krokodiler. Sköt en kråka i flykten. Blåste upp en liten kåra, som
förde oss till de väldiga bergen _El gebel el Haridi_, hvilken vi hela
dagen följde i deras långa sträckning. Här och der lågo små byar vid
bergets fot, på det smala jordbältet mellan åsen och floden, hvilket
dock emellanåt vexte ut till stora åker- eller öken-slätter. På flere
ställen funnos i bergen hålor eller grottor; troligen hade under dem
fordom funnits byar och städer. På ett ställe syntes sjelfva shekhen
_Elharidis_ lilla kapell, men på det väldiga, storartade berget tog
sig den lilla hvita hvalflösa byggnaden högst ömkligt och uselt ut.
Då vid solnedgången den två dagar gamla månen syntes på himmelen, kom
en dugtig vindpust från sluthöjden af berget, som var särdeles högt
och busligt att påse i aftonskymningen. Kultjen var häftig, så att
vi måste berga storseglet. Dess klumpighet och ovighet med sin långa
rå, på hvilken folket vid dylika tillfällen måste klifva upp, gjorde
manövern litet farlig. Vi kommo dock lyckligt förbi det farliga berget;
men knappt var det gjordt förän styrmannen högt fordrade den vanliga
_bakhshishen_, hvilken han sade att alla, såväl Franger som Araber,
måste erlägga här, äfvensom vid några andra på framvägen farliga berg
och passager. Slutligen måste vi bekväma oss till att ge honom några
piaster. Så snart vi voro förbi det väldiga berget, saktade sig kåran
och längre in på natten lugnade det mycket ut. Derunder hade folket
tagit land och laggt sig att sofva, utom en som torde varit halfvaken.
Ungefär midnattstid hörde jag ett förfärligt larm och buller af folket
ute, en del skrikande på Arabiska att röfvare voro öfver oss, en del
på Italienska fordrande pistoler och andra vapen. Jag tittade ut genom
mitt åt landet vettande fönster med min bössa, men såg ingenting.
Gick ut och hörde blott skrik samt två pistolskott, dem doktorn och
hans dräng på måfå lossade uppåt landet. Emellertid voro röfvarena
försvunna, ingenting hördes eller syntes. Under allt detta oväsende
hade sjöfolket med särdeles flinkhet löst perten, jemte den lilla
stolpe (_vatad_) vid hvilken den var fästad, och laggt ut på floden.
Seglade den öfriga delen af natten.
Nov. 13.
Seglade hela dagen för frisk vind och sköto med god fart fram. Jag sköt
om bord på särdeles långt håll en vild and om morgonen. Var i något
häftig grammatikalisk dispyt med min shekh, med anledning af ett ställe
i vår morgonlektion. Den fortfor med små mellanskof hela dagen och
isynnerhet om aftonen. Här hade jag ett nytt bevis på Arabens fruktan
för att sätta sig emot de gamles auktoritet. Hvad dessa skrifvit och
tänkt är heligt, tål ingen motsägelse, intet tillägg, intet afdrag; vi
behöfva blott upprepa hvad de sagt och få ej understå oss att heinta
något ur eget hufvud. Emellan _'asr_ och _maghrib_ hunno vi fram till
staden _Girgeh_ på sjelfva branten af flodbrädden, som här var särdeles
hög och brant. I jordlagren af brädden syntes öfverallt tegelstenar och
qvarlefvor af murverk, likaså ofvanpå den. Dessa alla voro rester af
hus och byggnader, som floden vid sitt årliga flöde hade störtat ned,
i det dess vatten undertill ätit bort de lägsta lagren. Sådana spår
af flodens härjningar synas här på många ställen, äfven i _Manfalut_.
