till dig ett långt bref och jag sedan dess äfven ej erhållit några
underrättelser från de hemmavarande (utom ditt kärkomna bref då,
jemte mammas deri inneslutna), kan jag ej nu underlåta att underrätta
dig och genom dig mina anförvanter och vänner, derom att jag nu står
färdig inom några dagar anträda en resa till öfra Egypten. Redan i det
senaste brefvet nämnde jag mig ha för afsigt att färdas dit, for att
der tillbringa ungefär 2 månader tills vallfärden till Mekka skulle
väl taga slut, hvilken jag ännu detta år anser ej vara rådlig för
mig. Då hade jag aftalat att göra färden till öfra Egypten med Ryska
kandidaten _Dittel_ från Kasan. Men äfven af honom blef jag narrad på
ressällskapet; ty i slutet af september reste han bort till Alexandria
och derifrån vidare till Konstantinopel. Ledsen att sålunda för andra
gången se min plan för resan omintetgjord, tvekade jag hit och dit
umder _ramadan_-fastan; bland annat tänkte jag bege mig till berget
_Sinai_ och se de ställen der Herren talade med Moses och der Israels
barn vandrade fram i öknen. Under det jag redan gjorde anstalter
och förberedelser för denna resa, föreslogs mig af min särdeles
gynsamme vän doktor _Prunner_ att företaga färden till öfra Egypten
i sällskap med hans kollega från Alexandria doktor _Schlederhaus_,
hvars bekantskap jag äfven personligen gjort i sistnämnda stad, samt
en Österrikisk målare _Sattler_, hvilka båda nu voro här och gjorde
sig färdiga till resan. Min gamla lust att komma dit upp vaknade
åter, så mycket mer som jag nu råkade få det bästa ressällskap jag
möjligen kunde önska, och dessutom blef befriad från alla bestyr, som
rörde hushållningen under resan. Jag har således nu beslutit mig och
är verkligen glad att hafva sluppit ur den villrådighet, hvari jag
för någon tid befunnit mig. Den 29 oktober torde vi vara färdiga att
embarquera och resan är beräknad till på det allrahögsta 3 månader.
Ehuru nu detta, jemte underrättelsen om min oföränderliga välmåga i
detta i alla afseenden af vår Herre så rikligen välsignade land, är
hufvudanledningen till dessa rader, kan jag ej underlåta att i korthet
lemna dig en beskrifning på den nu lyckligen slutade _ramadan_-fastan
och den derpå följande, egentligen 3 dagars, men till 5 dagar
förlängda, högtiden eller _el'id elsoghaijar_, som man vanligen kallar
den. _Ramadan_ börjades här efter den vanliga borgerliga räkningen
den 14 september, d.v.s. den föregående dagen vid solens nedgång. Jag
kom just den 13 på eftermiddagen hem från en några dagars färd till
en liten, på sjelfva kanten af den stora öknen belägen stad _Khanka_,
och fann gatorna alldeles ovanligt fulla med folk, såväl för fredagens
skull, som isynnerhet för morgondagens börjande fasta. De suto rätt
njutande af pipan, kaffet och det förtroliga glammet, vid åtankan af
att i morgon var denna fröjd slut. Deras fasta, som du vet, består
i att från morgonrodnaden till solens nedgång njuta ingenting; icke
allenast mat, utan äfven vatten oeh tobak är förbjuden, med ett ord
allt som kan njutas med de yttre sinnena eller på något sätt gifva
_keif_, d.v.s. muntra, t.ex. att vid badning doppa sig i vatten;
undantag härifrån, så vidt jag vet, gör blott att lukta på blommor.
