lycka hade mest hela dagen himlen varit öfverdragen af lätta moln,
hvilket här är en synnerlig raritet, och derigenom hettan varit mindre
känbar mellan de höga bergen i öknen. Vid liqvidationen med våra åsnor
och vår vägvisare förekom naturligtvis gräl och krångel, liksom vid
alla dylika tillfällen här. Vi sluppo dem dock slutligen och begynte
taga fram ur våra säckar de småsaker i antiqvitetsväg vi köpt, samt
de stycken af stuck, som _Sattler_ hade löst från grafvarnes väggar
till prof på färgerna. Jag hade ej tillåtit mig denna frihet, ehuru
redan före oss så ofantligt mycket deraf var plundradt, till och med
stycken af sjelfva kalkberget, lika litet som jag kunde följa besökares
vanliga bruk att rita eller hugga mitt namn i väggarne. Sådana namn
funnos öfverallt i oräknelig mängd, dels kända, dels okända, bland de
förra _Mohammad Ali, vice roi de l'Egypte_, skrifvet på Franska och
Turkiska, jemte några verser på det sednare språket i _Sesostris_ graf.
Sedan vi ätit och hvilat oss litet, satte sig Sattler upp på land ock
tecknade en utsigt, jag åter tog min bössa och gick uppåt landet, följd
af _Giovanni_, men vi funno ingenting att skjuta. Öfverallt skreko
barnen, som gingo i vall med boskapen, _bakhshish ja khevage_, och
då vi en gång händelsevis gingo vilse bland de många småkanalerna,
blefvo vi af några qvinnor tillropade: _ja frangi_. Äfven här, liksom
i Kairo, kallar man oss ej gerna _Nosrani_, ty detta är ett öknamn,
men icke så _Frangi_. Slutligen blef jag ledsen vid mitt följe af
_Giovanni_ och sökte göra mig honom qvitt; men jag fann honom vara rädd
att ensam gå ner till barken, ehuru det var midtpå ljusa dagen och
öppen, ren väg. Han är Maltesare och katolik, hans mörka, spökrädda,
katolska tro gör honom till slaf af sin fruktan, liksom större delen
af hans trosförvandter. Då jag begynte skratta och skämta deröfver,
tvang skammen honom slutligen att bege sig å väg och lemna mig. När
jag blifvit ensam begaf jag mig uppåt bergen och satte mig på en hög
topp, njutande af den vidsträckta härliga utsigten, belyst af den
milda Egyptiska aftonsolen. Det var fullkomligen lugnt med ljuf luft
och aftonen sådan man blott i Egypten kan ha den. Ty ingen annorstädes
har jag sett ett sådant saligt aftonlugn, här är hvarje afton en
helgdagsafton, såsom hos oss någongång om sommaren en mild lördags-
eller pingstafton. Jag hade ej sutit länge, förän från en närbelägen
bebodd bergshåla en _Fellah_ kom till mig, begynte sprÅka och bjöd åt
mig ett ugnsrostadt maishufvud, det han kallade _kandil_. Snart kom
äfven en annan till och vårt samtal blef ganska lifligt, ehuru jag ej
väl förstod deras dialekt, som var ganska olik den i Kairo. Det är
verkeligen förundransvärdt att se folkets goda lynne och oföränderliga
munterhet i all uselhet och fattigdom, oberäknade de _korbag_-slag, som
flitigt spenderas på deras fotblad; man behöfver ej bättre bevia på
Egyptens härlighet och sköna himmel, än att den kan gifva ersättning
för all denna uselhet och utgjuta tröst i en _korbagerads_ sinne. Jag
qvarstannade nästan till solens nedgång och begaf mig sedan sakta om
bord. Shekhen hade icke heller i dag gått upp i land, utan tillbragt
hela dagen om bord, skrifvande på sin grammatik -- en förundransvärd
liknöjdhet!
Nov. 19.
