_Abdallah_. Sjömännen hade dessa dagar roat sig med att spela udda och
jemnt på dadlar. Redan i går hade _Abdallah_ retats med den trygge,
trumpne men karaktersfaste _Girgavi_, som tycktes hafva beslutit att ej
spela; slutligen hade denne retad lofvat spela, men på större summor
af dadlar, och sålunda i går vunnit särdeles mycket af _Abdallah_,
men gifvit det tillbaka. Då den sednare i dag åter retades, gjorde
båda ed på att ej gifva eller taga tillbaka hvad som vanns i spelet.
_Girgavi_ vann oupphörligt 30 à 40 _toror_ i gången, så att _Abdallahs_
hela förråd nästan blef slut, och ändteligen vann han 73 _toror_ på
en gång. _Girgavi_ sjelf och de kringstående sjömännen tyckte det
vara för hårdt, hvarföre dessa 73 efterskänktes genast; den öfriga
vinsten kunde för bådas aflagda ed ej gifvas tillbaka, utan _Girgavi_
föreslog att i dess ställe 20 fadda skulle återgifvas, men de öfriga
20 fadda falla _Abdallah_ till last såsom lärpenningar i spel. Jag
hade nöje af att betrakta såväl minerna, som känslorna hos de spelande
och kringstående, alla ifrande för att spelet skulle gå rätt. Omkring
_'asr_ hunno vi till _Deir_, der vi skulle proviantera, men fingo
ingenting. Staden är en bland de största i Nubien, jemförelsevis stor
och vacker. Nu låg _Mudiren_ från _Esne_ här vid sin återkomst från
_Vadi Halfa_, med ett följe af 3 à 4 barker. Vi lade dock snart ut och
kommo en timme före solnedgången fram till _Amada_, utgörande intet
annat än en stor ökenslätt med ett till hälften i sanden begrafvet
gammalt tempel. _Sattler_ begynte genast afteckna det, doktorn och
jag gingo in samt sågo oss omkring. Det bestod som vanligt af tre
rum, först en större sal med pelare, sedan ett på bredden aflångt
rum, innerst det allraheligaste, som dock här hade en annan form än
vanligt, var nemligen större och med betydliga sidorum. Alla väggar
voro fulla med hieroglyfer, i hvilka färgerna syntes tydligare än
vanligt. I stora salen funnos isynnerhet mycket scarabéer afbildade.
I de andra föreställde taflorna isynnerhet huru kungen frambär offer,
bestående af allehanda frukter, elfenben m.m. åt gudar med örnnäsor,
samt huru gudarne öfverlemnade åt kungen maktens insignier. I sednare
tider tyckas Grekiska kristna hafva användt detta gamla hedniska tempel
till kyrka och på den stora salens tak byggt en kupol af obrändt,
grått tegel, som ännu står; på de stora rectangelformiga block af
sandsten, som bildade taket, syntes också några Grekiska namn. Solen
hade just gått ner, då _Sattler_ blef färdig. Vi hade ännu tid att
betrakta den underbara utsigten öfver den tröstlösa öknen, dess af
solens sista strålar rosenfärgade aflägsna gränsberg, och de i mörkt
violett spelande höga topparne på andra sidan om floden, bakom hvilka
den sjunkande solen gömde sig. Himlen var lätt betäckt af ulltappar
liknande moln, hvilkas rand af de sista solstrålarne färgades i
underliga nyanceringar. Sedan vi kommit om bord lades genast ut, men
vi hade ej hunnit långt föran vi körde fast i gyttjan; det kostade
nära 2 timmars arbete innan barken åter kom loss. Under hela denna tid
voro sjömännen nästan oupphörligt alldeles nakna i det kalla vattnet
och den kyliga nordanvinden; der rådde ingen ordning i arbetet, utan
alla skreko om hvarandra. Då de kommit upp ur vattnet, gjorde de eld i
sin lilla spis, satte sig nakna omkring den att värma sig, och stego
långsamt öfver lågan.
