dröjde också nog länge innan allt var färdigt till afresa och _rais
eshshellal_ kommit ner, ehuru han lofvat vara tillstädes med sitt
folk redan före soluppgången. Slutligen infann han sig dock och sedan
doktorn, på sin brutna Arabiska, litet ovettats och grälat, lade vi
ut. Strömmen var i början ej särdeles stark, men snart kommo vi till
ställen, der den svaga vinden ej mäktade föra oss emot den starka
strömmen, utan folket måste kasta sig i floden, kafva sig fram till
hällar med tåg och hala oss uppåt. Härvid och ännu mer längre fram på
dagen, hade jag tillfälle att beundra deras oförvägenhct och raskhet
att störta sig i den starka strömmen, äfvensom deras konst och förmåga
att simma. De simmade alla såsom Ryssarne, lyftande händerna upp öfver
vattenytan, men skredo temmeligen väl framåt. Slutligen kommo vi till
en liten sandstrand mellan klippor och berg, samt stannade der litet.
Jag ställde mina saker i ordning för att de ej skulle sqvalpa omkull i
forssen, tog min bössa, gick litet omkring på stranden, och såg på det
egentliga fallet, der pashan låtit spränga bort några hällar. Forssen
var ej betydlig, på långt när ej jemfÖrlig med de vanligaste som jag
sett i Kumo elf, i höjd på långt när ej lika med Gammelstads forssen
hos oss. Egentligt fall var der icke, utan en kanske omkring 40 steg
lång sträcka, der vattnet pressade sig tillsammans och bildade väldiga
forssvågor. Det dröjde länge innan folket hann komma tillsammans
här; flere kommo till mig och frågade huru mycket vi hade lofvat åt
_raisen_ för _shellal_, samt sade, då jag ville veta anledningen till
deras fråga, att han eljest skulle hålla största delen för sig sjelf.
Tjufveri och bedräglighet öfvas och fruktas här öfverallt. Kort före
middagen var slutligen allt färdigt och folket församladt. Man föredrog
att gå en omväg kring öar, der strömmen skulle vara mindre häftig än
i _Bab el basha_, såsom man kallade den öppning framför hvilken vi
lågo. Vi seglade först längs stranden af ett litet sund mellan öarne.
Jag föredrog att spatsera i den mjuka, veka sanden, hvilken floden
hade uppsköljt och blänkte med tusental små glittrande perlor. Komna
till sjelfva den så kallade stora _Bab_, började de arbetet med vanlig
långsamhet; först halades med tåg öfver några mindre forssiga ställen,
då hållpunkter för tågen gåfvos af klipporna i sjelfva strömmen eller
på sidan af den. Slutligen kommo vi in i det första svåra fallet. Här
fanns en lång hvirfvel, i hvars midt forssen lopp neråt, men på sidan
uppåt. Vi arbetade oss in i den uppåtgående strömmen och komna i den
fördes vi med svindlande häftighet uppåt, så att det syntes som skulle
vi ovilkorligen föras mot de bredvid liggande stora klipporna och
slås sönder. Anblicken var verkligen hasklig, men vi hjelptes af den
motsatta strömmen. Det dröjde dock länge innan vi hunno öfver detta
farliga ställe och fingo fatt en hviloklippa på sidan. Sedan folket här
hvilat en stund, halades vi åter öfver ett lugnare pass till öppningen
af det svåraste stället, der vattnet svallade starkt. Det dröjde något
innan man fick allt i ordning till arbetet, som slutligen börjades
kl. omkring 3. Här var rätt busligt och vår välfärd berodde på ett
enda tågs styrka; om det brustit, så hade det varit förbi med barken
och troligen äfven med oss. Vi kommo dock lyckligen öfver, ehuru med
mycket arbete, och _skellal_ var nu egentligen passerad. Vid allt detta
förundrade jag mig högeligen öfver, att bland alla de mäktiga nationer,
som efter hvarandra varit herrar öfver Egypten och Nubien, ingen
inrättat en farbar eller med mindre fara förenad passage genom denna
forss; eller att man ej åtminstone gjort några inrättningar (t.ex.
