der, och sedan vi nu tillbragt några veckor i shekhens hemby bland
Egyptens _fellaher_, gåfvo vi oss den 23 juli å väg, ridande hvar sin
åsna, bland hvilka den ena, utom min lilla person, äfven bar vårt lätta
bagage och vår ej obetydliga matsäck. Det var egentligen den första
färd jag gjorde till lands här, och det var ej utan stort nöje jag red
fram på Egyptens gamla heliga jord. Vägen gick till största delen längs
de kanaler, som man på alla håll leder upp från floden för att vid
öfversvämningen vattna fälten. Det är förvånande att se huru bedröfligt
och uselt dessa kanaler äro underhållna, ehuru landets fruktbarhet och
årets hela gröda nästan uteslutande beror af dem. Och det är ändock
med våld och tvång från bashans sida, de tröga och arbete fruktande
_fellaherna_ nödgas hålla dem helst så till pass i stånd. Landet är,
såsom du vet, en oafbruten slätt, blott här och der några sandhöjder,
på hvilka alltid någon by är uppförd. Ät vester begränsas synkretsen af
den på något afstånd från Nilen strykande sandåsen, som utgör gränsen
mot Afrikas öknar, och längst ner åt söder ses, hvarthelst man färdas,
de väldiga, nästan hela Nildalen dominerande pyramiderna. Hvad man
i allmänhet saknar är träd och planteringar; fälten begagnas blott
till åker, ifrån hvilken man årligen tager 3 särskilda skördar. Blott
vid byarne ses här och der, dock i allmänhet till ringa antal, träd
och trädgårdar; men de palmluuder, som man förut sett framför hvarje
by, äro nu till stor del nedhuggna, sedan bashan satt 1,5 piasters
skatt på hvarje palmträd. Sålunda utan skugga och utan skygd för den
hetaste sommarsolens strålar, begåfvo vi oss öfver de nyss mejade
gråa och spruckna fälten; hunno middagstiden fram till en af Egyptens
största städer _Menof_, gästade der hos en af min shekhs slägtingar
och begåfvo oss vidare. Här satte vi på en färja öfver en liten kanal
och jag kunde vid anblicken af vatten ej hålla mig ifrån att simma i
den, ehuru dess bruna och smutsiga utseende ingalunda var särdeles
inbjudande. Jag tappade dervid ett par färgade glasögon, som jag på
färden begagnat emot de stickande solstrålarne, och fick naturligtvis
trösten af _she lillah ja Sejid_. En af våra åsnedrifvare hittade en
pung full med tobak, just då hans egna medhafda tobak blifvit slut, och
min shekh hittade en piska för sin lata åsna; detta var _she lillah
ja Sejid_ och ett talande stort bevis på hans underkraft. Vi färdades
förbi ett stort tal af byar eller småstäder, som alla voro byggda i
samma form med hus af obrändt tegel, bland andra en _Sershine_, der
en stor utomordentligt vacker palmlund stod på samma ställe, enligt
våra åsnedrifvares berättelse, der fordom under Josefs tid Faraonernas
magasiner stått, och der man ännu skall uppgräfva i jorden förborgade
skatter, såsom folket här tror. Vi hunno om aftonen fram till en annan
betydlig stad, _Zurkan_, der vi veko in hos en min shekhs goda vän och
gamla studiekamrat i _Azhar_, samt blefvo hos honom på det vänligaste
och gästfriaste sätt emottagna, undfägnade och herbergerade öfver
natten. Denna stad är _kursi_, d.v.s, säte för domare och _kadi_, men
ej _bender_, d.v.s. här finnes intet torg och ingen handel. Följande
morgonen gåfvo vi oss bittida ut, provianterade af vår värd med
pannkakor och vattenmeloner, samt följda af honom ett långt stycke
på vägen. Vi hunno en stund före middagen fram till _Tanta_, en af
de betydligaste Nilstäderna, men hufvudsakligen ansedd och vördad
såsom _Sejid Ahmad Elbedavis_ stad. Den är äfven födelseorten för vår
Petersburgska shekh _Mohammad 'Ajad_. Den är belägen på en temmeligen
ansenlig sandhöjd, sänkande sig sakta åt södra och vestra sidan, men
ansenligt brant på de motsatta sidorna. Man skådar härifrån öfver en
ofantligt vidsträckt slätt, afbruten af inga höjder, blott i horisonten
begränsad åt alla håll af en krets små byar, hvilkas små planteringar
och träd på det betydliga afståndet vexa tillsammans till ett vackert
skogsbryn. Nedanför staden flyter med sakta ström den så kallade
_Sejids_ kanal, uppgräfd först i östlig, sedan med en rät vinkel rätt
i norr gående rak sträckning, så långt ögat når. Den är ledd från det
så kallade "mellanhafvet" och skall leda ut i hafvet med 2 mynningar.