Snus är tillika med rökning förbjudet; likaså all beröring med qvinnor,
äfven blott att smeka eller kyssa dem, med mera, som du allt kan läsa
i hvilken _fikh_-bok som helst. I det långa kapitlet om _ramadan_
afhandlas dess stora företräden framför andra månader, hvarpå följande
profetens ord må tjena såsom ett exempel, bland de många jag har i
en framför mig liggande _fikh_-bok: _kal 'alaihi ssalato vasselam_,
paradiset (_elganneh_) utsmyckas år från år till den instundande
_ramadan_, första aftonen af denna månad susar en vind fram under
Herrens thron samt spelar i bladen på paradisets lustgårdar och i
dess dubbeldörrar; _horis_ med de blixtrande ögonen skåda härpå och
utropa: o Herre gif oss till äkta den af dina tjenare, som fastar denna
månad, att våra ögon må fröjda sig öfver honom och hans öfver oss;
den som fastar, honom gifver Herren en blixtögad _horis_ till äkta, i
ett tält af en hvit urhålkad ädelsten, på hvarje tärna 70 prydnader,
hvarje af olika färg, och 70 särskilda slag af väldofter, sittande
på en kanapé af rödglimmande rubin, inlagd med agat och på 70 täcken
fodrade med diamanter; detta för hvarje dag du fastar af ramadan, utom
belöningen för dina goda handlingar. Dessa och dylika fröjder utlofvas
åt den rättrogne fastaren. Icke under således om man vinnlägger sig
om, att göra sig förtjent deraf och att man så högt uppskattar denna
månad. Och ehuru jag tror, hvad så många Orientens beskrifvare säga,
att de förnäma Turkarne och en stor del af så till sågandes _"der
neue islam"_ sätter sig öfver fastan i våra upplysta tider äfven här
i österlanden, så vet jag och har nu sjelf varit ögonvittne till den
stränghet, med hvilken de flesta Araberna här iakttaga den, samt den
vördnad och aktning de i allmänhet bära för den. Ibland dem isynnerhet
min shekh, som är en i allo särdeles aktningsvärd man, ej allenast
såsom muslim, utan såsom menniska i allmänhet. Såsom jag redan i
senaste brefvet underrättade dig om, bor jag nu, sedan vår hemkomst
från _Tanta_, uti hans hus och det har varit mig till stor vinning
uti alla afseenden, isynnerhet den att jag med honom fått genomlefva
_ramadan_. Lefnadssättet under denna månad är såtillvida motsatt det
under det öfriga året, att inan nu gör dagen till natt och natten
till dag, uträttar sina göromål och sörjer för sin mage under natten,
men vanligen sofver bort den långa, torra dagens tråkiga fasta eller
åtminstone största delen af den. Alla divaner äro öppna om natten och
här afhandlas nu alla mål, ty om dagen äro de slutna; lika är fallet
med handelsbodarne. Morgonen, som annars är så liflig och rörlig här,
är nu en dödsstill natt och solen går hela denna månad upp öfver
sofvande. Först middagstiden, som vanligen är tyst och död, emedan
man då tager sin _siesta_ och sofver bort _elkejale_, börjar under
_ramadan_ staden att vakna. Arbetsfolket och de simplare krämarne
vakna då upp, gå till sina gÖromål och öppna sina små bodar, men den
mera välmående borgaren och bättre köpmannen beger sig ej ut förän
mellan middagen och _'asr_, d.v.s. omkring kl. 2 eller, som man säger,
_bein elhossatein_. Vid _'asr_ ser man allt folk i full verksamhet,
köpmännen i sina bodar, vanligen med en stor mängd af sina bekanta
och vänner, som samla sig ut för att prata bort fastans tråk; jag
tyckte mig i allmänhet finna att gatorna och bodarne under hela denna
månad voro betydligt rörligare och lifligare än på andra tider. Men
hvad jag saknade var förnöjdheten, som man vanligen ser på folkets
ansigten här då de sitta sysslolösa och språka. Men hvarifrån skulle nu
förnöjdheten komma, då de ej fingo njuta pipan och kaffet? I stället
för pipan, som eljest nästan hvar man bär i sin hand, (med en egen,
alldeles karakteristisk värdighet, med dess hufvud bildande ungefär
en 60° vinkel mot marken) ser man nu nästan hvar och en släpa i sin
hand en smal, än längre, än kortare rotting, hvilken liksom allt under
_ramadan_ fått ett eget namn. Man kallar den nemligen _sava meh_, och
om personen som bär den säger man: _fulan misik el sava meh_, d.v.s.