Lade ut om morgonen och fingo hala _liban_ ett långt stycke väg,
emedan vi för flodens kroknings skull icke kunde begagna den goda
vinden. Sedermera kunde vi dock spänna ut seglen för en särdeles frisk
kultje, som på dagen allt mera friskade i, så att vi slutligen måste
berga vårt storsegel. Detta aflopp ej utan någon fara, emedan folket
dervid måste klifva upp till den särdeles höga rån och derigenom gifva
barken öfvervigt åt ena sidan. Vi togo vatten från suden, hvilket
är mycket för en så lätt bark; folket skrek och hojtade, liksom om
fartyget hölle på att förlisa. Nu mera än förr såg jag huru klumpiga
och svårhandterliga deras stora trekantiga segel äro. Ingen olycka
hände dock, utan vi gingo med frisk vind och god fart tills vi vid
_esha_ hunno fram till _Esne_, förvisningsorten och fristaden för hela
Egyptens lösaktiga qvinnor, danserskor m.m. Vi gjorde ännu om aftonen
en liten vandring genom staden, som presenterade sig högst usel. Redan
kl. 8 rådde dödstystnad på gatorna och vi mötte högst få. Der lågo vi
hela natten, emedan _raisen_ vägrade att gifva sig ut, föregifvande att
stenar och grund funnos i floden längre fram; också var ganska stark
vind om natten.
Nov. 20.
Seglade för god och frisk vind, men hunno ej långt föran vi med god
fart körde starkt in i gyttjan. Här arbetades en full timma innan vi
åter blefvo flott. Men om dagen lugnade vinden allt mera ut, så att
vi ej hunno särdeles långt fram. Sjöfolket gäckades med hvarandra om
aftonen och spektaklet börjades med en _zikr_, som äfven karrikerades
af det skämtsamma folket; ty man börjar här redan småningom karrikera
äfven religionsbruk.
Nov. 21.
Vi måste släpa med _liban_ tills vi kommo fram till _Edfu_. Emedan
vi här skulle proviantera, gingo vi upp till byn, som ligger ungefär
en halftimmas väg från floden. Der är ett vackert och temmeligen väl
bibehållet tempel, ehuru fullt af grus. _Pylon_ var särdeles väl
behållen, figurerna sparade och synliga nog, en del dock sönderhuggna.
Pelarena, isynnerhet kapitälerna, innanföre voro väl konserverade; till
de sednare kom man alldeles nära på de stora grushögarne. Man kunde
väl urskilja deras särskilda, vackra former af palmer, dompalmer och
lotus. Väggarne voro fullskrifna med hieroglyfer och figurer. Byggnaden
är från Ptolemaeus Philopators tid och således nyare. Blef anhållen af
en högst munter och trcflig Turk, med rödaktigt skägg, som var litet
rusig; han pratade först mycket på Turkiska, men då jag svarade på
Persiska, som han ej förstod, togs till Arabiskan. Slutet blef att han
tiggde, men fick ingenting. Ett stycke ifrån hufvudtemplet låg ett
annat litet, liknande blott ett rum, till största delen begrafvet af
grus, men också fullskrifvet med hieroglyfer och figurer. Vi dröjde här
ungefär en timma. Byn var högst usel, visade äfven spår af förstörelse.
Omkring middagstiden lade vi åter ut, men den lilla kåra, som blåste
medan vi voro i land, lugnade ut och vi gingo blott sakta framåt.
Blåsten öktes mot natten, men det usla sjöfolket kastade ankar, så
snart de trodde sig säkra på att vi somnat.
Nov. 22.
