färdiga, och inconverterat dem under adress till shekh _Tantavi_.
Medan jag satt i cafét, kom en stund före _asr_ shekh _'Ali_ dit från
_Bolak_, dit han gjort en åsnefärd i något gÖromål. Vi suto ännu en
stund tillsammans här och drucko kaffe, hvarefter han red sin åsna
och jag linkade sakta fram på mina böldiga ben och såriga fötter. Jag
lemnade mitt bref hos _Köhler_ och kom sedan hem. Drack om aftonen
thé med min shekh och satt en stund pratande. Han frågade mig som
ingress, om jag ofta plägade ha drömmar och då han af mig fick nekande
svar, sade han sig deremot ofta ha sådana och att de vanligen gingo
i fullbordan, ehuru understundom först 1 eller 1,5 år efter det han
drömt. Härpå berättade han sig förliden natt hafva sett i drömmen huru
en stor kavalkad ryttare i högtidlig procession skred framför honom och
likaså efter honom. Han tog det såsom ett godt och lyckligt budskap,
_bushra_. Det är olyckan hos alla lärda, så occidentens som Orientens,
att de alla anse sig ämnade till något stort eller till hög äreplats
i verlden, och derföre tycka sig vara synnerligen missbytta med den
ställning i lifvet de innehafva.
Bref, dateradt Kairo den 3 September 1844.
Broder! det är länge sedan några underrättelser kommit från mig till
eder hemmavarande, men ännu längre sodan jag haft några underrättelser
från eder. Sedan _Bonsdorffs_ bref af den 18 april, åtföljdt af några
rader från dig och min mor, har jag, utom _Borgströms_ senaste bref
jemte creditivet, erfarit ingenting från mitt hem. Af ditt lilla bref
erfar jag dock att det bref, jag från Alexandria sände dig i medlet af
januari månad, ej kommit dig tillhanda. Derföre bör du dock ej skylla
shekh _Tantavi_, ty säkert har det aldrig kommit fram till honom,
utan troligen stannat annorstädes på vägen. Af din tystnad nu har jag
anledning förmoda, att ett annat bref, som jag den 13 april sände dig
härifrån Kairo, lika litet kommit dig tillhanda. Jag hade af fruktan
att det ej skulle hinna shekhen i Petersburg före hans afresa derifrån,
adresserat det till expeditören af Finska pass _Aug. Nygren_, med
anmodan att hit till mig afsända det svar på mitt bref, jag deri bad
dig sända mig före din afresa till Ristmäki. Dock något bref är mig
ej tillhandakommet och det är i anledning deraf jag fruktar att äfven
detta senare bref ej kommit fram. Vare härmed huru som helst, jag anser
mig af din tystnad ursäktad att jag nu ej gör några ursäkter för min
tystnad, utan går att, såsom i mina förra bref, i korthet göra redo för
den tid som förflutit och sättet huru jag tillbragt den. Vid den tid
således, då jag sände dig mitt senaste bref af den 13 april, hade jag
anlaggt _turbán_ för beständigt, här af mycken vigt och ovilkorligen
det mest an- och afsedda stycket i hela klädseln. Mitt ansigte hade
nu äfven fått temmeligen väl den bruna färgen, så att folket, såsom
man först vid min ankomst hit sade mig, ej behöfde frukta för min
hvita blekhet; jag hade dessutom i min gång och mine försökt inlägga
den orientaliska apatin och liknöjdheten samt deri lyckats fullt väl
att bli tagen för en muslim. Det var ock nödvändigt numera. Ty sedan
profetens fest, som firades mest under bar himmel och under tält, nu
blifvit slut, vidtogo andra helgons fester, som firades endast eller
hufvudsakligen uti moskéer. För att utan misstanka kunna inträda uti
dem och se hvad der föregick, var mig således min forklädning, så till
det inre som det yttre, ovilkorligen nödvändig. Den första fest efter
