såg en stund på kämparnes och kappridarnes _birgas_. Vandrade derifrån
öfver boskapstorget, seende på handeln och skriket der, ner till norra
kanalen och simmade i den. Här var nu temmeligen fritt från folk, men
stranden hade under festen blifvit nedsmutsad, så att det var mig svårt
att finna någon ren plats. Vandrade sedan öfver det oändliga fältet,
der de resande tälta. Det är den egentliga platsen för folknöjen,
ty här är fullt med gungor, största delen gående vertikalt. Sångare
och konstmakare, _havi_, tamburister m.m. äro äfven hufvudsakligen
här församlade mellan tälten. Tälten åter erbjuda en högst rörlig
anblick af qvinnor, som koka eller sitta inne och breda ut de saker de
köpt på marknaden, gräla och skrika åt hvarandra med den här vanliga
häftigheten, samt slå händerna ihop. Ibland dem hopar af barn, som
springa omkring i deras fötter. Åfven ser man dem roa sig med deras
vanliga lilla _tar_ eller tambour de basque, till hvilken de sjunga
sina enkla sånger, med sin vanliga tremulerande och något hesa stämma,
Högre upp otaliga kockar och kokerskor, som i sina små usla mattskjul
koka och sälja maten från sina stora grytor åt hungrigt folk. Min
afsigt var att vandra omkring hela fältet, men det var så stort och
vidsträckt att jag, isynnerhet i min nuvarande usla och bedröfliga
ställning, plågad af bölder och äfven för öfrigt ej vid min vanliga
välmåga, omöjligen såg mig vara i stånd dertill. Jag begaf mig således
inåt staden, tågade genom den i den förfärligaste trängsel, som gjorde
att jag som oftast måste stanna samt sätta mig på kanten af någon
bod_mastaba_ att vänta och låta den värsta skocken passera. Hvad här
liksom annorstädes förundrade och uppbragte mig, var att unga karlar,
mest _saiser_ till föregående hästar, för att öppna väg oförväget slogo
in i folkmassan med _hippopotamos_-piskor, käppar eller andra tillhugg,
och att folket ej gjorde något dervid, ehuru de ofta fingo sig dugtiga
och gemena hugg på ryggen, hufvudet eller ansigtet. Vid sidan af gatan
åter suto handelsmän, beväpnade med tjocka palmqvistar och slogo lika
oförväget det påträngande folket, för att skydda sina varor från att
krossas sönder. Pojkar och barn, ofta mödrar med sina småbarn ridande
grensle på deras axlar, nära nog trampades under folkets fötter. Å
andra sidan tyckes det rätt vara Arabens fröjd att få trängas och
bogsera sig fram genom skocken. De skrika och hojta dervid som vanligt:
_hoa ja shekh_, eller _geda_ eller något dylikt. Skuffar man till en
sådan påträngare och förebrår honom derför, får man till svar: är det
ej _molid_ nu och tycker du dig vara ensam på gatan? Jag kom hem före
middagen och tog mig en välgörande lur ända till _'asr_, då jag gick
ut med shekh _'Ali_ och åt hos vår vanliga kock. Derefter satte vi oss
i ett café vid sjelfva brädden af den höjd, på hvilken staden står och
derifrån man har en vacker, vidsträckt utsigt öfver de östra och norra
fälten. Solen gick ner i vår rygg och månen steg upp framför oss, men
himmelen var till en del fördunklad af den rök och de stoftmoln, som
hvimlet i och omkring staden förorsakade.
Vid _maghrib_ begåfvo vi oss hem och suto en stund, men jag begaf
mig åter ut på vandringar. Derunder träffade jag ihop med den lilla
skräddaren från _Hossein_ i _Masr_ och vandrade omkring med honom
hela natten. Suto länge i ett café invid bron, som ligger i hörnet
af kanalen, och sågo på de raketter som kastades från _Hakims_ tält.
