på hvars brant, såsom annorstädes, stod fullt med små provisoriska,
af halmmattor för tillfället uppförda stånd och cafén. I de förra
utbjöds mest frukt, samt af kockar och kokerskor färdig kokad mat,
men hufvudsakligen hummus, en sorts i ugn lätt torkade ärter, emedan
hvar och en _Sejids_ besökare af bruket var tvungen att taga sådant
med sig härifrån, för att vid sin återkomst utdela bland sina vänner i
små hvitblåa näsdukar eller hvita handdukar. Inne i staden möttes man
dock af den värsta trängseln på de trånga gatorna och af det brokigaste
hvimlet. Ibland de hvita Arabiska turbanerna och de röda långtofsade
Turkiska _tarbosherna_ såg man tillfälligtvis någon Frang, med den
här så hatade hatten, med väldiga blåa eller gröna glasögon på sin
näsa; emellan de täta skarorna såg man soldater och ordningshållare,
som oförväget och utan försyn slogo in i skocken med sina _nebboter_
eller _hippopotamus_-piskor, hvarthelst de träffade. För hvart steg
gräl och knuffar, ofta slagsmål, som genast skildes eller bortbråkades
af mellankommande; ehuru Araben ej berusar sig (jag har under hela
denna tid ej sett mer än 2 fulla män), gör han dock oväsende och stoj
samt skriker vida högre och barskare än våra fulla Finska bönder; men
i slagsmål nyttjar han aldrig knif, blott knytnäfvarne, dem han dock
rör klumpigt och dåligt till örfilar och slag. Hans största fröjd
tyckes vara trängsel och skrik, hvarföre han här i _Tanta_ var rätt i
sitt esse. Blef man så starkt knuffad att man tyckte sig ha anledning
att gräla, fick man svaret: är det ej _molid_ nu och tycker du dig
vara ensam på gatan? Ej allenast under dagen räckte denna trängsel,
den fortfor hela natten öfver oafbrutet, och det var egentligen nu du
borde hafva sett de trefliga Araberna. Folket är i allmänhet under
dagens tunga hetta och göromål nog vresigt och otrefligt. Om aftonen då
de mättat sina magar med den förnämsta måltiden vid _esha_, sätta de
sig vanligen i små kretsar, antingen på backar under den milda klara
himmelen och i aftonens ljufva smekande nordan eller vestanfläkt, der
de förtroligt glamma om sin vördade religion och dyrkade profet eller
om sina verldsliga göromål och händelser; eller ock sätta de sig i
de talrika cafén, som finnas här öfverallt, samt fröjda sig mer än
Cresus de Lydiers kung vid sin pipa och sin kopp. Här var dessutom
i hvarje café någon sångare eller sångerska, någon musikant eller
sagoberättare, någon dansare - aldrig danserska, ty dessa visa sin
konst blott i husen, sedan pashan helt och hållet förbjudit dem att
existera. Så genomvakade man oftast hela natten ända till morgonbönen.
Araben älskar i allmänhet särdeles nattvak och anser denna tid äfven
vara den lämpligaste för religiös andakt; man tror himlens portar då
vara öppna och de böner man då uppsänder genast komma in och upptecknas
i boken hos Herren. Deraf alla _zikr_ och alla _khatme_ nattetid. Men
jag måste skynda mig till slutet på den långa festen. Fredagen den 2
augusti var sjelfva slutdagen och natten förut den egentliga _leilet
el kebireh_. Man hade såsom vanligt ej med några grannlåter eller
yttre glans firat denna natt: inga raketer, intet fyrverkeri, blott
_zikr_ och Koran. Man hade fredagsmiddagen en half timma före sjelfva
middagsstunden utsjungit från alla minareter _Selam_, bestående mest
af välsignelser och lof öfver profeten, då jag i helgedags drägt begaf
mig ensam (ty min shekh älskar ej buller och trängsel) till en i ena
ändan af staden belägen moské _Bosa_. Här hade _Sejid_ under sin
lifstid alltid plägat hålla sin fredagsbön och sedan göra en liten
spatserridt omkring staden. Till hans minne iakttages ännu alltid under
hans fester detta bruk af hans _khalifeh_. Jag hade hemma gjort min
böntvagning, så att jag nu ej behöfde tränga mig omkring _meidan_.
