på processionerna med _Kisveh_ och _Mahmil_, som i dag fördes ner ifrån
citadellet till _Hassanein_. Öfverallt der jag gick fram voro stora
skaror af gapande folk, dels spatserande, dels sittande i bekantas
bodar och cafén, eller äfven på sjelfva gatan. Trapporna till de
moskéer, som lågo i vägen, voro fullsatta med qvinnor, äfvenså till
stor del taken. Jag fick länge spatsera omkring och vänta förän sjelfva
processionen kom. Härunder roade mig storligen en skara små gossar, som
gingo omkring för att uppspana kristna, ansätta dem och fordra pengar.
Jag såg huru de attaquerade en Jude, som de fingo tag på inne i ett
qvarter. Anföraren för hopen ropade sina följare tillsammans med: _ja
olad elhareh ja gid'ar nosrani fi horetna_. Härvid lupo de tillsammans
och ansatte den svartturbanade mannen, som tog sin tillflykt i ett
magasin, hvars ägare, jemte några andra bredvid belägna bodars ägare,
drefvo bort pojkarne med käppar. Jag såg äfven några Franger, som gingo
här fram, men de fingo gå i fred, så mycket jag kunde märka. En Frang
är här dock helt annat än en _nosrani_, man tyckes till och med ej
vilja ge honom detta namn. Detta ger man vanligen blott åt här boende
Greker och Armenier, klädda i orientalisk kostym. Slutligen, sedan jag
spatserat upp och ned kanske 2 timmar, började sjelfva processionen,
föregången af 2 halfnakna, blott med korta, alldeles nedsmorda
kortbyxor skylda män, bruna och, som jag tyckte, med olja smorda på
sina kroppar. De stannade då och då framfor någon bod och, tror jag,
utöste ovett mot hvarandra för 5 fadda. Jemte dem följde den vanliga
skaran af tjufpojkar. Få något afstånd efter dem följde militär,
föregången och förespelad af trummor och filipipare, med hvilka äfven
följde en tambourmajor, ganska prydligt svängande sin staf. Efter dem
musikkorpsen, bestående blott af horn, mest bashorn, en oändlig mängd
klarinetter och med bjellror fullsatta skrammel-halfmånar. De voro
nu tysta för filipiparne och trummorna, som allena spelte marschen.
Härefter följde soldaterne, _nodsam_, till stor mängd. Efter dem kom
sjelfva _Kisveh_, hoplaggd i sex stora packor, hvarje packa på sin
åsna. Öken voro af sämsta slag och ej på minsta vis utstyrda, packorna
åter lågo på en brädskifva på åsneryggen. Äfven karlarne, som ledde
åsnorna och höllo i packorna, voro af sämsta och ruskigaste slag. Efter
dessa packor af svart dyrbart sidentyg, utbroderadt som det tycktes med
språk ur Koran (hvilka dock nu, såsom vid hoppackningen vända inåt,
ej voro synliga), kom sjelfva panelningen, antingen vid golfvet eller
taket af _Ka'abeh_, bestående af långa stycken af samma tyg, rikt
utbroderade med Koranspråk i guld, t.ex.: _la illaha illallah_ &c.
Dessa stycken voro uppburna på stänger, laggda i halfbågform, hvardera
ändan på sin åsna. Härefter kom nu sjelfva _Ka'abe_ kupolbetäckning,
i kupolform uppburen på en dertill gjord ställning, öfverträffande
de föregående styckena i prakt och vackert arbete. Den var särdeles
rikt utbroderad i guld, i röda och gröna färger. Arbetet var verkligen
utmärkt och det vackraste jag sett af det slaget. Härefter kommo nu
shekher, som i sin klädsel voro ganska enkla, på intet sätt utmärkta,
utan fastmer af det sämre slaget. De ropade, hufvudsakligen den ena,
oupphörligt _sallo 'ala nnebi ja ommat annebi_, jemte andra loford
och välsignelser öfver profeten. Allt som dessa särskilda stycken
avancerade framåt, skockade sig folket deromkring för att beröra dem
med handen och sedan med den bestryka ansigtet. Härvid frågade de
föga efter de ofta dugtiga slag de fingo af soldaterna, som gingo
omkring dem, för att skydda de kostbara och heliga styckena för folkets
klåfingrighet, kanske äfven smutsiga finger. De togo gerna utan knot
emot slagen, för att få beröra helst yttersta randen af tygen. Framför
de första packorna af _hisveh_ red en officersperson och efter det
sista stycket 8 à 10, alla klädda i sina guldbroderade röda tröjor.
