Jag har varit uppe på vinden efter just den tavlan med himmeln. Det var
där den hamnade, som så många andra av Alberts målningar. Dem som vi ha
här nere har Elis valt ut. Nu _skall_ de andra vara här också. Om jag
bara hade råd att köpa ramar. Jag har tagit ned dem alla, sådana de äro
och ordnat konstutställning, inte i balkongrummet, där katten och jag
bor utan i herrrummet och salen. Jag har ställt upp dem mot bord och
lådor och ordnat tygskynken till bakgrund, och jag har satt flammande
gladiolus i vaser här och där. Det tar sig utmärkt ut, och jag går här
som på en tyst och ensam vernissage, går och ser och ser och grubblar,
känner till sist, att om jag går här till domedag, skall jag ändå inte
veta om jag är gift med en stor konstnär, det vill säga hans spillra
eller med en vanlig, skröplig människa, som försökt och misslyckats.
Vad Albert älskar havet! Han målar det med upptornade, mörka vågor eller
stillnat i solnedgångsglöd. De mörka vågorna ha något hemskt och dött
över sig, oaktat sin våldsamhet. Det kanske de skall ha, jag vet inte,
jag förstår inte konst. Men de gör mig beklämd. Det stilla vattnet är
inte heller fullt så genomskinligt, som jag skulle önska, men det kanske
inte Albert själv önskade. Men alltid har Alberts tavlor något att säga,
något oroande, beklämmande. Att de kan det, det är väl konst? Hans
färger, ja, hans färger är på samma gång mörka och praktfulla. Han har
ett purpur, som skär i blodet ...
Så är det hans andra genre, kvinnorna: madonnor och backanter, inga
verkliga nutidskvinnor, dem gillar han inte.
Hans madonnor, antingen de ha barn eller inte, stråla på guldgrund. De
se ut som alla de teologiska dygderna tillblandade med sirap.
Backanterna ha mycket av hans underbara purpur och klickar och streck av
glittrande, flammande blått. De ha stora, otäcka munnar och djurögon,
ja, det är alldeles rätt. Jag skulle tro, att hans backanter är
utmärkta.
Men jag tror bara, jag kan inte mer. Jag behövde veta ... veta vad Gud
och konstkritikerna tycker om dem, men de ha kanske olika mening. O, giv
mig en stråle ljus i mitt mörker! Giv mig klarhet, fast det är ändå för
sent.
Naturligtvis målade Albert mig i början både som madonna och backant.
Men av de tavlorna hittar jag inte en enda. Jag tror vid Gud, att han
förstört dem ...