Jag trädde således gerad in i moskén och tittade åt alla håll för att
finna plats. Den egentligen för bön bestämda pelargången, der _member_
står, hvarifrån _khatiben_ håller sin _khotbeh_, var full; de andra
pelargångarne voro lika fulla och jag gick något förlägen och flat
omkring mellan de till bön ordnade raderna. Midt på sjelfva gården
stod ett träd som spridde en ringa skugga; äfven här var fullsatt
af folk. Jag måste således besluta mig att taga plats i en gles rad
på sjelfva gården. Jag utbredde så min näsduk på marken och gjorde
mina 2 knäböjningar, helgedomshelsning _tehijet el mesgid_, och
satte mig sedan att vänta bönens början. Under det jag väntade satte
sig bredvid mig en shekh, som erbjöd mig ena kanten af sin utbredda
_defijeh_ att sitta och knäböja på. Midtunder middagssolens lodrätta
strålar, utan skygd och utan en vindfläkt, tillbragte jag här en het
halftimma badande i svett, hörande de vilda utropen af hänryckta män,
som läto mig ana hvad följderna kunde bli om sådana menniskor visste
att en kristen hund satt ibland dem. Slutligen hördes dock _adsan_
och stunden till bön. Jag förrättade min bön säkert, utan fruktan och
äfven utan några följder, men i anseende till det stora afståndet hörde
jag nästan intet af _kkotben_. Genast efter bönens slut strömmade
den stora massan i förfärlig villervalla ut genom den trånga dörren.
Äfven jag kom lyckligen ut och såg nu på gatan vår khatib, _Sejids
khalifeh_, till häst jemte några andra dels till häst, dels till åsna.
Trängseln var här förfärlig, så att man ej kunde frivilligt röra
sina fötter; de hunno ofta ej till marken, utan man fördes blott med
skocken, som hojtade, skrek och slogdes. Bland annat såg jag här en
stor tjock väldig matrona som, säkert för starkt skuffad, utdelade
dugtiga örfilar och slag åt en kanske 20-årig man. Han var så flat och
förvånad öfver gummans käckhet, att han utan motstånd och alldeles
tyst tog emot huggen. Sedan jag sålunda blifvit ett stycke framförd
af skocken, fann jag för godt att vika af på första tvärgata och på
en omväg hinna upp processionen, som för hvarje steg och hvarje stund
ökades af en ny följare. Processionen, _askarek_, föregicks af en
stor hop _nebbotister_, som då och då gjorde en låtsad fejd i luften
med sina käppar, för att skrämma folket och Öppna väg. Näst efter dem
följde en liten kavalkad af kameler med stora pukor, dugtigt dunsade
af bredvid sittande män och accompagnerade af de förfärligt gnällande
_bukkorna_, likaledes blåsta af kamelberidna kindrunda män. Efter
dem följde sedan den egentliga skaran af _Sejids_ dyrkare, som i de
löjligaste förklädningar och de putslustigaste fasoner visade _Sejid_
sin aktning och kärlek. Somliga voro grön- och rödmålade i sina
ansigten, i allehanda roliga harlekins-kostymer, med t.ex. urgröpta
vattenmeloner fullsatta med tofsar och fjädrar till hufvudbonad.