Staden sjelf är visserligen jemförd med sina syskon betydlig och
välbyggd, något i Kairos smak, med glaslösa fönsterlufter, med dylika
trånga och damhöljda gator. Som vi gifvit oss i tid ut och hunno fram
en dag före festens egentliga början, hade vi godt tillfälle att få oss
ett litet kyffe till qvarter, före den värsta trängseln. Det första som
ålåg oss, sedan vi hvilat litet ut efter resan och tvättat dammet ifrån
våra kroppar, var att göra vår _zijareh_ hos _Sejid_. Vi begåfvo oss
till hans moské något före _'asr_, funno den, ehuru den är ganska stor,
redan fullträngd med folk, samt hade någon svårighet att finna plats
till att sitta på och förrätta den under resan uppskjutna middagsbönen.
Sedan den var verkställd, gingo vi in i helgonets _kobba_, helsade
honom med den vanliga _selam_helsningen, satte oss i en knut och
började mumla suran _I S_, med täta och skyndsamma hufvudsvängningar.
Jag måste dock tillstå att jag gjorde mig inga skrupler att blott mumla
och svänga på hufvudet, utan att läsa orden, emedan jag fann större
nöje i att se på folket som trängde sig omkring _maksoran_, kysste
den och samlade dess damm, eller huru _fokaha_ ansatte de besökande
att för 5 fadda låta dem läsa suran _I S_ till Sejid för deras skull.
Sedan vi slutat vår läsning jemte böner om _Sejids_ hjelp, stego vi
upp och gjorde vår vandring omkring _maksoran_, den vi liksom andra
kysste och berörde. I norra kanten af _kobban_ står i sjelfva hörnet
en sten, med slät lutande yta, i hvilken ses 2 fotspår, som sägas vara
efter profetens fötter. Ingen inträder i _kobban_ utan att ödmjukt
kyssa dessa fotspår, och äfven vi gjorde så. Så mycket jag kunde se i
hasten, voro dessa fotspår arbetade, dertill ännu i groft och klumpigt
arbete, samt stenen målad svart. Vi hade nu uppfyllt vår pligt och
gingo åter ut i moskén, hårdt ansatta i sjelfva dörren af allehanda
sorts folk, som tiggde _khamseh lihobb essejid_. Jag råkade taga upp
min börs och hade knappt hunnit taga derur några slantar för att gifva
åt en bredvidstående vattenbärare, samt bett honom utdela sin kruka
åt de törstiga _lihobb essejid_ och _likabol essijare_, föran jag i
hast blef omringad af ett förfärligt antal tiggare, barn, gubbar, män,
blinda och lytta, som drogo mig hvar och en åt sitt håll, samt skreko
mig hvar och en sin tiggformel i öronen, sålunda förhindrande mig att
höra de vackra böner och välsignelser, hvilka vattenbäraren höll öfver
mig för slanten, såsom: _allah jirda 'an sahib essebil_, eller: _allah
iskiha lo min elgenneh_. Jag slet mig dock lös ifrån dem och gick ut
från moskén, men följdes af en tiggare halfvägs hem på gatorna, under
det han oupphörligt upprepade för mig _fathe_ och andra böner, utan att
dock kunna förmå mig att ge honom något. Men jag har glömt en hufvudsak
före vårt inträde i moskén, som jag ej kan underlåta att tala om. Du
vet att ingen otvagen träder in i islams helgedomar och till detta
ändamål är hvarje moské på sidan försedd med en såkallad _meda_. Denna
är vanligen en fyrkantig stenlaggd gård, omgifven på alla sidor af små
pelargångar, uti hvars väggar finnas tätt invid hvarandra små enmans
afträden samt i dess midt en stor vattenreservoir, med ungefär en half
manslängds djup. Hit leder en egen dörr ifrån gatan och den som vet sig
ej vara fullkomligt ren i musulmanisk betydelse, går först dit in och
gör sin tvagning. Det var här äfven vi först inträdde, hufvudsakligen
för att slippa lätta våra tunga lif på backarne, såsom här är vanligt.