Vi hörde sedan på en äldre qvinna, som sjöng till en utmärkt god
_zummara_, den bästa jag här hört. Det var ej utan att jag fann stort
behag i den, men qvinnans röst var högst miserabel och alldeles
förställd af heshet. Dock fick hon, såsom alla andra, de vanliga
förtjusningsutropen. Derefter suto vi i ett annat stort café och hörde
_Sejideh_ från _Masr_, som uppe i ett fönster, under det öfver gatan
spända tältet, turade om att sjunga med en nedantill i cafét sittande
sångare. Hon är ej af _Masrs_ bästa sångerskor, dock gjorde hon här
effekt, så mycket mer som hon ej sjöng för betalning, utan blott _she
lillah ja Sejid_. Under det hon hvilade och sångaren vidtog, beställde
hon sig upp ifrån cafét _shishe_ och kaffe. Det var under natten samma
trängsel som om dagen, isynnerhet på vissa platser. I nästan alla
cafén inne i staden funnos _khoval_, som dansade med sina castagnetter
vid någon viol och tambour de basque. Jag såg några af dem, men jag
kan ej finna mig vid att karlar utspökade till qvinnor skola dansa
qvinnodanser och passera för qvinnor. Ungefär såsom då våra moderna
operors hjeltar spelas af qvinnor. Sjelfva dansen är högst sinnlig
och utförd af en vacker flicka måste den förefalla mycket retande.
Vid midnattstid gingo vi in i moskén för att göra vår _zijaret_ hos
_Sejid_, men _maksoran_ var ej öppen. Vi vandrade således blott omkring
i moskén, samt sågo och hörde på några _zikr_, som här höllos. De
voro i allmänhet utan något egentligt värde och ej att jemföras med
dem jag hört i _Masr_. Dock funnos här dervisher, som under _zikran_
dansade, svängde och snurrade med sina små _tarer_ i sina händer.
Dansen, liksom hela _zikran_ och ceremonin hade något särdeles vildt i
sig, dansen ofta äfven den retande sinlighet man finner hos _khoval_.
För öfrigt var moskén full med folk, som dels vandrade omkring och
begapade, dels sofvo, dels åto, dels läste böner. Qvinnor och karlar
buro omkring bröd och annan provision, fruktsäljare suto öfverallt
med sina korgar, vindrufvor och andra frukter. Häremellan ett otal af
tiggare, hvilka plågade mig förfärligt för att få 5 fadda för en _sura_
till _Sejids_ ära, och _hemalijeh_, som ansatte mig att för samma
summa låta dem utdela sina vattenbördor åt den törstige. Om man låter
honom "_jesabbil_" (som det heter) sin kruka eller fårskinn, så får
man en lång, ofta särdeles vacker bön eller önskning att i paradiset
bli törstsläclk af Herren. Golfvet i moskén är slipprigt af vattnet
som spillts och fullsudladt af halm eller smolk efter det otal af alla
slags månglarc, som sitta här dag och natt. Vi vandrade ännu litet
omkring, så oändligen trött jag än var, och kommo hem först någon timma
före morgonrodnaden.
Juli 31.
Vandrade på förmiddagen omkring på det norra fältet samt betraktade
åter det rörliga och brokiga lifvet i tälten, trätan mellan qvinnorna
som kokade och (emedan de voro flera) käbblade om sättet att koka,
eller som köpte leksaker åt sina barn eller lyssnade till någon
sångare eller något dylikt. Barnens leksaker äro här temmeligen lika
de hos oss brukliga, isynnerhet bleckskramlor i form af små stop,
rörpipor, _zummarer_ och _tarer_. Folk går här i ymnighet omkring
utropande till salu sådana och andra saker, såsom dukar och knifvar.
Underligt är att man ger åtskilliga sådana varor epithetet Engelska;
dock är det brukligaste epithetet: Istamboliskt. Konstantinopel
är i allmänhet hela Islams hufvudstad och allt är godt som kommer
derifrån. Dock är allt som hemtas derifrån ursprungligen af Engelsk
eller Fransk fabrikation och alltid det sämsta och uslaste skräp,
som i Europa omöjligen kunde få afsättning. Men här måste allt vara
billigt och fås nästan för ingenting, för att finna afnämare. Efter
en lång omvandring på det stora fältet, kom jag ner till kanalen och
simmade i den på annat ställe än vanligt. Före middagen kom jag hem
och hörde på den _khatme_, som 5 _fokaha_ gjorde i dag i vårt rum,
beställda dit af _Ahmad effendi_ från _Baranijeh_. Han har nemligen
för afsigt att detta år göra pilgrimsfärden till _Mekka_ och gjorde
nu här denna _khatme_ för lycklig resa. Om morgonen bittida kom shekh
_Soleiman_ hit med shekh _Ibrahim_ och genast derpå 2 unga _fokaha_
från _Azhar_, hvilka alla jemte shekh _'Ali_ läste och sjöngo hela
Koran igenom. Vid middagstiden togo vi alla oss en dugtig lur och
vid _'asr_ hade de slutat sin _khatme. Ahmad effendi_ var mest hela
tiden frånvarande och kom blott närmare slutet för att ge dem pengar.