Somliga höljde sig i halmmattor, somliga voro nakna, bärande störar
eller stora trädstammar eller palmqvistar, skrikande och stånkande i
sin religiösa exaltation. De flesta hade småbarn med sig, antingen
framför eller bakom på sina hästar eller åsnor; dessa voro alla, såsom
de flesta af folket denna dag, prydda med en _tartosh_, en röd eller
blå pappersstrut i form af en sockertopp, som de stucko på sin turban
eller sitt nakna hufvud. Andra åter voro grannt och prydligt utstyrda
i silfver- och guldbroderade kläder, med stora turbaner eller moklor
vridna i rödt och hvitt. Men jag skulle förgäfves söka påminna mig
och förgäfves söka beskrifva alla de tokroliga figurer jag här såg.
Det hela liknade den brokigaste och löjligaste maskerad. Efter dem
kom _Sejids khalifeh_, värdigt höljd uti en lång, fotsid, röd mantel,
_gibbe_ och flitigt kysst af de kringstående åskådarne på sin högra
hand, der han makligt red fram på sin stolta häst. Tåget slutades af en
liten trupp bashans _nodsam_ eller soldater, föregångna af filipipare
och trummor, ty bashans egentliga, i Europeisk smak inöfvade musikkorps
var ej tillstädes. I denna procession sade man sig äfven se den af
_Sejid_ från Druserna befriade fången, samt den Frangiska renegaten;
men oaktadt alla mina efterfrågningar af bredvidstaende män, kunde
jag aldrig få reda på någon bestämd: man pekade än på den ena, än på
den andra. Till godt slut, sade man, skulle _khalifeh_ äfven förrätta
_doseh_; men jag var så trött, att jag fann för godt gå hem. Härmed
var nu den brokiga och underliga festen slut och allt folk, som
ännu var qvar, skyndade sig ut från _Tanta_. Som under min vistelse
här de bölder, hvilka börjat uppstiga på mig uti _Baranijeh_, blott
ökats och en äfven behagat placera sig i sätet och sålunda gjorde en
åsneridt för mig omöjlig, hade min shekh och jag tagit oss en liten
båt, på hvilken vi följande dagen stego om bord och anträdde hemfärden
på floden. Den 3 dagars långa resan var, blott med undantag af den
stränga hettan, särdeles rolig, såväl för det här i allmänhet mera
odlade och trädgårds-lika landet, som hufvudsakligen för det stora
följe vi hade med oss, hvilket dagar och nätter på sina båtar sjöng och
spelade, liksom fordom på de roliga marknadsfärderna från vårt gamla
Äbo. Tillbakakommen till Kairo, får jag höra att Petersburgs shekhen
(_Tantavi_) varit här och äfven i _Tanta_, derifrån han gerad gått till
Alexandria, för att anträda sin återresa till sin älskade kejsarestad.
Det gjorde mig oändligen ondt att ej få träffa honom, men det var
kanske bäst i den ställning jag här står.
Detta hade jag nu sammanrispat, då jag i går, den sista augusti,
erhöll ditt vänskapsfulla bref från Ristmäki af den 3 juli, jemte min
moders deri inneslutna. Detta var mig så mycket kärkomnare, som jag
en lång tid med ovanlig oro längtat efter underrättelser från eder.