Hela dagen dålig kultje, som än lugnade, än blåste upp; vi börja
småningom alla bli mätta på resan och få ledsamt. På eftermiddagen
passerade vi _Ombos_, som syntes på långt håll öfver en stor ö. Såg
en karl sätta öfver floden på en flotta af 3 stockar, jemnt så stor
att den rymde honom och hans kläder, dem han knutit ihop och laggt
bakom sig; sjelf satt han alldeles naken och kafvade sig fram med en
liten klumpig åra, samt sjöng hela vägen. Vid vårt aftonthé kom jag
i hälft gräl med vår doktor, som öfvergick till små sarkasmer och ej
så liten harm från hans sida; _Sattler_ och jag hafva nemligen stor
lust att vända om ifrån _Assuan_, men _Schlederhaus_ yrkar på resans
fortsättande. Togo land för natten under _Mansorijeh_, en liten by
på den stora ön. Gick med _Mokammad_ och två af besättningen upp
till byn för att köpa mjölk. Satte mig om aftonen att resonnera med
väktare öfver de stora _durra_-falten, under hvilka vi lågo. De voro
trefliga, bland andra en, som pratade mycket och slöt efter vanligheten
med att tigga af mig först min pipa, sedan min tarbosh samt andra
klädespersedlar, ville dessutom nödvändigt att jag skulle taga honom
med mig på resan. Det hela var dock mest skämt. Undertiden begåfvo
sig vårt båtfolk med _tarabukkan_ och _zummaran_ upp till byn för
att bivista en _farah_, som hölls der i anledning af en omskärelse.
Jag gick med, så gjorde äfven de gubbar som suto med mig, och under
vägen samlade sig ännu flere till, så att vi slutligen utgjorde en
stor hop. Alla eller de flesta voro beväpnade med _nebboter_. Då vi
kommo upp till byn erforo vi att festen ej var der, utan i en annan
gård på andra sidan om _durra_-fälten. Vi hade ej egentligen lust att
gå dit, men öfvertalades dertill af byfolket. Jag kan ej neka att
jag hyste några misstankar och någon fruktan för öfvervåld, emedan
vi voro aflägsnade från vår bark i den stora skocken af byfolket. Vi
gingo dock fram och satte oss i ring utanför huset der festen var.
_Tarabukkan_ och _zummaran_ voro snart i gång och våra händer bultade
accompagnement till dessa instrumenters barska musik. Först uppträdde
vår pajazzo _Ali_, kostymerad till flicka och dansande till allas stora
förnöjelse och applaud; han förtjenade också bifall. Sedan uppträdde
vår styrman och visade sig på styfva linan. Han spelade en ung, vig
kämpe och svängde ej utan grace sin _nebbot_ i luften med allehanda
sirliga rörelser, liksom ett spjut; derefter gjorde han allehanda
gymnastiska rörelser, dels ensam, dels med en af folket, som med sina
knän knep om hans lif. Han hade verkligen vighet och styrka, mer än
jag trodde härvarande folk om, emedan jag aldrig förr sett prof derpå.
Hans dans och rörelser bestodo efter vanligheten mest i rörelser af
veka lifvet och svängningar. Styrmannen fick förtjent beröm och starka
bifallsyttringar, men tycktes vara van dervid och anse sig fullkomligen
förtjena dem. Vi stego nu upp och tänkte bege oss ned till barken, men
blefvo anmodade af byfolket att ännu stanna qvar för att höra deras
sång och musik samt se på deras dans, i utbyte mot det nöje vi beredt
dem. Detta kunde ej afböjas. Byfolket var ordnadt kring 3 stora runda
tambour de basquer och begynte sin sång, hvilken hade det här vanliga
uttrycket, något liknande den Ryska nationalsången, ehuru ej så full
och rik. Snart framträdde i den stora ringen en qvinna, omslagen med
en _tarhan_ eller _melajeh_, hvars midt låg på hufvudet och båda ändar
hängde ner, så att hela hennes figur var betäckt af den. Hennes dans
bestod blott uti att med halfspringande gång sträcka öfver ringen från
ena sidan till den andra, utan att med kroppen eller fötterna göra
andra rörelser än dem som fordrades för att föra henne fram. Då hon
stannade vid ändan af ringen, lyftade hon alltid i samma takt och med
samma rörelser sina af _tarhan_ täckta armar. Denna rörelse var ganska
behagfull och slog _tarhan_ i vackra veck, men emedan den beständigt i
samma form återkom förlorade den slutligen sitt behag. Så väl sången,
accompagnerad oföränderligt i en och samma rhytm, som dansen, var
