Det var min lögn till Viveke, som kom det att vakna, och nu tänker jag
bara på Elis. Men det måtte väl ändå vara det oskyldigaste jag har
upplevat. Vi har ju inte ens kysst varann. Men att jag inte skulle kunna
önska och längta för mig själv längre ... å nej, så långt har jag inte
hunnit.
Albert och Viveke for båda åt var sitt håll i förmiddags, och Lina har
semester, så nu måtte jag väl ha utrymme ... även för mina drömmar.
Om jag kunde beskriva det som det var utan att berätta ålder och namn
skulle det likna en konfirmands vårdröm. Den fina sortens vårdrömmar,
det vill säga de oskyldiga drömmas i början av april och inte i maj.
Det var förra året vi träffades sist, och det var vid påsken. Jag
visste, att han skulle komma, och jag gick hela tiden i väntan.
Finns det något så vackert och stilla som veckan före påsk? Det är som
det fölle ett återsken av det över människorna, även om de inte har
något vackert annars. Det är då jag slår upp balkongdörren och börjar
ordna med jorden i mina blomsterlådor, och jag står och lutar mig mot
räcket och kisar mot solen. Och så sätter jag påskliljor och narcisser i
vaserna, och jag känner mig god och förlåtande mot mig själv och alla
andra, vemodig och resignerad inför livets korthet, dödens visshet och
evighetens längd. Det har varit så ända sedan jag slutade att känna mig
ung, ty då var även den tidiga våren förfärlig, kanske det förfärligaste
av allt, men det är så längesedan nu.
Ja, och så går jag där och drömmer om Elis. Jag är så mild och god mot
Albert och Viveke, men jag ser dem knappt. Jag köper hem ännu flera
påskliljor och ännu flera narcisser, det finns knappt plats för dem
längre.
Nu sitter Elis på tåget, tänker jag. Nu far han genom djupa skogar, där
det ännu ligger snö. Nu kommer tåget ut på slätten, där åkrarna ligger
svarta och dikena står fulla av vatten. Han sitter i kupén och vänder
bladen i en bok med sina vita händer, så ser han upp, men jag vet
knappt, om han ser ut på landskapet. I hans litet vissna ansikte glänser
och strålar hans blå ögon som om han såg syner. Det gör de, när han
läser vackra böcker, och han läser alltid vackra böcker i fina band. Han
är fint klädd också, utanpå och under. Han har lilafärgade pajamas. Jag
har inte sett det. Det har Alli sagt. Tänk nu är jag så god och mild,
att jag säger Alli och inte Albert, alldeles som jag gjorde, när vi var
nygifta. Det är för att jag återupplever den där påsken med Elis. Elis
bor på ett fint hotell med mjuk matta i vestibulen. Det låter kanske
bondaktigt att berätta det, men jag går verkligen inte var dag på
riktigt mjuka mattor, som man sjunker ned i. Vi har inte kunnat sträcka
oss längre än till en Wiltonmatta i herrummet, och jag känner mig
faktiskt socialt höjd och upprättad genom Elis. Ja upprättad, ty min
farfar red över blomsterrabatter och slängde ut hela middagsbord genom
fönstret, då han tyckte maten inte var fin nog på huvudstadens största
restaurang. Elis är inte fin på det sättet, lyckligtvis, men han
härstammar inte heller från adliga officerare utan från en mängd
generationer av borgerliga apotekare. Jag tror, att hela den oändliga
mängden av prydligt trillade piller och noggrant vägda milligram, som
han har bakom sig i tiden är grunden till att han är så sirlig och
minutiös. Kanske, att de gamla apotekarna också för länge sedan voro
alkemister och idkade umgänge med dolda krafter på ont och gott, det gör
också Elis, ett intelligent umgänge naturligtvis, inte rå trolldom. Han
är mystiker och talar med mig om ”väktaren vid dörren” och den heliga
Teresia och Huysmanns. Han älskar katolicismen och medeltiden och dess
rena lågande hjärta, som under tårar brände häxorna och Gilles de Ray
för att frälsa deras själar.
Jag som alltid haft svårt att tro, tycker det är omöjligt att låta bli
det, när Elis talar. Kan någon kvinna egentligen motstå en dyrkad mans
predikan? Det märkte jag väl, när jag gick var dag hos doktorn, hur
mycket jag än vred mig och försökte göra motstånd. Nu är han borta på
fjorton dagar, och det är därför jag har tid att andas. Men skall jag
vara uppriktig mot mig själv, är det för att träffa honom igen, som jag
sitter här ensam i staden på min soliga balkong och blir underlig och
tung i huvudet.