profetens var den så kallade _molid Sejidna Rossein, bni 'Ali, bni Abi
Talib_. Som dig är bekant, föreger man att hans hufvud är begrafvet
här och hans kropp i _Gerbela_. Jemte hans broder _Hassan_ har han här
en moské, kallad _Gamia el Hassanein_, som är näst _Elazhar_ den mest
aktade moské här, såsom i allmänhet dessa begge helgon äro kanske de
mest älskade och respekterade af hela den moslimska verlden, isynnerhet
af Turkar och Perser. Sjclfva moskén är hvarken särdeles stor eller
vacker, derjemte något mörk, men i allmänhet högtidlig. Innanför moskén
är _Hosseina kobba_ eller grafhvalf, temmeligen stort, och i dess midt
sjelfva _maksoran_ eller sarkofagen, omgifven af ett vackert, sirligt
utarbetadt fint gallerverk af jern och messing. Hvarje dag strömma
hit skaror af folk, som göra sin _zijare_ hos honom, helsa honom med
_Selam_, läsa _fathe_ eller någon _sura_ och andra böner, gå omkring
_maksoran_ ett hvarf, kyssa den på åtskilliga ställen, samla med
handen dammet derifrån och bestryka dermed ansigtet samt bedja honom
om bistånd och hjelp. I allmänhet om en from muslim finner sig i någon
svår belägenhet, vare sig i andligt eller timligt afseende, tar han sin
tillflykt till _Sejidna Hossein_, gör till honom sin _istikhare_ och
finner vanligen (såsom han sjelf tycker) tröst och bistånd. Men det är
ej allenast män, som söka sin tillflykt hos honom, äfven qvinnor hafva
utkorat honom till sitt helgon framför andra, bland de många helgon och
shekher, som här ligga i sina _kubbor_ och små bönehus samt anropas om
hjelp och bistånd. Hvarje afton och natt emellan måndagen och tisdagen
hålles här inne i hans _kobba_ en _makra_ eller läsning, bestående
af _Delail elkheirat_, en bok, innehållande mest välsignelser öfver
profeten, och derjemte en fjerdedel af Koran. Detta är ett bruk som
äfven iakttages i många andra moskéer, men _makran i Sejidna Hossein_
eller såsom man nästan vanligare säger _Hassanein_, är jemförelsevis
bättre och föreläsen af ett större antal _fokaha_ eller skriftlärda.
De sitta här till ett antal af omkring 30, ofta flere, i 2 rader med
ansigtena mot hvarandra och läsa, somliga ur bok, men de flesta dock
utantills, efter _esha_-bönen först _El delail_ och derefter _Koran_,
härvid runkande i temmeligen skyndsam takt på hufvudet och öfre delen
af kroppen, samt med den här i all läsning egna mumlande tonen. Det
var således detta helgons fest som nu instundade och redan långa
tider förut talade man om intet annat an härom. Slutligen började man
hänga upp lamporna uti moskén och sötsakers säljare bcgynte slå upp
sina stånd utanföre, prydande dem efter vanan här med allehanda röda
och gröna pappers- eller silkeslappar. Festen var nu inne, men de
första dagarne voro tröga och folklösa. Jag gick dock hvarje afton i
moskén och gjorde, som en rättrogen muslim, min _zijare_ hos helgonet,
läste honom en _sura_ i någon knut af _kobban_ och kysste flitigt
hans _maksora_; lät äfven tillfälligtvis någon sig utbjudande fattig
_fikih_ läsa suran _IS_ eller hjertat af Koran för mig till helgonet
för 5 fadda h. e. 2,5 kop. koppar, eller någon vattenbärare utdela sin
vattenkruka åt törstiga för samma pris, allt _lihobb Sejidna Hossein_
och mig till stor _savab_. Hvarje afton under hela festen ålåg det
antingen moskéns inspektor, eller någon af de många här befintliga
dervischordnarnes chefer, eller någon annan förnäm man af hofvet,
att illuminera moskén, och hvarje afton samt de flesta dagar var här
