I dag talade jag med doktorn om det. Han lät mig hålla på en god stund.
Det var min längtan i ungdomen att bli något, inte bara
elementarskollärarinna eller sjuksköterska utan något mera särdeles.
Det var en mera andlig längtan också efter ... Jag kallade det Gud. Och
så misslyckandet på alla områden. Jag uppnådde ju varken frälsningens
fröjd eller medlemsskap i Sveriges författarförening. Och nu till sist
och ytterst är jag ju ingenting mer och ingenting mindre än en dålig
mor. Hurdan jag är som hustru, vill jag inte ens tala om. Ja, som sagt,
han lät mig hålla på längre än han brukar. Jag tystnade till sist för
att hämta andan tror jag, för en kvinna i min ålder tystnar aldrig för
att hon ingenting mer har att säga.
Då gjorde doktorn mig en kort fråga:
— Har ni någonsin nått kulmen?
Jag var så i farten med mitt, att jag inte genast förstod. Jag fick
först lov att kväva hela min pratflod. Det gick i alla fall fort. Den
försvann som en källa i jordens tysta och djupa innandömen. Jag hade
plötsligen inte lust att säga ett ord mera om all min jämmerliga
dilettantism.
Jag satt bara och stirrade framför mig, inte på doktorn, tror jag utan
på hans bläckhorn.
— Har ni någonsin nått kulmen?
Han trodde visst, att jag behövde några förklaringar, men jag rörde
avböjande på huvudet. Det var inte så längesedan jag läste allt det där
om kärlekens berg- och dalbana och salighetens högsta tinnar, fast det
ibland i praktiken är så obekvämt ordnat, att tinnarna inte nås av de
två resenärerna samtidigt.
När jag dröjde med svaret, trodde han visst slutligen, att det hos mig
ännu fanns en återstod av prydhet. Nej, det är över, lyckligtvis! Det
var så svårt på den tiden man inte kunde tala om Linnés sexualsystem
eller alldeles nyfödda barn utan att känna, att man skiftade färg. Det
är doktorn, fru de la Roque och den serbiska väninna jag förvärvade i
Stockholm under krigsåren, som dela hedern av att ha gjort mig oblyg.
Både den otillåtna och den tillåtna kärleken ha varit ganska
betydelselösa därvidlag. Kärleken är egentligen oerhört konventionell.
Om man sade en man, vad man ibland tänker under vissa ögonblick, skulle
han krevera. Nå, det gör han ju ändå.
Det var således inte precis blyghet, som gjorde, att jag inte sade de
ord, som ändå lågo mig ända ute på läpparna. Det var inte ett svar, för
svaret, tja, det kunde ju diskuteras. När når man den oemotsägliga
toppunkten? I den fysiska geografien var det visst Gaurisankar, som var
högst på min tid. Sedan ha de väl hittat på något annat. Varför skulle
den amurösa geografin vara mera oomkullrunkelig? Nej det var bara en
liten reflektion, som kom mig i tankarna, då jag förstod hans fråga och
med strålande visshet kunde beräkna att mitt möjliga ”nej” skulle i hans
ögon döma mig till en ohjälplig och evig dilettantism på alla livets
områden.
De enkla ord, som jag helt enkelt inte vågade säga var:
Men tänk på Selma Lagerlöf och Kant, snälla doktorn.
Ja, precis bara det. För om kärlekslivet har mysterier, som inte blevo
dem uppenbarade, så blev de väl inte några ynkliga klåpare för det, och
skall det verkligen betyda så mycket för vår andes växt att kunna nå det
som den enklaste kanin gör med lätthet!
Varför vågade jag inte säga min doktor, vad jag tänkte, lika litet som
jag vågade säga det åt den förre, då han tröstade mig över klimakteriet.
Ack, av samma skäl och därför att han är min avgud och är man och därför
att männen äro oerhörda, enkla och osammansatta barn, då det gäller
sexuallivet.
Männen äro fallosdyrkare. Jag tror faktiskt inte att det är en enda så
kallad ”normal” man, som inte är det, fast jag ju inte känner alla. Men
jag vet ju också en del genom hörsägen.
Det vore egentligen logiskt, om det vore kvinnan, som uppfunnit
falloskulten, men jag har svårt att tro att någon kvinna vid förnuft och
eftertanke, och det är det väl också tillåtet att ha i mellanakterna,
ansett den där saken för något annat än ett enkelt, ändamålsenligt och
nyttigt redskap.
Men gossar börja tidigt känna en underlig vördnad, inte bara stolthet
inför denna del av sin kropp, och män tala om den i högtidliga eller
upprymda stunder ungefär i samma tonfall som spiritister om sina högt
värderade och djupt vördade andeuppenbarelser.
Min avgud skulle aldrig förlåta mig, om jag hånade och hädade hans
avgud, ja, om jag bara log åt den. Man hinner med många hugskott på
några sekunder, och på en av de där sekunderna förstod jag varför det
gamla Österlandets kvinnor kunde prisa sig lyckliga över att bära
slöjor. Bakom dem kunde de våga le åt sina män och deras avgud, även då
de högtidligen knäböjde i hans tempel.
