Var kväll sedan Viveke flyttade ut i hallen har jag tänkt: ”Skall hon
inte komma snart och krypa till mig i bädden, som hon brukar, när hon
har något att tala med mig om eller när bara lusten faller på henne.”
Jag har lyssnat ibland med hjärtklappning till vartenda ljud från det
hållet, och jag har borrat ned huvudet i kudden och jämrat mig i ångest
vid tanken, att hon kanske aldrig mera kommer.
I går kväll mera kände än hörde jag hennes bara fötter över salsgolvet,
och så viskade hon bakom dörren: — Mamma!
— Viveke! och så var hon där i mina armar.
Hon kände visst, hur mitt hjärta bultade:
— Är du inte bra, mor?
— Visst är jag bra ... jag trodde bara ... nej, jag trodde ingenting.
Jag kramade henne. Tänk att åter känna hennes unga, lena kropp, som
doftar liv och vårblommor mot min gamla, vissnande. Men hon förnimmer
inte min ålder. Hon känner intet annat än att jag är mor nu igen, det är
trygghet och ro. Hon har ingenting att säga just nu, och det är bäst så.
Jag känner, hur hon faller till ro med huvudet mot min arm, och jag vet,
att Viveke är min för alltid.
Jag tänker: ”att vara mor, det är något så underbart att det har tagit
mig sjutton år att fatta det, om jag ens gör det nu”. Jag tänker
tillbaka på den tiden, då jag bar henne i min kropp. Jag kom då att läsa
en bok eller vad det var för något litet äckligt skrivalster av en man.
Det stod där, att om det vore något bevänt med kvinnans själsliv, skulle
hon erfara underbara känslor den tid hon bar sitt barn.
Jag tyckte själv att det ingenting var bevänt med mitt själsliv, ty jag
erfor ingenting annat än att jag ofta var hungrig och så ett och annat,
som var ännu mindre angenämt. Tror en man kanske, att han skulle ha
finare nerver att känna andligt med, om han kunde tänkas i samma
underliga belägenhet!
Nej, det där stora, som skulle kommit mig att erfara underbara känslor,
det var helt enkelt så stort, att det blev ofattbart.
Och det var nästan detsamma, när barnet nyss var fött. Jag kunde ligga
och se på det och tänka, att det ändå inte var helt verkligt, antingen
var hon inte ett riktigt barn eller också var hon någon annans, för jag
kunde inte vara mor till ett riktigt barn, inte jag, inte jag, alla
andra, men inte jag.
Och den tanken ville inte lämna mig på flera år.
Jag talade om den för Albert.
— Jag vet inte, var Viveke har kommit ifrån eller hur hon har kommit.
Jag kan inte fatta det, sade jag.
Albert förstod mig inte alls. — Jag tycker, att du har ganska stor
anledning att veta det, sade han, och så gick han igenom det lilla vi
verkligen visste. Han vidrörde med en viss stolthet sin egen flyktiga
del i saken, män är ju så underliga, och han var vänlig att också ge
sitt erkännande åt mina vedermödor — liksom om allt det där kunde
förklara undret Viveke.
Nej, Viveke är inte något slags hopskarvning eller uppkok på Albert och
mig. Hon är alldeles ny. Vi fick ju den äran att ge henne namn. Albert
gick med på efter något betänkande att hon fick heta Viveke. Sedan vet
jag inte mycket mera än kläder och mat, som hon har från oss, och att
jag tvättade och badade henne så mycket det första året, att jag blev
nästan trött.
Naturligtvis lärde hon sig som barn några av våra mest iögonfallande
olater. Hon kunde gräla som Albert och tjura som jag. Jag både skrattade
och grät, när hon liknade oss för slående. Jag lärde mig av det, men jag
kunde ju inte gärna säga henne, att hon inte fick vara som sina
föräldrar. Hon är det inte längre, gudskelov! Hon upptäckte snart nog
själv, att det var galet och lade bort det. I skolan har hon ju lärt en
del utom ur böckerna, men om hon också någon tid har apat efter en
kamrat eller dyrkat en lärarinna, har hon ändå aldrig upphört att
innerst vara Viveke. Jag är så glad, att jag fick det namnet åt henne.
Det är mjukt och hemlighetsfullt och starkt alldeles som hon. Vivekes
styrka sitter djupt nere i själen, men man förstår, att den finns där,
bara man ser hennes lilla fina och obstinata näsa.
Och hela denna underbara Viveke vilar på min arm i sitt lilla fina linne
av skär moll med krämfärgade spetsar. Jag har sytt det åt henne. Hon har
ju inte tid för skolan, men hon tycker om vackra underkläder, hon tycker
om allt, som är vackert. Med sjuttonåriga Viveke i mina armar är jag
äntligen fullt och helt mor. Men det är bara försköning, skrymteri eller
missförstånd att kalla den kärleken altruistisk. Som mor är jag också
ett slags älskare till min dotter. Jag lever av hennes genkärlek. Jag är
öm och svartsjuk om hennes kropp och själ. Men vad vet jag egentligen om
allt det där, som döljer sig i det lilla rosafärgade nattlinnet, det där
som jag kramar så hårt, vad vet jag, fast jag synat det i detalj år
efter år med glädje över friskheten hos var lem? Vad vet jag, vad hennes
sinnen och nerver ha anat och förnummit av kärleken! Vad vet någon mor
om det, minst de oblyga och ogrannlaga, som tränga sig på sina döttrar
med dumma och plumpa råd och varningar, som bara visa deras egna fula
själar!
