Produced by an anonymous Project Gutenberg volunteer.
"De vandrande djäknarne" is a novel in Swedish by the Swedish writer
Viktor Rydberg (1828--1895). It was first published in the daily
newspaper "Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning" in April and May
1856, using the pen name "Agricola". In 1896 it was published in
volume 3 of the author's collected works ("Skrifter", 14 volumes),
which reappeared in many editions and reprints over the following
years. "Skrifter" has a commentary by Swedish literature historian
Karl Warburg (1852-1918), which is also included here.
This e-text was produced for Project Gutenberg from Project Runeberg's
digital facsimile edition, which is based on volume 3 of the author's
collected works ("Skrifter"), fifth edition, printed in 1915,
available at http://runeberg.org/djaknar/
This is a plain text file using the ISO 8859-1 (Latin-1) character set
(É,é = E,e-acute; Å,å = A,a-ring; Ä,ä = A,a-umlaut; Ö,ö = O,o-umlaut).
Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
We need more volunteers like you. Learn more at http://runeberg.org/
_________________________________________________________________
Skrifter av Viktor Rydberg
III
DE VANDRANDE DJÄKNARNE.
Bondhistoria
av
"AGRICOLA"
(Viktor Rydberg)
Femte upplagan
Stockholm
Albert Bonniers förlag
Stockholm
Alb. Bonniers Boktryckeri 1915
_________________________________________________________________
Ihr naht euch wieder, schwankende Gestalten!
Die früh sich einst dem trüben Blick gezeigt.
Goethe.
_________________________________________________________________
Innehåll / Table of Contents
1. Djäkneupptåg
2. Masugnen
3. Korporal Brant
4. Patron Brackander
5. Hos korporalens
6. Patronen och länsmannen
7. De båda rivalerna
8. Avsked från hemmet
9. Värvaren
10. Djäknarne
11. Auktionen
12. Slutet
Utgivarens tillägg och anmärkningar
_________________________________________________________________
Djäkneupptåg.
"Kom, afton, sänk dig neder!
Du ger oss mödans lön.
Vad lugn du oss bereder!
Natur, vad du är skön!
Se, aftonrodnan vilar
i dalens svala famn,
från fästet solen ilar
bort till en annan hamn.
Tyst, tyst är allt som andas,
blott näktergalens ljud
med kvällens vindar blandas,
han kallar på sin brud ..."
Refrängen tages om igen:
"Tyst, tyst är allt som andas -- -- --"
- Jo, vackert tyst, inföll Adolf, den av de båda djäknarne, som sjöng
första stämman, hör du då icke, huru inspektorn... eller vad karlen är
för något... gormar och svär där nere med sitt arbetsfolk? Är det
näktergalens ljud, det?
- Nog hör jag det, Adolf, svarade den andre djäknen, men då man
befinner sig i sångens högre regioner, lyssnar man icke till
människornas tomma ävlan nere i gruset... Nå, vill du icke sjunga
mera?
- Nej, Göran, jag vill dricka.
- Jaså, är du törstig, du lille skälm! Nå, jag säger ingenting därom;
dagen har varit varm, och man måste skölja ned landsvägsdammet. Låt
se... vad är i flaskan, som din pappa godhetsfullt gav oss till
reskamrat? Ännu något, ser jag. Skål, Adolf!
- Gutår, långe Göran!... Jag blir icke otörstig, därför att du dricker
ur alltsammans.
- Lugna dig, gosse! Jag lämnar kvar så mycket, som jag, med användande
av approximationsteorien, kan beräkna, att din lilla korpus tål.
Parvum parva decent... smått höves en liten... säger vår oförgätlige
vän Håkan Sjögren.
- Glöm icke, Göran, att du har dåligt betyg i algebran! Så, stopp nu!
De båda samtalande voro tvenne ynglingar från gymnasiet i Växjö --
djäknar, som allmogen ännu kallar dem. De voro ute på botanisk
exkursion, efter vad deras portörer och botanikspadar visade;
åtminstone begagnade de botaniken såsom förevändning för att under
sommarferierna ströva omkring på landsbygden och söka äventyr. Dylika
strövtåg hava sedan gamla tider legat i Växjö-gossarnes smak, och
bland bönderna i nejden gå många historier om kringvandrande djäknars
äventyr och putslustiga upptåg.
De bägge vännerna hade slagit sig ned i gräset på en kulle under en
lummig ek. De hade därifrån utsikt över ett härligt småländskt
landskap med små insjöar, slingrande bäckar, furumoar och lövdungar.
Göran, den äldre av dem, var en högväxt, kraftig yngling med
jovialiska ansiktsdrag och anläggning till polisonger. Han hade sina
tjugu år på nacken och stod nu färdig att med den lärdomsskatt, som
bestås i Växjö, och icke så litet därutöver, som han på egen hand
samlat, begiva sig till akademien.
Adolf, hans kamrat, var en spenslig, finhyad gosse med skälmska ögon.
Son av den rike och allmänt aktade baron Sparrfält på Odensvik hade
han slutit ett fast vänskapsförbund med hemmansägaresonen Göran, ett
förbund, som olikheten i deras ålder endast bidrog att göra ännu
varaktigare. De bodde under terminerna tillsammans, delade sina
lärares och kamraters tillgivenhet och hade allt, till och med sina
små oskyldiga upptåg, gemensamt.
- Ack, du Göran, vad detta varit en lustig dag! sade Adolf, i det han
makligt sträckte sig i gräset och såg upp mot den blå himmelen. Jag
glömmer aldrig de här äventyren.
- Åja, nog har du haft pojkstreck för dig, sade Göran.
- Än du då? Har du varit ett uns bättre än jag?... Ha, ha, då jag
tänker på den snåle prästen, hos vilken vi i dag åto middag, kan jag
skratta mig fördärvad...
- Vad var det för roligt, att du drack ur allt hans öl? Stackars man,
han följde med ängsliga blickar var droppe du slukade.
- Och vad var det för roligt, att du tog fatet med fläskpannkakan och
lät hela anrättningen, ett tu tre, försvinna i ditt glupska
ginungagap, innan den beskedlige mannen hann sucka! Ha, ha, ha!
- Då hade vi en bättre tillställning hos den rike nämndemannen i
Lomaryd, sade Göran.
- Ack, den vackra Stina, hans dotter...
- Som du ville kyssa, men icke fick, i trots av ditt snutfagra
ansikte, Adolf...
- Och som du fick kyssa, Göran, i trots av dina fula, röda polisonger.
- Säg icke "i trots av" utan "med anledning av" mitt manliga, i
aftonrodnadens sköna färg skiftande kindskägg. Du förstår dig icke på
flickornas smak. Att kyssa dig eller en annan liten fröken kan komma
på ett ut... men jag -- jag är en man, och det är sådana flickorna
vilja ha.