Liqviden, liksom alla förhandlingar med folket här, gick ej utan litet
krångel var högst besvärlig att se på. Sedan alla hade gått gingo
shekh _Ali_ och jag ut, satte oss efter några slag uti vårt vanliga
café på brädden af sandhäjden, suto der tysta och betraktade rörelsen
och lifvet på fältet nedanför. Vi fröjdade oss öfver den vackra
utsigten ända till _mahgrib_, då vi gingo hem. Efter min vana gick
jag dock genast ut igen och begaf mig till det NV hörnet af det stora
tältfältet, der shekh _Hassan Abolgh?t_ var. Han skall för någon tid,
kanske 10 år sedan, uppträdt här såsom _Vali_ och samlat omkring sig
några medföljare, dervid blifvit tillfångatagen af pashan, som bland
annat slagit honom 100 _korbag_ under fötterna, då mjölk flutit ner
från fotbladen; de bundo stenar vid hans fötter och sänkte honom så i
Nilen, men stenarne hade flutit upp med honom ridande på dem m. m. d.
_karamot_ eller underverk, som man berättar om honom. Han är af _imam
Lezis_ afkomlingar och ännu en ung man. Pashan, försäkrad, som det
berättas, om sannfärdigheten af hans _Vali_-skap, gaf honom skattefri
jord till stor mängd, pengar och rikedom. Nu är han här, tältar på
det omnämnda stället samt upptar med sina många tält och sitt skräp
en särdeles vidsträckt plats. Hvarje dag spisar han ett stort antal
fattiga och andra, som obedda samlades dit. Han hade hemtat med sig
300 _ardeh_ hvete och slagtade hvarje dag 15 får, en kamel och tror
jag äfven hornboskap. Jag gick dit ner närmare _esha_ och träffade en
stor hop folk, som åto i tält och tycktes vara hans dervisher eller
medföljare, alla klädda såsom militären här, samt kanske andra deras
vänner. Till dem frambars maten på brickor, som efter vanligheten
sattes på en _kursi_ eller liten stol, och den tycktes bestå af de
vanliga grönsakerna, _bamia_ och _melohijeh_ jemte kött. Det sämre
folket stod omkring köket och kittlarne samt väntade tills turen skulle
komma till dem. Desse spisades icke på bord, utan maten östes åt dem
uti en lång trädmaskin, afdelad i 4 upptill bredare, nedtill smalare
afdelningar. Hela maskinen gick på hjul och kunde sålunda flyttas efter
behag. Den hufvudsakligaste födan, som tycktes bestås dem, utgjordes
af _fatteh_, i smör stekt bröd, som östes i hvarje afdelning af den
långa trädkärran, hvilken var så låg att då en vanlig man stod på
knäna framför deti, räckte den honom till axlarne. Jag blef dock ej
der så länge att jag fick se deras måltid, emedan det dröjde särdeles
länge, utan gick tillbaka åt staden till jemte ett stort tal af folk,
som likt mig gått dit ut för att skåda. Jag begaf mig på närmare håll
till festdomarens tält, för att se på det briljanta fyrverkeri man
sade i afton skulle afbrännas der. Jag träffade här öfverallt den
förfärligaste trängsel, men trängde mig dock fram mellan folkhopen
till ett upphöjdt ställe af _gizr_ eller kanalbrädden; der såg jag
några raketer som kastades och några blå eldar som afbrändes på den
fria öppna plats, hvilken utanför tältet bildades af en i cirkel
uppställd soldatskara. Men soldaterne, som beväpnade med _neboter_
voro ställda öfverallt i folkträngseln för att hålla ordning, och
som på det oförvägnaste sätt slogo in med sina käppar och piskor i
skocken, förargade mig så, att jag snart åter gick bort. Man sade mig
att fyrverkeriet skulle räcka hela natten och att det bästa skulle
komma först mot morgonen. Jag satte mig att hvila en stund uti ett
cafétält vid den östra kanalen, gick derifrån inåt staden och genom
den fram till _imam Lezis_ hus, der denne _imams_ följare årligen
samlas vid _Sejids_ fest och hvarje afton hålla _zikr_ till hans lof.