någon bland dessa dervischordnar som höll _zikr_, eller någon kanske
flere bland _Azhars_ shekher som höll föreläsningar. Med hvarje dag
ökades trängseln af folk och lifligheten så inom som utom moskén,
slutligen de sista dagarne af den 18 dagars långa högtiden var det
svårt att slippa fram på de närbelägna gatorna och ännu värre inne
i moskén; dock klagade man i allmänhet här att festen detta år var
dålig och på långt när ej att jemföras med de förra årens, såsom man
vanligen här säger: "i dag är bättre än i morgon, och i morgon bättre
än i öfvermorgon" o.s.v. Man skyller allt på den orättvisa regeringen
och den _dsulm_, under hvilken man tycker sig smäkta, men det tyckes
man ej ana eller vilja medgifva att _islam_ och jemte den folket här
hunnit nära sin ruttningsprocess. Äfven bortlemnades i år en mängd af
de högtidligheter, som vanligen ses här under denna och dylika fester
och om hvilka vi äfven hos _Lane_ och andra läsa beskrifningar, jag
menar dem som vissa dervishsekter här utöfva, nemligen att äta ormar,
sluka eld, glödande kol och glas m.m. Man berättade mig att förlidet
är en man, som ej hörde till _Saadi_ dervisherna, hvilka nemligen
genom sin shekhs _kerameh_ och undergörande kraft äta ormar, hade i en
berserksgång af religiös fanatism slukat en orm och omedelbart derpå
dött. Häraf hade shekhen för orden tagit sig anledning att helt och
hållet förbjuda denna kost "en general", och derföre saknades detta
år all denna delice. _Esavi_ dervisherna, som äfven likt de flesta
andra hade sin afton här, förekommo mig mera berseksgångande än andra,
sprungo omkring och väsnades förfärligt i moskén, skrämmande folket;
dock såg jag dem ej, såsom man berättade att de vanligen bruka göra,
sluka eld eller kol eller hoppa upp i det höga taket, rycka ner lampor
och förtära dem hela och hållna med olja, veke, eld och glas. Men den
_zikr_ de gjorde, accompagnerad af tambour de basquer jemte allehanda
underliga hopp och skutt, dans och skrik, var utomordentligt vild och
förfärande, dock ej utan en viss högtidlighet, liksom i allmänhet
alla _azkar_ i mitt tycke äro det högtidligaste och sublimaste man
njuter i den moslimska religionen i utvärtes måtto. Inne i moskén satt
folket i sina små kretsar pratande och skämtande, många med sitt lilla
matknyte, barn sprungo omkring och lekte; men emellan skarorna och
stojet stodo män, som gjorde sin bön, fromma, andaktsfulla och ostörda
af bullret. Der visade sig i allmänhet brokighet och villervalla, som
jag äfven sedermera så ofta sett här i islams helgedomar. Jag hade
under min vistelse här isynnerhet i senaste tider, sedan jag flyttat
till _Gemelijeh_, der hufvudsakligen endast Araber bo, vunnit flere
bekantskaper, så att jag oftast fann någon krets som var mig bekant
och i hvilken jag satte mig samt tillbragte mina aftnar i moskén
ganska roligt. Aftonen före festens slut var en stor del af staden
(hufvudsakligen den del, som ligger i granskapet af moskén, samt
utgör det egentliga hjertat och medelpunkten af Kairo) illuminerad
och stor fröjd på de folkfulla gatorna. Hvar och en skulle nu ut för
att köpa sig litet _helaveh_ eller annat snask och göra sitt besök
hos _Sejidna Hossein. Kobban_ och hela moskén var nu fullproppad med
folk och det var blott med största svårighet man kunde komma inuti
den, eller ens genom dörren; öfverallt i trakten deromkring suto
de skrattlystna Kairoboerna i cafén och bodar samt roade sig vid
sin pipa och sin kopp, mången äfven med sitt opium och _hashishe_.
