begaf mig med doktorn först till berget i norr, der jag i går i det
villande aftonskenet tyckt mig se torn och _minaret_. Vägen var lång
dit upp öfver det, dels af naturen, dels af menniskohand förstörda
berget. På långa sträckor såg man släta bergväggar, bildade genom de
uthuggningar man gjort för att få nödiga block till tempelbyggnaden.
Äfven syntes små, låga hålor i berget, samt i dem ben och qvarlefvor
af mumier, omlindade med sina slarfvor och under tidens längd
sammanhårdnade till en skör, svart massa. I en sådan grotta funno vi
en ännu särdeles väl bibehållen hufvudskål. Slutligen kommo vi upp
dit vi syftade, men funno oss snöpligen bedragna, ty der anträffades
ej annat än en vanlig jordgrå graf för en Arabisk helgonshekh, jemte
några af dylika jordtegel uppmurade ställningar, hvilka i går aftons
villat våra ögon. Vi gingo genast tillbaka, men på en annan väg
öfver berget, der vi hade utsigt öfver den högtliggande svarta öknen
med sina svarttoppiga berg. Ofvanför templet var en mur uppförd af
löst på hvarandra staplade stenar, hvilkens syfte och ändamål jag
ej kan inse. Vi tittade flitigt omkring oss och hittade en liksom
till tvättskål med rännor huggen sten; funno dessutom hålorna vara
fulla med ben och mumie-trasor. Till det lilla bergstemplet ledde
en i berget huggen gång, hvars båda klippväggar äro fullritade med
vanliga Egyptiska figurer. Här ofvan voro i sednare Grekiska tider
troligen murar uppförda af jordtegel, emedan detta _speos_ sannolikt
blifvit användt till Grekisk kyrka. Sjelfva _speos_ bestod blott af
två mindre rum. I det yttre stå två pelare, liknande Joniska och
på hvardera sidan om den inre dörren tre figurer i sina nischer. I
det inre rummet syntes äfven spår af en bild, som sutit i en nisch
midtemot dörren, men nu var alldeles förstörd. För öfrigt funnos
målade på väggarne de vanliga figurerna, ehuru ej så konstmessigt som
i det stora templet; derföre skyndade vi ner, för att få desto mera
tid qvar åt det stora. Jag gick nedåt emellan de i murarne uppförda
Berberi-kojorna och träffade i en bland dessa en särdeles vacker ung
flicka, som jag länge betraktade. Hon tycktes också ej vara blyg eller
generad deraf, ty hon stod nästan orörlig medan jag i fred betraktade
henne; slutligen gaf jag henne 5 fadda, men hon följde ytterligare
efter mig i byn, kanske för att visa sig. Hon kunde knappt vara mer än
10 à 12 år gammal. Under min vandring förvånades jag öfver den mängd
murar, som här gingo åt alla håll; osäkert om de alla kunnat höra till
templet, eller möjligen till andra byggnader. Der syntes ofta smårum
och kyffen i murarne, bland dem ett snedtstående, uppfördt af stora
stenar, med hieroglyfer målade på alla 3 väggarne. Jag steg derifrån
upp till _pylonen_ öfver den förfallna stora muren, på de liksom till
beqväma trappor nedstupade stenarne, och kunde så öfverblicka hela den
stora byggnaden. Denna pylon, hvilken till det yttre var ganska väl
bibehållen (med undantag af den högsta punkten öfver sjelfva porten),
utgjorde byggnadens högsta del och från den utgingo höga murar, som
omslöto hela templet; dess väggar voro blott släthuggna, antingen med
afsigt eller icke färdigblefna. Här tycktes hafva stått 4 rader pelare,
hvarje rad bestående af 3, ehuru intet spår syntes af de pelare, som
bort förena förgårdens utdörr med den inre till templets sal. Af de
öfriga pelarena qvarstodo åtskilliga, fastän skadade. Ingången till
templets försal var åter en _pylon_, men genombruten, d.v.s. delad af 2
pelare på hvardera sidan om dörren; mellanrummen voro till hälften af
deras höjd uppfyllda och skifvorna utsirade med bilder och hieroglyfer.