Med bortlemnade af all tack, den jag hjertligen borde frambära dig för
brefvet, vill jag hellre taga mig friheten besvara några af dig deri
omnämnda punkter. Hvad således först beträffar det förkomna brefvet
från Alexandria, gör det mig ondt att det ej kommit dig tillhanda. Jag
skref det i en särdeles glad sinnesstämning, i den första entusiasmen
öfver österns land och dess folk, samt om nästan de bästa vänner
och redligaste män jag ännu lyckats träffa här. Missförståndet med
shekh _Tantavi_ härleder sig troligen deraf, att han ansett det till
_Bonsdorff_ adresserade brefvet vara ämnadt till dig; deraf hans ord
i hans Arabiska bref till dig. Jag är säker pä att det aldrig kommit
fram till honom. Af allt det föregående ser du att jag under hela min
vistelse här passerat för en muslim. Ställningen är just ej vådlig, ty
folket här är ett förvekligadt uselt folk, utan manligt mod och manligt
sinne, derföre äfven utan redlighet och ära. Det är ej sådana man
fruktar. Man behöfver blott se dem stint i synen och de våga ej gläfsa,
liksom hunden skäller blott på den som springer, eller man kan med en
_bakhshish_ köpa deras tro och deras religion. Men denna ställning
har varit besvärlig. Jag har ofta med tysthet nödgats höra skymf och
smälek öfver mina trosförvandter, sett det löjliga, under hela hans
uppfostran och lif inpräglade, djupt inrotade hat och förakt en muslim
bär till oss; jag har fått tåla mången knuff och månget ord, som jag
i Frangiska kläder ej behöft, ty Frangerna äro i allmänhet fruktade;
jag måste under hela min vistelse på landet göra mina 5 dagliga böner,
från hvilka jag sällan kunde stjäla mig undan. Men jag får ock till
vedergällning heta shekh och effendi, jag får höra mången hjertlig
muslims utgjutelse, som en Frang aldrig får höra, jag har obehindradt
gått i deras helgedomar och jag har ej blifvit bedragen och uppdragen
så mycket, som en Frang här alltid och oundvikligen måste bli. Huru
jag först kommit att bli ansedd för muslim vet jag ej, ty jag har mig
vetterligen ej för någon gifvit mig ut derför och aldrig blifvit derom
frågad. Men hvad skola de annat tro, då jag gör med dem deras bön? Jag
är öfvertygad om att flere, kanske större delen storligen misstänker
min islam och min läras renhet,> men man säger mig ingenting och jag
säger dem ingenting och så går det dag för dag. Hvad ditt projekt
och svar på min förfrågan beträffar, om möjligheten att förlänga min
vistelse här, tackar jag dig hjertligen derför och finner det godt,
kanske det enda möjliga, men jag har fått tigga mig fram redan för
mycket på högre ort, så att hvarje ny bön och petition är ett dödsslag
för mitt sinne. Vill ej konsistorium på någon enskilds eller rektors
proposition anslå mig helst en ringa summa, måste jag försöka draga
vexel på mina vänner. Kanske törs jag räkna på 10 till 12, som hvar
och en ville våga 50 rubel silfver för att forsla mig fram i Arabiens
öknar, samt utan särdeles kännbar förlust och stor harm kunde förlora
dem, i fall mina ben skulle hvitna i öknens sand. Den minsta möjliga
summa, jag ser mig komma till rätta med, vore 600 till 700 rub. s:r.
Med dem skulle jag försöka draga mig fram under året 1846, i hvars slut
det stipendium, jag nu åtnjuter, åter anslås ledigt. I slutsommaren
nämnda år 46 skulle jag jemka mig till _Aden_ eller _Gadde_- eller
möjligen _Kairo_, och insända min ansökning om att ännu för de följande
2 åren 47 och 48 erhålla detta stipendium. Sedan jag sålunda 45 och
46 färdats bland _Wahabiter_ samt på norra och vestra sluttningen af
den stora öknen, skulle jag använda de följande åren för de södra och
östra delarne af den och för _Himjaritiskan_. Att i nästa sommar vända
tillbaka till mitt älskade land och redliga vänner, sedan jag gjort
blott en liten skuttresa till _Wahabiterna_, publicera något drafvel om
dem och vinna Europeisk ryktbarhet, har, utom det första, intet behag
för mig och det sednare är otänkbart. Mig lockar ej ryktbarhet och ära.
