mål, voro utom 3 à 4 inga andra frågor före. Såsom ett exempel vill
jag i korthet uppteckna ett sådant mellan en af byns shekher och
hans _dorrah_, d.v.s. den gamla hustrun sedan mannen jemte henne
tagit en till. En morgon medan vi suto och drucko vårt kaffe, kom
en medelåldrig qvinna instörtande till oss på gården, gråtande med
halftäckt ansigte och ropade: _fi 'ardek fi 'ardek_, fria mig på ett
eller annat sätt från min man, han slår och misshandlar mig, sedan
hans nya hustru kommit i huset har jag ingen fred. Hon uppmanades att
berätta sin historia och sina klagomål mot sin man. Hon gjorde det
under snyftningar och med den naturliga vältalighet, som man här får
höra äfven hos det lägsta folket. Shekhen lofvade genast skicka efter
mannen, förhöra honom och sedan ställa saken till rätta. Ungefär en
timma derefter infann han sig äfven hos oss. Vi suto, som vanligt
vid dylika tillfällen, på _mastaban_ jemte några af byns äldsta, som
råkade vara hos oss. Sedan de vanliga helsningarne af _salamat_ och
_tajibin_ voro vexlade samt upprepade emellan hvar och en bland oss
och den ankomne, började shekhen på att qvestionera honom. Mannen i
fråga var en kort undersätsig man, med särdeles sol- och väderbitna
drag samt ett ljust i rödaktigt stötande skägg, kallande sig _Bedavi_,
ehuru redan hans farfar kommit från öknen och bosatt sig här. Han hade
dock bibehållit en betydlig del af sin häftiga Beduinkaraktär och
var såsom _Beduin_ klädd blott i en hvit lång skjorta. Han började
sin historia med något saktmod, men så snart han kom in i den steg
hans häftighet, och de barska Arabiska strupljuden flögo med största
skyndsamhet jemte spottdropparne ur hans mun. Han var ovanligt rik på
eder och försäkringar, svor vid shekhens skägg och den shekh effendins
som satt vid hans sida, tog dervid ofta lent med tummen och pekfingret
och slätade våra skägg, han svor vid våra och hans fäder, som voro
i grafvarne, vid Herren och hans bok, uppmanade oss som oftast att
nedkalla Herrens välsignelse öfver profeten, för att liksom lugna oss
och sig sjelf. Historien med hans _dorra_ var i korthet, att han varit
bortrest på någon vecka samt vid sin resa uppmanat henne att väl föda
och sköta en ung stut, som han lemnade hemma. Vid sin återkomst hade
han funnit den afmagrad och vanskött, derföre slagit sin hustru och då
hon tog emot samt med ord utöste sin vrede öfver honom, hade han i sin
häftighet sagt henne: _inte motallaka_, härefter stannat någon minut
och sedan tillagt: _va bittalateh_. Härjemte voro andra småsaker, såsom
att hustrun tappat bort en nyckel och ej väl rostat mannens bröd till
qvällsvard &c., hvilket, utfördt af Beduinen med alla försäkringar och
vidlyftigheter, upptog mer än en timma. Saken afgjordes här så, att
vittnen som voro närvarande vid tillfället skulle afhöras; vi blefvo
inviterade till hans hus att intaga vår middag och derjemte afgöra
saken. Vi kommo dit inom en stund, nu kallades ännu _dorran_ fram att
höras, och hon började den gamla historien mcd förevitelser mot sin
man, som var närvarande, samt kunde ej hålla sig från att utösa sin
ovilja mot den nya hustrun, kallande henne dotter af en kristen och en
Judeflicka m.m. och kan jag ej mjölka så bra som hon? kan jag ej koka
din _bamia_ (en sorts grönsak) lika väl som hon? På båda sidor var
häftighet och animositet, det äkta paret skrek temmeligen häftigt emot
hvarandra. Slutligen afhÖrdes 2 vittnen och shekhen afgjorde saken så,
att _Bedavin_ tog sin hustru tillbaka och skilsmessan, ehuru yttrad med
de olyckliga orden _vabittalate_, ansågs som enkel. Men orsaken var att
_Bedavin_ hade gjort det lilla uppehållet mellan de föregående orden
och detta tillägg, hvilket i den sekt hvartill han hörde, nemligen
_Shafi_, gjorde skilsmessan ogiltig, men ej så hos _Maliki_ och
_Hanafi_ sekten; likväl hade _Bedavin_ högtidligen försäkrat för sitt
samvetes frid att han yttrat dessa ord samt hela skilsmess-formeln med
full afsigt och i dess fulla betydelse. Härefter tog shekhen det äkta
parets händer och förestafvade _Bedavin_ återtagningsformeln; de voro
nu åter äkta makar, dock, tror jag, som hund och katt samt ej särdeles
till behag för _Bedavin_. Härefter intogo vi en god måltid och begåfvo
oss bort sedan _Bedavin_ stoppat _elma'lom_ i shekhens hand. Medan
min shekh sålunda var upptagen hela dagen med afgörande af mål och
tvister, hade jag å min sida icke mindre talrika besök af byns folk,
som sökte hjelp och råd för sjukdomar. Man hade nemligen genast de
första dagarne af vår härvaro erfarit att jag var läkare; alla voro nu
sjuka och behöfde hjelp, dels för verkliga, dels för inbillade krämpor.
