När var det egentligen Albert grälade på mig första gången? Det står för
mig nu, att det var en gång, då jag kritiserade färgen på hans himmel.
Han målade ännu på den tiden.
Hustrur skall inte kritisera sina mäns himlar annat än på deras rygg.
Det gör dem osäkra och nervösa, och osäkra och nervösa män grälar mer än
andra alldeles oavsett deras medfödda manufakturhandlarpsyke. _Det är
synd om Albert._ Jag är glad, att jag tror, att religionen skänkt honom
någon tröst, den och Märta, som stundom heter Karin eller Ester. Så
länge namnet är så föränderligt kan jag kanske uthärda konkurrensen. Och
religionen vill jag inte konkurrera bort, jag vet nu att religionen är
bra; fast min lilla nya, frigjorda, dogmlösa religion liknar en nykläckt
fågelunge, som inte står stadigt på någotdera benet, kan den kanske växa
till en större fågel. Jag hoppas att det inte blir en anka. En svan vore
väl för fint för mig.
Men tänk, om Alberts himmel var _riktig_, och det var jag, som förstörde
den för honom! Tänk om Albert var en stor målare.
O, så gräsligt det vore, för Albert kan aldrig mer bli vad han var. Det
är för sent! Doktorn kan inte svara mig på det, och behandlingen är
snart slut, jag har inte råd längre, Albert har inte råd. Men när jag
tänker på det med Albert, kunde jag kasta mig ned från balkongen. Det
var ju för min skull han blev fotograf.