Härefter var ett stort mellanrum, först efter kanske 5 minuter kom en
hög trädställning, ungefår trekantig, gående på 2 medar samt hel och
hållen behängd med en grön sidengardin. Högst uppe på denna ställning,
liksom på ett takröste, stod en man, som hann upp till andra och
tredje våningarne af husen. Rundtomkring, isynnerhet på ena sidan der
gardinen var uppslagen, stod mycket folk på trädspirorna, som gingo
parallela med medarne, äfvensom på sjelfva medarne. Denna gardin,
liksom alla andra heliga stycken hvilka följde med i processionen,
berördes flitigt ej allenast af det på gatan stående folket, utan
äfven af folk, isynnerhet qvinnor, som var hoppackadt i fönstren och
på taken; dels med sina händer, dels med shawlar berörde folket dem,
isynnerhet det stycke, till hvilket man lättast räckte i anseende
till dess höjd. Hela denna ställning, som var en särdeles stor koloss
och hvars mening jag hvarken sjelf förstod eller sedermera genom
efterfrågningar kunde få reda på, drogs af de pojkar, som så modigt i
dag snokat efter kristna i qvarteren. Det var nu en alldeles förfärlig
hop af dessa pojkar, som satte denna koloss i rörelse, under förfärligt
skrik och hojtande. Det behöfdes ock verkeligen denna mängd, såväl
för den tunga kolossen sjelf, som för det stora antal på den stående
menniskor. Efter denna ställning kommo långa rader af allehanda
_dervisher_, samt sig så kallande _avlija_, fromma och religiösa män,
hvilka sjöngo oupphörligt: _la illaha illallah_, eller andra språk ur
deras religion. Deremellan såg man besynnerliga figurer, utspökade på
mångahanda sätt, med turbaner vridna på ett eget vis, samt med andra
underligheter och bjertheter i sin klädsel. Det tyckes alltid höra
något maskradaktigt till de heliga processionerna här. Slutligen kom
härefter den helige _Mahmil_, en bild af den _taktravan_ eller täckta
bärstol, i hvilken fordomdags sultanen eller sultaninnan plägade
åtfölja vallfärdartåget till Mekka. Nu går den tom dit på en kamelrygg.
Kamelen som bar den var ett vackert, utvaldt ök, grannt utsiradt
med bjellror och andra grannlåter. Så voro äfven de kameler, som
omedelbarligen följde härefter, och bland hvilka den första bar shekh
_El gamal_, den underliga, halfnakne _maghrabi_guhhen som oupphörligen
nu, såvälsom under hela taget till Mekka, runkade sitt hufvud i afmätt
takt. Efter honom en annan man, som jag tyckte en Turk, äfven till
kamel och runkande sitt hufvud, men tydligen ännu en nybörjare i
konsten och en klåpare. Efter dem kommo 4 à 6 kameler, som buro musiken
och musikanterna, stora tympaner och de skrikande _bokk_. Härmed var
nu det egentliga tåget slut, såsom jag vill minnas. De tågade alla i
långsam marsch till _Hassanein_, dit äfven jag begaf mig på en omväg.
Jag gick dock ej in, i anseende till den stora trängsein, utan begaf
mig till _Jusuf_, åt hvilken jag åter gaf en guinéa för hans resa till
_Damjat_. Här träffade jag en bland de slynglar, som bashan skickat
till Europa för att bildas, denne till mekanikus, och som kommit
tillbaka halfbildade samt tusendefalt värre än de gått. Denne hade
hufvudsakligen vistats i Wien och talade Tyska, ehuru han under sin
8-åriga vistelse der ej kunnat afslipa de barska Arabiska strupljuden.