Men nu var det Elis och påsk, inte sommar ... det var påskafton mot
kvällen. Jag stod och såg genom fönstret upp mot den violblå himmeln,
och mitt hjärta var fyllt med en jungfrulig längtan. Jag menar med en
jungfrulig längtan, då man inte precis vet, vad som skall drabba en, men
hoppas det värsta. Och med Elis vet jag ju ingenting. Min själ bävade,
då det ringde på tamburklockan, ty jag kände ju, att det var han. Jag
tyckte, att jag var femton år.
Sedan sutto vi där Alli och Elis, Viveke och jag. Jag talade bara litet.
Först fick Alli tala nästan ensam, som han tycker bäst om, och Elis log
sitt fina, milda och underfundiga leende. Ibland sade han några ord till
Viveke, som svarade stilla under det hon såg på honom forskande med sina
klara, allvarliga ögon. Viveke känner inte Elis mycket.
Vi satt i ljusringen under taklampan kring det dukade bordet. Man skall
sitta med sin vän vid ett festligt bord. Duken av gammalt damast skall
lysa silkevit, silver och kristaller skall blänka och gnistra, blommor
skall prunka och dofta. Men om man skall äta är en annan sak. Jag vet,
att finkänsliga män inte känna sig hänryckta av att se sin älskade äta
rostbiff med strykande aptit. Knut nämnde något i den riktningen åt mig
så där i allmänhet, men jag kände mig ändå aldrig upplagd att svälta av
kärlek till honom, och Albert och jag har det aldrig så trevligt, som
när vi äter en god middag tillsammans, men med Elis tycker jag på något
sätt att det inte passar med materiell föda. Själv äter han litet och
liksom tankspritt, men han dricker gärna, ja, tyvärr alltför gärna. Jag
känner hans älsklingsvin, och jag skaffar hem det var gång han kommer,
det är ju inte ofta, om det också skall ta ett stort hål i
hushållskassan. Jag dricker bara litet av det, och jag äter nästan
ingenting. Jag passar bara på att de andra ha mat på faten och att
serveringen går lugnt och snabbt.
Småningom sinar Alberts ström av ord en smula, därför att den inte röner
någon uppmuntran, och det blir korta pauser i samtalet. Det är som om
den blå vårskymningen smög in i rummet mellan de öppna gardinerna och
viskade hemligheter. Elis, som mest suttit med ögonlocken sänkta, tunga
ögonlock, som tycks vilja falla igen, ser upp en och annan gång helt
hastigt och fäster blicken, en blå, blixtrande blick ett ögonblick på
Albert. Jag vet inte, om Albert märker det, han märker sällan, vad andra
än han själv gör eller säger. Albert har själv något flackande och
osäkert i blicken, utom, när den är stel av trötthet eller sprit, ibland
förr var det visst också någon gång av kärlek. Men Elis vill han avgjort
inte se på. Jag sitter och betraktar dem ömsevis och tänker: hata de
varann och varför, ja varför hata de varann? De var vänner förr, men
kanske var deras vänskap mera tillfällig och påtvingad än deras hat
eller ovilja nu. Elis’ far var apotekare i den staden där Alberts hade
manufakturhandel och Albert och Elis var klass- och studentkamrater och
låg ett par terminer i Uppsala tillsammans. På den tiden var Albert den
blivande store målaren och inte en konstnärlig fotograf, vars
konstnärlighet knappt nått allmän uppskattning. Naturligtvis tyckte han,
att han var mycket förmer än Elis, och Elis lät honom tycka det. Elis
skulle aldrig med berått mod ta en människa ur en villfarelse som hon
älskade, även om villfarelsen kunde kosta människan livet. Det hör till
Elis’ finhet. Och den här villfarelsen gjorde ju ingen något ont. Jag
tror att Elis ibland hade ett stillsamt nöje av den.
Nu misstänker jag ibland, att Albert känner sin underlägsenhet, och att
det är det, som gör honom ursinnig, för inte bryr han sig väl om att jag
dyrkar Elis? Men Elis’ överlägsenhet är inte alls utmanande. Han har en
liten tunn och lågmäld stämma och han har bara skrivit en liten tunn bok
om Spinoza, som nästan ingen har läst. Varför skulle han skriva en tjock
bok om Spinoza eller om någon annan eller egentligen någon bok alls?