Dessa pelare voro utmärkt vackra, med ganska sirliga lotus-kapitäler.
De på ömse sidor om dörren stående pelarena hade uthuggna cornicher,
på båda sidorna omgifna af stafvar omslingrade med ormar. Den öfriga
delen af byggnaden utgjorde nästan ett helt för sig, blott omslutet
af den stora muren; ty den är ej så bred, ej heller så hög, som den
yttre _pylonen_. Denna inre byggnad, det egentliga templet, består, som
vanligt, af försalen, hvilken är störst och högst, mellanrummet, med
sidogångar och små mörka rum inuti muren, samt den innersta helgedomen,
som är minst och lägst. Dertill kom ännu ett rum, liksom sednare
tillkommet och större an de två föregående; ett sådant anträffar man
äfven i några andra tempel af nyare stil, ty detta synes mig vara ifrån
Ptoloméernas tid. Försalens väggar voro öfvertäckta med hieroglyfer
och taflor, uteslutande föreställande en konung frambärande offer åt
en trias af gudar, eller åt två, eller åt en ensam gud. Dessa gudar
voro här särdeles varierade, med allehanda djurs, isynnerhet foglars,
hufvuden försedda; t.ex. med ett _ibis_-, örn- eller bockhufvud på en
menniskokropp och dels blå- dels grönmålade i ansigtet. Gudarne med
menniskohufvud tycktes mig alla hafva ett mildt, men särdeles barnsligt
utseende, ungefär sådant som små skolgossars. Bland bilder som jag
förut ej sett, var en föreställande huru offraren afslår hufvudet
af en menniska, efter allt utseende offrad åt de framföre sittande
gudarne; den offrade hade händerna bakbundna tillsammans med fötterna,
och offrarens hand höll i hans hårtofs. Såväl offret som offraren var
målad röd, den färg som alltid gifves åt Egyptierna sjelfva; hvilket
tyckes bevisa att det icke föreställde någon krigsfånge. Vidare en
högst vidrig Priapus, åt hvilken konungen offrade en lotusblomma.
Väggarne voro till en del öfverstrukna med Nil-lera, ett verk af
Grekiska kristna, hvilka begagnat rummet till kyrka och efter hvilka
ännu synas några fula helgonabilder i dörröppningen. Rummet innanför
försalen var mindre bredt och lemnade sålunda plats för små kyffen samt
en vacker, välbehållen trappa emellan försalsmuren och dess egen vägg.
Det var öfverfullt med taflor. Randen längs golfvet, så mycket ännu
kunde synas af den, hade sirater af öfverallt samma gudinne-figur, med
en skål fylld af lotusblommor framför sig. Takranden hade likaledes
öfverallt samma målning, nemligen foglar med andra prydnader liknande
flaskor, särdeles fint och sirligt utarbetade. Emellan golf- och
takranden befunno sig de egentliga taflorna, föreställande huru
konungen frambär offer åt särskilda grupper af 2 eller 3 gudar, eller
ock af dem begjutes med välsignadt vatten, det eviga lifvets tecken,
rinnande ur flaskor öfver hans hufvud. Sådana taflor funnos alltid
två öfver hvarandra, inritade i väggen; färgerna voro temmeligen väl
bevarade samt gåfvo rummet ett högst brokigt, finurligt utseende.
Äfven här voro figurerna på flere ställen öfvertäckta med lersmörja
från Grekernas tid; denna smörja torde vi egentligen ha att tacka
för det färgerna bibehållit sig så väl derunder. Det innersta rummet
var, som jag tyckte, jemförelsevis grannast och med största omsorg
måladt, men med samma taflor och i samma smak. Kanske dock för en
noggrannare betraktelse skulle visa sig något olika djurhufvade gudar,
men jag fann föga skilnad. Målningen, i hast öfversedd, hade litet
tycke af vårt tapetmåleri, blott brokigare och finurligare. Det sista
rummet, en tillsats, om ock möjligen gjord på ungefär samma tid som
det öfriga templet, synes icke hafva blifvit färdigt, emedan färgen
fattades på de flesta taflor och figurer. Taket öfver hela byggnaden,
som bestått af kanske 20 fot långa och 2 fot tjocka sandstensblock,
var öfverallt nedramladt, jemte de stora, vackra pelarena i förgården;
blott här och der hölls ännu en taksten ihop, fastän sprucken.