Talet föll på _Mahmil_-processionen i dag och det var ej utan stor harm
jag hörde honom fördömma och håna dessa hans religions bruk, samt kalla
dem dumt tyg. _Josefs_ mor och styffar, båda Tyskar, frågade om ett och
annat dithörande, men han kunde ej förklara dess betydelse. Då gjorde
jag det samt började med skonsamhet och försonande tala om islams
ceremonier; nu måste, åtminstone för skammens skull, _Hassan_ börja
hålla med mig. Jag kom hem särdeles trött efter mina långa vandringar i
dag och blef derföre hemma ända till _maghrib_.
Okt. 20.
I dag började vi åter vår _Alfijeh_ efter flera dagars lättja. Jag blef
hemma den öfriga dagen för att vänta min lille _Mohammad effendi_, min
gamle skriflärare, som jag i går träffade vid _Mahmil_-proccssionen
och som då lofvade komma till mig vid middagstiden. Jag väntade ända
till en timma före _'asr_, men förgäfves. Vid denna tid kom shekh
_'Ali_ hem från _Bolak_, dit han varit för att köpa hvete. Han mådde
illa och under det vi suto här fick han ett anfall af frossa. Ehuru
han frös och darrade i hela sin kropp, kunde han dock ej underlåta att
göra sin middagsbön. Han skälfde derunder i hela sin kropp och skägget
skakade dugtigt, hvilket såg högst roligt ut. Denna sjukdom ansåg han
som förklaring på en dröm, den han haft i natt. Jag gick nu ut och
begaf mig till _Surugijeh_, för att se huru långt mannen var kommen
med mitt pistolbälte. Han hade det ock under arbete, men jag kom just
i lagom tid för att ännu Förklara för honom huru jag ville ha det. Ty
oaktadt jag härom dagen närmare en timmas tid stått och ventilerat med
honom, samt gifvit honom ritning på huru jag ville ha det, hade han ej
förstått mig. Jag förklarade mig nu ytterligare kanske en halftimme för
mannen, som just höll på med arbetet. Han var begripligare och tycktes
fatta min mening. Härefter gick jag till kansliet, men fann _Köhler_
upptagen af göromål. Satt derefter en stund i Grekcafét i _Azbukijeh_
och kom hem någon timma före _maghrib_.
Okt. 21.
Var två gånger upp till sadelmakaren i _Surugijeh_ och krånglade med
honom om mitt pistolbälte; ehuru jag förklarade och ritade för honom
samt han sade sig förstå och lofvade göra efter min önskan, så hade
han, när jag efter _asr_ kom dit andra gången, dock gjort efter sitt
eget hufvud. Men det är svårt, nästan omöjligt, att få folket här
till att gå in på något nytt; såsom far och farfar gjort, så måste
ock sonson göra. Gick sedan ner till kansliet och satt en stund hos
_Köhler_. Han berättade en underlig historia, som passerat med en på
landet boende Fransos. Denne hade nemligen kommit i träta med byns
chef, som beskyllde honom för att gömma rymmare i sitt hus, samt
fordrade att få komma in och söka. Fransosen pockade på sin rätt såsom
Frang, att släppa ingen in i sitt hus mot sin vilja. Efter något
krångel skickade chefen sina män dit, tog Fransosen, bastonnerade
honom under fotbladen och genomsökte hans hus, utan att finna någon.
Denne Fransos hade förut varit i pashans tjenst och sålunda redan
förlorat sitt skydd såsom Fransk undersåte, lefde nu på landet, plöjde
och sådde jorden i Arabisk drägt, såsom en Fellah. Det oaktadt kom
Franska konsuln direkte hit från Alexandria för denna sak och fordrade
upprättelse af pashan. Sedan konsuln 3 gånger på en dag varit uppe hos
honom i citadellet, måste pashan slutligen beqväma sig att gå in på
följande vilkor: han skulle ur landet exilera bychefen och dennes män
samt betala 30,000 piaster, hvilket sistnämnda isynnerhet skall hafva
kostat på honom, och som han troligen ej beviljat åt någon annan än
Franska eller Engelska konsulen. Jag talade här med _Amin Agha_, att
han skulle underrätta sig om kameler och karavan till _Sinai_. Efter
_maghrib_ gick jag åter ut och gjorde en spatsertur i det härligaste,
ljufvaste månsken.
Okt. 22.