högst enformig och lika monoton som folket, landet, floden och allt i
Egypten, men just derigenom ej utan sin vissa sublimitet; men till att
kunna uppskatta denna fordras längre tid och annat sinne än de flesta
resande ha. Ehuru jag på en kort stund fick nog af musiken och dansen,
hvilken var generande derföre att den släpande _melajan_ rörde upp fint
stoft och förde det i min strupe, så fann jag likväl ett visst behag i
dem; och scenen var vacker, på ena sidan väldiga palmer, på den andra
en grå fattig Arab-by, på de öfriga stora gröna _durra_-fält, allt
belyst af den milda, ljufva fullmånen. Dertill en stor skara svartbruna
Negerlika _Sa'ide_ Araber, beväpnade hvar och en med sin _nebbot_
samt brokigt kostymerade i allehanda skynken och trasor, hvilka i det
villande månskenet fingo ett högst fantastiskt utseende. Sedan allt
var slut, skildes vi åt såsom de förtrognaste vänner med de vanliga
komplimenterna, åtföljda till vår bark af flere som gingo ned för att
vakta sina _durra_-fält.
Nov. 23.
Vid middagen blåste vinden upp och förde oss vid _'asr_ fram till
_Assuan_. Denna stad ligger utomordentligt vackert, omgifveri af stora
partier granitberg, i floden liggande hällar och klippstycken, samt
högre upp på land ökneberg med släta, vektformade sandryggar, bildade
af från öknen ditblåst flygsand. Det var i allmänhet den vackraste
utsigt vi hittills haft på hela vägen. Isynnerhet tog sig det höga
berg väl ut, som låg framför oss i fonden och begränsade inloppet till
sjelfva katarakten. Här lågo ruiner af hus, byggda af det vanliga
obrända teglet, och ehuru de voro högst usla, togo de sig väl ut
här. På några bergtoppar sågo vi _shekh-kubbor_, på östra stranden
ett i Europeisk smak uppfördt hvitlimmadt hus, som kallades palats
och tillhörde fordna _kashifen_. Ön _Elefantine_ är ganska liten och
presenterade sig härifrån ej särdeles vackert. Sedan vi laggt till,
gjorde jag en spatsertur upp till staden och dess marknadsgata. Allt
hade ett temmeligen uselt utseende, så mycket mer som alla bodar
voro slutna. Gaf mig i samspråk med allehanda folk samt fann dem i
allmänhet välvilliga och goda. Så mycket oroligare var det om bord hos
oss, ty vi hade gräl och krångel med doktorn att gå tillbaka ifrån
_Assuan_. Han är en tråkig man med sitt äkta Tyska småsinne; med sina
ofrivilliga, till ful vana öfvergångna, förargliga knyckningar på
axlarne och ögonen, jemte åtföljande hostning och krakling, påminner
han mycket om Gustaf Crusell. _Sattler_ åter, ehuru i allmänhet en
älskvärd man, har för mycket det Tyska hushålls- och sparsinnet för
att man skulle kunna finna rätt trefnad i hans sällskap, isynnerhet
vid den trånga sammanlefnaden på den lilla barken. Dertill hafva de
den Tyska svagheten att vilja äta och lefva väl. Till följe af detta
sparsamhetssystem förbjöds vår tjenare att taga socker i sitt kaffe
och _Giovanni_ anmodades att utdela åt honom hans portion! Om aftonen
kom sjöfolket upp på den släta sandstranden och begynte leka. Först
allehanda gymnastiska öfningar, t.ex, två män satte sig mot hvarandra,
knepo hvarandras knän fast tillsammans och rullade turvis ner på
ryggen, hvarvid den andra turvis steg uppåt, föreställande ett hälft
hjuls rullning; denna öfning kallades _skedd elkomat_. Åfven förekom en
lek, som liknade vår varglek. Tre eller 4 hukade sig ner till marken
fyrfota och öfver dem breddes ett skynke, föreställande får eller annan
boskap; en femte kastade en handfull sand öfver eller framför dem,
till tecken att leken var börjad. Emellertid hade alla klädt af sig
så när som på byxorna, och begynte springa omkring samt försöka slå
eller beröra de nedhukade fåren. Herden försökte dervid taga dem fast;
lyckades det så måste den fasttagne bli herde. Under allt detta skreks
högt och det gick ganska lifligt till; man såg att de voro med själ och
hjerta inne i leken samt roade sig af hjertans grund. Jag satt länge
och såg derpå, ehuru aftonen var kylig och nordvestvinden kall; äfven
annat folk kom och såg på dem.