Öfverallt kunde man stiga upp och gå omkring på murarne, huru haskligt
det än såg ut för de skröpliga, fallande stenarnes skull. Af sådant
nedfall härrörde den förfärliga förstöringen i alla rum, man vandrade
öfver stora stenar, som lågo vräkta öfver hvarandra i rysligaste
villervalla. En nätt trappa ledde från mellanrummet upp till ett litet
kapell, utomordentligt nätt och vackert, ehuru med blott rått huggna,
skrofliga väggar. Lika nätt var trappan i _pylonen_, der vi nedstego
med lamplykta, betraktande de många halfljusa rummen. Derifrån kommo
vi ut genom en liten dörr till förgården, der vi likväl med största
svårighet kunde klifva fram, emedan dörren var nästan tillstängd med
stora nedstörtade stenar. I allmänhet förekom mig den gamla Egyptiska
byggnadskonsten ganska enkel och konstlös, såvida de icke kände
hvalfbyggnaden. Det stora i den består i de stora stenmassorna; tiden
har genom förstörelsen utvisat att de tilltrodde sina stenblock för
mycket. Hufvudsaken i deras arkitektoniska konst och skönhetsbegrepp
tyckes hafva varit _pylonen_ och pelarena; hvarje _pylon_ med sin
mot-_pylon_ skulle utgöra liksom en byggnad för sig, blott genom den
gemensamma omslutningsmuren bildande ett helt med det öfriga, genom
sina egna murar åter ett ensamt för sig bestående helt. JemfÖr man
denna konst med medeltidens inbundna, men säkra, fasta, på hvalf
grundade arkitektonik, så måste den Egyptiska förlora betydligt.
Det hade dragit länge ut innan vi blifvit färdiga med vårt beskådande,
hvarföre såväl jag som doktorn blifvit både mätta på ruiner och
särdeles hungriga efter mat, hvilket sistnämnda ofta händt mig vid
konstnjutningar, isynnerhet vid betraktandet af taflorna i Louvre i
Paris. Vi hade ock oupphörligen vandrat omkring beskådande i ungefär 5
timmar, hvarföre vi nu vid middagen skyndade oss om bord. Under vägen
såg jag huru den om natten hit anlända _mudiren_ från _Esne_ tvang
byfolket att köpa pashans från _Kordofan_ hemtade boskap. Man sade mig
att kreaturen alla voro sjukliga, nu dessutom medtagna af den 30 dagar
långa färden, och säkert ej skulle lefva många dagar. Det oaktadt satte
_mudiren_ pris på dem efter godtycke och byfolket måste köpa dem till
detta pris, eller ock taga emot dugtigt _korbag_; de klagade väl högt
öfver denna skriande orättvisa, men kunde ingenting göra. Den dumme
Turken jemte sitt följe hade äfven bevärdigat tempelruinerna med en
hastig öfverblick, men ej funnit dem värda mer än en fjerdedels timmes
tid. Sedan han slutat sitt prejeri, gick han om bord med sitt följe
jemte shekhens i _Kalabshe_ son, den han tagit såsom fånge för fadren,
hvilken af fruktan flytt till bergen undan den Turkiska _mudiren_.
Hans följe upptog tillsammans 6 barker. Vi lade ut ungefär samtidigt,
men för den starka motvinden gingo vi blott långsamt framåt och hunno
vid _'asr_ till _Tefa_. Der gingo vi upp och betraktade de små ruiner
af 2 särskilda tempel, bland hvilka det ena ej hade qvar mer än 3
väggar, det andra användes till boningsrum för folk eller boskap, men
har ännu i behåll 4 pelare. Ofvanpå dess tak är byggd en liten mur af
lera, hvilken sades vara gjord då engång en annan bys folk bekrigade
denna by. Jag träffade åter mina gamla vänner från uppresan, med hvilka
jag språkat och beställt djur; _Ibrahim_ hade också lyckats skjuta en
_dab'_ eller schakal samt hemtade nu fram dess hud och ben, men då
han laggt de sistnämnda att torka i solen hade hufvudet förkommit.