Nej, jag får inte låta svartsjukan ta överhand. Jag måste lämna Viveke i
fred. Men när hon kom så här till mig, är det inte ändå något hon vill
säga mig? Är det bara mina armar, min varma moderskropp hon behöver, är
det inte något av min stackars skrynkliga och tilltrasade själ, som
borde ha varit fri och stark och skön för hennes skull? Hon känner mig
ju, ack, hon känner mig visst bättre än jag henne, och ändå har hon
kommit.
Till sist talar hon:
— Tack, mor! säger hon. Tack ... för allt!
Tårarna stiga upp i mina ögon och rinna ner i Vivekes hår. Det går inte
att hejda dem.
Men hon fortsätter:
— Du har kanske undrat på mig den sista tiden. Du har kanske trott att
jag ... att jag ... dömde dig. Men det gjorde jag aldrig. Det var bara
det, att det liksom kom något nytt in i själen, och det rörde om i allt,
som fanns där förut. Det fräste och bubblade och det blev grumligt
alltsammans. Ja, jag uttrycker det kanske underligt, men jag kände det
så, och jag kände inte igen mig själv. Nej, jag dömde dig aldrig, jag
var bara skakad, och jag tänkte: ”vart är jag på väg?” Men småningom
kände jag, att det klarnade. Det är kanske något inom mig, som har
blivit olika, kanske har jag vuxit litet, kanske har jag förlorat
någonting, men jag vet, att jag har vunnit också. Det är alldeles klart
och lugnt nu, mor, och det hade inte gått utan dig.
Jo, du har hjälpt mig, mor. Du har hjälpt mig bäst genom att låta mig
vara i fred. Tänk bara, om du hade varit ängslig och försvarat dig! Det
hade jag inte kunnat lida.
Ja, jag skulle inte röra vid det. Jag förstår ju, att det gör dig ont,
men det gör dig ont också, om jag tiger.
Jag vet inte, hur jag kom att tänka på en sak just nu. Men jag tror inte
du älskade mig så där förfärligt mycket, när jag var riktigt liten. Jag
kände det på mig, och jag sprang mest till pappa, när det gällde något.
Jag såg på dina ögon, att du kritiserade mig, och det gjorde aldrig
pappa på allvar, inte en gång, när han gav mig smäll.
Jag har tänkt sedan på den där kritiken, som jag kände, fast jag inte
kunde ge den namn, och som gjorde mig litet skygg för dig. Jag tror, att
den gällde lika mycket dig själv som mig.
— Ack ja, visst gjorde den det.
— Och det var hur skall jag säga din självkritik, som gjorde dig
misstänksam mot mig. Men när jag blev så stor, att du började kunna tala
med mig på allvar, gick misstron bort. Jag kände det så åtminstone. Vad
du var ovanlig då, mor, det förstår jag nu, när jag tänker på de andra
flickorna. Jag har länge vetat mycket mer om kärleken än de, eller jag
har vetat det på ett annat sätt.
Jag undrar ibland, hur länge jag har vetat det. Ibland har jag nästan
trott, att jag visste det, när jag föddes. Men jag vet förstås, att det
var du, som började att tala med mig om hur småbarn kommer till världen,
när jag var så liten, att jag har glömt det nu. Och o, all din andra
förståelse, som gör, att jag inte har en smula gift kvar i min själ,
inte en smula fruktan för sådant, som gör somliga andra flickor och
gossar rädda och sjuka till kropp och själ.
Det är väl egentligen underligt, att jag inte också tog det där du sade
riktigt lugnt ända från början ... men jag är ju ändå så ung, ser du,
jag är ju så ung ...
Viveke tystnade och kramade mig så hårt, att det nästan gjorde ont. Jag
hade slutat upp att gråta, och nu kände jag, att hennes tårar rann.
— Nej, det var inte underligt, sade jag. O, Viveke, vad jag önskar _för
din skull_ att jag hela mitt liv hade älskat bara en enda!
— Tänk, vad du är sann, mor, sade hon. Jag kände, att hon kämpade mellan
skratt och gråt nu. Du önskar det för min skull, inte din egen.
Jag satte mig upp och strök varligt hennes hår.
— Ser du, Viveke, sade jag, det är som om jag inte kunde önska något för
mig själv längre, bara för dig ...
Men i detsamma jag sade det, kom det för mig, att _det_ ändå inte var
riktigt sant. Men om jag önskade, vad önskade jag då? Jag gamla,
dåraktiga kvinna kunde inte säga det ens till mig själv.