han fastar. De tyckas vara rätt snopna öfver detta utbyte af vapen,
ty man ser dem gå trumpna och tvära, samt spotta omkring sig ungefär
som nostras Tulindberg. Men detta sednare har en annan anledning; ty
sväljer man ner spotten i mun, så har man brutit fastan och det åligger
en _kada_, d.v.s. en annan dags fasta efter _ramadan_, I bodarne
hör man gräl och krångel, deras glada blick och hjertligt lifliga:
_va'alaikum essalam_ äro nu kalla och liknöjda. Man säger att de äro
_mutejisin_, d.v.s. korta om näsan. Det sämre folket ser man öfverallt
råka i slagsmål, hvilket annars ej är särdeles vanligt, och de draga
hvarandra nu rätt skoningslöst i _shoshe_ eller den hårtutt de vanligen
lemna qvar midt på hjessan, Hvad sjelfva lefnadsordningen beträffar och
tiden att äta, är den ganska olika i olika hus. Jag vill beskrifva den
korteligen, såsom vi brukade. Kort före solens nedgång stod aftonvarden
färdig på vår bricka, ställd på ett litet bord. Piporna voro istoppade
och shekhen bad mig komma ut, ty vi åto vanligen på _fashan_ under
bar himmel, ej inne i rummen. Han skyndade alltid med att allt skulle
vara färdigt innan _maghrib-adan_, ty det är _sunna_ efter profeten
att skynda sig med att bryta fastan. Vi suto så 4 à 5 minuter vid det
färdiga bordet och frestade våra ögon med att betrakta maten, utan att
tordas röra den. Nu hördes 4 minuter efter solens nedgång _adan_ från
en aflägsen minaret, hvarvid vi, såsom här är brukligt, sade halfhögt
för oss sjelfva: _allahu aadsam_, och jag grep först till snuset
och tog 2 à 3 väldiga prisar samt genast derpå till ett stort glas
sockervatten, som med _bismilla_ och _alhamdo lillah_ tömdes, derefter
upprepades det vanliga _hanijan_ med svaret _hannakom ollah_. Härefter
åts ännu några af de nu just mognade härliga dadlarne, för att med sött
riktigt bryta fastan. Nu kom den egentliga maten, bestående nästan
uteslutande af grönsaker, hufvudsakligen _melohijah_ och _bamia_. En
för _ramadan_ particulier rätt var _kishk_, bestående af hvetemjöl
hopkokadt med en sorts förträfflig halfsur mjölk, ungefär sådan som
vår gäsmjölk. Sedan dracks kaffe, röktes och pratades till närmare
_esha_. Emedan jag här ställt mig så, att hvar och en af oss gör sin
bön för sig, så har jag hela denna tid sluppit att göra den, emedan
shekhen, som aldrig försummar någon af bönerna, alltid gör dem nere i
sina rum. Vid _esha_ eller genast derefter gick jag ut vanligen ensam,
ty shekhen är för mycket äkta arab och österlänning för att idas vandra
omkring med mig; han föredrog att mest hela natten sitta i en midt emot
vår port belägen barberar-butik, en samlingsplats för hans vänner och
grannar. Öfverallt hvar man nu gick fram om aftonen och natten, vid
hvilken tid utom _ramadan_ det vanligen är dödstystnad på alla gator,
var nu fullt med folk, alla bodar öppna, alla skoflickare och andra
professionister i fullt arbete i sina små butiker. Men jemförelsevis
största trängseln var i de många caféna, af hvilka en otalig hop nya
tillkommit enkom för _ramadan_. Här suto stora skaror af skäggubbar,
ovanligt nytra sugande på pipan och sörplande på koppen, samt vexlade
förtroliga ord eller suto med långa, förundrade ansigten och hörde på
_Abu Zeidi_ berättare. Det är förunderligt att betrakta åhörarne af en
sådan sagoberättare. Ofta stannar armen halfkrökt med koppen i näfven,
ofta pipan halfhöjd till munnen, af förundran öfver den underfulla
sagan. Men dessa berättare äro ock mästare i sin konst, det går med
en förundransvärd blandning af liflighet och lugn, hvilken måste
hänföra äfven den, som ej kan tro och för sanning antaga dessa sagor.