- Skryt lagom, Göran! Om du ej förstått dig på svartkonsten, skulle
Stina ej bevärdigat dig med en blick.
- Ja, svartkonsten är en märklig konst. Du märkte väl, att det rika
nämndemansfolket i början ej ville undfägna oss med annat än
svagdricka?
- De önskade oss på dörren, det märktes tydligt.
- Men då frågade mig händelsevis nämndemansmor, vad jag studerade i
Växjö...
- Och jag skyndade mig att svara, att du studerade svartkonsten... Var
infallet icke gott, vaba?
- Strax blev det annat ljud i pipan. Man betraktade mig med vördnad,
nästan med fruktan, och bullade upp ett frukostbord med skinka,
medvurst och öl, och jag smorde kråset, medan du, lille Adolf, sökte
visa dig på din älskvärda sida för dottern i huset. Men du
misslyckades, min gosse. Du känner icke bondtöserna; de ha icke öra
för sådana grannlåter, som du lärt dig att prata till de förnäma
fröknarna. Emellertid kom nämndemansmor till mig och berättade
jämrande, att hennes ladugård var förhäxad, att kalvarne dö och korna
ej ge mjölk... hon frågade mig om råd...
- Och du svarade?
- Att hon skulle fodra och sköta kreaturen väl.
- Hon tyckte naturligtvis, att det var ett alltför simpelt råd...
- Ja visst, hon lät mig förstå, att ingenting annat än svartkonsten
torde hjälpa, och bad mig anlita mina kunskaper i den vägen. Jag
gjorde många invändningar, men därav blev gumman ännu enträgnare. Till
slut, sedan jag tagit tysthetslöfte av henne, sade jag, att hon skulle
taga ögat av en vessla, hjärtat av en örn, framtassen av en björn och
tungan av en tre och tre kvarts år gammal vit orm, insy dessa lemmar i
skinnet av en ödla samt nedgräva alltsammans en torsdagskväll under
ladugårdströskeln, sägande hokus pokus filiokus. Gumman blev
hjärtinnerligt glad, tackade mig för det goda rådet och bad mig lämna
de där trollsakerna (hon tog för givet, att jag hade dem i portören),
så skulle hon hederligt betala dem. Jag svarade, att mitt förråd var
slut, och rådde henne att skaffa sig dem själv.
- Och nu blev gumman ännu enträgnare, inföll Adolf. Jag såg, huru hon
viskade och tasslade med dig.
- Ja, hon var i synnerhet bekymrad för, huru hon skulle finna en jämnt
tre och tre kvarts år gammal orm. Jag rådde henne att fånga en mängd
och syna dem i munnen, såsom man gör med hästar...
- Ha, ha, ha!
- Medan gumman anfäktade mig med sina böner, hade jag ögonen på lilla
Stina. Jag fann, att hon var en alltför täck flicka med en mun,
liknande en frisk rosenkalk. Nå, tänkte jag, innan jag lämnar stället,
skall jag ha kysst Stina, bara för att förarga dig och göra dig
svartsjuk, Adolf...
- Hör, mor, sade jag, jag vet ännu ett medel, som kan hjälpa; jag har
medlidande med er och vill upptäcka det för er. Ni skall taga sex
nubbar och spika dem i ladugårdsgolvet, men nubbarne skola först vara
signade.
- Hur går det till? frågade hon.
- Ingenting är enklare... Det behövs bara en flicka som icke fyllt
tjugu år...
- Går icke Stina an? Hon är bara sjutton, sade gumman.
- Å jo män. Jag, min kamrat och Stina ställa oss på golvet; ni, mor,
och fader nämndeman sätten er på var sin stol, hållen er alldeles
stilla under tiden och mumlen för er själva:
"A, E, I, O,
jag vill ha mjölk av min ko;
U, Y, Å, Ä, Ö
ingen kalv får dö."
Stina skall säga hokus och taga en nubb mellan tänderna, så att blott
själva spetsen sticker fram; jag säger pokus och tar nubben med min
mun ur hennes; min kamrat bugar sig därefter och säger filiokus, som
är det kraftigaste trollordet och bekräftelse på det övriga. På det
sättet signas var nubb särskilt, och det är hela saken... Nåväl, saken
blev snart arrangerad, och Stina gick gärna in på att vara med
därom...
- Ja, för kornas skull, inföll Adolf.
- För kornas och kalvarnes skull, det medger jag, ty jag är för
anspråkslös att uppgiva mitt hyggliga ansikte såsom bevekelsegrund.
Visserligen rodnade hon och var litet förlägen, men allt gick efter
önskan, och jag fick mina sex kyssar.
- Vad jag hade svårt att hålla mig för gapskratt, när jag såg gubben
och gumman sitta och vagga med huvudet och mumla: "A, E, I, O" etc.
- Allvarsamt talat, Adolf lille, spelade du själv den ömkligaste
figuren. Det gjorde mig riktigt ont om dig. Du fick stå och bevittna,
huru jag tog den ena kyssen efter den andra, samt buga dig och säga
filiokus.
- Tala icke därom! Det var ett elakt påhitt av dig, Göran, för vilket
jag i sinom tid skall utkräva vedergällning. Men hör på, vi måste
stiga upp och marschera vidare för att söka nattkvarter... Solen går
nu ned. Vart skola vi nu ställa kosan?
- Quo fata trahunt retrahuntque sequamur: vi må gå dit ödena föra!
Stannom blott en stund för att betrakta solnedgången! Vilken härlig
afton! Huru skönt ändå att vistas i Guds fria natur!
- Medeltidens vandrande riddare måste hava fört ett härligt liv,
Göran?
- Åtminstone då det var vackert väder... Se, nu försvinner hennes
strålande majestät under himlaranden. O, drottning, för vilken altaren
fordom rykte på Persiens slätter och Mexikos berg:
"O, vor jag som du,
så nära den önskade strand,
det nya lycksaliga land!"
Så! Nu är jag färdig. Framåt marsch!
"Med skämt och sång,
med munter gång
vi vandra dit ödet befallt.
Ej frågan är,
vart kosan bär,
ty hembygden är överallt."
De båda vännerna lämnade kullen arm i arm, och deras friska röster
genljudade i skogen.
_________________________________________________________________
Masugnen.
Djäknarne hade visserligen icke behövt gå långt för att finna
nattkvarter, ty på obetydligt avstånd framför sig sågo de en vit
herregårdsbyggning av ståtligt utseende, men de föredrogo att gästa i
präst- och bondgårdar; och då de nu händelsevis från kullen
varseblivit röken från en på andra sidan skogen belägen masugn och
hörde gnisslet av dess väldiga bälgar, beslöto de begiva sig dit och
tillbringa natten i hyttan bland bergsmännen.