Efter mycket sökande återfanns hufvudet, men jag fann benen så brutna
att intet skelett af dem torde kunnat göras, hvarföre jag lemnade det
öfriga och tog blott huden med mig. Medan man sprang omkring och sökte
schakal-hufvudet, satt jag med några gamla trefliga gubbar, hvilkas
prat roade mig mycket, ehuru jag hade svårt att förstå deras brutna
Arabiska. Deras qvinnor stodo äfven omkring oss med sina småbarn,
grensle uppburna på den om mödrarnes lif bundna _sa'boten_. De flesta
bland dem voro ganska vackra, med det egna Nubiska tycket. Deras hår,
besmordt med olja och talg samt uppfästadt i många klumpiga flätor,
har ännu samma form som de gamla Egypternas och ser på långt håll ej
illa ut, men ger på nära håll en högst vidrig lukt ifrån sig. Smörjan
flyter långt ner på deras nakna axlar och ger dem ett flottglänsande
utseende; den lilla duk de kasta öfver hufvudet är alldeles genomdränkt
af samma smörja. Folket här tyckte jag i allmänhet vara det bästa på
hela vägen. Vi lade ut en stund före _maghrib_, men emedan den häftiga
nordliga vinden fortfor, gick det långsamt fram och vi togo snart land
för natten.
Dec. 16.
Kommo bittida om morgonen fram till _Borkab_, der vi på stranden möttes
af byns folk, som kommit ner for att förtjena på oss. Det syntes att
vi hunnit närmare Egypten, ty man hemtade sjelfmant till oss sina
små handelsartiklar t.ex. _henna_, smör, höns, hvilka vi högre upp
hade svårt att få köpa, ehuru vi sjelfva sökte dem i byarne. Vi gingo
genast upp till de små tempelruiner, som här finnas. Ett litet, nästan
qvadratformigt tempel, ungefär 22 fot på hvarje sida, stod högt på
berget; men af en vägg syntes numera intet, och de öfriga tre bestodo
nästan blott af 2 pelare på hvarje sida. Dessa pelare voro särdeles väl
bibehållna, utförda i ett utomordentligt fint arbete, deras kapitäler
konstrikt och smakfullt utarbetade i lotusblommor, vindrufvor samt
andra slags blad. Jag har ännu knappt sett här vackrare pelare. Jag
gick öfver bergen, der öfverallt syntes vidlyftiga stenbrott och
uthuggningar; sjelfva bergväggen var derigenom alldeles slätad och
jemnad till vägg, stundom bildande liksom stora salar, hvilka dock
voro fulla af splittrade stenstycken. I en sådan vägg syntes en nätt
utarbetad Egyptisk portal, med det flygande klotet ofvantill; den gick
blott 3 à 4 fot djupt i berget och innehöll ingenting, men på ömse
sidor om portalen hade sednare Greker i den mjuka, vackra sandstenen
inhuggit hvar sin helgonabild, dåligt arbetade och numera äfven till
större delen sönderhuggna, samt nedantills likaledes hvar sin mindre
helgonbild. Grekiska inscriptioner i rödt furnns många i klippväggen.
Platsen der portalen var inhuggen, utgjorde liksom en dal, formad af
stenbrott. Vidare gick jag till en annan del af samma by på något
afstånd åt söder, der en stor _pylon_-port syntes från långt håll i en
vidsträckt mur, fullbyggd på alla sidor, men omslutande intet annat
än usla, gråa Nubiska kojor af ler. För öfrigt syntes intet spår af
byggnader inom muren; i fall man haft för afsigt fordomdags att der
bygga ett tempel, synes man ej hafva hunnit längre än till yttre muren.