Dec. 11.
Hunno bittida fram till _Korusko_, der vi åter gingo upp. Här lågo
stora packor handelsvaror, en del tillhörande _Ibrahim Basha_, en del
Frangiska handelsmän; de hade legat här redan 2 1/2 månad, utan att
man kunnat få lega erforderligt antal kameler för transporten till
_Kharton_. Grekerna, som förde Frangiska varor, hade derföre beslutit
sig till att köpa kameler för egna penningar, och voro nu färdiga
att afgå efter några dagar. Härifrån till _Kharton_ ansågs vara 15
à 18 dagars väg; deraf räknade man till _Abo Mohammad_ en 8 dagars
resa genom öknen, på hvilken endast en brunn stod att anträffa fyra
dagar härifrån. De hade med sig två slafvinnor, en _Habesh_ och en
_Negrinna_; Negerslafvinnan lekte med en af Grekerna och gaf honom på
lek rätt dugtiga slag med knytnäfven samt vexlade med honom rätt plumpa
ord. På stranden talade jag länge med en _Maghrabi Bedavi_, som var en
bland de ståtligaste och vackraste karlar jag sett; hans inre tycktes
äfven vara lika nobelt som hans yttre. Vi hade dröjt här ungefär 2
timmar när vi lade ut, gingo resten af dagen med tidtals temmeligen
stark motvind, samt kommo en stund före solnedgången fram till _Sebu_.
Så kallas det vanligen, i stället för (såsom jag tror) _Subu_ d.v.s.
lejon, emedan en liten allé eller rad af ungefär 9 _sfinxer_ på
hvardera sidan går till det lilla tempel, som ännu står qvar från
forn-Egyptiska tider, ehuru såväl de som byggnaden till största delen
ligga begrafna under sanden. Vi gingo ungefär 5 minuters väg från
stranden upp till monumentet och betraktade det. Framför _sfinx-_raden
stod på hvardera sidan ganska stora statyer, ehuru inga kolosser, i en
ganska hurtig ställning; den ena med högra, den andra med venstra benet
framsträckt, liksom till gång. Invid dem stodo de första _sfinxerna_,
men dessa voro också de enda, som syntes öfver sanden. Såväl statyerna,
som _sfinxerna_ voro något skadade; af 2 eller 3 bland de öfriga
sfinxerna syntes blott en del af deras förstörda hufvuden. På baksidan
af statyerna, hvilka hvar för sig bestodo af ett enda stenblock, stodo
på en slät skifva hieroglyfer inristade. Sfinx-raden ledde till en stor
dörröppning i en väldig _pylon_, hvilken var ganska väl bibehållen, så
när som på några nedfallna stycken af cornichen. Derifrån inträdde man
i en stor, öppen, taklös sal, med en rad pelare på ömse sidor, hvilka
dock ej gingo i rät linie med dörröppningen, utan stodo längre inåt
närmare väggarne; de tycktes hafva varit statyer, men nu syntes ej
annat än kapitälerna, visande förstörda hufvuden, ty för öfrigt voro
de betäckta med sand. Ingången till det inre af templet var alldeles
tillstängd af en stor sandhög, så att vi måste afstå från inträdandet;
jag har anledning tro, att folket sjelfmant vräkt sanden dit, för att
sedan af resande få betalt för dess uppgräfvande. Män kommo äfven till
oss och erbjödo sig dertill, men vi afböjde det. Här var öfverhufvud
föga att se, utan vi blefvo snart färdiga att återvända. När vi kommit
om bord, satte vi öfver till andra stranden under en stor by, i hopp
att der få mjölk eller annan provision. Jag träffade der några karlar,
som suto framför en liten eld af _durra-_halm och värmde sig; bland
dem var en äldre godhjertad man, som sade sig och folket i allmänhet
på orten ända ifrån _Korusko_ icke vara _Barabra_, utan äkta Araber,
icke ens förstå _Barbar_ eller _Rutani_-språket. Samtalet gällde för
öfrigt bashan, att han fordrade för stor skatt af folket, men att under
hans regering rådde lugn och säkerhet i landet. Likt så många andra af
folket här, begärde han af mig snus att sätta i munnen, hvilket bruk
här tyckes vara lika vanligt som i Sverige.