Genom efterfrågningår fann jag slutligen huset, som är beläget i ena
ändan af staden, och trängde mig ibland det på gården omkring den
stora _zikr_-runden hoppackade folket. _Zikren_ var verkligen härlig
och kanske den vackraste, åtminstone en af de bästa jag hört. _Allah_,
som ramades af chören, var oändligen djupt och dåft; iaynnerhet fanns
der en man, hvars djupa, dofva och halft surrande stämma, (liknande
ungefär E- eller A-strängen af en contrabas) öfverljöd alla samt
genomljöd och genomsurrade hela _zikren_. Här tycktes mig vara ett
ovanligt stort antal af _munshidin_ eller solister. Det hela behagade
mig utomordentligt, det var verkligen högtidligt och storartadt. Blott
trängseln, som gjorde att jag ej fann någon plats, och hettan af den
stora massan besvärade mig. Här hörde jag af en bredvid mig stående
man, som berättade det för sin granne, att en kristen för en eller två
dagar sedan vid åhörandet af denna _zikr_ utropat _shehadet_ eller
bekännelseformeln, och öfvergått till islam. Detta hade jag äfven
förut hört af _Mu'allim Mohammad_ och af andra, med någon motsägelse
beträffande platsen, sägande somliga att det varit vid den _zikren_
som hölls i _Abolghets_ tält. Mannen här sade att det var en _Frangi_
från Paris, att man följande dagen gjort för honom en ståtlig _zaffe_
och att han äfven skulle synas i nästa fredagsprocession. Det gör mig
ondt att jag härom ej kunnat få några pålitliga underrättelser. Dock så
högtidlig _zikren_ än verkligen var, tror jag ej att någon, allraminst
en Parisare, isynnerhet i våra tider kunnat hänryckas ända derhän, att
han öfvergått till islam. Jag åtminstone kände ingen frestelse dertill
nu, mera än förr. Men det är underligt att se huru hvarje muslim tror,
att hvarje annan trosbekännare bör och måste med full öfvertygelse
antaga deras religion och afsvärja sin gamla. Trött som jag var och
tröttnande allt mera af ståendet här, var jag ledsen att ej orka ut
längre, men begaf mig slutligen hem särdeles sent.
Aug. 1.
I dag, liksom redan de 2 eller 3 föregående dagarne, börja folkhopar
draga hädan med samma pomp och ståt som de tågat in, dock icke
fullkomligen så ståtligt. Man hör pukorna dunsa vid de skrällande
piporna och det ännu finare och hvinande qvinno _saghiret_. Men äfven
funnos de som i dag först anlände, ehuru till ganska ringa tal. Jag
tillbragte min dag som vanligt med att vandra omkring, först på
_mal'ab_ för att se på kappryttarnes _birgas_ och sedan på _malaka_
att se lifvet i tälten. Simmade i _ter'an_ och dref omkring i staden.
Nästan i hvarje café var en eller två _khoval_, som dansade sina
lasciva danser för ett stort antal åskådare, icke allenast inne i
cafét, utan äfven för det sämre folket utanföre, som trängde sig
omkring dörren för att få se en glimt in. Trängseln var som vanligt
stor och nästan ogenomtränglig. Äfven funnos _khoval_ som gingo
omkring, stannade utanför bodarne, dansade och öppnade nätt sina
castagnetter för att i dem fånga upp en 5 eller 10 fadda. Äfven jag
träffade ut för en sådan, då jag satt på en bod-_mastaba_, köpte tobak
och hörde på en Arabisk krigsman. Han berättade om Frangernas barn-
och fattighus-inrättningar, huru hos dem inga tiggare eller fattiga
alls funnes, utan alla bestämdes till något arbete och om de voro lytta
på någon lem t.ex. armar eller händer, lärdes de och höllos till
att arbeta med fötterna. Men deremot förebrådde han de kristna att
renlighet ej hörde till deras religion. Det är en förebråelse som jag
ofta hört, hvartill jag ej kan inse grunden, då vi dock i allmänhet och
utan motsägelse äro mycket snyggare och renligare än de. Men kanske
är det derföre att vi ej på våra afträden tvätta oss bak och fram med
vatten. För öfrigt var i afton inga särdeles lustbarheter, såsom sällan
hos musulmän aftonen före fredagen, utom möjligen någon _zikr_ eller
någon _kkatme_.