Emedan deras lokal är det prisade _Maar umna eddynja_, som folket
stolt kallar det här, (ypperligare och bättre än hvilket intet land på
jorden tros vara) väcka de så mycket större intresse hos folket. Nu
under _ramadan_ voro oändligt många nya berättare tillkomna. Utom dem
roades folket i cafén af sångare eller läsare ur _Siret Antar_ eller
af en Arabisk konsert och andra vanliga nöjen. Det jag vanligen roade
mig med, var att höra en gammal hvitskäggig sagoberättare, turvis med
en _zikr_, som man höll i moskén af sultan _Muaijad_. Hit plägade jag
ofta gå och sätta mig på trappan vid den shekh, som förestod och ledde
_zikren_. Som jag första aftonen jag var der, vid min bortgång stack
honom en piaster i handen för det kaffe, hvarmed han uppvaktat mig,
såsom vanligt är vid dylika tillfällen, var jag särdeles välkommen
den andra dagen. Nu ställde jag mig i ringen af de _zikr_-sjungande
_Bejomi_-dervisherna, råmade med dem mitt _allah_ fram ur det djupaste
hål af min strupe, samt runkade i samma rythm med dem mitt hufvud;
deri anfördes vi af en gammal shekh, som stod med oss i ringen och med
sina händer, liksom en kapellmästare, angaf takten af de olika, ofta
förändrade rythmerna, Till vårt råmiga tutti, eller hellre chör, sjöng
en så kallad _munshid_ sin lofsång öfver profeten, på sin i grunden
enkla, men med finurliga passager och tremulationer utsmyckade ton.
Det hela var vackert och högtidligt, och detta högtidliga dämpade min
skrattlust vid tanken på min löjliga ställning. Väl var shekhens hand
i afton, då jag vidrörde den utan att lemna i den någon slant, kallare
än förut, men jag fick i det stället berömmet att vara en man af _ahl
illah_ och _ahl ilkoran_. Härmed roade jag mig ofta under _ramadan_.