Dec. 12.
Foro bittida om morgonen åter till andra stranden, och Sattler begynte
genast afteckna templet. Jag gick litet omkring och betraktade det,
men fann lika litet nu som i går något för mig intressant, utan
föredrog att gå ner till de små kojorna nära stranden. De bebos af
några få invånare, hvilka på den smala odlingsbara jordsträckan närmast
floden odla litet _durra_ och hafre. Jag språkade der med några gamla
trefliga gubbar, som äfven berättade för mig att de voro ursprungligen
rena Araber, ty deras förfäder af Arab-stammen _Aleigat_ hade bott i
trakten af _Suez_, derifrån nedkommit och bosatt sig här. De förstodo
icke Rutani språket, utan deras modersmål var Arabiskan; dock tyckte
jag mig höra liten Rutanisk nyancering och accent i vissa ord och
talesätt. De berättade vidare att på flodens östra strand funnos blott
Beduin-Araber, som nära sig med blott mjölk och kött, hafva stor
rikedom på kameler och får (hvarje man 100 eller flere af de förra),
samt äga dessa kameler från verldens början såsom _rizk_ af Herren.
Här på vestra stranden, ungefär en eller två timmars väg inåt bergen,
skulle finnas en _Birbe_ d.v.s. ruin af ett gammalt Egyptiskt tempel,
hvarföre de erbjödo sig att föra oss dit. Deras qvinnor gingo fritt
omkring obeslöjade; en gammal gumma begärde af mig snus att sätta i
munnen, men fann det dock för bittert, så att hon åter spottade ut
det. Små gossar, till en del ganska vackra och utan Berberi-karakter,
stodo omkring oss; somliga af dem spatserade alldeles oblygt omkring
splitter nakna, utan att det minsta generas af sin nakenhet. Emellertid
hade Sattler kl. 9 vid pass blifvit färdig, vi gingo om bord samt
fördes af strömmen och årorna så, att vi en timme före _maghrib_ kommo
fram till _Offedina_ eller berget _Muharräkah_. Der gingo vi upp och
betraktade ruinerna af ett litet gammalt tempel, som dock är ett ibland
de obetydligaste gamla monumenter här; af det finnes föga qvar, mera
än 14 stående pelare och några i dem huggna bilder, bland hvilka en
från kristna tiden: jungfru Maria med en gosse-bild stående framför
sig. Sattler aftecknade det på den timme vi ännu hade qvar af dagen;
jag roade mig under tiden med den stora hop Barabra och deras små
gossar, som till stor mängd samlat sig omkring oss samt bjödo ut glas,
stenbitar och annat lappri, det de gåfvo ut för antiqviteter. Bland
andra bjöd en man åt mig för drickspenning en liten omogen _battikha_;
emedan jag visste huru vederstyggligt bäsk den var, erbjöd jag honom
5 fadda om han åte den. Det gjorde han också, men med svåra grimaser.
Gossarne voro i allmänhet vackra i sitt svarta skinn och ganska
trefliga, vida skilda från de gemena Arab-pojkarne i _Theben_. Medan vi
voro här, hade nästan hela byns folk samlat sig ner till barken samt
bjudit ut höns, dufvor och annan provision, men isynnerhet _henna_,
som tyckes odlas mycket här och kanske gifvit byn namnet _Hennah_, På
stranden handlades ifrigt och med stort skrik, samt var i allmänhet
högst lifligt. Bland qvinnorna såg jag åtskilliga ganska vackra,
isynnerhet en liten 12-årig flicka, som var särdeles skygg. Aftonen var
oändligen mild och ljuf, varmare än hos oss den vackraste sommarafton.