Aug. 2.
Efter en liten morgonvandring kom jag bittida hem och blef hemma
sittande med shekh _'Ali_ ända till middagen, då hans systerson
_Mohammad_ följde mig till moskén _Bosa_. I denna moské hade nemligen
_Sejid_ under sin lifstid plägat hålla fredagsbönen och till hans
minne håller hans _khalifeh_ den nu äfven under _Sejids_-festen
här. Tvagningen till bön hade jag förrättat hemma, behöfde således
ej här besvära mig dermed uti den trånga _medan_. I porten lemnade
mig _Mohammad_ och jag inträdde, men fann alla 4 pelargångarne så
fullproppade med folk att jag omöjligen kunde finna någon plats i någon
rad. Midtpå gården stod ett träd och äfven derunder var fullt med folk.
Sedan jag sålunda vandrat en stund omkring, ej utan att vara litet flat
och utan att finna någon passlig plats, fann jag mig tvungen sätta
mig i en rad som intagit sin plats midtpå gården. Jag bredde ut min
näsduk på säfven och strået, som var lagdt på marken, förrättade mina 2
knäböjningar, _tahijat elmesgid_, och satte mig så midti den brännande
middagssolen, utan det minsta skygd och utan den minsta vindfläkt. Som
det var temmeligen bittida och man just hade sjungit _selam_, fingo vi
sitta länge och vänta förän bönen börjades- Jag plågades oändligen,
icke allenast af hettan, utan ock af en böld, som gjorde min sittning
särdeles svår och plågsam. Bönen förrättades dock slutligen och gick
för sig som vanligt, men i anseende till det långa afståndet från
_imamen_ kunde jag ej höra just någonting af hans _khotbe_. Så snart
bönen var slut skyndade sig alla ut med största brådska, för att se
och deltaga i den procession, som _khalifen_ nu företog, dels inuti,
dels utanför staden. Äfven jag trängde mig fram och kom, ehuru med
stort besvär, ut på gatan samt såg nu här män till häst eller ridande
på åsnor, utspökade och utklädda på det löjligaste, brokigaste sätt.
Jag kunde dock omöjligen tränga mig genom skaran, utan följde med
skocken, i hvilken folk grälade på hvarandra förfärligt. Bland annat
såg jag här en stor, tjock, väldig gumma slåss med en ung man, som hon
gaf dugtiga slag. Mannen tycktes af pur flathet ej kunna värja sig
från henne, utan lät henne i ro slå honom efter behag. Sedan jag en
stund så blifvit framskuffad i trängseln, vek jag af på en tvärgata,
för att slippa ur den verkligen svåra plåga hvari jag befann mig,
och kom efter några slag ut genom en stadsport, der jag af den stora
trängseln slöt att processionen snart skulle passera. Jag stannade här
på en temmeligen god plats och hade nu tillfälle att något bättre skåda
Öfver den _pajazzo_-lika, nu äfven af nya skaror ökade processionen. De
flesta voro brokigt målade i ansigtet, röda, blå eller hvitfläckadc,
med löjliga hufvudbonader, såsom en urhålkad _battikha_ med instoppade
fjädrar eller något annat. Somliga voro helt och hållet höljda uti
halmmattor, somliga voro mest nakna blott med en gördel om midjan,
somliga voro grannt utstyrda med hvita, röda eller rödrandiga _mokler_
på sina hufvuden, eller med andra dyrbara guldbroderade tyg. Flere hade
framför sig på sina åsnor eller hästar små gossar och barn, som voro
lika grannt eller lika löjligt utstyrda. Processionen föregicks af en
stor skara män, beväpnade med _nebboter_, hvilka som oftast stannade
och gjorde med hvarandra en låtsad kamp i luften, eller slogo de in
i den hopträngda folkmassan för att skaffa rum åt processionen. Kort
efter dem följde de stora pukorna på kameler, 4 som jag vill minnas
till antal, och karlarne, som suto på dem, dunsade dugtigt på pukorna.
Jemte dem följde de här i all fröjd oumbärliga skrällande piporna. Allt
emellanåt syntes i processionen en och annan ensam _pajazzo_, beväpnad
än med en stor oformlig _nebot_ eller trädstam, än med någon annan
knÖlig och knotig stock, palmqvistar eller något annat. De flesta buro
på sin turban en _tartosh_, det vill säga en sockertoppslik spetsig
strut af rödt papper med några löst nedhängande guldpappersremsor.