Men vi fingo länge stå och vänta föran vi kunde få oss ett ledigt rum,
så fullt var här af konkurrerande sökande, så karlar som qvinnor. Sedan
vi slutligen lyckats förrätta den första akten af vår tvagning i enrum,
närmade vi oss sjelfva medan för att förrätta det öfriga. Omkring
dess kant var fullproppadt med folk, och uti den lika fullt af karlar
och barn, som badade sig. Vattnet var af den stora mängden folk, som
begagnade det, särdeles smutsigt, så att jag vid den till tvagningen
hörande munsköljningen, _mad madeh_, omöjligen kunde förmå mig att låta
något deraf komma i munnen. Dock försäkrade mig sedermera åtskilliga,
att så smutsigt det än var och så motbjudande dess utseende, så ljuf
och god var dess smak. Ja, man sade att detta vatten hade en särdeles
undergörande kraft, så att om någon vore behäftad med någon sjukdom,
vare sig hvilken som helst, och badade sig deri, skulle all krämpa
omedelbarligen och genast lemna honom. Icke under således att en
stor mängd folk begärligt öste derur med sina händer i munnen, att
så många badade uti dess vatten, att många mödrar släpade dit sina
sjuka barn och tvättade dem deri. Detta inträffade ej allenast i dag
och i början af festen, utan alla dagar, så länge den påstod, såg man
samma och än starkare trängsel. Man plägade i allmänhet alla dagar
göra sin _zijareh_ hos _Sejid_; jag hörde till och med flere som med
sjelfbelåtenhet sade sig hafva 4, 5 och flere gånger om dagen upprepat
den. Äfven jag gick hvarje dag under mina vandringar dit, ej egentligen
så mycket för att uppvakta helgonet, som fastmera för att betrakta
lifvet och den brokiga trängseln der. Genast efter fredagsbönen den
26 juli, hvilken min shekh och jag nödgades hålla uti en annan moské,
då redan en half timme före bönens början vi ej kunde finna någon
plats i _Sejids_ stora moské, började allehanda sorts krämare utbreda
sina småsaker till försäljning, frukthandlare uppställa sina korgar,
hufvudsakligen fyllda med de just vid denna tid mognade vindrufvorna,
månglare och månglerskor springa omkring med bröd, pannkakor och ägg
samt annan provision för det myckna folket, som dels af from tro,
dels af lättja, dels kanske äfven i hopp att få stjäla och snatta,
tillbragte sin tid nästan uteslutande uti moskén. Trängseln ökades af
det oändliga talet _fokaha_ och _hemalijeh_, vattenbärare, som voro
särdeles påhängsna att truga folket till att skaffa sig _savab_ eller
förtjenst hos Herren för 5 fadda. De senare spillde ymnigt vatten på
golfvet, som jemte smolk hufvudsakligen af frukthandlarenas halm,
gjorde det slipprigt och vådligt att beträda samt förorsakade många
kullerbyttor i den stora trängseln. För öfrigt såg man der kretsar
af glammande och skämtande vänner, till och med månget sällskap som
kokade sitt kaffe här i en liten kolpanna. Emellan dem suto män som
gjorde bön och ofta derinvid någon flicka, som vexlade kärliga ord med
sin tillbedjare, samt kanske stämde rendez vous med honom. Här och
der i den vidsträckta, afdelade moskén sågos kretsar af _dervisher_,
som hvar och en på sitt sätt dyrkade skaparen. Somliga suto i krets
och sjöngo _zikr_, somliga stodo, somliga svängde sig och dansade med
den uti all orientalisk dans egna frivola och sinliga karaktär. Äfven
hade jag nu nöjet att se en _melvi_ eller _snurr-dervish_, som klädd i
sin egna kostym med en hvit, mångveckig, till knäen räckande skjorta,
snurrade snabbt omkring på ena foten, ungefär såsom våra dansörer,
samt sedan sänkte sig och lät den vida skjortan bredas ut. Alla dessa
dansare, sådana här funnos många, buro i sin hand en liten tambour
de basque, på hvilken de markerade takten för sina rörelser. Största
trängseln var dock i _Sejids kobba_ och hufvudsakligen i dess dörr
af utkommande och inträngande skaror. Villervallan nästan ökades af
moskéns tjenare, som beväpnade med i ändan två-tre-klufna palmqvistar,
ungefär såsom vår harlekins svärd, stodo i dörren och slogo in i
hopen. Här förlorade mången sin turban eller något annat stycke af sin
klädsel, kanske äfven något från sin ficka. Du ser häraf att helgedomen
var förvandlad till en marknadsplats och huru här, liksom uti allt i
Orienten, det största lättsinne står vid sidan af det fromma sinnet.