Vi lade ut genast efter solens nedgång och öfver vårt folk kom liksom
en berserksgång, de rodde, sjöngo, skreko och väsnade förfärligt, samt
glömde icke att i sin sång inblanda tiggeri om _bakhshish_ m.m. Inom
några timmar hunno vi fram till _Dakkeh_ och lade oss der för natten.
Ofvanför stranden låg en stor, gränslös öken, som gaf en vidsträckt
synkrets; på den klara himmelen tindrade stjernorna med ett särdeles
blinkande och glänsande sken. Jag satt länge i sanden och språkade med
den barnslige _Ismain_, som kommit upp till mig.
Dec. 13.
Gingo upp till det här i _Dakkeh_ befintliga gamla templet, och de
usla, gråa _Barabra-kojörna_ derinvid. Templet ligger blott ett litet
stycke uppåt från stranden, är i allmänhet särdeles vackert, bland de
vackraste jag sett, och väl konserveradt. Den stora, väldiga _pylonen_
står qvar nästan alldeles oskadad, vettande mot norr åt en gränslös,
slät öken. Till sjelfva porten tyckes en gjord väg hafva ledt på en
liten sträcka. Genom _pylonen_ kom man in på en gård, som tycktes hafva
varit belaggd med väldiga stenskifvor; från _pylonens_ ändar syntes
spår efter en mur, som gått derifrån i rät linie och omslutit hela
byggnaden. Framför mig stod väggen af den inre tempelbyggnaden, åter
i form af en _pylon_, med pelare på hvardera sidan om dörröppningen,
slutande sig i lotuskapitäler, särdeles vackra, men något skadade.
Ofvanför dörren syntes, som vanligt, det bevingade klotet, omslingradt
af smidiga, små ormar, fordom måladt, men nu syntes föga af målningen.
Derigenom trädde man in i det första stora tempelrummet, hvars motvägg
åter var i _pylon_-form med det flygande klotet och äspingarne; här
voro väggarne rikt utsirade med allehanda djurhufvade gudabilder,
samt framför dem konungafigurer, erbjudande offer. Detta rum hade
tydligen blifvit användt till kyrka af de första Grekiska kristna,
ty deras klumpiga helgonfigurer syntes ännu öfverallt i taket och
högst uppe på väggarne. Hieroglyferna voro särdeles vackra och fint
utarbetade, sjelfva sandstenen var finkornigare än t.ex. den i
_Abu-Zembel_. Från detta stora rum kom man in i det vanliga aflånga
rummet, hvars båda väggar hade en öppning; den till venster ledde
till en begrafningskammare, inuti hvilken var liksom en graf, numera
fylld samt tillstoppad med stenar och grus. Ofvanför denna graföppning
i väggen funnos inhuggna flere utmärkt väl utarbetade lejonbilder
och gudafigurer. Arbetet var utomordentligt fint gjordt och val
konserveradt, blott betäckt med stoft och smutsigt damm. Öppningen i
den andra väggen ledde till ett litet rum emellan de begge murarne. De
öfriga väggarne hade båda _pylon_-form, rikligt prydda med figurer och
hieroglyfer. Härifrån kom man till det innersta heliga kabinettet, som
här var jemförelsevis ganska stort, lägre än det första rummet, täckt
med tjocka väldiga stenskifvor, bland hvilka jag mätte ens längd och
fick den till 16 1/3 fot, bredden till 4 fot. Det innersta kabinettets
väggar voro fullritade med hieroglyfer och andra figurer, samt hade
varit särdeles grannt och prydligt, men nu var alltsammans öfverdraget
med svart, kanske en följd af rök. Innanför detta fanns åter ett större
rum, som synbarligen blifvit sednare tillbygdt, ty dess sten var af
litet annat slag och utarbetningen af figurerna på de tre nya väggarne
något olika dem på helgedoms-kabinettets utanvägg. Dessa sednare äro
nemligen djupt inskuren relief, då deremot de förra äro ren relief,
utan att vara insänkta i stenen. Alla voro dock fint, vackert arbete
och särdeles väl bibehållna, ehuru de troligen aldrig varit målade.