Gick om morgonen ut till kansliet, för att råka _Amin Agha_ och höra
hvad han uträttat i Grekiska klostret. Jag träffade hvarken honom eller
någon annan der, ty de hade alla begifvit sig ner till _Bolak_ for
att taga emot generalkonsuln _Fock_, som anländt hit i dag. Jag gick
då och satte mig i _Azbukijeh_ för att få tiden till slut. När jag
kom tillbaka, fann jag både _Amin Agha_ och _Köhler_. Den förre hade
varit dit jag bett honom gå och bad mig komma tillbaka vid _'asr_, då
vi båda skulle bege oss till klostret för att tala med _vekilen_ och
_gammalen_. Då jag gick ut derifrån träffade jag _Wrede_, som sade att
_Prunner_ ville tala med mig. Framkommen till _Prunner_ sade han mig
att doktor _Schlederhaus_ nu var här och jemte den Österrikiska målaren
färdig att inom några dagar anträda en resa till öfra Egypten, samt att
de önskade få mig med sig. Den gamla lusten att komma dit upp rörde sig
åter i mig och jag lofvade lemna honom svar i afton, ehuru jag redan
nu inom mig sjelf var besluten att resa med dem. Jag gick snart bort
samt sprang omkring i _Muski_, villrådig och upprörd i mitt inre af
obeslutsamhet. Slutligen gick jag hem, satt en stund och lugnade mig.
Närmare _'asr_ gick jag till sadelmakaren i _Surugijeh_. Jag fann honom
sysselsatt med att omsider sluta arbetet på mitt pistolbälte. Han bad
mig vänta tills det skulle bli färdigt. Jag satte mig i ett närbeläget
café och sedan jag der tillbragt omkring en timma, satt jag ännu i hans
bod kanske en timma, föran jag slutligen fick mitt bälte, som, med
allt det krångel jag haft, ändå blifvit något helt annat än jag velat.
Men hvad skall man göra? man måste i sådana saker foga sig efter de
oförståndiges och envises hufvuden. Vid _esha_ gick jag till _Prunner_,
hvarest samlades ett stort sällskap Italienare och Tyskar, bland de
sednare äfven den Wienska målaren, men icke _Schlederhaus_. Jag satt
der någon timma och gick så hem.
Okt. 23.
Gick till kansliet, lemnade der i min _sahhara_ åtskilliga böcker och
tog derifrån andra småsaker. Såg åter ett slagsmål; jag tror man hade
fått tag i en tjuf och höll nästan på att slå ihjäl honom, Men en stor
skara qvinnor kommo emellan och skilde litet åt de kämpande, så att
tjufven slapp att rymma. Satt härefter en stund i Grekcafét, och gjorde
några små uppköp för min resa till öfra Egypten. Om aftonen gick jag
åter ut och gjorde en liten spatsertur i månskenet. I dag och dagarne
förut var här ett stort antal resande Engelsmän, som äro färdiga att
afgå till Indien.
Okt. 24.
Vid kaffet talade shekh _'Ali_ om huru Tscherkesserna togo allt
mera land af Ryssarne samt segrade öfver dem, äfvensom att en man,
shekh _Mohammad_ från Mekka, 3 särskilda gånger dertill uppmanad af
profeten vid sina _zijaret_, nu befunne sig ibland Tscherkesserna och
förde dem till seger; han skall vara en stor undergörare, ställa den
fiendtliga hären ofta liksom omringad af en mur åt alla håll o.s.v.
De skola till och med återtagit Tiflis med en krigslist, sålunda att
hela muslimhären klädt sig i fårskinn och krupit på alla fyra fram ini
staden, ledda af herdar, sålunda föreställande en fårahjord. Härom
talades vidt och bredt, dock tycktes shekh _'Ali_ anse historien
om soldaternas förklädnad för en dikt. Gick på förmiddagen ut till
_Muski_, träffade mina båda reskamrater i _Pinis_ hus och talade med
dem en stund om vår snart instundande resa. Handlade några småsaker
af _Pini_, hufvudsakligen krut. Gick härifrån till _Köhler_, som jag
erfarit ej skulle må rätt väl. Jag fann honom ock liggande på sin
säng i en börjande intermittent feber. Medan vi suto här, kom äfven
_Timofejeff_, nu omklädd i Europeiska kläder, fjeskig och litet
förbryllad, liksom alltid sedan han blifvit utnämnd till sekretär
hos konsuln. Hans egentliga tjenst tyckes dock bestå i att springa
och bestyra, samt ställa konsulns hus i ordning, ej stort bättre än
en vanlig betjents. Men nu småningom börja ju ock alla tjenster gå
derpå ut, att hvar och en skall vara liksom betjent hos sin förman.