Som jag vid min bortresa från Kairo alldeles ej beredt mig derpå, hade
jag inga medikamenter med mig eller något annat än mitt kirurgiska
bestick. Jag fann mig nu i något svår belägenhet för det myckna folk,
som öfverhopade mig med begäran om bot, då jag ej kunde göra annat
än skrifva åt dem recepter till apoteket i Kairo eller ge dem några
råd, så godt jag visste. Några tänder ryckte jag ut och gjorde några
åderlåtningar, men det var ock allt. Dock hade jag nöjet att såsom
läkare komma upp i ett _harem_, der 2 unga flickor voro plågade af en
lindrig ögonsjuka. De voro döttrar af för detta Turkiska _kashifen_
eller domaren i byn och just i knoppningen, hvarken mogna eller omogna,
de mest retande och tjusande flickor jag sett. Liksom deras mor och
några andra qvinnor, hvilka voro närvarande, voro de i allmänhet icke
blyga eller skygga, jag såg fritt i deras obetäckta ansigten och fann
mig särdeles trefligt under den tid af ungefär en timma, jag satt uppe
hos dem. För öfrigt tillbragte jag tiden här mest med att ströfva
omkring, dels till närbelägna byar, bland hvilka en betydlig, _Ashmon_,
der en gång i veckan hålles marknad mest på kameler och annan boskap,
dels till Nilstranden och på fälten, hvilka dock nu till större delen
stodo gråa och fula, remnade och sönderspruckna, liksom gapande efter
flodens snart väntade öfversvämning; blott här och der funnos fält med
vattenmeloner, pumpor och grönsaker. På åkrarne höll man öfverallt
på att tröska det för omkring 2 månader sedan skurna hvetet. I
allmänhet voro vi särdeles väl upptagna af byns folk, blefvo alla dagar
inviterade af någon bland dess äldste så till middag som qvällsvard,
hvilket sednare mål vi vanligen förtärde i stort sällskap, sittande
på något tak i månens eller stjernornas sken, ty ljus och lampa är en
lyxartikel, som man här föga eller allsicke känner. Maten bestod nästan
uteslutande af grönsaker, hvaribland företrädesvis tvenne, _bamia_
och _melohijeh_, äro ypperliga; härtill fårkött eller någon stekt gås
eller höna. Vanligen äfven i smör rostad ris, som är särdeles god, men
svår att äta med fingren, emedan riskornen trilla bort emellan dem, om
man ej, såsom folket här vanligen gör, knådar dem tillsammans förän
man stoppar dem i munnen, men detta är åter motbjudande. Dock kan jag
ej neka att folket genom sin påhängsna välvillighet och artighet blef
mig i längden något tråkigt; jag fick sällan eller aldrig vara ensam,
man gick beständigt ihop med mig att jag skulle stanna här, taga mig
hustru härifrån, så och skörda fälten såsom de, samt lefva och dö
med dem såsom en _fellah_. Så hade här på landet i det gamla Egypten
ungefär 3 veckor förgått af den hetaste sommartiden, hvilken detta år
(som man sade) råkade vara ovanligt svår och tryckande. Jag hade dock
hela tiden befunnit mig ovanligt väl, ehuru jag ej såsom folket här
flydde middagssolen och tillbragte tiden för den värsta _kejale_ uti
sömn, utan valde just företrädesvis denna tid af dagen till en simfärd
uti floden. De sista dagarne af min härvaro började mina gamla vänner
bölderna helsa på mig och stego upp på åtskilliga ställen af min kropp,
derjemte ett rödprickigt smått utslag på veka lifvet, hvilket så snart
jag kom i svettning kliade och stack mig som synålsuddar. Jag förstod
nu att jag var inbegripen i någon sorts acclimatisation och låtsade ej
om hvarken det ena eller det andra, samt tror att jag deri handlade
bäst. Tiden var nu inne för oss att bege oss bort och anträda färden
till _Tanta_, egentliga målet för vår resa och det som hufvudsakligen
förmått oss att lemna Kairo.