Här tycktes större delen af en hel gammal stad sålunda vara småningom
störtad; sednare slägter, visa blefne af skadan, hade ombyggt sin stad
inåt landet på andra sidan om den höga flodbrädden. Här låg en större
bark, alldeles fullastad med valfärdare, ämnande sig till _Kenneh_,
vidare till _Kosseir_ och _Gadde_. Bland dem blef jag antastad af en
_dervish_ från _Tanta_, som bar intet annat på sin solbruna kropp än
ett par vida Turkiska byxor; men på halsen hade han två tjocka, stora
ringar af jern, såsom han sade: _lillah_. Han tiggde än en matbit, än
något att skyla och värma sin nakna kropp med. Derunder kom en annan
till, som reciterade några verser och förmådde mig jemte det öfriga
sällskapet att läsa _fathe_ två gånger. Jag hade ingenting att ge dem
och de aflägsnade sig slutligen med vanliga resignerade _bikhaterek_.
Vi dröjde ej länge förän vi åter lade ut och seglade. Om aftonen
visade sig styrmannen förolämpad och vägrade att göra sin tjenst. En
af besättningen hade nemligen litet tadlat honom, och han fordrade att
denne derföre skulle bastonneras; då detta ej verkställdes, lemnade han
i sin harm styret och satte sig förut. _Raisen_ grälade och pockade
på att han skulle göra sin tjenst, det öfriga folket yrkade äfven med
goda ord derpå, men ingenting verkade; så liten makt har _raisen_
öfver sitt folk. Nu började vår dräng _Mohammad_ gräla och skrika om
sina _khavagat_ och deras konsul, men bragtes till tystnad dermed, att
han ej förstode sig på sjöväsendet och dess lagar. Slutligen, sedan
styrmannen en stund fått sitta for sig sjelf och ingen vidare brydde
sig om att gräla med honom, tog han, väl ej till styret, men till en
_midra_ och hjelpte det öfriga folket uti att skjuta oss fram till
hamn, sedan vinden efter månens nedgång alldeles lugnat.
Nov. 14.
Seglade hela dagen med god och ovanligt stark vind; kommo ock derföre
godt stycke fram. Låg mest hela dagen i min lilla _khazne_ och läste
den särdeles intressanta _Champollion Figeac_ om de gamla Egyptierna
och deras heliga prestkast; det förundrade mig blott att deraf ännu
ingenting försports i vårt aflägsna land. Om aftonen togo vi land under
en liten by, der jag länge spatserade i en palmlund i det vackraste
månsken. Man berättade här att ett stycke uppåt floden skulle finnas
röfvare, som ansatte barker och plundrade dem; men två Turkar, dem jag
träffade och som särdeles hyggligt togo emot mig, samt trugade mig att
dricka kaffe, då jag föregaf mig vara från Tscherkessien, upplyste mig
om att ingen fara vore. Det sade mig äfven en bland de 8 _ghafora_,
som prackade sig på oss då vi ämnade stanna öfver natten här. Vi lade
således ut, oaktadt vårt sjöfolks historier, dem de troligen sjelfva
uppdiktat för att fördröja vår resa och sjelfva få sofva. Vinden
lugnade dock om natten och vi togo land.
Nov. 15.
