och redan på långt håll förekommo oss de ofantliga kolosserna
storartade. Det drog dock temmeligen länge ut förän vi kommo fram, ty
det måste gå med _liban_. Vi gingo först in i det mindre templet, det
nordliga, som ligger invid sjelfva stranden, så att floden vid sitt
flöde måste gå alldeles nära det. Ofverhufvud var det väl konserveradt,
äfvensom de på ömse sidor om porten i berget inhuggna figurerna. Sedan
vi hastigt öfversett det inre af templet samt dess till största delen
särdeles vackert utarbetade figurer och hieroglyfer, gingo vi på den
fina flygsanden, som i ofantlig massa ligger emellan båda bergen, upp
till det berg i hvilket det andra templet är inhugget. Med förvåning
och häpnad stannade jag framfor de ofantliga kolossbilderna, som stå
två på hvardera sidan om dörren. De på högra sidan äro dock till
största delen begrafna under sanden, den ena ända upp till hufvudet.
Den på venstra sidan närmast dörren är hel och hållen förstörd, den
andra deremot ännu fullkomligen väl bibehållen. Dess höjd torde vara
ungefår lika med Uschakoffs trevånings stenhus i Helsingfors; med
all dess ofantliga, kolossala storlek äro dock alla ansigtsdrag ädla
och fullkomligen vackra, äfvenså dess öfriga kroppsformer, sedda på
tillbörligt afstånd. Dörröppningen var till större delen tillspärrad af
nedramlad flygsand, dock nog rymlig för oss att slippa in. Skepparen
berättade i går, att folket plägade med flit vräka sanden ner, för
att sedan bli lejda af resande till sandens undanrödjande mot god
betalning. Sådant var fallet ej nu åtminstone. Inom templet i den
gång, som leder till det innersta, stodo 4 kolossala mans-figurer,
med utomordentligt ädla och vackra drag, dock med något tycke af
Judeansigten. Ehuru ej så kolossala, som figurerna utanföre, äro
dessa bilder dock ofantliga; for öfrigt ganska väl konserverade och
utarbetade med den noggrannaste, vackraste sculptur. Härifrån inträder
man i sjelfva den stora tempelsalen med dess pelargångar; innanför
den är det lilla allraheligaste kabinettet, der på en _mastaba_ suto
4 bilder i den vanliga Europeiska ställningen, ej i den orientaliska.
De voro af ungefar vanlig kroppsstorlek, men jemförelsevis ej så väl
bibehållna som de andra. På ömse sidor om såväl detta kabinett, som den
stora salen, gingo mycket små sidorum; ett vid salen var långsträckt
och stort, men tycktes ej hafva hunnit bli färdigt. För öfrigt voro
väggarne öfverallt fullritade med hieroglyfer och figurer. Medan vi
gingo der omkring, ville doktorn förklara hieroglyferna och bilderna
med sina af kusinen inlärda glosor, och då ingen annan ville höra på
honom, försmådde han ej att utösa sin glosslärdom på sin tjenare,
hvilken bar ljuset åt honom och alltid var färdig med sitt: _si
signore_. Äfven för sjöfolket, som kom upp för att skåda, demonstrerade
han ett och annat, men de tycktes just ej ha tålamod att höra honom.