Varför skriver man egentligen böcker, när man inte kan skriva oerhörda
böcker, säger Elis? Det gör man bara av tarvlighet eller för att
förtjäna bröd, och som inte Elis behöver förtjäna bröd, säger han att
hans bok om Spinoza är tarvlig. Jag vet förstås att både ärkebiskopen
och professor Stöök ha berömt den, men för Elis’ känslor betyder det
ingenting. Men han är inte känslolös. Han tycker om blommor och katter,
inte hundar, människor med förfinat själsliv tycker inte om hundar, det
gör bara klumpiga och barnsliga människor, och han tycker om sjuka barn.
De friska inge honom ett visst obehag. Jag gömde alltid undan Viveke så
gott jag kunde för honom, då hon var liten.
När Elis liksom mattat ut Albert genom sin tystnad, börjar han att tala
mjukt och stillsamt som han brukar. Hans vita, smala händer röra sig. En
diamant på hans vänstra ringfinger flammar, kastar små regnbågskaskader
av ljus då den beskriver bågar kring de levande ljuslågorna på bordet.
Är det med beräkning han rör händerna så? Njuter han själv av deras
vithet och ädla form och diamantens flammande färglek? O, Elis, hur kan
jag pejla ditt djup eller din grundhet! Jag ser dig bara där borta på
andra sidan bordet mot skuggornas bakgrund som ett slags
andeuppenbarelse, jag ser ingenting annat, inte Albert, inte Viveke. Jo,
jag ser att allt på bordet, som inte passade Elis äntligen är borta, där
finns bara blommor, som dofta och solfärgat vin i glasen.
Han berättar om böcker, sådana där oerhörda böcker, som är de enda, som
borde läsas. Viveke går in till sig, och Albert ser uttråkad ut och
säger en och annan spydighet.
När Elis går, följer jag honom till dörren, och han ler ett litet milt,
vemodigt leende.
— Jag tycker vi har mycket att tala om med varann, säger han, vi skall
träffas igen.
— Ja, säger jag. Kommer du i morgon?
— I morgon, nej, vänta mig inte i morgon, säger han och vickar litet på
huvudet just i dörren. I morgon _finns jag inte_.
Påskdagen går jag ändå och undrar, om han inte skall komma. Vad har han
egentligen för ärende här i staden om inte att träffa oss ... mig? Vem
är han i grund och botten? Känner jag honom? Själv säger han, att han är
en dålig människa. Han har aldrig varit gift, och Albert säger, att han
inte ens varit kär. Jag tror att han är annorlunda än andra män. Men han
känner i alla fall tillgivenhet för mig, och jag är kvinna ... eller är
det Carla nu igen? Men jag ville kyssa Carla, och jag känner mig inte
ens frestad att kyssa Elis. Inte den minsta lilla vidröring av hans hand
är mig av nöden för att känna mig lycklig i hans sällskap. Nej, jag kan
inte tro, även fast jag tror, att han vill det, att han är lastbar. Den
lastbarhet han vill erkänna i svävande och obestämda ordalag är för
övrigt inte den opassande utan den allmänliga manliga svagheten för
Venus Vulgivaga. Vad skall jag tro om min vän? Elis bor för det mesta på
landet på sin egendom. Det förefaller ju ganska antagligt, att han
ibland reser till en jämförelsevis stor stad för att sköta sina
débaucher av vad slag de nu kunna vara.
Ibland under denna påskdag flyger genom min hjärna en tanke, att jag
kunde gå till hotellet och söka honom där. Skulle det ge mig klarhet?
Det förefaller mig mest troligt, att jag skulle finna honom i hans säng
med en tömd konjaksbutelj på nattduksbordet, men vad visste jag mera för
det? För resten skall man inte gå till herrar på hotellrum alldeles
oavsett sedlighetssynpunkten. Det är något snaskigt med herrar på
hotellrum: kringströdda klädespersedlar, hängslena ringlande på golvet
som en orm, krage och manschetter med solkiga kanter, ett sömnsvullet
ansikte, dagenefterstämning, hu! Nej, det fick jag då nog av, när jag
var tillsammans med Knut, och Elis skulle aldrig förlåta mig, om jag såg
honom sådan, inte ens för de lilafärgade pajamas’ skull.