Hvad som hittills fört mig fram, och Gudi lof jag tycker mig kunna säga
det, ännu för mig och mitt sinne framåt, kan jag ej göra reda för; men
det vet jag och vet det säkert med mig att det ej är begärelse efter
ryktbarhet och timliga förmåner. Du vore sjelf säkert föga belåten med
att se din vän snopen och flat komma tillbaka med oförrättadt ärende,
sedan han ljugit sig till stipendium af konsistorium. Jag måste således
stanna här. Vid min afresa från Helsingfors mente _Ilmoni_, som under
hela det sista året omfattade mig med den utsöktaste godhet, att en
proposition i konsistorium om ett helst ringa understöd lätt skulle
kunna gå igenom. Vill du härom sondera dem som känna huru affärerna
stå, gör du mig en stor tjenst. Låter det ej göra sig, helst utan min
ansökan, eller med min ansökan om förlängning af ledigheten i min
tjenstlösa tjenst, ber jag att du vid tillfälle måtte rådgöra med
min vän _Conradi_, om han i mitt namn eller egentligen för min skull
kunde och ville hopskaffa 12 eller 14, som ville gå i borgen för mig
på en summa af 700 rub. s:r. Deraf skulle 100 rub. s:r afsättas för
betäckande af intresset för omkring 3 år; resten skulle på den vanliga
vägen afsändas till mig och hållas mig tillhanda hos _Fraesnell_ i
_Gaddeh_ i slutet af året 1845, till hvilken tid jag hoppas kunna draga
mig fram med det lilla jag sparat och vet att jag ännu har att få. Att
min vistelse här i Kairo blifvit så förlängd var mig oundgängligen
nödvändigt för språket, på hvilket jag nu väl kan göra mig förstådd,
men på långt när ännu ej fått den Arabiska organen. Men som jag ser
att dertill åratal behöfvas, vill jag ju förr dess hellre bege mig af
härifrån. Dock som jag vet att några af mina Alexandria vänner, hvilka
sett mig i deras stad i Frang-kläder, detta år göra sin pilgrimsfärd,
anser jag det vara rådligare att först efter dess slut bege mig till
_Mekka_ och söka upphinna den derifrån återvändande Wahabit-karavanen.
Dessförinnan står jag nu åter i begrepp att bege mig till öfra Egypten
med en viss Kasan-kandidat _Dietel_, som jemte sin vän _Berzin_,
hvilken längesedan lemnat Kairo, gjort färder uti Persien och Syrien.
Jag vill dock i alla fall fasta här i första veckan af den nu inom
12 dagar börjande _Ramadan_. Dock är resan ännu ej säkert bestämd.
Detta bref, som jag efter vanligheten ber dig godhetsfullt meddela
Conradi, torde hinna dig i medlet af oktober. Jag ber dig innerligen
i slutet af samma månad skrifva hit till mig med de underrättelser
och råd du möjligen kan gifva mig. Ditt svar kan hinna mig här i
medlet af december till julklapp. Vid denna tid måste jag göra mig
lös härifrån, sedan jag afsändt, såväl det jag lyckats samla för vårt
anatomiska kabinett, som böckerna. Hvad dessa sednare beträffar, har
jag oaktadt all ospard möda kunnat få reda på ganska få dugliga. Utom
de tryckta böcker för omkring 550 piaster, jag nu har hos mig, har jag
åtskilliga goda manuscripter i _fikh_ och _tewhid_ och _bijan_ m.fl.