Nedtill var väggranden rundtomkring prydd med en rad figurer, som
alltid återkommo lika: menniskofigurer framför en figur, föreställande
något träd (som jag tyckte) och under dem små ox-figurer; äfven syntes
ett stort sykomore-träd och derbredvid en hund eller apa; ofvanföre
stodo figurer af män, troligen kungar, offrande åt gudar eller af
dem emottagande konunga-insignier. Här och der på ömse sidor om
dörröppningen i _pylon_-vaggarne syntes i stenen ritade långa stafvar,
omslingrade af en orm, som öfverst reste upp sitt hufvud. För öfrigt
blifva figurerna enformiga, oupphörligen återkomma de samma. Utanfore
syntes spår af åtskilliga murar, som tycktes hafva omslutit hvarandra;
men jag kunde ej förstå deras ändamål eller huru de gått. Här och
der syntes äfven stycken af granitblock, i det yttersta bakrummet
ett ganska stort spräckligt granitstycke. Från mellanrummet ledde
en trappa emellan väggarne upp till taket, dock icke vindeltrappa,
sådan den i _Offedina_ var och här är den enda i sitt slag. Trappan
i _Dakkeh_ var till en del sönderfallen, men man kom dock ganska väl
uppför den till det släta taket, som bestod af väldiga stenskivor,
der det ej var sönderfallet. Jag steg upp på den stora _pylonen_ och
hade der utsigt öfver den gränslösa öknen, en oöfverskådlig sandslätt,
blott sällan afbruten af små berg; äfven på andra sidan om floden
var blott en gränslös öken. Med särdeles nöje betraktade jag detta
tempel; ehuru troligen ett ibland de nyare Egyptiska templen (kanske
från samma tid som templet i _Philae_), fann jag det särdeles vackert
och smakfullt, såväl i anseende till arkitektur som sculptur. Sedan
Sattler i god tid blifvit färdig, begåfvo vi oss å väg och hunno straxt
på eftermiddagen fram till _Kirshe_. Der gingo vi genast upp till det
stora bergstemplet eller _speos_, som är inhugget i sandstensberget.
Framför detsamma syntes fordom hafva stått en försal af pelare,
utgörande konungafigurer i koloss-form; men denna var nu till det mesta
förstörd, de få qvarstående pelarena voro stympade, bland annat låg
ett stort vackert hufvud nedramladt. Genom _pylonen_ i bergväggen kom
man in i den första stora salen; parallelt med långväggarne och i rät
linie med dörren stodo på hvardera sidan 3 kolossala kungafigurer, med
armarne korslaggda öfver bröstet, och emellan hvar och en af dem syntes
på långväggarne 3 figurer, stående i nischer, litet kupformigt huggna
i bergväggen. Dessa nischer äro således 4 i hvardera väggen, hvar och
en med sina 3 figurer. Från den stora salen kommer man, som vanligt, i
ett aflångt rum, och vidare i det allraheligaste; der sitta på ett säte
midtemot dörren 4 bildstoder, med fötterna stödda mot ett annat säte.
Från mellanrummet ingå långsträckta rum i berget. På pelare och väggar
synas figurer till stort tal, men allt är sa svartnadt och smutsadt,
att man föga kan urskilja dem. Vi hade fått med oss en stor hop af
den lilla byns _Barabra_, som tände upp eldar af gammalt dadelrep
och dylikt skräp. Der var dock just ingenting att se, utom de stora
figurerna. Vi fångade ett flädermöss, som jag tog med mig. Jag dröjde
ej länge der, utan föredrog att gå till byn, medan Sattler tecknade.