Deremot drefvo de gyckel med bilderna; så t.ex. när _Ismain_ såg de
stora figurerna, slog han sina händer ihop och helsade på en af dem
med orden: _fi imam illa, eish haleh, vahashtinna_. Konstmakaren
_Ali_ ställde sig framför en bild, och föregifvande att den ovettats
på honom, kastade han med stor ifver en sko mot dess hufvud samt
öfverhopade den med öknamn o.s.v. _Sattler_ hade emellertid satt sig
att teckna af templet och blef just färdig dermed, när vinden blåste
upp. Vi lade ut och hunno till berget _Adde_ på östra stranden. Det
består af ensamt stående bergsgrupper i underliga former. På det berg
vi först sågo funnos ruiner af en gammal lerstad; på andra sidan af det
stodo på en lägre bergselätt ett stort antal små Arabiska _kubbor_,
icke hvitlimmade, och öfverst en hvitlimmad byggnad utan kupol af en
_Vali_. Vår _Berberi_ sjöman sade att alla de små kubborna härrörde af
profetens _ashab_, som kommit hit under profetens tid (!), förstört den
på berget liggande staden och blifvit här begrafne; äfven sade han om
två nära hvarandra stående stora berg, att de fordom hängt tillsammans,
men vid sagde tid blifvit splittrade. Dessa liksom söndersplittrade
berg räckte ungefär 1/4 timme, blefvo småningom glesare och glesare,
öfvergingo slutligen till en slät öken, på hvilken intet slut syntes
mot öster, blott här och der ännu några bergplättar såsom fortsättning
af _Adde_.
Vid _maghrib_ satt jag och hörde på huru den rolige _Ismain_ berättade
för den barnslige _Abdonnebi_ huru han förslösat sin månadspenning före
månadens slut; det var en liten sagoberättelse om vår resa, huru han i
hvarje stad ätit allehanda läckra saker, _fatir, tokmet elkadi, agur_,
samt druckit kaffe m.m. Det hela liknade barnjoller, men utfördes med
allehanda roliga miner och rörelser, som gjorde det ganska intressant;
berättelsen räckte väl en timme, men jag tröttnade ej att hora på den,
utan måste ofta brista ut i fullt skratt och hade hjertligen roligt.
_Abdonnebi_ å sin sida ställde sig oförståndlig och glömsk, samt gjorde
med sin naturliga enkelhet och godlynthet sin sak icke sämre än hans
berättare. Senare hörde jag ännu på en saga som _Abdallah_ berättade,
egentligen för _Girgavi_. Liksom berättaren låg äfven åhöraren färdig
till sömns, och så liflig än den förre var, kunde han dock ej hålla
den andre från att slumra. _Abdallah_ blef deröfver mycket stött och
grälade, men tröstade sig då han såg att jag och några andra hörde på
honom med uppmärksamhet. Nu, såsom alltid förr, fann jäg att Arabens
egentliga och jemförelsevis största talang är sagan, och vanligen
finner jag mera behag i en olärd, enkel Arabs berättelse, än i en
inofvad _muhaddits_. Såväl berättaren som hans auditorium lefva helt
och hållet i sagan, med personerna som deri figurera. När man obemärkt
kan sitta i en sådan sagokrets, ser man rätt Arabens treflighct och
älskvärdhet; men hos en af Koranlärdom förvriden shekh ser man föga
Arabiskt lynne. Vi hunno om aftonen fram till _Serra_.
Dec. 5.
Gingo hela dagen för en jemn kultje, som utan krångel eller äfventyr
förde oss vid _maghrib_ fram till _Vadi Halfa_, målet för vår resa.
Här lågo före oss två Fransmän, den ena läkare, nu skickad upp till
sin post hos pashan i _Kordofan_, den andre en målare, som följde
med honom. Jag spatserade länge under de väldiga, särdeles talrika
palmer, som stodo på den långa men smala sträckan land emellan floden
och öknen, der äfven byns ringa odlingsbara jord finnes. Jag träffade
_Giovanni_, som äfven spatserade omkring här; han begynte himla sig
öfver doktorns och _Sattlers_ smutsiga snålhet, huru de glosade på
hvarje munsbit som han satte i munnen, samt tittade i grytorna om något
blifvit öfver. Han var högeligen förbittrad, isynnerhet på _Sattler_,
och törhända icke utan orsak; äfven for shekhen hade han beklagat
sig, med anledning hvaraf shekhen och jag kommo i samtal om aftonen.
Shekhen prisade _Giovanni_ högeligen, hvilket denne också i sjelfva
verket förtjenar, samt slöt med att hans hjerta älskade mannen, blott,
ack hvilken skada! -- att han ej är muslim, ville shekhen säga, men
afbröt sig och tillade blott: den som är god han är god. _Sattler_ hade
på förmiddagen sysselsatt sig med att taga porträtter af sjöfolket;
de voro i allmänhet väl lyckade, men porträtter hafva i allmänhet det
felet, att man ser personerna i deras helgdagsmin, soin oftast är den
faddaste, ej i den man är mest van att se dem hafva.