dylika vetenskaper, till ungefär ett lika belopp. Historiska verk
finnas här nästan ej alls, sedan Fransoser och Engelsmän plundrat bort
allt. Min shekh och jag hålla nu på att springa efter ett manuscript
af _Ashmoni_, och jag efter den för studium af Beduinseder så vigtiga
_Antar_, som jag är på spåren. Något godt manuscript af den Arabiska
_Kamos_ har jag ej kunnat finna, utom till enormt pris; den tryckta
Turkiska öfversättningen har jag hos mig. Den goda upplagan af _Tusen
ock en natt_ är utgången och säljes till dubbelt pris mot det förra,
som var blott 80 piaster. Den persiska _Hafids_, hvaraf första delen
saknas i boklådan, säljes äfven till dubbelt pris komplett. Jag hoppas
dock före min afresa rätt och gagneligt kunna använda den anslagna
summan af omkring 4500 piaster. Dock vill jag taga några hundra piaster
med mig, om jag händelsevis (såsom jag hoppas) hos _Wahabiterna_ skulle
finna goda böcker. Hvad ett förökadt anslag för bokuppköp beträffar,
är jag nu just lika noga derom. Jag har haft stort besvär och språng
för dem jag nu anskaffat samt torde sjelf få minsta gagn deraf. Jag
behöfver väl knappt be dig ha besväret och godheten att gå till min mor
och syster, uppläsa för dem de bitar ur detta bref, som du anser passa
och roa dem, samt underrätta dem om att jag oföränderligen mår väl,
sånär som på bölderna, hvilka allt sedan min återkomst oupphörligen
plåga mig och hufvudsakligen sätta sig omkring högra knäet, så att
jag har största svårighet vid att såväl gå som sitta. Jag har dock nu
slutligen förmått mig att börja litet medicinera för dem och hoppas
snart kunna köra dem ur min kropp. Jag skulle gerna skrifva dem några
rader om Arabiska kokkonsten och Arabiska fruar; men jag är så trött
af detta långa bref, (hvars läsande jag önskar ej måtte lika mycket
trötta dina ögon, som mina finger sjukas) att jag ej orkar mera. Jag
bor nu sedan min återkomst hos min Arabiska shekh, der jag intar en
stor salong eller orientalisk _ka'ah_, äter och lefver med honom såsom
en bror och en medlem af hans familj. Hans hustru, hvilken såsom alla
fruar här af medelklassen, ej är stort annat än en piga i hans hus,
jemte hans gamla svärmor, pysslar och passar upp mig mer än behöfligt,
ehuru jag sällan får se en skymt af frun, aldrig en glimt af hennes
ansigte. - Och nu haf en fridens helsning från österns land och från
din nordiska vän!
V. Afdelningen.
Ramadan i Kairo. 1844.
Dagbok, Sept.4.
Hade mycket att pyssla med mina bölder; pulvret, som jag tagit in, låg
och qvalde mig. Gick först efter _maghrib_ till cafét i vårt granskap
och hörde på en _Sha'er_, som nu tyckes sitta här alla aftnar, ehuru
han ej lyckats samla något stort auditorium.
Sept. 5.
Gjorde middagstiden en spatsertur till en trädgård utanför _Bab el
hadid_, der en Grek håller ett litet vinhus. Som han intet annat har
än vin och arrak, måste jag beställa ett glas vin. Då jag skulle
betala och intet småmynt hade, kommo vi i ordvexling och öste öknamn
på hvarandra. Sedan vandrade jag i _Muski_ och gjorde åtskilliga små
uppköp. Efter _maghrib_ gick jag ut i afsigt att bege mig utanför
staden, der shekh _Afifis_ fest firades, af hvilken det nu var den
stora aftonen. Men som jag fruktade den långa färden till fots och
ingen åsna numera anträffades på gatorna, slog jag om och spatserade
blott omkring i staden. Min shekh är högst ömklig, jemrar sig och
stånkar förfärligt i en liten rheumatisk feber, som han ådragit sig.
Han berättade sig äfven förlidet år hafva blifvit ansatt af samma
feber; sedan han legat i den 14 dagar, hade han sett i en dröm _Sejide
Zeineb_ komma och sätta sig framför hans säng samt säga åt honom:
gå till shekh _Sh'aravi_, läs för honom _suran I S_, och all krämpa
skall försvinna. Han hade följande morgonen släpat sig upp, klädt sig
och begifvit sig till _Sh'aravis_ moské, läst i helgonets _kubba_ den
nämnda _suran_ och blifvit fulleligen återställd från sin sjukdom.
Sept. 6.