De inslogo således den väg, som förde genom den gamla, ärevördiga
granskogen. Det mörknade hastigt, och masugnen var längre bort belägen
än de förmodat, men de förkortade vägen med muntert glam och glada
sånger. För övrigt hade det ett eget behag att vandra i de allt tätare
skuggor, som föllo över skogen, att lyssna till kvällvindens suckar
och betrakta stjärnorna, som tindrade så klart över granarnes bugande
toppar. Och ju mörkare det blev, desto livligare målade sig på en viss
fläck av himmelen ett rödaktigt, fladdrande återsken av masugnens
lågor. Det var en eldstod, som förde dem rätta vägen i skogens
labyrint, och de hörde allt tydligare, huru forsen brusade, huru
bälgarnes jättelungor flåsade och hamrarnes slag genljudade bland
skogens klippor.
Nu glesnade skogen, och de bägge vandrarne sågo framför sig ett öppet
fält, i bakgrunden begränsat av ett berg, på vars vilda, stupande
avsatser de över masugnstaket uppstigande eldtungorna kastade en
fantastisk belysning. Svarta gestalter visade sig kring elden, och
tonerna av en vemodig, enkel visa, sjungen av en okonstlad röst,
blandade sig med det buller, som den arbetande maskinen och de lika
ivrigt arbetande människorna förorsakade.
Adolf och Göran gingo uppför den långa bro, som förde till mashyttans
övre våning, och på vilken kol- och kalkstenslaster brukade uppköras
för att kastas i ugnens vilda gap. De hälsade vänligt på de av rök och
sot svärtade männen, och dessa besvarade hälsningen på samma sätt.
Sällan kommo besökande från andra orter till denna avlägsna del av
bergslagen, och man undre därför ej, att bergsmännen med en viss
nyfikenhet utfrågade våra djäknar, vilka de voro och varifrån de
kommo. Sedan dessa givit gott besked för sig, blev det deras tur att
fråga, och de fingo nu bland annat veta, att ägaren till denna masugn
liksom till flera andra, jämte stångjärnshamrar o. s. v., var den rike
och mäktige patron Brackander på Trevnadslösa. Trevnadslösas
karaktärsbyggning var just det vitmålade hus, som vännerna sett, medan
de vilade på kullen. Därefter begåvo sig djäknarne till mashyttans
nedre våning, varifrån sången ännu hördes. I dörröppningen till
densamma visade sig en verklig jättegestalt, en karl på sina sex fot
och lika många tum, insvept i skinnkläder och med en bredskyggig hatt
nedtryckt över det sotiga ansiktet.
- Vad är ni för slags folk? frågade han tämligen barskt.
- Vandrande djäknar, svarade Adolf och Göran på en gång, och den
senare tillade:
- Vi fundera på att stanna här i mashyttan över natten, om ni, gott
folk, icke har något däremot, och sedan fortsätta vi vår resa i
morgon.
- Djäknar från Växjö? Prästgesäller? fortfor jätten. Har ni gått
vilse, eftersom ni kommer så här? Här ä just inga bekvämligheter för
sådana gäster. Men vill ni sova på en bänk där inne, så står det er
fritt.
- Jag har aldrig sett någon masugn förr, sade Adolf, och är därför
litet nyfiken...
- Att se, hur järnet kommer utrinnande som en vitgnistrande ström...
Åja, det är rätt lustigt för den, som inte är van vid det...
- Och vad bekvämligheter angår, inföll Göran, så ha vi många nätter
sovit under ett träd i skogen, med en sten till huvudgärd...
- Likasom Jakob, inföll jätten skrattande. Jaså, ä herrarne av det
slaget, så ä herrarne välkomna.
Mannen gick in, och djäknarne följde honom.
Det var ett stort, mörkt rum, i vilket de inträdde. I stället för golv
hade det ett lager av djup sand, dess bakgrund upptogs av ugnsmuren,
bälgarne och maskineriet, som sätter dessa i gång; här och där sågs en
slägga, och mot väggarne lutade sig längre och kortare järnspett. På
en bänk sutto tvenne män, av vilka den ene sjöng, och över sångarens
huvud hängde, fastspikad på väggen, en lampa, som spridde ett ganska
sömnigt och otillräckligt sken. Sångaren var en medelålders man, sotig
och klädd i skinn likasom de andra; de ord han sjöng, då djäknarne
inträdde, voro följande:
"Trolösa flicka, du har en fager hy,
men du har ock ett ostadigt sinn;
ditt hjärta vill jag likna vid en vinddriven sky,
som far hela världen omkring."
- Tyst nu, Pelle Larsson, med din dumma visa, sade den långe, som var
ingen annan än masmästaren Sven, jag gitter icke höra den.
- Nå, jag kan väl tiga, eftersom du så vill, svarade Pelle Larsson,
helst som jag ser, att du har två herrar med dig, och de tycka väl
inte om enfaldiga bondvisor, kan jag tro.
- Å, fortsätt han med sin visa, sade Adolf, vi höra gärna på.
- Men jag gör det icke, sade masmästaren Sven. Pelle gör aldrig annat
än sjunger ovett och lögn om töserna, om deras trolöshet och sådant
snack... Jag gitter icke höra det.
- Nej, månntro! sade Pelle, sedan Sven fick sig en fästmö, tror han
alla flickor om gott.
- Håll munnen! sade Sven.
- Bevars väl, jag tiger, masmästare, svarade Pelle. Annars ska
herrarne tro, att jag är den värste hojtaren i hela vår församling; ni
skulle bara höra mig i kyrkan. Klockaren skriker, så att han är röd
som en tuppkam i synen, men mig överröstar han icke.
Förtroligheten mellan masugnskarlarne och djäknarne beseglades, då
dessa senare framtogo vinflaskan och läto den vandra ur hand i hand,
från mun till mun.
- En tung slägga det här, sade Göran, i det han prövande upplyfte en
sådan.
- Ja, inte duger en djäkne att hantera henne, inföll Pelle Larsson.
- Icke det? sade Göran, i det han fattade om ändan av skaftet och höll
släggan horisontalt med rak arm.
- Bra, bra, sade masmästare Sven och klappade Göran på axeln. Herrn är
en svensk gosse, det märker jag.
- Ja, sådana ha vi många på gymnasium, sade lille Adolf, stolt rätande
sig. Göran är icke den starkaste bland oss. Ni skall tro, att djäknar
icke gå av för hackor, gott folk.
- Nå, vad säger herrn om den här lilla tingesten? inföll Sven, i det
han pekade på den största släggan bland dem alla, en verklig
Herkules-klubba. Lyft den också, om herrn orkar.