Dec. 6.
Så snart vi druckit vårt kaffe, togo vi en liten bredvid oss liggande
båt, satte öfver till andra stranden, stego der upp och begynte vandra
till katarakten vid berget _Abu Sir_. Hela denna trakt var en förfärlig
öken, med temmeligen djup sand, som försvårade gången; här och der
höjde sig bergtoppar, äfven till största delen förvittrade eller
förvittrande till sand. De bestodo af lös sandsten, som nästan kan
plockas sönder och liknar Nilens lera, styfnad och stelnad i massa.
Dess olika lager och skifvor skimrade ofta i de grannaste färger, än
var rosenrödt, än violett, än gråhvitt den förherrskande färgen. Jag
tog upp lösa stenar och då jag gned dem mot berget, gingo de sönder
i fint mjöl, gifvande vacker skrifsand. De små klippöarne, som bilda
sjelfva forssen eller _shellal_, bestodo af röda sandstens-hällar
(som jag tror), ehuru de utvändigt sågo alldeles svarta och glänsande
ut, troligen af vattnet och luften samt kanske leran, som under långa
sekler oupphörligt spelat omkring dem. På sina ställen hade floden
afsatt sin rika lera längs stränderna samt emellan de svartglänsande
klipporna; der vexte tamarisk, dompalmer och buskvexter, som gåfvo
skären och stränderna ett nätt, trefligt utseende, dock ej jemförligt
med _shellal_ vid _Assuan_. Vi uppstego på berget _Abu Sir_, som
lodrätt reser sig öfver den betydligaste forssen. Här hade otaliga
resande inhuggit sina namn. Berget var högt och dominerade en särdeles
vidsträckt utsigt, närmast öfver forssen, som låg derunder samt var
längre och vidsträcktare än den i _Assuan_, men icke så mäktig, ej
heller så vacker. Dess klippor lyste svartglänsande i solen, men
bestodo i allmänhet af små, obetydliga stenblock. För öfrigt hvart
helst man såg syntes den tröstlösa, enformigt gula öknen, afbruten
på sina ställen blott af hälft förvittrade bergtoppar. I synkretsen
längst mot söder syntes _Semne_-bergen, hvilka nu lyste liksom blåa
öfver den oändliga öknen och togo sig särdeles väl ut. Mot norr syntes
närmare oss _Vadi Halfa_ med sina palmer och små odlingar, det enda
gröna på hela den långa sträckan, med undantag af att flodens närmaste
stränder voro betäckta med sträft, grönt gräs och små buskvexter.
Berget sjelft, som jag stod på, var remnadt och brustet, samt gaf godt
tillhåll för vilda dufvor, som flögo omkring här i otaliga skaror.