Gick efter middagen ut och satte mig i _Azbukijeh_ i Grekcafét, der jag
blef ända till närmare _'asr_, då jag gick till _Prunner_ och fick till
låns "_Lanes Extractions from Kuran_." Jag blef sittande en liten stund
hos honom, jemte en Italienare. Gick sedan ner åt _Muski_, der någon
shekhs _molid_ firades, men utan särdeles ståt. Jag vandrade här några
slag omkring och gick till cafét _Shems ed doleh_, för att höra shekh
_Ism'ain_, men han var ej der nu, lika litet som de förra aftnarne då
jag sökt honom. Jag vandrade ännu omkring, för att få tag på någon
_muhaddith_ eller _sh'aer_, men fann ingen.
Sept. 7.
Begaf mig till _Jusuf_, för att höra om vi skulle göra färden till
våra Arabiska djurfångare. Jag träffade honom ej mera hemma, utan hans
tjocka, feta, vederstyggliga mor, som alltid med sin dunsighet och
negligé verkar obehagligt på mig. Begaf mig derefter på min åsna till
_Khan khalili_, till effendins bokhandel, i afsigt att köpa _Hafiz_.
Han hade skamlösheten begära 200 piaster, i stället för dess första
boklådspris 33 piaster. Jag kunde ej hålla mig från att litet ovettas
på honom och gick genast bort. I mitt Grekcafé satte sig bredvid mig en
Turk, med hvilken jag blef länge sittande att spraka. Han hade varit
här i 16 år, gift med trenne Arabiskor, men talade dock Arabiskan högst
slätt och medelmåttigt. Träffade på hemvägen _Jusuf_, som ännu ej fått
något af våra utsända Araber. Gick med honom till en Tysk, som för
mitt språks skull ansåg mig för sin landsman, och högeligen förundrade
sig då jag föregaf mig vara Arab, men någon tid lefvat i Hamburg. Gick
derefter till _Wrede_ och tog af honom en bok: "_Mohammad und sein
Leben_". Vi hade hemma besök af shekh _'Alis_ svåger från _Baranijeh_,
shekhen och imamen _Mohammad_. Till min stora förundran och förargelse
perqvaestionerade honom shekh 'Ali om de andra _Baranijeh_ boerne som
gästat här, hvad de sagt om sin välplägnad här, hvad de yttrat t.ex. om
maten &c. Men det hör till den förderfvade Egyptiska Arabens småsinta
och qvinliga karaktär.
Sept. 8.
Erfor af vår _Baranijeh_ shekh att han egentligen kommit hit för att
göra sin reverens hos _Sejidna Hossein_ och _Sejide Zejneb_, samt att
han för dessa helgons räkning hemtat en get att slagtas samt hvete att
bakas till bröd och utdelas åt fattiga. Derjemte hade han hemtat någon
provision åt sin son, som studerar i _Azhar_. Här var nu hela dagen
bestyr med att slagta geten och baka brödet. Jag fick dock sitta i god
fred i mina rum och arbetade litet. Shekh _Mohammad_ hade emellertid
genom shekh _'Ali_ anskaffat 6 _fokaha_, som nu suto nere på gården och
höllo på med en _khatme_. De hade delat läsningen så, att under det
t.ex, en läste och sjöng den andra _suran_, mumlade de andra hvar sin
af de följande _surerna_, och då det första 6-delade pensum var slut,
togo de åter ett dylikt pensum, som de fördelade på 6 och läste alla på
en gång. Så dröjde det ej längre an eu stund efter _'asr_, då de hade
mumlat och sjungit igenom hela Koran. Dock voro de alla 6 i allmänhet
goda _fokaha_, hade vacker röst och vackert föredrag. Nu sedan de
slutat, framhemtades ett förfärligt stort fat med _fatteh_, som de
slukade med stort begär och god appetit. Äfven voro åtskilliga personer