Det var nästan den enda _zikr_ jag fann på här. Men _ramadan_ är
äfven häri olika den öfriga tiden af året, att man nu under natten
föga sysselsätter sig med religiösa ceremonier. Om natten sörjer man
för sina nöjen och tillfredsställande af sina kroppsliga behof, men
dagen eller en större del af den tillbringar man i moskéer med bön. Så
samlades ungefär en stund före _'asr_ stora hopar, isynnerhet Turkar
och skaror af vallfärdare, som tillbragte _ramadan_ här (_rammado_),
till _Hassanein_ moskén, gjorde här sin middagsbön och _'asr_-bön
samt tillbragte den öfriga tiden närmare _maghrib_ med att höra på
en Turkisk föreläsare, som på detta språk föredrog _Tefsir_ öfver
åtskilliga Koran surer, eller på en annan Turk, som föresjöng Koran,
eller på någon af de Arabiska föreläsarne, eller ock med att betrakta
böcker som bokmånglarne utbredde till salu. Det var roligt att se huru
de äkta Arabiska i mjugg skrattade åt de Turkiska shekhernas tunga och
tjocka uttal i Arabiskan. Det ar ock nästan omöjligt för en Turk att
få ett rent uttal i detta språk. Jag vandrade några gånger omkring här
i _Hassanein_ i den stora trängseln, men fann just ingenting som roade
mig. Jag begagnade vanligen mina dagar under _ramadan_ med att göra små
ridter ut till berget _Mokattam_ eller såsom det här uteslutande kallas
_Gujushi_. Dels på höjden, dels i sluttningen af detta förunderliga, på
såväl naturliga, som af menniskohand gjorda grottor så rika berg, och
på ökneslätten derunder, står en otalig mängd af fordna herrskares och
helgons grafvar, vanligen ombyggda af en liten moské eller _mosalla_,
bland andra äfven en lång rad af Mameluck herrskarnes vackra mausoléer,
bildande liksom en stad af grafvar, ännu i sitt förfall vittnande om
den ursprungliga stora anda som lefvat i dem och deras tid. Ungefär
5 à 6 äro ännu välbehållna, de öfriga förfallna och begagnas till
stor del till kamelstall för de karavaner, som dagligen gå af och an
till Suez och Syrien. Nära intill dem i samma sträckning är äfven
den såkallade _Karafeh elmugavirin_, der för lärdom och helig vandel
berömda shekhers grafvar stå från aflägsnare och nyare tider. Till
denna trakt och isynnerhet till det härliga berget, ställde jag under
_ramadan_ särdeles ofta mina färder. Mina åsnedrifvare, som i sin
fasta ej voro särdeles belåtna med att springa efter sin åsna i öknens
solbadd, ropade som oftast till sin och min tröst: _shej lillah ja
ramadan_, och då jag sprang upp på bergtopparne samt i grottorna, der
det rädda folket tror finnas blott _'afarit_ och Beduinröfvare, tog
man mig ofta för en _Vali_, stående omedelbarligen under _allahs_
skydd. Hos dessa forntidens sultaner och heliga män gjorde jag min
_zijaret_ och läste i deras _kubbor_ invid sjelfva _maksoran fathe_
eller tilläfventyrs någon annan sura. Afven besökte jag inne i staden
åtskilliga gamla moskéer, som jag förr ej besett, hufvudsakligen den
äldsta invid gamla _Kahira_ byggda moskén af _'Amru_, Egyptens första
muslimeröfrare; en annan näst denna bland de äldsta af _Tailon_, jemte
andra, äfven den utomordentligt praktfulla moské, som nuvarande pashan
håller på att bygga invid sitt citadell på ruinerna af _Selaheddins_
gamla palats, hvaraf ännu väldiga granitpelare äro qvar. Denna nya
moské blir invändigt beklädd med den vackraste, ofta mångbrokiga porfyr
från det närbelägna berget, slipad och faponerad på det vackraste.
Det enkla och just genom sin enkelhet storartade, som ligger i islams
första byggnader här, saknas dock i denna moské, och allt det arbete,
all den konst, med hvilken man sökt ersätta den ursprungliga stora
andan, är i jemförelse med den ringa. Detta var min sysselsättning om
dagarne under _ramadan_, om nätterna vandrade jag omkring till några
timmar före fastans början. I stället för den vanliga midnattssången,
som man hör från minareterna, eller den så kallade _Ula_, hörde man nu
vid samma tid en _adan_ kallad _elabrar_, bestående af 5-9 versen af
Suran _Insan_, hvilka korta verser framsjöngos långsamt från de hela
natten illuminerade minaret-gallerierna. Ungefär 2 timmar härefter
hörde man en annan _adan_, bestående af den vanliga fredags-_selam_
öfver profeten. En timma härefter ungefär hördes ett långt upprepadt
_Irfa'o_, d.v.s. tagen bort maten, och derefter _adan_ till _fagr_bön.