Jag satt på branten af det brustna berget och såg ned i det under mig
brusande, framforssande vattnet; det svindlade för mig ej så mycket
af höjden, som af tanken att det stycke jag satt på äfven kunde
behaga falla ned och föra mig med sig. En frisk nordvestvind afkylde
middagssolen och åstadkom en behaglig luft, såsom på en mild sommardag
hos oss, ehuru vi nu hafva den 6 december, hvilket jag knappt skulle
kunnat tro om jag ej vetat det. Jag satt länge njutande af luften
och den egna, på sitt sätt sköna utsigten, under det _Sattler_ satt
på sin målarestol och aftecknade den vackra nordliga utsigten öfver
_Vadi Halfa_ och den delen af _shellal_. Emellertid hade vår båt
seglat upp och väntade oss vid ingången till forssen. När _Sattler_
kl. omkring half tre blifvit färdig, begynte vi vandra tillbaka. Vår
vandring hit från landgångsstället, under det stall pashan uppbyggt
för sina boskapstransporter, hade räckt i 2 timmar på en högst
besvärlig väg genom djup sand och öfver berg; tillbaka behöfde vi ej
gå mer än omkring en half timme för att hinna vår båt. Sedan vi sagt
farväl åt _shellal_, dit jag troligen aldrig mera återkommer och dit
jag ej heller längtar, satte vi oss i båten och kommo till barken
omkring kl. 4. Sedan shekhen köpt sig dadlar, för att utdela bland
vänner vid sin återkomst till Kairo, lade vi åter ut och begåfvo oss
på återväg. Barken hade emellertid fått annat utseende; stormasten
var nedtagen, köket flyttadt fram i fören, årorna satta i ordning
och allt färdigt till rodd. Ärorna voro förfärligt klumpiga, nästan
oslöjdade stockar, med skaftet lika tjockt som bladet; jag beklagar
hjertligen de stackare, som måste röra dessa hela dagen igenom. Men
det förhåller sig härmed, som med allt annat i Egypten; hvad menniskan
gör sig besvärligt eller ej förstår lätta, det underhjelper här den
milda naturen. Man behöfver ej annat än låta åran sjunka i vattnet,
så för strömmen båten nedåt med god fart. Under rodden sjunges nästan
oupphörligt, dels blott skrik, dels ock egentlig sång; dervid följes
bruket att en först sjunger en sats, och efter dess slut falla de
öfriga in i chör, vanligen med några bestämda, oföränderliga ord,
t.ex. _he 'arafal jalla_, eller om sången är en längre sats eller mera
melodisk, med en vers bildande en mening. Solot eller recitativet är
vanligen extemporeradt. Shekhen försäkrar mig att detta manskap i
allmänhet ej förstår sig på sång, att det ofta är förtjusande att höra
sådant sjöfolk som kunna sjunga. Sannt är också att bland vårt folk
finnes ingen som har dräglig röst; de äro dock sjelfva muntra vid sin
sång, och torde genom den glömma sina tunga åror. Det går med stor
lätthet nedför floden, ehuru dess ström för ögat ej synes vara särdeles
stark. På den korta aftonstunden hunno vi ett godt stycke fram och
togo i land under en liten by. Der hörde vi dugtiga dunsar af pukor,
hvilka sade oss att här firades bröllop eller omskärning. Vi gingo
upp till platsen, derifrån ljudet hördes, och funno en mängd qvinnor
roande sig med dans i en palmlund, bildad af höga palmer och emellan
dem uppvexande små palmbuskar. Man hade upptändt två ganska betydliga
eldar af torkadt palmris, hvilket brinner och ger låga ungefär så som
vårt enris. Blott några få Berberi-karlar voro tillstädes, men de stego
äfven upp och började dansa med sina qvinnor. Dansen var högst enkel
och ej särdeles vacker, bestående nästan blott i gång och små rörelser
på hufvudet och kroppen. Dervid klappades händerna flitigt, hvilket här
i allmänhet är ett nödvändigt accompagnement till all dans och sång.
Tjockt damm steg upp från den stoftiga marken, upprördt af de dansande.
Jag var redan förut trött af dagens långa vandring, lemnade derföre
snart dansplatsen, gick ner och lade mig.
Dec. 7.
Förda af strömmen och 8 åror, gingo vi med fart nedför den alldeles
lugna floden, och hunno på förmiddagen till ett litet bergstempel i
berget _Addeh_. Det låg i berget invid floden och man steg dit upp på
trapplika lager, bildade i berget. Templet var litet, bestående blott
af två rum, ett större och ett litet kabinett; från gammal-Egyptisk
_speos_ hade det troligen under de första kristna tiderna blifvit
förvandladt till kristen kyrka, ty öfverallt på väggarne syntes den
helige Gregorius ridande öfver draken, mer eller mindre välbehållen.
I taket stodo två helgonbilder emot hvarandra, den ena något större.