Men med ens får jag för mig, att Elis ligger där ensam och gråter,
gråter så där bittert och kvävt, som en man kan gråta, och då tycker
jag, att jag är hans mor, och jag ville springa dit genom alla gatorna,
som aprilregnet gjort våta, genom alléerna med brungröna, klibbiga
knoppar, genom vestibulen med den mjuka mattan. Jag ville vagga hans
huvud i mitt sköte, smeka hans hår och gråta med honom ... men
naturligtvis betvingar jag mig, och dagen går långsamt, medan
aprilregnet knäpper mot fönsterrutorna, narcisserna i vaser och skålar
få en börjande dödsdoft, och jag känner ett ljuvt vemod.
Annandagen ringer telefonen festligt, glatt. Jag vet i förväg, att det
är han. Ja, det är Elis’ röst:
— Hallå! Är det Ronny?
— — — — — — — — — — — — —
— Vad jag gjorde i går! Idkade självkännedom.
— — — — — — — — — — — — —
— Nej, det var inte uppmuntrande. Det är det aldrig ... Men hör du, är
du färdig om en halvtimme? Jag kommer med bil och hämtar dig.
— — — — — — — — — — — — —
— Jag kan inte tänka, att det skulle vara omöjligt för dig att göra dig
lös ett par timmar ... annars väntar jag ... så länge du vill ...
Det är bara för att spara min glädje, som jag skjuter upp till senare på
dagen, bara för att njuta försmaken ännu några fattiga timmar.
På kvällen sitter vi två på en restaurang med jazzmusik och dansande par
mellan borden.
— Livet är underbart och förfärligt, säger Elis.
Tänk en femtiofemårig man, som säger de orden med en röst, som darrar av
undertryckt rörelse.
— Ja, säger jag, men jag har nästan upphört att känna det. Jag minns
bara, jag lever inte.
— Livet blir allt underbarare med åren, säger Elis, och synden blir mera
fruktansvärd. Tänk på problemet synd och ånger. Man måste synda, man kan
inte undgå det, och tänk på ångerns ohyggliga pina.
— Ja, man måste synda, säger jag. Jag har accepterat synden för länge
sedan för mig själv och andra. Men sedan jag gjorde det, har jag slutat
upp att ångra. Jag skulle ångra ... om jag ... inte hade syndat ...
nästan viskar jag. Det är ju också orimligt att ångra den synd man
_måste_ begå, säger jag högre och kastar huvudet bakåt.
Men Elis böjer sakta sitt huvud som under en börda för tung för hans
krafter.
— Men ändå, säger han, måste man ångra, måste. Den lagen är lika
obeveklig, lika förfärlig som syndens. Den är bara av ett högre slag,
den är gudomlig.
Jag sitter liksom och famlar efter något som är mig för högt och stort,
och jag tror, att jag längtar efter min ungdoms förtvivlan över att ej
kunna finna Gud.
— Läste du de där böckerna jag skickade dig, säger Elis, de där små
enkla, barnsliga katolska andaktsböckerna ...
— Ja, de var vackra, säger jag litet svävande, ty de hade icke roat mig.
— De var kanske icke något för dig, fortsätter han. Man måste vara
mycket förkrossad för att tycka om dem, men jag var förkrossad.
— O, Elis, säger jag, tala om dig själv!
— Ack, Ronny, det är inte intressant. Det är bara en liten tarvlig
historia om en liten tarvlig och dum människa. Jag har inte alltid varit
ödmjuk, Ronny, så därför skall du tro mig, när jag säger det. Jag
trodde, att jag var en högst märkvärdig människa med djävulsk ondska och
sataniskt trots, någon, som kunde hota Gud och bringa en viss oordning i
hans planer. Jag blev mycket sjuk till följd av den där dumma tron. Jag
kunde inte lämna min säng på en lång tid.
Då kom en liten präst till mig — å nej, han var nog egentligen stor. Han
kom för att jag bad honom, men jag visste i själva verket inte, vad jag
ville. Jag önskade bara träffa en människa. Och hur det var berättade
jag honom om mitt liv, alla mina fula synder. Ser du, Ronny, synder är
inte vackra, när man berättar dem så där ... efteråt. De var alldeles
tillräckliga, tyckte jag, för att prästen skulle döma mig till helvetet.
Men jag sade honom, att jag inte kunde prestera någon rädsla för
helvetet.