Göran vågade ett försök, som gjorde hans krafter all heder, men icke
desto mindre misslyckades.
Jätten skrattade, så att de vita tänderna lyste mellan de sotiga
läpparne, varefter han fattade släggan, svängde den ur hand i hand med
förvånande hastighet, kastade den upp i taket och uppfångade den i
fallet, lyfte den slutligen i en halvkrets över huvudet och lät den
sakta nedsjunka mot sin mun. När detta var gjort, slängde han den bort
i en vrå och sade torrt:
- Det där kallas bland oss bergsmän att "kyssa" släggan.
Adolf hade med verklig bävan åsett detta atletiska mästerprov.
- Finnes här någon annan, som kan göra detsamma? frågade Göran
undrande.
- Jag ber dem icke försöka, sade Sven, såvida de ej vilja ha sina
näsor förvandlade till rotmos och svälja sina tänder. Men uppe i norra
bergslagen, i Barnarp och Månsarp, finnas flera, som förstå sig på
samma lek... Tag spaden, Pelle Larsson... slagget skall ut.
Pelle Larsson, biträdd av de tvenne andra karlarne, grävde en bädd i
sanden från ugnsöppningen till dörren, och sedan bädden var färdig,
fattade Sven ett spett, tryckte hatten djupare över ansiktet, gick
fram till ugnsöppningen och gjorde med spettet några väldiga stötar.
Ett ögonblick därefter kom slaggen utrinnande som en ström av
gnistsprutande eldvågor och fyllde den grävda bädden, upplysande
rummet med ett starkt, rödaktigt sken och utbredande en hetta, som
förekom de båda djäknarne nästan odräglig. Det var en vacker, men
snart försvinnande anblick, ty slaggets livliga eldfärg mörknade
hastigt, några vattenämbar tömdes över detsamma, varefter det
sönderslogs med järnspetten och utbars styckevis ur hyttan.
- Järnet kommer icke förrän om en timme, sade Sven, och under tiden
ska vi äta vår kvällsvard. Vilja herrarne vara med om den, fast det
bara är sill och potatis och svagdricka, som vankas? Men potatisen är
god, vill jag lova, den kokas icke, utan vi steka den här i den heta
sanden.
Göran och Adolf voro ganska hungriga och emottogo således bjudningen
med mycket nöje. Den simpla anrättningen var snart färdig och fick en
strykande åtgång. Göran och Adolf visade, att djäknar ej äro så
nogräknade, ifall sot och aska, jämte hungern, äro de enda kryddorna
på maten.
- Jag vet icke varför, men jag tycker om er, gossar, sade Sven under
måltiden förtroligt till djäknarne. Vart ämnen I taga vägen i morgon?
- Åt öster, väster, söder eller norr, svarade Adolf. Vi gå vart vinden
blåser.
- I morgon är söndag, anmärkte Sven, och det är min tur att vara ledig
från arbetet den dagen. Hör på, gossar, om vinden skulle blåsa åt det
håll, där far mins stuga ligger, skulle ni vilja följa med? Vi komma
att gå förbi vackra ängar, där många slags blomster växa, och jag kan
tänka, att ni, liksom andra djäknar, egentligen äro ute för att samla
blommor...
- Vad säger du om förslaget, Adolf? frågade Göran.
- Topp, svarade denne, jag för min del antager det.
- Gott, sade Sven, I skolen då få se en gubbe, som luktat krut i sina
dagar.
- Har er far varit i krig?
- Jag vill tro det. Han stupade i kriget mot ryssarne.
- Vad! Jag tyckte ni talade, som om han levde, inföll Göran.
- Ja, saken är den, att min salig far blev ihjälskjuten, men min
fosterfar, korporal Brant, han lever nog, mån I tro, och det är den
gubben, jag menar. Han har, som jag sade, luktat krut i sina dar och
kan berätta er många krigshistorier, om ni tycker att det är roligt
att höra sådana. Ni följer således med, gossar?
- Ja, Sven.
- Men då väcker jag er klockan tre i morgon, innan fåglarne börjat
sjunga... Ären I med om det också?
- Ja visst.
- Nåja, icke behöver jag vara rädd, att ni ska försova er, ty ni får
bara var sin träbänk att ligga på med min och Pelle Larssons tröjor
till huvudgärd.
Tiden gick fort under muntra samtal. Djäknarne berättade äventyr om
Karl XII, och masugnsfolket dukade upp lustiga folksägner om Bellman
(som i vår allmoges mun gäller för att vara den lustigaste hovnarr,
som någonsin gycklat med ett krönt huvud) samt trovärdiga berättelser
om skogsjungfrur, bergtroll, näckar, tomtegubbar och mera sådant.
Pelle Larsson påstod, att han mången mörk höstnatt, då han setat vid
kolmilan och lyssnat till vindens tjut i skogen, sett skogsjungfrun
med högtidliga steg vandra förbi; och en annan av arbetarne, som förut
varit bergsprängare vid Taberg, visste att berätta om Tabergsgumman
och hennes slott djupt inne i bergets sköte. Man hade en gång, sade
han, beslutat spränga ett valv tvärs igenom berget, men då man hunnit
några famnar in i detsamma, ljöd inifrån en röst, som förbjöd
arbetarne att fortsätta, ty de hade nu hunnit nära gummans
sängkammare. Men det påbörjade valvet finnes ännu kvar och kan beses
av var och en, som besöker Taberg.
Det led nu långt in på natten, och djäknarne kände behov av vila. De
lade sig på de anvisade bänkarne, och trötta av dagens vandring,
inslumrade de snart i oskuldens och ungdomens lugna sömn.
_________________________________________________________________
Korporal Brant.
- Upp, gossar! ljöd en röst i djäknarnes öron.
De vaknade. Strömmen brusade, bälgarne flåsade, hamrarne knackade: det
var den gamla musiken, som oupphörligt, år ut och år in, ljuder på ett
sådant ställe. Men framför våra vänner stod Sven masmästare med ett
bylte i ena handen och sitt stora pinsbacksur i den andra.
- Ni sov så gott, att jag tyckte det var synd att väcka er förr, men
nu är klockan fyra, och vi måste bege oss på väg, sade han.
Göran och Adolf voro inom några ögonblick färdiga. De sade farväl åt
de övriga masugnsarbetarne och följde Sven. Visst voro de i början
litet olustiga, ty många timmar hade deras sömn ej räckt, och ej
heller voro de vana att sova med gångkläderna på sig, men denna
olustighet försvann snart, ty morgonvinden blåste så friskt och
upplivande, luften var så ren, himlen så blå. Det var en ljuvlig
svensk sommarmorgon. Trasten och andra små vingade sångare fyllde
nejden med gälla drillar, daggpärlor glänste på varje grässtrå, och
det doftade så friskt från ängarne, de gamla granarne och linneorna,
som växte i deras skugga. Och när nu solen gick upp och göt över
bergen ett gyllne sken, och dagrar och skuggor blevo skarpare och
landskapets skiftande färger saftigare, huru skön och leende låg ej
vandrarnes lilla, av synkretsen begränsade värld framför dem!