Men på de ställen der den kristna stucken och målningen fallit bort,
tittade Egyptiska figurer och hieroglyfer fram. Alltsammans var
temmeligen väl bibehållet, särdeles nätt och vackert. Vi dröjde här
blott en liten stund, lade åter ut, och hunno middagstiden fram till
_Abo Zembel Ebsambol_. _Sattler_ gick genast upp och begynte teckna
af det stora templet. Jag gick först upp i det mindre templet och såg
mig omkring. I den första stora salen stå i rad med dörren 3 pelare
på hvar sida, stödande taket och med ett ansigte en face; emellan dem
och väggen bildas en gång, öppnande sig med en liten dörr, som åter
leder till ett smalt och långt mellanrum, innanför hvilket det nästan
qvadratiska lilla kabinettet är. Innerst står en förstörd gudabild,
som skall föreställa någon underlig fogel eller annan djurfigur. Från
mellanrummet gå små rum eller hvalf in i klippväggarne. Pelarena och
väggarne äro fulla med till större delen särdeles vackra, väl arbetade
figurer, inhuggna i berget och stucken, de flesta föreställande den
store _Sesostris_, bringande offer åt gudar och gudinnor med örnnäsor.
Men jag vill ej ens försöka gifva någon beskrifning af detta tempel,
då sådana kunna fås på alla språk i ymnighet. Det vackraste tycktes
mig vara de på ömse sidor om dörren stående stora kolosserna, uthuggna
i det till pylon sluttande berget, som är fullt af stora hieroglyfer.
Dock kunde jag ej förtjusas af detta eller andra Egyptiska monumenter,
på samma sätt som af lemningar från den gamla klassiska tiden, eller
af vår tids konstprodukter; ty de förra äga ej skönhet i den mening
vi taga ordet. Sednare vandrade jag uppför sanden, som ligger emellan
båda tempelbergen och blifvit hit inblåst från den höga Libyska öknen.
Uppstigandet i den djupa sanden var oändligen påkostande, ehuru jag var
barfotad, så att jag nödgades sätta mig att hvila i liten skugga bakom
berget; slutligen kom jag dock upp på den högsta topp jag såg här.
Berget såg alldeles svart, förbrändt, förvittradt ut, liksom det vid
_Abu Sir_ och andra katarakten, bestod också af samma lösa sandsten,
så att man mot en annan sten kunde söndermala det till sandmjöl.
Förfärligt ödslig var utsigten öfver den stora oöfverskådliga Libyska
öknen, med sina här och der uppstigande bergstoppar; dessa sistnämnda
villade ögat så att man kunde tro dem vara skogar och planteringar,
eller kanske var det en af öknens vanliga _serab_. På andra sidan om
floden var en lika tröstlös öken; emedan dagen också var alldeles
lugn, så rådde öfverallt en verkligen förfärande absolut tystnad.
Intet spår af lif, blott här och der i sanden några granna, krusiga
figurer efter torndyflars och ödlors fötter, längre fram några spår
troligen af hyenor och räfvar. Det var den mest kompletta, men ock
mest afskräckande bild eller utsigt jag ännu haft af öknen. Blott
floden syntes på en lång sträcka af dess lopp, ty jag tyckte mig
kunna se bort ända till _Vadi Halfa_ med dess palmer;äfven sjelfva
flodstränderna voro gröna, planterade med palmer eller eljest odlade.
Så svårt uppstigandet hade varit, så behagligt var nedstigandet i den
djupa, mjuka sanden, det gick nästan af sig sjelft. Om aftonen gingo vi
upp, tände eld på det sträfva strågräset, som vexer utanför det mindre
templet, samt fingo dymedelst en stor låga, som vackert upplyste de
6 väldiga kolosserna och bergväggen, i hvilken de äro huggna, jemte
de med hieroglyfer fullritade pelare-skifvorna. Derefter uppstod
dispyt emellan _Giovanni_ och _Mokammad_ å ena, samt åtskilliga bland
sjöfolket å andra sidan, angående frågan om någon bland dem skulle
våga sig ensam in i det stora templet under nattens mörker; en bland
dem erbjöd sig att gå för 20 piaster, men deraf blef dock intet. I
sjelfva verket hafva dessa tempel i sig någonting hemlighetsfullt
och fruktan väckande, liksom våra kyrkor, medan deremot ingen drar i
betänkande att trygg och orädd sofva sin natt i de Arabiska moskéerna.