Gingo från vår ankarplats bittida ut med frisk vind. Den blef ock
stående, så att vi i god tid på förmiddagen hunno till _Kenneh_, en
bland de större städerna, der vi måste proviantera. Gick upp i staden
och såg mig omkring. Liksom alla andra är den åtminstone till största
delen byggd af obrändt tegel. Längs stranden var stark rörelse, man
hade der uppställt de mest behöfliga varor och sjöfolket utgjorde
afnämarne. Här lågo många barker, af hvilka större delen hemtade
valfärdare, gående härifrån till _Kosseir_. Äfven höll man på att
bygga två ganska betydliga barker. Uppe i staden, liksom i alla
orientaliska städer (äfven de största, såsom Kairo och Konstantinopel),
var rörelsen obetydlig i andra trakter än på sjelfva handelsgatan,
_essok_. Liksom i _Sujut_ och andra småstäder, var den betäckt med ett
lågt tak. I jemförelse med _Sujut_ är _Kenneh_, en ömklig stad, dock
var här renligare än vanligt, kanske för fredagens skull. Här fanns
en oändlig hop glädjeflickor, som öfverhufvud voro ganska vackert och
rikt klädda i jemförelse med andra qvinnor. När jag kom om bord hade
man väntat på mig en stund och skickat upp att söka mig. Vi lade genast
ut och seglade för frisk vind. Öfverallt sågo vi stora flottor af
stora lerkrukor, _balali_, som blott uppstaplade med mynningarne nedåt
emellan palmqvistar, utan någon slags botten af plankor eller stockar,
fördes fram på floden af 5 à 8 karlar med klumpiga åror, bestående af
en grenig qvist med en brädlapp bunden vid den. Mot aftonen lugnade
åter vinden och slog litet emot, hvarföre vi togo land under en liten
by, i hvars palmlund funnos många dompalmer.
Nov. 16.
Vinden var i dag svag och lugnade allt mera, så att vi redan tidigt
måste taga till _liban_. Gick upp och spatserade längs stranden.
Passerade en liten by _Goze_, emot hvilken på andra stranden ligger en
något större, särdeles snygg by, der det i dag var marknad. På denna
sida låg en stor mängd båtar, som färjade folk öfver; de som redan
laggt ut för att gå öfver, voro alldeles fullproppade med folk. Jag
satt en stund på stranden och språkade med flere _Fellaher_, som samlat
sig omkring mig och förundrade sig öfver min dubbelbössa. Bland dem
fanns äfven en, som varit _Champollions_ tjenare under hela den tid
han arbetat i _Thebes_ och var hemma från _Gurnu_. Folket här är i
allmänhet särdeles godvilligt och tyckes mig öfverhufvud vara bättre
än det i nedra Egypten, Vid _'asr_ blef det fullkomlig vindstilla.
Aftonen var den vackraste vi ännu haft på hela vägen, i dubbel mening
en helgdagsafton, såväl för söndagen i morgon, som för de heliga och
klassiska forn-Egyptiska ställen, dem vi nu allt mera närmade oss. Så
otåliga vi, isynnerhet vår doktor, än voro att komma fram, måste vi
dock taga land och lade till under ett stort af ler muradt hus, som för
någon tid tjenat till kasern för soldater, här lägrade i ändamål att
hålla de Arabiska Beduin-röfvarena i styr. Nu stod det tomt och visade
fula, gråa murar. Medan vi gingo här omkring kom till oss från den
närbelägna byn en _ghafir_, med en stor, svart, vacker hund, den han
tvärtemot vanan och religionen här klappade och smekte. Han var en här
högst ovanligt karlavulen man och behagade mig mycket. Jag satt länge,
kanske några timmar, språkande med honom; han berättade underliga ting
om en resa, den han, såsom tjenare åt två Franger, gjort långt ner i
Nubien till guldberget, der han sade att hans herrar uthuggit mycket
guld. Hans språk var ganska olika det man är van att höra i Kairo, samt
nyttjade ord som ej ens min shekh förstod. Senare om natten seglade vi
litet, men nödgades för lugna snart kasta ankar.
Nov. 17.
Sågo redan bittida om morgonen från vår bark först ruinerna af _Karnak_
och _Luksor_ på venstra sidan d.v.s. östra stranden af floden, sedan
småningom till höger de väldiga _Memnon_ stoderna, grafdalen och
_Medinet Habu_. Emedan det var föga vind läto vi sätta oss i land
gentemot _Karnak_ och gingo till fots dit upp. Hvarken från vår bark
eller från land, då vi småningom närmade oss, togo sig dessa ruiner
särdeles väl ut; de gjorde intet synnerligt intryck hvarken på mig
eller mina kamrater. Väl funnos der stora, ofantliga massor, men föga
egentlig skönhet, åtminstone ingenting "mahlerisch"; med de gamla
Grekiska monumenterna, sedda på afstånd, kunde dessa ej jemföras.