Dit samlade sig snart mycket folk, som begapade mig, och då jag frågade
dem om orsaken der till samt litet ovettades, sade de sig betrakta mig
såsom en annan slags menniska än de -- nemligen röd, _ahmar_, då de
sjelfva alla vore bruna, _asmor_. Bland deras qvinnor såg jag flera
ganska vackra, som togo sig särdeles väl ut med sin svartbruna färg
samt underliga kostym och granlåt. Vid _maghrib_ hade Sattler blifvit
färdig, vi lade ut och kommo efter 2 timmars färd till _Dandur_, der
vi blefvo öfver natten. Aftonen var ovanligt varm och mild, jag satt
länge uppe, hörande på styrman, som berättade en högst underlig saga;
allt båtfolket var vaket, lyssnande med mycken uppmärksamhet och stort
nöje. Han berättade äfven ganska väl, blott med för stort välbehag och
med täta uppmaningar af _ma-t-vahhadu llah_; alla voro intagna, äfven
_Girgavi_, som förut plägat somna vid _Abdallahs_ sagor, och åhörarne
upprepade ofta _sammak rabbona kheir_ &c. I afton hade min shekh fått
slut på sin _sherh_ öfver den lilla, i 40 verser affattade Arabiska
grammatiken; han var särdeles nöjd med sitt arbete och outtömlig i
loford öfver dess förtjenst, ehuru ytterst hänförande denna till
Herren, samt tackande Herren för de ord och tankar som blifvit honom
ingifna.
Dec. 14.
Gingo genast efter kaffet upp till det några minuter ofvanför floden
liggande gamla templet, hvilket vi redan i går aftons flygtigt
öfverskådat i månskenet. Det första som föll oss i ögonen var en stor
mur, hvilken tycktes hafva omfattat hela byggnaden; den var litet
inåtböjd, med en lindrig, särdeles vacker bugt. Hela muren var utförd
i det skönaste arbete, i allmänhet särdeles vacker. Inga spår till
trappor dit upp kunde skönjas, hvarföre dess syftemål ej torde varit
annat än att omsluta det hela. Derjemte föll genast i ögonen en stor,
ensam stående _pylon_-port, men utan _pylon;_ den stod vänd åt floden
och åt det innanföre stående templet, samt var öfverst prydd med en
corniche och det flygande klotet på ömse sidor. De yttre sidorna
voro ej släthuggna, men väl de inre, som också voro fullritade med
hieroglyfer. Sjelfva tempelbyggnaden var liten, bestående som vanligt
af 3 rum, försalen, mellanrummet, samt det allraheligaste i qvadratform
men utan sidogångar. Detta kabinett tycktes ej hafva blifvit färdigt,
ty på väggarne syntes intet, utom några få hieroglyfer på väggen
midtemot dörren, men äfven dessa täckta af två stora stenblock, som
stodo upplutade mot väggen. Det första rummets väggar hade ritade
figurer af konungar, frambärande offer åt gudar, dels ensamne,
dels flere tillsammans; likaledes hade de yttre väggarne i stenen
huggna taflor, 4 nedan och 4 ofvantill, alla föreställande en konung
frambärande offer åt särskilda triader af gudar, blott en tafla förekom
der han frambär offer åt en ensam gud. Sjelfva golfbandet hade äfven
sina prydnader, hufvudsakligen bestående af lotus-träd; så äfven
takranden i försalen, mest allehanda fogelfigurer. Taket hade i midten,
som vanligt, figurer af glador med utbredda vingar. På södra sidan om
försalen fanns en liten port, utanföre prydd med det flygande klotet
och derofvan en scarabé. En midtemot belägen dörr tycktes vara öppnad
i sednare tider. Dörröppningen i försalen omfattades af två pelare med
lotus-kapitäler och nedanför kapitälerna utgående halfcornicher; på
ömse sidor om dem syntes äfven orm-omslingrade lotus-stänglar. Längst
bakom tempelbyggnaden gick man i rät linie med taket till en liten i
berget huggen grotta, hvilken ej syntes stå i någon omedelbar förening
med de öfriga tempelrummen; der var ock ingenting att se. I allmänhet
var detta tempel ganska vackert, så mycket deraf var färdigt eller i