Sjöfolket berättade att dessa stora kolosser, hvilka nu förekomma som
statyer, fordom varit verkliga menniskor, men för sin ogudaktighet af
Herren blifvit förvandlade till stenbilder; sin kolossala form hade
de äfven såsom lefvande, ty man vet att den första tidens menniskor
varit jättar. Shekhen kunde ej förmås att gå vidare än längs stranden,
derifrån betraktande kolosserna; icke ens till det lilla templet ville
han gå, utan föredrog att skrifva på sin slentriankommentar till en i
40 verser författad Arabisk grammatik. Aftonen var särdeles ljum och
ljuflig, af den milda sydvind som nu blåste upp.
Dec. 8.
Så snart vi druckit vårt kaffe skyndade sig _Sattler_ upp till det
stora templet, för att fullborda sin teckning. Doktorn väntade tills
jag med shekhen slutat min lektion af _Alfijeh_; sedan gingo vi upp,
togo litet ved med oss, samlade dessutom torra grässtrån, och gjorde
upp eld i den andra salen, för att rätt kunna betrakta dess figurer och
målningar. Vi funno dock snart såväl att elden ej gjorde oss särdeles
gagn, som att här ej var särdeles mycket att se, emedan väggarne,
isynnerhet den högra, jemte målningarne voro mycket förstörda. Vi
åtnöjde oss således med att betrakta målningarne i den första stora
salen, hvilka äfven äro betydligast och anmärkningsvärdast, samt väl
kunna ses utan annan belysning än solens och dagsljusets genom den
lilla dörröppningen. Jag igenkände här de ofta beskrifna taflorna,
som föreställa _Sesostris_ sittande till råds, beslutande krig och
begifvande sig ut i fält; stridsplatsen är uppfyld med Egyptiernas
och fiendernas krigsvapen, han hugger hufvudet af åtskilliga Asiater
och Negrer, hållande i handen en hårtofs som sammanbinder alla deras
hufvuden, han trampar hufvudet och foten på en besegrad samt stöter
en annan med spjut genom bröstet, han beger sig ut på sin stridsvagn,
följd af sina tre söner. Allt detta var på sitt sätt vackert, ehuru
monumentet var temmeligen förstördt. Hela helgedomen består först af
den stora salen, i hvilken man först inträder och mötes af de 4 på
hvardera sidan stående kolosserna, som, fastän något lem-stympade,
verkligen äro ädla och vackra figurer; vidare ett mindre rum, som
närmar sig qvadratfiguren och det vanliga rectangel-lika rummet
framför helgedomen; slutligen det innersta, åter qvadratlika, lilla
helgedoms-kabinettet, som längs väggen midtemot dörrarne har en bänk
eller _mastaba_, der 4 ungefår menniskostora gudabilder sitta med
fötterna på golfvet, och ha framför sig midtpå golfvet ett litet
altare af sten. Figurerna och altaret äro dock något stympade och
förstörda. Från de två mellersta rummen gå andra små, låga rum in i
berget. Midtöfver dörren står solguden _Phu_, med solen på sitt hufvud
och djur-ansigte; ofvantill på den i berget huggna kornischen hafva
fordom stått bilder af sittande apor i mängd, men numera synes endast
nedra delen. Af de fyra ofantliga kolosserna är blott en hel och hållen
synlig, uppröjd ur sanden, nemligen den längst till venster stående.
Den till venster närmast dörren är nedramlad; den till höger närmast
dörren är temmeligen väl bibehållen och synlig men den längst bort till
höger stående är begrafven i sanden ända till halsen, så att blott
hufvudet synes. På denne mätte jag näsan: den var lika lång som min arm
ifrån innersta armgropen till spetsen af storfingret. På en annan mätte
jag storfingret, som var fulla 6 qvarter, nageln inberäknad. Deras
ansigten äro särdeles vackra, verkligen nobla, så äfven kroppsformerna.