Här i _Tanta_ ligger nemligen begrafven en _Vali_ eller helgonshekh
_Sejid Ahmad Elbedavi_, eller såsom han företrädesvis vanligen
kallas blott _Sejid_, (en titel, som egentligen tillkommer de från
profeten härstammande sheriferna) eller _Shekh el'arab_, en titel
som ännu äfven ges åt alla Beduin-shekher. Dessutom ger man honom
namn eller egentligen epiteter till oändlighet, såsom _Abo faras_
och andra, hänsyftande på hans stora undergörande kraft och hans
verksamma förmedling hos Herren, i hans tillbedjares alla trångmål
och svåra belägenheter. Man säger i allmänhet här: såsom profeten är
alla profeters herre, den första och den sista och det fullkomligaste
af hela skapelsen, så är ock _Essejid_ alla helgons herre, _sultan
elavlija_. Också anropas han vid alla tillfällen; då man trött och
utmattad sätter sig eller efter en lång sittning sträcker ut sina
hopsutna ben, glömmer man ej att stöta ut en from ejaculation af: _ja
Sejid, ja Shekh el'arab_, jemförelsevis oftare än man brukar: _ja
Sejidna Hossein_ eller _ja Sejide_, menande _Sitte Zeineb_, profetens
dotter. Man berättar om honom oändliga och förunderliga underverk eller
_karamat_, bland andra att han under profetens tid, då han ännu ej
var född eller ej ens i sin moders lif, uppträdt i verlden i mensklig
gestalt och hjelpt de rättrogna i deras fejder och härnadståg mot de
otrogna. Så skall under dessa tider lefvat en kristen jättekämpe, som
stiftat mycket ondt och förorsakat stora nederlag bland de rättrogna.
_Imam Ali ibn Abi Talib_, islams svärd och tappraste hjelte, utbad sig
af profeten att få gå i envig emot denna vidriga jätte, hvars namn jag
ej kunnat fa reda på. Då profeten med alla sina råd och afböjningar ej
kunde förmå _Ali_ att afstå från sin föresats, gaf han honom slutligen
tillstånd att bege sig å väg. _Ali_ gaf sig åstad, beväpnad med svärd,
stridsyxa och spjut samt träffade jätten i hans slott och utmanade
honom. Jätten kom ner och gjorde med _Ali_ öfverenskommelsen, att
han skulle få slå honom ett hugg med hvart och ett af sina 3 vapen,
utan att afvärjas eller hindras deri, men att jätten sedan skulle få
slå blott ett enda slag med en trädspira, som han hade i sin hand.