Morgondagen var allt slut, stånden nedrifna, folket, som förlastat sig
ut, sömnigt, och hvarje gång man träffade någon from shekh måste man
göra någon piÖs exclamation med _subhana ddaim_, hvar är nu gårdagens
stoj och glädje? Efter denna fest följde åtskilliga andra, såsom
_Sejide Nefises_ och _Sejide Sekkines_, jemte några andra af profetens
närmare slägt eller af _ahl ilbet_, som man här säger. De voro alla
i samma smak, ehuru obetydligare och räckande blott några dagar. Nu
hade vid pingst en _khamasin_ hunnit sitt slut, den hade detta år
gått förbi lätt och lindrig, utan sjukdomar och fara; blott 4 à 5
dagar af de 50 voro svåra och tunga, med en brännande het, dammfull
sydvind, som lät mig förstå hvad den kunde vara om den ilskades. Under
dessa dagar, som dock ej följde på hvarandra, var luften förfärligt
qvaf och qvalmig, ej egentligen så het som sedermera. Genom fönstren
blåste ett fint stoft in i rummen, som gjorde att man ej kunde få
ett friskt andetag, och då jag om aftonen efter solens nedgång gick
ut, längtande efter aftonsvalkan, möttes jag på de trånga gatorna af
samma _samom_, fylld af damm och af stanken från husen. Någongång
begaf jag mig utanför staden åt öknen, och här möttes jag liksom af
ett regn af fina sandkorn, som förfärligt basade mitt ansigte och mina
till knäet bara ben. Jag blef dock hela tiden oföränderligen frisk
och fördrog i allmänhet såväl _khamasins_ qvalm, som den derefter
betydliga sommarhettan, fullkomligen väl, bättre än mina Arabiska
vänner, hvilka att dömma af deras klagovisor ledo förfärligt. Men
Egyptens Araber äro förvekligade och usla, såsom alla måste bli, hvilka
bo under denna ljufva himmel och på denna herrliga jord; de kunna ej
fördraga hvarken vinterns köld, hvilken är nästan såsom sommaren eller
de blidaste vårdagar hos oss, eller sommarens hetta. Tiden förgick
mig så småningom, dels under studier, dels i sällskap med nästan
alldeles uteslutande Arabiska vänner, hufvudsakligen med min shekh,
med hvilken jag läste 2 lektioner på dagen, om morgonen i _Alfijeh_
med en förfärligt lång kommentar af _Ashmoni_ och _Ibn 'Akil_, och om
eftermiddagen efter _'asr_ mest uti vulgär språket. Denne shekh är
ovilkorligen den bästa man jag här träffat tillsammans med, dessutom
en i all orientalisk visdom och lärdom väl bevandrad man. Det blef
mig nu äfven nödvändigt att göra en liten kurs uti _fikh_, lör att i
grund lära mig känna alla småsaker, som höra till förrättandet af de
5 dagliga bönerna, tvagningen och allt annat, hvari rätteligen hvarje
muslim, isynnerhet hvar och en som gör anspråk på någon bildning och
framförallt på shekhskap, såsom jag, måste vara bevandrad. Jag var
väl först något förlägen att visa min okunnighet uti alla småsaker,
som röra religionen i den sekt till hvilken jag anger mig höra,
nemligen _Hanafi_ sekten; men min shekh är mycket saktmodig, fördragsam
och kanske äfven van vid den ovetenhet och ringa kunskap, man här
öfverallt träffar hos de flesta slag af folk. Åfven de mest bildade
här ha begrepp om intet eller föga annat, än om saker som höra till
deras religion och historien om deras profet samt de 4 khaliferna
eller i allmänhet _elhadith;_ det är äfven blott i dessa saker och
i grammatiken som föreläsningar hållas i _Azhar_. Det är förvånande
att se huru deras religion sinkat all annan visdom, dödat all annan
vettgirighet och väckt till och med vedervilja emot annat vetande.