Med friska sinnen, öppna och tillgängliga för varje intryck av
naturens skönhet, med barmen vidgad av den livande morgonluften
vandrade de båda djäknarne framåt. I det ungdomliga hoppets
kalejdoskop sågo de sin framtidsbana ligga framför sig lika solbelyst,
lika blomsterdoftande som den stig de nu vandrade. Ingen sorg, ingen
hotande framtidsbild, intet dystert minne från det förflutna.
Sven masmästare marscherade med långa steg och svängande sitt knyte i
handen, framför djäknarne, men ej på längre avstånd, än att de kunde
underhålla ett samtal med honom, och det gjorde de även. För varje
fågel, som slog i skogen, ville Adolf veta dess namn, och Sven
masmästare visade sig både villig och kunnig att upplysa honom därom.
Likt Dag den vise tycktes han till och med förstå sig på att översätta
fåglalåten på mänskligt tungomål. Om deras väg förde dem förbi någon
stuga, vilket sällan skedde, ty nejden var föga bebodd, visste han
berätta åtskilligt både förståndigt och underhållande om dess invånare
och dessas öden, levnadssätt och ekonomi. Så gick tiden fort och
vandringen lätt under muntert samspråk.
Nu kommo de tre vandrarne till ett öppet, solbelyst ställe i skogen,
där en smal, men tämligen djup bäck flöt, tyst och obekant, med klara
böljor över sin vita sandbädd, tills den försvann bland granarnes och
tallarnes stammar.
- Hör på, gossar, sade Sven och stannade, vi ha söndag i dag. Att visa
sig inför Vår Herre med rent hjärta är ingen så lätt sak, men att visa
sig inför människorna med rent ansikte på en sådan dag är mycket
lättare. Jag menar härmed, att när jag vandrar från masugnen till far
mins stuga, plär jag stanna här och tvätta sotet av mig. Det är icke
för mycket, helst då man har, med respekt att säga, en fästmö, som
väntar på sig där hemma.
- Har Sven verkligen en fästmö? Är hon vacker? frågade Adolf.
- Det får Adolf snart se, svarade Sven. Men nu vill jag fråga, om
gossarne vilja göra som jag, det vill säga: taga sig ett bad.
Det var just vad Göran och Adolf ville, ty bäckens vatten var klart
och inbjudande. Sven tvättade sig med medhavd såpa och visade nu,
sedan sotet väl var bortsköljt, ett öppet, ärligt och friskt ansikte,
vida yngre än djäknarne förmodat.
Ja, Sven kunde vid närmare påseende ej gärna vara äldre än tjugufem
år. Sedan de tillräckligt njutit av de svalkande böljorna, öppnade
Sven sitt knyte, i vilket han hade rent linne och sina helgdagskläder
av vackert, pressat vadmal. Dessa pådrogos nu, och arbetskläderna
hoprullades i ett bylte och gömdes i en buske. Därefter fortsattes
vandringen.
De kommo nu ur skogen till en öppen slätt, på vilken här och där en
sandkulle, överhöljd med röda ljungblommor, höjde sig. Ljungfält, på
vilka vitulliga får sökte en sparsam föda, saftgröna ängar, där en och
annan häst och ko betade, små åkerlappar med vajande korn och havre,
och kärr, vars mörka gyttja rikligt pryddes med silverglänsande
"Parnassiae palustres" och guldgula "Calthae", omväxlade med varandra,
och längst bort glittrade en insjö i morgonsolens sken. Men vid
insjöns strand låg en rödmålad stuga, och på den pekade Sven, sägande:
- Där bor far.
Snart voro de framme. Stugan hade ett vänligt och inbjudande utseende,
där den låg, på tre sidor omgiven av en liten trädgårdstäppa och
beskuggad av gamla knotiga, men väl ansade äppelträd. I trädgården
växte många nyttiga plantor, såsom kål, morötter och rovor, men man
såg där även små blomsterland med granna ringelblommor och stolta
pioner. Blommor utanför en lantlig stuga äro alltid goda tecken; de
bevisa, att sinnet hos invånarne icke är så förvildat eller nedtryckt,
att det ej öppnar sig för det täcka och älskliga i naturen. Vid ena
gaveln stodo trenne bikupor, och man hörde kring dem det tydliga
"susurrus", vid vilket herdarne i Virgils ekloger älska att slumra.
Framför stugan, närmare intill sjön, hängde nät att torka i solskenet,
och över förstugukvisten hade ett äkta par av det hederliga
svalsläktet byggt sitt bo.
Våra tre vandrare stego in. Stugans inre bar samma prägel av
hemtrevnad som dess yttre. Golvet var vitt och bestrött med
välluktande enris; en rödmålad pinnsoffa, några stolar med
hjärtformigt utskurna ryggstöd, en säng med snövitt sparlakan, ett
bord, en byrå med mässingsbeslag, en Moraklocka samt ett skåp, på vars
dörr ägarens namn prunkade i en krans av konstnärligt målade blommor,
utgjorde möbleringen. De vitmenade väggarne voro prydda med livligt
kolorerade tavlor från Lundströmska konstanstalten i Jönköping; där
såg man scener ur nya testamentet och ur svenska historien, skäggiga
sultaner till häst, Napoleon och "Karl XI:s syn på rikssalen". Över
pinnsoffan hängde en musköt med påskruvad bajonett och en gammal
soldathatt. Genom fönstret tittade solen vänligt och helgdagslikt in i
rummet.
- Se där ha vi Sven! sade en ung flicka, som för tillfället var ensam
inne, sysselsatt med att pryda den vitrappade spiseln med björklöv och
ringelblommor. Det var Ingrid, korporalens yngsta dotter, en
femtonårig jänta med ljust hår, stora blå ögon och friska kinder. Hon
ämnade säga något mera, men tystnade och slog förlägen ned ögonen, då
hon varseblev Svens obekanta följeslagare.
- God dag, lilla Ingrid, sade Sven och lyfte flickan högt i taket. Men
säg mig, var är far och mor och Johanna... Är Johanna kommen än?
- Mor är gången till kyrkan, far sitter i täppan och röker sin pipa,
men Johanna kommer väl snart, tänker jag, sade Ingrid. Jag skall säga
till far...
Flickan skyndade ut genom köksdörren, och kort därefter visade sig
korporalen.