Denna _adan_ kallas _adan esshurb_, emedan hvar och en som ännu ej
druckit sitt lystmäte påmintes härigenom att släcka sin törst, så länge
det ännu var tillåtet, ty ungefär 20 minuter derefter börjades fastan.
Min shekh och jag gjorde vanligen vårt nattmål, kalladt _suhur_, vid
_selam_. Det andra målet vid _maghrib_ kallas frukost, _fotor_. Vid
midnatt redan börjar en man, kallad _musahhir_, gå omkring med en liten
såkallad _tar_, ett litet skinnbespändt instrument i form af en tambour
de basque, men utan klockor och slaget med en liten sticka. Till detta
accompagnement sjöng han alldeles monotont böner och önskningar till
invånarne i hvarje hus af hans distrikt, nämnande hvar och en vid namn
och tilläggande dem allehanda vackra epiteter, isynnerhet fruarne i
husen, som han kallade de gömda ädelstenarne. Han stannade vid porten
af hvarje hus, jemte en liten gosse som bar hans lampa, och hans
sång räckte 5 à 10 minuter. I slutet af _ramadan_ fick han sedan sin
drickspenning eller hellre sin årslön, ty hans embete var nu slut till
nästa _ramadan_. För öfrigt hade man allehanda nya saker nu enkom för
_ramadan_, hvilka alla hade sina namn häraf eller af något hörande
dertill. Så gingo hela natten om gossar och bjödo ut en sorts med smör
bakadt bröd, som vanligen och i den vanliga formen kallas helt simpelt
_kahk;_ nu hade de en litet förändrad form och kallades _sohaijar_,
med de nätta Kairoboernas stora böjelse att forma nätta diminutivord.
Äfven helsningarne och de vanliga komplimenterna voro nu nyancerade, i
stället för _vahashtinna_ och dylikt hörde man nu: _ramadan karim_, med
svaret: _ma hadish akram min allah_, samt de nu redan från den följande
festen anticiperade, såsom: _ta'eish liamthalo_, eller: _allah ja'od
'alaikom va intom bikheir_ &c. Hvad nu särskildt mig beträffar och min
fasta, så fastade jag blott den första dagen för att se huru svårt det
skulle vara, och jag kan ej neka att, ehuru jag sof bort en stor del af
dagen, den dock blef mig ganska lång och fastan på snus hufvudsakligen
svår och tung. Hvad måste den då ej vara för arbetsfolket, som
måste arbeta större delen af dagen, ofta i plågande solbadd, utan
att få smaka en droppa vatten. De öfriga 29 dagarne af denna månad
gjorde jag mig inga scrupler af att snusa och dricka vatten, ehuru
jag naturligtvis gjorde det så att ingen muslim såg det. Hvad maten
beträffar förtärde jag på hela dagen vanligen ingenting, hade ock föga
behof deraf, i anseende till det dugtiga nattmål _suhur_, som vi gjorde
omkring kl. 3 eller 4 på morgonen. Men som jag oftast tillbragte hela
eftermiddagen på färder till bergen och utom staden, hände det ofta att
jag ingen dryck vatten fick och blott sällan kunde stjäla mig till en
pris snus. Så hände det ofta att jag i sjelfva verket fastade, utan att
dock någonsin, såsom det tillkomme mig i min föregifna _Hanafi_ sekt,
yttra _nijet_ hvarje afton till följande dagens fasta. Det var vanligt
uti de flesta något bättre hus, att under hela denna månad ha 2 eller
flere _fokaha_, som hvarje natt gjorde en _khatme_, d.v.s. läsning af
hela Koran. Detta är icke allenast en religiös handling, utan äfven det
hufvndsakligaste nöjet hvarpå folket här bjuder hvarann, ungefär såsom
hos oss en musiksoirée. Min shekh önskade att äfven vi skulle göra
så; men emedan jag alltid ledsnat ut att höra en sådan _khatme_ och