Jernringar eller dylikt) för lättandet af båtars upphalning; eller
slutligen och mest att här boende folk, som egentligen icke hafva annat
göromål än båtars upphalande och kanske hvarje dag äro sysselsatta
dermed, ej lärt sig vissa bestämda handgrepp och hvarje gång
återkommande manövrer, som sålunda skulle gå lätt. Men nu kunde man ej
se annat än att vår bark var den första, som de halat upp i sin tid, så
ovant och klumpigt gick det till, med undantag af att några få visade
stor rådighet i simning och annat. Dessutom fanns bland dem egentligen
ingen hufvudman, som anförde arbetet, utan alla skreko om hvarandra.
Dock tycktes det liksom vissa afdelningar skulle haft hvar sin shekh
och ledare, bland dem en gammal, gråskäggig, svart _Berberi_ om bord på
barken. Men han hade ej tillbörligt lugn, utan skrek och hoppade som en
tätting, så att man ofta skrattade åt honom. En annan liten gubbe var
liksom chef för en afdelning af det på land halande folket. Liksom de
flesta andra hade han blott ett skynke bundet om midjan, sina få öfriga
klädesstycken hade han bundit på hufvudet såsom turban. Denne var en
bland de mest theatraliska figurer jag sett i lifvet eller på scenen;
han hade en liten käpp af de här brukliga ebenholtz långklubborna i
handen och spatserade af och an på en hög klippa, der hans halande folk
var uppstäldt i rad. De ropade dervid det vanliga _ja Sejid ja Sejid_,
hvaremellan han med den mest theatraliska ton recitativt sjöng _hia
merkeb_ eller _hia gaieh_, eller om hans fantasi ej ingaf honom något
annat upprepade han _ja Sejid ja Sejid_. Tänker man sig härtill folkets
verkligen poetiska kostym, eller i brist på kostym deras svarta, men
icke Neger-glänsande, kroppar, så har man en scen fullkomligen värdig
theatern och bättre än den kan återgifvas. Äfven den vackra scenen:
flodens forss med de kringliggande, till större delen i stora block
nedramlade granitbergen, gjorde sitt till. Den lilla shekhen med sitt
glesa _Berberi_-skngg, var dock ej den enda theatraliska figuren, ty
nästan hos dem alla lyste något naturligen theatraliskt mer eller
mindre fram i deras rörelser och tal. Folket var i allmänhet trögt,
behöfde trugas och manas till sitt arbete, tycktes ej heller ha
särdeles styrka, ty de flesta män hade smala, klena ben och armar. När
vi slutligen hunnit igenom den sista, farligaste passagen, kom vår
gamle gråskäggige shekh fram med sitt: _alhamdo lillah bisselameh._
Nu kommo vi in i ett lugnt sund, hvars stränder stodo i den härligaste
vår-grönska, jemte palmer, _lotus_ och sykomorer. Något så gästvänligt
inbjudande har jag ej sett annorstädes än i Ålands skärgård hos oss,
det blef mig alldeles hemlikt till sinnes. Sykomorernås hvita bark
påminte starkt om våra björkar, men palmen sade mig att jag var
fjerran borta från mitt egna land. Dock var jag glad att jag kommit
så långt, och fann att hvad jag mest älskat i naturen hemma äfven
fanns här, samt af mina reskamrater också uppskattades såsom skönt.
Det var en oändligt ljuf afton, sådan man möjligen kan ha den under
Egyptens härliga himmel, mild som den ljummaste juli-afton hos oss.
Oföränderligt skall denna afton bli i mitt minne, såsom en bland de
ljufvaste jag haft sedan jag lemnat mitt hem; om jag blott haft ett
Finskt hjerta att dela fröjden med mig! Folket, som var från åtskilliga
öar i denna lilla skärgård, lemnade oss nu till större delen; emedan
de inga båtar hade, band hvar och en sin lätta klädnad på hufvudet och
simmade öfver strömmen till sitt hem. Slutligen kommo vi fram till en
liten by eller så kallad _morada_, der vi lade oss för natten. Vi hade
ock fullkomligen behof deraf; jag åtminstone hade blifvit nästan yr af
forssens brus och den sinnesspänning, i hvilken jag varit under hela
färden. Dertill kom att vi på hela dagen ingenting hade ätit; ty vi
hade nödsakats packa alla våra matkistor in i ruffen, och emedan de
voro inlästa knnde vi i trängseln ej komma till dem. Så väl maten som
hvilan smakade derföre särdeles väl, sedan vi först sluppit den alltid
tråkiga liqviden med folket och deras tiggeri om drickspenningar.