_Ali_ gick in på vilkoren, slog honom med sitt spjut, men det brast
i spillror, slog honom med yxan, men den studsade tillbaka i stycken
från jättens förtrollade kropp, slog honom med svärdet men det tuklöfs
utan verkan. Nu stod _Ali_ der med krossade vapen, säker att hans
sista stund slagit. I hans vånda steg en uppenbarelse ned till honom
att af jätten begära anstånd en liten stund, tills hans broder skulle
ankomma och få slå honom ännu ett slag. Den hjeltesinnade jätten gaf
honom detta anstånd och se i detsamma synes en kort ömklig gubbe
komma ridande på en halt och skrabbig häst, med ett stycke vassrör
i sin hand. Jätten frågade: är detta din bror? _Ali_ hade knappt
hunnit bejaka denna fråga föran den skröpliga gubben var anländ till
platsen och rörde blott med sitt vassstrå jätten, som föll ner och bet
i gräset. Gubben försvann i luften med sin häst, undan _Alis_ ögon
och tack. Då _Ali_ kom tillbaka till profeten och berättade hvad som
passerat, underrättade honom profeten att denna gubbe var _Sejid Ahmad
elbedavi_, som efter kort tid skulle födas och uppträda i verlden. Men
äfven ännu, sedan så många sekler gått öfver hans multnade stoft, gör
han dagligen stora underverk. Bland dessa äro de vanligaste att han
nästan årligen befriar och hemtar till sin stad någon muslim-fånge
från de kristnas land och sätter dem ofta, uttryckligen för att visa
det vara hans verk, i deras bojor och block på spetsen af hans moskés
_minaret_ eller på toppen af sin _kobba_, dit utan underverk ingen
mensklig varelse skall kunna uppstiga. Så har han äfven detta år
bragt en fånge tillbaka från Drusernas land. Denne man skall hafva
följt _Ibrahim_ pashas armé under fälttågen i Syrien, der jemte 12
hans kamrater blifvit tillfångatagen af Druserna, hvilka födt och
gödt dem samt årligen till påsk slagtat en af dem och deraf gjort ett
ståtligt högtidsmål. Nu voro alla den ifrågavarande fångens kamrater
slagtade och blott han återstod för innevarande års påsk. Han var en
from tillbedjare af _Essejid_ och ropade dagligen och stundligen: _ja
Sejid ja Sejid madadek_. Natten före hans offer, då han i sin ångest
ropade på sitt helgon, uppenbarade sig för honom en gammal gubbe med
ansigte som fullmånen och ett silfverhvitt skägg, frågande om han
önskade befrias från sitt fängelse. Fången sade: ack huru skall jag
gå ut härifrån, då hundrade bommar stänga mig, bojor och block tynga
mina leder? Gubben sade: statt upp och följ mig. Fången vaknade i
morgongryningen och befann sig på åkerfälten under _Tanta_, uti den så
kallade _guru_ d.v.s. den släta och jemnade plats af åkern, på hvilken
man tröskar eller utkör hvetet. Det der arbetande folket ser honom och
frågar hvarifrån han kom samt hvem han var. Han berättar sin historie
till alla närvarandes stora förundran. De taga honom och föra honom
i sina bojor upp till _kadi i Tanta_, som anser händelsen vigtig nog
att förtjena hufvudstadens uppmärksamhet, skickar mannen till Kairo,
der han frågas och perqvestioneras af shekh _Ettamin, muftin_ för
_Hanafi_ sekten här. Detta hände allt före vår afresa från Kairo och
man berättade då allmänt att _muftin_ funnit karlen vara en lögnare
och bedragare, som uppfunnit och utfört hela historien för att vinna
medlidande och pengar. Men på landet och under vår färd till _Tanta_,
äfvensom i _Tanta_, berättade man saken vara fullkomligen sannfärdig;
att man på citadellet i Kairo sett i böcker som fördes under Syriska
kriget och der funnit mannens namn samt hans uppgift af åren och
händelserna fullkomligt sanna, att man firat honom, betalt honom den
innestående solden för 13 år och afsändt honom till _Tanta_, för att
der visas såsom ett exempel på _Sejids_ underverk. Dock kunde jag ej få
se honom der, oaktadt alla de efterfrågningar jag gjorde. Till denna
undergörande och fromt älskade _Walis_ ära hållas i _Tanta_ 3 fester
årligen, en liten i _Moharram_, en några månader derefter, och den
egentliga stora, högtidligaste festen uti _Regeb_. Det nästan åligger