Elis tystnade och fyllde mitt vinglas. Så slöt han ögonen några
sekunder, innan han fortsatte:
— Den där prästen satt vid min säng och såg på mig. Jag tänker, att en
mor kunde se på det sättet på en liten olydig gosse, och så sade han
mig, att jag inte hade något alls med djävulen och helvetet att skaffa.
Det var inte alls några extra fina eller märkvärdiga synder jag hade
gjort. Jag hade försökt mig på att träta litet med Gud, men det gick
inte för mig, jag skulle inte bry mig om det längre ...
Nu tystnade Elis igen. Jag såg, att hans tanke inte var utsagd ännu,
dess ljus lekte i hans glimmande ögon och på hans läppar, som rörde sig
utan att tala.
Om några minuter, tror jag det var, såg han på mig och log.
Och i det leendet var det som om ljuset, som lyst i hans ögon försvann.
— Om jag vore en naiv människa, skulle jag enkelt och utan vidare
mottaga de läror, som kyrkan ger, sade han med en helt liten
axelryckning.
— O, Elis, tänker du ... tänker du verkligen på allvar bli katolik?
— Nej, Ronny, sade han. Jag har äntligen kommit så långt, att jag ser,
att i fråga om religionen _alla_ yttre former och institutioner äro
inskränkningar. Religionens väsen och värde måste fattas på helt andra
vägar än intellektets. Religionen är ödmjukhet, kärlek, det stora
försakandet av sig själv, och det är endast på låga ståndpunkter man
tror att uppfyllandet av vissa yttre föreskrifter och försanthållandet
av vissa läror ha någon betydelse.
Men ändå är den katolska kyrkan eller om du hellre vill, den kristna
kyrkan något så väldigt, något så övernaturligt mirakulöst att var och
en, som stått under dess ledning genom män, som nått en sådan höjd, att
allt yttre, institutioner och ceremonier — för dem endast är en dräkt
omkring det enda stora väsentliga — kärleken till Gud — den bär ett
märke därav för livet.
Om jag vore ett helgon som Suso och den heliga Teresa, som skådade Gud i
outsägliga syner, då skulle alla intellektets former förbrännas i denna
helighetens gudomliga eld — — — eller om jag, som jag sade, vore en naiv
människa ...
Men jag är ingendera. Jag hör till dessa sorgliga, moderna människor,
som äro intellektuellt tränade, men äro moraliskt efterblivna för att
inte säga förkomna. Vår intelligens är vaken för kritik. Vi kunna
servera Kant gentemot Paulus’ kosmologiska gudsbevis, och vi inse de
yttre formernas innerliga värdelöshet inför Gud. Men vi ha inte nått
fram till den stora helighetens gudomliga klarsyn. Vägen dit är smal och
brant och ger blodiga fötter. Och med allt vårt klara förakt för det
världsliga och dess väsende, vars intighet vi genomskådat, älska vi dock
mera silkesstrumpor än blodiga fötter.
Därför kan jag icke återvända till kyrkan. Jag står moraliskt för lågt
för att vara helgon. Jag står intellektuellt för högt för att vara ett
får i hjorden.
Jag vet inte, när Elis slutade att samtala och började hålla föredrag.
Jag satt och lyssnade och kände mig mycket liten och enkel.
Men jag förstod. Jag förstår nästan allt, när de inte talar för lärt,
och det gjorde ju inte Elis. Men jag tänkte, att om man visste allt
detta på ett så där övervinnligt sätt, betydde ju egentligen ingenting
på jorden mera så mycket, och jag tyckte, att med den vissheten skulle
man till och med kunna föredra blodiga fötter framför silkesstrumpor,
men det gjorde ju inte Elis.
Var inte han och jag egentligen ofullgångna människor? Jag kunde inte
fatta gudomliga sanningar, och han kunde inte omsätta dem i livet. Och
nu efteråt mindes jag med ens doktorns famösa kulmen och tillämpade den
på andens prestationer. Kastratsjälar, det var, vad vi var Elis och jag.
Oförmögnare till andligt liv än Albert. Han har ett slags religion, som
gör honom tillfredsställd, fast den inte är så fin, och Viveke, jag tror
att Viveke är en kristen.
— Ja, jag vet inte, om det var detta du ville höra, sade Elis, men
eftersom du är en av de få människor, som jag hyser respekt för, ville
jag vara så öppenhjärtig som möjligt.
— Tack, jag ville höra just det, sade jag. Men inte kan du hysa respekt
för mig. Då känner du mig inte.