Här fanns ej de förras lätthet och luftighet, ej heller deras hvita
glänsande marmor. Dock när vi trädde in genom den väldiga porten
och betraktade det utomordentligt väldiga, stormäktiga i de ändlösa
pelargångarne, samt de med all sin storhet och väldiga massa dock
utomordentligt vackra pelarne, intogs åtminstone jag af förvåning och
hänryckning öfver det storartade i dem, hvarmed jag, utom pyramiderna,
härtills sett intet jemförligt. Allt var fullskrifvet med särdeles väl
bibehållna hieroglyfer; här fick jag rätt begrepp om skönheten i denna
skrift, som man väl kan kalla en målning. Vi vandrade här omkring, men
kunde ännu ej få riktigt begrepp om det hela. Ofantligt vidsträckt
tyckes det hafva varit, att dömma af de många qvarlefvorna efter
propyléer åt alla håll. Hvad som nu främst behagade mig var de sköna
pelarena och hieroglyferna. Jag kunde ej rätt intagas af det imposanta
i sjelfva byggnaden, emedan allt låg fullt af stora grushögar,
ofta så höga att vi på dem nådde taket. Vi togo nu blott en hastig
öfverblick, det egentliga betraktandet måste sparas till vår återkomst.
Doktorn begaf sig härifrån gerad bort till _Luksor_ på en åsna, och
öfver floden till sin "Vetter" i _Gurnu; Sattler_ och jag gingo till
fots genom den vidtfrejdade allén af _sphinxer_, samt betraktade på
vägen bashans krutfabrik. Dessa _sphinxer_ äro till största delen
begrafna under jorden, stympade till sina näsor och i allmänhet illa
tilltygade; men vittna dock med sina stympade lemmar om sin fordna
storhet och stolthet. På denna väg, hvilken vi dock emellanåt förlorade
på gröna och palmtäckta slätter, kommo vi efter ungefär en halftimma
fram till _Luksor_, kanske det mest prisade af alla gamla Egyptiska
monumenter. Det syntes redan ifrån _Karnak_, isynnerhet den ståtliga
_obelisken_, som föreföll mig långt vackrare än den i Paris. Det
väldiga _Propylaeon_ och de ännu väldigare koloss-statyerna derinvid
voro öfver all beskrifning imposanta, så stympade ock förstörda
isynnerhet de sednare än voro. Den förstörelse, som här herrskar
öfverallt, är hjertrörande och gallretande, isynnerhet som man vet
den härröra af råa, barbariska menniskohänder. Detta syntes tydligt,
ty man har förnämligast uthuggit och förstört ansigtena på figurerna,
der man alldeles tydligt ser spår efter spetsuddiga instrumenter. Men
min harm och förvåning häröfver, äfvensom öfver grushögarne, nådde sin
största höjd först då jag genom den stormäktiga porten trädde in i
den egentliga tempelrunden eller tempelgården. Här syntes intet annat
än de usla, fula Arab-kojorna med sina dufslag, sin förfärliga smuts,
sina nakna svartsnuskiga barn och sitt trasiga folk. Så vederstygglig
har jag ännu aldrig funnit någon Arabisk by, så gement och nedrigt
aldrig något folk. Vi hade hela skaror af barn och män efter oss, som
skreko _bakhshish ja khevage_ och voro mera påhängsna än till och med
åsnepojkarne i Alexandria. Så harmsen och uppbragt på Araberna har
jag aldrig förut varit, aldrig föraktat dem så som nu. Men folket