Sedan satte jag mig i ett litet café, dit snart också vårt skeppsfolk
kom. Med dem satt jag länge, men gjorde sedan för mig sjelf en liten
promenad längs stranden under palmerna, mellan hvilka den bländande
fullmånen sken. Forssens sorl hördes starkt och aftonen var så poetisk,
som en afton kan vara eller drömmas af en älskare. Medan jag satt på
stranden, särdeles intagen af allt det magiska i scenen, ankommo dit 4
unga män från _Assuan_, livilka ämnade sig till _Halfa_ för att samla
_ricinus khanoa_, som vexer här i ymnighet och säljes i Kairo. Det var
mycket sent när jag kom om bord, der alla, äfven min shekh, redan sofvo.
Nov. 26.
Emedan om morgonen var lugnt gingo vi alla ut genast efter kaffet och
begåfvo oss till den lilla ön _Philae_. Jag gick först med shekhen och
betraktade de stora ofantliga stenblock af granit, som ligga på fasta
landet gentemot ön. Flera bland dem äro fullskrifna med hieroglyfer och
utstyrda med figurer, hvilka äfven här hafva förlorat sina ansigten
genom barbariska händer. Medan vi förvånade oss öfver de förfärliga
massorna, kommo de båda Tyskarne till och jag förenade mig med dem,
men shekhen lemnade sig efter, troligen för att ej blottställa sig
genom spatserande med Franger. Vi gingo längs den bugtiga stranden
gentemot ön och funno slutligen en båt för att fara öfver sundet. Denna
båt var högst vanskaplig, hög, rankig, sammansatt af stock-ändar. Man
ser af allt att folket här ej är sjöfolk. Våra Finska bönders små
ökstockar uppe i landet äro vida vackrare och beqvämare, än de vanliga
färjfartygen här. Vi satte oss i alla tre, roddes af 2 små gossar,
och styrdes af en ännu mindre. Till styrman tager man i allmänhet
den minsta, skralaste gossen; på den båt, med hvilken vi satte öfver
till _Elefantine_, hade vi till styrman ett litet naket barn, som man
sade vara 3 år gammalt och satt under toften tills det framropades.
Vi kommo dock väl öfver till _Philae_, som är en särdeles liten, men
vacker holme, ungefär hälften af Rådmansholmen vid Helsingfors. Här
vexte i ymnighet _tamarind_ emellan palmerna på de gröna stränderna,
och spridde den ljufvaste väldoft jag någonsin inandats. Längre upp
på ön kommo vi fram till det gamla templet, som skall vara det bäst
bibehållna monument från den gamla tiden. Vi stannade först i det lilla
templet åt stranden till, som står alldeles ensamt och utgör liksom
en förstuga till den stora helgedomen. Liksom det stora var detta af
sandsten, hvilken man troligeu släpat hit från långt håll, emedan alla
bergen deromkring äro af granit. Det tycktes såsom om templet icke
hunnit bli färdigt, ty blott ena väggen, och den äfven blott till
hälften, var prydd med figurer och hieroglyfer. Pelarenas kapitäler, i
former af palm, dompalm och lotus, voro till en del utomordentligt väl
bibehållna, utarbetade i det finaste, subtilaste arbete. Några voro
sönderhuggna af ilskna händer. Vi suto länge här, dels inne i det lilla
lätta templet, dels utanföre på det stenpålverk, som var uppfördt på
stranden och nu stod högt öfver vattnet. Derefter inträdde vi i det
egentliga stora templet. Det erkännes allmänt vara det bäst bibehållna
bland alla från fordom, och så tyckte äfven vi. I en afdelning af
detsamma syntes ännu pelare-kapitälernas färger, grönt, blått m.m.