Derföre börja äfven alla egentliga betjenter och hötel-gar?oner bli så
högfärdiga och öfvermodiga, ty de äro lika goda som andra tjenstemän,
till och med mycket friare; ty de passa upp alla som betala dem, och
behagar dem ej en herre, kunna de lätt få en annan, då deremot en
tjensteman i staten, som man säger, sällan duger till mer än ett embete
och engång afsatt derifrån har svårt att finna ett annat, hvartill
han passar. På eftermiddagen gick till min _kaffasi_ för att få min
_kafas_. Den var ock, efter 4 dagars lögn, nu färdig, ehuru efter det
vanliga modet och betydligt större än jag önskat den. Men det är nu
engång omöjligt att här få folket till att göra någonting på nytt sätt
eller annorlunda än de lärt af sina fäder. När jag kom tillbaka fann
jag shekh _'Ali_ sittande med shekh _Ibrahim_ hos vår _Muzeijin_. Jag
satte mig invid dem, men vi stego snart alla 3 upp, gingo upp i shekh
_'Alis ka'ah_, drucko kaffe der och språkade. Shekh _Ibrahim_ tycktes
gläda sig öfver den vackra _ka'an_, och detta åter gladde shekh _'Ali_
särdeles, så att han sedermera ej kunde underlåta att påminna mig
derom, liksom bos oss frun gläder sig öfver en väl lyckad kräm, som hon
gjort. Gjorde sedan en liten tur till kanalen och efter _maghrib_ en
tur till _Azbukijeh_ i det ljufvaste månsken och den ljummaste luft.
Egypten är dock ett herrligt land och med rätta säga de gamla Arabiska
författarne, att Herren välsignat det framför alla andra i verlden.
Föga nog torde Italien komma upp emot det. Så hade jag fått slut på min
33:e födelsedag. Min nästa födelsedag, hvar skall jag öfverlefva den
och huru månne då verlden se ut i mina ögon?
Okt. 25.
Gick på förmiddagen ut för att göra min uppvaktning hos vår nyss hit
anlända generalkonsul _Fock_. Han träffades ej i dag, emedan han
begifvit sig upp till pashan. Vandrade så litet omkring, tills jag fick
slut på tiden för fredagsbönen. Träffade på gatan shekh _Isa_ från
_Gemelijeh_, som var särdeles artig och vänlig samt särdeles rikligt
upprepade: _vahashtinna_ &c. Förde böcker tillbaka till _Prunner_ och
träffade der min blifvande reskamrat doktor _Schlederhaus_. Suto här en
stund och talade om åtskilligt rörande resan. Gick efter _maghrib_ ut
med shekh _'Ali_ till _Azbukijeh_ och satt en stund hos _Hanafi;_ der
firades i afton en _molid_ för shekh _Sejid Ali Bekr_ i tält, uppslagna
på sidan af den breda gatan.
Okt. 26.
Var om morgonen hos _Bokty_ och tog penningar; derifrån gerad till
_hotel d'orient_ för att träffa vår nye generalkonsul. Han var
ännu ej uppstigen, hvarföre jag satt en stund hos _Timöfejeff_.