Det var ej här man egentligen hade något att njuta af religiösa
ceremonier; den som sökte sådant måste bege sig till ett privat hus
i staden, der den i Kairo begrafna _imam Leiths_ anhängare höllo den
vackraste, utsöktaste _zikr_, jag ännu hört här. De suto i en utbredd
fyrkant på den temmeligen stora gården, på hvarje sida stodo 4 män
upprätt, sjungande jemte de öfriga oafbrutet och med samma ton blott:
allah. Man frambringar detta ord så djupt ifrån strupen som möjligt
och anser skönheten ej ligga i en klar och klangfull röst, utan uti
ett liksom af slem surrande rassel, ungefär som tonen af en kontrabas,
på hvars strängar silfver-öfverspinningen är lös. I förbigående:
man säger här, att till en skön stämma hör en liten heshet. Detta
surrande allah frambringar en särdeles effekt, såsom ett oföränderligt
accompagnement till solosångames, _munshidin_, på enkel och okonstlad
ton utförda hymner, mest till profetens lof. Det var vid åhörandet
af denna _zikr_, enligt hvad man berättade, som en kristen (somliga
sade en Jude, somliga en Frang från Paris) hade i sin hänryckning
utropat: _la illaha illallah Mohammadon resol ollah_, och gått öfver
till islam. Som jag här ej hade andra vänner och bekanta än muslim,
hvilka alla med särdeles stolthet talade härom, kunde jag ej få några
säkra underrättelser om denna sak; dock såg jag ej den _zaffe_ eller
högtidliga procession med musik och grannlåter, i hvilken man sade att
han genast följande dagen blifvit förd genom staden, sedan han bränt
upp sina _kafir_-kläder och antagit muslims kostym, hvad mig beträffar
måste jag tillstå att jag storligen intogs af denna _zikr_ och njöt
dervid, ehuru jag naturligtvis ej kände den minsta böjelse att gå från
mina fäders tro.
Jag vill nu föra dig från helgedomen ut på de öppna fälten utanför
staden, der folkmassan säkert var större, men ej så hopträngd, i
anseende till det större utrymmet. Den norra slätten var bestämd
åt tälten för de ankomna främlingarne, ty du finner lätt att den
förfärliga skocken af kanske några hundra tusen menniskor ej hel
och hållen kunde få rum i den lilla staden. Här hade hvar och en
stad och by i Egypten, äfvensom vestern och i allmänhet hvarje land,
sin bestämda anvista plats att tälta på. Alla resande från samma by
förenade sig gemenligen och kom i trupp indragande till _Tanta_ på sina
sirligt med bjellror, band och tofsar prydda kameler, lastade med alla
lifs- och köksförnödenheter samt beridna nästan endast af qvinnor, en
på hvardera sidan af den breda sadeln. Barnen suto äfvén på kamelerna
i sina mödrars famnar, men byns män redo vanligen hästar eller åsnor
och kabriolerade stolt mellan truppen. Den föregicks främst af 6 eller
flere fanor, med de oföränderligen här brukade färgerna rödt och
grönt, samt af några pukor, som accompagnerade de förfärligt skrikande
och gnällande _bukkorna_, en sorts pipor med munstycke, liknande
mycket vår hautbois. Detta instrument, jemförelsevis det mest älskade
och vid alla högtidliga tillfällen mest brukade, bildade i förening
med qvinnornas _zaghireh_, ett sorts fint vibrerande, trillande
glädjeskrik, en alldeles förfärlig och döfvande musik. Under de första
dagarne af festen, fredagen, lördagen och söndagen, var vägen oafbrutet
pptagen af sådana intågande skaror och så långt ögat kunde nå på den
vidsträckta slätten, sågos från alla håll folkskaror strömma hit. De
drogo gerad fram till den norra slätten och uppslogo sina tält på den
bestämda platsen. Hvarje by hade gemenligen blott ett gemensamt tält
och gemensam provision &c. Det roade mig särdeles att vandra mellan
tälten och se på lifvet här. Som byns alla qvinnor kokade gemensamt
och hvar och en ville koka på sitt sätt, uppstod oupphörligt gräl dem
emellan, hvilket fördes med den vanliga ifvern och skriket. Barnen, som
funnos till ganska stort tal, sprungo half- eller hel-nakna, smutsiga
och svarta omkring kistor och packor i de fullträngda tälten. Här satt
en recitator med sin tambour de basque, berättande någon amourette för
de uppmärksamt lyssnande qvinnorna; der bredvid kanske en _fikih_, som
läste koran för fromma män. Rundtomkring gingo månglare, som utbjödo
leksaker för barnen eller knifvar och andra jernsaker, hvilka man till
min förundran gaf epitetet _Englizi_. Dukarne och tygen, som likaväl
äro af Europeisk fabrication, ger man dock ännu vanligen epitetet
Istambuli. Den jemförelsevis, isynnerhet om aftnarne, lifligaste
punkt af denna stora tältplats var det nordvestra hörnet, der en rik
_fellah Abolghét_ hade lägrat sig. Denne man skall för omkring 10 år
sedan uppträdt såsom en undergörare och samlat anhängare omkring sig.