— Jo, jag känner dig. Jag har respekt och deltagande för dig. Du skulle
omges av varsam ömhet, ingen skulle ta hårt i dig. Din själ är av det
där fina, bräckliga materialet, som kan krossas vid ovarsam behandling.
— Å nej, sade jag, jag fick en plötslig och oförklarlig lust till
motsägelse. Jag håller nog. Jag känner mig ibland som en bondflicka. Jag
var ju närapå en bondflicka i min fattiga ungdom, trots mitt lilla
adelsnamn. Och jag tror nästan det är bra, att inte Albert är så fin ...
Jag förnam utan ord eller blick, att mina ord gav Elis en känsla av
obehag. Han knackade på kyparen och beställde nytt vin, och så började
han som det sista icke blivit sagt.
— Du skulle studera de stora mystikerna, Ronny: Eckhart, Katarina av
Siena, den heliga Teresa, framför allt den heliga Teresa.
— Ja, jag har läst litet Eckhart, sade jag. Det var som att gå under
stjärnhimmeln i en djup furuskog. Jag höll på att drunkna i
”Abgeschiedenheit”.
— Ja, inte sant, den är oerhörd. Nu strålade Elis’ ögon igen. Nu var han
en ande och inte en människa med tunt blod och dåliga nerver. Jag kan
inte skriva allt vad han sade om Eckhart, jag är varken filosof eller
mystiker, och Elis är bådadera, och jag kunde ha fallit till hans fötter
och tillbett mellan de jazzande paren.
Så återkommer han till den heliga Teresa. Jag tycker inte om det. Det
skall strax bli klart varför.
— Den heliga Teresa behandlar det andliga livets stadier på ett, man
skulle kunna säga vetenskapligt sätt. Har du läst hennes ”Seelenburg”?
— Jag började studera den heliga Teresa en gång, sade jag. Jag ville ta
det grundligt, och jag tog hem från biblioteket allt vad de hade om
henne. Jag började med en levnadsbeskrivning och där fastnade jag ...
mycket snart ... Jag tvekade, men Elis såg på mig med tyst intresse, och
jag måste fortsätta. Då talade jag fort, så att jag nästan snubblade
över orden, och jag tror, att jag lät ond, därför att jag verkligen
kände mig litet blyg.
— Det började med en allvarlig undersökning, grundad på hennes
självbekännelser, om Teresa hade bevarat, fullkomligt oberörd sin
jungfrulighet. Det var sida upp och sida ned av utläggningar och
minutiösa detaljer. Var det möjligt, att vid det eller det tillfället,
någonting inträffat, inte den fullständiga dödssynden kanske, men ändå
ett ... ett ... effleurement ... Till sist blev det i Guds kraft
bevisat, att ingenting, ingenting, ingenting alls hade skett. — Ja, jag
tappade alldeles sugen på den heliga Teresa. Jag tyckte det var så
smått, så betydelselöst, så oändligt likgiltigt, om hon var jungfru
eller inte, om någon kvinna är jungfru eller inte. Ack, det ... det är
ju bara en bagatell ...
Det blev så obehagligt tyst, när jag hade slutat att tala. Det föreföll
som om till och med jazzmusiken upphörde.
Elis gjorde sig ingen brådska med att svara. När han gjorde det var hans
röst litet, helt litet upprörd.
— Naturligtvis skulle jag ur en synpunkt, en allmänmänsklig synpunkt
säga alldeles som du: det är fullkomligt betydelselöst. Du får inte
missförstå, om jag dock säger, att det _inte_ är det. Detta är något
oändligt djupt. Jag har endast helt nyligen kunnat lära mig något om
det. Jag kan inte heller nu tala om det. Kanske längre fram. Du skall
inte tro att det beror på hur skall jag säga, skygghet att beröra
sexuella ting, men det vore som ett barn eller en analfabet, som nyss
lärt sig läsa ville undervisa i kvintessensen av mänsklig vishet ... och
den här är gudomlig. Jag kan bara säga detta. Kyskheten, den
fullständiga andliga och kroppsliga, sexuella oberördheten är en styrka,
en oerhörd kraftkälla. Ett helgon med ett ”förflutet”, han sade ordet
med ett litet svagt leende, har aldrig nått de svindlande höjder, som en
sexuellt oberörd. Gud tycks behöva kyskheten. Detta är en hemlighet, som
för att förklaras kräver outsägliga ord. Därför ”silentium”!
När jag såg upp på Elis var han ... blek.