Nov. 24.
Så snart vi druckit kaffe gingo doktorn och jag upp till _vakil_ här
i staden, för att anmoda honom bestyra om vårt framskaffande öfver
_shellal_. Vi funno honom utanför sitt hus, samtalande med några
Araber; bredvid honom var en skrifvare, en _Kopt_ som såg särdeles
välmående ut. Vi visade för honom doktorns tillstånd af pashan att
resa o.s.v. Han var, som det tycktes, en välvillig Turk, lät genast
sin skrifvare sätta upp en liten lapp, satte sitt sigill derunder
och skickade sin _khavas_ dermed till föreståndaren för _shellal_,
eller den såkallade _rais eshshellal_, med hvilken han sedan lofvade
komma till oss om bord. Det dröjde dock länge innan han kom, ty det
lärer vara temmeligen långt till byn der han bor. Jag begagnade tiden
dessemellan att vandra omkring i staden, som är jemförelsevis stor, men
för öfrigt fullkomligen lik andra. Byggnadsmaterialet var det vanliga
obrända, eller rättare soltorkade teglet. Öknen och dess berg voro
ganska nära staden, den odlingsbara jorden utgjorde blott en liten
sträcka och upptogs mest af palmträd. Närmare middagen träffade jag
effendins Koptiska skrifvare, som jemte en annan bjöd sig sjelf till
oss om bord. Jag gick således ner med dem, rökte och drack kaffe i
deras sällskap en kort stund. När jag sedan gick upp på land, mötte mig
effendins _khavas_ med _rais eshshellal_ och några andra bland hans
svarta _Berberi_-handtlangare. Jag gick med dem upp till effendin, som
träffades på en backe, der han höll på att bygga sig ett litet hus.
Vi gingo alla ånyo ned for att afhandla saken om bord. Sedan vi först
druckit kaffe, rökt och talat om våra hemorter, (jag föregifvande mig
härstamma från _Tiflis_, nära intill hvilken stad effendins hemort
_Gurg_ är belägen) framkallades _rais eshshellal_ och förhandlingen
börjades, nu lika tråkig som alla dylika med Araber. Efter prat och
krångel beslöts att de skulle föra oss öfver för 130 piaster. Ett annat
krångel förekom med vår egen _rais_ om lots upp till _Vadi Halfa_, den
han påstod borde tagas på vår bekostnad; dervid var isynnerhet vår
styrman storordig. Det gjorda kontraktet togs fram och lästes, men som
der ingenting stod om lots, kunde han ej påtvingas oss, vi lofvade
blott förskjuta penningar åt lotsen om han behöfdes. Sedan slutligen
allt var afgjordt, folket gått bort och vi ätit middag, begaf doktorn
och jag oss till ön _Elefantine_ samt gjorde en spatsertur omkring
den. På södra ändan uppstiger den till en temmeligen stor höjd, som är
alldeles full med grus, gamla förfallna byggnader och ruiner, utvisande
kanske att här varit fästningsverk. Vi omringades hela vägen af en
förfärlig mängd svarta barn, som nakna eller ombundna blott med en
liten gördel sprungo omkring oss och ropade _bakhshish ja khevage_. De
voro särdeles närgångna och bjödo ut åt oss allehanda lapprissaker,
dels stenar, dels gamla rostiga effekter af intet värde. Slutligen
måste jag med ett långt _durra_-rör drifva dem bort och hålla dem på
afstånd. Från toppen af denna höjd var en vacker utsigt öfver _shellal_
och dess underbara klipphällar, omsusade af den forssande floden.