Pashan hade tagit honom, satt honom i fängelse och låtit _korbagera_
hans fotsulor. Härvid hade mjölk flutit ner för hans svullna fötter.
Man hade vidare bundit stenar vid hans fötter och sänkt honom i Nilen,
men stenarne flöto upp och buro mannen öfver vattenytan. Pashan
sålunda försäkrad om hans helgonnatur, ger honom jord och vidsträckta
skattefria fält, dem han nu bebor och odlar jemte sina anhängare. Han
hade till _Sejids_ fest hemtat med sig 300 _ardeb_ hvete, jemte annan
provision och boskap, för att dermed spisa fattiga. Hit samlades nu
hvarje afton till hufvudmålet ett stort tal fattiga, så karlar som
qvinnor. Maten framgafs dem uti en sorts små lårar, tre eller fyra
tillsammans gående på hjul. Så snart _fatte_, en här mycket vanlig
rätt af i smör rostadt brutet bröd, framsattes i sina lårar, störtade
de deröfver som glupska ulfvar, grälade och knuffades om plats. Äfven
spisades ett stort antal af hans vänner och andra uti tält, dit maten
frambärs på vanligt sätt på brickor. Dessutom samlades hit stora hopar
af åskådare, som voro nyfikna att se tillgången och hans stora kök,
der 30 till 40 större och mindre kitlar stodo på elden. Sedan folket
var spisadt, hölls äfven _zikr_ i tälten af hans anhängare och andra.
Midtpå detta fält höjde sig bland tälten ett stort vackert, i flere
rum afdeladt, grönt tält för festdomaren _Abbas basha_. Hvarje afton
uppkastade han härifrån raketer och en afton afbrände han ett litet,
men ganska vackert fyrverkeri, till stor fröjd för det skenälskande
folket, som packade sig deromkring så nära, som de vakt och ordning
hållande soldaternas _nebboter_ och käppar tilläto. Derinvid stodo på
något afstånd från hvarandra 3 feststänger, 'amod el'id, illuminerade
om aftnarne med i bågar upphängda lampor. Då man gick från detta fält
till det lika stora östra fältet, möttes man på vägen af alla Orientens
folknöjen, såsom _havi_, konstmakare som med sitt följe af små svarta
pojkar och flickor öfvade sina plumpa konster, interfolierade med
grofva qvickheter och religiösa språk, t.ex.: den sämsta af allt folk
är den, som vägrar att säga: _la illaha illallah_ och ge en slant åt
den behöfvande. Härvid hörde man omedelbarligen från hela den stora
skaran, som kanske just i samma ögonblick gapskrattat åt den fulaste
plumphet, det högtidliga sorlet af deras trosformel, upprepad med
allvarlig och bestämd ton. Vidare såg man här sångare af alla slag,
recitatörer och alla slags orientens musikanter, hvar och en med sin
krets af åhörare omkring sig. Bland annat äfven ett skuggspel eller
camera obscura, inuti ett litet af halmmattor uppslaget skjul, på hvars
tak, till folkets stora skratt och gäckeri, satt en docka föreställande
en stor och väldig, sirligt utspökad Frangisk matrona, i kapott,
strumpor och skor, med obeslöjadt ansigte och parasol. På kanten af
vägen såg man för hvarje steg tiggare, så karlar som qvinnor, nakna med
blott en gördel om lifvet eller höljda i smutsiga trasor, som knappt
höllos tillsammans. Qvinnorna hade sällan försummat att hemta med sig
sitt eller andras barn, det de hängde splitternaket vid sina blottade
bröst, en sak som dock i allmänhet är mycket vanlig här. Dessa tiggare
höljde och nedsmorde sig med damm och smuts samt rullade sig i stoftet
