen och gjort honom
till vår fiende.., han skall hämnas på oss... han skall vräka oss,
driva oss från gård och grund... göra oss till fattigstuguhjon...
- Väl möjligt, att han det kan, också möjligt, att han det vill, sade
korporalen, men det skall endast styrka mig i min övertygelse, att
Johanna ej skulle bli lycklig med en sådan man. Folk anser patronen
för en elak och dålig människa, men det tillkommer icke oss att bryta
staven över hans huvud, ty vi hava alla så lätt att bliva slavar under
vår onda natur... Men nog talat för i afton om detta ämne. När vi fått
sova på saken, torde det nog bli bättre.
Och härmed steg korporalen upp utan att vidare lyssna till Kerstins
klagomål och lämnade täppan. Han tog ett metspö, som stod i hörnet vid
förstugukvisten, gick därefter ned till sjöstranden och satte sig helt
lugnt att fiska. Vad han tänkte, medan han satt så där och såg ned uti
vattnet, är hans egen hemlighet, men efter några minuter var hans
gamla ansikte lika fridfullt, som om aldrig någon storm dragit över
hans grå lockar.
Korporalen hade denna gången ingen fiskelycka. Ingen enda aborre eller
mört ville fastna på kroken; sannolikt hade sjöns fjälliga befolkning
redan ätit sin kvällsvard. Men gubben satt lugnt och tåligt och
betraktade den med en pennfjäder genomstuckna korkbiten, som simmade i
det alltmer mörknande vattnet. Solen var längesedan nedgången; men
dess purpursläp, aftonrodnaden, dröjde ännu över de vågiga kullar, som
i väster begränsade dalen. En matt, genomskinlig halvskymning utbredde
sig över insjön och fälten och den lilla hyddan. På avstånd hördes
skällkornas bjällror och vallhjonens rop, varmed de samla den kring
skogsdungar och ängar spridda boskapen. Det tystnade alltmer: naturen
beredde sig till nattens vila. Nu drog korporalen sin rev ur sjön och
ämnade just lägga metspöet på axeln och återvända till stugan, då han
från sjön förnam ett plaskande liksom av åror.
- Det är Johanna, tänkte gubben, och han bedrog sig icke. Han stannade
på stranden för att invänta henne.
Nu var det vanliga landstigningsstället, där korporalens ökstock låg,
en liten vik, vars finsandiga strand undanskymdes av en gråstenshäll,
så att man från stugan ej kunde se densamma. Snart sköt båten in i
viken, och korporalen räckte Johanna handen. Hon såg ej så frisk och
rödblommig och glad ut som vanligt; det syntes tydligt, att hennes
själ var nedstämd.
- Far, sade hon, jag kommer för att som hastigast tala med er.
- Ja, ja, men stanna här, sade korporalen, jag vill ej att du skall gå
upp nu....
- Patronen har varit här, far; jag vet, vad ni har svarat honom. Jag
kunde se och höra det på honom, då han kom tillbaka.
Gubben Brant blickade forskande i Johannas ansikte, men sade
ingenting.
- Tack, tack, far, sade flickan och slog sina armar kring hans hals.
- Jag visste väl det, sade korporalen med glädjestrålande ögon och
kysste Johanna, jag visste, att min snälla flicka ej kunde tänka
annorledes... Ja, jag gav patron redligt besked: jag svarade nej och
kunde icke annat. Det var ett hederligt och redbart anbud han gjorde,
som krävde att hövligt bemötas... och hövligt, men bestämt svarade jag
också... Men vad du ser blek ut, Johanna!
- Ja, far, jag känner mig så ängslig och orolig. Give Gud, att
mickelsmässan snart måtte komma, för det likasom bränner mig under
fötterna där borta på herregården. Jag blygs för patronen och
tjänstefolket och för allesammans. Jag har ingen ro i min själ. Då jag
möter patronen, är det som jag skulle gå döden till mötes. Alltsedan
han kom hem, har han varit förskräckligt ond; till mig har han icke
sagt ett ord, varken ont eller gott, men det andra tjänstefolket
hanterar han fasligt illa... och för den skull får jag lida utav dem.
Mina bästa vänner på herregården se illa på mig; pigorna äro hätska
och kalla mig patronessan, drängarne säga det vara min skuld, att
herrn är så elak. Och dessutom är jag så rädd, att patronen skall göra
far och mor och Sven något ont. Svalgren har omtalat, att patronen
hotat och svurit att göra oss alla olyckliga.
- Var icke rädd för det, mitt barn! Vi skola ej plåga oss med onödiga
bekymmer; morgondagen och alla kommande dagar vila ju i Vår Herres
hand! Och vad dig själv beträffar, så sköt du dina göromål som vanligt
och visa dig vänlig och god mot alla människor utan att fråga efter
obetänksamma ord och ovänliga ansikten. På det sättet skall stormen
snart gå över. Och till mickelsmässan, min flicka, är du, såväl som
Sven, fri från din tjänst. Tänk på det, så muntrar det ditt
sinne... Men berätta nu, vad patronen sade dig och vad du svarade, ty
jag kan väl tänka, att något samtal varit er emellan, innan han begav
sig hit.