Häromdagen då jag efter min vana gick till boktorget, _el kutubijeh_,
och frågade en shekh om han hade några böcker i historien, fick jag det
vanliga nekande svaret och af en bredvid sittande _shekh sherif_ den
frågan: hvartill skulle ett sådant studium gagna? Man må för öfrigt
veta huru mycket som helst, så har man ingen aktning och får ej gerna
namnet shekh, om man ej vid förefallande frågor i _fikh_ kan fälla
dom. Du ser således huru nödvändigt för mig och mina tillämnade resor
i Arabien detta studium var; jag har nu hunnit åtminstone litet glöta
mig fram i detta vida haf och vunnit så mycken kunskap deri, att jag
åtminstone i de vanligaste och nödigaste saker ej behöfver blottställa
mig. Under lediga stunder begagnade jag tiden att dels gå i moskéer
och bese dem, dels sitta i cafén och höra på någon _muhaddith_, för
att öfva mig i språket. Bland andra moskéer, som jag besökte, var
_Elazhar_, hufvudsätet i vår tid för hela den islamitiska verldens
lärdom. På den fyrkantiga, af pelargångar omgifna gården sitta kretsar
af små barn omkring en shekh, som lär dem läsa Koran, och dels sjelf
skrifver, dels låter någon af de längre avancerade eleverna skrifva
stycken af Koran på hvita taflor, hvilka gossarne sedan läsa utantill.
Inne i pelargångarue sitta andra shekher, allt på golfvet naturligtvis,
och _murabba'_ i kretsar af större ynglingar och fullvuxna man, läsande
_Koran, Fikh och Nahv_ &c. Dock är Koran med dess _tefsir_ och dess
alla vetenskaper det första och det sista, snart sagdt det enda. Man
sitter och beter sig i allmänhet under lektionen mycket fritt, flere
af åhörarne ligga utsträckta på magen på golfvet, man tyckes prata och
resonnera mycket och i all maklighet, För öfrigt är det temmeligen
fullt i dessa läsekretsar, hufvudsakligen i en pelargång som egentligen
tyckes vara bestämd dertill. Jag gick ofta och spatserade mellan
dessa kretsar, men hade aldrig mod att sätta mig i någon bland dem,
af fruktan att genast på mitt språk bli igenkänd och misstänkt. Ett
annat nöje, som jag ofta brukade göra mig, var att med min tjenare
hvarje thorsdagsafton bege mig ut till en nära utanför staden belägen
moské för en helgonshekh _Demerdash_, till hvilkens tjenst och sekt
(liksom en stor del af folket till någon annan shekhs) han var invigd.
I _Demerdashs_ moské, en half timmas väg utanför staden vid kanten
af sjelfva öknen, hålles hvarje thorsdagsafton _zikr_ och _makra_ af
hans anhängare eller _telamids_, som de kallas, hvilka tillbringa hela
natten der, dels under dessa och andra religiösa ceremonier, dels
under prat och glam. Vi togo vanligen vår kaffepanna med oss jemte
någon liten kost, satte oss på _fashan_ eller taket och tillbragte
natten ganska roligt, en del af densamma under prat med bekanta, en del
sofvande. Det är i allmänhet mycket brukligt att tillbringa nätterna i
moskén och det finnes ett stort antal shekher, _imamer_ eller helgon,
som hafva sin sekt och sina anhängare, hvilka en bestämd natt hålla
_zikr_ till deras patrons ära. Så tillbringas vanligen natten mellan
fredagen och lördagen i _imam Shafis_ moské, äfvenledes ett stycke
utanför staden, och natten mellan lördagen och söndagen i _imam
Hanafis_ o.s.v. Men icke allenast männerna äro invigda i en sekt eller
följare af en shekh, äfven qvinnorna ha sina shekher, som de troget
besöka och uppvakta på en bestämd dag i veckan. Här finnes nemligen
ett stort antal qvinnor, som äro hvad man här kallar _melbos_, ungefär
besatta af djefvulen, hvilken uppenbarar sig i dem på de underligaste
och mångfaldigasto sätt; jag har hört alldeles förvånande historier
om sådana qvinnor. Så berättade mig en af mina bekanta, en ung i
allmänhet bildad man och ingalunda af de mest förstockade muslims,
att han hade en faster, som var _melbos_ af en _ginn_, hvilken på
vissa tider ansatte henne med symtomer, som (enligt hans beskrifning)
fullkomligt liknade fallandesotens, och att denne _ginn_ talade genom
henne, än med karl-, än med qvinnoröst, än på Arabiska, än på Franska;
denne _ginn_ var honom, min sagesman, särdeles bevågen, talade ofta
till honom och bad honom t.ex. öppna en skåpdörr, då han fann t.ex.