Palmbladen voro grönt och sirligt målade, så äfven lotus; jag tyckte
att det måtte hafva tagit sig väl ut, ehuru jag eljest ej vill försvara
färger i sculptur och arkitektur. Men satsen torde egentligen gälla
blott Grekiska konstverk, i hvilka materialet var den vackra hvita
marmorn, hvilkens skönhet blott kunde vanställas af färger; annat
är förhållandet med Egyptens sandsten. Äfven fresco-målningarne i
taket syntes ännu till en del, äfvenså de på väggarne, samt de målade
hieroglyferna. När allt detta stod nytt i sina blänkande färger, måste
det hafva gifvit en högst underlig anblick, sett brokigt ut med en
viss anstrykning af rolighet och humor, som väl icke motsvarat våra
begrepp om storartad skönhet. De stora salarne i medelpunkten af den
vidsträckta tempelbyggnaden voro välbehållna, och dit upp ledde en
trappa, så väl bibehållen och gångbar som om den blifvit färdig i går,
blott man hade undanröjt det fina stoftet som betäckte trappstegen.
Från plafonden af denna _pylon_ såg man öfver hela templet och kunde
härifrån få det bästa begrepp om konstruktionen af en sådan byggnad.
Rundtomkring på fasta landet såg man öfverallt ofantliga, imposanta
stenblock och väldiga hällar, af naturens hand ryckta från moderberget
och staplade på hvarandra. Bland dem här och der ruiner från gamla
och från Arabernas tider, t.ex. en halfförfallen moské, som man sade
profetens _muezzin Delal_ hafva byggt. Tempelbyggnaden, på hvars
högsta topp jag nu stod, var uppförd längs stranden af den lilla ön,
och emedan denne sakta bugtade sig, hade äfven sjelfva byggnaden
formen af ett långsamt sig krökande cirkelsegment. Detta gjorde taket
snedt och gaf ett litet stötande intryck, när man såg det inifrån
med dess målningar. Sjelfva hufvudrummet skall i de första kristna
århundradena blifvit användt till kristen kyrka; på några af pelarena
syntes äfven klumpigt inskurna kors på utskrapade Egyptiska figurer
och hieroglyfer. Troligen har man denna omständighet att tacka för
templets goda konservering. De inre, heligaste rummen voro alldeles
mörka och intet tecken till fönster synligt, så att de i gamla tider
troligen varit upplysta med lampor och ljus. Sidobyggnaderna, som äro
särdeles vidlyftiga, bestå af öppna pelargångar; men dessa voro till
en del ej färdigblefna, till en del öfver- och kringbyggda med nyare,
dock redan alldeles förstörda lerhus, liknande de vanliga Arabkojorna.
Dessa nya och fula, lergråa ruiner voro synbarligen qvarlefvor efter
en liten stad. Dock tror jag knappt att Araber bott här, ty de hade
intet intresse vid att här bosätta sig, emedan ön är så liten att den
som knappast gifvit tillräcklig näring åt några hushåll, och i motsatt
fall skulle samma intresse ännu hålla åtminstone någon åbo qvar. Men nu
finnes här ingen. Troligare synes mig att kristna munkar eller prester
lemnat dessa ruiner efter sig, från den tid då det gamla hedna templet
inreddes till kristen kyrka. Af otidig religions-ifver föraktade
dessa den del af det hedniska templet, som ej behöfdes, medan deremot
Greker och Romare buro största aktning för detsamma. Dessa fula ruiner
hindrade mig att rätt se de under dem begrafna ståtliga pelargångarne;
under en bättre regering skulle de utan tvifvel blifvit bortskaffade,
kanske också hela templet återstäldt i sin ursprungliga form. Det
förefaller mig underligt att se de ståtliga byggnadernas tunga massor,
jemte till dem passande storartade pelare, och dervid tänka på de
brokiga, småaktiga målningarne, hvilka måste hafva gifvit templets inre
ett finurligt utseende. Af det lilla jag ännu kan dömma derom, vill
det synas som skulle de gamla Egyptierna hafva varit just sådana: ägt
en viss storsinthet i all sin finurliga litenhet; och denna karakter
skiner ännu litet fram hos de moderna Arabiska Egyptierna. Jag fick
ännu ej rätt begrepp om byggnadens helhet, men det måste sparas tills
jag kommer tillbaka.