här, liksom på alla af Franger besökta orter, torde hafva blifvit
förderfvadt genom de täta besöken. Vi gingo genom hela runden, men
öfverallt var öfverbyggdt med Arabiska kojor, eller ruiner bebodda af
folket och begagnade till stall. För att komma in och se, måste man
krypa in i dessa kyffens smuts; men detta var mig så vedervärdigt,
att jag skyndade så mycket jag kunde, och måste tillstå att jag
ingenting kunde njuta af alltsammans. I _Karnak_ var ett litet inre
rum af helgedomen användt till fängelse; der råkade nu vara instängd
en gammal gråskäggig man, omgifven af några gamla qvinnor och små
barn. Jag gaf mig till tals med honom, han var utomordentligt munter
och glad, skrattade och skämtade. Jag förundrade mig storligen öfver
hans goda lynne i denna bedrofliga ställning; men här är allt _shej
min allah_, såväl godt som ondt, derföre har man godt eller liknöjdt
mod. Knappt hade jag kommit om bord fÖrän vår doktor kom från andra
sidan med sin kusin, en Tysk doktor _Abeken_, som frivilligt och nästan
på egen bekostnad följer _Lepsii_ expedition. Han var en rödskäggig,
_effendi_-klädd, rödbrusig Nordtysk, med äkta Tyskt sladdrigt munläder,
samt sött släpigt, affekteradt språk. Han talade oupphörligt med
tillgjord enthusiasm och fÖrtjusthet, ej allenast öfver det moderna
forn-Egypten (hvaraf han är en "Liebhaber", genom Lepsii inverkan),
utan äfven öfver Arabiskan, som han talar ganska dåligt, samt öfver
alla andra ämnen i verlden, till sin kära "Vetters" stora förtjusning.
Han begaf sig dock på eftermiddagen bort med sin "lieber Vetter" och
lemnade oss i ro. _Sattler_ aftecknade utsigten af tempelruinerna och
obelisken; jag steg upp på den ännu temmeligen välbehållna _Pyleon_,
Vägen dit gick genom en midtibland ståtliga ruiner uppbyggd ful och
usel moské, i hvilken jag såg två får spatsera invid folk som höllo
på att göra sin bön. Upp till sjelfva toppen af _Pyleon_, som utgör
en stor bred plafond, ledde trappor, men dessa voro till stor del
öfverhöljda af nedstörtade stenblock, så att man måste klifva och
krypa. Men utsigten härifrån lönade väl mödan af den besvärliga
uppgången. Man såg öfver Nildalens stora, gröna slätt, hvilken åt alla
håll omgafs af i toppar uppstigande berg på båda sidor om floden, samt
öfver dess gamla heliga ruiner. Jag stod vid porten till _Luksors_
fordom kanske heligaste tempel, såg framför mig _Karnak_, samt på andra
sidan af floden de väldiga, nästan pyramidlika _Memnons_-stoderna, som
först föllo i ögonen, äfvensom _Medinet Habo, Memnonium, Gurnu_ och
grafvarne, hvilkas öppningar öfverallt tittade ut ur bergen. Det är
sannt, jag kunde ej egentligen lefva i minnet af det jag såg, såsom jag
skulle kunnat vid anblicken af gamla Grekiska ruiner; men tanken på
såväl det utomordentligt storartade i dessa ruiner, som deras nästan
oräknebara ålder, gående långt öfver Moses och kanske Abraham, upp
till den tid man vanligen utsätter för syndafloden, jemte det egna,
underligt fridfulla i Egyptens himmel, gjorde ett djupt intryck på mig.