blott en kort stund funnit nöje vid den, samt dessutom ville använda
mina nätter till att drifva omkring bland folket, så kunde jag ej gå
in derpå. Deremot gjorde jag nu i mina rum den 27 natten af _ramadan_,
den så högt respecterade _leilet elkadr_, en _khatme_. Trenne de bästa
Kairos _fokaha_ läste och sjöngo for oss jemte ett litet sällskap af
vänner _kitab allah il'aziz_, samt till godt slut _fathe_ för _Sid
Vali effendi_. Desse _fokaha_ voro högst roliga och qvicka män, 2 af
dem blinda, liknande mycket våra musici äfven i den goda appetit de
hade, sedan de slutat sitt föredrag. Den följande aftonen gick jag med
min shekh i den invid vårt hus belägna moskén _Ghamri_, och gjorde med
församlingen den under hela _ramadan_ öfliga _teravih_ bönen, hvilken
jag såväl som min shekh hittills försummat under hela månaden. Denna
bön består af 20 knäböjningar med 10 särskilda _selam_ helsningar och
således äfven 10 särskilda _nijet_. Efter den läses ännu _vitr_ bönen,
som dock hos _Maliki_ och _Shafi_ sekterna är olika den hos _Hanafi_.
Det var ej utan att de många knäböjningarne, alla tillsammans med
_esha_ bönen utgörande 27, tröttade mina jemförelsevis styfva knän;
men jag ville dock och måste göra dem, för att se huru det gick till
in praxi. Söndagen den 13 oktober voro _ramadans_ 30 dagar till slut
fastade; om man ej annars visste det, hörde man det af barnen, som
sprungo omkring på gatorna, skreko och sjöngo _bukra l'id narbah va
nzid_, jemte andra rim, som deras sinne och rika språk ingåfvo dem. Det
är ett oföränderligt bruk här, att hvar och en skall vara nyklädd på
denna fest, eller åtminstone bära något nytt i sin klädsel. De sista
dagarne af _ramadan_ såg man derföre en ovanlig rörelse och liflighet
på gatorna, isynnerhet på de betydligare handelsplatserna och torgen.
hvar och en skulle köpa sig något, ehuru priserna nu naturligtvis
voro betydligt förhöjda. Måndagsmorgonen kom min shekh upp till mig,
klädd alldeles ny från topp till tå. Vi togo hvarandra i händerna och
upprepade de vanliga gratulationerna: _kulli sana_, eller _'am va inta
tajib, allah abkakom limithlo_ &c. Vi skyndade oss för att hinna till
moskén och med församlingen göra våra 2 knäböjningar, högtidsbönen, och
höra _khotbe;_ men jag hann ej i rätt tid dit och fick ej öfvervara
den. Kaffet, som vi eljest dricka uppe hos mig, dracks nu nere i porten
med öppen port. Snart kommo våra vänner från granskapet, vexlade med
oss handslag och gratulationer samt drucko kaffe. Vi suto här kanske
omkring 2 timmar, allt emottagande gratulanter. Jag var dock alltför
nyfiken att se verlden ute, för att längre sitta stilla. Jag gick så
ut och vandrade omkring i staden. Allt såg nu särdeles festligt ut.
Alla bodar voro slutna, gatorna rensopade och putsade, men isynnerhet
allt folk utstyrdt i nya kläder eller åtminstone snyggt och rent. Mest
roade mig barnen, som svängde sig åt alla håll och mönstrade än sina
nya röda skor, än sin nya _tarbosh_, än bredde ut sin nya _koftan_, för
att se om den satt väl. Flickorna äfvensom hustrurna hade ny _henna_ på
sina fingrar och ny _kohl_ på sina ögonbryn, bredde ut sina nya slöjor
och vredo på sina granna, men förargliga ansigtsslöjor, säkert lika
förargade som vi att nödgas bära dem, samt gömma undan sina behag för
sitt _harim_-fängelse.