Sjelfva tempelruinerna, det så kallade _Birbe_, heta _Kordas_, men den
Nubiska byn heter _Borkab_. Jag återgick till barken, sedan jag en
stund språkat med en soldat, hvilken vaktade den boskap _mudiren_, som
nu hitkommit, skulle pracka på äfven denna bys invånare. Han klagade
å sin sida öfver att byfolket visade honom afvoghet och motvilja, så
snart _mudiren_ lemnat byn. Vi lade ut och krånglade oss emot den
starka blåsten på några timmar till byn _Debut_, der åter tempelruiner
synas. Vi sågo först 3 enstaka stående portar, utan _pyloner_ och
utan utlöpande murar. Midtemot dem stod sjelfva tempelbyggnaden, med
sin på samma sätt som i _Kalabshe_ genombrutna pylon, jemte 2 pelare
på ömse sidor. Sjelfva byggnaden bestod af försalen, mellanrummet,
det allraheligaste, och ett större rum, som tycktes ej hafva blifvit
färdigt, ty dess väggar voro alldeles släta. På de andra rummens väggar
syntes figurer och taflor, tvenne öfver hvarandra, utom golf- och
tak-randens prydnader. Samma bilder som vanligt återkommo: konungen
frambär offer åt merendels två gudar. Det hela, ehuru hållet i den
nyare och finare Ptolemeiska eller Romerska stilen, syntes mig ej
särdeles vackert i jemförelse med _Kalabshe_ eller andra tempel, torde
också ej hunnit bli färdigt. På ömse sidor om mellanrummet gingo
temmeligen långa, mörka rum in i murarne och en trappa upp till taket.
Af taktäckningen lågo ännu mycket stenar qvar. Jag kan ej neka att
jag nu fått nog af dessa gamla byggnaders beskådande och är alltid
glad då jag kan få något folk att språka med. Här träffade jag åter
en Arabisk soldat, som jag länge språkade med, under det Sattler
aftecknade templet. Det syntes att vi nu från de mera patriarkaliska
och ärliga Nubierna kommit till Egyptens gränsor, ty barnen, för hvilka
vi hittills varit i fred, strömmade här till oss med sitt förfärliga
skrik: _bakhshish ja khevage_, och läto af intet afskräcka sig. Vid
solens nedgång kommo vi om bord, sedan Sattler med knapp nöd blifvit
färdig. I den fortfarande starka motvinden drefvo vi med strömmen under
natten, tills vi kl. 10 hunno fram till _Philae_.
Dec. 17.
Vi hade legat öfver natten vid fasta landet, midtemot ön _Philae_,
och jag vaknade upp den vackraste morgon i den skönaste bland alla
Nil-trakter, belyst af solens första strålar. Sedan jag slutat
lektionen med shekhen och derunder kommit i en häftig dispyt, satte
vi öfver till ön. Shekhen hade beslutit tillbringa sin dag i _Assuan_
och begaf sig dit. Ön _Philae_ är i mitt tycke den vackraste och
intressantaste punkten för den som reser till Nubien; ty naturen är
här mäktigare, mera storartad än annorstädes, och tempelruinerna
äro jemförelsevis bättre bibehållna än de flesta andra samt högst
intressanta, fastän uppenbarligen från en nyare tid. Så måste de
åtminstone förekomma den, som ej gjort hieroglyf-studium eller Egyptens
äldsta historia till syftemålet för sin resa. Sjelfva ön är ganska
liten i oval form, har alluvial-jord, är på sina ställen odlad och
besådd, nästan rundtomkring prydd med stora grupper af palmer. Dess
sydliga del, som stiger högre upp och slutar i några granit-grupper, är
hel och hållen en ruin af gamla lerkojor och hus, samt har öfverhufvud
föga alluvial-jord. Så ligger denna lilla, odlade, gröna ö i midten
af förstörda granitberg och öknen. Ty landet rundtomkring samt den
närmast belägna, blott af ett smalt sund skilda, ön _Bitshe_ består af
på hvarandra uppstaplade block och kolossala klippor af granit, hvilka
i sina remnor lemna blott föga rum för törne och krypvexter samt af
floden fått blott ett litet bälte alluvial-jord för några få palmer.