Jag fröjdade mig innerligt öfver att träda på de stenar, hvilka våra
första fäders lärare staplat upp till sina gudars och regenters ära;
dermed förenade sig ovilkorligen en innerlig harm öfver de barbariska
helgedomsrånande händer, som användt så stor möda, så mycket arbete på
att förstöra dem, äfvensom öfver det sammanfösta Arab-pack, hvilket
nu med sina får och fän bor uppå dem. Dessutom kunde jag ej låta bli
att harmas öfver de många kringströfvande Europeiska skojare-resande,
som inhuggit sina namn på stenskifvorna. Förstörelsen i denna
_Pyleon_ var förundransvärd och förfärlig, så att jag nästan tror att
dertill behöfts Herrans hand i en jordbäfning, hvilket äfven några
resebeskrifvare påstå; ty de stora stenblocken, som varit uppstaplade
till inre murar och öfver dessa, lågo nu till stor del vältrade om
hvarandra härinne, och jag kan ej förstå huru äfven de mest fanatiska
menniskor kunnat förmå sig att använda så mycken möda på förstörandet
af stenmassor. Hvad äfven har mest behagade mig, voro de utomordentligt
fint och så till sägandes elastiskt utarbetade hieroglyferna i
obelisken, hvilken jag nu hade så godt som alldeles invid mig; de äro
inskuret arbete och det inskurna i relief. Jag satt länge här, fägnande
mina ögon och tankar.
Närmare _maghrib_ gick jag åter om bord och roade mig med att se på
våra sjömän, hvilka kastade boll och lekte. Bland andra en lek, i
hvilken en man föreställde åsna, en annan hoppade upp på hans rygg och
kastade en boll i marken, som åter uppstudsande uppfångades af andra
deromkring stående; den som fick bollen fatt, satte sig i tur upp på
dens rygg, hvilken sednast kastat, och så gick turen om. Derunder
skämtades hufvudsakligen med åsnan, åt hvilken man ropade åsnedrifvares
vanliga ord, t.ex. _viss, viss_, då man vill att den skall stå stilla.
De voro härvid särdeles muntra och styrmannen sjelf, som torde vara
emellan 30 och 40 år, deltog i leken med stort nöje. Vi lade nu snart
ut och begåfvo oss öfver till andra stranden, der vi kommit öfverens
att träffa doktorn hos hans kusin, som ligger under _Gurnu_ med en egen
i _Assuan_ hyrd bark.
Nov. 18.
_Sattler_ och jag begåfvo oss på hvar sin åsna å väg, föregångna af
en gammal man, som redan i går aftons varit hos oss med en oändlig
hop betyg af Europeiska resande om godt uppförande samt fullkomlig
kännedom af trakten och dess antiqviteter. Vägen gick förbi det gamla
förfallna templet i _Gurnu_ upp åt bergen, samt förbi den usla byn,
hvars folk till stor del lägrat sig i bergets stora, beqväma grottor.
Dessa äro ock i alla afseenden bättre än de smutsiga lerkojorna, som
de vanligen bebo. Vägen gick sakta och småningom uppstigande, genom
en äkta ökentrakt, saknande alla spår af vegetation; den utgjorde
tydligen bädden af en bergström, som understundom bildas af det vissa
år (ehuru sällan) fallande regnet. Förlidet år vid denna tid, sade man,
hade här fallit starkt och uthållande regn. Anblicken af bergen, som
åt alla håll omslöto dalen, var högst imposant och passade fullkomligt
för vägen till grafvarnes dal. Här fanns ej allenast årtusenden gamla
kungagrafvar, utan äfven en graf för sjelfva bergen, hvilka i tidens
längd här tyckas ruttna till lik så väl som allt annat; ty de voro
alldeles förvittrade samt nedramlade till sand och grus, äfven i större
hällar. Berget var till större delen sandsten, men äfven kalkberg med
flintstens lager. Öfverallt lågo dessa flintstenar, öfverdragna med
fin kalk, formade, snurrade och svarfvade i alla möjliga konstiga
figurer. Genom denna ökneväg kommo vi, efter en ridt af omkring en