Det är underligt att se huru barnslig han ännu är. Han var i dag
utomordentligt artig och hjertlig, fordrade oupphörligen af mig
försäkringar om min fortfarande vänskap för honom och att ingenting
kommit emellan som stört den. Nu var konsuln uppstigen och jag trädde
in. Han emottog mig med artighet och jag blef länge sittande der att
språka om allehanda likgiltiga ämnen. Till sitt yttre såg han något
medtagen ut. Vid det jag kom ner ifrån honom mötte jag _Schlederhaus_
i porten, gick med honom upp och dröjde temmeligen länge språkande om
vår resa. Det är ej utan att han förekommer mig litet knarrig, såsom
alla sjukliga. Då jag straxt på eftermiddagen åter gick ut och vandrade
i _Muski_, träffade jag på gatan en man som såg högst rolig ut. Emedan
jag tittade på honom noga och nära, gaf han mig _Selam_helsningen,
som jag besvarade. Så kommo vi oss i samtal på Persiska, men han
sade sig vara en Kinesare. Det var ock ej svårt att igenkänna honom
som sådan på hans ansigtsbildning, hvilken hade stort tycke af den
Tatariska, framförallt på hans få glesa skäggstrån på hakan samt af
hans på Hinduiskt vis nätt lindade turban. Vi spatserade länge omkring
uti trädgården i _Muaki_ och begåfvo oss sedan på hemväg. Han följde
mig upp till mig, blef sittande ända till _maghrib_ och åt äfven
qvällsvard med oss. Här talade vi Arabiska, hvilket språk han talade
efter grammatiken temmeligen rent, men med ett uttal som jag, och
ännu mer shekh _Ali_, hade särdeles svårt att förstå. På min begäran
reciterade han Kinesiska verser och upprepade Kinesiska ord. De hade
ett förunderligt, men icke fult ljud, med så fina nyanceringar att
jag tyckte flera vara alldeles lika, men då jag försökte säga efter
dem, kunde jag ej någonsin få fram dem honom till nöjes. Han talade
mycket om sitt land och dess regeringssätt samt tycktes känna det väl,
Hvad mig mera förundrade var, att han kände mycket af den Arabiska
litteraturen och dess böcker, af hvilka han sade sig vilja köpa flere,
för att föra dem hem till sitt lands musulmän. Han hade för 3 år sedan
begifvit sig hemifrån öfver Bengalen till _Mokha_, sedan tillbragt
något öfver ett år i _Mekka_, och var derifrån hitkommen för att vidare
bege sig kanske till Konstantinopel, framför allt till Jerusalem, för
att se Abrahams graf och andra profeters. Jag var verkeligen förundrad
att se honom veta och känna sa mycket i allehanda ämnen, än mera att
finna så mycken lätthet och grace, såväl i hans tal, som i hans sätt
att vara. Han enthusiasmerades synbarligen ofta i sina berättelser,
steg upp samt visade stort lif i sin blick och sina rörelser. Han gaf
mig några obetydliga Kinesiska mynt, och då jag för dem erbjöd honom
en piaster, vägrade han värdigt att taga emot den. Uti allt hvad han
gjorde och sade tyckte jag mig se värdighet och förstånd, förenadt med
ungdomlig liflighet och hjertlighet, så att jag var utomordentligt
road och belåten med de ungefär 3 timmar han satt hos oss. Hvad hans
Muhammedanism beträffar, vet jag ej hvad jag skall tänka. Ehuru han
försäkrade att muslims i hans land voro trogna profetens följare,
noggrant iakttaga hans föreskrifter och öfverallt ha stora vackra
moskéer, i hvilka de dyrka Herren efter Hanafi sekten, tror jag knappt
att han var muslim. Bland annat föll det mig i ögonen att han gjorde
sin _maghrib_ bön, utan att förut hafva gjort sin _'asr_ bön. Äfven
hans sinne och sätt att vara öfverhufvud, var ej rätt muhamedanskt. Det
gör mig ondt att jag ej förr träffat ihop med denna man och att jag
nu, då jag gjort hans bekantskap, just står färdig att resa bort. Han
lofvade dock komma tillbaka i morgon. Om aftonen sedan han gått, gjorde
jag ensam en promenad till _Azbukijeh_, der man firade _molid Sejid Ali
Bekri_.
Okt. 27.
Uträttade små bestyr för vår resa och köpte åtskilliga småsaker.