i ordets egentligaste betydelse. Somliga hade blottat sina kroppar
för att visa de sår och den skabb, hvaraf de voro betäckta, allt för
att väcka medlidande. På mig gjorde dessa tiggare ett högst vidrigt
intryck och det var sällan jag kunde förmås att ge dem någon slant. Det
var på denna nöjets, förderfvets och uselhetens väg, man spatserade
fram till det östra fältet, som var bestämdt till boskapstorg. Här såg
man nu österns största och egentligaste skatter: de så högt älskade
och i sjelfva verket äfven älskliga kamelerna, de vidtbesjungna
ökenskeppen; de stolta och smidiga hästarne, Beduinernas ångmaschiner;
de feta ulliga fåren och den väldiga hornboskapen. Här och der voro
tält uppslagna för boskapens ägare och väktare, samt ett stort antal
säljare och köpare, som med den vanliga orientaliska misstänksamhetens
forskande blickar tittade djuren i munnen samt åt alla håll betraktade
dess leder och lemmar. Betraktadt från en hög begrafningsplats, som
dominerar fältet, hade det stor likhet med en kamperande ryttaretrupp.
I den östra sträckningen af kanalen, som begränsade fältet, låg fullt
med större och mindre Nilbåtar, hvilkas besättning grälade och hojtade
på sitt sjömansspråk. Den intressantaste punkten af detta fält var
dock dess sydöstra hörn, der den såkallade _mai'ab_ var, d.v.s. banan
för kapplöpningar till häst. Dessa banor voro 3, dock ej på något
sätt instängda, utan bildade af 2 mot hvarandra stående rader af
åskådare. Hit samlades alla dagar, hufvudsakligen i morgonsvalkan,
shekher från kringboende Beduinstammar eller bychefer, klädda i sin
vanliga kostym af en vid, till fotknölarne räckande svart _defijeh_,
gjord i form af en skjorta och skylande hela den öfriga klädseln af
en vanligen röd _koftan_ och hvit _sodeiri_. De sprängde raskt fram
på sina qvicka stutar eller stolta hingstar och samlade sig tillbaka
till banan. Här kom man öfverens om de 2 kämpar som skulle täfla, och
sedan detta var bestämdt tog den ena af dem i sin hand en _nebbot_,
en slät ungefär manslång trädspira, ett mycket vanligt och nästan
det enda af landsfolket här brukade vapnet, vägde den i sin hand med
sirliga svängningar, tills de båda kämparne gåfvo sporrar och spände
ut. Den _nebbot_ beväpnade, om han hann förbi sin motståndare, kastade
som ett kastspjut sitt vapen på honom; han fick sig en dugtig stöt i
sidan eller i axeln eller på någon annan del af sin kropp, om han ej
kunde fånga upp den och kasta den tillbaka. Man sade mig att sådana
_nebbot_-stötar ofta gifvit dödsslaget. Den otaliga skaran af åskådare,
som stod här omkring, följde med den mest spända uppmärksamhet alla
rörelser och hvarje steg, samt gaf i än dofvare, än högljuddare sorl
sitt bifall tillkänna eller sin ovilja; man pratade och räsonnerade
om de kämpande, och den som vunnit öfver de andra fick namnet: _faris
elbergäs_. De gjorde snusförnuftiga anmärkningar och mente att hit
borde _bashan_ komma och deltaga i den manliga leken eller åtminstone
se derpå, men han springer i _ter'an_ (kanalen, hvars underhållande
är ett högst förargeligt arbete för _fellahen_) och snokar på arbetet
der. I allmänhet tyckte jag mig här, men ock endast här, förmärka ännu
en gnista af Arabens stolta och fria sinne; jag försummade heller
ingen dag, då jag började mina vandringar, att först gå hit och se på
kämparne.