När jag förstod, att det inte gick att dröja längre sade jag ett
blygsamt och lågmält ”ja”, och vid det jag såg upp, märkte jag att min
avguds stränga ansiktsuttryck mildrats och att det ännu fanns möjlighet
för mig att göra karriär, om det nu var som diakonissa eller
handelsresande.
När jag kom hem den dagen och låg och solade och latade mig på
balkongen, anammade jag inte universum, det roade mig inte längre. Jag
tänkte vidare på den där famösa kulmen. Av vad jag snappat upp här och
där i böcker vetenskapliga eller ej och av vad jag själv förstått, har
jag den uppfattningen att kulmen mer eller mindre beror av teknik.
Orientalerna lär inneha den tekniken till fullkomlighet. Kineserna sägs
vara ena riktiga överdängare. Men den tekniken och dess resultat har
inte de sista årtusendena åtminstone gjort dem till jordens herrar. Det
har ju vi västerlänningar varit, fast vi varit mindre slundiga på det
där speciella området. Men nu är vi visst också snart fullärda. Tänk
vilken andlig kraft det måtte utveckla hos oss!
Men nu börjar de små snedögda gulingarna att kräla väster ut. Nej, de
krälar visst inte längre, de resa sig upp. De hotar oss. De tänker kasta
oss ur härskarsätet. Den teknik, som nu intresserar dem högst är nog den
västerländska krigstekniken. Och den teknik vi framför allt lärt av dem
kan väl tyvärr inte med större fördel tillämpas i kanondundret.
När jag hunnit så långt i mina betraktelser, kände jag mig ovanligt
sedlig. Sedan märkte jag, att jag hade huvudvärk. Det berodde på solen
som låg på balkongväggen och gjorde den glödhet.
När jag varit inne i duschrummet och förfriskat mig en stund var jag
varken strängt sedlig eller besvärad av huvudvärk. Vid en iskall
lemonsquash bakom neddragna persienner kom jag apropå kulmen och teknik
att tänka på en bild ur livet, som naturligtvis Jetty, min serbiska
väninna berättat mig.
Det var en medelålders änka, som mycket saknade sin man, men som hon var
en något indolent natur, gjorde hon sig ingen brådska att anskaffa en
ny. Det här gjorde hon emellertid: Hon lät shingla sig. När hårfrisören
första gången behandlade hennes nacke med den lilla rakapparaten, blev
hon drömmande. Hon kom snart tillbaka, och under nackrakningsproceduren,
blundade hon, för hon var rädd att frisören, som personligen var henne
hjärtligt likgiltig, i spegeln skulle få se uttrycket i hennes ögon. När
hon gick, sade hon att hon skulle komma igen två gånger i veckan, för
hon ville ha en verkligt välskött nacke.
Till Jetty sade hon, ty till Jetty säger man allting, att hon beställt
tisdag och fredag, ty det påminde henne om Adrian. Han hade vant
henne vid de dagarna, och nackklippningen var en fullkomligt
tillfredsställande ersättning. Om något skulle vara, föredrog hon
nackklippningen, ty kvinnan är sådan, sade hon, att hon helst vill, att
inte någon skall märka något, och det kunde väl ingen göra, när det inte
var något, och ändå var det det.
Och hon är ännu änka, sade Jetty, fast det inte har fattats henne anbud.
Hon tror inte längre att en man kan göra henne lycklig. Och i min
ungdom, fortsatte Jetty, hade jag en gift moster, som var missnöjd med
sin man, men hon kände sig lycklig till kropp och själ, när hon fick
sitta tyst och se på hur en medelålders dam av hennes bekanta, som hon
sällan talade med och tyckte var löjlig, därför att hon hade glasögon
och stora runda ögonglober, satt och ritade upp handarbetsmönster med en
vit pryl. Och det kan då väl inte kallas osedligt, sade Jetty.
Nej, jag skulle tro, att det inte kan det, men jag erfor inte någon
varmare sympati för den gifta mostern. Hon är för ovanlig till och med
för mig. Men jag tycker hon är lärorik, och hon stärker min tro, att
allt på det där området egentligen är mycket oskyldigt, antingen det nu
tar sig uttryck i smak för mönsterritning eller för det gamla vanliga.
Vi människor ha behagat bestämma, att det är något avgrundsdjupt. Det
kommer alltsammans av den manliga falloskulten. När man skapar en Gud,
hör det också till en djävul och ett helvete. Och det har vi nu i
rikligt mått.
Jag bryr mig just inte om varken Gud eller djävulen längre. Jag tycker
bara det är synd om dem, som lida, och jag bryr mig om Viveke. Jag
längtar efter henne så svidande, på samma sätt, tycker jag, som jag
långa tider av min ungdom gick och längtade efter Jesus, fast jag aldrig
fann honom. Tänk att jag kan känna och längta så hett och svidande ännu.
Tänk att jag inte är alldeles förhärdad.