Träffade äfven på gatan min Kinesare, som helsade och språkade en
stund med mig. I dag, liksom i går, fnyste han erbarmligen djupt ur
näsan, ungefär som Gustaf Crusell, men ännu mycket starkare. Det är
en särdeles ful vana. Men i allmänhet kan jag ej nog förundra mig
öfver den bildning, han i allmänhet äger, som är ovanlig i jemförelse
med folkets bildning här. Var i _Kutubijeh_ och räsonnerade med shekh
_Mustafa_, som pinar mig förfärligt med _Hagi Khalifi_, hvars pris han
nu åter påhöjt. Troligen måste jag slå denna bok ur hågen, så ondt det
än gör mig. Gick åter ut en stund före _maghrib_ ned till _Azbukijeh_
och såg solen gå ner der öfver acacieträden. Det var lång tid sedan jag
sett en solnedgång och jag fröjdade mig derföre nu oändligen öfver den,
ty något herrligare än en solnedgång i österlandet kan man ej gerna
se. Här var i dag ovanligt mycket folk, såväl för söndagens skull,
som för _Ali Bekris_ fest, hvilken firas här alltännu och skall räcka
i 8 dagar. Var uppe hos _Schlederhaus_ och talade med honom om den
plan, som i dag legat mig oupphörligen i hufvudet, att nemligen taga
shekh _'Ali_ med oss på resan. Efter Tyskens vanliga funderingar och
deliberationer hit och dit, fann han sig beredvillig dertill. Härifrån
gick jag till vår generalkonsul _Fock_, som i förrgår, då jag gjorde
honom min första uppvaktning, bjudit mig till sig på qvällsvard. Det
var den första och nästan enda bjudning jag haft sedan jag lemnat mitt
hem. Qvällsvarden i det stora hôtelet var grann och Fransysk, med ett
otal af rätter, sötsaker och frukter, hvilket allt jag dock för min
del gerna hade utbytt mot ett simpelt mål hemma hos min shekh. För
öfrigt var det ej utan att jag hade litet roligt, fägnade mig och drack
äfven 3 spetsglas vin, för att ej se narraktig ut. Konsuln sjelf var
alldeles utomordentligt artig, utan det besvärliga krusandet. Han hade
börjat sin carrière i Finland, nemligen med artilleritjenst i Wiborg,
sedan äfven vistats i Helsingfors vid jubelfesten 1840, samt var, likt
alla andra som besökt det, förtjust och intagen för vårt herrliga
land. Mig var han, åtminstone i sina ord, oändligen bevågen, lofvade
oombedd skrifva till Konstantinopel samt utverka åt mig _firman_ och
rekommendationsbref till Arabien, allt under föregifvande att jag var
muslim. Han erbjöd sig i allt möjligt tjena mig och hjelpa, och det
gjorde mig verkligen godt att finna en, som jag tyckte, så välvillig
man. Han kände åtskilliga familjer hos oss i Finland, bland andra
_Wulffert_ och _Klinkowström_, samt hade äfven slägtingar i Wiborg.
Klockan var redan närmare 3 à la Turque, då jag gick bort ifrån honom
verkeligen glad och belåten med min afton. Hemma kom, såsom jag
önskade, shekh _'Ali_ ännu upp och jag meddelade honom planen för
resan. Han var ock genast färdig, såsom jag förmodat. Yi blefvo länge
sittande att språka härom och om de förnödenheter vi hade att anskaffa
för resan. Sedan fick jag ännu på flere timmar ingen sömn, hvartill
hufvudsakligen vinet, som jag druckit i dag, var orsaken. Jag kände en
förfärlig hetta i min kropp.
Okt. 28.
Hade språng och bestyr hela dagen att köpa upp de småsaker jag för
resan behöfde, såsom snus, tobak o.s.v. Äfven shekhen var "beschäftig"
och ute på bestyr, samt tycktes i allmänhet vara glad och belåten med
resan. Om aftonen var jag hos _Prunner_, der vi hade stämt möte alla
3 reskamrater; men _Schlederhaus_ infann sig ej, emedan de ej enligt
löfte varit ner till _Bolak_ sjelfva, utan blott skickat sin betjent.
_Raisen_ hade för andra gången i dag låtit öfverstryka _khaznen_, och
det var således omöjligt tänka på att embarkera i morgon. Hos _Prunner_
var stort sällskap, mest Italienare. Såg här en gammal vacker edition
af _Homeros_ med Grekiska scholier, tryckt i Basel 1541. Gick härifrån
ännu ner till _Azbukijeh_ och såg på _Ali Bekris_ fest, men det var
ingenting särdeles. Var i afton särdeles trött och medtagen, nästan
liksom krapulös med hufvudvärk.
_Bref, dateradt Kairo den 30 oktober 1844._