Jemförda med det höga berg, från hvilket de äro uthuggna och i hvilket
de stå, förekomma de ej så stora och oformliga, men jemförda med dörren
omkring hvilken de stå, och med templet hvars väktare de måste tänkas
vara, kan jag ingen proportion finna dememellan. Vid och emellan deras
fötter stå mindre, ganska vackra qvinnofigurer. Öfverallt på deras
lemmar var fullskrifvet med Européers namn, bland andra en Italienares,
som skrifvit sig hafva kommit dit från Lappland. Jag låg utsträckt i
den mjuka, varma sanden, betraktande kolosserna och hieroglyferna,
medan _Sattler_ aftecknade templet; han blef middagstiden färdig med
det stora, och vid _maghrib_ med det lilla templet. Då först afreste
vi, men den starka nordliga vind, som blåst hela dagen, fortfor ännu,
så att vi ej hunno långt innan vi funno för godt att taga i land till
natten.
Dec. 9.
Stormlik nordlig vind hela dagen. Det var ett eget sätt att färdas
nedför strömmen: sidan vändes emot strömmen, emedan vinden förde
fören uppåt, så drefvos vi öfver floden, gjorde vid andra stranden en
kovändning och gingo åter med betydlig drift nedåt öfver till motsatta
stranden. Ehuru motvinden var ganska stark,fördes vi dock temmeligen
väl framåt. Luften var särdeles kall i dag, så att jag frös dugtigt.
Om aftonen kommo vi nära till _Ibrim_, och emedan vinden något lugnat
togs till årorna, hvarvid det sjöngs efter vanligheten. Förunderligt är
att se huru folket upplifvas af sin skrikande sång, det är liksom en
berserksgång skulle komma öfver dem, medan sången räcker äro roddarena
ifriga och outtröttliga. De taga häftiga, hälft vilda tag med sina
klumpiga åror, stiga raka upp och fälla sig ner på de tunga årorna. Men
efter ansträngningen slakna de med ens och deras vanliga tröghet träder
i berserksgångens ställe. Detta är bilden af hela Arabismen äfven i
verldshistorien, kanske ock af hela Orienten; den synes tydligt hos
nutidens Araber i allt hvad de företaga.
Dec. 10.
Ifrån ankarplatsen under några gårdar satte vi öfver till andra
stranden, der grottor och hålor finnas i det väldiga berget. Vi stego
först med klifvande upp i en bland dessa grottor, men der var ingenting
att se, utom några otydliga spår efter hieroglyfer i väggarne. De
öfriga hålorna lågo så högt uppe i berget, att vi måste begagna rep
för att komma dit; _Ali_ klef först upp och fastgjorde ändan af ett
tåg uppe i grottan, hvarefter vi klefvo upp längs tåget och kommo in
i den ena af två vid hvarandra liggande grottor. Den var ungefär 6
steg lång, 4 bred, och så hög att jag nådde taket med min utsträckta
hand. I fonden af den suto tre gudagestalter, som voro stympade och
särdeles illa konserverade. På väggarne syntes figurer och hieroglyfer,
i livilka färgerna ännu syntes temmeligeu väl; äfven målningen i
plafonden var väl synlig och bestod af små åttkantiga gula rutor.
Den närbelägna grottan var ungefär lika stor, med 4 illa tilltygade
sittande figurer, samt mer eller mindre synliga hieroglyfer på
väggarne. Vägen hit var svår och besvärlig, men jag kom dock lyckligen
dit öfver. Flera andra grottor syntes, men vi hade nog af dessa två,
och då _Sattler_ fann sig ingenting hafva att teckna här, stego vi
om bord. På detta höga bergs topp syntes ett särdeles vidsträckt,
förfallet kasteli, som upptager större delen af bergsplatån; i
murarne synas några vackert huggna stenar, men mest bestå de af lösa
stenskifvor, tagna nr berget och staplade på hvarandra.