hvarje from muslim eller räknas honom åtminstone till stor _savab_
att göra sin _zijaret_ hos denna shekh och höja böner till honom,
isynnerhet under hans fester; min shekh, som i allmänhet är en särdeles
bildad, men from och med orubblig öfvertygelse islam och _Sunna_
tillgifven moslim, försäkrar mig att han i alla svåra belägenheter,
dem han råkar ut för, alltid anropar _Essejid_ eller _Essejide
Zeineb_ om hjelp och till dem, eller företrädesvis den förre, gör sin
_istikhareh_, då han omedelbarligen derpå i en dröm blir af honom eller
henne upplyst om den väg till räddning han bör taga. Men det är icke en
from religiös tro eller piös kärlek till detta helgon, som lockar alla
hit. Jemte festen och dermed följande religiösa ceremonier hålles här
en marknad, ovilkorligcn den betydligaste i hela denna trakt och kanske
en af de största i verlden. Denna samlar hit handelsmän af alla möjliga
slag och från alla trakter, ej allenast från Egypten och Syrien,
utan äfven från _Hegaz_ och aflägsna trakter af det Turkiska väldet,
samt kristna och Judiska penningvexlare. Bland andra såg jag här en,
såsom han sjelf sade, i Moskwa bosatt _Bokhara-_bo, hvilken näst mig
säkert var den längst bort ifrån komna. Andra lockas hit af begär
efter nöjen och förlustelser; man säger att i hela verlden ej finnes
glädje och fröjd, såsom på _Sejids_ festen. Qvinnor af alla slag, såväl
ärevördiga matronor som yngre hustrur och flickor, begagna tillfället
och anledningen af en _zijareh_ hos _Sejid_ för att på denna korta tid
af en vecka göra sig fria från det tunga ok och de stränga tyglar,
hvari de i allmänhet hållas. De strömma hit i stora skaror, dels följda
af sina män, dels utan dem med deras tillstånd och locka säkert med
sig ett stort antal af Egyptens glädjelystna ynglingar. Här ges fritt
rendez-vous mellan älskande och for mången yngling, som kanske länge
förgäfves smäktat att se sin dyrkades anlete, höjes nu den förargliga
slöjan. Danserskor, _ghavazi_, sångerskor, _'avalim_, och alla andra
fröjdetärnor, som i Kairo blott i största tysthet och hemlighet få
finnas, öfva här sina konster med den mest obundna frihet; gatorna
äro fulla af obeslöjade Pafoner, som med _henna_-färgade fingrar och
_kohl_-tingerade ögon, med sina nätta jernblecks castagnetter på sina
röda knogar eller en liten tambour de basque uti handen, söka att
förtjusa männerna. Man skulle anse det för ett förnärmande af _Sejids_
helgonperson och kanske äfven för ett tecken till misströstan om hans
förmåga att genom sin förmedling hos Herren kunna tillfyllestgöra
de små förseelser, hans fromma besökare och besökerskor göra sig
skyldiga till under hans fest, om man ville lägga band på friheten och
tygellösheten. En festdomare, detta år _Abbas_ basha, är väl alltid
tillsatt att hålla ordning och skick bland den otaliga folkmassan; men
han och hans tjenare äro uppfostrade i samma tro och samma kärlek till
_Sejid_, så att blott det gröfsta oväsendet, såsom gräl och slagsmål
på gatorna, tyglas af dem. Allt ursäktas här med språket: _she lillah
ja Sejid_, hvilket man hvarje ögonblick hör och sjelf bär på tungan;
ty det passar nu till allt tänkbart. Blir du knuffad i den förfärliga
trängseln, eller bli dina kläder sönderrifna, och vänder dig om för
att gräla, får du svaret: _she lillah ja Sejid_ samt får lof att nöja
dig dermed; köper du någonting och prutar bort hälften af den först
fordrade summan, säger du, såväl som säljaren, _she lillah ja Sejid_;
tappar du något, får du till tröst höra: _she lillah ja Sejid_; med ett
ord det finnes intet tänkbart i verlden, hvarken af godt eller ondt,
hvartill dessa ord nu ej passa och som de ej godtgöra. Nu hör man intet
annat än _Sejid, Sejid_; ederna och försäkringarne vid profetens skägg,
vid Herren och hans bok, äro nu alla glömda för: _vahejat essejid_.
Du bör således ej undra att min shekh och jag, redan långt före den
instundande festen, beslutit oss till att göra vår pilgrimsfärd till en
så mäktig patron och ett så allmänt älskadt skyddshelgon.