behåll, men dess stil förekom mig vara lika med den i _Dakkeh_ och
_Philae_, således af nyare datum. Rundtomkring byggnaden och inom muren
rådde för öfrigt en gräslig förstöring, der lågo hopar af stenar m.m.,
liksom äfven utanföre på hela sträckan under bergen. I stenhoparne
syntes afven skärfvor af krukmakare-arbeten. Jag gick ett långt stycke
uppåt bergen; öfverallt var svart, så väl längs den höga bergsplatån
på denna vestra strand, som på den östra stranden. Nedanföre syntes
stället, der man utbrutit stenar till tempelbyggnaden, och berget såg
ej der så förbrändt eller förvittradt ut som här uppe. Det bestod af
sandsten, dels ljusare, dels spelande i rödt och violett; olikheten
syntes äfven i byggnaden, der ena stenen ofta skiftade i annan färg än
den andra, utan att dock göra något fult intryck, hellre tvärtom. Sedan
Sattler någon timme före middagen blifvit färdig med sin teckning,
lade vi ut. Vid stranden var en brygga, gjord af stora stenar och
gående ett stycke ut i floden; shekhen, som hela morgonen spatserat
längs stranden, förklarade att man gjort denna brygga för att bryta
flodens ström utåt samt sålunda nerom stenhopen bilda land af den
gyttja floden afsatte. Gentemot på andra sidan floden var en dylik
brygga, den shekhen ansåg andra strandens bebyggare hafva gjort för att
afvärja strömmen från deras sida. Hans förklaring torde ej vara utan
grund, men bryggorna hade tydligen blifvit gjorda i äldre tider, ej af
Araber eller _Barabra_. Hela dagen blåste sträng nordlig vind, så att
vi ej förän sent på eftermiddagen hunno fram till _Kalabshe_, eljest
blott några timmars väg. Ungefär en timme före solens nedgång gingo vi
upp till det invid floden belägna templet, som är särdeles stort och
ett ibland de vackraste jag här sett. Äfven gjorde jag med Sattler en
spatserfärd till det något aflägsnare bergstemplet, som är litet. Vi
voro alla särdeles intagna af hvad vi nu i största hast öfverskådat och
lofvade oss mycket nöje för morgondagen. Det hade emellertid blifvit
mörkt och vi begåfvo oss ner till barken, der vi drucko vårt aftonthé.
Derefter gick jag åter upp och satte mig vid några _Barabra_ utanför
ett litet hus, bygdt på stenar och murar från forntiden. De voro i
allmänhet trefliga, jag hade roligt att språka med dem. Bland annat
frågade jag dem om deras ursprung och fick svaret: att de ursprungligen
vore rena Araber af stammen _Koreish_, hit inkomne från öster, att de
besegrat urinvånarne, kallade _Noba_, äktat dessas qvinnor, sålunda
blifvit förblandade med dem och antagit urfolkets språk, det nu af
dem talade _Rutani_-språket. Tillfrågade om förstöringen i det stora
templet, sade de det vara förfallet af sin egen tyngd, af solen och
vädret. Sjelfva byn, större och vidsträcktare än vanligt, var till
stor del grundad på kringspridda stenar af det förstörda templet samt
af den stad, som troligen stått här i förgångna tider. En del kojor
stodo rundtomkring tempelmurarne samt på den stora, ståtliga väg, byggd
af väldiga sandstensblock, som ledde ifrån floden upp till templet.
Äfven hade man begagnat delar af dessa gamla murar till att instänga
trädgårdstäppor och grupper af palmträd; emellan murarne och de tallösa
stenar, som ligga här kringspridda öfverallt, ledde små gångar ner
till stranden, Deribland stodo vackra dompalmer, dels enstaka, dels
i grupper, oföränderligen grenade gaffelformigt, först i två grenar,
af hvilka hvardera grenar sig åter i två, men af dessa sednare delar
sig endast den ena i tu, icke den andra o.s.v. Den lilla månen hjelpte
till att göra landskapet tjusande på sitt egna vis, samt belyste de
kringliggande toppiga, svarta bergen.
Dec. 15.