pengar eller sötsaker eller frukt, fastän det ej var den fruktens tid
på året -- med mera dylika tokskaper, dem han berättade mig med full
barnslig öfvertygelse om deras sanning. Sådana qvinnor finnas här till
stort antal och för att bli fria från denna plågoande eller ej så
svårt ansatta af den, liksom inviga de sig till något shekh-helgons
tjenst samt göra sig till en pligt att besöka hans _kobba_ och bönehus
en bestämd dag i veckan. På dessa dagar ser man dessa bönehus, sådana
här finnas många, alldeles fullproppade med qvinnor, som sitta omkring
_kobban_ för deras shekh och mest samtala eller sjunga eller höra
på någon sångare, hvilken på en högst enkel, mest recitativ ton,
berättar någon equivoque historia om kärlek, accompagnerande sig med en
liten tambour de basque. Jag hade stort nöje af att tränga mig bland
qvinnorna i sådana bönehus och se deras löjliga andakt, genom hvilken
de från vecka till vecka tro sig kufva eller minska _ginnens_ makt
öfver dem.
En färd gjorde jag ut till pyramiderna, gick in i den öppna pyramidens
mörka och förunderliga hvalf, steg upp på den och såg ut öfver Afrikas
omätliga sandhaf och öfver den härliga Nildalen. Jag häpnade alldeles
for detta underliga gamla storverk från så aflägsna, förgångna sekler,
och tyckte på sätt och vis att allt som jag hittills sett var smått
och ömkligt vid sidan af denna koloss. Men jag råkade just denna dag
befinna mig ej väl, den enda gång jag hittills, sedan min färd från
hemmet, befunnit mig illa, och kunde ej rätt fröjda mig, såsom om jag
varit frisk och i sällskap med någon god vän eller helst någon annan;
men jag var alldeles ensam med min tjenare. Jag vill ej försöka att
utsäga något om dem och det kolossala, så kallade _Faraos hufvud_, ett
stenblock, så stort som ett hus, hugget till ett hufvud med ögon och
öron m. m. Det har blifvit sagdt och skrifvet så mycket härom, att du
med lätthet kan läsa beskrifningar derpå om dig lyster; blott det,
att redan dessa allena förtjena en resa till Egypten. När jag kom hem
tillbaka, blef jag oupphörligt frågad af mina Arabiska vänner hvad der
var att se, samt hvilken anledning kunnat förmå mig att göra en så
lång färd, blott för att se på sådana gudlösa verk. Du bör nemligen
veta, att det nästan anses som _kufr_ att fara dit och att troligen,
ja nästan säkert, ingen enda Arab ens i det närbelägna _Gizeh_ ansett
mödan värdt att förspilla en dag med att bege sig dit.