Men jag måste spara fortsättningen, jemte beskrifningen på den nog
besynnerliga processionen med _Kisveh_ till _Hassanein_ moskén, till en
annan gång. Jag kommer just nu från _Bolak_, dit jag fört mina saker
om bord; i morgon före solen skola vi embarquera i gamla Kairo. Så
torde väl nu den så ofta planerade och så efterlängtade resan till öfra
Egypten komma att gå för sig, i ett högst eget, besynnerligt sällskap.
Tänk dig en Tysk doktor, anställd i pashans tjenst vid hospitalet i
Alexandria, hvilken med allt sitt läkareskap är något sjuklig, såväl
till sinne som till kropp; en målare från Wien, hvilken såsom äkta Tysk
synes vara en flitig penselgnidare, utan att vara någon stor genius;
men tredje mannen är min Arabiska shekh, som följer med för att med
mig fortsätta våra studier och dessutom plugga litet modern Arabiska
i doktorn; till fjerde man en -- kalla mitt lilla och underliga jag
hvad du vill; tolf Arabiska båtsmän samt några passagerare, dem vi
lemna fri passage, bland andra en Maltesare, den store och vidtfrejdade
hieroglyf-läsaren prof. _Lepsii_ tolk.
För Bonsdorff följande: samlingen af Nilens fiskar är nu färdig, 40
species, så när som på några, hvilka ej kunna fås förän litet längre
fram på vintern; en samling af Egyptens foglar, utgörande 80 species,
torde jag ha färdig inom en månad; qvadrupederna äro svåra, så när som
på en såkallad Faraosråtta, har jag ännu föga af sådana, torde dock
framdeles kunna få en hyena, gazell, shakal, jemte åtskilligt annat.
Möjligen torde jag komma öfver något i öfra Egypten. Bokaffären: jag
har några ypperliga manuscripter, bland andra _Sojoti, Gulistan_ med
Arabisk kommentar, ett ännu vackrare msc. af _Bostan_ med Turkisk
kommentar och randglossor, ett Persiskt-Turkiskt lexikon, en geografi
af _Ibn el vardi_ &c. Jag spekulerar på _Hagi Khalifas_ ypperliga verk
i Arabiska litteratur historien, men 2000 piaster tyckes mig nog mycket
för mina små tillgångar. Jag har nu funnit en bokshekh, som har goda
saker men är dyr. Jag har leinnat honom en förteckning på äskade böcker
och så snart jag kommer tillbaka torde jag på tillbörligt sätt med
lätthet få slut på de återstående omkring 2000 piasterna af det lilla
anslaget.
Och nu farväl, måtte julen och nyåret komma öfver dig, de dina och oss
alla, glada, friska och nöjda i de olika, vidt aflägsna trakter af
verlden der vi befinna oss. Om du ännu ej skrifvit mig svar på mitt
sista bref, och äfven om du skrifvit, skrif mig ännu ett vid dettas
ankomst; det träffar mig antingen i Kairo, som jag nu ej torde kunna
lemna förän i februari, eller i _Gidde_. Se till att du lagar så, att
jag kan rätt tillbringa och få slut på året 1846 i Arabien. Jag kan
ej uppgifva tanken på att stanna längre tid i Orienten, sedan jag nu
i mitt tycke ganska väl preparerat mig. På mitt utseende och äkta
Arabiska skägg taga numera alla menniskor mig för en Oriental och
muslim; jag har på senare tider märkt att föga dertill fattas äfven
uti mitt språk, isynnerhet i uttalet. Haf godheten gå till min mor och
syster, lemna dem underrättelser om mig och tacka dem för deras sista
bref. Helsa äfven mina vänner, som till äfventyrs fråga efter mig,
_vasselam_!
VI. Afdelningen.
Resa till öfra Egypten och Nubien. 1844.
Dagbok, Okt. 31.