Någon timme före middagen kom vår bark hit i land, vi gingo här
om bord och lade ut. Vi seglade hela dagen för särdeles god och
frisk vind, som dock var litet ostadig och kom än med svaga, än med
starkare pustar. Vid _maghrib_ hunno vi fram till _Tefa_, der stora
fornlemningar ännu synas. Vi gingo upp till den nära stranden belägna
byn, som till stor del är uppbyggd på de gamla ruinerna; men fingo ej
reda på något särdeles, så klart och bländande än månens sken var.
Jag satte mig vid ett litet sällskap _Barabra_., som satt utanför ett
hus med sina qvinnor, samt gaf mig i samtal med dem. De berättade att
ruinerna efter de gamla _Kuffar_ voro särdeles vidsträckta här, att
desse otrogna invånare blifvit fördrifna af en från floden på sin häst
uppstigen shekh, kallad _Shekh Elbahr_, som låg här begrafven i en
_kobba_ och var byns helgon; vidare att den sandsten, af hvilken dessa
tempelbyggnader blifvit uppförda, ej finnes på långt håll härifrån,
utan blifvit stöpt i trädform. Man hade nemligen en form af träd, öste
i den sand, gjöt deröfver ett slags vatten, hvars namn min sagesman
glömt, och detta hade den verkan att sanden genast formades till sten.
Han anförde såsom bevis för sin uppgift, att om man högg sönder en
sådan sten, var allt inuti den ren kornig sand. Min berättare var en
högst treflig pratmakare, ehuru hans Arabiska var mycket bruten. Då
han sade sig vara jägare, gaf jag honom krut och beställde af honom en
krokodil jemte andra djur tills vi skulle komma tillbaka.
Nov. 27.
Längre fram på dagen blåste upp vind och vi fingo god fart. Stränderna
bestodo ännu länge af granit, men på eftermiddagen vidtogo sandbergen.
För ofrigt hade floden här en annan karakter än i nedra Egypten, var
till större delen smalare, de odlingsbara sträckorna mellan floden
och bergen ganska små; ofta sköto bergen ut i sjelfva vattnet. Här
lågo öar i floden, dels blotta stenar och klippor, dels fruktbart
land. I allmänhet hade floden och dess stränder ett högst gästvänligt,
vackert utseende, påminnande än med sin inskärgårds karakter om
Turholmen och Degerön, än med sina höga nakna berg om en hafsskärgård.
På stränderna stodo de vanliga träden: palmer, dompalmer, lotus och
sykomorer. Vattnet liknade mera vikar och sund än en egentlig flod.
Vi gingo hela dagen för god, frisk vind och hunno vid _esha_ till en
by nedanom _Dekkeh_, jag tror _Girshe_. Der stannade vi för natten,
gingo upp i land och spatserade under stora planteringar af palmer,
hvilka stodo i öknens gula sand, nästan utan tecken till mylla. Under
dem låg byn, sträckande sig särdeles långt längs stranden. Husen stodo
öppna utan dörr, och ingen menniska syntes till; jag gick längre
fram i det bländande månskenet, och fann stora hopar af qvinnor,
sittande tillsammans i samspråk, men inga män. Jag gick tillbaka öfver
ökentrakten till byns andra ända, fann der 6 à 8 karlar sittande
tillsamman, helsade på dem och begynte spraka. De berättade att byn
hade föga odlingsbar jord, att hvarje _sakijeh_ måste betala 300
piaster i skatt, samt klagade mycket öfver sin fattigdom och landets
orättvisa regering. De sade att Arabiska Beduiner bo och vandra på
östra stranden af floden samt stundom komma ner att köpa säd. De vore
godt, gästvänligt folk, röfvade aldrig resande; om någon genom en
kamels händelsevis inträffade död var nödsakad lemna sitt bagage på
bergen, så behöfde han ej frukta att vid sin återkomst efter månadtal
finna det borttaget. Så säkert vore det att färdas bland dessa Araber,
så fruktad var pashans makt och välde, att de hellre sprungo bort och
lemnade de mellan bergen qvarlemnade effekterna i fred, än att taga
dessa och utsätta sig för pashans hämd och tuktan. Så vore förhållandet
äfven här i Nubien; man kunde tryggt lemna hvad som helst, till och