Icke allenast de som deltogo i processionen, utan äfven andra buro
sådana. Långt inne i processionen kom först _khalifen_; han var klädd
i en lång röd mantel eller _gibbe_, med stor röd turban, utan något
slags fladder. Han blef oupphörligt kysst på sin högra hand af bredvid
stående fromma åskådare, utan att dock hindras i sin gång på sin vackra
häst. Tåget slutades med en liten trupp militär af det vanliga _nodsam_
eller fotfolket, föregångna af trummor och piccolo-flöjter, ty annan
militärmusik fanns här ej. Öfverallt på vägen, utanför staden och på
alla höjder, stod fullproppadt med åskådare, äfven här hade man svårt
att komma fram, utom på långa omvägar. Solen brände hett och luften var
full med dam, så att det öfverhufvud var högst besvärligt. Jag följde
ock derföre ej med tåget längre än vidpass någon timme, utan begaf mig
sedan ner till kanalen och simmade. Gjorde om aftonen en tur omkring de
Arabiska _horis_ hus, såg på lifvet der, hörde på deras castagnetter
och små tamburer samt betraktade deras dans.
Aug. 3.
Sedan vi för 2 dagar tillbaka ackorderat oss en liten båt att föra oss
från _Tanta_ till _Kairo_, begåfvo vi oss i dag bittida på morgonen,
sedan vi druckit vårt kaffe, om bord med vår lilla tross och lade
ut. Vi hade hyrt båten enkom för vår räkning och utom oss två samt
shekh _'Alis_ systerson _Mohammad_, voro blott de 2 båtkarlarne jemte
en liten 7-årig flicka om bord. Vägen gick åt öster och sydost längs
_Tanta_- eller Sejids-kanalen; fram drogos vi till det mesta med
_liban_, i brist på vind. Middagstiden ungefär hunno vi fram till
den så kallade Sejids-bryggan, som är ny med ett hvalf och ganska
vacker. Såsom vanligt de första dagarne af en sjöresa, sof jag nästan
oupphörligt hela dagen och förlorade heller intet derpå, emedan den
smala kanalens stränder erbjödo ingenting att fröjda ögat med, så
mycket mer som de voro så höga, att de fullkomligen betogo utsigten af
landet deromkring. Om aftonen blåste en liten NVkåra upp, som förde oss
fram till en betydligare by eller småstad _Meliq_, der vi gingo upp och
köpte en förträfflig sötmjölk med ovanligt söt smak, så att jag frågade
om de blandat den med socker. Äfven en annan sorts halfsöt mjölk köpte
vi här, som mycket liknade vår gäsmjölk och här kallas _metarid_,
af de kärl hvari den göres. Det var från ett kristet med vår _rais_
bekant hus, som vi togo mjölken och den var derföre särdeles ren och
god. Ehuru det redan var fullkomligen mörkt, stannade vi ej här öfver
natten, utan begagnade oss af den lilla vindfläkt vi hade och seglade
vidare, passerade ett invid _Meliq_ beläget stort café vid stranden af
floden, der största delen af de oss från _Tanta_ medföljande båtarne
laggt till för att tillbringa natten. Från dem hördes nu, såsom förut
under hela vägen, starkt skrål, dels af grälande och skrikande folk,
hvilket här är så vanligt, dels af pukor och pipor, hvilka fördes hem
till Kairo, dels af sångare och andra. Oväsendet och lifvet här var
lika, om ej värre än på våra Åländska Bomarsundsbåtar, då de återvända
från Abo marknad; äfven här förekom täflan mellan båtarne att komma
framom och segla förbi hvarandra, dock ej till den grad som hos oss.
Egyptiern och Araben är egentligen ej sjöfolk, blott så mycket som
behöfves på den alldeles ej farliga och ej skrämmande Nilen. Den del af
floden vi nu beforo kallar man _Elbahr elvastani_, och den skall genom
_Sejids_ kanal gjuta sig ut i Medelhafvet genom 2 armar. Vi seglade om
aftonen ännu ett stycke fram förbi cafét, ehuru vår _rais_ tycktes ha
stor lust att taga nattqvarter der. Vi kommo dock ej långt, förän vi
slogo vår lilla plugg i land och bundo båten vid den, i sällskap med
några andra.
Aug. 4.