Korporal Brant gick på träben -- ty då en kula har bortsnappat en
fortkomstledamot av kött och blod, har kronan ingen annan att giva i
ersättning än i bästa fall -- en av hård och god masurbjörk. Men detta
bekom korporalen föga; ja, träbenet och tapperhetsmedaljen voro på
sätt och vis korporalens käraste egendom: aldrig har en dansös med
sådan stolthet visat publiken en väl formad vad och nätt fot, som
korporalen skulle visat sitt träben för envar, som ville betrakta
denna anspråkslösa produkt av svarvarens konsterfarenhet. Sextio
levnadsår, genomsträvade dels under musköten, dels vid plogen, hade
gråsprängt hans hår och väldiga knävelborrar, men ej lyckats kröka
hans höga, axelbreda gestalt, som, inknäppt i en blå rock med blanka
knappar, var lika rak och militärisk som för trettio år sedan.
Ansiktet låg i allvarsamma, nästan bistra rynkor, men ögonen blickade
vänligt och milt under sina buskiga ögonbryn. Sådan var korporal Brant
till sin yttre människa. Djäknarne kände vid hans åsyn en djupare
vördnad, än om de sett hela Växjö konsistorium inträda; herrar
konsistoriales torde finna detta mycket besynnerligt, men förhållandet
var verkligen sådant.
- Är herrarne samma djäknar, som för ett par dagar sedan voro i
Lomaryd? frågade korporalen, under det han slog sig ned i sin
pinnsoffa, drog några drag ur pipan och med handen strök sitt träben.
- Ja, korporal.
- Då vill jag fråga herrarne en sak så god som två: vad var det för
galenskaper, herrarne satte i huvudet på nämndemansmor? Jag träffade
för en stund sedan Ola Persson, och han berättade något spektakel om
herrarne och folket där på stället...
Adolf omtalade nu på ett putslustigt sätt historien om de signade
nubbarne. Korporalen drog ett ögonblick på munnen, men skakade
därefter allvarsamt huvudet och sade, i det han åter började stryka
sitt träben:
- Lille baronen kan visst tycka, att det där är roligt, men kan han
också tycka, att det är rätt? Skall man göra enfaldiga människor
dummare och vidskepligare, än de äro? Ynglingar, som få studera och
lära och inhämta kunskaper, böra väl hellre försöka hjälpa folk ur
deras villfarelser än bestyrka dem i sådana... Det är min mening om
saken.
Och därmed utpustade korporalen ett duktigt moln ur sin pipa.
Göran och Adolf sågo icke så litet förlägna och handfallna ut vid
denna oväntade förebråelse.
- Men herrarne äro i alla fall bara unga pojkar, fortfor korporalen
muntert, och med pojkar får man ej räkna så noga, om de hava ett eller
annat upptåg för sig: det ligger i deras natur. Människan, tillade han
allvarsamt, skall först gå genom livets hårda rekrytskola och lida
mycket hugg, innan hon blir en allvarlig stridsman.
Sven masmästare, som innerligt skrattat åt Adolfs berättelse och sedan
under samtalets fortgång stått och sett ut genom fönstret, vände sig
om och sade:
- Det syns en båt ute på sjön; det är säkert Johanna, som kommer.
- Gott, sade korporalen, vill ni som jag, så gå vi ned och möta henne
vid sjöstranden. Emellertid skall du, Ingrid, laga till litet mat åt
oss. Herrarne få hålla till godo med vad huset förmår.
Det var verkligen Johanna, korporalens äldre dotter, som kom roende.
Den raska flickan var ensam i båten och skötte själv årorna med vana
och kraftiga händer. Johanna tjänade som ladugårdsdeja hos patron
Brackander på Trevnadslösa. Från denna herregård till korporalens
stuga, tvärs över sjön, var en fjärdedels mil, men den unga flickan
räknade icke årtagen, när rodden gällde hemmets härd, där kära
anhöriga och fästmannen väntade henne.
När båten var nära stranden, lade Johanna upp årorna, hoppade i land
och drog jullen med ett kraftigt tag ett stycke upp på det torra.
Johannas hela väsende vittnade om raskhet och hälsa. Och ändå var
hennes ansikte så fint, hennes hy så ren och hennes ögon så klart
ljusblå, att många av Amaranterordens förnäma skönheter skulle haft
skäl att avundas henne. De små händerna voro kanske något för röda och
valkiga av arbete för att behaga i en salong -- men Sven masmästare
tyckte om dem desto mera.
Den lilla familjen och dess gäster återvände nu till stugan. Sven
masmästare räckte Johanna en liten förgät-mig-ej, som han funnit vid
sjöstranden, och detta var allt det galanteri, man hos honom kunde
upptäcka. De gingo vid varandras sida utan att tala många ord, men
deras okonstlade väsen vittnade tillräckligt om den glädje, de kände
över att få se och vara nära varandra.
Sådana möten inträffade tämligen sällan; emedan arbetet vid masugnarne
fortgår även om söndagarne, var det blott en eller två gånger i
månaden, Sven kunde slå sig lös för att träffa Johanna i kyrkan eller
i faderns stuga.
Man satte sig till bords. På en vit duk stod ett fat med potatis, ett
annat med fisk, som korporalen föregående dagen egenhändigt dragit upp
ur sjön, samt en stor kanna av oäkta porslin, fylld med den raraste
mjölk. Brödet bestod av havreblandat korn, väl bakat och särdeles
mört. Detta var hela anrättningen, men ingen lämnade bordet hungrig.
Härefter framtog korporalen postillan och psalmboken, påtog sina gamla
brillor och uppläste med klar röst dagens evangelium, varefter han
uppdrog åt Göran att föreläsa predikningen.
Vår djäkne kände sig fattad av en känsla, den han förut aldrig
erfarit. I kretsen av dessa genom oskrymtad gudsfruktan och inbördes
kärlek förädlade naturmänniskor var det liksom om ett friskare, men
allvarligare liv genomströmmat honom. Ljuva minnen vaknade i hans
barm, minnen från hans barndom, då fader och moder ännu levde, och han
själv, ett oskyldigt barn, uppväxte i deras vård under den gamla
hyddans tak. Han föreläste ur postillan med anda och övertygelse, och
predikantens enkla ord voro likasom hämtade ur hans eget hjärta. Ämnet
var människans barnaförhållande till Gud, och huruledes hon genom
detta förhållande är i stånd att med inre lugn och lycka bestå de
hårdaste prövningar, för vilka den på sin egen kraft trotsande måste
duka under.
