Viveke har vänner. Hon är inte som jag, gudskelov, att hon inte är som
jag! Hennes kamrater tycker om henne och somliga beundrar henne. Och hon
har smak. De sötaste flickorna är hennes vänner. Jag tror för resten,
att det är sådana som jag skulle valt att vara vän med, om jag haft
kamrater, när jag var i hennes ålder. Det är flickor med fint stillsamt
sätt och tankfulla ögon. Och gossar och unga herrar tycker alltid bra om
Viveke. Hon har ett slags säker värdighet i sitt sätt mot dem, som jag
förstår, att de finna tilldragande. Var har hon lärt allt det där! Jag
har aldrig kunnat det. Till och med Albert säger, att jag är omöjlig i
sällskapslivet, han som är son till en manufakturhandlande. Jag sitter
bara i en vrå och ser på de andra fruarna och tycker illa om dem. Herrar
_skulle_ jag numera kunna tala med, men de ha så litet att säga till
mig. Men nu var det om Viveke. Hon är bortbjuden i sommar till sin bästa
vän och klasskamrat Kajsa Vinge på Ribbeholms herrgård. De skall fara i
nästa vecka, och nu håller vi på och styr med Vivekes kläder. Jag skäms
för min fina promenaddräkt, som jag skaffade mig för doktorn och spelade
teater i för Knut. Jag ordade för att Viveke skulle ha något liknande,
men hon säger, att det är onödigt på landet. Hon har sin lösa
shantungrock och en regnkappa, och så har hon fått tre tunna, ljusa
klänningar. Vad min Viveke är vacker, när hon står framför spegeln och
provar dem! Hon är så fint skär på kinderna, och hennes långa, mörka
ögonhår skuggar ögonen så att de se svarta och hemlighetsfulla ut, fast
de egentligen är blå. Om det var jag, som var ung och reste till
Ribbeholm, skulle ingen bli kär i mig, men jag tror, att någon blir det
i Viveke. Jag är däremot inte säker, att hon blir kär, men det skulle
jag ha blivit, om inte annat i stalldrängen, fast jag inte hade talat om
det för någon, minst honom förstås.
När Viveke reser, blir jag fasansfullt ensam. Jag reser inte, varför
skulle jag resa! Albert far till Vargön och fiskar. Om han trivs med
det, stannar han en månad. Det finns väl alltid några mer eller mindre
unga damer, som han kan göra lyckliga, relativt naturligtvis. Gud skall
veta, att jag unnar dem det. Men jag unnar dem också, ett halvt dussin
är det ibland, som tävlar om att bära hans metmask, och äta hans
praliner, och som säger att herr Berglöf är den noblaste personlighet de
träffat och dessutom så rolig, hans fru måtte aldrig ha tråkigt. Ja, jag
unnar dem att råka ut för hans vardagshumör bara en enda gång, då han
förlagt sin nyckelknippa och tror, att det är jag, som tagit den. Jag
har ju aldrig varit riktigt regelbundet gift med någon annan än Albert.
Det skulle verkligen vara av intresse att veta, om han är ett undantag
eller en regel som äkta man. Pappa var i alla fall inte sådan, det minns
jag. Men vi hade inga manufakturhandlaranor. Det är onekligen en ursäkt
för Albert. Jag tänker alltid, när bodherrar är utsökt artiga, att de
måste ta igen det genom att svära, när de kommer hem. Deras mänskliga
natur skulle inte härda ut annars. Och Albert måste ju vara älskvärd på
ateljén.