med en säck Thalrar, på stranden, resa bort, komma efter månader
tillbaka, och finna sin säck orörd. Bland dem som här suto var en
gammal gubbe med alldeles krithvitt skägg och högst ärevördig; då jag
frågade honom om hans ålder, kunde han ej uppgifva den närmare än
emellan 60 och 90 år. Det är i allmänhet mycket vanligt bland unga
och gamla här, att de ej veta sin ålder. Folket var godt, välvilligt
och språksamt. Då jag frågade om de hade dadlar här, hemtade man fram
sådana på en trädtallrik och trakterade mig med dem jemte en liten
kruka vatten. Man har ej här så många komplimenter och fromma utrop,
som i Egypten, särdeles i Kairo, och som jag alltid ansett för lika
många bevis på deras skrymteri. Det är sannt att folkets språk här är
icke Arabiskan och deras eget förstår jag ej; men så mycket jag kunde
förstå voro sådana icke i bruk. Redan deras större ärlighet och heder
föranleder mig att dömma så. Dem jag såg i afton talade dock Arabiskan
jemförelsevis väl. Jag satt länge hos dem och trifdes oändligen väl. En
följde mig ner för att visa mig vägen, men liksom för att visa sig ej
vilja tigga, önskade han mig god natt ett godt stycke från barken.
Nov. 28.
God vind, som dock på eftermiddagen lugnade så att _liban_ måste balas.
Derunder gjorde vi en spatsertur på land, som var steril öken, med
undantag af yttersta flodstranden. För öfrigt på hela dagen ingenting
att märka, annat än bergen af sandsten, hvilka här hade ett ännu
förstördare utseende än i Egypten, ofta liksom öfverdragna med svart
aska. Till natten satte vi i land under ett _durra_-fält, der ingen by
var nära. Himmelen lyste före månens uppgång med sina granna blänkande
stjernor, hade i allmänhet här under kräftans vändkrets ett olika
utseende mot vår himmel. Våra nordiska stjernor hittade jag ej, ehuru
jag i afton mycket sökte efter att få sigte på dem; men väl syntes
Sjustjernan, Aldebaran och Orions bälte i det mest bländande, tindrande
sken.
Nov. 29.
Dålig vind hela dagen; kommo efter _maghrib_ fram till en liten by
_Maliki_, två timmars väg nedanom _Korusko_. Medan vi här drucko vårt
aftonthé kom till oss en Turk, som var anställd i pashans tjenst för
de härigenom gående beständiga transporterna af boskap för pashans
räkning. Han förundrade sig öfver att vår _shekh sherif_ följde med
Franger, och kunde ej hålla sig ifrån att förebrående fråga: också
du sherif? Han gaf sig dock tillfreds när det upplystes att shekhen
följde med mig, _effendin_. Hufvudanledningen till hans besök, såsom
vi förutsågo, var tiggeri, som ock snart visade sig, ty han begärde än
snus, än medicin, än krut och hagel m.m.; han blef sittande vid vårt
bord, ehuru vi allsicke inbjödo honom och slutligen blott för skam
skull gåfvo honom en kopp thé. Jag gick upp på land att spatsera.
Nov. 30.
Lugnt hela förmiddagen, men på eftermiddagen kom en dugtig vindpust,
som gjorde oss alla litet skrämda, ty den sqvalpade svårt om vår
bark, isynnerhet vid vändandet af de klumpiga seglen och deras stora
råstänger. Denna pust kom från nordvest, förde oss med god fart förbi
_Korusko_ och räckte ända till aftonen; men då floden här gör en
krökning rätt i nordvest, hade vi ej allenast ingen nytta af vinden,
utan den försvårade äfven betydligt _liban_-dragningen, som äfven
eljest var svår på de trädbevuxna stränderna. Sykomorer, _sont_,
lotus och palmer vexte invid vattenbrynet och deras yfviga grenar
hängde långt ut öfver vattnet. Jag mådde hela dagen illa, ansatt af
en febricula och till böld öfvergående svulst i venstra käken. Hade
en högst orolig natt med föga sömn, ytterligare försvårad af shekhens
förargliga vana att vaka och bränna ljus hela natten. Vi lade i land
för natten vid en slät, af vattnet nyligen lemnad sandstrand, der 3
andra fartyg lågo, hvilka för pashans räkning förde halm och hvete upp
till Nubien.