Efter predikningens slut tryckte korporalen Görans hand och lovordade
hans vackra utförsgåvor. Man gick därefter på husfaderns förslag till
trädgårdstäppan och tog där plats på en bänk, som beskuggades av en
gammal enstaka lind. Alla voro tysta, till och med den lille pratsamme
Adolf. Korporal Brant såg fundersam ut, stoppade sin pipa och sade
slutligen:
- Med anledning av vad vi i dag hört, kom jag, såsom ofta sker, att
tänka på min salig vän Stål, din far och min gamle krigskamrat, käre
Sven. Stål tjänte liksom jag vid Albo kompani; han var flygelman, ty
han höll sina sex fot och sex tum, likasom du, Sven, och jag var hans
nästa man i ledet. Vi voro goda vänner, delade ljuvt och lett, och
voro alltid vid varandras sida, såväl i kulregnet som på marscher och
i bivuaken. Men det var ej till detta jag ville komma utan till något
annat. Stål var en barnafrom människa och försummade ingen kväll sin
bön till Gud. Det var en kort bön, som han lärt av mor sin, och han
uppläste den av gammal vana med hög och ljudelig röst, innan han, med
ränseln under huvudet och geväret vid sidan, somnade. Det var, med ett
ord, den lilla bönen: "Gud, som haver barnen kär, se till mig, som
liten är" o. s. v. Nu kunnen I väl tänka, att många av våra kamrater
tyckte det vara lustigt, att den gamle skäggige Stål, som var den
längste karlen i kompaniet, kallade sig "barn" och "liten", men sådant
bekymrade honom föga, ty, som han sade, Gud mäter icke människorna med
alnmått, och Guds barn ville han vara, om han än bleve aldrig så
gammal.
Korporalen tystnade åter för en liten stund och tycktes försjunken i
sina minnen. Sven masmästare torkade med avighanden sina ögon, i vilka
en fuktig glans var synbar.
Såsom läsaren redan vet, hade Svens far stupat i kriget mot Ryssland.
När korporal Brant hemvände, var det han, som meddelade sorgeposten åt
Ståls änka, som med en femårig son bebodde en backstuga och befann sig
i yttersta nöd, ty hon var sjuklig och oförmögen att arbeta. Nu hade
Brant själv hustru och barn att försörja, hade blivit invalid, var
krasslig av fältlivets mödor och försakelser och kunde således ej så
kraftigt som förr sköta plog och spade. Men detta hindrade honom ej
att åtaga sig den övergivna änkan och hennes son, och när gumman Stål
dog, tog han hennes son Sven till sig som eget barn. Han hade själv
lärt pojken att läsa och i allo vårdat sig om honom med lika stor
ömhet som om sina egna barn. Dock måste korporalen vid Svens
uppfostran ofta taga itu med hårdhandskarne, ty Sven var en styvsint
pojke; men det bättrades med åren, så att korporalen fick heder,
glädje och nytta av sin fosterson. Sven var duktig och ordentlig,
skicklig både som masugnskarl och smed, och den månadspenning han
förtjänte, kom nu hushållet väl till pass. Den gamle krigsmannen såg
med innerlig förnöjelse, att Sven och hans Johanna tyckte om varandra;
han hade, medan de ännu voro barn, tänkt sig som ett önskningsmål att
se sonen till den oförgätlige vännen Stål i äkta förening med Johanna.
- Korporal Brant, sade Adolf, vill korporalen göra oss ett stort nöje,
så omtala något för oss från kriget!
- Sommardagen är lång, svarade korporalen, och I stannen ju här till i
morgon. Vi ha således god tid på oss att berätta krigshistorier...
- Var stupade Stål? frågade Adolf, som ville förmå gubben Brant att
genast öppna sin språklåda.
- Det var vid Helsinge, sade korporalen med en lätt suck. Där voro
kronobergarne med, skolen I tro, fortfor han, i det han rätade sig och
ögonen blixtrade. Ni vet av historien, gossar, att kronobergarne för
den dagens arbete blev regementet n:o 1 i svenska arméen och fick rang
av konungens garde. Lagerbring kommenderade den svenska styrkan.
Ryssarne voro dubbelt så många som vi, men vi höllo dem varma under
två långa dagar. Men så kom Gustav Adolf och utnämnde en annan
befälhavare, och så uppstod oreda; order och kontraorder gingo om
varandra, och hela det högre befälet blev likasom yrt i huvudena. Vad
den stackars kungen tog sig till, så bar det på tok, och så gick det
även denna gången. Hade vi bara fått hållas, såsom vi börjat, skulle
vi jagat ryssarne näcken i våld. Men så blev det plötsligt befallt,
att vi skulle inskeppa oss igen. Jag vill icke säga er, vad vi simpla
soldater kände och tänkte, då den befallningen blev veterlig. Många
gräto av harm, andra mumlade hårda och kanske orättvisa ord om kungen
och det högre befälet. Men då vi kronobergare fingo veta, att vi
skulle betäcka de övriga trupperna, medan de inskeppades, blevo vi
glada som barn. Ryssarne, som förut hållit sig på vackert avstånd,
ryckte nu an helt oförskräckt och började skjuta och dundra alldeles
rasande. Vi svarade duktiga tag. Mången tapper karl och god kamrat
fick under de timmarne bita i gräset. Men ryssarne blevo alltmera
närgångna; de sågo nu bara en liten hop framför sig, ty de andra
regementena voro redan till god del ombord på fartygen. Den lilla
hopen bestod just av oss kronobergare, och av oss berodde nu vår lilla
härs och svenska ärans räddning. Vi fingo ordres att taga till
bajonetten och kasta ryssarne tillbaka. Hej, sådant liv det blev i
spelet! Vi hade käcka och duktiga officerare, kaptener, som levat med
oss på roten, och dem vi älskade som fäder. Med sådana officerare går
man till döden som till en dans. Vi simpla karlar ville genast däran
utan att avvakta kommandoordet, men Ulfsax och Rappe, Bergman,
Lindberg och Aminoff läto ej vänta på sig. De ställde sig framför
fronten, och därpå bar det av under dundrande hurrarop. Ryssarnes
första linje stod stilla med fälld bajonett, tills stålspetsarne
korsade varandra, men då bröto vi in på dem, stucko eller slogo med
gevärskolvarne, så att moskoviterna rullade som käglor. Andra ryska
linjen inväntade oss icke, utan tog till harvärjan. Det skulle annars
gått dem på samma sätt... Men vi lämnade många på platsen, och bland
dem vår Stål, gossar. Han var vid min sida, och den förste ryss, jag i
anloppet såg falla, stupade under Ståls gevärskolv. Men ryssarne voro
knappt på reträtt, förrän han träffades av en kula. Han sjönk till
marken; jag kastade mitt gevär för att lyfta upp honom och bära honom
bakom linjen, men han sade: "Hugg på ryssarne, Brant, och bry dig icke
om mig; jag dör snart. Hälsa till hemmet!" Och därmed slöt han till
ögonen ... jag lade handen på hans hjärta, handen blev blodig... kulan
hade funnit rätta stället... Stål var min bäste vän; jag tyckte sedan,
att det var tomt och ödsligt i ledet, där jag ej längre hade honom
bredvid mig, ty vi voro, han och jag, som gamla hästar, som länge
dragit ihop. Men icke sörjde jag egentligen, ty Stål dog en vacker
död... han dog för fosterlandet, för Sverige, gossar... och jag hoppas
med tillförsikt, att han är salig.