Det var litet svårt först att komma över till att tala om annat. Men det
gick, fast jag hela tiden satt där med en känsla att ha snuddat vid en
värld, som är stängd för mig, men som kan vara verklig. Ja, det torde
finnas en verklighet från vilken min lilla verklighet med sin könskamp
och sin bitterhet förefaller grotesk. Jag tycker i alla fall om att veta
det teoretiskt.
Men Elis själv blir mig alltmera gåtfull. I vilken värld lever han? Är
han ett helgon, som jag misstänkt att vara en syndare? eller är han bara
en intelligens, som fattar allt med tanken eller en man, som efter
bibelns ord tjänar Guds lag med anden men syndens lag med köttet?
Den påsken var sista gången jag såg Elis. Sommaren, som följde, reste
han utomlands. Genom underrättelser i andra hand vet jag, att han slog
sig ned i ett franskt trappistkloster eller rättare utanför dess murar.
Han blev oblat det vill säga medlem i en till klostret och dess regler
ansluten lekmannaklass. Han har alltså gjort den återgång, som syntes
honom omöjlig. Sedan dess är han död för sina gamla vänner.
Och nu sitter jag i mitt tysta ensamma hem och drömmer om Elis och hans
liv i klostret. Jag vet, var det ligger, jag har läst om det i en bok.
Jag har en slags vision av klostret med vita murar på en grön kulle, som
jag ofta har visioner av franska landskap, aldrig tyska eller svenska,
fast jag varit i Tyskland och aldrig i Frankrike. Det beror väl på min
franska anmor. Men att jag ser och hör och förnimmer så mycket nu, som
jag aldrig sett, hört och förnummit förr, det beror på min ålder. Det är
saker man växer till med åren, inte bara ifrån, bara man får vara i
fred, riktigt mycket i fred.
Man växer i ett historiskt sinne i samma mån som framtidsutsikterna
krympa ihop.
Vad såg och hörde jag till exempel för trettio år sen, när jag hörde
Snoilskys ”Kung Erik leker på luta”? Ingenting alls utom några vackra
ord och en välklingande melodi. Och vad ser och hör jag nu, då gamle
musiker Mendel med sin spruckna röst sitter på balkongen mittemot min
och sjunger över gårdens gröna träd medan han knäpper på sin luta:
Sakta glida vimpelprydda båtar,
Mälarn speglar röda aftonskyn,
åror plaska under valthornslåtar,
lövskog doftar invid vattnets bryn.
Först kommer det över mig en fläkt av den tiden, då min mor ännu var en
ung kvinna och var klädd i tunik, rosetter och volanger och herrarna såg
ut som i pappas album med vida byxor, evigt vita skjortbröst, stora
svarta halsdukar och stormhatt antingen på sig, i handen eller bredvid
sig på ett bord, för att visa, att de var riktiga herrar, och erotiken
var hemlighetsfull och förskämd och litteraturen sentimental och jolmig
och nobel — — — fläkten tätnar småningom till en dimma, mjuk som bomull
... et j’en éprouve une volupté complexe de l’âme et du corps ... se nu
är min franska anmor där också, vad har denna revolutionens friska
dotter att göra i den litterära dekadensens Sverige. Må hon vila i frid
under sina provençalska cypresser ...
Fäll nu åran, slupen lägg på svaj,
vagga utan mål en natt i vackra maj!
Valthorn, tystna nu!
Eko, lyssna du!
Kung Erik leker på luta.
sjunger Mendel.
Då viker den mjuka dimman sakta, men jag hör och ser någonting långt,
långt borta ... en svag, silverren liksom klagande ton och en röst, som
inte är Mendels:
Liten Karin, unge kungen ber dig:
Bliv du min och Stockholms borg du får.
Det är, ja, det är unge kungen själv, som spelar och sjunger. Genom alla
århundradens damm och skymning och död når mig hans röst, den stackars
sjuke kungens röst. Jag ser eller förnimmer lilla Karins blå, drömmande
ögon. Mälarlandskapet doftar inte sjuttiotal längre utan medeltid, och
människorna äro andra, så helt annorlunda i sina dräkter och sitt
underliga tal och ändå känns det som en fin, oändligt fin och tunn tråd,
band mitt hjärta vid deras ...
Ja, allt det där kom utav Mendels lutspel. Men nu tar han sin luta och
går in. Tack så mycket, jag har haft en storartad underhållning.