Derifrån gingo vi längs stranden till norra udden af ön, der ingenting
annat var att se än palmer och några _durra_-fält. För öfrigt funnos
många små byar på ön, i dem alla stora hopar barn, som ropade sitt
_bakhshish_ och följde med oss långa stycken. När vi kommo tillbaka
till vårt landningsställe, väntade oss äfven der en liten hop barn, som
bjöd ut stenar, dem de kallade antiker, och annat lappri. Bland dem var
en särdeles vacker flicka om 15 eller 16 år, som jag knappt kunde få
mina ögon ifrån. Vi kommo lyckligen öfver i den usla höga båten, som
var hopfogad af stockar, utan bräder, full med vatten och smuts; den
var så kupig och djup, att den vaggade och var nära att stjelpa om man
steg upp på toften. Sedermera lade vi ut med barken och seglade med
god, ehuru svag vind uppför _shellal_. Här såg allt särdeles bekant
ut för mig; det var liksom en forss i Kumo elf, fastän ej så starkt
strömmande. Landet och stenhoparne i sjelfva strömmen påminte mig om
Kumlinge Krokarne, blott att här fanns palmer och öknens gula sand,
som äro fremmande för mitt hemland. Vi kommo dock ej långt förän vi
lade i land under en liten by vid en sandbugt. Der steg jag upp på
ett öfverliggande högt berg och skådade ut öfver den genom bergen och
klipporna frambrytande floden, ännu svagt belyst af den småningom
bakom Libyska bergen sig gömmande solen. Bergen voro här ändteligen
alla granit, liknande våra berg, dock öfverhufvud grofkornigare och
derföre mera förvittrande; de utgjorde öfverhufvud ingen fortlöpande
kedja, utan liksom sönderfallna i hällar, hvilka staplade på hvarandra
understundom bildade högst underliga former, pelare m.m. Vi (ty shekhen
hade i afton gått med mig) suto här och betraktade den verkeligen
underbara naturen, stego derpå nedför de hvassa klipporna och på
den i veka ryggformer emellan dem inblåsta flygsanden från öknen, i
hvilken vi med särdeles nöje knådade med våra nakna fötter. Sedan vi
druckit vårt aftonthé, gick jag ensam till den ofvanfÖre belägna byn
och språkade med en gammal gubbe, som satt på en låg _mastaba_ utanför
sin lilla koja, omgifven (på tillbörligt afstånd) af sina qvinnor och
sina barn. Han var, liksom i allmänhet folket här, välvilligare och
bättre än dem i nedra Egypten; också var han egentligen ej Arab utan
_Berberi_. Liksom de flesta af hans landsmän talade han Arabiskan
blott högst medelmåttigt. Deras eget språk är högst egendomligt, såsom
jag tror, utan någon likhet i grunden med Arabiskan; då det talas
låter det nästan fullkomligen som Turkiska, med en ringa modulation
afvikande från Turkiskan, samt torde äfven innehålla åtskilliga ord
från detta sednare språk. Från första början, då jag i Egypten hörde
_Barabras_ språk, har jag haft stor lust att lära mig känna det, men
min tid och mina medel afhålla mig derifrån, liksom ifrån mycket annat.
Så har det varit hela mitt lif igenom, derföre har det också blifvit:
_parturiunt montes et nascitur ridiculus mus_. Äfven i _Barabras_
fysionomi synes en helt annan karakter, än hos Araberna; de hafva i
allmänhet ett ridderligt, markeradt ansigte, dock med något Abyssiniskt
drag, märkbart isynnerliet hos qvinnorna. Deras karakter torde ock vara
mycket aktningsvärdare än härboende Arabers.
Nov. 25.