Samtalet gick nu över på andra ämnen, och djäknarne inhämtade av
detsamma, att torpet, som arrenderades av korporalen, tillhörde patron
Brackander på Trevnadslösa. Korporal Brant hade nu i många, många år,
långt innan Brackander köpte nämnda egendom, varit bosatt på den lilla
lägenheten. Brackander hade emellertid på senare åren betydligt ökat
arrendesumman. Av åtskilliga yttranden, i förbigående fällda av Sven
masmästare, men synbarligen ogillade av korporalen, slöto djäknarne,
att varken Sven eller någon annan underhavande hade skäl att tycka om
patron Brackander. Sven berättade bland annat med glad uppsyn, att den
tid, under vilken han genom kontrakt förbundit sig att förestå
Brackanders masugn, om några månader vore slut; därefter ämnade Sven
bygga en smedja, arbeta för egen räkning och fira sitt bröllop med
Johanna.
Djäknarne kvarstannade hos korporal Brant till följande morgon. Men
redan om aftonen togo de farväl av Sven masmästare och Johanna, vilka
båda för sina olika sysslors skull ej kunde dröja hemma över natten.
Och när morgonen kom, skakade Göran och Adolf hjärtligt hand med
Brant, hans hustru och lilla Ingrid och drogo vidare. Men under hela
sin vandring tyckte de sig ej ha tillbringat någon trevligare dag än
den i korporalens hem. Adolf märkte under de följande dagarne, att
Göran gärna talade om Ingrid, och skämtade mycket med honom däröver.
Emellertid lämna vi djäknarne tills vidare åt sitt öde. Vi skola under
berättelsens fortgång åter träffa dem. Och nu draga vi över sjön, som
är kortaste vägen till Trevnadslösa, för att som hastigast göra
bekantskap med dess ägare, patron Brackander.
_________________________________________________________________
Patron Brackander.
Några dagar efter djäknarnes besök hos korporalen finna vi patron
Nikolaus Brackander vandra av och an med långa steg i sitt kontorsrum.
Patron Nikolaus Brackander är liten till växten, men fyllig och
axelbred, bär högt uppkammad tupé, har armarne korslagda bakom ryggen,
går mycket utåt med fötterna, som en dansmästare från
sjuttonhundratalet, och spottar rakt framför sig. Vad i övrigt hans
utseende beträffar, vilja vi nämna, att patronens skötevän,
kronolänsman Spöqvist, på heder och tro försäkrat, att han
(Brackander) är förvånande lik Napoleon I. Vi tillägga blott, att herr
Spöqvist fällde detta omdöme med ledning av ett träsnitt,
föreställande den store kejsaren, tillverkat hos J. P. Lundström i
Jönköping.
Kontoret är ett mörkt rum, vars förnämsta möbler äro ett stort
skrivbord, betäckt med charta-sigillata-försedda dokumenter, en
piphylla och ett väggskåp, det senare patron Brackanders speciella
husapotek, innehållande åtskilliga flaskor med etiketterna "Punsch",
"Arrak", "Rom" och "Konjak". Väggarne äro behängda med piskor av alla
slag och storlekar, från den blygsamma tagelpiskan, varmed
skjutsbonden undfägnar sin tröttkörda kamp, till den förnäma
chambrièren. Patron Brackander vurmar nämligen för piskor; dock är
denna vurm ej så ensidig, att den ej även omfattar ridspön, av vilka
finnes ett ganska utvalt förråd.
Vi glömde att bland möblerna räkna patron Brackanders bokhylla; må
ingen tillräkna oss detta såsom härflutet från bristande aktning för
vetenskap och litteratur. På nämnda hylla befinna sig en bok om
hästars sjukdomar, en juridisk handbok, en "brevställare", en
procentuträkningstabell eller s. k. lathund, vidare en statskalender
(mycket sliten vid förteckningen på riddare av nordstjärne- och
vasaorden) samt några romaner av Paul de Kock.
Utom sin vurm för piskor karakteriseras patron Brackander av en andra
vurm för processer och en tredje för utmätningsauktioner. Varhelst
patronen under sina transaktioner fann en den ringaste lilla anledning
att börja process, vips hade han inlagor, klagoskrifter och
besvärshandlingar färdiga att föreläggas behörig eller obehörig
domstol. Denna vurm hade säkert sin rot i ett ädelt begär att förkovra
lagskipningen och giva juristerna en nyttig sysselsättning. Den tredje
vurmen -- den för utmätningsauktioner -- härledde sig lika sannolikt
från den hos alla stora själar medfödda böjelsen för det tragiska och
dramatiska i livet. Patronens tycke för dylika förrättningar var till
den grad utbildat, att han ej blott bevistade alla de bland hans
underhavande förekommande talrika utmätningsauktionerna, utan ofta
reste långa vägar, i sällskap med kronolänsmannen Spöqvist, för att
bevittna skådespel av denna art.
På senare tider hade patron Nikolaus Brackander blivit rov för ännu en
fjärde vurm. Och likväl var patron Brackander i sig själv ingen vurm,
utan tvärtom en bland de mest "praktiska" människor, på vilka nittonde
århundradets sol skinit. Besynnerliga motsägelser i människolivet!
Denna fjärde vurm bestod däri, att patron Brackander "per fas et
nefas" ville gifta sig. Han hade nu vid fyrtiotvå års ålder, i den
härliga blomman av sin mannakraft, ledsnat vid ungkarlslivet och
beslutat att lyckliggöra någon Evas dotter med sin hand. Och vilken
kvinna kan motstå en man, som på håret liknar den store Napoleon och
därtill äger herregårdar, masugnar, stångjärnshammare och väldiga
kapitaler, placerade på de säkraste händer.
Patron Brackander var ej blind för sitt eget värde; med all sin
blygsamhet visste han sig vara oemotståndlig, om han särskilt lade an
på att fånga en flicka; ja, han misstänkte, att flickorna just lade an
på att fånga honom. Men frågan var nu: vem bland denna uppsjö på
feminina människovarelser skulle han välja till sin ledsagarinna genom
livet?
Det är denna fråga, som sysselsätter honom, under det han, såsom vi
nämnde, med långa steg mäter kontorsgolvet.