knapp timme, fram till sjelfva grafdalen, _Biban el moluk_. Vår gamle
förare förde oss först in i den berömdaste bland grafvarne, _Sesostris_
graf. Vägen gick genom en bred gång, sakta sluttande nedåt med slät
plafond; väggarne i kalkberget voro bestrukna med stuck, samt fulla
af figurer och hieroglyfer, målade i bjerta, lustiga färger, liksom
äfven takets plafond. Men lika litet som målaren _Sattler_ kunde jag
deri finna sådan skönhet som jag väntat, efter de beskrifningar jag
läst om grafven, åtminstone icke i den mening man vanligen tager
konstskönhet. Vi förliknade färgerna -- hvilka dock i förhållande
till deras uråldrighet voro särdeles friska och väl konserverade --
äfvensom till stor del figurerna, med de målningar barnen hos oss
ofta smeta på nyss hvitlimmade väggar. Figurerna, med sina underliga
hufvuden och ofta snurriga sirater, gjorde på oss, som ej voro invigda
i hieroglyfernas betydelse och språk, ofta ett intryck väckande
skrattlust. Vi gingo naturligtvis med ljus i de mörka gångarne och
sågo flädermöss flygande kring ljuslågan, dock ingalunda till så
förfärande antal som resebeskrifvare skrika om. Det räckte länge att
vandra i de stora hvalfven, som utbildades än till stora rum och salar,
än till gångar, med i väggen stående smårum och kyffen, hvilka alla
voro utmålade. Målningarne blefvo dock till slut enformiga, uttrycket
alltid enahanda i figurerna. Äfven här, liksom annorstädes, behagade
mig hieroglyferna mest, ehuru jag ej förstod hvad de sade, samt de
härligt sculpterade figurerna med sina runda och mjuka former. Sedan
vi kommit ut härifrån, besökte vi ännu en stor mängd grafvar, så att
jag tror blott två blefvo obesökta. De voro alla temmeligen lika. I
några funnos mer eller mindre väl konserverade likkistor, alla af
ofantliga granitblock, dem guldtörstiga, skattsökande tyranner från
senare århundraden slagit sönder för att öppna. Vi blefvo slutligen
trötta både af betraktandet och af den starka bitumen-lukten samt
de underjordiska hvalfvens qvafva luft, så att vi i det hela voro
glada att hafva slutat vår rund. Men nu förestod oss en svår, ehuru
jemförelsevis lättare gång, nemligen att stiga upp på berget till dess
toppar, och att begifva oss ner på andra sidan, dit vi förut skickat
våra åsnor. Men mödan af uppstigandet var fullt lönad med den på
sitt sätt sköna utsigten åt alla håll öfver förunderligt storartade
bergbilder, höjande sig i alla möjliga torn-spets- och kupolformer,
åtskilda från hvarandra af de vägar och utlopp, som bergsfloder banat
åt sig emellan lösa stenar. Oändligen härlig var utsigten från höjden,
ehuru, liksom alltid i Egypten, saknande det lif och den omvexling, som
våra väldiga granskogar gifva åt våra berg. Sedan vi kommit ner och
sutit upp på våra åsnor, redo vi till det stora templet i _Memnonium_
samt besågo det som hastigast; men jag måste tillstå att jag nu var
lika mätt på betraktande, som hungrig efter mat, och kunde derföre föga
njuta. Här var en stor hop män, som arbetade för _Lepsius_. Jag hade
nöje af att betrakta deras vackra svartbrunt glänsande kroppar, hvilka
voro alldeles nakna, blott ombundna med en slarfva som sammanhölls af
cn repgördel. Passerade vidare det lilla templet i _Gurnu_, der äfven
arbetare voro sysselsatta med gräfningar för _Lepsius_. Här, liksom på
flere andra ställen, sprungo stora skaror af gossar till oss och bjödo
ut småsaker af antiqviteter, dem de föregåfvo sig hafva hittat vid sina
gräfningar. De åter, som ingenting hade att bjuda ut, tiggde med sitt
eviga, framfusiga och spotska _bakhshisk ja khevage_. Dock voro de här
ej så gemena som i _Luksor_.