Dec. 1.
Lugnt så att _liban_ måste dragas. Hunno fram till _Derr_, en by på
östra stranden. Gingo upp och besågo en _Speos_, eller ett i berget
inhugget tempel. Det var temmeligen stort, ännu ganska välbehållet,
fullskrifvet med hieroglyfer och figurer; men för öfrigt ej särdeles
vackert, hvarken till inre construction eller yttre läge. Byn var
ovanligt stor och ganska vacker, d.v.s. här funnos öfverallt stora
palmplanteringar och flere öppna platser, på hvilkas midt stodo stora,
särdeles skuggrika sykomorer. Men nästan ingenting annat stod der
att köpas än dadlar. De få dåliga kycklingar och den mjölk vi fingo,
voro ovanligt dyra; men dadlarne voro billiga. Jag gick upp med
_Hamad_, en af skeppsfolket, och hade dervid tillfälle att se huru man
grälade och krånglade äfven för några dadlar. I samma gård höll man
på att göra bröd af _tirmis_, en sorts ärter; man mol ärterna på en
liten handqvarn, mjölet lades i en urgröpt sten och knådades i litet
tillslaget vatten med en annan sten. Jag var illamående i rheumatisk
feber med stark hufvudvärk, derjemte besvärad af en böld, som stiger
upp i skäggroten på venstra käken.
Dec. 2.
Hunno fram till _Ibrim_, en stor, särdeles långsträckt by, berömd för
sina dadlar, hvilka af den få namnet _'labrimi_. Vi försedde oss här
med allehanda matvaror, som dock kostade mycken möda att få ihop.
Landet bestod här af många öar i floden. De hade en särdeles yppig
vegetation, tycktes äfven vara väl odlade. Längs stränderna ser man i
rader på långa sträckor _savaki_, ehuru man försäkrade mig att skatten
på hvar och en af dem är 300 piaster. Folket klagade öfver fattigdom
och nöd, men behöfde det sannerligen icke, ty den är blott alltför
synlig. Men med allt detta välsigna de pashan och önska honom långt
lif, menande att om han blott sjelf såge deras små ägor skulle han
ingalunda lägga på dem så stor skatt. De äro i allmänhet enkla och
rena, ej förvridna af religionsläror och språk. Jag mådde i dag bättre,
sjukdomen tyckes hafva gjort sin kurs till slut. Shekhen hade haft en
dröm, som han uttydde till sin förmån; han hade nemligen sett shekhen
för _Maliki_-sekten vara afliden och föras till sin graf, men han sjelf
blef inbjuden att läsa bönen öfver den afledne. I min anspråkslösa
shekhs hufvud spöka drömmar om kommande ära och hedersplatser; på
drömmar tror han fullt och fast.
Dec. 3.
Lugnt hela dagen. Vi hunno om aftonen fram till _Feneik_. Gingo upp och
suto hos en bland byns invånare, af hvilken vårt sjöfolk ämnade handla
dadlar. Han, liksom allt välmående folk här, hade en stor _mastaba_
framför sitt hus och i dess midt en urholkning att göra eld uti. Vi
lade ved och ris i den, gjorde oss en stor eld, suto deromkring och
språkade. Våra sjögossar lyftade upp sina skjortor och sprungo nakna
öfver elden, roande sig länge dermed. Handeln kom ej till stånd, ty
styrmannen förde ordet och kom ej öfverens med säljaren om priset.
Styrman är mig en olidlig man, nöjd med ingenting i verlden, utom med
sig sjelf och hvad han gör. Om aftonen, då vi ämnade gå till sängs,
fingo vi en häftig vindpust från nordost, samt kommo på väg efter litet
gräl och krångel med skepparen. Den räckte dock knappt öfver en half
timme och förde oss föga framåt till ett ställe, der vi blefvo liggande.
Dec. 4.