Doktorn är hemma igen, och jag har besökt honom. Jag gamla idiot, o,
Ronny, förlåt, medelålders idiot, som trodde, att jag hade övervunnit
honom, och att jag var färdig med hans sexuella exegetik.
Det var ju bara alfabetet han hade lärt mig, de första, enkla
symbolerna. Nu börjar han låta mig läsa och förstå.
Nej doktorn är ingen fallosdyrkare, fast män i gemen äro det. Mellan
honom och dem är skillnaden lika stor som mellan en liten otäck svart
fetischdyrkare, knäböjande för en sten och ... och Spinoza, som ser
också stenens gudomlighet. (Förlåt, Spinoza är visst litet gammalmodig
som exempel, men Elis har ju skrivit om honom, och därför har jag honom
alltid till hands.)
Men det hjälper inte, när vi nalkas sexualiteten, nalkas vi
gudomligheten, och de där gamla Astartedyrkarna och vad de heta, vilkas
gudstjänst bestod i könsutsvävningar och som man läste om med fasa, hade
en aning om sanningen, fast de missuppfattade och förvrängde den, och
ingen lögn, det tror jag någon vis man har sagt, kan bli så fasansfull
som en missuppfattad sanning.
Hur jag kommit till detta, att sexualiteten är gudomlig, vet jag inte.
Jag är bara förvissad om att inte doktorn sagt de orden. Han säger inte
så mycket numera. Han låter mig tänka, men tänka på ett nytt sätt. Jag
sitter i min bekväma länstol och han i sin skrivstol vid bordet. Ibland
sluter jag ögonen och ibland ser jag på de gröna träden i parken utanför
eller den blå himmeln. Jag tror, att jag inte älskar honom på samma sätt
som jag gjorde i april, maj och juni. Det behövs kanske inte nu längre
för kuren, men han är ännu en gudomlighet för mig, mer än någonsin, just
den gudomlighet jag behöver i detta ögonblick. Ty det har jag också
förstått, var människa är polygam och polyteist och dyrkar i varje skede
av sitt liv olika herrar om än stundom under samma namn. Men o, det är
inte så förfärligt. De verkligt stora se ändå enheten bakom. Och detta
hör också till det nya, som jag glider in i: Ingenting är längre
förfärligt. Det är ... ja, det är alldeles som de frälsta sjöng i min
barndom:
Nu är jag nöjd och glader,
nu kan jag andas ut
nu bor jag hos min fader
min pina den är slut
sen han mig lärde känna sitt eviga förbund
så har jag frid och lycka i själen varje stund.
Ja, orden låter ju litet underliga, men känslan är densamma. — Men det
var om sexualitetens gudomlighet. Ja, jag har verkligen tänkt ut det
själv, när alla lager av bråte och konventionalism (tänk, jag har varit
konventionell!) sopats ut ur min själ. Doktorn hör på mig uppmärksamt,
när jag talar, fast jag kan ju inte utreda det lärt.
— Ve den människa, som först sade att könsliv var synd, säger jag. Honom
vore det bättre att en kvarnsten lades om hans hals och han kastades i
havets djup. — Det är bara de högsta helgonen, som förstått
sexualitetens värde. Förstår inte doktorn det? Jungfruligheten, det är
ju den bevarade, outlösta sexualiteten. I dess kraft ha alla
kristendomens högsta undergärningar verkats. Utan könen kunde vi inte
fatta Gud.
Ja, vi har börjat tala om Gud, Gud med stor bokstav nu. Doktorn sade en
dag: ”Ni har inom er en liten dogmfri religion, som behöver frigörelse.”
Vad det är skönt att tala om Gud och religion på det här sättet, även om
mitt tal är mycket dåraktigt. Jag är ju bara en stackars sjuk olärd
kvinna, men bakom mina dåraktiga ord, det vet jag nu, ligger alla
människors, alla tiders samlade erfarenhet, ty mitt lilla ytliga
dagsmedvetande bottnar i hela släktets gemensamma och uråldriga djup av
allmedvetande.
Jag har upptäckt att jag inte heller längre är rädd för döden. Jag har
ju haft min del också av den människosläktets pina. Fast när jag talade
med doktorn om min dödsrädsla, sade han: ”Är det inte snarare livet ni
var rädd för?” och det var sant. Nu när jag tycker livet är bra och
riktigt, är det som om döden försvunnit. Jag vill tänka på döden och
försöka pröva om min rädsla ändå inte i grund och botten finns kvar. Men
det går inte. Jag kan helt enkelt inte få tag i dödstanken.
Jag är som ett barn, som varit inne i ett rum i skymningen och sett
något hemskt i en mörk vrå. Det blev allt större och hemskare, det
fyllde till slut upp hela rummet, och barnet höll på att förgås av
skräck, men så kom någon stor in med en lampa, och då kunde inte barnet
längre upptäcka det hemska i vrån. — Ja, nog vet jag teoretiskt, att
döden finns, men för närvarande angår den mig inte. En dag kanske jag
upptäcker den igen. Då få vi se. Ja, vad? Kanske kommer den inte ens då
att betyda något väsentligt. För mig står det nu så: dödens betydelse:
ett tal, som stryks ut, men värdet står kvar. Vi västerlänningar = vi
nevrasteniker ha kommit att göra alltför stor affär av denna nyttiga
anordning.