af grannarne inbjudna från _Ghomri_ moskén. Om aftonen skickades äfven
dylika _fatteh_-fat till _Hassanein_ och _Zeineb_. Sedan gick jag
ut och spatserade ner till _Azbukijeh_, der det i dag, såsom söndag,
var mycket promenerande folk. Man hade nu äfven insläppt vattnet på
de öppna fälten, så att man hade här liksom en insjö. Men vattnet
hade redan ruttnat i ena kanten och spridde stank. Jag spatserade ett
hvarf igenom alléen tills jag slutligen satte mig hos _Hanafi_ och
väntade shekh _'Ali_, som äfven snart kom. Han talade åtskilligt om
Arabernas tjufsinne, huru t.ex. en hans numera skilda hustru vid hvarje
tillfälle snattat ur hans börs, och huru hon sålt af det hvete, som
shekhen hemtat från sin hemby. Hon var dock dotter och enda barnet
till en man, som varit den rikaste i _Baranijeh_ och som hon ärft. Men
shekhen sade att hon gräft ner pengarne i jorden. Vidare talte han om
_'Attaren_ shekh _Mohammad_, huru han plägade i _Ghomri_ moskén, der
äfven unga fattiga studerande män finnas, vänta tills de somnade in
och sedan bryta upp deras små förvaringsskåp och snatta deras bröd
eller tilläfventyrs en shawl eller annat dylikt. Vi suto här till efter
_esha_, då vi hörde bashans musikkorps dnnsa till i de mig från vår
Ryska musik så väl kända ljud, på andra sidan af _birket_. Här var
en brud, som fördes till den väntande brudgummens hus, föregången af
musik och lång procession af karlar och unga män, som alla buro ljus.
Det är verkligen förvånande att denna musikkorps blåser i allmänhet
så väl sina marscher och stycken i fullkomligen Europeisk smak, på
sina något falska instrumenter. En liten fackelbärare erbjöd mig att
antända ljuset i min _fanos_ ifrån hans _mesh'al_ för 5 fadda, men blef
särdeles flat då jag spottade åt honom, tog upp min fosforsticklåda och
tog sjelf upp eld.
Sept. 9.
Vid middagen gick ut till _Jusuf_ och såg på fisksamlingen, äfvensom
på hans stora insektsamling, och kom öfverens med honom att nästa
thorsdag göra en färd ut till Araberna, som äro anmodade att fånga åt
oss qvadrupeder.
Sept. 10.
Gick bittida ut till _kutubijeh_ och bläddrade genom shekh _Ahmads_
alla manuscripter, utan att finna någonting som jag tyckte mig kunna
köpa. Stannade äfven vid en annan shekhs bod och betraktade _Sojoti_
öfver Egypten, jemte åtskilliga andra verk, men köpte ingenting. Jag
hade emellertid blifvit ganska trött af detta bläddrande och begaf mig
hem, sedan jag gjort en liten tur i _Ghorijeh_. Närmare _'asr_ begaf
jag mig till _Bokti_ för att fråga honom om ett exemplar af _'Antar_,
som han hade gifvit åt _Timofejeff_ att köpas för 600 piaster. Sedan
_Timofejeff_ lemnat det tillbaka, hade han sålt det åt _Ahmad elkutubi_
för 300 -- ett vackert småkrämarknep, som han ville begagna mot sin vän
_Timofejeff_.
Sept. 11.
Gjorde på morgonen en lång vandring genom _Ghorijeh_, genom _Bab
ezzuele_ upp till _Bab el khalk_ och derifrån genom _Azbukijeh_
qvarteret till mitt Grekcafé, der jag blef sittande att läsa på _Weils
"Leben Mohammads_" ända till närmare _'asr_. Kom derefter hem och
började ställa min bössa i ordning tills i morgon, men hade oturen att
kratsen lemnade stoppan inne i pipan, hvarföre jag måste föra den till
smeden i _Muski_.
Sept. 12.