Under dessa och andra sysselsättningar hade nu tiden småningom gått
till början af juli månad. Jag hade redan länge förut kommit öfverens
med min shekh, att med honom göra en liten färd till hans hembygd,
en liten stad eller by på ungefär en dagsresa från Kairo. Vi togo
således den 6 juli en liten båt i _Bolak_, begåfvo oss med strömmen
på den älskliga Nilfloden och landade följande morgonen under en by,
ifrån hvilken vi på kvar sin åsna redo upp till _Baranijeh_, byns namn
derifrån min shekh är hemma. Han har här sitt eget hus och sin andra
hustru, jemte en tredje, som han nyligen skiljt. Dock måste jag till
hans lof säga, att han ej lefver med någon annan, än den han har i
Kairo. Hans hus här på landet var, såsom nästan oföränderligen alla i
_Fellahernas_ land, af obrändt grått tegel, bestående af 2 såkallade
_ugnar_ d.v.s. rum med ett kupolformigt tak, utan fönster eller andra
öppningar, än ett litet fyrkantigt hål högt uppe i kupolen och en dörr.
På golfvet står en stor ugn, utan någon sorts afledning för röken, som
sålunda svärtar väggarne, under det den söker utgång genom dörren eller
hålet i kupolen. Dessa rum liknade fullkomligen våra Finska pörten och
torde under vintern, då de ock egentligen begagnas, vara lika trefliga,
men nu under sommaren voro de odrägligt heta, fulla af flugor och
annat yrfä. Men de begagnas ock nu ej till annat än förvaringsrum för
provision, halm eller dylikt. Den del af gården, som nu uteslutande
begagnas, var en liten förstuguqvist, upphöjd Öfver marken en half
eller hel aln, gemenligen kallad _mastaba_, betäckt med ett skjul af
vass, hvars strån hängde långt ner. Det var på denna _mastaba_ eller
förstuguqvist vi bredde ut våra mattor och togo vår plats. Snart
fingo vi besök af byns shekher, som kommo den ena efter den andra och
helsade oss välkomna, alla med samma termer och samma komplimenter,
som en lång stund upprepades under handslag. Dessa komplimenter voro
nästan uteslutande: _salamat, alhamdo lillah bisselameh, vahashtinna,
tajibin_, hvilka upprepades tätt på hvarandra, utan att afvänta svar af
den andre, som likaledes oupphörligen frammumlade samma ord. Shekhen
är här särdeles aktad och ansedd för en mäkta skriftlärd man, som han
ock är; han plägar några gånger om året göra resor hit för att afgÖra
mål, slita tvister och skipa lag mellan denna och andra närbelägna
byars folk, samt derpå förtjena genom den _ma'lom_ eller penning han
fordrar för hvarje mål han afgör. Det var således ej underligt att vi
blefvo väl emottagna och genast uppvaktade med mat och vattenmeloner,
som hemtades oss på brickor från grannhus. Så föddes vi från gårdarne
de första dagarne, men sedan blefvo vi alltid utbjudna i gårdarne
till de 2 hufvudmåltider, som här göras, vid middagen och vid _esha_.
Genast andra dagen vi voro här, kom folk som sökte shekhens råd och
dom i mål dememellan, och dessa besök fortsattes sedan oupphörligen
alla dagar samt hela dagen, så länge vi dröjde här. Målen angingo till
största delen skilsmässor mellan män och hustrur. Du vet huru lätt
det i allmänhet ar här att gifta sig och göra sig af med sin hustru,
när man ledsnat vid henne; till det förra behöfs blott en högst ringa
summa pengar, i vanliga fall sällan öfverstigande 20 rub. banco ass.,
och till det senare behöfs blott orden: _inte mutallakah_. Ångrar man
sig sedan, kan man utan omsvep återtaga sin gamla hustru. Men har man
skiljt denne 3 gånger eller en gång med tillägget: _bittalateh_, kan
man ej få henne igen med mindre hon dessemellan varit gift med någon
annan. Nu händer ofta att de hetlefrade Araberna komma att i hettan och
öfverilningen, vid de ofta och nästan dagligen här inträffande grälen
och knuffarne mellan ett äkta par, tillägga detta lilla ord, men snart
derpå ångra sig samt söka på ett eller annat sätt genom krångel och
lagvräugning få detta ord bort från sina samvetsskrupler. Så uppstå mål
om skilsmässa, _bittalateh_, till stort tal, jemte andra om gräl, gnabb
och slag mellan man och hustru.