Tänk att jag har fått en katt nu också, en alldeles svart katt. Jag har
alltid älskat katter. Den här har jag beundrat från balkongen ända sedan
i våras. Men han var mycket skygg då. Viveke och jag kastade ned bitar
av rått kött åt honom, och han åt dem och tackade med ett miau och en
blick upp åt balkongen, innan han försvann i portgången. Sedan jag
blivit ensam, har jag talat med honom var dag, och han har svarat, och
vi ha kastat längtande blickar till varandra. Men jag har aldrig sagt
honom vilken, som är min dörr i kökstrappan, och jag trodde inte, att
katter kunde räkna till fyra, fast han står och mäter fönsterraderna och
balkongerna upp till mig med ögonen. Men i morse, när jag öppnade
köksdörren, låg han på dörrmattan utanför. Jag tror han hade legat där
hela natten. Han reste sig och sträckte på sig, när jag kom och
promenerade högtidligt in genom dörren, som jag höll öppen. Han gick
genom köket och serveringsrummet in i balkongrummet utan att stanna. Han
visste också, var _det_ låg. Där satte han sig, vred huvudet bakåt och
såg på mig, medan hans upprättstående svans slog en liten kurva.
”Här skola vi ljuvligen sammanbo”, sade hans gula ögon. Och det ha vi
gjort alltsedan. Jag har lyft ut ett litet bord på balkongen och lagt en
kudde med en schal på det. Där ligger katten. På vårt språk heter han
Babbis. Han behagar se på mig med nedlåtande vänlighet, där jag sitter
mittemot honom i min gungstol. Ibland är hans ögon runda, ibland
trekantiga och ibland bara en strimma. Och alltefter den fasonen visar
han mig en ny sida i sitt outgrundliga väsen. När ögonen äro runda, är
han som mest mänsklig och barnslig, och då är vi nästan jämnspelta. När
de är trekantiga, är han oåtkomlig och hemlighetsfull som en egyptisk
sfinx, jag lilla människa är ett kryp, djupt under hans fötter, och jag
har en svindlande, men behaglig känsla att tillvarons djupaste gåtor
speglas och löses i hans ögon. När ögonen äro springor är han en snäll
gammal trollkarl, som överseende småler åt mitt förflutna livs felsteg.
Över oss och balkonglådornas blommor skiner julisolen. Jag är mycket lat
och lycklig. Jag syr ibland på en förtjusande kombination av rosa crêpe
de chine åt Viveke och en ganska förtjusande åt mig också fast i något
mindre hoppfull färg. Och dagarna gå ...
I går ringde Anna Dalqvist på. Hon var inne för att sylta och hade hört,
att jag var i stan. Underligt nog kom hon upp frampå eftermiddagen. Hon
har väl inga andra bekanta i stan nu. Det var förskräckligt, att jag som
suttit här inne hela tiden inte hade tänkt på syltningen, men vi gled
över det så lätt och lekande som möjligt. Jag sade, att jag hade tänkt
dröja, tills bären blev billigare, och _det_ förstod hon ju.
”Hon var sannerligen riktigt snäll. Har hon blivit det nyss”, tänkte
jag, ”eller har hon varit det alltid, fast jag inte har förstått det.”
Ja, naturligtvis är det jag, som haft orätt, men det har fallit som
fjäll från mina ögon. Jag satte kaffet på gasen och sprang ned i
magasinet efter grädde och bröd. När jag kom ut med brickan på
balkongen, där jag lämnat Anna hade Babbis försvunnit. Jag saknade
honom, men det var ju bra att ha bordet ledigt. Jag har aldrig pratat
med Anna Dalqvist så mycket som då. Vi tog både hushåll och pigor och
Rolfs revy och jag kände på mig, att hon tyckte jag blivit en bättre
människa. Ja, det är underligt, vad frid med Gud kan göra mycket i det
dagliga livet. Jag tror att jag kunnat rota i grevinnan Ehrenpris
underlivslidande och barnen Dalqvists bölder en hel timme för att glädja
Anna.
När hon hade gått och Babbis krupit fram från sitt gömställe under
sängen och satt på bordet igen, såg han på mig som en högfärdig ängel på
en fattig, syndig människa, men jag brydde mig inte om det, jag är glad
i alla fall, och jag tänker ha kafferep för alla mina frubekanta, så
snart de kommer från landet och finna dem lika förtjusande som Anna
Dalqvist. Varför skulle jag inte det? Albert har alltid sagt, att de är
det, och jag börjar mer och mer tro, att Albert har rätt.
Ja, Albert! Jag låg vaken halva natten och tänkte på honom, och jag
faktiskt förstod, beklagade och kände sympati för honom. Varför gifte
han sig inte med Emmy Andersson, som hade vävskola i Skara och alltid
tyckte att han var själsfin.
Om han hade blivit lagom smickrad och smekt och lagom tilltufsad som en
man bör bli, _kunde_ han ha varit en bättre äkta man. Något ideal vill
jag inte ens nu blåsa upp honom till. Det är tyvärr för sent att drömma
om någon förnyad äktenskaplig sällhet, fast Knut tyckte jag såg bra ut
ännu i maj (hans namn generar mig verkligen i detta sammanhang). Jag
tror inte, att jag blivit fulare sedan dess. Jag sitter och ser mig i
spegeln, det har ju ingen mening, när man är ensam, utan för att lära
känna mitt nya jag som ”dagligen framkommer och uppstår”, som det stod i
katekesen på min tid. Och jag ser, att mina ögon ha glans, den där djupa
koglansen, brukar jag kalla den, som retar mig så hos andra kvinnor, för
man vet ju, vad den betyder. Men hos mig betyder den obetydligt om ens
något av det där skulle jag tro. Men finns det någon man jag skulle
vilja behaga just nu, så är det Albert underligt nog. Carla har alldeles
mist taget om mig på sista tiden. Jag sade nyligen till doktorn, att jag
inte bryr mig om, om jag är homosexuell eller inte eller om jag varit
det snarare, för det var ändå bara ”faute de mieux”. Jag har en vän, som
säger, att det är kor också av samma grund. Det hade hon konstaterat på
sin bröllopsresa per bil genom jungfrulikt oberörda landsbygder, det är
underligt, vad jungfruligt kan betyda mycket. Jag skulle gärna vilja tro
henne, för det är verkligen roligt att inte vara onaturligare än en ko.
Men hon är stadsbo, och stadsbor äro ganska opålitliga på det området.
De kunna inte särskilja kön annat än hos sig själva.
Doktorn är mycket allvarlig. Jag kan inte få honom att skratta ens åt
korna, och ändå måste han ha humor. Han skulle aldrig kunna stå ut med
så mycket människosjälar annars.
När jag nu ber att få mig och mitt erotiska liv i kort sammandrag såsom
han uppfattat det, säger han att har jag älskat någon man, så är det
Albert. Knut och Elis kan inte räknas. Det är genom Albert jag erfarit,
hur skall vi uttrycka det ”livets fullhet”. Så enkelt är det. Det har
doktorn utrönt genom så indiskreta frågor att till och med jag drar mig
för att upprepa dem. Så slutligen kanske jag lär mig tycka att namnet
Berglöf är vackert och att manliga sparlakansläxor hör till de angenäma
kryddorna på livets vardagsmat.