Åt norr skådar man öfver den vidt utsträckta öknen, på andra sidan
om den lilla byn vid den höga flodbrädden. Åt söder ser man ruiner
af den halfförfallna Arabiska moskén, hvilken dukat under för så få
århundraden, i jemförelse med det ståtliga templet härinvid. Åt vester
synas äfven några vackra pelare och andra qvarlefvor, hvilka lätt
igenkännas vara af annat slag än den hvitlimmade minareten, hörande
till _Dellals_ moské. Denna ö synes lika vacker och älsklig, sedd från
hvilket håll som helst af dess omgifning, den ligger der som en oas i
öknen, som ädelstenen i en mussla. Jag gick i den stora pelargången,
som från öns sydliga udde leder upp till yttersta dubbel-_pylonen_. En
hög mur går längs flodstranden, men om några trappor funnos direkte
från floden till pelargången, kan jag ej bestämdt säga, tydliga
spår dertill synas åtminstone icke. På denna stenmur, ytterst i
pelargången, stå två obelisker; den ena är alldeles nedfallen, den
andra står välbehållen, å en sida prydd med hieroglyfer och en Grekisk
inscription. Pelargången här närmast består af 2 pelare, hvar och
en med 4 _Isis_hufvuden, ett på hvardera sidan af pelaren; ofvanom
hvarje hufvud finnes en prydnad, liknande en tempel-_pylon_-vägg med
dess port. Dessa pelare, som sammanhänga med halfväggar och rundade
löpa ner mot sina piedestaler, tyckas hafva bildat en egen paviljon
eller ett kapell åt _Isis_; de stå icke heller i rät linie med den
öfriga pelargången, utan blott i dennes ena ända och midtemot porten i
dubbel-pylonen. Vestra sidan af den egentliga stora pelargången består
numera af 31 synliga pelare, deribland 2 skadade och förfallna, men
tyckes fordom hafva räknat flere. Hela gången är taktäckt, sålunda att
på pelarenas kapitäler ligga stora fyrkantiga stenar, hvilka uppbära
kanten af på längden emellan pelarena laggda stenar; dessas släthuggna
och i rätvinklig kant utböjda sidor äro fullskrifna med hieroglyfer.
På dessas halfkant ligga de på tvären laggda takbildande stenarne,
men på andra halfkanten åter en på längden laggd sten. Den Egyptiska
arkitekten lade taket icke omedelbart på pelarena, hvarigenom dessa
synas stå liksom för sig sjelfva, samt förekomma smidigare. Innanväggen
af denna pelargång är fullritad med inhuggna och målade figurer,
samt har flere fönster utåt floden, som sköljer den pelargången
uppbärande muren. Denna mur fortgår i många utgreningar längs floden
på en lång sträcka, i hörn och bugter, betydligt divergerande från
tempelbyggnaden, inneslutande många underliga gångar och kapeller;
den är dock nu till större delen öfverbyggd med förfallna lermurar,
eller ock förgrusad. Pelargången går icke rätt emot templet och dess
_pylon_, ej heller parallelt med den midtemot gående östra pelargången.
Denna östra pelargång synes hafva bestått af 16 pelare, bland hvilka
dock ej mer än de 6 första, närmast stor_pylonen_ stående, hunnit få
färdiga kapitäler; åt sidan om densamma utgår ett större rum eller
kapell, som varit fullt af sculptur och målning, men nu är till största
delen förstördt. Ett dylikt kapell synes hafva stått invid det lägst
ner belägna _Isis_-kapellet, men är alldeles förstördt. Den östra
pelargången har åtskilliga portar, som tyckas hafva ledt ut åt öster,
men äro nu tillstoppade och öfverbyggda af gamla lermurar; för öfrigt
tyckes den icke hafva hunnit bli färdig, hvarken ut- eller invändigt,
ty sculptur och målning saknas. Mellan denna och tempelpylonen står
en stor portal, ledande från öster in till den yttre gården eller den
stora plats som bildas af båda pelargångarne. Denna portal står vänd
på tvären emot östra pelargången och täcker med sin andra tvärsida
en del af pylonens storvägg; den är rikt sculpterad med figurer och
hieroglyfer, i hvilka färgerna synas särdeles väl. Sjelfva storpylonen,
vänd ungefär åt sydvest, är öfverhufvud väl bibehållen, blott att dess
sculptur-figurer blifvit till största delen öfverhuggna och utknackade
af ilsken hand.
Dec. 19.